Luckor i Försvarsberedningens analys

Försvarsberedningen har haft i uppdrag att bedöma den säkerhetspolitiska utvecklingen. Den som väntade sig en ordentlig analys av hur Sveriges läge förändrats kan lätt bli besviken.

Visserligen tar beredningen upp en rad viktiga frågor. Militär upprustning i Ryssland. It-hot. Terrorism. Klimatförändringar.

Men på ett centralt område är det tunt. De baltiska länderna har tryckt på inom Nato för ökad trovärdighet i militäralliansens säkerhetsgarantier. Det har medfört mer konkret försvarsplanering inom Nato och fler övningar. Ryssland har å sin sida genomfört övningar som bland annat de baltiska länderna upplever som hotfulla.

Rysslands och Natos övningar i höst illustrerar detta. I Steadfast Jazz och Baltic Host ska Nato öva försvaret av baltiska länder. Rysslands och Vitrysslands storövning Zapad -13 verkar bland annat riktad mot Natos missilförsvar i Östersjöområdet.

Vid en militär konflikt i ett baltiskt land skulle Sverige snabbt kunna dras in. Såväl Ryssland som Nato har ett strategiskt intresse av exempelvis Gotland.

Det ingår sannolikt i Natos försvarsplanering för Baltikum att kunna använda svenskt territorium. Lettlands försvarsminister sade nyligen att han såg Rysslands flygövning i påskas som ett sätt att hindra Nato-förstärkningar till Baltikum.

Regeringen Reinfeldt har för sin del visat sin vilja att sätta in Jas-plan i en attack mot en stormakt som angripit ett grannland, redan innan Nato beslutat hur man skulle agera. I höst sker flygövningen Northern Coasts där Natoplan använder Visby som bas.

Försvarsberedningen borde tydligare ha analyserat Rysslands och Natos intensivare övningsverksamhet i vårt närområde. Det blir märkligt att gå vidare med framtidens försvarspolitik utan en ordentlig bedömning av de risker som vår roll i Natos försvarsplanering och Rysslands upprustning medför.

För övrigt är det förvånande att (S) och (MP) i Försvarsberedningen gått med på långtgående formuleringar om samarbete med Nato-länder kring försvarsplanering, incidentberedskap, och övningar som "inte enbart bygger på fredsfrämjande scenarier". Hur har den interna partiförankringen skett?

Andra om Försvarsberedningen: DN, Ekot, SvD, Annika Nordgren Christensen, Carl Bildt, Staffan Danielsson, m fl

Håll isär politik och PR-företag

"Ta lärdom av tyska SPD om lobbyism". Så lyder rubriken på min artikel i veckans nummer av Aktuellt i Politiken. Jag beskriver hur de tyska socialdemokraterna går till val på större öppenhet i politiken. Bland förslagen finns register över professionella lobbyister, karantänsregler för statsråd som vill gå till annan verksamhet, och krav på öppenhet om vilka externa krafter som medverkat till ny lagstiftning.

Det finns många dimensioner i relationen mellan politik, pr-företag och medier. Jag har skrivit om ämnet ett antal gånger förut.

Alla partier behöver etiska regler. Det är till exempel viktigt att skilja på politiska förtroendeuppdrag och kommersiell påverkan åt hemliga kunder. Medborgarna får inte misstro politikens oberoende.

Ibland suddas gränserna ut. Låt mig ge ett exempel. Det finns fler.

Sundbybergs stad har lämnat ut mejl som visar hur rollerna kan bli otydliga när affärer blandas ihop med politisk verksamhet.

I juli 2009 träffar Niklas Nordström på Prime PR några ledande personer från Sundbyberg under Almedalsveckan i Visby, bland dem dåvarande kommunalrådet Helene Hellmark Knutsson. De diskuterar samarbete. Samtalen fortsätter och så småningom får Prime PR ett uppdrag från Sundbybergs stad. Under fyra månader 2009-2010 fakturerar Prime kommunen drygt 500 000 kronor.

Parallellt med dessa affärer agerar Niklas Nordström som (S)-debattör tillsammans med bland annat Helene Hellmark Knutsson. De skriver en uppmärksammad artikel på DN Debatt i augusti 2009 om hur Socialdemokraterna ska kunna vinna tillbaka medelklassen i storstäderna. Bland kraven finns en förändring av lagen om anställningsskydd, LAS, och sänkt skatt för tjänstesektorn.

Vilka övriga kunder har Prime PR när Niklas Nordström, Helene Hellmark Knutsson, Ilija Batljan och Anders Johansson skriver artikeln i Dagens Nyheter? Flera av förslagen ligger nära åsikter från Svenskt Näringsliv och de privata tjänsteföretagen i Almega. Enligt dokument från följande år, 2010, arbetade Prime PR då på uppdrag av Svenskt Näringsliv för att påverka socialdemokratin. Oavsett vad man tycker om att försvaga anställningsskyddet så skapar det en osäkerhet när läsarna av DN-artikeln år 2009 inte får reda på att Niklas Nordström är PR-konsult på ett bolag med hemliga uppdragsgivare. 

Göteborgs-Posten följer upp artikeln i oktober 2009 och lyfter fram Niklas Nordström  som socialdemokrat utan att nämna hans roll på Prime PR. ”Tillsammans med tre kommunalråd från Stockholmsområdet ställde han nyligen kontroversiella krav på sitt parti i en debattartikel”, skriver tidningen och fortsätter: ”På listan stod stora förändringar i skatteuttag, arbetsrätt och bostadspolitik för att gå storstadsväljarna till mötes.” Niklas Nordström mejlar den 27 oktober till övriga artikelförfattare och är nöjd. Rubriken på mejlet: Jag är intervjuad av GP om S och storstaden. Och Sahlin. Rätt nivå;-).Niklas Nordström berättar också om sitt besök hos Östermalms (S)-förening i Stockholms arbetarekommun (AK).. ” Det kom många liknande inspel som vi skrivit i artikeln och stor frustration över partiet nationellt och AK.” Han frågar sina medförfattare i Stockholms län om läget i granndistriktet: ”För mig var det en överraskning hur stort avståndet är mellan föreningarna och AK/fullmäktigegruppen. Era reaktioner?”

En månad senare kommer ett mejl om affärer igen. ”Som ytterligare ett led att skapa uppmärksamhet kring Sundbybergs stad skulle jag vilja föreslå ett samarbete med en av våra kunder.”, skriver Niklas Nordström i november 2009 till kommunalrådet Helene Hellmark Knutsson och kommundirektören Leif Sjöholm. Det handlar om Andelsägarbolaget, ”som arbetar för att skapa större ägarinslag i befintliga hyresfastigheter”. Sundbybergs allmännyttiga bolag Förvaltaren skulle vara en intressant samarbetspartner, menar Nordström.

Efter jul landar ett generöst erbjudande i mejllådorna hos ett antal ledande socialdemokrater. ”Du är en av de kandidater till valet 2010 som vi vill bjuda in och ge en exklusiv utbildning och inspiration för att öka röstantalet och inte minst förutsättningarna att få fler kryss”, skriver Niklas Nordström till Helene Hellmark Knutsson och övriga mottagare. Utbildningen med bland annat en av Barack Obamas tidigare rådgivare arrangeras av Prime och Slussplans socialdemokratiska förening, ”där vi som har s-bakgrund och är kommunikationskonsulter är medlemmar”. På kvällen serveras middag. Niklas Nordström undertecknar erbjudandet som ”Seniorkonsult och delägare i Primegruppen.” Någon deltagaravgift är det inte tal om.

Hur många socialdemokrater som nappade är inte känt, inte heller i vad mån Prime PR gav mer hjälp till personvalkampanjer år 2010. Det är illa nog med erbjudandet i sig om den ”exklusiva utbildningen” till makthavare, inte minst till dem som man samtidigt har affärsrelationer med.

Kontakterna mellan Prime PR och Sundbyberg stad är ett exempel på oklara roller, men det finns många fler. Att de inblandade personerna ofta är trevliga och duktiga gör inte situationen mer acceptabel. Niklas Nordströms argumentation i samband med uppdraget åt Svenskt Näringsliv år 2010 finns här, men övertygar i alla fall inte mig. Den politiska eliten i Sverige är så liten att PR-bolagen kan utnyttja vänskapsrelationer. Naturligtvis gör inte alla det, men risken finns där om man inte skiljer politik och kommersiella uppdrag tydligt åt. 

De nära banden med pr-firmor är inget unikt för socialdemokratin. Moderaterna har haft täta kontakter sedan länge. Moderaterna är också det parti som historiskt sett hårdnackat vägrat redovisa vilka som ger pengar till partiet. Alla partier behöver dra lärdom av debatten i USA, Storbritannien och Tyskland. Det är hög tid för mer öppenhet och för etiska riktlinjer för kontakter med pr-bolagen.

Siffertrixande och brist på politik

"Lämna en sten, plocka en korv". Det var texten på plakatet vid korvgrillningen i Husby igår kväll. Liksom i fredags hade många samlats för att visa sitt engagemang och lugna ned läget. Nu var Champions League-finalen det mest dramatiska som hände.

Nattvandringar, korvgrilling, krav på förändring men utan våld. Det ideella engagemanget i många stadsdelar är glädjande.

Mindre imponerad är de politiska reaktionerna på upploppen. Beskrivningarna av läget i miljonprogramsområdena verkar yrvakna, efter så många år. Ibland vilseledande. De politiska svaren är fortfarande otillräckliga.

Regeringen menar att Husby och andra förorter är på rätt väg. Integrationsminister Erik Ullenhag twittrade till exempel om siffror som skulle visa högre sysselsättning och bättre skolresultat på Södra och Norra Järva.

Det finns flera skäl att vara försiktig med sådana siffror. Basår har stor betydelse. Erik Ullenhag jämförde skolresultat 2011 med 2009. I en EU-finansierad rapport beskrivs utvecklingen i Rinkeby-Kistas stadsdelsområde (som Husby tillhör) så här med 2006 som basår:

"2010 var endast 70 procent behöriga att söka gymnasiets nationella
program. Det är den lägsta andelen under den undersökta perioden och en
del i en nedåtgående trend från 2006 då andelen behöriga låg som högst, på
83 procent."

Stockholms statistiska årsbok ger en liknande bild för skolresultat och arbetslöshet 2006-2011 i Rinkeby-Kista stadsdelsområde.

Den statistik som Ullenhag hänvisar till avser, vad jag kan förstå, personer folkbokförda i områdena. Betydligt fler bor där, till exempel asylsökande och "gömda". När jag pratade med Veronica Palm i Husby igår kväll berättade hon om en skolklass hon följt i Rågsved, där det ständigt kom nya elever. Jag har hört liknande berättelser från ungdomar i Tensta på den ideella läxhjälp vi hade 2009-2010.

Behoven är alltså ännu större än statistiken visar. Det centrala är inte att tvista om procentenheter i skolresultat eller sysselsättninggrad, utan att alla partier medger att siffrorna är skrämmande.

Regeringen måste byta kurs på en rad områden. Socialdemokraterna behöver också tänka igenom sin politik. Visst är det avgörande med fler jobb och bättre utbildning, men det räcker inte med generella insatser. Det behövs också ett investeringsprogram mot segregationen.

Stefan Löfven vinner på den ödmjuka, resonerande stil han hade i Ekots lördagsintervju. Han var tydlig med att partiets 90-dagarsgaranti gäller även för de 77 000 ungdomar som under lång tid varken jobbat eller studerat. Det borde rimligtvis innebära krav på kommunerna att aktivt söka upp dessa ungdomar.

Tyvärr håller Stefan Löfven fast vid sitt partis nya linje att inte göra särskilda satsningar på utsatta områden. Mona Sahlins "Miljardprogram för miljonprogrammet" verkar glömt.

En politik för sammanhållning behöver vara bredare än satsningar på miljonprogrammets flerbostadsområden. Jag har skrivit om det många gånger tidigare. Insatser mot segregation handlar lika mycket om villaområden som om betongstadsdelar.

Men investeringar för bättre uppväxtvillkor i stadsdelar som Husby är en central del. De elever som börjar skolan i sjuan utan att kunna svenska behöver mer stöd (vilket Erik Nilsson fick med sig S-kongressen på). Förortscentra, utemiljöer och bostäder måste rustas upp. Sjukvård behöver anpassas till behoven hos människor från krigshärjade länder. Och så vidare.

I rättvisans namn talade Stefan Löfven om att situationen är komplex, att vårdcentraler, bibliotek och annan samhällsservice i t ex Husby är viktiga. Även Fredrik Reinfeldt har försiktigt öppnat för fler riktade satsningar. Höstbudgetarna kommer att visa hur stort engagemanget är.

Andra om segregation: SR, Ann-Margrethe Livh, Evin Baksi, Pontus Herin, Röda Berget, m fl

Många kan agera för miljonprogrammet

Bilar som brinner för tredje natten i rad. Jag blir liksom många andra upprörd och ledsen över det som händer i Husby och andra delar av Stockholm.

Upprörd över våldet och skadegörelsen, naturligtvis. Det är Husbyborna som får sin stadsdel förstörd. Inget ursäktar gängens agerande.

Men också arg över att så många år gått utan tillräckliga åtgärder mot segregationen. Trots eldsjälar och goda förslag. Ledsen för utvecklingen i områden som jag verkligen gillar, har bott i och där jag mött många ungdomar i ideellt arbete.

Det skulle vara lätt att skriva en anklagelseakt mot makthavare som inte tagit ansvar. Jag väljer istället att försöka ge några råd.

Till de som bränner bilar och kastar sten. Sluta. Var och en har ett ansvar för sitt handlande. Det går inte att rättfärdiga våld genom att skylla på orättvisor.

Till de som verkligen kan påverka ungdomarna. Föräldrar och vänner. Förebilder som hiphopartister, fotbollsspelare, idrottsledare. Ta avstånd från våldet och visa att det finns andra sätt att kanalisera vrede.

Till polisen. Ta kritiken på större allvar. Det räcker inte med den vanliga proceduren med utredningar som tar lång tid. De högsta polischeferna måste visa ett större personligt engagemang för ungdomarna i miljonprogramområdena, som Carin Götblad gjorde.

Till regeringen. Använd året fram till valet att ompröva politiken på centrala områden. Bostadspolitiken har havererat. ROT-avdrag för flerbostadshus borde äntligen införas, liksom andra statliga insatser. Ge engagerade statsråd som Erik Ullenhag ett starkare mandat.

Till Socialdemokraterna. Väck nytt liv i Mona Sahlins miljardprogram för miljonprogrammet. Det behövs både generella åtgärder för jobb och och riktade satsningar på områden med svåra förutsättningar. Ta fram ett investeringsprogram mot segregationen inför valet.

Till Miljöpartiet. Bredda engagemanget för flyktingbarnen till verkligheten när uppehållstillståndet är beviljat. Föreslå större ekonomiska satsningar, som ger möjlighet till en bra start i Sverige.

Till kommunpolitiker i alla partier. Se till att de allmännyttiga bolagen renoverar sina fastigheter i dialog med de boende och med bra kvalitet. Begränsa hyreshöjningarna, många kommuner har tagit ut rejäl avkastning av bolagen under tidigare år. Lyssna inte på röster som säger att det inte finns pengar, att vissa bostadsområden måste bli sämre.

Till mediechefer. Välj en enkel publicistisk princip. Se till att journalister finns i människors verklighet och beskriv den ärligt, även när det inte är kravaller. Det skulle göra mycket av debatten om vad som får sägas överflödig.

Till opinionsbildare i Stockholms innerstad . Släpp Twitter några timmar och åk till miljonprogrammets flerbostadsområden så ofta ni kan. Grunda åsikterna på samtal med ungdomarna själva, med eldsjälar, lärare, boende.

Till företagsledare. Se möjligheterna hos ungdomarna. Det finns så mycket kraft och begåvning som kan användas mycket bättre.

Till fackförbunden: Agera för medlemmarnas intressen och föreslå förbättringar i miljonprogrammet. Var inte för bekymrade över att det "ligger utanför det fackliga uppdraget". Det är en central fråga för t ex många av Kommunals medlemmar.

Andra om detta ämne: Alexandra Pascalidou, Duraid Al-Khamisi, Martin Moberg, Röda Berget, AB, DN, Ekot, Ekot2, Ekot3, SvD m fl

Bygg vidare på Arktis-avtalet

Arktiska rådets möte i Kiruna tog en rad viktiga beslut. Kanske var det avståndet till Stockholm som gjorde att medieuppmärksamheten blev mindre än mötet förtjänande.

Mest offentlig debatt blev det om oljan. Greenpeace med flera kritiserade avtalet om oljesäkerhet som alldeles för tunt.

Visst borde regeringarna ha gått längre. Jag har skrivit länge om att miljöskyddet för Arktis måste stärkas, inte minst när det gäller oljeutvinning och oljetransporter.

Nu gäller det ändå att se till det som åstadkommits och hur det går att bygga vidare på överenskommelserna i Kiruna.

Avtalet om samarbete mot oljeföroreningar innehåller bland annat krav på staterna att "ha ett nationellt system för att reagera snabbt och effektivt vid händelser som kan orsaka oljeföroreningar" (artikel 4, min översättning). Staterna ska ha utrustning som står i proportion till riskerna på plats i förhand för att ta hand om oljespill.

Det finns en rad andra åtaganden i avtalet, om samarbete mellan staterna, rapportering med mera. Artikel 21 är intressant eftersom den innehåller ett löfte att ta fram konkreta riktlinjer för arbetet.

Visst borde skrivningarna i avtalet ha varit tuffare. Det står till exempel inget konkret om säkerhetskrav på oljetankers eller oljeriggar.

Men Sverige har ändå chansen att följa upp avtalet genom att driva på för en så långtgående tolkning av artikel 4 och 21 som möjligt. Det kan ske parallellt med ett opinionsbildande arbete när det gäller säkerhetskrav. Jag hoppas regeringen utnyttjar möjligheterna, i linje med vad Carl Bildt skrev på DN Debatt tidigare i veckan.

Ryssland spelar en nyckelroll. Därför är det bra att landet har skrivit under det nya avtalet.

Att få Ryssland att gå längre blir avgörande för skyddet av Arktis känsliga miljö. Det mödosamma gnetandet i miljöarbetsgrupper är viktigt. Men det behövs också en långsiktig politik för energisamarbetet som bygger på en god analys av Rysslands framtid som oljenation.

Thane Gustafson gör intressanta iakttagelser i boken Wheel of Fortune. The Battle for Oil and Power in Russia (Belknap Harvard 2012). Författaren är professor vid Georgetown university och beskriver bland annat den instabilitet och maktkamp som kan uppstå om några år när de ryska oljeinkomsterna inte längre växer lika snabbt som det senaste decenniet. Thane Gustafson lägger stor vikt vid förnyelse av den ryska ekonomin och vid behovet av innovation inom energisektorn.

En framtida europeisk energimarknad där Ryssland finns med behöver innehålla både gemensamma minimikrav för miljöskydd, till exempel i Arktis, och en politisk strategi från EU för att minska riskerna för instabilitet i Ryssland post-Putin. Se där en liten nätt uppgift för utrikespolitikerna.

Andra om Arktiska rådets möte: DN, DN2, m fl

EU har många fördelar

Svenskarnas stöd för EU-medlemskapet faller, rapporterar Ekot. Enligt SOM-institutet är endast 42 procent för det svenska medlemskapet, att jämföra med 53 procent år 2010. Stödet för att Sverige ska införa euron har dykt till 9 procent.

Siffrorna är knappast förvånande. Den ekonomiska krisen i Europa sätter sina spår. De två största svenska partierna talar sällan om EU-medlemskapets fördelar.

Visst finns det skäl att kritisera hur EU fungerat under senare år. Inte minst den ensidiga åtstramningspolitiken för att möta finanskrisens effekter.

Ändå har EU stora fördelar. Mark Leonard och Hans Kundnani på tankesmedjan ECFR lyfter fram några av dem i senaste numret av Foreign Policy.

EU är fortfarande världens största ekonomi, med hög levnadsstandard och utvecklad välfärd i global jämförelse. Arbetskraften är välutbildad, kvinnor har en starkare ställning på arbetsmarknaden än i flertalet av världens länder. Europeiska företag och universitet är framgångsrika. EU leder internationell politikutveckling på till exempel miljöområdet.

Femton nya medlemsländer sedan kalla krigets slut har inte lamslagit samarbetet. Tvärtom har EU stor dragningskraft på länderna sitt grannskap, till skillnad från Kina som snarare skapar rädsla och motstånd i Asien.

Mark Leonard och Hans Kundnani tar också upp problemen med svag tillväxt och den fortsatta krisen i euroområdet. De menar att utgången inte är given, situationen kan förvärras. Nyckelfrågan är om Europa kan rädda euron utan att splittras.

Tonen är påtagligt mer försiktig än när Mark Leonard skrev boken "Why Europe Will Run the 21st Century" år 2005. Men författarnas grundprognos är optimistisk och påminnelserna om EU:s fördelar är välgörande för debatten.

Ett av de senaste exemplen på EU:s förmåga är avtalet mellan Serbien och Kosovo nyligen, som knappast varit möjlig utan lockelsen av EU-medlemskap. Nu kan Serbien börja förhandla om det medlemskap som lockar så många länder.

Sveriges risk är att vi hamnar i ett B-lag, eller till och med C-lag, i det nya Europa som växer fram. Det är något att diskutera när Europadagen närmar sig.

Andra om EU: DN, SvD, m fl

Norden hade kunnat ha en vaccinfabrik nu

Det finns en globalt brist i förmåga att tillverka vaccin. Visserligen har det skett förbättringar under senare år, men ännu är det långt kvar tills världens befolkning snabbt och effektivt kan vaccineras mot exempelvis nya farliga influensavirus.

Ny teknik kan förbättra situationen. Det handlar bland annat om att ta fram vaccin med hjälp av rekombinant DNA istället för den traditionella odlingen i ägg.

Sverige och Norden hade kunnat bidra till sådan innovation och samtidigt stärkt vår egen pandemiberedskap. Ett förslag till nordisk vaccinfabrik med ny teknologi togs fram i nordiskt samarbete, men den svenska regeringen sade nej år 2008. Bland annat fanns tveksamheter till om tekniken skulle fungera.

Nu verkar de farhågorna ha varit obefogade. I januari godkände FDA i USA det första vaccinet som använder metoden med rekombinant DNA, Flublok. Experterna på danska Seruminstitutet ser detta som ett tecken på att tekniken fungerar. Det hade gått att bygga en nordisk vaccinfabrik inom den givna tidsramen, om politikerna sagt ja. Då hade anläggningen varit klar ungefär nu.

Än så länge har inte den nya fågelinfluensan H7N9 utvecklas så att massvaccineringar bedöms nödvändiga. Det går dock inte att utesluta för framtiden. Tecken tyder på att ett vaccin mot en utvecklad form av H7N9 kan kräva större produktionskapacitet än mot flertalet andra influensavirus. Oavsett vad som händer med H7N9 finns den generella frågan om den globala vaccinkapaciteten.

Tillräcklig vaccinkapacitet måste vara ett politiskt ansvar. Det är ett exempel på "global public goods", tjänster som marknaden inte på egen hand klarar av. Dessutom kan staten skynda på innovation genom denna typ av investeringar för att lösa samhällsutmaningar.

Därför var det ett olyckligt beslut av regeringen Reinfeldt att säga nej till vaccinfabriken år 2008. Det är också märkligt att Sverige fortfarande inte förhandlat fram ett nytt garantiavtal om vaccinleveranser från något läkemedelföretag, trots att Socialstyrelsen fick detta uppdrag av regeringen redan för ett och ett halvt år sedan. Jag har frågat Socialstyrelsen hur länge nuvarande avtal gäller, men ännu inte fått något svar.

[UPPDATERING 130426: Socialstyrelsen berättar följande: "I samband med omförhandlingarna, av det ursprungliga avtalet, som slutfördes våren 2010 tecknades ett tilläggsavtal. Tilläggsavtalet gäller till slutet på oktober 2014."]

Riskfylld säkerhetspolitik

Sverige ska naturligtvis ha en incidentberedskap årets alla dagar, dygnet runt. De starka reaktionerna på Svenska Dagbladets avslöjande i går är berättigade. Om två Backfire-bombplan flyger mot Sverige med eskort av fyra andra plan måste svenskt jaktflyg gå upp. Att Carl Bildt spelar ned detta är märkligt.

Det finns mycket att säga om Ryssland, Nato och utvecklingen i Östersjöområdet. Ändå blir många inlägg i debatten ensidiga.

Allan Widman (FP) är en kunnig och klok försvarspolitiker, men när han skriver på DN Debatt i dag tar hans önskan om Nato-medlemskap över från en mer allsidig analys.

För det första handlar säkerhetspolitik till stor del om att förebygga konflikter. Det är oklart hur ett svenskt Nato-medlemskap skulle stärka samarbetet mellan alla länder i Östersjöområdet. Det finns mycket att kritisera i Ryssland, men långsiktigt är det bättre att ha ett inkluderande samarbete i regionen än att ställa ett alliansblock mot ett annat.

För det andra drar Widman för stora växlar på vad Natos generalsekreterare sade på årets Folk och Försvar i Sälen, om att länder som inte är medlemmar inte heller kan räkna med militärt stöd från alliansen.

Försvarsdebatten utgår oftast från en kris på andra sidan Östersjön där Sverige dras in genom vårt geografiska läge. Få tror det är sannolikt med ett isolerat angrepp mot Sverige. Nato har lovat att försvara de baltiska länderna militärt vid en kris. Så länge vi inte är medlemmar av försvarsalliansen avgör vi själva hur Sverige ska agera i ett sådant läge.

Nato har ett intresse av goda relationer med Sverige eftersom alliansen delvis är beroende av oss. Att en svensk regering skulle låta till exempel Nato-flyg använda svensk territorium för att angripa ryska stridskrafter, utan att få försäkringar om Nato-stöd vid ett ryskt motangrepp, vore synnerligen märkligt. Att konstatera detta är inte tecken på feghet, det är att beskriva klok säkerhetspolitik.

För det tredje behöver man se den aktuella ryska övningen i ljuset av vad Sverige gjort de senaste åren. Regeringen Reinfeldt har enligt trovärdiga källor medverkat till att svenskt territorium numera ingår i Natos försvarsplanering för Baltikum (även om Carl Bildt förnekat detta). Regeringen valde i en stabsövning att erbjuda Nato en insats med 48 Jas-plan för att slå tillbaka en fientligt sinnad stormakt, trots att vi inte har ett trovärdigt eget försvar. Det här är en äventyrlig säkerhetspolitik som behöver diskuteras tillsammans med den ryska upprustningen. Höstens stora övningar i Östersjöområdet kan komma att illustera detta ytterligare.

Försvarets brister är allvarliga. En trovärdig alliansfrihet kräver ett militärt försvar som ger oss handlingsfrihet, inte minst i början av en kris. Därför behöver partier som Socialdemokraterna omsätta sin retorik till ekonomiska förstärkningar till försvaret i sina alternativa budgetar.

Men Nato-medlemskap är inte någon "quick fix" som skapar säkerhet för Sverige eller för Östersjöområdet som helhet. Här behöver en bredare analys som förhoppningsvis Försvarsberedningen nu gör. Och då har jag ändå inte diskuterat Natos kärnvapen, konflikterna kring Iran, eller någon annan av de potentiella konflikter i andra delar av världen som vi riskerar att dras in i som Nato-medlem.

Andra om försvaret: Ekot, SvD, SvD2, Försvar och Säkerhet, J K Nilsson, Lars Gyllenhaal, Martin Moberg, Opinionsbloggen, Röda Berget, Staffan Danielsson, Wiseman´s Wisdoms m fl

Grön innovation i Asien

ABB:s teknik för högspänd likströmsöverföring, HVDC, kan minska miljöproblemen från Asiens snabba ekonomiska tillväxt. Det konstaterar den Asiatiska utvecklingsbanken, ADB, i årets Asian Development Outlook.

Kraftnäten har en nyckelroll. Bättre gränsöverskridande elnät betyder ekonomiska fördelar liksom reducerade koldioxidutsläpp. På dagens seminarium hos institutet SITE där rapporten presenterades berättade SIDA om det svenska stödet till sådant samarbete i Greater Mekong Subregion.

Asian Development Outlook är en omfattande rapport som i år har ett särskilt energiavsnitt. Det finns inte utrymme att kommentera alla delar här. Till exempel är genomgången av skiffergastillgångar i Asien intressant (stora men troligen svårare att utnyttja än i USA).

En spännande punkt är hur ADB lyfter fram grön innovation. Det kan handla om god stadsplanering med till exempel bättre kollektivtrafik, menar banken. Centralt med tanke på den snabba urbaniseringen i stora delar av Asien. Ökad användning av elbilar och gasformiga fordonsbränslen som CNG är andra exempel som ADB tar upp. Liksom smarta elnät.

Ekonomiska styrmedel kan bidra till sådan innovation, heter det. ADB:s rapport andas viss tveksamhet till koldioxidskatters effekter på kort sikt. Men om pengarna används till gröna investeringar eller återförs till branschen på smarta sätt kan sådana styrmedel vara kraftfulla verktyg, enligt banken. Det skulle gynna länder som går före:

"Developing countries in Asia could direct the revenues raised from a carbon tax toward accelerating clean energy technologies. In the long run, innovators would outperform free riders"

Rapporten tar även upp de risker som klimatförändringar innebär för länder i Asien. Vissa av dem, som Bangladesh, är särskilt utsatta. Däremot saknas en ordentlig koppling mellan denna insikt och den optimistiska tillväxttron i resten av rapporten, som Centerpartiets chefsekonomi Martin Ådahl konstaterade vid seminariet. Man kan även på andra områden tycka att ADB borde ha kommit längre i modernt miljötänkande, eftersom de regionala utvecklingsbankernas roll för hållbar utveckling diskuteras under många år.

Men texterna kring gröna innovationer och betydelsen av modern infrastruktur som gränsöverskridande och smarta elnät är värda uppmärksamhet.

Stefan Löfven sätter ny kurs

Jag kunde bara vara i Göteborg två dagar på grund av en utlandsresa. Därför vore det fel att försöka göra en samlad analys av Socialdemokraternas partikongress.

Tre funderingar bara:

Det finns väsentliga skillnader mellan partiets linje under Håkan Juholt och under Stefan Löfven. Trots två böcker om Juholts tid och mängder av artiklar saknas fortfarande en ordentlig beskrivning av hur kursändringen skedde.

Håkan Juholt gjorde avgörande misstag men det hade också betydelse att starka krafter mobiliserade mot hans politiska linje, såväl inom som utom partiet. Här finns en historia som ännu inte är berättad. Stefan Löfven befinner sig i en annan situation där partidistrikten är angelägna om att hitta kompromisser för att visa enighet efter all turbulens.

Att läsa partiledarnas installationstal parallellt visar skillnader inte bara retoriskt utan också i sak. Stefan Löfven lyfter tydligt fram jobben och har gett Socialdemokratin en ledande roll i debatten om innovation. Däremot kritiserar han inte ogenomtänkta avregleringar på samma sätt som Håkan Juholt. När det gäller vinst i välfärden tvingades den nya partiledningen bli mer kritisk än tidigare för att inte förlora voteringarna, medan Juholt drev en hård vinstkritik från början. Där hans företrädare angrep kortsiktig kapitalism talar Löfven om ett global Saltsjöbadsanda med handslag mellan arbete och kapital.

Miljöfrågorna väcker ett brett engagemang inom socialdemokratin. Jag följde hela miljödebatten på söndagen (efter att ha presenterat en ny rapport om Jobben i det gröna folkhemmet på lördagen). Det var imponerande hur många kunniga ombud som äntrade talarstolen. Partiet tog bland annat beslut om ett klimatpolitiskt ramverk med bindande utsläppsmål. Nätverket Forum Egalia spelade en viktig roll i sammanhanget.

Samtidigt syns spåren av ett ålderdomligt tänkande, där ambitiös miljöpolitik anses hota jobben. Det blir tydligast i energipolitiken där Jytte Guteland gjorde ett fåfängt försök att få bort meningen om kärnkraftens roll lång tid framöver. Men också i det finstilta, där Socialdemokraterna använder begrepp som "klimatläckage", som i EU är signalord för de mest konservativa industriföreträdarnas försök att stoppa klimatåtgärder. Det förvånar också att partistyrelsen inte kunde hitta ett smidigare sätt att hantera förslaget om 100% förnybar energi till år 2050.

Slutligen, trots många positiva beslut, finns det en punkt där Socialdemokraterna kan ha gjort ett stort misstag inför 2014 års val. Att avskaffa integrationspolitiken utan att erbjuda ett trovärdigt alternativ är dåligt både för nyanlända till Sverige och för möjligheten till ett maktskifte.

Andra om (S)-kongressen: Ekot, SvD, Anna Ardin, Högbergs tankar, Martin Moberg, Röda Berget, Ulf Bjereld, m fl

Gröna innovationer kräver omvandlingstryck

Kongressombuden var tydliga. Ledarskapet i Kina brister i miljöfrågorna. Proteströsterna mot den föreslagna miljökommittén blev en signal från folkkongressen att mer måste ske för att minska utsläppen.

Den dåliga luften i Peking och andra städer hotar kommunistpartiets övergripande mål om stabilitet. Skandalen med tusentals döda grisar i floder får protesterna att öka. Att skärpa miljöpolitiken i Kina är ingen enkel sak. Oljebolagen håller till exempel emot krav på bättre bränslen. Men i den här situationen kommer ambitionerna att öka och gynna teknik med låg miljöpåverkan.

Kapplöpningen om den gröna tekniken är inte ny. Curtis Morre och Alan Miller skrev om konkurrensen mellan Japan, Tyskland och USA i boken Green Gold redan år 1994. Berkeleyprofessorn David Vogel har i många år jämfört hur USA och Europa utvecklar sin miljölagstiftning och vad det betyder för gröna innovationer.

Det nya är den enorma kraft som finns i Asien. Dynamiken där brukar den svenska regeringen ofta ta upp.

Desto märkligare är resonemangen om "hållbar tillväxt" när alliansens fyra partiledare undertecknar Framtidskommissionens slutrapport. Då är det av någon anledning viktigt att Sverige inte har för höga nationella miljöambitioner. Så här heter det i rapporten:

"Om Sverige ensidigt valde att väsentligt skärpa miljökraven
skulle det leda till ett försämrat välstånd och att verksamheter som
har negativ miljöpåverkan flyttade utomlands till länder där
miljökraven är lägre."

Formuleringen ligger påfallande nära det Fredrik Reinfeldt brukar säga i sina tal. Däremot saknar rapporten en analys av vad som händer om Sverige och Europa halkar efter. Hur ska vi leda utvecklingen i gröna innovationer?

En av faktorerna är att det finns tillräckligt omvandlingstryck. Framtidskommissionen kopplar hållbar utveckling till marknadsekonomi men inte till aktiv politik för att sätta regler som driver innovationer.

Det är olyckligt. Erfarenheten visar att ambitiös miljöpolitik skapar omvandlingstryck. Både koldioxidskatten och skyddet av ozonskiktet, som Framtidskommissionen nämner, är exempel på att Sverige framgångsrikt gått före. Att nya lagar driver innovationer är även tydligt i Vinnovas aktuella genomgång av svenska storföretags gröna utvecklingsprojekt.

Hållbar utveckling och gröna innovationer uppstår inte genom att ligga lågt i den nationella miljöpolitiken. Det är synd att Framtidskommissionens slutrapport inte beskriver möjligheterna med Sverige som föregångsland på miljöområdet.

Smart återvinning förändrar miljöpolitiken

Ibland händer det. En bra analys ändrar bilden av verkligheten.

Rapporten "Smart waste" av RAND Europe är en sådan ögonöppnare för mig. Den kom för ett år sedan men jag läste den först nu. Intelligenta system för märkning och hantering av produkter kan revolutionera återvinningen, är ett av budskapen.

Det handlar om att använda radiovågor för att läsa av taggar på produkter med information om varan. Metoden används i allt fler tillämpningar, från logistik i fabriker till att hålla ordning på biblioteksböcker.

Jag skrev för ett par år sedan kortfattat om möjligheterna att använda sådana RFID-taggar för bättre information om kemikalier i varor. Då intervjuade jag Angie Leith på amerikanska EPA, som gärna ville se en global standardisering på området.

Rapporten från RAND går längre och beskriver på drygt 250 sidor detaljerat möjliga tillämpningar. Återvinningen kan bli effektivare och spara såväl material som energi. Värdefulla metaller kan tas tillvara bättre. Konsumenternas val av produkter som går att återvinna blir enklare.

Användningen av RFID-taggar kan också innebära risker för den personliga integriteten och ställa till problem vid viss återvinning.  RAND konstaterar att standardisering och regler kan vara svaret på många sådana frågor.

Det sker en snabb teknisk utveckling även på andra områden. Helautomatisk optisk sortering av avfall är ett exempel.

Jag är övertygad om att ny teknik för information om innehållet i varor och smart återvinning kommer att förändra miljöpolitiken i grunden. Vi har bara sett början när det gäller diskussionen om att använda till exempel RFID-taggar.

EU kan leda utvecklingen genom att skärpa och samordna sina regler om ekodesign, kemikalier och återvinning. Sverige borde ta fram ett förslag till en sådan strategi och driva den i Bryssel. Den pågående översynen av EU:s avfallspolitik är ett utmärkt tillfälle.

Ta chansen, Lena Ek!

Investera mot segregationen

Ska integrationspolitiken avskaffas?

"Den nuvarande integrationspolitiken har nått vägs ände", skriver Socialdemokraternas partistyrelse inför kongressen i april. "Vägen in i Sverige ska byggas med samma lagar och regler, försäkringar och strävan efter rättvisa som gäller för alla", heter det.

Avsikterna är goda. Särbehandling är sällan bra politik. Idén att "de andra" ska integreras med "oss" är felaktig. Ett samhälle måste byggas tillsammans, med värderingar om demokrati och mänskliga rättigheter som grund.

Ändå leder den socialdemokratiska partiledningens linje fel.

I medierna har särskilt tanken att avskaffa integrationsministern fått uppmärksamhet.

Det är inte avgörande. Min erfarenhet av 13 år i regeringskansliet är att det behövs en pådrivande kraft om en fråga ska genomsyra alla departements arbete. Det kan ske från statsministerns kansli, men än så länge tror jag mer på ett särskilt statsråd som driver på för att bryta segregationen och underlätta vägen in i det svenska samhället för nyanlända.

Värre är uppfattningen att det inte behövs riktade satsningar. Så kan man i alla fall tolka formuleringarna i (S)-ledningens "Framtidskontrakt". Det är också påfallande att partiet i sin senaste budgetmotion bantat tidigare ambitioner om "ett miljardprogram för miljonprogrammet".

Krafterna som delar upp samhället har blivit starkare under den borgerliga regeringstiden. Bostadsbristen är akut. Segregationen är tydlig i skolorna samtidigt som privat läxläsning får skattesubventioner. De sociala skyddsnäten har försvagats.

Mot detta behövs både generell politik och särskilda satsningar. Betydligt större resurser till språkundervisning och validering av kunskaper. Rejäla statliga investeringar i upprustning av miljonprogrammet och på skolor med svåra förutsättningar. Hårdare krav på kommunerna att planera för hyresbostäder och ta emot flyktingar ("bonus" räcker inte). Och så vidare.

Tala gärna om sammanhållningspolitik och anti-rasism om det känns bättre. Men utan beslut om ett rejält investeringsprogram mot segregationen riskerar (S)-kongressen att ta ett steg bakåt genom att säga nej till "integrationspolitik".

Andra om detta ämne:  Folkbladet, Röda Berget, Per Wirtén, m fl

Räcker EU:s mellanstatlighet mot cyberattacker?

Bankomater som slutar fungera, brist på vatten, strömavbrott. Digitala angrepp mot betalningssystem, vattenverk och kraftnät är allvarliga hot. Vapnen finns redan (läs till exempel om Stuxnet här).

Nyligen presenterade både EU-kommissionen och Obama-administrationen strategier för ökad cybersäkerhet. Bättre skydd av kritisk infrastruktur är en central punkt. Förslagen har fått förvånansvärt  lite uppmärksamhet i Sverige, kanske hamnat i skuggan av debatten om det militära försvaret.

Analysen är likartad. Riskerna är stora och det behövs kraftfulla åtgärder. Arbetet mot cyberrisker ska bli mer systematiskt och kräver ett partnerskap mellan myndigheter och de ansvariga för infrastrukturen.

Ändå hamnar EU-kommissionen och presidentadministrationen på olika linjer i en central fråga. Hur ska standarder för säkerheten hos kritisk infrastruktur tas fram?

EU-kommissionen överlämnar i stor utsträckning den konkreta utformningen till medlemsländerna. Informationsplikt om angrepp ska finnas överallt, men i övrigt är strategin och det medföljande direktivet magert om gemensamma standarder för infrastrukturen.

Barack Obama´s Executive Order innebär däremot att säkerhetsstandarder och riktlinjer ska tas fram för hela USA. "The Cybersecurity Framework shall focus on identifying cross-sector security standards and guidelines applicable to critical infrastructure", står det i sektion 7 b. Inom ett år skall detta arbete vara klart.

USA är en federal stat, EU ett samarbete mellan nationalstater med både mellanstatliga och överstatliga inslag. Metoden att låta medlemsländerna utforma konkreta regler och samarbeta informellt i myndighetsnätverk har använts i andra fall. Men det arbetssättet har också visat sig ineffektivt, till exempel under bankkrisen.

Kraftnät, banker, flygledning och många andra system är gränsöverskridande. Räcker det verkligen med mellanstatlighet för att nå en tillräckligt hög nivå på cybersäkerheten i Europa? Vore det inte bättre att ta fram gemensamma minimistandarder på EU-nivå?

Lär av Obama om framtidens tillverkning

Barack Obama lyfte fram avancerad tillverkning i sitt State of the Union-tal förra veckan. Vi avsätter pengar till uppemot 15 institut för demonstration och samarbete med industrin, lovade presidenten bland annat. Sedan åkte han till en motorfabrik i North Carolina för att förankra utspelet i verkligheten.

Partnerskapet för avancerad tillverkning tog därmed ett ytterligare steg. Det ger trovärdighet åt Obamas budskap om USA som industrination.  Staten, industrin och universiteten samarbetar för att USA ska vara världsledande i nya produktionsmetoder. Därigenom kan industrijobben bli kvar och kanske till och med flytta tillbaka från Asien.

Den internationella debatten om framtidens tillverkning är spännande. Peter Marsh, journalist på Financial Times, ger en bra överblick i boken The New Industrial Revolution. Ny teknik som smart automation, 3d-skrivare, lasersvetsning och avancerade material ändrar förutsättningarna i de globala värdekedjorna. Samtidigt stiger lönerna i till exempel södra Kina.

Chefredaktören på Wired, Chris Anderson, beskriver i Makers på ett livfullt sätt hur var och en kan bli sin egen fabrikör. Kanske inte övertygande i alla delar, men en bok som väcker många tankar om framtidens produktion.

Andra beskriver förändringarna med smarta elnät och sammankopplade system. Jeremy Rifkins The Third Industrial Revolution är ett sådant exempel ("revolution" verkar för övrigt vara ett populärt ord i boktitlar nu för tiden).

Sverige skulle behöva en lika het debatt. Hur hanterar vi i Europa utmaningarna från USA, Japan och Kina när det gäller avancerade produktionsmetoder?

Visst finns det europeiska satsningar på produktionsteknik. Fraunhoferinstituten i Tyskland gör mycket spännande, till exempel för en mer resurseffektiv och miljöanpassad tillverkning. I Sverige har Vinnova en nyckelroll, och det finns god kompetens på institut som Swerea och på högskolorna.  Stefan Löfven och brittiske labourledaren Ed Miliband besöker KTH idag som har utmärkt produktionsforskning på XPRES - bara för att ta ett exempel.

Men vi saknar det starka politiska engagemang som Obama visar, och en lika sammanhållen, politiskt förankrad, strategi som i USA. Det gäller både i Sverige och på EU-nivå.

Fredrik Reinfeldt säger i Davos att svensk industri "is basically gone”. Man får hoppas att det var en tillfällig lapsus. Regeringen borde driva tillverkningsindustrins framtid hårdare.

Ett bra tillfälle är EU:s vårtoppmöte om några veckor. Det behövs ett stöd från högsta politiska nivå för avancerad europeisk produktion som skapar jobb och bidrar till en hållbar utveckling.

Bildt luddig om klimat och nedrustning

Jobben, klimatet, nedrustningen. Det var tre ämnen i Barack Obamas State of the Union-tal. Den svenska regeringen hade betydligt mindre att säga om dessa avgörande frågor i dagens utrikespolitiska deklaration.

När Carl Bildt talade om Europa lyste arbetslösheten med sin frånvaro. I en tid av ekonomisk nedgång och social oro borde fokus ligga på jobb och hållbar tillväxt. Obama talade varmt om innovation och avancerad tillverkning. Där borde regeringen ha mer att säga, liksom om ett rejält kunskapslyft för EU:s invånare.

Barack Obama uppmanade kongressen att komma överens om klimatpolitiken. Om det dröjer är jag beredd att använda presidentmakten, sade han. Redan i talet signalerade Obama ett nytt mål: "Let’s cut in half the energy wasted by our homes and businesses over the next 20 years."

Den utrikespolitiska deklarationen saknar liknande ambitiösa mål. Det är bra att Carl Bildt lyfter yttrandefrihet på nätet och digital diplomati. Tänk om han kunde brinna lika mycket för sambandet mellan miljö och säkerhet.

"We’ll engage Russia to seek further reductions in our nuclear arsenals", sade Barack Obama i natt. Det hade varit intressant att höra hur den svenska regeringen vill driva på nedrustningen. Carl Bildt talade om "upprustning och okontrollerad spridning" som problemet, inte om avveckling av kärnvapen. Han gjorde en bra markering om provstoppsavtalet med krav på bland annat USA, men i övrigt var det tunt.

Socialdemokraterna tog ett välkommet initiativ om förbud mot kärnvapen. Men (S) har svårigheter i kritiken av regeringens försvarspolitik så länge som partiet inte presenterar sitt alternativ i kronor.

Andra om frågorna i den utrikespolitiska debatten:  DN, DN2, Ekot, Ekot2, SvD, SvD2, med flera

Baklänges in i framtiden

Kina har ökat sina satsningar på forskning och utveckling med 18 procent om året det senaste decenniet, enligt OECD. Snart går Kina om Europa i sammanlagda FoU-satsningar. Allt fler europeiska företag lägger utvecklingscenter i Asien.

Hur många EU-ledare har denna verklighet i fokus när de kommer till toppmötet i morgon för att göra upp om nästa långtidsbudget?

Alltför få, tyvärr.

Medlemsländerna slåss först och främst för att behålla stöd till jordbruk och fattiga regioner, och för att minska sina medlemsavgifter. De nationella intressenas dominans riskerar Europas konkurrenskraft. Utan rejäla investeringar i FoU och infrastruktur går EU baklänges in i framtiden.

Sverige borde leda kampen för framtidssatsningarna. Ändå var det en försiktig statsminister som kom till riksdagens EU-nämnd idag. Fredrik Reinfeldt betonade svårigheterna att få igenom svenska krav.

Det är visserligen normal taktik av en regeringschef som behöver utrymme för smärtsamma kompromisser, men bakom försiktigheten kan också ligga konflikter mellan olika mål för förhandlingen.

En fortsatt svensk rabatt på medlemsavgiften är det viktigaste under EU-toppmötet, sade Reinfeldt. I nästa andetag tog han upp moderniseringen av budgeten med satsningar på forskning, utveckling och infrastruktur. En tredje punkt var att rädda landsbygdsstöd och annan återföring av pengar från EU-budgeten till Sverige.

Modernisering har Sverige drivit länge. Nu tycks inte kraven särskilt konkreta. Reinfeldt förklarade sig nöjd med EU-ordföranden Herman Van Rompuys förslag från november. Det handlar om att försvara pengarna där, menade statsministern. Hur hårt han tänker föra den striden framgick inte.

Man kan också notera att tanken på en grönare EU-budget inte verkar finnas högt i statsministerns medvetande. Efter att först ha glömt en fråga från Lars Ohly i ämnet gav Reinfeldt ett luddigt svar om att det finns positiva miljöeffekter av att satsa på infrastruktur. Inte mycket kvar av klimatengagemanget från hösten 2009.

Ska Europa kunna konkurrera med länderna i Asien i framtiden måste forskning, innovation och grön infrastruktur stå i centrum. Den svenska regeringen borde slåss ordentligt för en sådan linje istället för att ensidigt fokusera på rabatten.

Andra om EU-budgeten: DN, Ekot, Ekot2, Europaportalen, SvD, SvD2, Tobias Krantz (på Newsmill), m fl

Förhastade tolkningar om Nato och svenskt försvar

Tänker Nato hjälpa Sverige vid ett angrepp? Den frågan fick Natos generalsekreterare idag här på Folk och Försvars rikskonferens. Anders Fogh Rasmussen svarade, föga förvånande, att Natos säkerhetsgarantier bara gäller dess medlemmar. 

Förespråkarna för ett svenskt Nato-medlemskap tolkar uttalandet som att vi bara kan få stöd som medlem av militäralliansen. Och utan stöd klarar vi oss inte länge vid ett militärt angrepp från Ryssland.

Så enkelt är det nog inte. 

Dels sade Fogh Rasmussen att Nato skulle diskutera en begäran om stöd från ett partnerland. Dels är Nato beroende av Sverige för att kunna försvara sina medlemmar, något som nämns förvånansvärt lite i denna debatt.

Nato har genom medlemskap gett de baltiska länderna säkerhetsgarantier, något som var omstritt på sin tid. Militära experter menar att det blir svårt att försvara till exempel Lettland mot ett ryskt angrepp utan att använda svenskt territorium. 

Försvarsexperten Karlis Neretnieks har gjort en föredömlig insats genom att beskriva sådana scenarier. Det handlar bland annat om Gotlands strategiska roll för den som vill ha kontroll över sydöstra Östersjön.

Nato behöver alltså Sverige. Därför finns det envetna uppgifter om att vi redan ingår i försvarsplaneringen för Baltikum.

På 2011 års rikskonferens frågade jag Sten Tolgfors om Sveriges deltagande i Natos försvarsplanering för de baltiska länderna. Han ville inte svara. Carl Bildt förnekade att Sverige varit med i några sådana samtal.

Om regeringen Reinfeldt ändå varit med i sådana diskussioner - formellt eller informellt - får man förvänta sig att det inte varit utan motkrav. Till exempel om Nato-stöd om dessa, förhoppningsvis osannolika, scenarier skulle bli verklighet. Att inte ställa motkrav skulle vara att slarva bort vår handlingsfrihet och vårt förhandlingsutrymme som militärt alliansfritt land.

Om Sverige sedan bör ingå i Natos försvarsplanering är en annan sak. Men de som vill att vi ska hjälpa till militärt i försvaret av Baltikum kan inte med logik samtidigt hävda att Nato skulle stå passivt om Sverige drogs in i en konflikt. I så fall skulle den svenska regeringen grovt missköta sin roll.

Andra som bloggar om Folk och Försvar:  Försvar och säkerhet, Skipper, Wiseman´s Wisdoms, Åsa Lindestam