Mediefrihet viktig del av Anna Lindhs utrikespolitik

Under sin tid som utrikesminister var Anna Lindh starkt engagerad för mediefriheten, bland annat när det gällde Ryssland, Ukraina och Turkiet. Ämnet är minst lika aktuellt i dag. 

Gång på gång tog Anna Lindh upp bristerna i Ryssland med ledningen i Kreml. Hon var också stentuff mot den dåvarande ukrainske presidenten Leonid Kuchma när det gällde mordet på journalisten Georgij Gongadze. "Hon tog inte bara upp fallet Gongadze en gång med Kuchma, hon höll fast vid det", berättade dåvarande EU-kommissionären Chris Patten när jag intervjuade honom för boken Anna Lindh och det nya Europa. "I början reagerade Kuchma buttert", fortsatte Chris Patten. "Hon frågade gång på gång till dess att han blev nervös och inte visste vad han skulle säga." Chris Patten berömde Anna Lindh för tydligheten där andra EU-representanter brukade vara lågmälda.

Rätten till radio- och tv-sändningar på kurdiska var ett återkommande ämne i diskussionerna med Turkiet, liksom fängelsedomar mot journalister och författare. Jag minns själv flera möten i Turkiet där Anna Lindh tog upp dessa frågor med stor kraft.

Även andra länder som Kina fick kritik. Anna Lindh såg arbetet för mediefrihet som en viktig del av EU:s utrikespolitik. Hon lyfte exempelvis fram ämnet när hon var värd för EU:s informella utrikesministermöte i Nyköping år 2001. Mediefriheten borde ingå som ett prioriterat område i en ny EU-strategi för mänskliga rättigheter, menade hon.

Hon sammanfattade sin syn i en artikel på Europadagen den 9 maj 2001:

”En avgörande del av demokratin är mediefriheten – att tidningar, radio och tv kritiskt granskar makthavare. Ändå hotas denna frihet runt om i världen. Journalister och förläggare dödas eller fängslas. Tidningar förbjuds, tv- och radiostationer tvingas stänga eller får bara sända det som regimen vill. Tillgången till nya informationskällor, som Internet, begränsas.

Vi måste vara tydliga och använda EU:s kraft gentemot de länder där mediefriheten hotas.

Låt mig ge några exempel, först från vår egen region. I den gemensamma strategin för Ryssland tog EU, på svenskt förslag, in den prioriterade åtgärden `bidra till mediefriheten´.

Detta beslut år 1999 har följts av en rad åtgärder, som seminarier och utbildning för unga journalister. Vi har reagerat starkt på oroväckande signaler, som övertagandet av tv-stationen NTV och journalister som försvunnit i Tjetjenien.

I Ukraina är mordet på journalisten Gongadze fortfarande inte löst. När EU-trojkan besökte Kiev tidigare i år, tog jag upp frågan med president Kutjma, liksom mediesituationen i allmänhet. Vi kommer att påminna Ukraina om detta ända tills frågan är löst.

I Turkiet är det fortfarande inte tillåtet att genomföra radio- och tv-sändningar på kurdiska. Författare och journalister fängslas bara för att de nämner att det finns en kurdisk minoritet.

Yttrandefrihet är ett av huvudkraven som EU ställer på Turkiet. Vi kommer att fortsätta att vara tydliga i detta krav.

Utanför vår region finns det ännu fler skrämmande exempel. Iran och Kina är bara två av alltför många fall. Men de få exempel som jag nämnt berättar en viktig historia. Mediefrihet är inte bara en fråga för journalister eller utgivare. Det är en viktig fråga för hela EU. Den påverkar EU:s relationer med andra länder, och är en viktig del av de utrikespolitiska prioriteringarna.”

(Utdrag ur artikeln "Mediefriheten viktig för EU”, Uppsala Nya Tidning 9 maj 2001)

Märkliga formuleringar av Peter Hultqvist

Regeringen har kommit överens med USA om ökat militärt samarbete. När försvarsminister Peter Hultqvist beskriver den nya inriktningen på DN Debatt sker det med andra formuleringar om säkerhetspolitiken än socialdemokratin tidigare använt. Hur ska det tolkas?

I det partiprogram som (S) antog år 2013 finns följande argumentation:

"Sverige ska vara militärt alliansfritt. Den militära alliansfriheten är ett viktigt säkerhetspolitiskt verktyg. Den ger oss handlingsfrihet att driva en självständig politik i krislägen och den ger oss starkare möjligheter att vara pådrivande i det globala nedrustningsarbetet."

Peter Hultqvist tar inte upp handlingsfriheten eller möjligheten att vara pådrivande för nedrustning i sin artikel. Alliansfriheten ska "utvecklas", skriver han, i en text som handlar om fördjupning av det militära samarbetet med USA. Åsa Lindestam, (S) vice ordförande i försvarsutskottet, nämner inte ens begreppet "militär alliansfrihet" i sin DI-artikel. Hennes argumentation handlar om möjligheten att snabbt få hjälp i en krissituation, utan att beskriva vikten av svensk handlingsfrihet.

Säkerhetspolitiska formuleringar kommer inte till av en slump. Exakt vad Sverige och USA kommit överens om nu är inte offentligt. Under alliansregeringens tid fanns envisa uppgifter om att Natos krigsplanläggning för att försvara de baltiska länderna byggde på användningen av svenskt territorium. Carl Bildt förnekade kategoriskt att Sverige fört diskussioner med Nato om detta, medan Sten Tolgfors vägrade svara på frågor i ämnet. Vad är dagsläget i denna fråga?

Partiprogrammet innehåller formuleringar om Sveriges ansvar för internationell säkerhet. Det är inte samma sak som Natos ömsesidiga försvarsgarantier. Det är Nato som har åtagit sig att försvara de baltiska länderna via försvarsgarantierna, inte EU. Sveriges politik är att inte vara passivt vid ett angrepp mot ett EU-land, men vi har inte lovat att agera militärt under vilka förutsättningar som helst. Situationen om fem-tio år kan vara mycket annorlunda mot i dag. Det är svårt att hitta en folklig förankring för att vi deltar i ett krig på andra sidan Östersjön utan att själva vara angripna, om inte skälen är mycket, mycket starka.

Fördjupat samarbete med USA kring materiel, övningar med mera kan vara rätt i dagens läge, men det måste ske med tydliga gränser. Handlingsfriheten vid en kris bör även fortsatt vara en central del av svensk säkerhetspolitik, liksom det var under kalla kriget. Det borde regeringen göra tydligt i debatten. Både för att det är rätt i sak, och av respekt av den demokratiska processen bakom de kloka formuleringarna i (S) partiprogram.