fredag 29 juni 2018

Byt rosevin och mys mot tuffa frågor i Almedalen


Sverigedemokraterna är näst största parti med 22 procent av väljarsympatierna i Novus senaste mätning. Samtidigt ändrar allianspartierna sin syn på talmansvalet. Folkrörelserna borde använda Almedalsveckan för att pressa Ulf Kristersson och Moderaterna på besked om hur de vill styra landet. Det är mer angeläget än mysiga mingel.

Valet är långt ifrån avgjort. Sympatierna svänger snabbare än förr, gamla sanningar gäller inte längre. Det ter sig ändå som en realistisk möjlighet att Ulf Kristersson kan bilda regering med någon form av stöd av (SD). Kanske i en moderat enpartiregering. Kanske blir Sverigedemokraterna till och med största riksdagsparti.

Detta scenario borde granskas hårdare än i dag. Medierna har varit förvånansvärt svaga i sina genomgångar av Moderaternas politik. Här har de många intresseorganisationer som finns på plats i Almedalen nästa vecka en viktig uppgift. Lägg de gamla rutinerna och planerna åt sidan och ta en allvarlig funderare på det nya politiska läget.

LO och dess medlemsförbund kampanjar redan mot de stora förändringar som allianspartierna föreslår på svensk arbetsmarknad. Även tjänstemannaförbunden är kritiska, men med undantag för Unionen och dess ordförande Martin Linder har övriga inom TCO och SACO varit förvånansvärt återhållsamma i offentligheten med tanke på vad som står på spel. Tjänstemannafacken behöver inte överge sitt partipolitiska oberoende för att pressa Moderaternas statsministerkandidat tydligare om det systemskifte som han föreslår för svensk arbetsmarknad och vad den mjukare hållningen till (SD) innebär. Det borde exempelvis vara dags för TCO:s ordförande Eva Nordmark att skärpa tonläget och ställa tuffare frågor till Ulf Kristersson om en rad av de områden som hennes paraplyorganisation svarar för.

Miljöområdet är ett annat område där en moderat enpartiregering med (SD)-stöd kan innebära stora förändringar. Ändå trycker Naturskyddsföreningen mer på behovet av blocköverskridande samarbete än på att reda ut vad som skulle ske med Ulf Kristersson som statsminister. Det är till exempel märkligt att Naturskyddsföreningens ledning inte pressat Moderaterna hårdare på deras utspel om klimatpolitiken nyligen. Istället har den tidigare ordföranden Mikael Karlsson gjort det i egenskap av miljöforskare. Om Moderaterna tänker hålla fast vid den breda överenskommelsen om det klimatpolitiska ramverket, på ett liknande sätt som pensionsöverenskommelsen, borde vara en central fråga vid många av miljöseminarierna i Almedalen. Naturskyddsföreningen har möjlighet att ställa frågan redan vid måndagens partidebatt.

Många frågor avgörs i EU. Ändå har det inte ställts så många frågor till Ulf Kristersson om hans europapolitiska linjetal nyligen. Talet signalerar samma sak som var tydligt under regeringen Reinfeldt, att företags frihet på den inre marknaden prioriteras högre än gemensamma skyddsintressen. Moderatledarens formulering om att undvika "gold-plating" är långtgående och betyder att Sverige ska lägga sig på EU:s miniminivå på en lång rad områden. Det borde oroa många som är engagerade för bättre hälsa, konsumentskydd, miljö, arbetsmiljö, med mera. Att inte ta upp detta på seminarierna i Almedalen vore märkligt.

Det går att ta betydligt fler exempel. För intresseorganisationerna är Almedalsveckan i praktiken sista chansen att ställa de skarpa frågorna till Moderaterna. När valrörelsen drar igång på allvar, dessutom kortare än vanligt, är det svårt att påverka. Visst är det en positiv del av den svenska demokratin att kunna ha trevligt tillsammans trots intressemotsättningar och partigränser, men i år är de tuffa frågorna viktigare.

torsdag 7 juni 2018

Lärdomar av Transportstyrelsen


Det är valrörelse och antagligen inte bästa tiden för sansad debatt om lärdomar från it-haveriet på Transportstyrelsen. Till exempel kräver den politiska logiken att den moderata ordföranden för KU går till hårt angrepp mot Stefan Löfven, trots att underlaget för detta är tunt i KU:s betänkande. Här ändå ett försök att dra några lärdomar, utifrån detta fall och andra som jag skrivit mycket om tidigare (bland annat på Aftonbladets ledarsida).

Det saknas bra sätt att systematiskt lära av myndigheters misstag. Konstitutionsutskottets huvuduppgift är att granska statsrådens tjänsteutövning. Därför blir fokus en dag som denna på regeringens agerande. Det är naturligt och en viktig funktion för KU. Däremot vore det synd om bakgrunden till Transportstyrelsens misstag föll i skymundan. Här finns viktiga lärdomar om ledning och kultur på myndigheter. Det borde också ske en ordentlig granskning av Säkerhetspolisens agerande. Både Thomas Bulls utredning och KU:s betänkande visar att det finns goda skäl att ifrågasätta Säpos kommunikationsförmåga och långsamhet att agera (se t ex s.389 i KU:s betänkande om att det tog minst fyra månader innan Säpos tillsyn kom igång på allvar och att varningarna till Transportsstyrelsen inte var tillräckligt tydliga).

Oklarheter mellan regering och myndigheter är en återkommande brist. Det är tydligt i det här fallet hur huvudansvaret ligger på myndigheten Transportsstyrelsen och den dåvarande generaldirektören. Det framgår samtidigt att dialogen med Näringsdepartementet inte fungerade särskilt bra. När det gäller Säkerhetspolisen illustrerar it-skandalen det som märkts många gånger tidigare. De möten där Säpo informerar Justitiedepartementet om aktuella frågor är en märklig form, där regeringen i efterhand ofta får ta ett större politiskt ansvar än vad som egentligen är motiverat utifrån var det formella ansvaret ligger (inte minst i media). KU konstaterar när det gäller Transportstyrelsen att ingen säkerhetsmyndighet begärde att regeringen skulle vidta åtgärder i frågan.

Organisation och rutiner garanterar inte rätt informationsspridning. Vare sig KU-betänkandet eller medierna har beskrivit den enorma mängd information om säkerhetshot som regeringskansliet har att hantera. Säkerhetspolisen får ständigt nya uppgifter om terrorhot. Till detta kommer andra säkerhetshot, som spionage, liksom underrättelseuppgifter inte minst från FRA. Det måste ske en sortering av information på olika nivåer. Statsministern kan inte informeras om allt, det blir en överbelastning av systemet. Det märkliga med Transportstyrelsen är att ansvariga departement inte informerade statsministerns statssekreterare åtminstone i början av år 2016, när det blev tydligt hur allvarligt läget var. Statsministern har det yttersta ansvaret för rutinerna, men det blir orimligt när KU även ger honom ansvar för att rutinerna inte följs. Här binder Moderaterna ris åt egen rygg för den dag då Sverige eventuellt på nytt får en moderat statsminister genom sina hårda angrepp mot Stefan Löfven.

Slutligen: skulle en större organisation i Statsrådsberedningen med ett nytt sorts nationellt säkerhetsråd, enligt Ulf Kristerssons förslag, ha förbättrat hanteringen när det gäller Transportstyrelsen? Det är jag inte säker på. Erfarenheter från USA och Storbritannien är att information ändå kan fastna på vägen. Det finns andra skäl att förstärka regeringskansliets styrning av säkerhetsmyndigheterna med starkare samordning i SB, men det är ingen dundermedicin.


tisdag 5 juni 2018

Så kan (S) vända trenden


Presentera fler rejäla välfärdsreformer. Ta fram en trovärdig plan mot segregationen. Lyft utrikespolitiken i valrörelsen och ge Margot Wallström en tydligare roll. Tänd blåslampan i granskningen av allianspartiernas politik. Det är några sätt för (S) att vända den negativa trenden i opinionsundersökningarna, senast i dagens SCB-mätning.

Först några utgångspunkter:

* Mycket kan fortfarande hända fram till valet den 9 september. Väljarna är mer lättrörliga än förr. Sociala medier har skapat nya förutsättningar, vilket delvis förklarar de stora svängningar som skett i andra länder. Kriser i omvärlden eller stora händelser i Sverige kan inträffa. Det är riskfyllt för partistrateger och politiska kommentatorer att bli fixerade vid mätningar och spelteorier om regeringsbildningar. Den viktigaste analysmetoden är att undersöka väljarnas verklighet och lyssna på dem i personliga möten.

Sverigedemokraternas kraftiga ökning (från 5,1 procent i SCB dec 2009 till 18,5 nu) hänger samman med väljarnas syn på invandring och integration. Att försöka bortförklara detta är kontraproduktivt. Visst finns det också samband med osäkerhet inför globaliseringen, utvecklingen på landsbygden, och misstro mot det politiska systemet, men en grundfaktor är att många tappat tilltron till de övriga partiernas förmåga att hantera flyktingmottagande och integration. Att återfå det förtroendet är inte enkelt, men nödvändigt för att bryta (SD):s uppgång.

* Socialdemokraternas nedgång är del av en europeisk trend, men inte ödesbestämd. Faktorer som gynnat svenska (S) finns fortfarande kvar, som samarbetet med en stark fackföreningsrörelse. Det finns risk för fortsatt nedgång, men också möjligheter att bryta den nuvarande trenden (se nedan).

* Valet handlar om hela nästa mandatperiod, fyra år, inte bara om regeringsbildningen i höst. Partierna behöver tänka mer långsiktigt, även på sin ställning inför valet 2022. Ett nyval under mandatperioden kan inte uteslutas.

Sedan några punkter specifikt om Socialdemokraterna. Vad kan Stefan Löfven och andra i partiledningen göra i det här läget?

1. Använd de starka statsfinanserna till fler ordentliga välfärdsreformer. Mycket har redan gjorts under mandatperioden. De senaste veckorna har det kommit ett antal bra vallöften. Men fortfarande finns ekonomiskt utrymme och politiskt behov av en "game-changer", en reform som verkligen upplevs göra skillnad. En alltför försiktig budgetpolitik kan ha ett högt pris. Kanske dags för en ordentlig tandvårdsreform?

2. Ta fram en trovärdig plan för bättre flyktingmottagande och integration. Det som gjorts hittills är vällovligt men otillräckligt och dagens kommunikation fungerar inte (till exempel får den som frågar om integration på partiets webb bara svar om flyktingmottagande och generellt om jobb). Frågorna försvinner inte från valrörelsen även om huvudbudskapet från (S) blir välfärd. Det var ett allvarligt misstag 2014 att försöka definiera bort integrationsfrågorna. Stefan Löfven skriver i Aktuellt i Politiken om "massiva investeringar". Det är hög tid att presentera dem.

3. Man vinner inte val på utrikespolitik, brukar det heta (även om det inte är helt sant, tänk på valet 1968). Läget i omvärlden är osäkert. Det kan bli fred - men också krig - på den koreanska halvön, en konflikt där Sverige redan gjort stora insatser. Spänningen har ökat mellan Israel och Iran. Ett globalt handelskrig hotar efter Trumps strafftullar. Socialdemokratin har högt förtroende i utrikes- och säkerhetspolitiken samtidigt som skillnaderna är stort i förhållande till allianspartierna och (SD). Lyft de frågorna, vilket också förstärker skälen för att Margot Wallström bör synas mer i valrörelsen. Finansministern är alltid viktig, men nu och fram till valet är "Mer Margot, mindre Magda" en bra paroll.

4. Granska allianspartierna hårdare. Det behövs större ihärdighet i kritiken av exempelvis de borgerliga partiernas budgetpolitik. Liksom av EU-politiken. LO och Tankesmedjan Tiden har föredömligt lyft fram det systemskifte som det kan innebära om Ulf Kristersson blir statsminister. Fler sådana granskningar behövs, liksom ett mer kraftfullt opinionsbildande arbete. Lär till exempel av hur de borgerliga partierna tillsammans med intresseorganisationer systematiskt kritiserade (S) budgetalternativ inför valet 2010.

5. Mobilisera. Självklart, kan det verka, men efter de senaste veckornas interndebatt verkar humöret bland valarbetarna inte vara det bästa. Sverigedemokraternas framgångar kan bland annat förklaras med deras intensiva arbete med mobilisering av aktivister. Den socialdemokratiska partiledningen behöver bli tydligare (se punkt 1-3) och skapa ordentliga konflikter på motståndarnas planhalva (punkt 4).

Rörligheten bland väljare är som sagt större än tidigare. Gamla sanningar om sambandet mellan SCB:s majmätning och valresultatet gäller sannolikt inte längre. Socialdemokraterna befinner sig i ett svårt läge, men det är inte hopplöst.