För 25 år sedan förberedde vi intensivt en stor Rör inte min kompis-gala i Rinkeby. Beskedet om Olof Palmes död kom på natten. Galan blev till en minnesstund och en samlingspunkt för hundratals som ville lämna en sista hälsning.
Året innan såg jag Olof Palme komma till Folkfest för Jordens Folk på Eggeby Gård, mitt på Järvafältet. Stämning blev elektrisk när statsministern anlände och gick runt bland människorna från alla delar av världen. Göran Greiders bild av en rockstjärna är bra, men Palme var mer än så på Eggeby Gård. Han gav människor en identitet och ett långsiktigt hopp att diktaturer kunde falla.
Nu skriver både borgerliga debattörer och en del politiska kommentatorer att Olof Palmes tid är förbi. Att så mycket skulle ha förändrats i Sverige.
Sådana kommentarer förvånar. Olof Palmes syn på internationell politik påverkar fortfarande socialdemokratin och Sverige. Mona Sahlin och Margot Wallström tog starkt intryck av Palme, liksom Anna Lindh. Läs dagens unga socialdemokrater som Ardalan Shekarabi eller Luciano Astudillo så finns det arvet också där.
Dessutom är mycket av Olof Palmes inrikespolitiska arv numera allmängods, som barnomsorgen. Så var det inte när han förändrade till exempel skolan och vuxenutbildningen. Bland alla lästips saknar jag ibland Ulf Larssons intressanta bok Olof Palme och utbildningspolitiken.
Kjell Östberg använder Ulf Larssons bok som en central källa i sin stora Palmebiografi (minst lika läsvärd som Henrik Berggrens). Så här sammanfattar Östberg hur Palme såg på utbildningspolitiken:
"Jämlikhetstanken är det bärande elementet...Förskolan, där målet är att alla barn ska gå och där samverkan ska börja tidigt. Grundskolan, som ska ha sammanhållna klasser upp till nian som ger möjligheter att ge eleverna en gemensam referensram. Gymnasieskolan som ska skapa en likvärdighet mellan praktiska och teoretiska utbildningsvägar. En alltför tidig uppdelning av eleverna leder till sociala orättvisor. Skolan ska ge generella kunskaper för alla, inte skapa specialister. Vuxenutbildningen, som ska ge en ny chans, där de olika skolformerna kommer att finnas tillgängliga. Universiteten, som inte ska vara aparta reservat för få utan en part bland många."
Låter inte det som en modern, högaktuell politik?
måndag 28 februari 2011
fredag 25 februari 2011
Humanitär intervention i Libyen?
Jag har skrivit flera inlägg här om möjligheten av en internationell militär insats i Libyen för att stoppa ytterligare dödande.
Regeringen har inte kontaktat Socialdemokraterna om en eventuell militär insats, säger Urban Ahlin (S) när jag frågar honom:
"Nej, men jag tycker dock att FN:s säkerhetsråd bör diskutera förutsättningarna för en humanitär intervention."
[UPPDATERING Snabb utveckling i dag med brådskande Nato-möte och Natos generalsekreterare på besök hos EU:s försvarsministrar.]
Andra om Libyen: SvD, Västra Nyland, Försvar och Säkerhet med flera
Regeringen har inte kontaktat Socialdemokraterna om en eventuell militär insats, säger Urban Ahlin (S) när jag frågar honom:
"Nej, men jag tycker dock att FN:s säkerhetsråd bör diskutera förutsättningarna för en humanitär intervention."
[UPPDATERING Snabb utveckling i dag med brådskande Nato-möte och Natos generalsekreterare på besök hos EU:s försvarsministrar.]
Andra om Libyen: SvD, Västra Nyland, Försvar och Säkerhet med flera
torsdag 24 februari 2011
Nordic Battlegroup: Vi följer utvecklingen
En internationell militär insats i Libyen diskuteras nu på allvar. Det gäller i första hand en flygförbudszon men även andra alternativ finns på bordet. Kontakterna tycks främst ske mellan USA, Storbritannien och Frankrike som alla har marina styrkor i området. Sverige leder Nordic Battlegroup som står i beredskap sedan årsskiftet för att rycka ut på EU:s uppdrag.
Jag har fått följande svar från Nordic Battlegroups press- och informationschef Jesper Tengroth om beredskapen inför en eventuell insats:
ME: Gäller fortfarande 10 dagar för att sända förband eller är det nu möjligt med kortare tid?
Jag har fått följande svar från Nordic Battlegroups press- och informationschef Jesper Tengroth om beredskapen inför en eventuell insats:
ME: Finns det några militära skäl emot att NBG eller delar därav deltar i en insats i Libyen, om EU tar de nödvändiga besluten?
JT: Det är svårt att ge ett rakt svar på din fråga- särskilt eftersom jag inte är helt säker på vad du menar med "militära skäl". Inför en eventuell insats i Libyen eller någon annanstans måste man titta på dom omständigheter som råder i just det området. Helt principiellt är det dock så att om den politiska nivån i EU liksom den svenska riksdagen har fattat beslut om en insats finns det inga hinder för att NBG sätts in (helt eller delvis).
ME: Vilka förberedelser för en sådan insats pågår från svensk sida?
ME: Vilka förberedelser för en sådan insats pågår från svensk sida?
JT: Vi vidtar inga förberedelser utan att det finns ett politiskt beslut. Däremot följer vi naturligtvis det som händer i vår omvärld (och då inte bara Libyen).
ME: Gäller fortfarande 10 dagar för att sända förband eller är det nu möjligt med kortare tid?
Sverige behöver inte tiga
Dagens Nyheter rycker ut till Carl Bildts försvar. "En del av kritiken mot Carl Bildt är närsynt", heter det på ledarsidan. Annika Ström Melins text är mer nyanserad än rubriken, men där finns ändå en undertext som är värd en kommentar. Nämligen att EU-medlemskapet kräver att Sverige håller en låg profil till exempel i kritiken av diktaturer så länge det inte finns en gemensam EU-hållning.
Regeringen Reinfeldt talar ofta om hur svensk utrikespolitik förverkligas genom EU. Det är förstås sant, men det betyder inte att Sverige måste tiga. Tvärtom finns det mycket att lära av tidigare svenskt agerande när det gäller dagens utveckling.
Turkiet är ett sådant exempel. Våren 1999 ville realpolitikerna i EU snabbt driva igenom att Turkiet skulle få kandidatlandstatus, trots bristerna i demokrati och mänskliga rättigheter. Anna Lindh sade nej till det på toppmötet i Köln, vilket väckte stor internationell uppmärksamhet. Först när regeringen i Ankara lovat reformer fick Turkiet bli kandidatland.
Sverige fortsatte att ställa krav på demokratisering och på minoriteternas rättigheter, samtidigt som Anna Lindh var tydlig med att ett muslimskt medlemsland skulle vara en tillgång för EU. Dessutom drev hon ett bredare projekt om Europa och islam, och kritiserade hårt främlingsfientligheten inom EU.
Den här samlade ansatsen gav respekt också i Ankara. Jag var själv med på möten där den turkiska statsledningen sade att man respekterade Sveriges kritik av de mänskliga rättigheterna därför att den var grundad på värderingar, inte på att hålla ett muslimskt land utanför EU.
Idag behövs en liknande ansats om Nordafrika och arabvärlden. Hård kritik av diktatorernas övergrepp samtidigt med erbjudanden om ett närmare samarbete med EU. Kamp mot främlingsfientlighet och extremism, var den än finns. Goda exempel på att muslimsk tro och demokratisering kan gå hand i hand - se på AK-partiets förändringar i Turkiet.
EU:s grannskap kommer att se annorlunda ut efter de arabiska revolutionerna. Då kommer Sverige, liksom EU i sin helhet, att bedömas av hur vi agerade när läget var som mest spänt. När Italien blockerar en tydlig EU-linje kan inte Sverige mumla.
Anna Lindhs tydliga röst hindrade inte en gemensam europeisk utrikespolitik. Hennes insatser för att stoppa ett inbördeskrig i Makedonien används ofta som exempel på EU:s styrka när unionen agerar gemensamt. Samtidigt var hon tuffare om till exempel amerikanska planer på ett nationellt missilförsvar än den gemensamma EU-hållningen, mitt under ett ordförandeskap.
Visst går det att förena en stark svensk röst i världen med stöd till en gemensam europeisk utrikespolitik.
Andra om EU och Libyen: AB, AB2, DN, Ekot, Exp, SvD, SvD2, SvD3, med flera
Regeringen Reinfeldt talar ofta om hur svensk utrikespolitik förverkligas genom EU. Det är förstås sant, men det betyder inte att Sverige måste tiga. Tvärtom finns det mycket att lära av tidigare svenskt agerande när det gäller dagens utveckling.
Turkiet är ett sådant exempel. Våren 1999 ville realpolitikerna i EU snabbt driva igenom att Turkiet skulle få kandidatlandstatus, trots bristerna i demokrati och mänskliga rättigheter. Anna Lindh sade nej till det på toppmötet i Köln, vilket väckte stor internationell uppmärksamhet. Först när regeringen i Ankara lovat reformer fick Turkiet bli kandidatland.
Sverige fortsatte att ställa krav på demokratisering och på minoriteternas rättigheter, samtidigt som Anna Lindh var tydlig med att ett muslimskt medlemsland skulle vara en tillgång för EU. Dessutom drev hon ett bredare projekt om Europa och islam, och kritiserade hårt främlingsfientligheten inom EU.
Den här samlade ansatsen gav respekt också i Ankara. Jag var själv med på möten där den turkiska statsledningen sade att man respekterade Sveriges kritik av de mänskliga rättigheterna därför att den var grundad på värderingar, inte på att hålla ett muslimskt land utanför EU.
Idag behövs en liknande ansats om Nordafrika och arabvärlden. Hård kritik av diktatorernas övergrepp samtidigt med erbjudanden om ett närmare samarbete med EU. Kamp mot främlingsfientlighet och extremism, var den än finns. Goda exempel på att muslimsk tro och demokratisering kan gå hand i hand - se på AK-partiets förändringar i Turkiet.
EU:s grannskap kommer att se annorlunda ut efter de arabiska revolutionerna. Då kommer Sverige, liksom EU i sin helhet, att bedömas av hur vi agerade när läget var som mest spänt. När Italien blockerar en tydlig EU-linje kan inte Sverige mumla.
Anna Lindhs tydliga röst hindrade inte en gemensam europeisk utrikespolitik. Hennes insatser för att stoppa ett inbördeskrig i Makedonien används ofta som exempel på EU:s styrka när unionen agerar gemensamt. Samtidigt var hon tuffare om till exempel amerikanska planer på ett nationellt missilförsvar än den gemensamma EU-hållningen, mitt under ett ordförandeskap.
Visst går det att förena en stark svensk röst i världen med stöd till en gemensam europeisk utrikespolitik.
Andra om EU och Libyen: AB, AB2, DN, Ekot, Exp, SvD, SvD2, SvD3, med flera
tisdag 22 februari 2011
Svensk trupp till Libyen?
Finlands utrikesminister föreslår sanktioner mot regimen i Libyen efter massakrerna. Något liknande förslag har inte Carl Bildt fört fram. Det tog alltför lång tid innan Bildt tydligt fördömde Khadaffis våld.
Analyser av världsläget i all ära, men Bildts svaga agerande efter massiva övergrepp skadar både regeringen och Sverige som helhet. I fallet Libyen tillkommer frågetecken om Lundin Oils engagemang.
Det handlar inte om ett område långt borta utan om våra grannar. Vi är med i den Europeiska Unionen. Vad som sker på andra sidan Medelhavet påverkar oss.
Ett tydligt exempel är säkerhetspolitiken. Sverige leder just nu en av EU:s stridsgrupper. Det går inte att utesluta önskemål om att Nordic Battlegroup sätts in i ett sönderfallande Libyen som en del av en större internationell insats. EU-länderna har starka ekonomiska intressen där samtidigt som opinionen mot dödandet växer ju fler bilder som läcker ut.
Hur ställer sig regeringen Reinfeldt till en fredsframtvingande insats i Libyen, med svensk trupp? Att det ska finnas ett FN-mandat borde vara självklart. Men hur ser regeringen på krav för en demokratisering, på möjliga exitstrategier, på inkomsterna från olja- och gas? Militära insatser utan en helhetsstrategi brukar sällan bli lyckosamma.
Ända sedan EU började utveckla sin militära förmåga har jag frågat efter analyser av möjliga kriser i Nordafrika och hur det påverkar svensk säkerhetspolitik. Kunskapen och beredskapen på UD och i andra delar av regeringskansliet inför sådana kriser har varit begränsad. Jag hoppas det är bättre nu.
[UPPDATERING Första steget i en eventuell internationell militär insats kan bli att övervaka ett flygförbud. Det föreslår David Owen, tidigare brittisk utrikesminister, att FN:s säkerhetsråd omedelbart ska besluta om. Han anser att Nato ska sköta övervakningen.]
[UPPDATERING 2 En EU-tjänsteman säger till European Voice i dag torsdag att det nu pågår beredskapsplanering för en militär insats i Libyen.]
Andra om Libyen: AB, DN, Ekot, Exp, SvD, SvD2, med flera
Analyser av världsläget i all ära, men Bildts svaga agerande efter massiva övergrepp skadar både regeringen och Sverige som helhet. I fallet Libyen tillkommer frågetecken om Lundin Oils engagemang.
Det handlar inte om ett område långt borta utan om våra grannar. Vi är med i den Europeiska Unionen. Vad som sker på andra sidan Medelhavet påverkar oss.
Ett tydligt exempel är säkerhetspolitiken. Sverige leder just nu en av EU:s stridsgrupper. Det går inte att utesluta önskemål om att Nordic Battlegroup sätts in i ett sönderfallande Libyen som en del av en större internationell insats. EU-länderna har starka ekonomiska intressen där samtidigt som opinionen mot dödandet växer ju fler bilder som läcker ut.
Hur ställer sig regeringen Reinfeldt till en fredsframtvingande insats i Libyen, med svensk trupp? Att det ska finnas ett FN-mandat borde vara självklart. Men hur ser regeringen på krav för en demokratisering, på möjliga exitstrategier, på inkomsterna från olja- och gas? Militära insatser utan en helhetsstrategi brukar sällan bli lyckosamma.
Ända sedan EU började utveckla sin militära förmåga har jag frågat efter analyser av möjliga kriser i Nordafrika och hur det påverkar svensk säkerhetspolitik. Kunskapen och beredskapen på UD och i andra delar av regeringskansliet inför sådana kriser har varit begränsad. Jag hoppas det är bättre nu.
[UPPDATERING Första steget i en eventuell internationell militär insats kan bli att övervaka ett flygförbud. Det föreslår David Owen, tidigare brittisk utrikesminister, att FN:s säkerhetsråd omedelbart ska besluta om. Han anser att Nato ska sköta övervakningen.]
[UPPDATERING 2 En EU-tjänsteman säger till European Voice i dag torsdag att det nu pågår beredskapsplanering för en militär insats i Libyen.]
Andra om Libyen: AB, DN, Ekot, Exp, SvD, SvD2, med flera
måndag 21 februari 2011
Reinfeldt lyssnade för mycket till USA
Ett av skälen till klimatfiaskot i Köpenhamn var att EU gick på USA:s linje. Kyotoprotokollet skulle skrotas, trots allt mödosamt arbete med att få ihop det en gång i tiden. Istället ville USA ha ett avtal med bindande krav också på u-länderna.
Sverige valde som EU-ordförande att stödja den linjen. Svenska Dagbladet visar idag hur nära kontakterna var med USA. Fredrik Reinfeldts statssekreterare Nicola Clase lovade redan 2008 att Sverige skulle kräva utsläppslöften också från u-länderna i ett nytt klimatavtal.
Kontakterna med USA var nära och förtroliga. Motsvarande ambition fanns inte i kontakterna med viktiga u-länder, enligt Svenska Dagbladets artikel.
Det var inte så konstigt att förtroendeklyftan växte. Fredrik Reinfeldt och den danske statsministern Lars Lökke Rasmussen valde sida. USA framför u-länderna.
Nu ser vi effekterna. Klimatförhandlingarna går trögt. Det politiska rörelsemoment som fanns i USA efter valet av Barack Obama är nästan borta. Reinfeldt talar sällan klimat nu för tiden.
Nästa år håller FN ett stort toppmöte i Rio om miljö och utveckling. Sverige borde lära av misslyckandet i Köpenhamn och bygga starkare relationer med u-länderna i de globala överlevnadsfrågorna.
Andra om regeringen och klimatet: Röda Berget, Supermiljöbloggen, med flera
Sverige valde som EU-ordförande att stödja den linjen. Svenska Dagbladet visar idag hur nära kontakterna var med USA. Fredrik Reinfeldts statssekreterare Nicola Clase lovade redan 2008 att Sverige skulle kräva utsläppslöften också från u-länderna i ett nytt klimatavtal.
Kontakterna med USA var nära och förtroliga. Motsvarande ambition fanns inte i kontakterna med viktiga u-länder, enligt Svenska Dagbladets artikel.
Det var inte så konstigt att förtroendeklyftan växte. Fredrik Reinfeldt och den danske statsministern Lars Lökke Rasmussen valde sida. USA framför u-länderna.
Nu ser vi effekterna. Klimatförhandlingarna går trögt. Det politiska rörelsemoment som fanns i USA efter valet av Barack Obama är nästan borta. Reinfeldt talar sällan klimat nu för tiden.
Nästa år håller FN ett stort toppmöte i Rio om miljö och utveckling. Sverige borde lära av misslyckandet i Köpenhamn och bygga starkare relationer med u-länderna i de globala överlevnadsfrågorna.
Andra om regeringen och klimatet: Röda Berget, Supermiljöbloggen, med flera
söndag 20 februari 2011
Protestera mot massakern
Från Libyen kommer inga direktsändningar. Regimens övergrepp läcker ut på YouTube och via organisationer som Human Rights Watch.
Berättelserna om vad som händer i Libyens andra stad Benghazi är förfärliga. EU måste reagera skarpt på hur Khadaffis regim skjuter på demonstranter med automatvapen.
På EU-mötet i morgon behöver utrikesministrarna komma fram till en ordentlig strategi för att stödja demokratisering i hela regionen. Det kan inte vänta på konferenser och oändligt förhandlande om formuleringar kring den ena enstaka händelsen efter den andra.
Den arabiska revolutionen sker nu. EU står vid sidan och tittar på - inklusive Carl Bildt.
Andra om Libyen: DN, SvD, med flera
Berättelserna om vad som händer i Libyens andra stad Benghazi är förfärliga. EU måste reagera skarpt på hur Khadaffis regim skjuter på demonstranter med automatvapen.
På EU-mötet i morgon behöver utrikesministrarna komma fram till en ordentlig strategi för att stödja demokratisering i hela regionen. Det kan inte vänta på konferenser och oändligt förhandlande om formuleringar kring den ena enstaka händelsen efter den andra.
Den arabiska revolutionen sker nu. EU står vid sidan och tittar på - inklusive Carl Bildt.
Andra om Libyen: DN, SvD, med flera
onsdag 16 februari 2011
Tyst om Nato och EU
Mycket handlade om Egypten i dagens utrikespolitiska debatt. Jag kommenterade den i Studio Ett tillsammans med Gunnar Jonsson från DN. En av mina poänger var att partierna borde tala mer om framtiden, vad Sverige och EU nu kan göra i förhållande till demonstrationerna i länder som Algeriet, Libyen, Jemen och Bahrain.
Urban Ahlin var riktigt bra i debatten. Han har ju också länge talat om Medelhavet som Europas "Rio Grande" och krävt större engagemang för människorna i norra Afrika.
Annars saknade jag tre ämnen som inget parti tog upp särskilt tydligt.
Säkerhetspolitiken med de stora förändringarna i vårt närområde efter bland annat Natos beslut om försvarsplaner för Baltikum och om ett europeiskt missilförsvar.
EU:s framtid där mycket står på spel när Tyskland och Frankrike vill ställa kommissionen och parlamentet åt sidan, samtidigt som eurogruppen fördjupar sitt samarbete.
Spekulationen i råvaror och livsmedel som ökar svälten och skapar konflikter runt om i världen, inte alltid med så positiva resultat som i Egypten.
För övrigt en genomarbetad socialdemokratisk utrikesdeklaration som alternativ till regeringens utslätade text.
Andra om den utrikespolitiska debatten: DN, Exp, Exp2, GP, SvD, med flera
Urban Ahlin var riktigt bra i debatten. Han har ju också länge talat om Medelhavet som Europas "Rio Grande" och krävt större engagemang för människorna i norra Afrika.
Annars saknade jag tre ämnen som inget parti tog upp särskilt tydligt.
Säkerhetspolitiken med de stora förändringarna i vårt närområde efter bland annat Natos beslut om försvarsplaner för Baltikum och om ett europeiskt missilförsvar.
EU:s framtid där mycket står på spel när Tyskland och Frankrike vill ställa kommissionen och parlamentet åt sidan, samtidigt som eurogruppen fördjupar sitt samarbete.
Spekulationen i råvaror och livsmedel som ökar svälten och skapar konflikter runt om i världen, inte alltid med så positiva resultat som i Egypten.
För övrigt en genomarbetad socialdemokratisk utrikesdeklaration som alternativ till regeringens utslätade text.
Andra om den utrikespolitiska debatten: DN, Exp, Exp2, GP, SvD, med flera
Glöm inte Sverigedemokraternas väljare
Mycket är bra i Kriskommissionens rapport. Övertygelsen om politikens möjligheter. Det frimodiga och öppna arbetssättet. Viljan att ifrågasätta gamla beslut utifrån socialdemokratiska värderingar.
Jag gillar till exempel att kommissionen tar upp pensionssystemets brister, en av de stora framtidsfrågorna. Liksom resonemanget om att begränsa vinstuttag i privata välfärdsföretag, ett förslag som nog vinner mer sympati bland alla medborgare som är utsatta för dålig kvalitet i vård, skola och omsorg än bland etablerade politiska kommentatorer.
Arbetslivets villkor får rejält med utrymme. Det är en socialdemokratisk kärnfråga som förtjänar mer uppmärksamhet. Kriskommissionens tankar kring det goda arbetet hör till det som en ny partiledare behöver följa upp. Samma sak gäller förslaget om ett nytt Kunskapslyft.
Stora delar av de organisatoriska förslagen är också bra. Fortfarande möter nya medlemmar föråldrade strukturer och mötesformer. Hur många av dem som gick med under valrörelsen har kommit in på ett bra sätt nu? Här måste förändringen gå snabbt.
Jag saknar däremot tydligare förslag om miljöpolitiken, till exempel om gröna skatter, liksom om internationell solidaritet. Kommissionen verkar kluven i sin syn på EU, med ett förvirrat resonemang i den del som handlar om idé och analys. Hur kan man tala om en mer ambitiös miljöpolitik samtidigt som man vill försvaga EU-domstolen? Det går inte ihop.
Framför allt brister analysen när det gäller Sverigedemokraternas framgångar. Det verkar som om Kriskommissionen, liksom andra delar av (S), inte vill se orsakerna till att det främlingsfientliga partiet kom in i riksdagen och fortsätter att växa.
Visst handlar det om generella frågor som ökade klyftor i samhället och hög arbetslöshet. Men det går inte att stanna där, som jag tycker Kriskommissionen gör. Socialdemokraterna behöver föreslå tuffare tag mot strukturell diskriminering liksom ett rejält investeringsprogram för miljonprogrammets hyresområden som inte stannar vid bostäderna. Kriskommissionen duckar för svåra frågor som kommunernas ansvar för flyktingmottagandet och alla de hinder som finns för människor med utländsk bakgrund att komma in på arbetsmarknaden.
(Jag har av tidsskäl tyvärr inte möjlighet att länka till alla läsvärda inlägg om Kriskommissionen, åtminstone inte just nu. Kanske bör jag också påpeka att jag inte varit med i kommissionens arbete, vilket några trott eftersom min namne från Byggnads är det).
Andra om Kriskommissionen: AB, DN, SvD, SvD2, SvD3, med flera
Jag gillar till exempel att kommissionen tar upp pensionssystemets brister, en av de stora framtidsfrågorna. Liksom resonemanget om att begränsa vinstuttag i privata välfärdsföretag, ett förslag som nog vinner mer sympati bland alla medborgare som är utsatta för dålig kvalitet i vård, skola och omsorg än bland etablerade politiska kommentatorer.
Arbetslivets villkor får rejält med utrymme. Det är en socialdemokratisk kärnfråga som förtjänar mer uppmärksamhet. Kriskommissionens tankar kring det goda arbetet hör till det som en ny partiledare behöver följa upp. Samma sak gäller förslaget om ett nytt Kunskapslyft.
Stora delar av de organisatoriska förslagen är också bra. Fortfarande möter nya medlemmar föråldrade strukturer och mötesformer. Hur många av dem som gick med under valrörelsen har kommit in på ett bra sätt nu? Här måste förändringen gå snabbt.
Jag saknar däremot tydligare förslag om miljöpolitiken, till exempel om gröna skatter, liksom om internationell solidaritet. Kommissionen verkar kluven i sin syn på EU, med ett förvirrat resonemang i den del som handlar om idé och analys. Hur kan man tala om en mer ambitiös miljöpolitik samtidigt som man vill försvaga EU-domstolen? Det går inte ihop.
Framför allt brister analysen när det gäller Sverigedemokraternas framgångar. Det verkar som om Kriskommissionen, liksom andra delar av (S), inte vill se orsakerna till att det främlingsfientliga partiet kom in i riksdagen och fortsätter att växa.
Visst handlar det om generella frågor som ökade klyftor i samhället och hög arbetslöshet. Men det går inte att stanna där, som jag tycker Kriskommissionen gör. Socialdemokraterna behöver föreslå tuffare tag mot strukturell diskriminering liksom ett rejält investeringsprogram för miljonprogrammets hyresområden som inte stannar vid bostäderna. Kriskommissionen duckar för svåra frågor som kommunernas ansvar för flyktingmottagandet och alla de hinder som finns för människor med utländsk bakgrund att komma in på arbetsmarknaden.
(Jag har av tidsskäl tyvärr inte möjlighet att länka till alla läsvärda inlägg om Kriskommissionen, åtminstone inte just nu. Kanske bör jag också påpeka att jag inte varit med i kommissionens arbete, vilket några trott eftersom min namne från Byggnads är det).
Andra om Kriskommissionen: AB, DN, SvD, SvD2, SvD3, med flera
torsdag 10 februari 2011
Ducka inte om PR-firmorna, (S)
Trots Primegate står inte frågan om PR-bolagen på dagordningen när Socialdemokraternas partistyrelse möts i morgon. Om jag förstår saken rätt vill inte partisekreterare Ibrahim Baylan ha riktlinjer för kontakterna med PR-firmor, åtminstone inte så länge som de inte är gemensamma för alla partier. Det initiativ han utlovade när det blåste som mest runt Prime har hittills inte blivit mer än ett inledande samtal med Moderaternas Sofia Arkelsten.
Primegate är inte över och det kommer säkerligen fler historier om andra bolag. Det visar erfarenheterna i andra länder. Krav på tydliga regler har rests inom fler partidistrikt. Socialdemokraterna skulle vinna på att ta ledningen för större politisk öppenhet och ordentliga riktlinjer om PR-bolagen.
Primegate är inte över och det kommer säkerligen fler historier om andra bolag. Det visar erfarenheterna i andra länder. Krav på tydliga regler har rests inom fler partidistrikt. Socialdemokraterna skulle vinna på att ta ledningen för större politisk öppenhet och ordentliga riktlinjer om PR-bolagen.
lördag 5 februari 2011
Eneroth: folkrörelse och industri
Tomas Eneroth symboliserar en traditionell socialdemokrati, rotad i glasbruksorten Kosta och dess starka nätverk (inklusive blåsorkestern). Därför var det knappast en slump att Eneroth under sin SSU-tid lanserade begreppet egenmakt som en väg till att ge människor inflytande.
Denna förankring i folkrörelsernas Sverige har Tomas Eneroth burit med sig, liksom en god organisatorisk förmåga. Han anses vara en kompetent politiker som får saker gjorda. De områden han profilerat sig på i riksdagen - näringspolitik, socialförsäkringar, utbildning - är socialdemokratiska hjärtefrågor. Få verkar ha starka känslor mot Eneroth, som tycks kunna skapa ett gott samarbetsklimat omkring sig.
Den tvekan jag hör handlar inte om politiken utan om de personliga egenskaperna. Tomas Eneroth har suttit i riksdagen sedan 1994. På vilka områden har han verkligen gjort avtryck? Saab-krisen, ja, men den kan slå tillbaka på (S) om Victor Muller visar sig vara en bluffmakare.
Andra undrar om Tomas Eneroth har tillräcklig karisma för dagens medialiserade politik. Ogillar han egentligen att finnas i strålkastarljuset? Allt detta är svårt att veta. Människor växer ofta med uppgiften.
Jag har diskuterat möjliga namn utifrån fem politiska frågor som är viktiga för mig:
* skattefinansierad välfärd av god kvalitet som bidrar till jämlikhet
* ambitiös miljöpolitik som bidrar till jobb och konkurrenskraft
* bättre uppväxtvillkor i miljonprogrammets hyreshusområden
* en aktiv europapolitik men ett nej till Nato-medlemskap
* mänskliga rättigheter och rättssäkerhet
När det gäller välfärden tycks Tomas Eneroth ligga i en klassisk socialdemokratisk mitten-vänsterfåra. Han har inte hyllat privata vinstintressen i vård, skola och omsorg och inte heller varit aktiv för att acceptera borgerliga skattesänkningar. Eneroth försvarar starka socialförsäkringar för hela befolkningen.
På de fyra övriga områden jag valt ut har jag inte sett Tomas Eneroth profilera sig särskilt starkt.
Han har fört fram socialdemokratins linje i energipolitiken men det är svårt att minnas att han tagit strid för en ambitiös miljöpolitik. Snarare har Eneroth lutat mot industriförbundens ibland rätt konservativa hållning.
Ungdomars villkor i miljonprogramsområdena har jag inte hört Eneroth tala om. Däremot har han en stark känsla för villkoren i industriorterna.
Ingen jag talat med minns något omfattande internationellt engagemang. När det gäller EU ligger Tomas Eneroth i huvudfåran inom socialdemokratin. Jag vet inte var Eneroth står när det gäller Nato-medlemskap men har ingen anledning att tro att han skulle vara för.
Slutligen, när det gäller mänskliga rättigheter och rättssäkerhet, så har Tomas Eneroth i sin senaste roll krävt att fler flyktingar från Irak ska få stanna i Sverige. Däremot har han inte utmanat fackförbund som Kommunal när det gäller möjligheterna för dessa nyanlända att få jobb, till exempel genom omfattande satsningar på vuxennärvaro i miljonprogrammets skolor.
Tidigare inlägg i denna serie:
Veronica Palm vågar tala miljö
Mikael Damberg gillar tjänstejobb
Österberg vill ha kvar den svenska modellen
Östros har störst trovärdighet
(Som jag skrivit tidigare: Jag har inte möjlighet att gå igenom allt som de aktuella personerna gjort eller sagt på de här områdena, det får bli en övergripande bedömning. Tomas Eneroth har jag sämre kunskaper om än de namn jag tidigare gått igenom. Tar tacksamt emot synpunkter på saker jag missat.)
Andra om (S): AB, Exp, SvD, SVT, Anne-Marie Lindgren, Björn Andersson, Irene Wennemo, Martin Moberg, Peter Andersson, med flera
Denna förankring i folkrörelsernas Sverige har Tomas Eneroth burit med sig, liksom en god organisatorisk förmåga. Han anses vara en kompetent politiker som får saker gjorda. De områden han profilerat sig på i riksdagen - näringspolitik, socialförsäkringar, utbildning - är socialdemokratiska hjärtefrågor. Få verkar ha starka känslor mot Eneroth, som tycks kunna skapa ett gott samarbetsklimat omkring sig.
Den tvekan jag hör handlar inte om politiken utan om de personliga egenskaperna. Tomas Eneroth har suttit i riksdagen sedan 1994. På vilka områden har han verkligen gjort avtryck? Saab-krisen, ja, men den kan slå tillbaka på (S) om Victor Muller visar sig vara en bluffmakare.
Andra undrar om Tomas Eneroth har tillräcklig karisma för dagens medialiserade politik. Ogillar han egentligen att finnas i strålkastarljuset? Allt detta är svårt att veta. Människor växer ofta med uppgiften.
Jag har diskuterat möjliga namn utifrån fem politiska frågor som är viktiga för mig:
* skattefinansierad välfärd av god kvalitet som bidrar till jämlikhet
* ambitiös miljöpolitik som bidrar till jobb och konkurrenskraft
* bättre uppväxtvillkor i miljonprogrammets hyreshusområden
* en aktiv europapolitik men ett nej till Nato-medlemskap
* mänskliga rättigheter och rättssäkerhet
När det gäller välfärden tycks Tomas Eneroth ligga i en klassisk socialdemokratisk mitten-vänsterfåra. Han har inte hyllat privata vinstintressen i vård, skola och omsorg och inte heller varit aktiv för att acceptera borgerliga skattesänkningar. Eneroth försvarar starka socialförsäkringar för hela befolkningen.
På de fyra övriga områden jag valt ut har jag inte sett Tomas Eneroth profilera sig särskilt starkt.
Han har fört fram socialdemokratins linje i energipolitiken men det är svårt att minnas att han tagit strid för en ambitiös miljöpolitik. Snarare har Eneroth lutat mot industriförbundens ibland rätt konservativa hållning.
Ungdomars villkor i miljonprogramsområdena har jag inte hört Eneroth tala om. Däremot har han en stark känsla för villkoren i industriorterna.
Ingen jag talat med minns något omfattande internationellt engagemang. När det gäller EU ligger Tomas Eneroth i huvudfåran inom socialdemokratin. Jag vet inte var Eneroth står när det gäller Nato-medlemskap men har ingen anledning att tro att han skulle vara för.
Slutligen, när det gäller mänskliga rättigheter och rättssäkerhet, så har Tomas Eneroth i sin senaste roll krävt att fler flyktingar från Irak ska få stanna i Sverige. Däremot har han inte utmanat fackförbund som Kommunal när det gäller möjligheterna för dessa nyanlända att få jobb, till exempel genom omfattande satsningar på vuxennärvaro i miljonprogrammets skolor.
Tidigare inlägg i denna serie:
Veronica Palm vågar tala miljö
Mikael Damberg gillar tjänstejobb
Österberg vill ha kvar den svenska modellen
Östros har störst trovärdighet
(Som jag skrivit tidigare: Jag har inte möjlighet att gå igenom allt som de aktuella personerna gjort eller sagt på de här områdena, det får bli en övergripande bedömning. Tomas Eneroth har jag sämre kunskaper om än de namn jag tidigare gått igenom. Tar tacksamt emot synpunkter på saker jag missat.)
Andra om (S): AB, Exp, SvD, SVT, Anne-Marie Lindgren, Björn Andersson, Irene Wennemo, Martin Moberg, Peter Andersson, med flera
fredag 4 februari 2011
Carl Bildts historiska misstag
Realpolitiker kan föra hur många intellektuella samtal som helst med tankesmedjor och komma fram till den ena skarpa analysen av världsläget efter den andra. När historiska förändringar sker hamnar de ändå lätt fel. Det gjorde Henry Kissinger. Det håller Carl Bildt på att göra nu med Egypten.
Medan USA gradvis skärpt tonen har Sveriges utrikesminister hållit fast vid sin linje. Det är nästa presidentval som är viktigt. Inte att Mubarak avgår så snabbt som möjligt. Lena Ag skriver bra om Carl Bildts önskan om "stabilitet".
Till och med inför det senaste dygnets massiva övergrepp på demonstranter håller Bildt en lågmäld ton. Ja, han kräver ett stopp för våldet mot journalister och andra, men ordvalet är ändå försiktigare än hur till exempel Hillary Clinton uttrycker sig. Och efter sitt samtal med den egyptiske utrikesministern fokuserar Bildt fortfarande på valregler för nästa presidentval. Inte på regimens ansvar för våldet mot demonstranterna, inte på att Mubarak måste avgå (ett linje som USA nu driver).
Sverige ingår i EU, men det betyder inte att vi måste tiga. Den brittiske premiärministern David Cameron har till exempel varit tydligare i sin kritik av regimen än Bildt och Reinfeldt. Så här sa Cameron i onsdags enligt The Guardian: ""If it turns out that the regime in any way has sponsored or tolerated this violence, that is completely unacceptable"
När de fem stora EU-länderna dessutom gör gemensamma uttalanden och Catherine Ashtons trovärdighet redan är raserad så måste Sverige kunna vara en tydlig röst för de mänskliga rättigheterna.
Det vill tydligen inte Bildt. Inget krav på en internationell undersökningskommission för att granska regimens ansvar för våldet. Trots att FRA och andra måste kunna ge en tillräcklig bild av säkerhetsapparatens agerande för att ställa ett sådant krav.
"Ju snabbare desto bättre av alldeles uppenbara skäl", skriver Carl Bildt om nya valregler i Egypten. "Ju snabbare desto bättre av alldeles uppenbara skäl" skriver jag om en utrikespolitik grundad på mänskliga rättigheter och demokrati.
Andra om Egypten: AB, DN, Ekot, Exp, SvD, SvD2, SvD3, med flera
Medan USA gradvis skärpt tonen har Sveriges utrikesminister hållit fast vid sin linje. Det är nästa presidentval som är viktigt. Inte att Mubarak avgår så snabbt som möjligt. Lena Ag skriver bra om Carl Bildts önskan om "stabilitet".
Till och med inför det senaste dygnets massiva övergrepp på demonstranter håller Bildt en lågmäld ton. Ja, han kräver ett stopp för våldet mot journalister och andra, men ordvalet är ändå försiktigare än hur till exempel Hillary Clinton uttrycker sig. Och efter sitt samtal med den egyptiske utrikesministern fokuserar Bildt fortfarande på valregler för nästa presidentval. Inte på regimens ansvar för våldet mot demonstranterna, inte på att Mubarak måste avgå (ett linje som USA nu driver).
Sverige ingår i EU, men det betyder inte att vi måste tiga. Den brittiske premiärministern David Cameron har till exempel varit tydligare i sin kritik av regimen än Bildt och Reinfeldt. Så här sa Cameron i onsdags enligt The Guardian: ""If it turns out that the regime in any way has sponsored or tolerated this violence, that is completely unacceptable"
När de fem stora EU-länderna dessutom gör gemensamma uttalanden och Catherine Ashtons trovärdighet redan är raserad så måste Sverige kunna vara en tydlig röst för de mänskliga rättigheterna.
Det vill tydligen inte Bildt. Inget krav på en internationell undersökningskommission för att granska regimens ansvar för våldet. Trots att FRA och andra måste kunna ge en tillräcklig bild av säkerhetsapparatens agerande för att ställa ett sådant krav.
"Ju snabbare desto bättre av alldeles uppenbara skäl", skriver Carl Bildt om nya valregler i Egypten. "Ju snabbare desto bättre av alldeles uppenbara skäl" skriver jag om en utrikespolitik grundad på mänskliga rättigheter och demokrati.
Andra om Egypten: AB, DN, Ekot, Exp, SvD, SvD2, SvD3, med flera
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
