Ge public service större digitala möjligheter

Vad betyder sociala medier för demokratin? Många har diskuterat "eko-kammare", "post-truth politics", algoritmers betydelse, och andra fenomen den senaste tiden, inte minst i ljuset av populistiska politikers framgångar. Dhruva Jaishankar skriver till exempel intressant om ämnet i Huffington Post ("Brexit - the first major casualty of digital democracy").

Och visst är det oroväckande hur vi förstärker de åsikter och värderingar vi redan har i digitala åsiktbubblor, medan fakta och kritiskt tänkande får mindre utrymme. Det offentliga samtalet, och i förlängningen demokratin, blir lidande. Populistiska politiker kan däremot tjäna på utvecklingen.

Mediechefer har också skäl att fungera över sin roll. Det behövs kritiskt granskande kvalitetsjournalism, som Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson klokt skrev i september apropå Donald Trump. New York Times har senare blottlagt Trumps kvinnosyn på ett sådant sätt.

Samtidigt lever även många journalister i bubblor. När kraven ökar på snabb produktion av texter och nyhetsinslag är det svårt att hinna med ordentliga besök i verkligheten, intervjuer och reportage som inte bara går ut på att få de citat nyhetschefen vill ha utan som faktiskt speglar människors liv och upptäcker nya saker. Istället hämtas alltför mycket innehåll från sociala medier och utifrån efterlysningar till redaktionskollegor av möjliga intervjupersoner.

Twitter och Facebook är utmärkta kanaler på sina sätt, men kan inte ersätta det direkta samtalet med människor. Den sociala snedrekryteringen till journalistyrket förstärker problemen med att lita för mycket på sina befintliga nätverk.

Medieägare som agerar politiskt är en annan risk, när det gäller digitaliseringen och demokratin. Ruport Murdochs roll för Brexit är ett sådant exempel, där hans tongivande brittiska tidningar drev en osann journalistik före folkomröstningen, men där få nu ställer kritiska frågor till Murdoch om lögnerna. Mediemoguler har alltid haft makt, kanske någon säger, men i dag tycks mediernas inflytande ha ökat medan de traditionella partierna försvagats.

Bra journalistik är nödvändig för demokratin och det finns fortfarande många goda exempel på det. Ändå tror jag att en politik för demokrati i digitaliseringen tid också måste se över mediepolitiken. Till exempel genom att ge public service större chans att verka i den digitala världen. Kommersiella medier behövs, men också starka redaktioner som inte drivs utifrån kvartalskapitalismens villkor.

Dagens begränsningar för public service i digitala medier är för snäva. Sverige borde gå i spetsen för EU-regler som gör det möjligt för public service att vara mer offensiv där det nya slaget om innehållet utspelas - på internet, i sociala medier och i framtidens digitala fora som vi bara ser början på. Ett första steg är att driva dessa frågor i de aktuella översynerna av EU:s audiovisuella direktiv och av EU-reglerna för digitala plattformar. Det behövs för att ge oss en bredare bild av verkligheten än vi får i våra bubblor på sociala medier.