Håll fast vid alliansfriheten - höj försvarsanslagen

Donald Trump snart i Vita Huset. Ett Ryssland som invaderat sina grannar och som fortsätter terrorbomba i Syrien. Det är klart att de baltiska länderna liksom många andra är oroliga över det förändrade säkerhetsläget.

Vad betyder det för Sverige? Hans Wallmark, försvarspolitisk talesperson för Moderaterna, säger till Financial Times att Trumps seger gör det mer angeläget för vårt land att gå med i Nato.

Det är en märklig uppfattning. Som medlemmar i försvarsalliansen skulle vi vara bundna av de ömsesidiga försvarsgarantierna och tvingas ställa upp till USA:s försvar oavsett vad Trump hittar på. Samma sak med Erdogans Turkiet.

Därmed inte sagt att vi kan ta det lugnt. Långt innan Trumps seger argumenterade jag liksom flera andra för ordentligt ökade försvarsanslag. Det ökar stabiliteten i Östersjöområdet, liksom vår handlingsfrihet, och är därmed en förutsättning för den militära alliansfriheten. (Försvarsexperten Johan Wiktorin har länge skrivit på ett utmärkt sätt om dessa frågor, till exempel i senaste numret av Krigvetenskapsakademins tidskrift under rubriken Behåll alliansfriheten.)

Efter Trumps seger är det ännu mer bråttom. Anslagen behöver höjas till åtminstone 2 procent av BNP så snart som möjligt.

Naturligtvis tar det tid att öka försvarsförmågan även med ökade anslag. ÖB Micael Bydén kan inte på kort sikt trolla fram särskilt många nygamla system som kustrobot RBS-15. Det är ändå viktigt att göra vad som går när det gäller till exempel bättre luftvärn, och att stoppa beslut som att skrota fungerande Gripen-plan. Även räddningstjänst och annat försvar av civilbefolkningen behöver stärkas, som förre ÖB Bengt Gustafsson nyligen påpekade.

Vi behöver en bred säkerhetspolitik. Sverige bör självklart fortsätta och stärka sitt arbete för att förebygga konflikter, inte minst genom väl förberedda initiativ i FN:s säkerhetsråd. Det är utmärkt att arbetet mot kärnvapenhotet återigen är prioriterat. En trovärdig militär försvarsförmåga är en del av en sådan samlad politik.

Angela Merkel har redan signalerat ordentligt ökade tyska försvarsanslag. Även andra europeiska länder har slagit in på denna väg.

I Sverige verkar det gå mer långsamt. Regeringen hänvisar till Försvarsberedningen. Inget fel på det, men då måste arbetet forceras.

Debattörer som Patrik Oksanen och Gunnar Hökmark (som jag annars sällan håller med) har visat på finansieringsmöjligheter genom bland annat beredskapskrediten. Anders Lindberg på Aftonbladets ledarsida har också argumenterat klokt om ökade satsningar på försvaret.

Magdalena Andersson är stolt över överskotten i statsfinanserna. Det gäller att också veta när det är dags att investera, såväl när det gäller försvarsförmågan som genom insatser för att bryta segregationen.

Det duger inte att vänta. Vi kan få ångra det djupt. Investera i vår säkerhet.

(ser nu att även Peter Wolodarski skriver om detta ämne, i dagens DN)