Plötsligt en dag plockar min mamma fram en
mångfärgad plåtlåda från A.B. Albert Lundells fabriker ur en garderob. Jag har
aldrig sett lådan förut, trots att den måste ha funnit där i decennier. När jag
läst höljets reklam om marsipan och konfekt skjuter jag försiktigt upp den
metallskiva som bildar lådans lock.
En doft av gammalt tidningspapper slår emot
mig samtidigt som näsan fylls av damm. Jag måste nysa. Sedan börjar jag plocka
fram tidningsklipp efter tidningsklipp, brev efter brev. Jag blir sittande hela
kvällen med lådan och ser en människa växa fram ur pappershögarna. Min morfar,
Carl Hasselgren, som började arbeta som journalist år 1910 och sedan fortsatte
skriva i tidningar till sin pension på 1960-talet.
Det är drömmarna som fångar mig mest. Hur
tänkte den som ville bli journalist i början av seklet? Vilka värderingar förde
min morfar, liksom så många andra, till den liberala tidningsvärlden på 1910-
och 1920-talet?
En stor bild av en japansk kvinna dominerar
första sidan på extranumret av Allers familj-journal i september 1905:
”Rysk-japanska kriget är slut”. Nu drömmer värmlandsungdomarna om världsfreden,
berättar breven. Några år senare oroar de sig för den uppladdning som ska leda
fram till första världskriget. Unga skribenter söker sig till tyska Weimar och
skriver om den radikala debatten där – som sedan grumlas och försvinner i
första världskriget.
Protokoll från IOGT-logen ”Olov Trätälja”
visar inflytandet från Viktor Rydbergs samhällskritik, och från franska
upplysningstänkare, på flera av dem som senare ska skriva i den liberala
pressen. I lådan hittar jag märken i gult, blått och brunt från kampanjen Ljus
över landet 1907. En uppåtgående sol symboliserar folkbildningsidealet. Det är
inte någon objektiv nyhetsrapportering som är målet för de blivande
skribenterna, utan att säga något viktigt själv, att förändra världen genom
ordet, att inte bara sprida kunskap utan också värderingar, idéer.
Carl Hasselgren går på Säffle folkhögskola
1905-1908, tränar sitt skrivande och kunskaperna i tyska och engelska. Men det
är inte lätt att få jobb. På ett brefkort från mars 1910 skriver vännen Georg
Tjus om den dåliga arbetsmarknaden i Göteborg: ”I korthet vill jag säga dig,
att det f.n. ej finnes någon plats på G.P. eller såvitt jag vet någon annan
Göt.-tidning.- Du säger att du lärt allt hvad du kan lära i Seffle. Men ser du,
läs och själfbilda dig allt hvad du kan, för om du kommer till en stor
morgontidning hinner du endast arbeta. (Min erfarenhet.)”
Carl får senare under år 1910 ett påhugg på
redaktionen för Värmlands Läns Tidning. Systern skriver från det Säffle som
verkar så avlägset till det stora Karlstad och ber Carl berätta hur han har
det. ”Pappa ber att Du skall vara snäll att skicka några tidningar i korsband,
det vore så roligt att få läsa något av vad Du skriver.” Året därefter hamnar
han på Wermlands-Tidningens redaktion, och blir kvar där till år1919.
Men det är den liberala Karlstads-Tidningen,
under Mauritz Hellbergs ledning, som bäst motsvarar Carl Hasselgrens
värderingar. Han börjar där år 1920 och ska bli kvar in på 1950-talet, se
tidningen gå från ledande på Karlstads tidningsmarknad till tredagarsutgivning
i skuggan av den alltmer dominerande Nya Wermlands-Tidningen.
Bland sparade texter om allt från
världspolitik till vardagsliv i Värmland är det ett gulnat klipp från
Karlstads-Tidningen som fångar mig mest. Artikeln har rubriken ”Karlstad –
Moskva tur och retur” och är daterad den 17 februari 1921. Formen är en fiktiv dialog
mellan skribenten och intervjupersonen, Karl Julius Andersson, ordförande för
den socialistiska ungdomsklubben Karlstads S.D.U.K som just antagit de så
kallade Moskvateserna om lojalitet mot det ryska kommunistpartiet. Men språket
är fjärran från någon objektiv nyhetsjournalistik och från den stora mängden
poesi och småtrevliga kåserier som jag också finner i plåtlådan.
Karl Julius Andersson utsätts för ett
frenetiskt och hätskt angrepp som idag säkerligen skulle ha gett anmärkningar
från etiknämnd och pressombudsman.
Ett typiskt avsnitt lyder ”…denne Karl Julius
Andersson har nu lovat dyrt och heligt att i denna vår lilla trevliga och
fridfulla stad vid Klarälvens utflöde i Vänern införa den ryska diktaturen,
d.v.s, ett vålds- och blodsvälde och ett förtryck av individernas frihet som
sällan skådats under solen!”
Till slut tror jag mig hitta förklaringen till
den vrede som präglar artikeln. ”Vi har träffats förr”, skriver Carl Hasselgren
i början av artikeln. ”En gång i tiden för fem-sex år sedan var Karl Julius
Andersson starkt påverkad av den ström av human idealism, som på grundvalen av
frihet, jämlikhet och broderskap då ville frälsa världen från våld och förtryck
av vad slag det vara månde”.
Karl Julius är en vän som valt en annan väg
men inte riktigt ser vart den leder. Carl Hasselgren tror sig se förtrycket som
kommer från Moskva, men kan inte övertyga sin kamrat. Därur kommer vreden. Det
finns något som är rätt, som är sant, som förde ungdomsvännerna samman i tidens
idealism, men som Karl Julius nu vänder ryggen utan att Carl kan göra något åt
det. Det såret värker och pennan är det sätt som finns att döva smärtan. Det
blir möjligt eftersom det inte finns någon tydlig uppdelning mellan objektiv
nyhetsjournalistik och politisk polemik i tidningen. Varje text tar ställning.
Den starka övertygelsen återkommer under 1930-
och 1940-talet, men då är föremålet för kritiken en annan. Karlstads-Tidningen
är tidigt öppet kritisk mot nazismens framväxt i Tyskland, till skillnad mot
konservativa Nya Wermlands-Tidningen. Under andra världskriget beläggs
Karlstads-Tidningen med kvarstad för alltför negativa texter om Hitler. Det är
ett personligt ställningstagande från tidningens ledning och journalister.
Karlstad ligger inte långt från norska gränsen, Sverige har mobiliserat inför
ett eventuellt tyskt angrepp. Tidningsmännen vet vilket pris kritiken kan få om
tyskarna kommer.
För mig är plåtlådans innehåll mer än en
familjeberättelse. Den ger en känsla av vad som drev den liberala pressen i
dess ungdom, av den idealism i tidigt 1900-tal som är lätt att glömma idag när
namn som Bonniers och Hjörne snarare symboliserar ägarkoncentration, och dagens
unga idealister hellre startar egna nättidningar än skriver arga artiklar i
Dagens Nyheter. Breven och artiklarna berättar om det personliga engagemangets
roll. Berättarformerna och de journalistiska idealen är kanske inte särskilt
gångbara i 2000-talets dagspress; objektivitetsidealet har inte trätt in på
arenan, texterna tar ställning, redovisar inte för och emot på samma sätt som
idag. Men viljan att berätta något eget, och stå för det även om det upprör
andra, säger något viktigt också nu.
______________________________________________
Fakta Carl Hasselgren
Så här skrev Nya Wermlands-Tidningen den 11
december 1965:
Förre medarbetaren i Wermlands-Tidningen,
redaktör Carl Hasselgren, Stockholm, har avlidit i en ålder av något över
sjuttioåtta år.
Redaktör Hasselgren var född i Säffle, där han
började sin journalistbana år 1910 vid tidningen Västra Värmland. Efter en kort
tid kom han till Karlstad som medarbetare i Värmlands Läns Tidning och knöts
1911 till Wermlands-Tidningens redaktionsstab. Här var han verksam till 1919.
Efter en kort tids gästspel vid Göteborgs-Posten började han 1920 vid
Karlstads-Tidningen, där han arbetade fram till pensionsåldern.
Carl Hasselgren var en kunnig tidningsman med
ett register som spände över vida fält. Man bör särskilt erinra om hans
kulturella intressen, hans förståelse för teater och musik och hans betydande
vittra begåvning. Han har utgivit flera skrifter och även framträtt som skald.
Det bortgångne som till sin personliga läggning var glad och trivsam var en av
stiftarna till Värmlands Journalistförening, där han sedan 1951 var
hedersledamot.
Karlstads-Tidningens dödsruna har ett liknande
innehåll, men betonar av naturliga skäl tydligare att Carl Hasselgren
medverkade i denna tidning under fyra decennier.
