Anna Lindh: Inget samarbete om Putin angriper demokrati och mänskliga rättigheter

Anna Lindhs tal och artiklar är fortfarande aktuella. Här om Ryssland år 2000 inför Vladimir Putins tillträde som president. Ett av många tydliga exempel på kritik av övergreppen i Tjetjenien, brister i demokrati och mediefrihet - men också av vilja till samarbete med ett demokratiskt Ryssland som respekterar mänskliga rättigheter och sina grannländers oberoende.

Nu ser vi bilderna från Groznyj. Husen har bombats sönder. Aska, sot och ruiner är vad som finns kvar. Människor som fortfarande lever i källare talar till oss genom tv-kamerorna. De vädjar om fred och hjälp.

I flyktinglägren omkring Tjetjenien väntar hundratusentals på att få återvända. De lever under eländiga förhållanden. Det är fortfarande svårt att nå fram med hjälp till alla som skulle behöva den.

Vi får skrämmande vittnesmål om övergrepp av ryska soldater. Det handlar om våldtäkter, massakrer, filtreringsläger. Mary Robinson, FN-ansvarig för mänskliga rättigheter, är en av dem som riktar hård kritik mot Ryssland.

Sverige har kritiserat kriget i Tjetjenien hårt. Jag har personligen tagit upp frågan ett antal gånger med den ryske utrikesministern Igor Ivanov. Vi är aktiva i EU för att ställa tydliga krav på Ryssland. Vi har också tagit upp frågan i FN:s kommission för mänskliga rättigheter i Genève. Tillsammans med andra länder försöker vi få Ryssland att låta oberoende experter utreda de påstådda krigsförbrytelserna...

Sverige vill också utveckla samarbetet mellan EU och ett demokratiskt Ryssland. Det är en viktig fråga inför vårt ordförandeskap våren 2001. Det handlar om nedrustning, om kärnsäkerhet, om kampen mot brottslighet, men också om ekonomi och handel. Det handlar om gemensam säkerhet i Europa, om att EU:s utvidgning är till fördel även för Ryssland. Kaliningrads situation, mellan länder som alla är på väg till EU, kräver särskilt uppmärksamhet. Men detta samarbete kan bara byggas på en värdegemenskap kring demokrati och mänskliga rättigheter.

(Aftonbladet 19 april 2000)

Kriskansliet tände inte varningslamporna

Regeringen styr riket, heter det i grundlagarna. Till sitt stöd har regeringen och statsråden ett regeringskansli. Hur har det fungerat under pandemin?

Mitt förra inlägg handlade om myndigheternas agerande i början av krisen. Tidig varning är också en central uppgift för Regeringskansliet. 

Efter tsunamin år 2004 fick den dåvarande regeringen hård kritik för att åtgärderna kom igång sent, trots att Försvarsdepartementet larmat tidigt. Ett resultat av diskussionen blev att ett kansli för krishantering inrättades i Regeringskansliet. Sedan regeringsskiftet år 2014 finns det i Justitiedepartementet. Karin Lindgren, som är chefstjänsteman för krishantering, har beskrivit rollen vad gäller tidig varning: "...har denna funktion uppgifter som engagerar Regeringskansliet såsom regeringens stab, till exempel i larmskedet genom funktionen omvärldsbevakning". 

Det var denna gång fullt möjligt att genom omvärldsbevakning se hotet redan i början av februari. Varningar kom från välrenommerade vetenskapsjournalister, från tidigare smittskyddschefer i USA, från Singapores premiärminister. Även i Sverige fanns sådana röster.

Ändå gav kansliet i huvudsak en lugnande bild vad gäller situationen i Sverige i de lägesbilder man upprättade under januari och februari. De har tidigare inte varit offentliga men jag har fått ut dem från Regeringskansliet. (Det är alltså inte de lägesbilder som MSB tagit fram och som tidigare varit omskrivna, utan interna dokument i regeringskansliet).

Av dokumenten framgår att krismaskineriet i Regeringskansliet startade som det ska göra. Gruppen för strategisk samordning (GSS) möttes till exempel 29 januari. Statsministern fick en föredragning 3 februari. Då hade regeringen två dagar tidigare klassat det nya coronaviruset som en allmänfarlig sjukdom.

Mötena fortsatte, men de dagliga lägesbilder som togs fram saknade i stor utsträckning de varningar som fanns i omvärlden och delvis från svenska myndigheter. Gång på gång upprepade Kansliet för krishantering att Folkhälsomyndigheten bedömde risken för allmän smittspridning i Sverige som mycket låg. Att amerikanska CDC och i viss mån europeiska ECDC såg en högre risk nämndes inte. Så småningom tog kansliet i allmänna termer med risk för störningar i sjukvården och av försörjningstryggheten, men utan de konkreta varningar som fanns från flera håll. 

Jag har tidigare beskrivit konflikten om det scenario med en värre utveckling som MSB tog fram i början av februari och Aftonbladet har fördjupat den bilden. Trots motståndet från FHM innehöll MSB:s lägesbild 6 februari tydliga uppmaningar. En av dem var följande: "Regionerna bör uppmanas att säkerställa inköp och distribution av bland annat personlig skyddsutrustning." Detta byggde på Socialstyrelsens påpekande att det kunde uppstå brist. Men denna varning och MSB:s rekommendation återspeglas inte i kriskansliets lägesbilder under februari. Kansliet konstaterade att det fanns rapporter om hög efterfrågan på skyddsutrustning, men med ett lugnande tillägg: "Det rapporteras om brist, men många tillverkare kommer att öka sin produktion." Regeringen kom inte med någon skarp uppmaning till regionerna, än mindre med några krav. 

MSB lämnade in en ny lägesbild 20 februari. Den byggde på FHM:s fortsatta bedömning att risken för allmän smittspridning var mycket låg. Socialstyrelsen hade fått fram att det bara fanns skyddsutrustning för 1 400 vårddygn, men ansåg utifrån FHM:s risknivå ändå att beredskapen var god. Kriskansliet utelämnade kopplingen till FHM:s bedömning av risknivån och skrev bara (21 februari) att MSB ansåg att "beredskapen för hantering av de medicinska konsekvenserna av covid-19 inom hälso- och sjukvården är god." 

Följande varning från MSB kom inte med: "En eventuell bristsituation av förbrukningsmateriel och läkemedel, med anledning av exempelvis ett utdraget händelseförlopp eller en utvidgning av utbrottet till andra kontinenter, skulle kunna leda till en ökad belastning på hälso- och sjukvården i Sverige vilket skulle kunna få konsekvenser för människors liv och hälsa." Äldreomsorgen nämns såvitt jag kan se inte alls i lägesbilderna under januari och februari. 

Så sent som 24 februari återgavs FHM:s bedömning att risken för smittspridning var mycket låg. Först den 27 februari börjar tonen i lägesbilderna att svänga. Nu sägs bland annat att Sverige inte kan hjälpa Italien med skyddsutrustning eftersom vi "måste hushålla med de resurser som finns i landet." Sedan händer något i det interna arbetet. De dagliga lägesbilderna upphör och det kommer bara lägesbilder 6 mars och 13 mars, när tempot har höjts radikalt. Kanske hinns inte arbetet med lägesbilderna med? Senare under mars kommer röda färgmarkeringar om stor materialbrist. Situationen i Stockholm beskrivs som kritisk. 

[UPPDATERING 200912: I går kväll hörde Regeringskansliet av sig och bad om ursäkt för att de missat att lämna ut vissa lägesbilder. Föregående stycke här behöver därför kompletteras: det finns lägesbilder även för 2.3, 4.3, 9.3, 11.3, 12.3. Innehållet i de nya dokumenten ändrar inte den bild som jag ger i inlägget, snarare tvärtom. Tempot ökar i början av mars men så sent som 4 mars återges bedömningen att "beredskapen för hälso- och sjukvårdens hantering av de medicinska konsekvenserna av covid-19 är god". Äldreomsorgen nämns vad jag kan se inte alls.]

Kansliet tog även fram andra analyser och bedömningar som (hittills) inte är offentliga. Det går inte att utesluta att tydligare varningar framfördes till den politiska nivån på något sätt, även om det vore märkligt eftersom det inte återspeglas i de lägesbilder som distribuerades. I så fall uppstår frågan varför statsråden inte agerade mer kraftfullt under februari. 

Jag har gett kansliets ledning möjlighet att kommentera min bild att man inte gjorde en ordentlig självständig värdering av Folkhälsomyndighetens bedömningar, men bara fått ett allmänt hållet svar om hur Regeringskansliet arbetar och följande: "Vi har förtroende för att myndigheterna arbetar kontinuerligt med omvärldsbevakning och kunskapsinsamling utifrån sin expertroll, och att de informerar departementet samt vidtar åtgärder så snart det finns behov av det." samt "Kansliet för krishantering har följt utvecklingen av det nya coronaviruset sedan januari 2020 och löpande tagit fram lägesbilder, analyser och bedömningar som delges berörda." 

Varför det brast i tidig varning och därmed i agerande från regeringen till exempel gentemot regioner och kommuner är angeläget att utreda, inte minst inför framtida kriser. Det är ett viktigt ämne för både Coronakommissionen och för andra granskningar. 

Detta borde inte vara en partipolitisk fråga, även om det finns sådana inslag i debatten. Den nuvarande regeringen har naturligtvis ansvaret för att styra riket under denna kris, men regeringen Reinfeldt hade åtta år på sig att skapa en bra krisorganisation och tillsatte de högst ansvariga tjänstemännen. För att Sverige ska klara nästa kris bättre borde partierna gemensamt arbeta för att Regeringskansliet på bästa sätt kan sköta sin uppgift att ge tidig varning.

Folkhälsomyndigheten bromsade starten på krishanteringen av covid-19

Tidig varning är en central del av krisberedskap. Ändå dröjde det en månad från tydliga signaler i omvärlden tills den svenska hanteringen av covid-19 drog igång på allvar. Vad berodde det på?

Jag har tagit del av ett omfattande material som inte tidigare varit offentligt. Detta inlägg handlar om myndigheternas agerande i början av pandemin.

Det ansvariga statsrådet Lena Hallengren reagerade snabbt på uppgifterna om att Kina stängde ned stora delar av Wuhan. Hon twittrade 22 januari:  "Utbrottet av coronavirus i bla Kina följs löpande av Folkhälsomyndigheten". Den europeiska smittskyddsmyndigheten ECDC varnade 31 januari för de potentiella effekterna av det nya coronaviruset i Europa. Regeringen klassade covid-19 som en allmänfarlig sjukdom följande dag, 1 februari.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) begärde 3 februari information till en nationell lägesbild från ett antal myndigheter. MSB beskrev en möjligt förvärrat läge där utbrottets konsekvenser blev allvarliga för hälso- och sjukvården i Sverige, med högre belastning på hälso- och sjukvården samt brist på utrustning och materiel. De flesta myndigheter levererade sakliga svar till följande dag. Socialstyrelsen uppmärksammade bland annat möjlig brist på skyddsutrustning. 

Folkhälsomyndighetens (FoHM) svar på MSB:s förfrågan var av en annan karaktär. Det fanns inga risker vad avsåg försörjning av kritiska varor och tjänster inom myndighetens verksamhetsområde, inte heller vad gällde resurser. "Utmaningarna är att lugna myndigheterna att inte överreagera och som inte har kunskap samt hantera allmänheten som har oro eller sprider osanna uppgifter", skrev Folkhälsomyndigheten. MSB:s snabba agerande verkar inte ha uppskattats på FoHM. Det gällde att undvika att "felaktiga scenarier görs av okunniga myndigheter, regioner eller politiska beslut", skrev myndigheten.

Några dagar tidigare hade generaldirektören Johan Carlson svarat mig i en liknande anda på Twitter. Sverige hade en stark smittskyddsorganisation och bättre förutsättningar än andra EU-länder. Att ECDC varnat för större smittspridning i Europa om inte importerade fall hanterades bra menade Johan Carlson "avser risken om smittskyddsorganisationen är svag vilket inte är fallet i Sverige. Variationen mellan medlemsländerna är påtaglig." 

Hade det varit möjligt att förutsäga smittspridningen bättre? Stater i Asien  agerade snabbt. Internationella experter varnade. "We are preparing as if it is the next pandemic", sa en av de ansvariga på amerikanska smittskyddsmyndigheten CDC den 31 januari (tyvärr lyssnade inte Trump). "It´s looking increasingly unlikely that #coronavirus can be contained", twittrade tidigare chefen för CDC, Tom Frieden, den 3 februari. Även i Sverige fanns tidigt röster om att beredskapen behövde bli bättre (Å andra sidan låg ECDC kvar med en relativt låg riskbedömning en bra bit in i februari, även om den var högre än FoHM:s.)

MSB skrev i sin lägesbild den 6 februari: "Regionerna bör uppmanas att säkerställa inköp och distribution av bland annat personlig skyddsutrustning, hygienartiklar och läkemedel". Men någon skarp uppmaning att förbättra lagersituationen kom inte från regeringen, Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen eller SKR. Socialstyrelsen gick ut till regionerna med en mer försiktig linje om att se över leveransavtal och etablera en särskild kontakt med relevanta underleverantörer och/eller distributörer för att säkerställa kontinuitet av varuleveranserna. Det visade sig senare ha varit helt otillräckligt.

Att regeringen och MSB tidigt var medvetna om frågan hjälpte alltså inte när expertmyndigheten FoHM bromsade. Nästa gång MSB frågade myndigheterna om beredskapen (11 februari) hade kritiken från FoHM gjort intryck: "MSB vill betona att nedan analys bör utgå från Folkhälsomyndighetens bedömning att risken för smittspridning i Sverige är mycket låg (och således inte från pandemiscenario)". 

De stora regionerna tog inte några budgetbeslut om ordentliga inköp av skyddsutrustning. Trots att svaren från regionerna visade att det bara fanns personlig skyddsutrustning för 1 400 vårddygn skrev Socialstyrelsen den 18 februari att "Sverige har en god beredskap för att kunna hantera den riskbedömning för Sverige som Folkhälsomyndigheten gjort." Först den 16 mars gav regeringen Socialstyrelsen i uppdrag att säkra tillgången till skyddsutrustning.

Vilka effekter hade långsamheten i början? Det borde vara en central uppgift för Coronakommissionen och andra att utreda. Bristen på skyddsutrustning blev snabbt akut under mars när antalet allvarliga fall ökade kraftigt. En tidigare start hade gett mer tid att försöka köpa in utrustning. Även om det var svårt redan i februari hade signalen då kunnat bli att få igång inhemsk produktion snabbare. En tydlig tidig varning hade också gett utförarna av vård och äldreomsorg bättre chans att förbereda sig. 

Att lära av misstag är en viktig del av god krisberedskap. När det gäller kärnsäkerhet uppmuntras de ansvariga att ta upp det som gått fel och det finns ett systematiskt lärande. Detta är lika viktigt på andra områden som pandemiberedskap. 

Dokumenten om de första veckornas krishantering visar att MSB drog igång snabbt men Folkhälsomyndigheten höll emot. Risken för allmän smittspridning i Sverige var "mycket låg" och något behov att ta ordentlig höjd för en värre utveckling fanns inte. Tvärtom varnade FoHM för "felaktiga scenarier".

Vilka lärdomar drar Folkhälsomyndigheten av sina felbedömningar? Hur tänker regeringen när det gäller kravprofilen för nästa generaldirektör (Johan Carlsons förordnande går ut i mars)?