Sverige i B-laget?

"Därför angår eurokrisen också oss", är rubriken på en läsvärd artikel i Tiden av Björn Elmbrant. Flera andra skribenter tar upp euron i det senaste numret (april 2011).

Och visst angår eurokrisen oss. Jag har inte möjlighet att skriva någon längre artikel i ämnet nu. Bara en iakttagelse.

Mycket av den svenska debatten handlar om ekonomiska siffror. Kronan klarar sig bra medan euron faller i värde. Tillväxten är hög och statsfinanserna starka. Ja-sidans ekonomiska varningar inför folkomröstningen år 2003 verkar ha varit överdrivna, till exempel när det gäller flykten av exportföretag.

För några år sedan kunde det ha gått tvärtom. Vi vet inte vad som hade hänt med kronan och med svensk ekonomi om Lettland tvingats till en panikdevalvering. Det ekonomiska läget kan fortfarande förändras. Om bostadsbubblan som internationella bedömare ser spricker är det inte så säkert att kronan klarar sig lika bra.

Den stora bristen i den debatt som nu förs om Sverige och euron är ändå en annan. EU förändras i eurokrisens spår. Håkan Juholt varnar i Tiden för ett A- och B-lag i EU, kanske också ett C-lag. Den risken är reell.

Eurogruppen stärker sin samordning och sitt inflytande över beslut som påverkar alla medlemsländer. Särskilda toppmöten med enbart eurogruppen gör detta tydligt. Innehållet i europakten var svårt att påverka för länder utanför den gemensamma valutan.

Sedan tidigare har Sverige hamnat utanför G20-gruppen som behandlar den globala ekonomin. Visst lyssnar andra länder fortfarande på våra erfarenheter och argument, men svenska åsikter väger mindre tungt när vi inte finns med i de rum där många avgörande beslut kommer till.

Ska man diskutera Sverige och eurokrisen går det därför inte att bortse från risken att vi marginaliseras i det europeiska samarbetet och därmed också tappar inflytande globalt. Vad betyder det på sikt?

[UPPDATERING: En historisk koppling till eurodebatten 2003 finns i min bok "Anna Lindh och det nya Europa". Läs mer på www.annalindheuropa.se]

Granska Strålsäkerhetsmyndigheten

Jag hinner inte blogga så mycket nu, men här i alla fall ett inlägg om några slutsatser kring den svenska reaktionen på Fukushima.

Det är knappast förvånande att Japan uppgraderar olyckan vid Fukushima till en sjua på INES-skalan. Allvaret och de stora utsläppen har varit kända för den som följer internationella analyser av händelsen.

I Japan har myndigheterna däremot försökt tona ned läget. Samma sak i Sverige där Strålsäkerhetsmyndigheten länge okritiskt återgav uppgifter från sina japanska kollegor.

Det viktigaste nu är naturligtvis att minska riskerna i Japan så långt det går. Den svenska regeringen måste också se till att vår egen beredskap fungerar bättre.

Strålsäkerhetsmyndigheten, SSM, förringade från början allvaret i Fukushima och gav regeringen felaktig information. Det fick till exempel Carl Bildt att skriva så här på sin blogg , efter ett möte på UD där bland annat Miljödepartementet deltog:

"Via Strålsäkerhetsmyndigheten och IAEA följer vi nära utvecklingen i de olika kärnkraftverk som fått problem. När vi gick igenom situationen mitt på dagen i dag bedömdes läget som oroande men inte alarmerande."

Då var situationen redan utom rimlig kontroll, enligt de kartläggningar som senare gjorts av bland annat Der Spiegel. Allvaret stod klart för många bedömare, till exempel för den tyska motsvarigheten till SSM. Tyskland och Frankrike agerade snabbare än Sverige för att skydda sina medborgare.

De tusentals svenskarna i Tokyo hade kunnat råka illa ut på grund av dålig information och regeringens långsamma hantering av reseråden. Som tur var blåste vindarna ut över havet när explosionerna vid Fukushima inträffade. När regeringen insåg att SSM haft fel agerade UD mer kraftfullt.

Nästa gång kan en olycka ske i vårt närområde. Då duger det inte att lita på andra länders myndigheter. Det borde vi ha lärt redan av Tjernobyl för snart 25 år sedan.

Något måste ha hänt i Sverige efter att de kompetenta myndigheterna Statens Kärnkraftsinspektion och Statens Strålskyddsinstitut slogs samman till SSM år 2008.

I mitten av mars frågade jag miljöminister Andreas Carlgren vad han tänkte göra åt situationen. Hans pressekreterare svarade:

När vi kommit bort från det akuta läget och fått hela bilden av omfattningen av händelserna i Japan, behöver vi givetvis följa upp den information som lämnats från Japan, hur information delats och de bedömningar som gjorts.”

Regeringen har sagt sig vilja följa upp kärnsäkerheten efter Fukushima genom ett uppdrag till SSM, men det behövs också en oberoende genomgång av myndighetens egna arbete. När nu Japan uppgraderar olyckan borde Andreas Carlgren snabbt ta initiativ till en granskning av Strålsäkerhetsmyndigheten och vidta de nödvändiga åtgärderna för att Sverige ska kunna göra självständiga och korrekta bedömningar av olyckor i andra länder.

För övrigt är det intressant att bland medierna bara Ny Teknik tycks ha förstått vidden av de japanska uppgifterna i veckan av hur stora mängder radioaktivitet som släppts ut - och att det inte är slut än.

Andra om strålsäkerhet: DN, Ny Teknik, med flera