De borgerliga partierna löper en liknande risk som Göran Persson i valrörelsen 2006. Att väljarna uppfattar deras regeringsalternativ som slitet och längtar efter något nytt.
Kvällens partiledardebatt bjöd inte på så många överraskningar. Man kan alltid diskutera vilka frågor som tas upp. Det var till exempel märkligt att välfärdens kvalitet spelade så liten roll, med tanke på att sjukvård och omsorg hör till väljarnas viktigaste frågor.
Ändå är jag tveksam till hur stor betydelse sakfrågorna i enskilda partiledardebatter har. De är förstås viktiga i längden, men i en debatt som ikväll är det minst lika viktigt hur regeringsalternativen uppträder.
Där måste jag säga att de rödgröna partiledarna agerar bättre tillsammans än jag trodde var möjligt för ett år sedan. På den borgerliga sidan verkar det svårare. De tre små partierna slåss om uppmärksamheten, något som märktes inte minst på hur partiledarna talade i munnen på varandra. Regeringsförhandlingar och motgångar i opinionen har uppenbarligen slitit på Björklund, Hägglund och Olofsson. (Fredrik Reinfeldt var däremot märkbart piggare än tidigare i år).
Alliansens strateger har en tuff uppgift när de ska framställa de fyra partierna som ett fräscht regeringsalternativ för ytterligare en mandatperiod.
Nu gäller det för de rödgröna att först få fram rapporterna från sina gemensamma arbetsgrupper och sedan lägga fram ett samlat ekonomiskt alternativ. Just nu har de vinden i seglen.
Andra om partiledardebatten: AB, AB2, DN, DN2, SvD, SvD2 med flera
söndag 31 januari 2010
Ett bra val av FN-chefen
Margot Wallström får jobbet som FN:s särskilda representant för frågor om kvinnor och väpnade konflikter, berättar Rapport. Jag har skrivit tidigare att detta var det FN-uppdrag som Wallström var mest aktuell för.
FN-chefen har gjort ett utmärkt val.
Andra om utnämningen: AB, DN, Ekot, Exp, SvD med flera
FN-chefen har gjort ett utmärkt val.
Andra om utnämningen: AB, DN, Ekot, Exp, SvD med flera
Säpo bär ansvaret
Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg skriver bra om hoten mot Kadafi Hussein och andra som vågar säga emot extrem islamism och organisationer som al-Shabab.
Jag saknar bara en sak i hennes text: namnen på de ansvariga för det bristande personskyddet.
Så låt mig komplettera.
Anders Danielsson, Säpo-chef
Roland Weinfors, chef Säpos hotbildsenhet
Johan Ohlsson, chefsanalytiker Säpos författningsskydd
Kurt Malmström, ställföreträdande Säpo-chef
Anders Thornberg, chef Säpos avdelning för säkerhetsåtgärder
Samt ytterligare ansvariga personer på Säpo och stockholmspolisen.
Säpo har inte bara ansvar för personskyddet av statsledningen, utan också för författningskyddet. Där ingår yttrandefriheten. Säpo kan inte påstå att det enbart är den vanliga polisens sak.
Jag har en viss erfarenhet av Säpos bristande förmåga att analysera hotbilder. Skulle något hända Kadafi Hussein eller andra i liknande situationer så har Anders Danielsson och hans medarbetare ett stort ansvar.
Jag saknar bara en sak i hennes text: namnen på de ansvariga för det bristande personskyddet.
Så låt mig komplettera.
Anders Danielsson, Säpo-chef
Roland Weinfors, chef Säpos hotbildsenhet
Johan Ohlsson, chefsanalytiker Säpos författningsskydd
Kurt Malmström, ställföreträdande Säpo-chef
Anders Thornberg, chef Säpos avdelning för säkerhetsåtgärder
Samt ytterligare ansvariga personer på Säpo och stockholmspolisen.
Säpo har inte bara ansvar för personskyddet av statsledningen, utan också för författningskyddet. Där ingår yttrandefriheten. Säpo kan inte påstå att det enbart är den vanliga polisens sak.
Jag har en viss erfarenhet av Säpos bristande förmåga att analysera hotbilder. Skulle något hända Kadafi Hussein eller andra i liknande situationer så har Anders Danielsson och hans medarbetare ett stort ansvar.
Reinfeldts klimatfiasko
Dagens Nyheter gör en bra genomgång av de sista dygnen på Köpenhamnsmötet. Fredrik Reinfeldt misslyckades med EU-ordförandeskapets viktigaste fråga.
USA och Kina har ett stort ansvar för det dåliga resultatet på klimatmötet. Kunde EU har gjort mer?
Den frågan diskuteras intensivt runt om i Europa, inte minst i Bryssel. Hur kan EU:s gröna diplomati bli starkare?
Den nya klimatkommissionären Connie Hedegaard menar att EU:s bud om pengar till de fattigaste länder borde ha kommit tidigare. Miljörörelsen är kritisk till att EU under svensk ledning ville skrota Kyotoprotokollet innan det fanns något färdigt alternativ.
Dagens Nyheter belyser hur EU blev bortspelat i Köpenhamn. Kineserna reagerade starkt på att EU la fokus på utsläppsmålet till 2050. Det var fel av Kina, men också otaktiskt av Fredrik Reinfeldt. Konkreta åtgärder till 2020 är viktigare än ett mål till 2050 som ingen av dagens politiker behöver ta ansvar för.
När Barack Obama gick in på mötet med Kina, Indien, Brasilien och Sydafrika satt Reinfeldt några rum bort, ovetande om vad som hände. Det är märkligt att Sveriges jättelika delegation inte hade bättre koll på vad den amerikanske presidenten gjorde.
Framför allt visar genomgången att Reinfeldt borde ha byggt bättre relationer med u-länder som Brasilien. Då hade kanske president Lula sagt stopp och belägg på mötet med Obama, vi måste prata med EU också.
Nu verkar den svenska regeringen ha gett upp. Det är de här veckorna som nästa steg måste tas, genom intensiva kontakter med progressiva u-länder och med länder som Japan. Sverige måste återta sin historiska roll som brygga mellan den rika och fattiga världen, även om Reinfeldt prioriterar den inhemska valrörelsen.
USA och Kina har ett stort ansvar för det dåliga resultatet på klimatmötet. Kunde EU har gjort mer?
Den frågan diskuteras intensivt runt om i Europa, inte minst i Bryssel. Hur kan EU:s gröna diplomati bli starkare?
Den nya klimatkommissionären Connie Hedegaard menar att EU:s bud om pengar till de fattigaste länder borde ha kommit tidigare. Miljörörelsen är kritisk till att EU under svensk ledning ville skrota Kyotoprotokollet innan det fanns något färdigt alternativ.
Dagens Nyheter belyser hur EU blev bortspelat i Köpenhamn. Kineserna reagerade starkt på att EU la fokus på utsläppsmålet till 2050. Det var fel av Kina, men också otaktiskt av Fredrik Reinfeldt. Konkreta åtgärder till 2020 är viktigare än ett mål till 2050 som ingen av dagens politiker behöver ta ansvar för.
När Barack Obama gick in på mötet med Kina, Indien, Brasilien och Sydafrika satt Reinfeldt några rum bort, ovetande om vad som hände. Det är märkligt att Sveriges jättelika delegation inte hade bättre koll på vad den amerikanske presidenten gjorde.
Framför allt visar genomgången att Reinfeldt borde ha byggt bättre relationer med u-länder som Brasilien. Då hade kanske president Lula sagt stopp och belägg på mötet med Obama, vi måste prata med EU också.
Nu verkar den svenska regeringen ha gett upp. Det är de här veckorna som nästa steg måste tas, genom intensiva kontakter med progressiva u-länder och med länder som Japan. Sverige måste återta sin historiska roll som brygga mellan den rika och fattiga världen, även om Reinfeldt prioriterar den inhemska valrörelsen.
lördag 30 januari 2010
Redovisa lånen, Victor Muller
Har Victor Muller underröjt alla tveksamheter om sina kontakter med rysk organiserad brottslighet? Den frågan måste snabbt få ett trovärdigt svar. Inte minst för de Saab-anställdas skull.
Säpo och den svenska regeringen bidrog till att stoppa Spykers köp av Saab i december, efter uppgifter om kopplingar mellan Mullers finansiärer i Antonovgruppen och organiserad brottslighet. Det skriver Dagens Industri. Ett journalistiskt scoop och en oroande nyhet.
Ryktena har funnit ett tag. Bloggaren Svensson har till exempel skrivit om ämnet tidigare. Men de detaljerade uppgifterna om svenska myndigheters agerande sätter hela Saab-affären i ett nytt ljus.
Enligt Svenska Dagbladet har Antonov-gruppen lånat ut 585 miljoner till Spyker.
Är de pengarna fullt återbetalda? Och vem är den mystiska långivaren som gjorde det möjligt för Victor Muller att köpa Saab, när Antonovgruppen lämnat sitt formella ägande i bolaget?
"Antonovfamiljen är borta nu och har ingen som helst maktställning i Saab Spyker", säger Hans Lindblad, statssekreterare på Finansdepartementet.
Victor Muller måste redovisa offentigt att det stämmer, bland annat genom att namnge var han fick lånet för att köpa Saab. Det borde vi få veta innan skattebetalarnas pengar betalas ut till Spykers konto.
[UPPDATERING Bra inslag i TV4 Nyheterna om detta ikväll.]
Andra om Saab Spyker: AB, DN, DN2, Ekot, Exp, GP, SvD, SvD2, med flera
Säpo och den svenska regeringen bidrog till att stoppa Spykers köp av Saab i december, efter uppgifter om kopplingar mellan Mullers finansiärer i Antonovgruppen och organiserad brottslighet. Det skriver Dagens Industri. Ett journalistiskt scoop och en oroande nyhet.
Ryktena har funnit ett tag. Bloggaren Svensson har till exempel skrivit om ämnet tidigare. Men de detaljerade uppgifterna om svenska myndigheters agerande sätter hela Saab-affären i ett nytt ljus.
Enligt Svenska Dagbladet har Antonov-gruppen lånat ut 585 miljoner till Spyker.
Är de pengarna fullt återbetalda? Och vem är den mystiska långivaren som gjorde det möjligt för Victor Muller att köpa Saab, när Antonovgruppen lämnat sitt formella ägande i bolaget?
"Antonovfamiljen är borta nu och har ingen som helst maktställning i Saab Spyker", säger Hans Lindblad, statssekreterare på Finansdepartementet.
Victor Muller måste redovisa offentigt att det stämmer, bland annat genom att namnge var han fick lånet för att köpa Saab. Det borde vi få veta innan skattebetalarnas pengar betalas ut till Spykers konto.
[UPPDATERING Bra inslag i TV4 Nyheterna om detta ikväll.]
Andra om Saab Spyker: AB, DN, DN2, Ekot, Exp, GP, SvD, SvD2, med flera
fredag 29 januari 2010
Mer om det svenska EU-ordförandeskapet
Franska tankesmedjan Terra Nova publicerade i dag den analys av Sveriges EU-ordförandeskap, som jag skrivit tillsammans med en fransk expert som kallar sig Paul Norden. Rapporten finns att läsa här.
Mona Sahlin och hårdrockbältet
Opinionsmätningarna duggar tätt. Risken är att Sverigedemokraternas intåg i riksdagen börjar betraktas som ett faktum. Så behöver det inte vara.
Ingen blir väl förvånad över hur Dagens Nyheter lyfter fram dagens mätning från Synovate. Rubriken "Nästan ikapp" låter som ett jubelrop från Henrik Brors, trots att alliansen fortfarande är i underläge.
Det är knappast heller en slump att ett parti saknas bland staplarna som fyller ett helt uppslag. Sverigedemokraterna. Det skulle väl störa DN:s vinkel.
Visserligen har Jimmie Åkessons parti gått tillbaka något i de senaste mätningarna, hur mycket man nu kan lita på siffrorna. Sverigedemokraterna har ändå klara förutsättningar att ta sig in i riksdagen i höst.
Jag är oroad över att Socialdemokraterna inte gör mer för att stoppa den utvecklingen. Visst är det bra med interna diskussioner i partiet om strategin mot det främlingsfientliga partiet. Visst förstår jag att man inte vill ge Jimmie Åkesson mer uppmärksamhet genom offentlig debatt. Men känner de väljare som inte är rasister men som ändå funderar på Sverigedemokraterna att (S) lyssnar på dem?
Göran Eriksson skriver i Svenska Dagbladet att de etablerade partierna använder hårda ord mot radikal islam för att motverka Sverigedemokraterna. Det gäller kanske för Fredrik Reinfeldt, som slirade betänkligt om burkaförbud i Studio Ett. Däremot är jag övertygad om att Mona Sahlin drivs av ett genuint engagemang. Sahlin förstår verkligen förutsättningarna i förorterna, och vann klart över Reinfeldt i denna diskussion liksom i debatten i stort.
Hon har säkert samma engagemang för tjejerna och killarna i Hedemora och Hällefors. Det tvivlar jag inte på. Mona Sahlin gillar dessutom att köra bil och lyssna på rock. Hon är betydligt närmare många arbetarungdomar än Reinfeldt och Björklund. Eller Jimmie Åkesson, för den delen.
Men märks det tillräckligt i den mediestyrda bilden av partierna?
Sverigedemokratenas frammarsch i södra Sverige är välbekant. Likaså partiets försök att nå ett genombrott i Storstockholm.
Det har skrivits mindre om hur Sverigedemokraterna tar väljarandelar i gamla industriorter som varit arbetarrörelsens styrkefästen.
Siffrorna från den senaste SCB-mätningen (november 2009) visar hur "övriga partier" går framåt i Dalarna, Gävleborg, Örebro län med flera. Det kan vara både (SD) och Piratpartiet, men när man tar hänsyn till Sverigedemokraternas starka stöd bland unga män i arbetaryrken generellt ser vi ut att vara på väg mot en liknande situation som i andra delar av Europa. Främlingsfientliga partier som vinner mark i gamla industriorter.
Går man till resultatet i EU-valet och tittar på Sverigedemokraternas resultat i enskilda valkretsar syns denna tendens tydligt. En fördubbling eller mer i orter som Hofors, Sandviken, Avesta, Borlänge, Hedemora, Ludvika, Hällefors. Då tog ändå Piratpartiet en hel del av de missnöjda unga väljarnas röster.
Visst är medelklassen i Stockholm viktig för hur valet går. Jag hoppas ändå att Socialdemokraternas partistrateger jobbar lika hårt för att övertyga de unga männen i hårdrockbältet.
Lyft fram unga företrädare som har stort förtroende i bruksorterna på riksnivå. Glöm inte musikfestivaler som Sweden Rock under alla funderingar om Facebook som politiskt verktyg. Och framför allt - lyssna på arbetarungdomarnas farhågor och drömmar om framtiden.
[UPPDATERING Jag gillar verkligen Stefan Wikéns och Erik Laaksos kommentarer till detta. Inte minst Erik Laaksos avslutning: "Tänk ett deltagande på festivalerna med tältboende och politiksnack i lera och på grässlänter. Shit alltså. Jag gör en budget och ett konkret förslag så är det bara att ge mig uppdraget så sätter jag igång direkt och fixar det här. Ibrahim Baylan, det låter väl som en bra idé?"]
Andra om opinionsmätningar: AB, Exp, GP, SvD, Högbergs tankar, In your face, Peter Andersson, med flera
Ingen blir väl förvånad över hur Dagens Nyheter lyfter fram dagens mätning från Synovate. Rubriken "Nästan ikapp" låter som ett jubelrop från Henrik Brors, trots att alliansen fortfarande är i underläge.
Det är knappast heller en slump att ett parti saknas bland staplarna som fyller ett helt uppslag. Sverigedemokraterna. Det skulle väl störa DN:s vinkel.
Visserligen har Jimmie Åkessons parti gått tillbaka något i de senaste mätningarna, hur mycket man nu kan lita på siffrorna. Sverigedemokraterna har ändå klara förutsättningar att ta sig in i riksdagen i höst.
Jag är oroad över att Socialdemokraterna inte gör mer för att stoppa den utvecklingen. Visst är det bra med interna diskussioner i partiet om strategin mot det främlingsfientliga partiet. Visst förstår jag att man inte vill ge Jimmie Åkesson mer uppmärksamhet genom offentlig debatt. Men känner de väljare som inte är rasister men som ändå funderar på Sverigedemokraterna att (S) lyssnar på dem?
Göran Eriksson skriver i Svenska Dagbladet att de etablerade partierna använder hårda ord mot radikal islam för att motverka Sverigedemokraterna. Det gäller kanske för Fredrik Reinfeldt, som slirade betänkligt om burkaförbud i Studio Ett. Däremot är jag övertygad om att Mona Sahlin drivs av ett genuint engagemang. Sahlin förstår verkligen förutsättningarna i förorterna, och vann klart över Reinfeldt i denna diskussion liksom i debatten i stort.
Hon har säkert samma engagemang för tjejerna och killarna i Hedemora och Hällefors. Det tvivlar jag inte på. Mona Sahlin gillar dessutom att köra bil och lyssna på rock. Hon är betydligt närmare många arbetarungdomar än Reinfeldt och Björklund. Eller Jimmie Åkesson, för den delen.
Men märks det tillräckligt i den mediestyrda bilden av partierna?
Sverigedemokratenas frammarsch i södra Sverige är välbekant. Likaså partiets försök att nå ett genombrott i Storstockholm.
Det har skrivits mindre om hur Sverigedemokraterna tar väljarandelar i gamla industriorter som varit arbetarrörelsens styrkefästen.
Siffrorna från den senaste SCB-mätningen (november 2009) visar hur "övriga partier" går framåt i Dalarna, Gävleborg, Örebro län med flera. Det kan vara både (SD) och Piratpartiet, men när man tar hänsyn till Sverigedemokraternas starka stöd bland unga män i arbetaryrken generellt ser vi ut att vara på väg mot en liknande situation som i andra delar av Europa. Främlingsfientliga partier som vinner mark i gamla industriorter.
Går man till resultatet i EU-valet och tittar på Sverigedemokraternas resultat i enskilda valkretsar syns denna tendens tydligt. En fördubbling eller mer i orter som Hofors, Sandviken, Avesta, Borlänge, Hedemora, Ludvika, Hällefors. Då tog ändå Piratpartiet en hel del av de missnöjda unga väljarnas röster.
Visst är medelklassen i Stockholm viktig för hur valet går. Jag hoppas ändå att Socialdemokraternas partistrateger jobbar lika hårt för att övertyga de unga männen i hårdrockbältet.
Lyft fram unga företrädare som har stort förtroende i bruksorterna på riksnivå. Glöm inte musikfestivaler som Sweden Rock under alla funderingar om Facebook som politiskt verktyg. Och framför allt - lyssna på arbetarungdomarnas farhågor och drömmar om framtiden.
[UPPDATERING Jag gillar verkligen Stefan Wikéns och Erik Laaksos kommentarer till detta. Inte minst Erik Laaksos avslutning: "Tänk ett deltagande på festivalerna med tältboende och politiksnack i lera och på grässlänter. Shit alltså. Jag gör en budget och ett konkret förslag så är det bara att ge mig uppdraget så sätter jag igång direkt och fixar det här. Ibrahim Baylan, det låter väl som en bra idé?"]
Andra om opinionsmätningar: AB, Exp, GP, SvD, Högbergs tankar, In your face, Peter Andersson, med flera
torsdag 28 januari 2010
Slarvigt av Carlgren
Andreas Carlgren försöker vifta bort kritiken mot klimatfiaskot i Köpenhamn genom märkliga debattgrepp. Det vore bättre om miljöministern berättade vad Sverige ska göra nu.
Lena Sommestad argumenterade tidigare i veckan för att Sverige borde ha skött kontakterna med u-länderna bättre, och inte gett upp Kyotoprotokollet så snabbt. Det är en kritik som funnits på flera håll internationellt och i Sverige (jag har också skrivit om det, här och här till exempel).
Så här besvarar Carlgren sin företrädares debattartikel i Svenska Dagbladet: "Sommestad är idag vd för Svensk Fjärrvärme och har sedan flera år inte följt klimatförhandlingarna. Det märks." Han avslutar sin replik med att uttala förhoppningar om vad Svensk Fjärrvärme som organisation tycker.
Småaktigt. Lena Sommestad är synnerlig kunnig på miljöområdet. Andreas Carlgren borde bemöta hennes kritik i sak istället för att försöka angripa henne via det VD-uppdrag, som hon redan aviserat att hon kommer att lämna under våren.
Det vore mer intressant att läsa Carlgrens uppfattning om den kritik som nya klimatkommissionären Connie Hedegaard framförde under sin utfrågning i EU-parlamentet. Hedegaard ansåg att EU var för splittrat i Köpenhamn och att unionens bud om pengar till u-länderna borde ha kommit tidigare.
Inom EU finns idag en omfattande självkritisk debatt om hur unionen kunde hamna på åskådarplats i slutförhandlingen. Vilka slutsatser drar Andreas Carlgren av detta misslyckande?
Den viktigaste frågan är: Vad gör Sverige nu för att bygga bättre allianser med länder som Brasilien, Sydafrika, Indonesien?
Lena Sommestad har rätt när hon uppmanar till bättre samarbete med progressiva u-länder. Andreas Carlgren borde visa hur det ska gå till i en moderatledd regering.
Lena Sommestad argumenterade tidigare i veckan för att Sverige borde ha skött kontakterna med u-länderna bättre, och inte gett upp Kyotoprotokollet så snabbt. Det är en kritik som funnits på flera håll internationellt och i Sverige (jag har också skrivit om det, här och här till exempel).
Så här besvarar Carlgren sin företrädares debattartikel i Svenska Dagbladet: "Sommestad är idag vd för Svensk Fjärrvärme och har sedan flera år inte följt klimatförhandlingarna. Det märks." Han avslutar sin replik med att uttala förhoppningar om vad Svensk Fjärrvärme som organisation tycker.
Småaktigt. Lena Sommestad är synnerlig kunnig på miljöområdet. Andreas Carlgren borde bemöta hennes kritik i sak istället för att försöka angripa henne via det VD-uppdrag, som hon redan aviserat att hon kommer att lämna under våren.
Det vore mer intressant att läsa Carlgrens uppfattning om den kritik som nya klimatkommissionären Connie Hedegaard framförde under sin utfrågning i EU-parlamentet. Hedegaard ansåg att EU var för splittrat i Köpenhamn och att unionens bud om pengar till u-länderna borde ha kommit tidigare.
Inom EU finns idag en omfattande självkritisk debatt om hur unionen kunde hamna på åskådarplats i slutförhandlingen. Vilka slutsatser drar Andreas Carlgren av detta misslyckande?
Den viktigaste frågan är: Vad gör Sverige nu för att bygga bättre allianser med länder som Brasilien, Sydafrika, Indonesien?
Lena Sommestad har rätt när hon uppmanar till bättre samarbete med progressiva u-länder. Andreas Carlgren borde visa hur det ska gå till i en moderatledd regering.
onsdag 27 januari 2010
Hur grönt blir Saab Spyker?
Fyra miljarder i skattepengar ska garantera Saabs framtid. Att det överhuvud taget finns en framtid är förstås glädjande. Men blir det verkligen trygga jobb och grönare bilar?
Alldeles för mycket är oklart om Spykers köp av Saab. Vem står bakom lånen till Victor Muller? Hur trovärdig är affärsplanen? Innehåller den verkligen tillräckliga satsningar på elhybrider och annat grön teknik för att klara konkurrensen med japanerna? Eller blir det bränsleslukande stadsjeepar och sportmodeller med bensinmotorer i samma segment som Audi och BMW?
På 1990-talet slogs företagsledningen på Saab tillsammans med facket mot skärpta miljökrav. Företaget hamnade efter i miljöutvecklingen, något Saab lidit av när marknaden blivit grönare.
Nu hoppas Maud Olofsson med sedvanlig käckhet att Saab Spyker ska ta fram gröna bilar. Det är oklart vilka garantier som finns för att det verkligen kommer fram kommersiella sådana produkter. Socialdemokraterna verkar lika okritiska som näringsministern.
Victor Muller konstaterar för egen del att han ännu inte har pengar till utveckling av nya bilmodeller: "Om vi vill göra ytterligare saker, som att utveckla fler modeller kommer det att krävas mer kapital."
Låt oss hoppas att affärsplanen är så otroligt bra som bolagsledningen och facket säger. Och att de fyra miljarderna i skattepengar till Saab inte hindrar regeringen att driva på miljöarbetet, i Sverige och i EU. Under tiden förfaller förortsskolorna och äldrevården, i brist på resurser.
[UPPDATERING Bra granskning av Spyker och Victor Muller i kvällens Aktuellt, med utmärkte Lennart Persson som programledare)
[UPPDATERING 2 Enligt Svenska Dagbladet behöver Victor Muller pengarna från EIB för att betala Spykers skulder. Den ryska familjen Antonov och dess banker har lånat ut totalt 585 miljoner kronor till Spyker, skriver Andreas Cervenka.]
Andra om Saab-Spyker affären: DN, DN2, DN3, DN4, SvD, SvD2, SvD3, med flera
Alldeles för mycket är oklart om Spykers köp av Saab. Vem står bakom lånen till Victor Muller? Hur trovärdig är affärsplanen? Innehåller den verkligen tillräckliga satsningar på elhybrider och annat grön teknik för att klara konkurrensen med japanerna? Eller blir det bränsleslukande stadsjeepar och sportmodeller med bensinmotorer i samma segment som Audi och BMW?
På 1990-talet slogs företagsledningen på Saab tillsammans med facket mot skärpta miljökrav. Företaget hamnade efter i miljöutvecklingen, något Saab lidit av när marknaden blivit grönare.
Nu hoppas Maud Olofsson med sedvanlig käckhet att Saab Spyker ska ta fram gröna bilar. Det är oklart vilka garantier som finns för att det verkligen kommer fram kommersiella sådana produkter. Socialdemokraterna verkar lika okritiska som näringsministern.
Victor Muller konstaterar för egen del att han ännu inte har pengar till utveckling av nya bilmodeller: "Om vi vill göra ytterligare saker, som att utveckla fler modeller kommer det att krävas mer kapital."
Låt oss hoppas att affärsplanen är så otroligt bra som bolagsledningen och facket säger. Och att de fyra miljarderna i skattepengar till Saab inte hindrar regeringen att driva på miljöarbetet, i Sverige och i EU. Under tiden förfaller förortsskolorna och äldrevården, i brist på resurser.
[UPPDATERING Bra granskning av Spyker och Victor Muller i kvällens Aktuellt, med utmärkte Lennart Persson som programledare)
[UPPDATERING 2 Enligt Svenska Dagbladet behöver Victor Muller pengarna från EIB för att betala Spykers skulder. Den ryska familjen Antonov och dess banker har lånat ut totalt 585 miljoner kronor till Spyker, skriver Andreas Cervenka.]
Andra om Saab-Spyker affären: DN, DN2, DN3, DN4, SvD, SvD2, SvD3, med flera
tisdag 26 januari 2010
Förbereder Sverige krig i Baltikum?
Nato är slutligen på väg att bestämma sig. Det blir konkreta militära planer för att försvara de baltiska länderna, skriver tidningen European Voice.
Det är något som balterna länge har krävt. Tyskland är ett av de Nato-länder som tvekar inför åtgärder som kan provocera Ryssland. Därför undviker militärerna att gå via Natos politiska organ. Krigsplaneringen för Baltikum kommer istället att behandlas av Natos militära gren och presenteras som ett annex till befintliga planer om att försvara Polen, en mindre kontroversiell fråga politiskt.
Sverige och Finland kan också delta i planeringen, skriver European Voice. Försvarsplanerna "will be presented as an annex to existing plans regarding Poland, but with an added regional dimension. That leaves room for Sweden and Finland (not members of the alliance but increasingly close to it) to take a role in the planning too."
På konferensen Folk och Försvar i Sälen konstaterade försvarsanalytikern Johan Tunberger att det är riskabelt för Nato-flyg att försvara Baltikum från polska baser på grund av de avancerade ryska missilerna i Kaliningrad. Det scenario som Tunberger och Bo Hugemark tecknade byggde på att Nato vill stationera flyg i Sverige vid en kris.
Deltar svenska militärer redan i Nato-samtal om sådana scenarier? Kommer Sverige att vara med i den krigsplanläggning för Östersjöns "regionala dimension" som European Voice beskriver? Har regeringen inklusive centerpartiet i så fall gett sitt godkännande till det, eller släpper Sten Tolgfors militärerna fria genom att inte ge tillräckligt tydliga och förankrade besked? Den politiska viljan att ingripa militärt i Baltikum verkade begränsad i diskussionerna på Folk och Försvar.
Rysslands övning Zapad -09 skrämde upp balterna ytterligare. I sommar ska USA genomföra en stor övning i Östersjön. Den kan vidgas till att omfatta fler länder, skriver European Voice. Tänker Sverige delta?
Svenska väljare borde få veta före valet vad partierna tycker om krigplanerna för Baltikum. Man kan tycka att den frågan borde vara viktigare för medierna att granska än partiledares handväskor.
Andra om Sverige, Nato och Baltikum: Allan Widman, Lars Gyllenhaal
Det är något som balterna länge har krävt. Tyskland är ett av de Nato-länder som tvekar inför åtgärder som kan provocera Ryssland. Därför undviker militärerna att gå via Natos politiska organ. Krigsplaneringen för Baltikum kommer istället att behandlas av Natos militära gren och presenteras som ett annex till befintliga planer om att försvara Polen, en mindre kontroversiell fråga politiskt.
Sverige och Finland kan också delta i planeringen, skriver European Voice. Försvarsplanerna "will be presented as an annex to existing plans regarding Poland, but with an added regional dimension. That leaves room for Sweden and Finland (not members of the alliance but increasingly close to it) to take a role in the planning too."
På konferensen Folk och Försvar i Sälen konstaterade försvarsanalytikern Johan Tunberger att det är riskabelt för Nato-flyg att försvara Baltikum från polska baser på grund av de avancerade ryska missilerna i Kaliningrad. Det scenario som Tunberger och Bo Hugemark tecknade byggde på att Nato vill stationera flyg i Sverige vid en kris.
Deltar svenska militärer redan i Nato-samtal om sådana scenarier? Kommer Sverige att vara med i den krigsplanläggning för Östersjöns "regionala dimension" som European Voice beskriver? Har regeringen inklusive centerpartiet i så fall gett sitt godkännande till det, eller släpper Sten Tolgfors militärerna fria genom att inte ge tillräckligt tydliga och förankrade besked? Den politiska viljan att ingripa militärt i Baltikum verkade begränsad i diskussionerna på Folk och Försvar.
Rysslands övning Zapad -09 skrämde upp balterna ytterligare. I sommar ska USA genomföra en stor övning i Östersjön. Den kan vidgas till att omfatta fler länder, skriver European Voice. Tänker Sverige delta?
Svenska väljare borde få veta före valet vad partierna tycker om krigplanerna för Baltikum. Man kan tycka att den frågan borde vara viktigare för medierna att granska än partiledares handväskor.
Andra om Sverige, Nato och Baltikum: Allan Widman, Lars Gyllenhaal
måndag 25 januari 2010
Avreglering och ansvar
Sverige är på väg mot ett amerikanskt sjukvårdssystem, men utan ett ordentligt ansvar för felaktiga behandlingar. Nu ska dessutom läkarnas personliga ansvar bort, berättar Anna-Lena Haverdahl och Fredrik Mellgren i Svenska Dagbladet.
Frågan har varit aktuell ett tag, men inte fått den uppmärksamhet den förtjänar. Så här skriver Haverdahl och Mellgren:
"Men inom kort väntas regeringen lägga förslag om att drabbade bara ska kunna vända sig till Socialstyrelsen. Där ska man i första hand granska vårdgivarens ansvar och leta efter systemfel och brister i rutinerna, inte söka efter det individuella ansvaret. På sin höjd kan man besluta om en prövotid under något eller några år för en läkare som exempelvis har missbruksproblem. Alla ärenden ska också omgärdas av sekretess och inga beslut kan överklagas."
En sådan reform kan skada förtroendet för sjukvården, menar artikelförfattarna. Det har de rätt i. Även om läkare sällan råkar ut för sanktioner i dagens system så finns ändå möjligheten för patienter att klaga till ansvarsnämnden (HSAN).
Artiklar tar inte upp ett kanske ännu större problem. Vem tar ansvar för dålig vård som beror på bristande samordning i vården?
Många har erfarenheter av hur patienter skickas mellan olika vårdgivare där den ena läkaren inte vet vad den andra gör. I flera landsting, som Stockholm, saknas gemensamma journalsystem. Patienter som inte själva kan slåss för sin rätt blir bortglömda när helhetsansvaret saknas.
Det finns många brister i USA:s sjukvårdsystem. Jag vill inte ha samma strikta skadeståndsansvar här som där.
Men dagens utveckling i Sverige är orimlig. Vårdkoncernerna plockar hem miljonvinster men behöver inte ta ansvar för patienter som man lyckats putta över till någon annan vårdgivare när det blivit problem.
Avregleringen - som man kan vara kritisk till i sig - måste följas av hårdare regler om ansvar och samordning.
Frågan har varit aktuell ett tag, men inte fått den uppmärksamhet den förtjänar. Så här skriver Haverdahl och Mellgren:
"Men inom kort väntas regeringen lägga förslag om att drabbade bara ska kunna vända sig till Socialstyrelsen. Där ska man i första hand granska vårdgivarens ansvar och leta efter systemfel och brister i rutinerna, inte söka efter det individuella ansvaret. På sin höjd kan man besluta om en prövotid under något eller några år för en läkare som exempelvis har missbruksproblem. Alla ärenden ska också omgärdas av sekretess och inga beslut kan överklagas."
En sådan reform kan skada förtroendet för sjukvården, menar artikelförfattarna. Det har de rätt i. Även om läkare sällan råkar ut för sanktioner i dagens system så finns ändå möjligheten för patienter att klaga till ansvarsnämnden (HSAN).
Artiklar tar inte upp ett kanske ännu större problem. Vem tar ansvar för dålig vård som beror på bristande samordning i vården?
Många har erfarenheter av hur patienter skickas mellan olika vårdgivare där den ena läkaren inte vet vad den andra gör. I flera landsting, som Stockholm, saknas gemensamma journalsystem. Patienter som inte själva kan slåss för sin rätt blir bortglömda när helhetsansvaret saknas.
Det finns många brister i USA:s sjukvårdsystem. Jag vill inte ha samma strikta skadeståndsansvar här som där.
Men dagens utveckling i Sverige är orimlig. Vårdkoncernerna plockar hem miljonvinster men behöver inte ta ansvar för patienter som man lyckats putta över till någon annan vårdgivare när det blivit problem.
Avregleringen - som man kan vara kritisk till i sig - måste följas av hårdare regler om ansvar och samordning.
torsdag 21 januari 2010
Bra initiativ om nätfriheten
Sverige ska göra mer för yttrandefrihet på nätet, enligt Carl Bildt. Det kräver att EU skriver in sådana villkor i sina handelsavtal och att regeringar sätter press på storföretagen, annars blir orden verkningslösa.
Efter bråket mellan Google och Kina har friheten på internet hamnat i fokus. Det är inte första gången, men debatten blir mer intensiv ju mer konflikterna trappas upp.
Därför är det bra att Carl Bildt väljer att driva yttrandefriheten i den digitala miljön. Han är en av de utrikesministrar som förstår nätet bäst.
Debattartikeln i Svenska Dagbladet nämner ett FN-expertmöte som Sverige ska bidra till, och som ska handla om hur man stärker det internationella skyddet av nätfriheten. Utmärkt.
Men FN-förhandlingar är mödosamma och får sällan ensamma den kraft som behövs för att till exempel påverka Kina.
EU sluter avtal med en lång rad länder om frihandel för bland annat telekomtjänster. Naturligtvis borde det finnas klausuler om att partnerländerna inte ska begränsa användarnas yttrandefrihet, liksom det finns en allmän artikel om mänskliga rättigheter i många av dagens avtal.
Carl Bildt kunde också se till att EU tar upp nätfriheten i WTOs förhandlingar om tjänstehandel och att regeringar i demokratiska länder satte gemensam press på företag som Cisco, Google och Microsoft att inte gå med på krav från diktaturer som kränker yttrandefriheten.
Dessutom borde det finnas krav på regeringar att inte blockera sändningar från till exempel BBC om länderna ska ingå i internationella tjänstehandelsavtal.
Det är bra att protestera mot enskilda fall där nätfriheten kränks, men ska arbetet bli effektivt måste det också innehålla åtgärder inom handelspolitiken.
Andra om Bildt och nätet: Mitt i steget, Opassande, Svensson
Efter bråket mellan Google och Kina har friheten på internet hamnat i fokus. Det är inte första gången, men debatten blir mer intensiv ju mer konflikterna trappas upp.
Därför är det bra att Carl Bildt väljer att driva yttrandefriheten i den digitala miljön. Han är en av de utrikesministrar som förstår nätet bäst.
Debattartikeln i Svenska Dagbladet nämner ett FN-expertmöte som Sverige ska bidra till, och som ska handla om hur man stärker det internationella skyddet av nätfriheten. Utmärkt.
Men FN-förhandlingar är mödosamma och får sällan ensamma den kraft som behövs för att till exempel påverka Kina.
EU sluter avtal med en lång rad länder om frihandel för bland annat telekomtjänster. Naturligtvis borde det finnas klausuler om att partnerländerna inte ska begränsa användarnas yttrandefrihet, liksom det finns en allmän artikel om mänskliga rättigheter i många av dagens avtal.
Carl Bildt kunde också se till att EU tar upp nätfriheten i WTOs förhandlingar om tjänstehandel och att regeringar i demokratiska länder satte gemensam press på företag som Cisco, Google och Microsoft att inte gå med på krav från diktaturer som kränker yttrandefriheten.
Dessutom borde det finnas krav på regeringar att inte blockera sändningar från till exempel BBC om länderna ska ingå i internationella tjänstehandelsavtal.
Det är bra att protestera mot enskilda fall där nätfriheten kränks, men ska arbetet bli effektivt måste det också innehålla åtgärder inom handelspolitiken.
Andra om Bildt och nätet: Mitt i steget, Opassande, Svensson
onsdag 20 januari 2010
Centern efter Maud
Vad händer med centerpartiet när Maud Olofsson avgår? Partiledarens trötthet i dagens riksdagsdebatt gör frågan ännu mer aktuell.
Göran Eriksson skriver bra i dagens Svenska Dagbladet om att mycket står på spel i valet. För alla partiledare, men inte minst för centerordföranden. "Orkar Maud Olofsson göra en nystart?" frågar Göran Eriksson och fortsätter: "Efter snart nio år är Olofsson ålderspresident bland partiledarna, och sitter knappast kvar efter ett borgerligt nederlag."
Det ter sig som en rimlig bedömning. Jag tror inte hon stannar även vid en eventuell fortsatt borgerlig regering, om centern går kraftigt tillbaka från valresultatet 2006. Frågan är vad som händer sedan.
Centerledningen har kunnat ändra partiets politik med vinden i ryggen från valsegern 2006. Nu verkar det snarare blåsa motvind. Än värre blir det när effekterna av avregleringar som Vårdval Sverige märks fullt ut i glesbygden.
I riksdagen är Maud Olofsson ledare för det tredje största partiet. Så ser det inte ut i opinionsmätningarna. Efter ett förlustval för partiet blir det svårare att hålla ihop om energipolitik, avregleringar, och ekonomisk politik. Dessutom kommer nya krav från alliansens övrigt partier om euromedlemskap, Nato och minskade skatteutjämning.
Andreas Carlgren framstår som den starkaste kandidaten att efterträda Maud Olofsson. Han är populär i centerrörelsen - men räcker det för att brygga över konflikten inom partiet mellan storstadsliberaler och kommunalråd i andra delar av Sverige efter en valförlust?
Annars var det en rätt förutsägbar partiledardebatt. Intressant att Fredrik Reinfeldt var så gnällig och att Mona Sahlin gjorde så många lysande inlägg, med större självförtroende än tidigare. Opinionssiffror betyder tydligen en hel del.
Andra om partiledardebatten: AB, AB2, AB3, Dagens Arena, DN, DN2, Exp, GP, SvD, SvD2, SvD3, SvD4, In your face, Högbergs tankar, Kent Persson, Martin Moberg, Mitt i steget, Peter Andersson, Rödgröna, Veronica Palm och ännu fler på till exempel Netroots.
Göran Eriksson skriver bra i dagens Svenska Dagbladet om att mycket står på spel i valet. För alla partiledare, men inte minst för centerordföranden. "Orkar Maud Olofsson göra en nystart?" frågar Göran Eriksson och fortsätter: "Efter snart nio år är Olofsson ålderspresident bland partiledarna, och sitter knappast kvar efter ett borgerligt nederlag."
Det ter sig som en rimlig bedömning. Jag tror inte hon stannar även vid en eventuell fortsatt borgerlig regering, om centern går kraftigt tillbaka från valresultatet 2006. Frågan är vad som händer sedan.
Centerledningen har kunnat ändra partiets politik med vinden i ryggen från valsegern 2006. Nu verkar det snarare blåsa motvind. Än värre blir det när effekterna av avregleringar som Vårdval Sverige märks fullt ut i glesbygden.
I riksdagen är Maud Olofsson ledare för det tredje största partiet. Så ser det inte ut i opinionsmätningarna. Efter ett förlustval för partiet blir det svårare att hålla ihop om energipolitik, avregleringar, och ekonomisk politik. Dessutom kommer nya krav från alliansens övrigt partier om euromedlemskap, Nato och minskade skatteutjämning.
Andreas Carlgren framstår som den starkaste kandidaten att efterträda Maud Olofsson. Han är populär i centerrörelsen - men räcker det för att brygga över konflikten inom partiet mellan storstadsliberaler och kommunalråd i andra delar av Sverige efter en valförlust?
Annars var det en rätt förutsägbar partiledardebatt. Intressant att Fredrik Reinfeldt var så gnällig och att Mona Sahlin gjorde så många lysande inlägg, med större självförtroende än tidigare. Opinionssiffror betyder tydligen en hel del.
Andra om partiledardebatten: AB, AB2, AB3, Dagens Arena, DN, DN2, Exp, GP, SvD, SvD2, SvD3, SvD4, In your face, Högbergs tankar, Kent Persson, Martin Moberg, Mitt i steget, Peter Andersson, Rödgröna, Veronica Palm och ännu fler på till exempel Netroots.
tisdag 19 januari 2010
Bra nyheter om EU-kommissionen
Cecilia Malmström klarade utfrågningen i EU-parlamentet bra, men dagens stora nyhet är att den bulgariska kommissionären byts ut. Rumiana Zjeleva ersätts troligen av Kristalina Georgieva, som nu är vice-president för Världsbanken.
Kristalina Georgieva har en imponerande bakgrund inte minst i frågor om miljö och utveckling. Det ser ut som en stjärnrekrytering av Barroso om allt går vägen.
Nye miljökommissionären Jan Potocnik klarade sin utfrågning bra och Connie Hedegaard kan klimatfrågorna. Dessutom visade Catherine Ashton stort intresse för klimatfrågorna i utrikespolitiken. Om Georgieva får jobbet blir kommissionen ännu starkare i miljöfrågor.
Åter till Cecilia Malmström. Hon visade stor erfarenhet och skicklighet i svaren på parlamentarikernas frågor. Dessutom gjorde Malmström bra markeringar om human flyktingpolitik, tredjelandmedborgares rättigheter och sexslavhandel.
En ledamot fann sig manad att påminna Cecilia Malmström om att hon var nominerad till polisfrågorna, inte till medborgerliga rättigheter som ligger hos Vivianne Reding. Svaret handlade om teamarbete: "Jag är inte polisen och hon den trevliga personen", sa Malmström.
Möjligen kan man tycka att Cecilia Malmström var alltför vag i frågor som skydd av personliga data (Swift m.m.) och diskriminering av migranter. Siim Kallas och Jan Potocnik vågade sticka ut sina huvuden lite mer med egna initiativ.
Ändå går det att förstå Malmströms försiktighet. Hennes område är minerat. Starka medlemsstater har sin egen dagordning samtidigt som parlamentet får mera makt.
Efter terrordåden i London och Madrid pressade hårdföra inrikesministrar fram mängder av repressiv lagstiftning. Debatten om integritet och rättssäkerhet kom senare.
Cecilia Malmströms ambitioner är goda. Det avgörande för hennes trovärdighet blir hur hon klarar trycket efter nästa terrorincident.
Andra om nya EU-kommissionen: Ekot, DN, DN2, DN3, GP, GP2, SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5
Kristalina Georgieva har en imponerande bakgrund inte minst i frågor om miljö och utveckling. Det ser ut som en stjärnrekrytering av Barroso om allt går vägen.
Nye miljökommissionären Jan Potocnik klarade sin utfrågning bra och Connie Hedegaard kan klimatfrågorna. Dessutom visade Catherine Ashton stort intresse för klimatfrågorna i utrikespolitiken. Om Georgieva får jobbet blir kommissionen ännu starkare i miljöfrågor.
Åter till Cecilia Malmström. Hon visade stor erfarenhet och skicklighet i svaren på parlamentarikernas frågor. Dessutom gjorde Malmström bra markeringar om human flyktingpolitik, tredjelandmedborgares rättigheter och sexslavhandel.
En ledamot fann sig manad att påminna Cecilia Malmström om att hon var nominerad till polisfrågorna, inte till medborgerliga rättigheter som ligger hos Vivianne Reding. Svaret handlade om teamarbete: "Jag är inte polisen och hon den trevliga personen", sa Malmström.
Möjligen kan man tycka att Cecilia Malmström var alltför vag i frågor som skydd av personliga data (Swift m.m.) och diskriminering av migranter. Siim Kallas och Jan Potocnik vågade sticka ut sina huvuden lite mer med egna initiativ.
Ändå går det att förstå Malmströms försiktighet. Hennes område är minerat. Starka medlemsstater har sin egen dagordning samtidigt som parlamentet får mera makt.
Efter terrordåden i London och Madrid pressade hårdföra inrikesministrar fram mängder av repressiv lagstiftning. Debatten om integritet och rättssäkerhet kom senare.
Cecilia Malmströms ambitioner är goda. Det avgörande för hennes trovärdighet blir hur hon klarar trycket efter nästa terrorincident.
Andra om nya EU-kommissionen: Ekot, DN, DN2, DN3, GP, GP2, SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5
Regeringen förstärker extremismen
Nyamko Sabunis förslag om att hjälpa personer hoppa av från "våldsbejakande islamism" är bra. Tyvärr ökar regeringens övriga politik grogrunden för extremism i miljonprogramsområdena.
Jan Björklund stoppade den satsning på förortsskolorna, som rektorerna kallade "Baylanpengarna". Mats Odells bostadsreformer ökar segregationen. Nyamko Sabuni drar undan grunden för kommuner som varit framgångsrika i introduktionen av nyanlända på arbetsmarknaden. Vårdnadsbidraget och de religiösa friskolorna minskar kontaktytorna med andra delar av det svenska samhället.
Utanförskap och segregation är förstås inget försvar för att kränka andra. Blunda inte för den islamska extremismen, har jag skrivit tidigare. Vänstern är, med några lysande undantag, alldeles för tyst om förtrycket av muslimska tjejer. Den typen av fundamentalism behöver bekämpas av partier, rörelser och samhällsdebattörer som tror på jämställdhet.
Däremot finns det ingen automatisk koppling mellan religiös fundamentalism, av olika slag, och våldbejakande verksamhet. Där riskerar till exempel diskussionen på Folk och Försvar idag att gå fel. Alla amerikanska djupt troende kristna gillar inte korståg mot islamska länder, för att ta ett exempel.
Säkerhetspolisen måste ta al-Shabab och liknande organisationer på större allvar. Det får inte betyda att troende muslimer med en fundamentalistisk tolkning av islam känner att statsapparaten jagar dem på grund av deras religion. Det är folkrörelsernas uppgift att ta debatten om kvinnornas roll, inte polisens.
Andra om Sabuni m m: DN, SvD
Jan Björklund stoppade den satsning på förortsskolorna, som rektorerna kallade "Baylanpengarna". Mats Odells bostadsreformer ökar segregationen. Nyamko Sabuni drar undan grunden för kommuner som varit framgångsrika i introduktionen av nyanlända på arbetsmarknaden. Vårdnadsbidraget och de religiösa friskolorna minskar kontaktytorna med andra delar av det svenska samhället.
Utanförskap och segregation är förstås inget försvar för att kränka andra. Blunda inte för den islamska extremismen, har jag skrivit tidigare. Vänstern är, med några lysande undantag, alldeles för tyst om förtrycket av muslimska tjejer. Den typen av fundamentalism behöver bekämpas av partier, rörelser och samhällsdebattörer som tror på jämställdhet.
Däremot finns det ingen automatisk koppling mellan religiös fundamentalism, av olika slag, och våldbejakande verksamhet. Där riskerar till exempel diskussionen på Folk och Försvar idag att gå fel. Alla amerikanska djupt troende kristna gillar inte korståg mot islamska länder, för att ta ett exempel.
Säkerhetspolisen måste ta al-Shabab och liknande organisationer på större allvar. Det får inte betyda att troende muslimer med en fundamentalistisk tolkning av islam känner att statsapparaten jagar dem på grund av deras religion. Det är folkrörelsernas uppgift att ta debatten om kvinnornas roll, inte polisens.
Andra om Sabuni m m: DN, SvD
måndag 18 januari 2010
Sahlins engagemang är på riktigt
Jag har svårt för journalistikens tendens att förminska politik till enbart ett spel om rösterna. Göran Eriksson är en av Sveriges bästa politiska journalister, men idag tycker jag han gör det för enkelt för sig.
Så här skriver han i Svenska Dagbladet: "uppenbart är att de etablerade partierna tänker svara på SD:s retorik genom att skärpa kritiken mot radikala islamister."
Sedan följer en beskrivning av Mona Sahlins besök på dansfesten i Rinkeby Folkets Hus i mellandagarna.
Jag var där då, och jag är övertygad om att Mona Sahlins engagemang för ungdomarna i Rinkeby är på riktigt. Inte betingat av politiska spelteorier.
Här är fler bilder från Rinkebybesöket (observera att copyright gäller).
Borgerlig splittring om försvaret
Folkpartiet kräver ett snabbt svenskt Natomedlemskap och vill öka försvarsanslagen kraftigt. Centerpartiet står fast vid Sveriges alliansfrihet. Den borgerliga regeringen är djupt splittrad i försvarspolitikens viktigaste fråga.
Sveriges förhållande till Nato och hur det påverkar säkerheten i Östersjöområdet är inte någon teoretisk sak. Fredrik Reinfeldt försöker ibland skyla över den borgerliga splittringen genom att säga att Natomedlemskap ändå inte är aktuellt så länge Socialdemokraterna är emot. Det argumentet håller inte.
Varje dag har svensk militär direkta kontakter med Natoländerna som gäller vårt närområde. Sverige kommer snabbt ännu närmare den USA-ledda alliansen - genom gemensamma lägesbilder, underrättelsesamarbete, övningar som Loyal Arrow, avveckling av egna krypton.
Folkpartiet vill gå ännu längre. Det har avgörande betydelse för vår säkerhet om vi krigsplanlägger tillsammans med Nato för ett eventuell kris i Baltikum, som folkpartiets Carl B Hamilton kräver. Liksom om vi skickar svenska JAS Gripen för att övervaka baltiskt luftrum, enligt folkpartiets linje. Däremot säger inte Folkpartiet hur svensk civilbefolkning ska skyddas vid ett krig med Ryssland.
Jan Björklunds stridslystnad inför Irakkriget blir ännu farligare i Östersjöområdet.
Jämfört med den borgerliga Nato-splittringen ter sig de rödgröna partierna väl samordnade i sitt försvarsutspel. Att de inte är överens om Afghanistan är ett problem, men inte så stort som det påstås. Vem trodde att Lars Ohly skulle gå emot sitt partis beslut om Afghanistan redan innan skarpa regeringsförhandlingar äger rum? Det blir en utvärdering i slutet av 2011 om de rödgröna vinner, sa Mona Sahlin i dag. Mycket kan hända i Afghanistan till dess som påverkar partier av alla politiska färger.
Då är Mona Sahlins entusiasm inför Stoltenberg-rapporten ett större problem för de rödgrönas trovärdighet. Thorvald Stoltenberg skriver själv att en logisk slutsats av hans förslag om nordiskt försvarssamarbete är ömsesidiga försvarsgarantier. Hur de svenska rödgröna ska förena det med alliansfriheten har jag svårt att förstå.
Andra om försvaret: AB, DN, DN2, Ekot, Exp, Exp2, SvD, SvD2, SvD3, Claes Krantz, Fredrik Pettersson, Försvarsbloggen, Mark Klamberg, Martin Moberg, Mitt i steget, Netroots, Opinionsbloggen, Per Westberg, Peter Andersson, Peter Högberg, Röda berget, Rödgröna, Staffan Danielsson, Ulf Bjereld
Sveriges förhållande till Nato och hur det påverkar säkerheten i Östersjöområdet är inte någon teoretisk sak. Fredrik Reinfeldt försöker ibland skyla över den borgerliga splittringen genom att säga att Natomedlemskap ändå inte är aktuellt så länge Socialdemokraterna är emot. Det argumentet håller inte.
Varje dag har svensk militär direkta kontakter med Natoländerna som gäller vårt närområde. Sverige kommer snabbt ännu närmare den USA-ledda alliansen - genom gemensamma lägesbilder, underrättelsesamarbete, övningar som Loyal Arrow, avveckling av egna krypton.
Folkpartiet vill gå ännu längre. Det har avgörande betydelse för vår säkerhet om vi krigsplanlägger tillsammans med Nato för ett eventuell kris i Baltikum, som folkpartiets Carl B Hamilton kräver. Liksom om vi skickar svenska JAS Gripen för att övervaka baltiskt luftrum, enligt folkpartiets linje. Däremot säger inte Folkpartiet hur svensk civilbefolkning ska skyddas vid ett krig med Ryssland.
Jan Björklunds stridslystnad inför Irakkriget blir ännu farligare i Östersjöområdet.
Jämfört med den borgerliga Nato-splittringen ter sig de rödgröna partierna väl samordnade i sitt försvarsutspel. Att de inte är överens om Afghanistan är ett problem, men inte så stort som det påstås. Vem trodde att Lars Ohly skulle gå emot sitt partis beslut om Afghanistan redan innan skarpa regeringsförhandlingar äger rum? Det blir en utvärdering i slutet av 2011 om de rödgröna vinner, sa Mona Sahlin i dag. Mycket kan hända i Afghanistan till dess som påverkar partier av alla politiska färger.
Då är Mona Sahlins entusiasm inför Stoltenberg-rapporten ett större problem för de rödgrönas trovärdighet. Thorvald Stoltenberg skriver själv att en logisk slutsats av hans förslag om nordiskt försvarssamarbete är ömsesidiga försvarsgarantier. Hur de svenska rödgröna ska förena det med alliansfriheten har jag svårt att förstå.
Andra om försvaret: AB, DN, DN2, Ekot, Exp, Exp2, SvD, SvD2, SvD3, Claes Krantz, Fredrik Pettersson, Försvarsbloggen, Mark Klamberg, Martin Moberg, Mitt i steget, Netroots, Opinionsbloggen, Per Westberg, Peter Andersson, Peter Högberg, Röda berget, Rödgröna, Staffan Danielsson, Ulf Bjereld
söndag 17 januari 2010
Farlig linje om försvaret av balterna
Vilka risker tar Sverige om vi planerar för att skicka militära förband till Baltikum och slåss mot Ryssland? Den frågan borde ha fått mera plats i dagens scenariedebatt på Folk och Försvar.
Johan Tunberger och Bo Hugemark presenterade en händelseutveckling i ett baltiskt land, där Sverige dras närmare militära insatser mot ryska hot. Tyvärr hade scenariot sådana brister att politikerpanelen kunde undvika de riktigt svåra frågorna.
Tunberger och Hugemark tog till exempel inte upp Natos reaktion i början av utvecklingen. Det är ju till Nato, och framför allt USA, som balterna sätter sitt största hopp.
Kanske hade en sådan beskrivning stridit mot Bo Hugemarks linje, att Sverige och Finland ska kunna vara först på plats i Baltikum vid en konflikt, en sorts expeditionsstyrka åt Nato. Det verkar för mig vara svenskt "självmord", för att låna ett av Urban Ahlins uttryck.
Jag undrar om de debattörer som vill sätta upp sådana insatsstyrkor har tänkt igenom konsekvenserna.
Det har varit en svensk linje sedan Warszawapaktens fall att USA:s engagemang behövs i Östersjöområdet. Men amerikanska militära resurser är ansträngda på andra håll i världen. USA skulle sannolikt välkomna att europeiska länder tog ett större ansvar för Baltikums försvar.
Det är inte säkert att de stora europeiska militärmakterna är så pigga på insatser i Baltikum. Danmarks Niels Helveg Petersen har berättat för mig hur Storbritannien och Tyskland tvekade inför balternas Nato-medlemskap. Går det verkligen att försvara de där forna sovjetrepublikerna, var argumentet i Berlin och London.
Ju mer Sverige dimensionerar sitt försvar för militära insatser i Baltikum, desto lättare blir det för USA och stora europeiska länder att minska sina åtaganden om snabba reaktioner på ryska angrepp. Det skulle öka osäkerheten i Östersjöområdet och vara livsfarligt för ett land som Sverige. Vi har inga möjligheter att försvara vår civilbefolkning mot ryska motangrepp, även med en betydligt större försvarsbudget än idag.
Hur tänker Bo Hugemark, Bo Pellnäs och andra? Om detta är en metod för att tvinga fram ett svenskt Nato-medlemskap så är det ett synnerligen farligt spel.
Folkpartiets förslag om att vi ska delta i luftförsvaret av Baltikum har liknande risker. Vad händer i Urban Ahlins mer troliga scenario, att Ryssland vid oroligheter sänder specialpolis eller flyger in trupp till ett speciellt område, som i Kosovo 1999? Skjuter Jan Björklunds JAS Gripen ner några helikoptrar då, som den första stridshandlingen från ett annat land?
För övrigt gjorde Urban Ahlin en lysande insats i Sälen-debatten. Äntligen känner jag mig tryggare med socialdemokratins försvarspolitik.
Andra om försvaret: DN, DN2, Magnus Andersson, Mark Klamberg, Mitt i steget, Staffan Danielsson, Tokmoderaten, Wiseman´s Wisdoms, Åsa Lindestam
Johan Tunberger och Bo Hugemark presenterade en händelseutveckling i ett baltiskt land, där Sverige dras närmare militära insatser mot ryska hot. Tyvärr hade scenariot sådana brister att politikerpanelen kunde undvika de riktigt svåra frågorna.
Tunberger och Hugemark tog till exempel inte upp Natos reaktion i början av utvecklingen. Det är ju till Nato, och framför allt USA, som balterna sätter sitt största hopp.
Kanske hade en sådan beskrivning stridit mot Bo Hugemarks linje, att Sverige och Finland ska kunna vara först på plats i Baltikum vid en konflikt, en sorts expeditionsstyrka åt Nato. Det verkar för mig vara svenskt "självmord", för att låna ett av Urban Ahlins uttryck.
Jag undrar om de debattörer som vill sätta upp sådana insatsstyrkor har tänkt igenom konsekvenserna.
Det har varit en svensk linje sedan Warszawapaktens fall att USA:s engagemang behövs i Östersjöområdet. Men amerikanska militära resurser är ansträngda på andra håll i världen. USA skulle sannolikt välkomna att europeiska länder tog ett större ansvar för Baltikums försvar.
Det är inte säkert att de stora europeiska militärmakterna är så pigga på insatser i Baltikum. Danmarks Niels Helveg Petersen har berättat för mig hur Storbritannien och Tyskland tvekade inför balternas Nato-medlemskap. Går det verkligen att försvara de där forna sovjetrepublikerna, var argumentet i Berlin och London.
Ju mer Sverige dimensionerar sitt försvar för militära insatser i Baltikum, desto lättare blir det för USA och stora europeiska länder att minska sina åtaganden om snabba reaktioner på ryska angrepp. Det skulle öka osäkerheten i Östersjöområdet och vara livsfarligt för ett land som Sverige. Vi har inga möjligheter att försvara vår civilbefolkning mot ryska motangrepp, även med en betydligt större försvarsbudget än idag.
Hur tänker Bo Hugemark, Bo Pellnäs och andra? Om detta är en metod för att tvinga fram ett svenskt Nato-medlemskap så är det ett synnerligen farligt spel.
Folkpartiets förslag om att vi ska delta i luftförsvaret av Baltikum har liknande risker. Vad händer i Urban Ahlins mer troliga scenario, att Ryssland vid oroligheter sänder specialpolis eller flyger in trupp till ett speciellt område, som i Kosovo 1999? Skjuter Jan Björklunds JAS Gripen ner några helikoptrar då, som den första stridshandlingen från ett annat land?
För övrigt gjorde Urban Ahlin en lysande insats i Sälen-debatten. Äntligen känner jag mig tryggare med socialdemokratins försvarspolitik.
Andra om försvaret: DN, DN2, Magnus Andersson, Mark Klamberg, Mitt i steget, Staffan Danielsson, Tokmoderaten, Wiseman´s Wisdoms, Åsa Lindestam
Demokratisera säkerhetspolitiken
Natovännerna mobiliserar för årets Folk och Försvar. Alliansfriheten är en tom fras, skriver Mike Winnerstig på DN Debatt. Sista resterna försvann när Sverige gav löften om solidaritet till de baltiska länderna utan att ha ett eget territorialförsvar, om jag förstår Winnerstig rätt.
Den tesen har brister. Man kan ha synpunkter på solidaritetsförklaringarna i EU:s Lissabonfördrag och nu senast i riksdagen vid behandlingen av försvarspropositionen. Men ingenting i de texterna säger att Sverige måste ingripa militärt vid en konflikt i Baltikum. Det är fortfarande vårt eget val. Däremot kommer vi inte att "stå passiva" - en rimlig hållning som kan innehålla en lång rad åtgärder på det politiska och ekonomiska planet.
Annat är det i Nato. Där finns de ömsesidiga försvarsgarantier som de baltiska länderna sökt. Där finns USA:s militära styrka och dominans. Det är till Nato som balterna riktar sina krav på försvarsplanering mot rysk aggression. Ett svenskt Nato-medlemskap försätter oss i en helt annan situation än idag, även efter riksdagens solidaritetsförklaring.
Många svenskar är förvånade över att vi inte har ett fungerande territorialförsvar och att militärer vill krigsplanlägga för svenska truppinsatser i Baltikum. Jag tror att ett antal ledande politiker delar känslan. Försvarspolitiken har blivit ett elitprojekt som saknar demokratisk förankring.
Det duger inte att hänvisa till försvarsberedningen, som Mike Winnerstig gör. Tiden för partiuppgörelser i slutna rum försvann med kalla krigets slut. Sveriges säkerhet borde diskuteras på vanligt sätt i öppen debatt mellan partierna.
Folk och Försvar samlas som vanligt på högfjällshotellet i Sälen, långt från familjerna till de soldater vi sänder ut till Afghanistan. I eftermiddag ska Natovännen Bo Hugemark skissa ett scenario för kris i Baltikum tillsammans med analytikern Johan Tunberger. Försvarsministerns öppningstal kommenteras bara av borgerliga ledarskribenter.
När ordnar Folk och Försvar ett seminarium om solidaritetsförklaringarna i till exempel Borlänge eller Rinkeby Folkets Hus, där både motståndare och förespråkare för Nato-medlemskap får ge sin bild?
Andra om säkerhetspolitiken: Godmorgon Världen, SvD, SvD2, Göran Pettersson, Kent Persson, Mark Klamberg, Röda Berget, SAP
Den tesen har brister. Man kan ha synpunkter på solidaritetsförklaringarna i EU:s Lissabonfördrag och nu senast i riksdagen vid behandlingen av försvarspropositionen. Men ingenting i de texterna säger att Sverige måste ingripa militärt vid en konflikt i Baltikum. Det är fortfarande vårt eget val. Däremot kommer vi inte att "stå passiva" - en rimlig hållning som kan innehålla en lång rad åtgärder på det politiska och ekonomiska planet.
Annat är det i Nato. Där finns de ömsesidiga försvarsgarantier som de baltiska länderna sökt. Där finns USA:s militära styrka och dominans. Det är till Nato som balterna riktar sina krav på försvarsplanering mot rysk aggression. Ett svenskt Nato-medlemskap försätter oss i en helt annan situation än idag, även efter riksdagens solidaritetsförklaring.
Många svenskar är förvånade över att vi inte har ett fungerande territorialförsvar och att militärer vill krigsplanlägga för svenska truppinsatser i Baltikum. Jag tror att ett antal ledande politiker delar känslan. Försvarspolitiken har blivit ett elitprojekt som saknar demokratisk förankring.
Det duger inte att hänvisa till försvarsberedningen, som Mike Winnerstig gör. Tiden för partiuppgörelser i slutna rum försvann med kalla krigets slut. Sveriges säkerhet borde diskuteras på vanligt sätt i öppen debatt mellan partierna.
Folk och Försvar samlas som vanligt på högfjällshotellet i Sälen, långt från familjerna till de soldater vi sänder ut till Afghanistan. I eftermiddag ska Natovännen Bo Hugemark skissa ett scenario för kris i Baltikum tillsammans med analytikern Johan Tunberger. Försvarsministerns öppningstal kommenteras bara av borgerliga ledarskribenter.
När ordnar Folk och Försvar ett seminarium om solidaritetsförklaringarna i till exempel Borlänge eller Rinkeby Folkets Hus, där både motståndare och förespråkare för Nato-medlemskap får ge sin bild?
Andra om säkerhetspolitiken: Godmorgon Världen, SvD, SvD2, Göran Pettersson, Kent Persson, Mark Klamberg, Röda Berget, SAP
fredag 15 januari 2010
Maud Olofsson borde byta jobb
Katastrofsiffrorna för centern borde få medlemmarna att fundera över partiledaren. Hur länge Maud Olofsson sitter kvar är en fråga för centerrörelsen. Att partiet har en så svag ställning i regeringen är däremot ett problem för hela Sverige.
Jag har skrivit om centerns svaghet tidigare. Åsa Torstensson syns nästan inte. Andreas Carlgren kämpar men blir ständigt överkörd av moderaterna med Anders Borg i spetsen. Eskil Erlandsson klarar sig väl hyfsat, men det räcker inte när Maud Olofsson misslyckats gång på gång i viktiga frågor som Saab och energibolagen.
För min del är jag tveksam till uppgifterna att Maud Olofsson sa nej till en centerpartist som EU-kommissionär. Jag hörde en helt annan version av en trovärdig källa för en månad sedan, men jag vill inte sprida uppgifter som kan vara planterade utan ett helt säkert underlag. Däremot visar läckorna till Ekot att regeringspartierna inte är så sams som de verkar.
Det skulle inte förvåna mig om Maud Olofsson avgår efter valet. Vad hon kan göra nu är att ändra centerns laguppställning i samband med den kommande regeringsombildningen. Fredrik Reinfeldt har nyckeln till centerns framtidsutsikter, men Maud Olofsson kan själv förbättra partiets situation genom att byta ut Åsa Torstensson och genom att lämna över energifrågorna till den utmärkte Ola Alterå.
Andra om centern: DN, Expressen, SvD, Högbergs tankar, In your face, Johanna Graf, Jonas Morian, Kent Persson, Peter Andersson, Röda Berget, Sjölander
Jag har skrivit om centerns svaghet tidigare. Åsa Torstensson syns nästan inte. Andreas Carlgren kämpar men blir ständigt överkörd av moderaterna med Anders Borg i spetsen. Eskil Erlandsson klarar sig väl hyfsat, men det räcker inte när Maud Olofsson misslyckats gång på gång i viktiga frågor som Saab och energibolagen.
För min del är jag tveksam till uppgifterna att Maud Olofsson sa nej till en centerpartist som EU-kommissionär. Jag hörde en helt annan version av en trovärdig källa för en månad sedan, men jag vill inte sprida uppgifter som kan vara planterade utan ett helt säkert underlag. Däremot visar läckorna till Ekot att regeringspartierna inte är så sams som de verkar.
Det skulle inte förvåna mig om Maud Olofsson avgår efter valet. Vad hon kan göra nu är att ändra centerns laguppställning i samband med den kommande regeringsombildningen. Fredrik Reinfeldt har nyckeln till centerns framtidsutsikter, men Maud Olofsson kan själv förbättra partiets situation genom att byta ut Åsa Torstensson och genom att lämna över energifrågorna till den utmärkte Ola Alterå.
Andra om centern: DN, Expressen, SvD, Högbergs tankar, In your face, Johanna Graf, Jonas Morian, Kent Persson, Peter Andersson, Röda Berget, Sjölander
torsdag 14 januari 2010
Vem tar ansvar för rymdstationen?
Visst var det historiskt när Christer Fuglesang blev förste svensk i rymden. Jag blev ändå förvånad över hur få medier som ställde kritiska frågor.
BBC tar idag upp en sådan punkt. Vad händer med rymdstationen ISS i framtiden?
Det är chefen för den europeiska rymdagenturen som vill ha besked från övriga länder som står bakom ISS om mera pengar. Än så länge finns ingen finansiering för tiden efter år 2015. Osäkerheten gör att forskare tvekar om att använda rymdstationen.
Jag var på Kennedy Space Center för ett år sedan och frågade då vem som tar ansvar för avvecklingen av ISS. Det gick inte att få något svar. Tydligen har vi sänt upp allt stål och all avancerad utrustning utan en plan för vad som ska hända när rymdstationens livstid är slut.
En Brent Spar i rymden - för den som minns bråket om Shells uttjänta oljeplattform i Nordsjön på 1990-talet.
BBC tar idag upp en sådan punkt. Vad händer med rymdstationen ISS i framtiden?
Det är chefen för den europeiska rymdagenturen som vill ha besked från övriga länder som står bakom ISS om mera pengar. Än så länge finns ingen finansiering för tiden efter år 2015. Osäkerheten gör att forskare tvekar om att använda rymdstationen.
Jag var på Kennedy Space Center för ett år sedan och frågade då vem som tar ansvar för avvecklingen av ISS. Det gick inte att få något svar. Tydligen har vi sänt upp allt stål och all avancerad utrustning utan en plan för vad som ska hända när rymdstationens livstid är slut.
En Brent Spar i rymden - för den som minns bråket om Shells uttjänta oljeplattform i Nordsjön på 1990-talet.
onsdag 13 januari 2010
Hoppfullt efter utfrågningen av Potocnik
Resurseffektivitet och biologisk mångfald. Jan Potocnik valde två bra profilfrågor när han presenterade sina ambitioner för EU-parlamentet.
Den slovenske kommissionären fick mycket applåder. Han hade läst på ordentligt och använde sina erfarenheter från de fem åren som forskningskommissionär. Dessutom gav han tydliga besked.
Potocnik vill ha hållbar utveckling som ett nyckelbegrepp i EU:s 2020-strategi. "Genom att satsa på miljön, så sätter vi jobben främst." Han vill se samarbete med näringslivet, men med tydliga politiska krav: "De behöver inte hövlighet från oss, utan förutsägbarhet".
Tiden räckte inte till för hela Potocniks vision om resurseffektivitet, men han tog upp Europas roll som råvaruimportör, jämförde med Japans effektivitet, betonade den offentliga upphandlingens roll, och lovade ta upp resurshushållningen i översynen av EU:s tematiska strategier för naturresurser och avfall under 2011-2012.
Den blivande miljökommissionären hade också tänkt igenom strategin för biologisk mångfald. Han ville bland annat få fram marina skyddade områden snabbare, skapa en vetenskaplig panel liknande IPCC, få fram mer kunskap om kostnaderna när biologisk mångfald går förlorad.
Potocnik lovade i praktiken ett sjunde miljöhandlingsprogram och nästan ett separat direktiv om nanoteknik. "Reach is simply not enough", sa han om kontrollen av nanomaterial.
Däremot var han sämre påläst när det gäller kemikalier i övrigt, kanske ett tecken på att frågorna har en alltför svag ställning i miljödirektoratet. Förhoppningsvis leder de utmärkta inläggen från Åsa Westlund och Carl Schlyter till att Potocnik läser in sig även på lågvolymkemikalier och högriskämnen.
Sammantaget var ändå utfrågningen hoppfull för EU:s miljöpolitik. Nu gäller det att Barroso stödjer Potocnik i de interna förhandlingarna om ny lagstiftning. Det skulle nämligen förvåna mig mycket om parlamentet underkände kandidaturen.
Sedan kan jag inte låta bli att notera den svenska regeringens ointresse att lyfta fram just de frågor som Potocnik nu gör till sina prioriteringar.
Den slovenske kommissionären fick mycket applåder. Han hade läst på ordentligt och använde sina erfarenheter från de fem åren som forskningskommissionär. Dessutom gav han tydliga besked.
Potocnik vill ha hållbar utveckling som ett nyckelbegrepp i EU:s 2020-strategi. "Genom att satsa på miljön, så sätter vi jobben främst." Han vill se samarbete med näringslivet, men med tydliga politiska krav: "De behöver inte hövlighet från oss, utan förutsägbarhet".
Tiden räckte inte till för hela Potocniks vision om resurseffektivitet, men han tog upp Europas roll som råvaruimportör, jämförde med Japans effektivitet, betonade den offentliga upphandlingens roll, och lovade ta upp resurshushållningen i översynen av EU:s tematiska strategier för naturresurser och avfall under 2011-2012.
Den blivande miljökommissionären hade också tänkt igenom strategin för biologisk mångfald. Han ville bland annat få fram marina skyddade områden snabbare, skapa en vetenskaplig panel liknande IPCC, få fram mer kunskap om kostnaderna när biologisk mångfald går förlorad.
Potocnik lovade i praktiken ett sjunde miljöhandlingsprogram och nästan ett separat direktiv om nanoteknik. "Reach is simply not enough", sa han om kontrollen av nanomaterial.
Däremot var han sämre påläst när det gäller kemikalier i övrigt, kanske ett tecken på att frågorna har en alltför svag ställning i miljödirektoratet. Förhoppningsvis leder de utmärkta inläggen från Åsa Westlund och Carl Schlyter till att Potocnik läser in sig även på lågvolymkemikalier och högriskämnen.
Sammantaget var ändå utfrågningen hoppfull för EU:s miljöpolitik. Nu gäller det att Barroso stödjer Potocnik i de interna förhandlingarna om ny lagstiftning. Det skulle nämligen förvåna mig mycket om parlamentet underkände kandidaturen.
Sedan kan jag inte låta bli att notera den svenska regeringens ointresse att lyfta fram just de frågor som Potocnik nu gör till sina prioriteringar.
Lämna inte Natofrågan till försvarseliten
Konferensen Folk och Försvar närmar sig och debattörerna laddar upp. Diskussionen om alliansfrihetens framtid borde föras brett i partierna, inte enbart av den försvarspolitiska eliten.
"Låt oss under 2010 utreda för- och nackdelar med ett svenskt medlemskap i Nato", skriver Ulf Henricsson och Annika Nordgren Christensen i dag på Svenska Dagbladets Brännpunkt. De två skribenterna vill "inleda med en utredning av en krets betrodda forskare och säkerhetspolitiskt kunniga personer från olika läger".
Det finns mycket att säga om Sveriges förhållande till Nato och hur förutsättningarna ändrats under de senaste åren. Där har skribenterna rätt.
För min del tycker jag skälen mot Nato-medlemskap fortfarande är starka. Det tänker jag utveckla här nästa vecka.
Däremot gillar jag inte tanken på att säkerhetspolitiken återigen ska analyseras av "betrodda forskare och säkerhetspolitiskt kunniga personer" och sedan lämnas till Försvarsberedningen.
Just detta är det demokratiska problemet med de senaste tio årens utveckling, som jag tidvis följt inifrån.
Göran Persson var till exempel glasklar i sitt försvar för alliansfriheten, men det hindrade inte höga militärer och tjänstemän att ändå driva sin tysta kampanj för svenskt Natomedlemskap. Viktiga ställningstaganden av Försvarsberedningen har saknat förankring i de partier som utsett ledamöterna, och drivits fram utan offentlig debatt.
Risken för att Sverige hamnar i krig angår hela befolkningen. Partierna, inte minst Socialdemokraterna, måste diskutera säkerhetspolitiken på samma sätt som jobben och miljön, i breda, öppna processer. Inte i slutna kretsar av "betrodda" experter.
Andra om Sverige och Nato: Göran Pettersson, Mitt i Steget, Peter Andersson, Röda Berget, Åsa Lindestam
"Låt oss under 2010 utreda för- och nackdelar med ett svenskt medlemskap i Nato", skriver Ulf Henricsson och Annika Nordgren Christensen i dag på Svenska Dagbladets Brännpunkt. De två skribenterna vill "inleda med en utredning av en krets betrodda forskare och säkerhetspolitiskt kunniga personer från olika läger".
Det finns mycket att säga om Sveriges förhållande till Nato och hur förutsättningarna ändrats under de senaste åren. Där har skribenterna rätt.
För min del tycker jag skälen mot Nato-medlemskap fortfarande är starka. Det tänker jag utveckla här nästa vecka.
Däremot gillar jag inte tanken på att säkerhetspolitiken återigen ska analyseras av "betrodda forskare och säkerhetspolitiskt kunniga personer" och sedan lämnas till Försvarsberedningen.
Just detta är det demokratiska problemet med de senaste tio årens utveckling, som jag tidvis följt inifrån.
Göran Persson var till exempel glasklar i sitt försvar för alliansfriheten, men det hindrade inte höga militärer och tjänstemän att ändå driva sin tysta kampanj för svenskt Natomedlemskap. Viktiga ställningstaganden av Försvarsberedningen har saknat förankring i de partier som utsett ledamöterna, och drivits fram utan offentlig debatt.
Risken för att Sverige hamnar i krig angår hela befolkningen. Partierna, inte minst Socialdemokraterna, måste diskutera säkerhetspolitiken på samma sätt som jobben och miljön, i breda, öppna processer. Inte i slutna kretsar av "betrodda" experter.
Andra om Sverige och Nato: Göran Pettersson, Mitt i Steget, Peter Andersson, Röda Berget, Åsa Lindestam
måndag 11 januari 2010
Ashton klarade sig bra
EU:s nya "utrikesminister" har verkligen diplomatisk förmåga. Catherine Ashton hanterade parlamentsledamöterna skickligt i dagens utfrågning, smickrade dem samtidigt som hon undvek att lova för mycket.
Visst märktes det då och då att Catherine Ashton inte har någon lång erfarenhet av EU:s utrikespolitik. Hon blev ställd av en fråga om hur EU ska få en gemensam plats i FN:s säkerhetsråd, och kände inte till målet om en transatlantisk marknad mellan EU och USA.
Ändå klarade sig den brittiska baronessan bra. Ashton hade läst på ordentligt. Nu gäller det att snabbt skaffa sig auktoritet i kretsen av EU:s (övervägande manliga) utrikesministrar. Det blir inte lätt, och det ligger mycket i en parlamentsledamots varning att Ashton inte får förminska sig till ambassadör för regeringarna.
Svaren var försiktiga, ibland intetsägande. Det hör till utfrågningarnas natur. Men här och där skymtade Ashtons personliga engagemang fram.
Så var det med mänskliga rättigheter, där hon lovade "absolute 100 percent commitment". Ashton hänvisade till sina goda kontakter med brittiska Liberty och lovade att vara lyhörd för MR-organisationer i Europa.
Brittiskan tassade försiktigt kring sitt tidigare engagemang för kärnvapennedrustning, kanske lite väl defensivt. Samtidigt verkade Ashton redan ha tänkt igenom hur sommarens stora nedrustningskonferens ska lyckas bättre än klimatmötet i Köpenhamn. Hon betonade också riskerna med den civila kärnkraften.
Konfliktförebyggande var ett annat ämne Ashton återkom till. Hon tog flera gånger på eget initiativ upp sambanden mellan klimatförändringar och säkerhet.
Mänskliga rättigheter, nedrustning och konfliktförebyggande. Det hade knappast Javier Solana lyft fram om han hade grillats på samma sätt av EU-parlamentet vid sin utnämning.
Visst märktes det då och då att Catherine Ashton inte har någon lång erfarenhet av EU:s utrikespolitik. Hon blev ställd av en fråga om hur EU ska få en gemensam plats i FN:s säkerhetsråd, och kände inte till målet om en transatlantisk marknad mellan EU och USA.
Ändå klarade sig den brittiska baronessan bra. Ashton hade läst på ordentligt. Nu gäller det att snabbt skaffa sig auktoritet i kretsen av EU:s (övervägande manliga) utrikesministrar. Det blir inte lätt, och det ligger mycket i en parlamentsledamots varning att Ashton inte får förminska sig till ambassadör för regeringarna.
Svaren var försiktiga, ibland intetsägande. Det hör till utfrågningarnas natur. Men här och där skymtade Ashtons personliga engagemang fram.
Så var det med mänskliga rättigheter, där hon lovade "absolute 100 percent commitment". Ashton hänvisade till sina goda kontakter med brittiska Liberty och lovade att vara lyhörd för MR-organisationer i Europa.
Brittiskan tassade försiktigt kring sitt tidigare engagemang för kärnvapennedrustning, kanske lite väl defensivt. Samtidigt verkade Ashton redan ha tänkt igenom hur sommarens stora nedrustningskonferens ska lyckas bättre än klimatmötet i Köpenhamn. Hon betonade också riskerna med den civila kärnkraften.
Konfliktförebyggande var ett annat ämne Ashton återkom till. Hon tog flera gånger på eget initiativ upp sambanden mellan klimatförändringar och säkerhet.
Mänskliga rättigheter, nedrustning och konfliktförebyggande. Det hade knappast Javier Solana lyft fram om han hade grillats på samma sätt av EU-parlamentet vid sin utnämning.
söndag 10 januari 2010
Om en hjälte i Rinkeby
Bra text av Anna Dahlberg i dagens Expressen om Kadafi Hussein och danserna i Rinkeby Folkets Hus, som de religiösa fundamentalisterna försökt stoppa. Dessutom gillar jag när ledarsidor besöker verkligheten.
Läs gärna också det utmärkta reportaget i Svenska Dagbladet där Josef El Mahdi och Henrik Ståhl låter tio svenska muslimer berätta om hur de ser på sin religion.
Läs gärna också det utmärkta reportaget i Svenska Dagbladet där Josef El Mahdi och Henrik Ståhl låter tio svenska muslimer berätta om hur de ser på sin religion.
torsdag 7 januari 2010
Bra rekrytering av SvD
Jag vill gärna rekommendera dagens analys av det spanska EU-ordförandeskapet i Svenska Dagbladet. Det lovar gott att tidningen rekryterat den kunniga Teresa Küchler att skriva om EU-frågorna från Bryssel. Jag ser också fram emot att fortsätta läsa Rolf Gustavssons lysande texter, efter hans återkomst till Sverige.
Svenska Dagbladet utlovar en förstärkt europajournalistik år 2010. Tack för det. EU slutar inte att ta viktiga beslut för att det svenska ordförandeskapet är över, även om det kanske kommer att verka så i andra medier.
Själv ska jag försöka komma igång med bloggandet på allvar efter nästa helg. Men ett par andra skrivprojekt och möjligheten att för en gångs skull åka längdskidor i Stockholm fördröjer starten lite...
Svenska Dagbladet utlovar en förstärkt europajournalistik år 2010. Tack för det. EU slutar inte att ta viktiga beslut för att det svenska ordförandeskapet är över, även om det kanske kommer att verka så i andra medier.
Själv ska jag försöka komma igång med bloggandet på allvar efter nästa helg. Men ett par andra skrivprojekt och möjligheten att för en gångs skull åka längdskidor i Stockholm fördröjer starten lite...
söndag 3 januari 2010
Carlgren saknar strategi
Miljöministern som skrotade Kyotoprotokollet skriver idag om klimatstrategin efter Köpenhamn. Tyvärr ger Andreas Carlgren ingen tydlig bild av vad regeringen vill.
"För att klara klimatutmaningen är jag övertygad om att vi behöver stärka det globala samarbetet", skriver Carlgren. Det har han förstås rätt i. Men sedan blir det rörigt. Först argumenterar miljöministern för FN:s roll, sedan ska vi "vara öppna att pröva alternativa vägar".
Det varit lyckligast om EU inte gått med på Köpenhamnsavtalet, anser Carlgren. Det har han också rätt i. Varför sitter han kvar om Reinfeldt körde över honom i denna avgörande fråga?
"Stärk EU:s arbete för att vara ledande", skriver Carlgren också. Men han har inga förslag om vad EU ska göra utöver redan tagna beslut. Tvärtom kommer miljöministern med den synnerligen osäkra prognosen "Med besluten om energieffektivisering och den ekonomiska krisen kommer vi att överträffa EU:s mål att minska utsläppen med 20 procent och närma oss 30 procent".
Sverige får inte ta paus från det internationella arbetet nu när ordförandeklubban i EU gått över till Spanien. Det var ett misstag av Göran Persson förra gången, att prioritera ned EU-arbetet år 2002.
Klimatet är ett exempel varför det behövs ett pådrivande arbete i EU. Här är fem saker som borde ha funnits med i Andreas Carlgrens artikel.
1. Se till att löftena om utsläppsmål till 2020 snabbt får en juridiskt bindande form. Det gäller till exempel att binda Japan till sitt ambitiösa utspel inför Köpenhamn. De närmaste veckorna blir avgörande.
2. Bygga bättre allianser med progressiva u-länder som Brasilien - istället för att provocera dem genom att gå USA:s ärenden. Sverige måste återfå sitt förtroende bland världens fattiga länder.
3. Driva förslag om åtgärder. Hittills har förhandlingarna handlat nästan enbart om utsläppsmål. Nu är det hög tid att föreslå ett internationellt avtal om energieffektivisering och andra åtgärder, gärna inom klimatkonventionens ram.
4. Förstärka EU:s förmåga till grön diplomati.
5. Låsa fast löftena om klimatfinansiering i en form som u-länderna kan acceptera.
När presenterar de rödgröna sitt alternativ till regeringens passivitet?
"För att klara klimatutmaningen är jag övertygad om att vi behöver stärka det globala samarbetet", skriver Carlgren. Det har han förstås rätt i. Men sedan blir det rörigt. Först argumenterar miljöministern för FN:s roll, sedan ska vi "vara öppna att pröva alternativa vägar".
Det varit lyckligast om EU inte gått med på Köpenhamnsavtalet, anser Carlgren. Det har han också rätt i. Varför sitter han kvar om Reinfeldt körde över honom i denna avgörande fråga?
"Stärk EU:s arbete för att vara ledande", skriver Carlgren också. Men han har inga förslag om vad EU ska göra utöver redan tagna beslut. Tvärtom kommer miljöministern med den synnerligen osäkra prognosen "Med besluten om energieffektivisering och den ekonomiska krisen kommer vi att överträffa EU:s mål att minska utsläppen med 20 procent och närma oss 30 procent".
Sverige får inte ta paus från det internationella arbetet nu när ordförandeklubban i EU gått över till Spanien. Det var ett misstag av Göran Persson förra gången, att prioritera ned EU-arbetet år 2002.
Klimatet är ett exempel varför det behövs ett pådrivande arbete i EU. Här är fem saker som borde ha funnits med i Andreas Carlgrens artikel.
1. Se till att löftena om utsläppsmål till 2020 snabbt får en juridiskt bindande form. Det gäller till exempel att binda Japan till sitt ambitiösa utspel inför Köpenhamn. De närmaste veckorna blir avgörande.
2. Bygga bättre allianser med progressiva u-länder som Brasilien - istället för att provocera dem genom att gå USA:s ärenden. Sverige måste återfå sitt förtroende bland världens fattiga länder.
3. Driva förslag om åtgärder. Hittills har förhandlingarna handlat nästan enbart om utsläppsmål. Nu är det hög tid att föreslå ett internationellt avtal om energieffektivisering och andra åtgärder, gärna inom klimatkonventionens ram.
4. Förstärka EU:s förmåga till grön diplomati.
5. Låsa fast löftena om klimatfinansiering i en form som u-länderna kan acceptera.
När presenterar de rödgröna sitt alternativ till regeringens passivitet?
lördag 2 januari 2010
Fördöm attacken på Westergaard
Mannen som anföll tecknaren Kurt Westergaard agerade troligen på egen hand, enligt den danska säkerhetspolisen. Dådet hyllas i vilket fall av en talesman för islamistmilisen al-Shabab, som uppmuntrar fler att försöka.
Därför är det särskilt viktigt att så många som möjligt fördömer attacken. Det kan hända igen, i Danmark - eller i Sverige. Motkrafterna mot den religiösa extremismen måste bli starkare.
Visserligen är det helg, men hittills är ändå anmärkningsvärt tyst i Sverige om angreppet på nyårsdagen, då Kurt Westergaard och hans barnbarn med nöd och näppe kom undan genom att låsa in sig i ett säkert rum i hemmet.
Man kan tycka vad man vill om Muhammedkarikatyrerna, men det är naturligtvis inte acceptabelt att den som utnyttjar sin yttrandefrihet eller konstnärliga frihet ska behöva riskera livet.
Sådana hot finns även i Sverige. Förhoppningsvis bidrar attacken i Danmark till att den svenska säkerhetspolisen tar direkta och diffusa hotbilder på större allvar.
Andra om attacken: Ekot
[UPPDATERING: Folk och Försvar diskuterar bland annat al-Shahab i morgon.
Därför är det särskilt viktigt att så många som möjligt fördömer attacken. Det kan hända igen, i Danmark - eller i Sverige. Motkrafterna mot den religiösa extremismen måste bli starkare.
Visserligen är det helg, men hittills är ändå anmärkningsvärt tyst i Sverige om angreppet på nyårsdagen, då Kurt Westergaard och hans barnbarn med nöd och näppe kom undan genom att låsa in sig i ett säkert rum i hemmet.
Man kan tycka vad man vill om Muhammedkarikatyrerna, men det är naturligtvis inte acceptabelt att den som utnyttjar sin yttrandefrihet eller konstnärliga frihet ska behöva riskera livet.
Sådana hot finns även i Sverige. Förhoppningsvis bidrar attacken i Danmark till att den svenska säkerhetspolisen tar direkta och diffusa hotbilder på större allvar.
Andra om attacken: Ekot
[UPPDATERING: Folk och Försvar diskuterar bland annat al-Shahab i morgon.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
