Mikael Wiehe har fel

Den amerikanska senatsrapporten om CIA:s metoder har lett till berättigad kritik mot hur tortyr använts i det så kallade kriget mot terrorn. Ett exempel är New York Times ledare, bland annat den här.

Däremot reagerade jag på det sätt som Mikael Wiehe kopplade rapporten till Sverige i Dagens Nyheter den 19 december. DN Kultur ville inte ta in min kommentar, så jag publicerar den här i stället (DN fick kommentaren på förmiddagen dagen efter att Wiehes text publicerats):

Wiehe har fel om egyptenavvisningarna

Mikael Wiehes text om tortyr (DN Kultur 19.12) är angelägen. Senatsrapporten i USA beskriver fruktansvärda övergrepp.

Sverige har varit naivt när det gäller andra länders användning av brutala metoder, bland annat i samband med avvisningen av två egyptiska medborgare i december 2001. Däremot har Wiehe dåligt på fötterna när han driver sin tes om politisk undfallenhet och liknar beslutet om egyptierna med permittenttrafiken under andra världskriget.

Samtliga utredningar har slagit fast att Säkerhetspolisen hade ansvaret för den roll som CIA spelade vid avvisningen. Det finns inget faktastöd för att påtryckningar från USA skulle ha varit skälet till den dåvarande regeringens beslut om Agiza och Alzery.

Mikael Wiehe har tidigare utan saklig grund anklagat Anna Lindh för att ha ”böjt sig” för USA. Det är bättre att diskutera utifrån fakta, om Sverige ska kunna undvika liknande fall som egyptenavvisningarna i framtiden när myndigheter varnar för terrordåd.

Svårt att vara visionär partiledare

Det är inte lätt att vara visionär politiker i den medialiserade demokratin. När Lennart Daléus blev partiledare för Centerpartiet år 1998 lanserade han begreppet digital allemansrätt. Bra it-infrastruktur i hela landet skulle få Sverige att lyfta och ge alla regioner chansen att utvecklas.

För detta fick Daléus kritik av ett antal politiska journalister. Så här skrev till exempel Lena Mellin i Aftonbladet:

Den nuvarande partiledaren Lennart Daléus har under sina 20 månader som partiledare koncentrerat sig på ett budskap som är i det närmaste obegripligt. Han har talat om det i och för sig behjärtansvärda ämnet digital allemansrätt. Det vill säga bredband åt alla i hela landet.
   Men för en människa som inte intresserar sig för politikens finare nyanser betyder orden digital allemansrätt ingenting. Det är ett nonsensuttryck. Vad har nollor och ettor med blomplockning att göra?

Det fanns naturligtvis andra frågor som påverkade Lennart Daléus tid som partiledare. Jag tänker ändå på kritiken mot den digitala allemansrätten ibland. Senast när jag läste veckans beslut från EU-kommissionen om det regionalpolitiska stödet till Sverige under perioden 2014-2019.

Tillgång till snabbt bredband är ett framträdande mål. "The programme expects 90% of all enterprises to have access to very high speed broadband at the end of the programming period", heter det om Norra Mellansverige. Motsvarande mål för Mellersta Norrland är 65%, och för Norra Norrland 60%.

Sett i backspegeln gjorde Lennart Daléus rätt som lyfte fram den "digitala allemansrätten". Numera är det ett huvudspår i diskussionen om regional utveckling. Han utvecklade begreppet bland annat i en skrift om ämnet, så det borde inte ha varit svårt att förstå. Frågan är hur mycket framsynt politik och stora reformer i dag som inte blir av därför att partiledare tvingas vara försiktiga med sina visioner.

Ge flyktingar en bra start i Sverige

Sverige ska ha en solidarisk asylpolitik. Den solidariteten behöver också gälla tiden efter att uppehållstillstånd beviljas.

I dag dröjer det alltför länge innan flyktingar får jobb. Stödet till nyanlända elever är för dåligt. Samtidigt har samhällsklyftorna och arbetslösheten växt. Det är ingen bra grund för social sammanhållning.

Om det blir ett extraval den 22 mars kommer debatten till stor del att handla om invandring, oavsett vad partistrategerna vill. Partierna behöver mer trovärdiga program för hur dagens historiskt sett höga flyktingmottagande ska hanteras. Det gäller inte minst Socialdemokraterna, som måste kunna ge bättre svar än i årets valrörelse.

Men rätten till en bra start i Sverige får inte reduceras till enbart en fråga om valtaktik. Det handlar i första hand om människorna. Om flyktingarna och deras familjer, om levnadsvillkoren i förorter, brukssamhällen, och kommuner som Södertälje, som redan "öppnat sina dörrar".

Jag har skrivit om bättre flyktingmottagande och åtgärder mot segregationen i drygt tio år, inte minst på Aftonbladets ledarsida. Här är några korta punkter om vad jag tror behövs på kort och längre sikt, utan ambition att ge en heltäckande bild:

* Gör mer mot strukturell diskriminering på grund av människors ursprung. Ge ett särskilt statsråd i uppdrag att driva på regeringens arbete för att förändra dagens strukturer, liksom jämställdhetsministern gör på sitt område. Mobilisera fackförbund, arbetsgivare och föreningsliv för att ta itu med hinder (svårigheten att få praktikplatser om man inte redan har personliga nätverk i arbetslivet, för att ta ett av många exempel).

* Se til att Migrationsverket, AMS och andra myndigheter får de anslag de behöver för att klara de närmaste årens stora flyktingströmmar. Höj ersättningsnivåerna till kommunerna för flyktingmottagande. Reformera systemet för eget boende, EBO, i linje med Södertälje kommuns förslag

* Genomför en Lex Vellinge i linje med förslaget från Luciano Astudillo och Anders Lago år 2010, så att kommuner inte kan vägra ta emot flyktingar. Förslaget om ett ekonomiskt utjämningssystem räcker inte..

* Förändra bostadspolitiken. På kort sikt: inrätta ett rejält investeringsstöd till hyresrätter. Ge ett särskilt stöd för tillfälliga bostäder med asylplatser under de närmaste åren. Se över plan- och bygglagen för att snabbt kunna få fram åtminstone tillfälliga bostäder. Utred en förändring på längre sikt i riktning mot Österrikes sociala bostadspolitik.

* Rusta upp miljonprogrammet. Mona Sahlin lovade på sin tid 15 miljarder kronor under sex år. Pengarna försvann gradvis i budgetprocesserna. Nu vill regeringen ha ett stöd till miljöupprustning. Det är bra, men satsningen behöver vara större och omfatta fler aspekter.

* Bygg ut jobbsatsningarna. Behoven är stora inom den skattefinansierade sektorn, som vård och omsorg (se nedan om finansiering). Öka antalet föreslagna platser i traineejobb och extratjänster.

* Utnyttja nya svenskars kunskaper bättre, genom validering men också genom att riva andra hinder som alltför rigida krav för yrkescertifikat eller alltför litet antal utbildningsplatser på yrkesutbildningar.

* Låt ungdomsgarantin omfatta även ungdomar som inte är registrerade som arbetssökande men som saknar sysselsättning. Ställ bindande krav på kommunerna om bättre uppföljning av ungdomar som vare sig studerar eller jobbar, i linje med förslagen från utredningen Unga utanför (2003).

* Höj statsbidragen till skolor med svåra förutsättningar. Öka stödet till nyanlända elever i grundskola och gymnasium.

* Fortsätt att reformera SFI (Svenska för invandrare). Hitta system att öka antalet som slutför utbildningen, och för att fånga upp dem som av olika skäl inte klarar att gå under de första åren i Sverige (till exempel ökad stöd till folkhögskolor).

* Förbättra traumakompetensen i sjukvården och andra delar av samhället.

* Inrätta ett kansli i statsrådsberedningen för att samordna insatserna de närmaste åren, inspirerat av Anne-Marie Lindgrens förslag.

Att genomföra alla dessa förslag kräver stora ekonomiska resurser. Det är nödvändiga investeringar för Sverige i en unik situation.

Det mest rimliga sättet att hitta ekonomiskt utrymme för sådana framtidsinvesteringar är att ändra överskottsmålet.

En annan möjlighet är att öka statens inkomster, exempelvis genom att återinföra fastighetsskatten eller dra tillbaka det senaste jobbskatteavdraget.

Det tredje sättet är att minska andra statliga utgifter, till exempel genom att senarelägga höjningar av a-kassan och ersättningstaken i socialförsäkringarna. Det vore en olycklig väg, men den som inte är beredd att välja någon av de två tidigare finansieringssätten kommer att tvingas till sådana svåra val eller till en förändrad migrationspolitik.  

Läs gärna mer i tidigare texter. Några av dem finns här:

Investera mot segregationen (2013)

Siffertrixande och brist på politik (2013)

Sweden´s changing (Open Democracy 2009-12-10)

Integrationspolitiken som försvann (2009)

S måste vässa sin integrationspolitik (Aftonbladet 2009-08-28) 

Sätt fart på byggandet, finansminister Borg (Aftonbladet 2009-03-10) 

Glöm inte förorten när jobben försvinner (Aftonbladet 2009-03-06)

Ekerö borde lära av mångfalden i Gnosjö (Aftonbladet 2008-05-13)

Våga kämpa mot barnfattigdomen (Aftonbladet 2006-08-10)

Integration stavas rättvisa och pengar (Aftonbladet 2006-01-24) 

Knattarna fastnar i Reinfeldts stängsel (Aftonbladet 2006-01-05) 

Folkpartiets kluvna tungor om flyktingar (Aftonbladet 2005-08-18) 

Stolthet och pengar bryter utanförskapet (Aftonbladet 2005-02-16) 

Inga invandrare i Perssons Björkvik (Aftonbladet 2004-08-03) 

Nyfattigdomen måste få plats i vårbudgeten (Aftonbladet 2003-02-01) 

Juncker skärper reglerna för EU-lobbyister

Högnivåkontakter med påtryckare ska offentliggöras. EU-kommissionens beslut om detta i veckan har fått försiktigt beröm från öppenhetsförespråkare.

Kommissionen vill också införa ett obligatoriskt register för lobbyister, som ska gälla för ministerrådet, parlamentet och kommissionen själv. Därmed tycker Jean-Claude Juncker sannolikt att han levererat ett av sina löften från parlamentsutfrågningarna.

Det finns saker att diskutera i bägge besluten. Professionella PR-företag med hemliga uppdragsgivare än något annat än en konsumentgrupp som spelar med öppna kort. Reglerna kunde återspegla det bättre.

Ändå är kommissionens beslut steg på vägen för att öka öppenheten. Sverige ligger långt efter i den internationella debatten om lobbning. Att offentliggöra vilka PR-företag som statsråd och statssekreterare träffar kan vara något att överväga även i vårt land. Bland mycket annat.

Brittisk debatt om nationellt säkerhetsråd

Sverige ska ha ett nationellt säkerhetsråd. Det berättade statsminister Stefan Löfven på presskonferensen 14 november när ÖB redovisade resultaten av underrättelseoperationen i Stockholms skärgård.

Diskussionen om ett nationellt säkerhetsråd har pågått länge, delvis under mediernas radar. Regeringens förmåga att behandla säkerhetsfrågor har varit alltför ad-hoc betonad och beroende av enskilda statsråds intresse. Samtidigt har säkerhetshoten delvis ändrat karaktär. Utöver militära hot och terrorism nämnde Stefan Löfven även klimatförändringar och smittsamma sjukdomar vid presskonferensen.

Regeringskansliet har haft svårt att prioritera bland den stora mängden frågor och att styra vilka underrättelser som är viktigast att få fram, enligt personer med god insyn. Samordningsfunktionen för underrättelsefrågor, SUND, har inte haft ett tillräckligt starkt mandat. Ledande personer i svensk underrättelsetjänst har efterlyst bättre styrning.

Stefan Löfvens besked har jämförts med USA:s nationella säkerhetsråd. Minst lika relevant är att studera britternas erfarenheter. I Storbritannien finns National Security Council där tio statsråd ingår. Andra ministrar deltar vid behov, liksom försvarsstabschefen och cheferna för underrättelsetjänsterna. Rådet har tre undergrupper: en för hotbilder och beredskap, en för kärnvapenrelaterade frågor, en för relationerna med"emerging international powers".

Sedan flera år finns en diskussion i Storbritannien om det nationella säkerhetsrådets effektivitet. Parlamentetskommittén som granskar den nationella säkerhetsstrategin har bland annat menat att rådet fastnat för mycket i operativa frågor och inte hunnit tänka tillräckligt strategiskt.  Å andra sidan har det funnit en kritik att rådet varit på en för allmän nivå för att kunna styra underrättelseverksamheten ordentligt. De lägre instanser som ska sköta detta har inte fullt ut respekterats av till exempel chefen för MI6.

Stefan Löfven och hans medarbetare har säkert redan studerat de brittiska erfarenheterna. En väsentlig punkt tycks vara hur strukturen under själva rådet byggs upp, med sekretariat, undergrupper och tydliga beslutsgångar.

I Storbritannien finns till exempel en nationell säkerhetsrådgivare som också leder en statssekreterargrupp för säkerhetsfrågor. I Sverige har statsministerns statssekreterare delvis haft en liknande roll, tillsammans med alla andra arbetsuppgifter. Britternas Joint Intelligence Committee försöker styra underrättelsetjänsterna med ett starkare mandat än SUND hittills har haft, men har också fått kritik.

Det ska bli spännande att följa den fortsatta utvecklingen i Sverige av dessa viktiga frågor.

Anna Lindh och kampen mot apartheid

I valrörelsen 1991 besökte Anna Lindh och ANC:s generalsekreterare Cyril Ramaphosa Tensta gymnasium. Anna Lindh skulle ofta göra så, ta med internationella ledare till Tensta. Till gymnasiet kom även den brittiske utrikesministern Robin Cook under hennes tid på UD.

Kampen mot rasförtrycket i Sydafrika engagerade många i Sverige, redan från 1950- och 1960-talet. Bengt Säve-Söderberghs beskriver det svenska stödet till befrielserörelserna i södra Afrika i boken Vår seger var också er. Olof Palme spelade en huvudroll.

Södra Afrika var också en av de viktigaste internationella frågorna för SSU under Anna Lindhs ordförandetid. SSU var med i den breda rörelse mot apartheid som bland annat manifesterades genom Isolera Sydafrikakommittén, ISAK. Ungdomsförbundet bedrev solidaritetsarbete i olika former: bildade opinion, ordnade utbildningar för ANC-medlemmar och andra, skapade nätverk.

- Anna var engagerad på flera olika fronter, berättar Monica Andersson som var SSU:s internationella sekreterare och senare fick motsvarande befattning i det socialdemokratiska partiet.

Som ordförande för Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer, LSU, ledde Anna Lindh det opinionsarbete där i stort sett alla ungdomsorganisationer utom det moderata ungdomsförbundet deltog. I SSU var Sydafrikafrågan stor.  Anna Lindh var också engagerad i ungdomsinternationalen IUSY, där kampen mot apartheid var en central fråga.

Att stödja befrielserörelsen ANC och dess ungdomsförbund var ett viktigt inslag.

- Vi byggde upp många kontakter med ANC, säger Monica Andersson.

Bengt Säve-Söderberg tar upp ungdomsförbundets arbete för en internationell bojkott av apartheidregimen i sin bok. Sommaren 1986 hamnade det socialdemokratiska partiet i otakt med den rörelse som ville se ett förbud mot import från och export till Sydafrika, även om FN inte kunde enas om en sådan utvidgad bojkott. Enligt Säve-Söderbergs bok var det statssekreteraren för utrikeshandelsfrågor Carl Johan Åberg som i en intervju gett bilden att ett handelsförbud krävde beslut av FN:s säkerhetsråd. Bengt Säve-Söderberg skriver:

”För ett kort tag befann sig Socialdemokraterna, som hela tiden varit de ledande i kampen mot apartheid, i denna fråga på samma linje som Moderaterna. Ordföranden i SSU Anna Lindh sade att det vore `förödmjukande för Sverige att inte ställa upp på samma linje som de nordiska grannarna´”.

Den beskrivningen kan kompletteras av protokollet från socialdemokraternas VU den 22 augusti 1986, då debatten om partiets syn på en utvidgad bojkott pågått en månad. Ingvar Carlsson hade uttalat sig en liknande riktning som Åberg och argumenterade på mötet för att ett handelsförbud krävde beslut av FN:s säkerhetsråd. I Norge hade däremot Gro Harlem Brundtland valt att gå före nationellt med en bojkott. Danmark var på samma linje.

Anna Lindh försvarade SSU:s uppfattning vid VU-mötet: ”Vi har från SSU:s sida under en lång tid krävt bojkott av Sydafrika. Jag har hört att en del partikamrater var negativa till att vi gick ut i somras, men det var naturligt, eftersom vi under lång tid har haft det här kravet i handlingsprogrammet, drivit det i ISAK-arbetet och i egna kampanjer.”

Hon fortsatte: ”Nu tycker jag att det är viktigt att man sätter någon form av tidsgräns för hur länge man kan tänka sig att vänta innan man är tvungen att överge tanken på en FN-bojkott, och istället satsa på en gemensam samordnad nordisk aktion. Jag tror inte heller att det skulle bli en isolerad nordisk aktion, utan jag tror att många länder skulle ansluta sig.”

Ingvar Carlsson fick stöd för sin FN-linje av bland annat Sten Andersson och Thage G Peterson. Han mjukade ändå upp den i sin sammanfattning vid mötet: ”Vi får hålla oss till att vi studerar händelserna och därmed håller beslutet öppet. Där kan en kompromiss finnas på nordiskt plan, mellan sidoorganisationerna och partiet – men längre än så sträcker sig inte min beredskap.”

Något senare hade verkligheten förändrats. USA och Storbritannien röstade nej till en bojkott i säkerhetsrådet. ”Sedan tog det bara några veckor innan ett förslag om handelsbojkott lades fram av regeringen”, skriver Bengt Säve-Söderbergh. ”Av riksdagens partier var det som vanligt endast Moderaterna som sade nej.”

Anna Lindh följde upp engagemanget för södra Afrika som utrikesminister. Hon besökte Sydafrika och Botswana år 1999.

- Hon hade ett omfattande program och träffade många i den sydafrikanska ledningen, säger Monica Andersson. Det var självklart för henne att fortsätta samarbetet kring demokrati, mänskliga rättigheter och utveckling.

När Nelson Mandela kom till Sverige på statsbesök år 1999 stod Anna Lindh värd för en middag på UD. Hon reste till Sydafrika ytterligare en gång, år 2003, och träffade då bland annat president Mbeki.

Nelson Mandela hyllade Anna Lindh efter hennes bortgång:

 - Varje mord på en person är en ofattbart tragisk händelse, då våld så enkelt föder nytt våld.

- Men mordet på utrikesminister Anna Lindh är speciellt tragiskt, då Lindh hade de mest utmärkta kvaliteter som var respekterade vitt och brett, i maktens högkvarter och hos vanliga människor.

TT skrev: ” Både den förre anglikanske ärkebiskopen Desmond Tutu och den sydafrikanske presidenten Thabo Mbeki har tidigare sänt sina kondoleanser efter mordet på Anna Lindh, som under sin politiska karriär haft nära och återkommande kontakter med Sydafrikas ledning efter apartheid-regimen.

Men den respekterade Nelson Mandelas ord, darriga men fyllda av värme, visade hur stor Anna Lindh var långt bortom Sveriges gränser.”

                              Cyril Ramaphosa och SSU:are i Tensta

                       Anna Lindh och Cyril Rampahosa i klassrummet

25 år sedan förslaget om koldioxidskatt

"Ska ni använda konferensrummet?"

Mannen i receptionen på det grekiska hotellet såg förvånad ut. Nog för att grupper brukade boka sammanträdesrummet ibland, men tydligen var det si och så med arbetet i värmen på Kreta med pool och strand utanför.

Vi i Miljöavgiftsutredningens sekretariat tänkte däremot jobba hårt. Något annat fanns det inte tid för, den där sommaren för 25 år sedan. Förhandlingarna om en stor skattereform pågick för fullt mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet. Miljöskatter kunde vara en del av finansieringen, men hur skulle de se ut? 

Birgitta Dahl hade redan tidigare tillsatt Miljöavgiftsutredningen (MIA) som lagt fram förslag om miljöavgifter på svavel och klor. Nu fanns en möjlighet att gå vidare, som statssekreteraren Rolf Annerberg på Miljö- och energidepartementet utnyttjade skickligt. Han lyfte ut en grupp tjänstemän från den vanliga verksamheten och såg till att vi kunde arbeta intensivt med underlag under några hektiska sommarmånader 1989. Maria Gårding och Håkan Heden höll samman detta sekretariats arbete med delbetänkandet. 

Vi fick rum i en del av Rosenbad, med fönster mot Drottninggatan, och kunde se turisterna gå förbi i Sommarstockholm. Planerade semestrar fick ställas in. Där på kontoren började förslagen ta form, utifrån de riktlinjer som MIA:s ledamöter med ordföranden Jan Bergqvist i spetsen gav oss.

Veckan på Kreta var ett sätt att fokusera diskussionerna, samtidigt som familjerna kunde umgås på kvällarna (vi betalade förstås själva för våra anhörigas resor och uppehälle). Det blev inte dyrare än en konferens i Sverige, snarare tvärtom. Sammanträdesrummet låg i en källare och saknade fönster. Där diskuterade vi förslagen som vi skulle skicka till utredningens ledamöter.

En koldioxidskatt skulle finnas med, men hur borde den se ut? Det gick att få in pengar både genom en låg nivå på skatten ovanpå existerande energiskatter, och genom en mer radikal förändring där koldioxidskatten ersatte stora delar av dåtidens energiskatter. Vi hade en första ordentlig diskussion om detta där i källaren. Ett par av oss som ville se en större förändring gick sedan ut och satte oss vid ett bord i värmen för att skissa på hur nivåerna i så fall kunde se ut. I källaren pratade vi också om andra gröna skatter och avgifter, både på energiområdet och på trafikområdet. Vi skrev ned ett antal möjliga förslag på de tunga bärbara datorerna, som vi behövt särskilda intyg för att få ta in i Grekland (på den tiden var bärbara datorer känsliga från krigsmaterielsynpunkt, åtminstone i vissa länder).

Efter återkomsten till Stockholm fortsatte diskussionerna inom utredningen. Där fanns ledamöter från riksdagspartierna liksom sakkunniga från ett stort antal områden. Många kunniga personer. När förslagen började mogna beställde MIA en rad konsekvensanalyser. Tiden var kort. Regeringen hade beslutat om utredningsdirektiven 27 april 1989, och delbetänkandet skulle vara klart den 16 oktober för att resultaten skulle hinna bli en del av skattereformen.

Utredningen föreslog en styrande koldioxidskatt på 25 öre per kg koldioxid. De dåvarande energiskatterna på bränslen skulle sänkas med 50 procent. Energiintensiv industri och vissa andra verksamheter skulle få nedsättning av skatten. Koldioxidskatt skulle också tas ut på fordonsbränslen, och utredningen föreslog därför en höjning av bensin- och dieselskatterna.

Koldioxidskatten gav större delen av den finansiering som behövdes till skattereformen, men MIA hade också en rad andra förslag. Där fanns en avgift på utsläpp av kväveoxider från fasta anläggningar, den så kallade NOx-avgiften som senare fått beröm från bland annat OECD för sin smarta konstruktion. Avgiftsintäkterna återfördes till anläggningarna utifrån hur mycket energi de producerat. På så sätt blev det i princip ingen nettobelastning för kollektivet av avgiftsskyldiga anläggningar. Däremot skapades starka drivkrafter för var och en av ägarna att vara mer effektiv än övrigt när det gällde att minska utsläppen. Maria Gårding (senare Maria Gårding Wärnberg) låg bakom förslaget till NOx-avgift.

MIA föreslog en rad styrmedel på trafikområdet, bland annat miljöklasser för nya bilar, ett system som användes framgångsrikt under många år. Förslaget kom ursprungligen från Jan Karlsson på Naturvårdsverket, som tog upp det med mig under en lunch i början av MIA:s arbete. Miljöklasser för dieselbränsle var en annan reform, liksom höjt förmånsvärde för tjänstebilar.

Jan Bergqvist var en skicklig ordförande, som lotsade igenom förslagen i kommittén och även bidrog till att de blev en del av skattereformen. Med sin bakgrund i riksdagens finansutskott hade han stort förtroende i Finansdepartementet och hos andra partiers skattepolitiker. Utredningens ledamöter samarbetade bra, även om de politiska partierna hade olika uppfattningar.

Ingvar Carlsson och Bengt Westerberg såg till att Socialdemokraterna och Folkpartiet kunde göra upp om den stora skattereformen. Det var ett historiskt steg. Erik Åsbrink och Anne Wibble höll i förhandlingarna. Det fanns en omfattande offentligt debatt om ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken. Miljöskatteförslagen hade knappast blivit verklighet om inte nationalekonomer som Erik Dahmén och Karl Göran Mähler, miljöorganisationer som SNF, och många andra argumenterat för det.

Men det gällde också att använda den möjlighet som uppstod under en kort tidslucka. Här spelade Rolf Annerbergs agerande stor roll, liksom att förslagen som MIA:s sekretariat tog fram var väl underbyggda.  Det hade knappast funnits tid att ta fram andra förslag om underlaget inte hade varit så genomarbetat, även juridiskt och skattetekniskt. Det är en historia värt att berätta mer utförligt än jag har möjlighet till här, och där det säkert finns många andra infallsvinklar. I sekretariatets arbete med delbetänkandet deltog förutom Maria Gårding och Håkan Heden även Per Bergman, Lars-Åke Erikson, Håkan Karlström, Lars Lundholm, Siv Näslund och jag själv. Ingela Lambert och Cathrine Walldén skötte utredningens kansli.

Många hänvisar till koldioxidskatten i dagens debatt. Det är inte alltid som beskrivningarna är korrekta.

Ibland sägs till exempel att miljöskatterna 1990-91 kom till enbart av fiskala skäl, för att det behövdes finansiering i skattereformen när andra skatter sänktes. Det stämmer inte. Visst var finansieringen en viktig faktor. Vi i MIA visste att det skulle fram intäkter (runt 4 miljarder kronor per år om jag minns rätt). Men de intäkterna gick att leverera på olika sätt. MIA:s förslag som sedan blev verklighet ledde bland annat till att biobränslen ersatte kol i värmesektorn. En låg koldioxidskatt per kg ovanpå existerade energiskatter hade kunnat ge ett antal miljarder till statskassan men hade inte haft samma styreffekt. En analys av konsekvenserna av olika vägval för bland annat värmesektorn finns i bilaga 4 till MIA. Förslaget om 25 öre per kg koldioxid och halverade energiskatter var ett medvetet val. Utredningen föreslog också skatter och avgifter som inte gav några större intäkter till statskassan men viktiga miljöeffekter, till exempel NOx-avgiften.

Ett återkommande argument mot miljöskatter är att de inte är hållbara skattebaser. När utsläppen minskar försvinner intäkterna. Det påstods bland annat under årets Almedalsvecka. Jan Bergqvist fick en fråga med samma innebörd på presskonferensen för snart 25 år sedan när han presenterade Miljöavgiftsutredningens delbetänkande. Sedan dess har koldioxidskatten levererat otaliga miljarder i skatteintäkter. Utsläppen har minskat, men tyvärr inte så snabbt att skattebasen urholkats. Hållbarheten som skattekälla hos olika styrmedel varierar beroende på område (intäkterna från svavelskatten minskade snabbt) men det går inte att generellt avfärda miljöskatter som långsiktiga skattebaser.

Förslagen om en koldioxidskatt, NOx-avgift, miljöklasser för bilar med mera togs fram på mindre än ett halvår. Inklusive konsekvensanalyser. Det är värt att fundera på ibland när angelägna reformer skjuts på framtiden med argumentet att det krävs åratal av utredningar och analyser för att belysa en fråga.

Maria Gårding Wärnberg

Per Bergman

Siv Näslund

Håkan Karlström

Källaren på Kreta

Tio år sedan EU-utvidgningen

Första maj har det gått tio år sedan EU fick tio nya medlemmar. Dörren öppnades för länder i Central- och Östeuropa som varit på andra sidan järnridån. Malta och Cypern kom också in.

Inför inträdet 2004 skrev jag en krönika som bland annat handlade om Anna Lindhs insatser. Vid femårsminnet 2009 intervjuade jag Lena Hjelm-Wallén, som också spelade en central roll.

Den här gången har jag inte möjlighet att skriva en längre text. Ett par reflektioner dock.

Dagens kris i Ukraina visar hur avgörande det var att alla de baltiska länderna kunde bli medlemmar i EU och Nato. Lettland och Litauen hade kunnat hamna utanför om inte Sverige engagerat sig så starkt för det som kallades regatta-modellen, att alla kandidatländer skulle ha samma chans även om de inte börjat förhandlingarna vid samma tidpunkt. "Det hade sänt helt fel signal till Moskva om vi hade tagit in bara Estland", sade Joschka Fischer till mig efter Rysslands invasion av Georgien. "Det hade varit en inbjudan till Ryssland att spela politiska spel med Lettland och Litauen."

De baltiska länderna beslöt reformer som förbättrade den ryska minoritetens situation. Sverige gav tydliga budskap till Moskva: samarbetsorganisationens OSSE:s rapporter om förbättringarna visade att länderna kunde bli EU-medlemmar. Samtidigt var Anna Lindh och andra svenska representanter tydliga mot de baltiska politikerna på interna möten: ni måste genomföra reformerna på allvar. "Det är mycket nyttigt när en kollega från ett vänskapligt sinnat land säger, det här måste ni göra", menade Lettlands tidigare utrikesminister Indulis Berzins när jag intervjuade honom för min bok Anna Lindh och det nya Europa.

Här kan jag bli lite orolig över medierapporteringen idag. Självklart ska Sverige försvara de baltiska regeringarna mot rysk propaganda. Putins agerande i Ukraina är oacceptabelt och skrämmande. Det gäller samtidigt att inte falla in i reflexmässig kalla krigs-retorik som alienerar sansade ryskspråkiga röster. Vissa uttalanden från estniska och lettiska politiker går i den riktningen.

Jag hoppas våra diplomater odlar goda relationer med moderata ryskspråkiga politiker som stora delar av Harmonicentern i Lettland. Vissa uttalanden från andra länders politiker på helgens Lennart Meri-konferens i Tallin om Östersjön som Natos egna hav är inte konstruktiva. Ryssland är och bör vara en del av Östersjöregionen - att försöka stänga landet ute har aldrig varit framgångsrik utrikespolitik, för att uttrycka det milt.

Min andra reflektion gäller miljöförbättringarna i Europa under de här tio åren. När det går trögt i EU:s miljöförhandlingar kan det vara värt att tänka på alla de reningsverk som byggs, alla de smutsiga industrier och kraftverk som fått stänga till följd av EU:s miljökrav. Fortfarande återstår mycket i genomförandet till exempel av avfallsreglerna, men sammanlagt är det ett enormt lyft som skett, med renare luft och vatten som resultat.

Slutligen två bilder från min resa sommaren 2013 i östra Lettland (Latgale). Första bilden barnteckningar i det nya fina kulturcentret i Rezekne, som EU medfinansierat. Andra bilden: färska blommor vid minnesmärke i Zilupe. Notera hammaren och skäran.

Sverige saknar förmåga att försvara Baltikum

Några kommentarer till debatten efter Rysslands invasion av Krim (mina personliga uppfattningar, som vanligt på denna blogg):

1. Den ryska statsledningens agerande har med rätta fått hård kritik. Angreppet mot Ukrainas territoriella integritet är mycket allvarligt. Många andra har skrivit klokt om detta, till exempel Aftonbladets Anders Lindberg och Dagens Nyheters Peter Wolodarski. Putins agerande har blivit en ögonöppnare för EU-ledare som tidigare tonat ned kritiken av det auktoritära styret i Kreml.

2. Utvecklingen sedan februari måste ses som ett av EU:s största utrikespolitiska misslyckanden sedan Jugoslaviens sönderfall. Utrikesministrarna från Tyskland, Frankrike och Polen (inte Catherine Ashton) reste till Kiev och bidrog till en uppgörelse för att få slut på våldet. Bra så, men sedan åkte de hem och utvecklingen fortsatte sin egen väg. EU var alldeles för svagt dagarna efter 22 februari, till exempel för att skapa en bred regering utan fascister som snabbt kunde ha utlovat skydd av alla språkgruppers rättigheter och kanske också en decentralisering av makt till regionerna. Sverige missade chansen att göra som i de baltiska länderna i början av 2000-talet, använda vår goodwill för att bakom stängda dörrar även ställa krav på regeringarna i de aktuella länderna. Carl Bildt avbröt inte sin långresa i Asien när den största utrikespolitiska krisen under hans statsrådstid inträffade.

3. I Sverige har den försvarspolitiska debatten fått ny kraft. Frågor jag skrivit om tidigare, som Natos försvarsplanering för de baltiska länderna, har blivit än mer aktuella. ÖB:s uttalanden i Ekots lördagsintervju igår ställer detta på sin spets. Sverker Göransson talar om att efter ett politiskt beslut sätta in svenskt stridsflyg, kanske tillsammans med norskt och finskt, vid en rysk aggression mot något eller några av de baltiska länderna. Det är farligt att skapa sådana förväntningar. Sanningen är att Sverige saknar förmåga att försvara de baltiska länderna mot ett överraskande angrepp. Vi må ha ett avancerat stridsflyg, men vi klarar inte att skydda den svenska befolkningen för konsekvenserna av ett sådant agerande, vare sig militärt eller när det gäller civil krisberedskap. Att regeringskansliet i ett Nato-stabsövning år 2012 godkände en anfallsvåg av 48 Jas Gripen mot en stormakt med kärnvapen, innan Nato självt vidtagit någon åtgärd, var oklokt. Däremot behöver vi ett starkare militärt försvar än i dag, bland annat för att andra länder inte mot vår vilja ska kunna använda Gotland som bas vid en konflikt.

4. ÖB hänvisade i lördagsintervjun till den så kallade solidaritetsförklaringen, enligt min uppfattning en av de mest övertolkade texterna i säkerhetspolitiken. Sverige ska naturligtvis inte stå passivt om en kris eller ett annat angrepp drabbar nordiska länder eller ett EU-land. Men solidaritetsförklaringen är inget löfte om militärt stöd. Det finns många sätt att reagera på. De ömsesidiga försvarsgarantierna till de baltiska länderna har Nato ställt ut, inte Sverige eller Finland. Det utesluter inte att vi kan delta även militärt i någon form om det värsta skulle hända, men det är viktigt inte minst för balterna att USA genom Nato står för garantierna. Beslutet om ett eventuellt deltagande måste vara vårt eget, och Nato behöver försvarsplaner som inte utgår från att svenskt territorium måste användas vid en konflikt på andra sidan Östersjön.

5. Slutligen - det är långt mellan den försvarspolitiska debatten i en begränsad krets om solidaritetsförklaring och scenarier i Baltikum, och den allmänpolitiska diskussionen. Försvarsberedningen i all ära, men diskussionen om vår säkerhet måste föras öppet. Jag skrev om det inför 2010 års val, och det är relevant även nu. Efter händelserna i Ukraina vore det märkligt om inte säkerhets- och försvarspolitiken blev en fråga för partiledarutfrågningarna i höst. Det finns fortfarande goda skäl mot ett Nato-medlemskap, men det behövs ett modernt alternativ.