Brittisk debatt om nationellt säkerhetsråd

Sverige ska ha ett nationellt säkerhetsråd. Det berättade statsminister Stefan Löfven på presskonferensen 14 november när ÖB redovisade resultaten av underrättelseoperationen i Stockholms skärgård.

Diskussionen om ett nationellt säkerhetsråd har pågått länge, delvis under mediernas radar. Regeringens förmåga att behandla säkerhetsfrågor har varit alltför ad-hoc betonad och beroende av enskilda statsråds intresse. Samtidigt har säkerhetshoten delvis ändrat karaktär. Utöver militära hot och terrorism nämnde Stefan Löfven även klimatförändringar och smittsamma sjukdomar vid presskonferensen.

Regeringskansliet har haft svårt att prioritera bland den stora mängden frågor och att styra vilka underrättelser som är viktigast att få fram, enligt personer med god insyn. Samordningsfunktionen för underrättelsefrågor, SUND, har inte haft ett tillräckligt starkt mandat. Ledande personer i svensk underrättelsetjänst har efterlyst bättre styrning.

Stefan Löfvens besked har jämförts med USA:s nationella säkerhetsråd. Minst lika relevant är att studera britternas erfarenheter. I Storbritannien finns National Security Council där tio statsråd ingår. Andra ministrar deltar vid behov, liksom försvarsstabschefen och cheferna för underrättelsetjänsterna. Rådet har tre undergrupper: en för hotbilder och beredskap, en för kärnvapenrelaterade frågor, en för relationerna med"emerging international powers".

Sedan flera år finns en diskussion i Storbritannien om det nationella säkerhetsrådets effektivitet. Parlamentetskommittén som granskar den nationella säkerhetsstrategin har bland annat menat att rådet fastnat för mycket i operativa frågor och inte hunnit tänka tillräckligt strategiskt.  Å andra sidan har det funnit en kritik att rådet varit på en för allmän nivå för att kunna styra underrättelseverksamheten ordentligt. De lägre instanser som ska sköta detta har inte fullt ut respekterats av till exempel chefen för MI6.

Stefan Löfven och hans medarbetare har säkert redan studerat de brittiska erfarenheterna. En väsentlig punkt tycks vara hur strukturen under själva rådet byggs upp, med sekretariat, undergrupper och tydliga beslutsgångar.

I Storbritannien finns till exempel en nationell säkerhetsrådgivare som också leder en statssekreterargrupp för säkerhetsfrågor. I Sverige har statsministerns statssekreterare delvis haft en liknande roll, tillsammans med alla andra arbetsuppgifter. Britternas Joint Intelligence Committee försöker styra underrättelsetjänsterna med ett starkare mandat än SUND hittills har haft, men har också fått kritik.

Det ska bli spännande att följa den fortsatta utvecklingen i Sverige av dessa viktiga frågor.