Låt 2017 bli ett år mot våld och segregation

Grått väder i Tensta, regn i luften. Tyst och tomt i skogen på det gamla gravfältet från järnåldern, där den senaste dödsskjutningen ägde rum på Luciakvällen. I Rinkeby försöker Mynta Café med sin utmärkta marockanska mat att återhämta sig efter dubbelmorden i början av december.

Mer än tjugo mord på två år i stadsdelarna kring Järvafältet. En del av Stockholm som även rymmer så mycket positivt. Vad blir effekterna för barn som växer upp med detta ständiga våld? Vilken trygghet erbjuder vi för de som kommer hit från krigszoner i andra delar i världen?

Jag har inte läst alla de texter som författats den senaste tiden, på DN Kultur och andra ställen, om vem som har rätt i sina verklighetsbeskrivningar av Sverige. Däremot har jag noterat att mängden sådana texter långt överstiger antalet artiklar där samma debattörer begett sig till miljonprogramsområdena och gett röst åt de boende där.

Skulle morden på Järva ha inträffat i rikare stadsdelar hade reaktionerna i medie- och kultureliterna sannolikt varit annorlunda. "Kanske är tystnaden kring morden i fattiga Järva det värsta av allt", skriver Natalia Kazmierska från fredagens demonstration mot våldet. Det är lätt att hålla med henne.

Var är de rejäla satsningarna på miljonprogrammet från statens sida? Ja, det är bra att Stockholms stad förstärker sina insatser, men hur kan finansminister Magdalena Andersson vara stolt över att staten inte gör av med sina pengar när det har saknats ordentliga investeringar mot segregationen?

Var är högerdebattörernas krav på ordentliga åtgärder mot bostadssegregationen - eller på de borgerliga kommuner som vägrar ta emot flyktingar? På en solidarisk, skattefinansierad välfärdspolitik?

Var är de "progressiva" eller "kulturradikala" ledartexterna om tryggheten på Järvafältet, om att statens blygsamma satsningar inte räcker för rättvisa uppväxtvillkor? Den som vill argumentera med trovärdighet för en "human flyktingpolitik" borde också ge röst åt människorna i miljonprogrammen och kräva ordentliga åtgärder mot segregationen, istället för att förneka problem som tillåtits växa under lång tid.

Det har redan dröjt alltför länge utan att de politiska partierna prioriterat miljonprogramsområdena och arbetet mot segregationen tillräckligt. Jag hoppas verkligen år 2017 blir en vändpunkt då debatten tar utgångspunkt i verkligheten. Ett år av mobilisering och ordentliga satsningar mot våld och segregation.

Håll fast vid alliansfriheten - höj försvarsanslagen

Donald Trump snart i Vita Huset. Ett Ryssland som invaderat sina grannar och som fortsätter terrorbomba i Syrien. Det är klart att de baltiska länderna liksom många andra är oroliga över det förändrade säkerhetsläget.

Vad betyder det för Sverige? Hans Wallmark, försvarspolitisk talesperson för Moderaterna, säger till Financial Times att Trumps seger gör det mer angeläget för vårt land att gå med i Nato.

Det är en märklig uppfattning. Som medlemmar i försvarsalliansen skulle vi vara bundna av de ömsesidiga försvarsgarantierna och tvingas ställa upp till USA:s försvar oavsett vad Trump hittar på. Samma sak med Erdogans Turkiet.

Därmed inte sagt att vi kan ta det lugnt. Långt innan Trumps seger argumenterade jag liksom flera andra för ordentligt ökade försvarsanslag. Det ökar stabiliteten i Östersjöområdet, liksom vår handlingsfrihet, och är därmed en förutsättning för den militära alliansfriheten. (Försvarsexperten Johan Wiktorin har länge skrivit på ett utmärkt sätt om dessa frågor, till exempel i senaste numret av Krigvetenskapsakademins tidskrift under rubriken Behåll alliansfriheten.)

Efter Trumps seger är det ännu mer bråttom. Anslagen behöver höjas till åtminstone 2 procent av BNP så snart som möjligt.

Naturligtvis tar det tid att öka försvarsförmågan även med ökade anslag. ÖB Micael Bydén kan inte på kort sikt trolla fram särskilt många nygamla system som kustrobot RBS-15. Det är ändå viktigt att göra vad som går när det gäller till exempel bättre luftvärn, och att stoppa beslut som att skrota fungerande Gripen-plan. Även räddningstjänst och annat försvar av civilbefolkningen behöver stärkas, som förre ÖB Bengt Gustafsson nyligen påpekade.

Vi behöver en bred säkerhetspolitik. Sverige bör självklart fortsätta och stärka sitt arbete för att förebygga konflikter, inte minst genom väl förberedda initiativ i FN:s säkerhetsråd. Det är utmärkt att arbetet mot kärnvapenhotet återigen är prioriterat. En trovärdig militär försvarsförmåga är en del av en sådan samlad politik.

Angela Merkel har redan signalerat ordentligt ökade tyska försvarsanslag. Även andra europeiska länder har slagit in på denna väg.

I Sverige verkar det gå mer långsamt. Regeringen hänvisar till Försvarsberedningen. Inget fel på det, men då måste arbetet forceras.

Debattörer som Patrik Oksanen och Gunnar Hökmark (som jag annars sällan håller med) har visat på finansieringsmöjligheter genom bland annat beredskapskrediten. Anders Lindberg på Aftonbladets ledarsida har också argumenterat klokt om ökade satsningar på försvaret.

Magdalena Andersson är stolt över överskotten i statsfinanserna. Det gäller att också veta när det är dags att investera, såväl när det gäller försvarsförmågan som genom insatser för att bryta segregationen.

Det duger inte att vänta. Vi kan få ångra det djupt. Investera i vår säkerhet.

(ser nu att även Peter Wolodarski skriver om detta ämne, i dagens DN)

Ge public service större digitala möjligheter

Vad betyder sociala medier för demokratin? Många har diskuterat "eko-kammare", "post-truth politics", algoritmers betydelse, och andra fenomen den senaste tiden, inte minst i ljuset av populistiska politikers framgångar. Dhruva Jaishankar skriver till exempel intressant om ämnet i Huffington Post ("Brexit - the first major casualty of digital democracy").

Och visst är det oroväckande hur vi förstärker de åsikter och värderingar vi redan har i digitala åsiktbubblor, medan fakta och kritiskt tänkande får mindre utrymme. Det offentliga samtalet, och i förlängningen demokratin, blir lidande. Populistiska politiker kan däremot tjäna på utvecklingen.

Mediechefer har också skäl att fungera över sin roll. Det behövs kritiskt granskande kvalitetsjournalism, som Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson klokt skrev i september apropå Donald Trump. New York Times har senare blottlagt Trumps kvinnosyn på ett sådant sätt.

Samtidigt lever även många journalister i bubblor. När kraven ökar på snabb produktion av texter och nyhetsinslag är det svårt att hinna med ordentliga besök i verkligheten, intervjuer och reportage som inte bara går ut på att få de citat nyhetschefen vill ha utan som faktiskt speglar människors liv och upptäcker nya saker. Istället hämtas alltför mycket innehåll från sociala medier och utifrån efterlysningar till redaktionskollegor av möjliga intervjupersoner.

Twitter och Facebook är utmärkta kanaler på sina sätt, men kan inte ersätta det direkta samtalet med människor. Den sociala snedrekryteringen till journalistyrket förstärker problemen med att lita för mycket på sina befintliga nätverk.

Medieägare som agerar politiskt är en annan risk, när det gäller digitaliseringen och demokratin. Ruport Murdochs roll för Brexit är ett sådant exempel, där hans tongivande brittiska tidningar drev en osann journalistik före folkomröstningen, men där få nu ställer kritiska frågor till Murdoch om lögnerna. Mediemoguler har alltid haft makt, kanske någon säger, men i dag tycks mediernas inflytande ha ökat medan de traditionella partierna försvagats.

Bra journalistik är nödvändig för demokratin och det finns fortfarande många goda exempel på det. Ändå tror jag att en politik för demokrati i digitaliseringen tid också måste se över mediepolitiken. Till exempel genom att ge public service större chans att verka i den digitala världen. Kommersiella medier behövs, men också starka redaktioner som inte drivs utifrån kvartalskapitalismens villkor.

Dagens begränsningar för public service i digitala medier är för snäva. Sverige borde gå i spetsen för EU-regler som gör det möjligt för public service att vara mer offensiv där det nya slaget om innehållet utspelas - på internet, i sociala medier och i framtidens digitala fora som vi bara ser början på. Ett första steg är att driva dessa frågor i de aktuella översynerna av EU:s audiovisuella direktiv och av EU-reglerna för digitala plattformar. Det behövs för att ge oss en bredare bild av verkligheten än vi får i våra bubblor på sociala medier.

Budgeten - en missad chans

Nej, det blev inte märkbart mer pengar mot segregationen. Budgetpropositionen tar upp ungefär samma förslag som Stefan Löfven lanserade i Almedalen. Alldeles för lite för att vända utvecklingen i en fråga som är avgörande både socialt och partipolitiskt.

Många har kommit till Sverige under kort tid samtidigt som behoven av investeringar är stora, inte minst i miljonprogrammets hyreshusområden. Nedskärningar av välfärden, liksom marknadsorientering av skola och vård, har gjort situationen svårare. Barn möter helt olika uppväxtvillkor beroende på var de bor. Otryggheten växer i utsatta områden.

Regeringen kommer med några bra förslag när det gäller första tiden i Sverige. Det behövs också en sammanhållen och bredare politik mot segregationen.

Visst kan det vara bra med en delegation, men åtgärder behövs nu. Framför allt för den sociala sammanhållningen i Sverige, men också för att väljarna ska börja märka resultat före nästa val. Då räcker inte regeringens småpengar under rubriken insatser mot segregationen långt (mindre än en procent av reformerna i budgeten). De tio miljarderna per år till kommunerna behövs för akuta välfärdsbehov och kommer inte att vara tillräckliga för genomgripande förändringar. Samtidigt är statsfinanserna starka och utrymmet stort för andra reformer som regeringen tydligen prioriterar högre (inklusive sänkta skatter på bostadsrätter och reklam).

Jag har skrivit många gånger om vad som kan och bör göras, bland annat i den här rapporten för Tankesmedjan Tiden. Större investeringar i upprustning av miljonprogrammet och på nya bostäder. Rejäla satsningar på förskolor, skolor och fritidsverksamhet där behoven är störst. Ytterligare satsningar på jobb och bristyrkesutbildningar. Ska inte upprepa allt här, bara konstatera att regeringen utan ytterligare utredning hade kunnat flerdubbla pengarna till de tio konkreta reformer som presenterades i Almedalen.

Allt kostar inte pengar. Regeringen kan systematiskt gå igenom och förändra mekanismer och regler som stänger ute människor med utländsk bakgrund. Dagens lag om eget boende, Ebo, behöver ändras snabbt. Miljöpartiets försvar av Ebo är svårt att förstå med tanke på de grönas ansvar för dagens situation. Bostadsförsörjningslagen kan skärpas. Och så vidare.

Men det räcker inte. En socialdemokratisk finansminister ska få rätt 19 gånger av 20, men inte alltid. I strategiskt viktiga frågor måste statsministern visa ledarskap. Tyvärr kan bristen på ordentliga satsningar mot segregationen visa sig vara ett av Stefan Löfvens största misstag och göra att socialdemokratin hamnar utanför Rosenbad lång tid framåt efter 2018 års val.

Anna Lindh om Europa och främlingsfientligheten

Så kan vi motverka den främlingsfientliga högerpopulismen i Europa. Fem dagar före EU-toppmötet i Bratislava känns Anna Lindhs budskap år 2002 fortfarande aktuellt.

"Den växande vågen av främlingsfientlig högerpopulism i många länder är naturligtvis mycket oroande. Vi har sett det i bland annat Österrike, Italien, Danmark, Frankrike. Och inget land är skyddat. 

För tio år sedan hade vi en liknande utveckling också i vårt land, även om den inte var lika svår. År 1992 attackerades 50 flyktingförläggningar och ytterligare omkring 50 attacker med Molotovcocktails och sprängmedel utfördes mot flyktingar. En prickskytt hade flyktingar som måltavlor i Stockholm. Vi hade ett högerpopulistiskt främlingsfientligt parti, Ny demokrati, i vår riksdag. De misslyckades totalt, och vi är fortfarande ”vaccinerade” mot detta slags parti – men vi kommer inte att vara vaccinerade för alltid. 

Dessa händelser för tio år sedan har lärt oss tre saker: 

För det första måste man inta en mycket tuff attityd, det vill säga nolltolerans, mot främlingsfientliga rörelser. Att försöka möta dem på halva vägen och därigenom avväpna deras argument fungerar inte. Inte på nationell nivå. Inte på EU-nivå. Eftergifter kommer bara att legitimera deras krav och göra dem starkare, och kan förskjuta hela debatten mot restriktioner för flyktingar – som vi har sett i Danmark. 

För det andra måste man främja en dialog med, och kunskap om, andra kulturer. Det är därför som den svenska regeringen nu till alla skolor distribuerar en bok, Jalla, baserad på berättelser av tonåringar från muslimska länder. 

För det tredje måste man sköta ekonomin och välfärden och bekämpa arbetslösheten. Roten till problemet ligger ofta i medborgarnas dagliga liv: hög arbetslöshet, nedgång i ekonomin med förlust av jobb, hårdare konkurrens och grundläggande förändringar i etablerade institutioner, i vissa fall till och med delvis orsakade av effekterna av EU:s inre marknad. Socialt utanförskap. Oro för pensionssystemen, och sjukvårdssystemens ständigt ökade svårigheter att fullgöra sina uppgifter. 

Detta är universella problem i Europa och de måste mötas med konkret handling. Grogrunden för dessa rörelser kommer inte att utplånas av ett par informationskampanjer eller några institutionella reformer. EU och dess medlemsstater måste ta arbetslöshet, pensioner, utbildning och socialt utanförskap på mycket stort allvar. Annars kan alltid människors rättmätiga oro och fruktan för det som är främmande utnyttjas av hänsynslösa populistiska ledare. 

Med tanke på vad EU står för, är det inte förvånande att extremiströrelser är mycket negativa mot unionen. När nationalister på högerkanten vinner terräng, minskar stödet för unionen. Detta är särskilt oroande eftersom EU i dag är demokratins och de mänskliga rättigheternas starkaste försvarare i Europa, liksom en stark förespråkare för dessa universella värden över hela världen. Med tanke på denna utveckling hoppas jag få se ett ökat stöd för EU från vänstern också här i Sverige."

("Demokratisera EU".  Utdrag ur Anna Lindh tal vid Arenagruppens och Foreign Policy Centers seminarium i Stockholm, maj 2002)

Det globala perspektivet saknas i Bringéus obalanserade utredning.

"Nato stands in solidarity with Turkey", sade Jens Stoltenberg när han som försvarsalliansens generalsekreterare i går besökte Ankara och skakade hand med Erdogan. Skulle Sverige vara medlem av Nato vore vi också bundna av de ömsesidiga försvarsgarantierna med detta auktoritärt styrda land, som nyligen skickade in marktrupp i Syrien och där det finns många tänkbara andra konfliktscenarier.

Mellanöstern är en region med många konflikter. I dagens värld kan händelser där påverka Europa direkt, till exempel genom det som brukar kallas asymmetrisk krigföring. Regeringens utredare Krister Bringéus gör ingen närmare analys av vad ett svenskt Natomedlemskap skulle betyda för vår handlingsfrihet och säkerhet vid konflikter i andra delar av världen än Östersjöområdet. Han nämner kortfattat Turkiet, men då enbart från demokratisynpunkt.

Några fler exempel:

USA och Storbritannien angrep Irak år 2003 utan FN-mandat, tillsammans med ett antal andra länder. Hade Sverige då varit Nato-medlem skulle vi ha varit bundna av Natos ömsesidiga försvarsgarantier, trots att den svenska regeringen var emot angreppet.

Nordkorea utförde i dag ett kärnvapentest. Det går inte att utesluta ett amerikanskt angrepp i någon form på landet i framtiden. Hur skulle det påverka svensk säkerhet i en sammankopplad värld där t ex hoten från cyberkrigföring har blivit allt mer aktuell?

Ja, vårt närområde är viktigast. Där kan man också ifrågasätta stora delar av betänkandet. Jag har skrivit närmare om Östersjön på annat håll. En grundläggande brist med Bringéus utredning är att han inte resonerar ordentligt om hur Sveriges möjligheter att bidra till en nedtrappning av en hotande konflikt i Baltikum skulle minska som Natomedlem. Inte heller konkret om effekterna på vår nationella handlingsfrihet. Eller om åtgärder som vi kan vidta för att inte andra länder ska ta vårt agerande för givet, till exempel genom att vi gör klart för både Nato och Ryssland att det inte finns någon automatik i andra länders användning av vårt territorium.

Däremot har Krister Bringéus uppmärksammat att Sverige som Natomedlem måste hålla en lägre profil när det gäller kärnvapennedrustning. Sä här skriver han: "Allt talar för att kärnvapenförmågan under överskådlig tid kvarstår som en central del av Natos strategiska koncept. Så länge detta är fallet är det troligen förenat med svårigheter att som Natomedlem driva tanken på ett internationellt kärnvapenförbud." Det är bra, men uppväger inte övriga brister i betänkandet. Utredningen tar inte heller upp eventuell insats av kärnvapenbärande fartyg och flyg på svenskt territorium i en krigssituation, såvitt jag har kunnat se.

Till slut en personlig kommentar. Jag är inte förvånad över att Krister Bringéus presenterat ett obalanserat betänkande där nackdelarna inte beskrivs ordentligt.

När jag var ny som politisk sakkunnig på UD år 1999 med ansvar för säkerhetspolitik bjöd Krister Bringéus in mig till lunch på herrklubben Sällskapet. Han var då chef för UD:s enhet för europeisk säkerhetspolitik. Efter maten visade han vägen till en av salongerna där vi drack kaffe. Krister Bringéus lutade sig fram i skinnfåtöljen och sa: "det naturliga är ju att vi blir medlemmar av Nato".

Det är inget fel på att tjänstemän uttrycker sina personliga åsikter så länge som de är lojala mot den sittande regeringen i sin tjänsteutövning. Däremot är jag förvånad över att regeringen valde en utredare som knappast kan sägas vara särskilt objektiv i sin syn på Nato. Jag förstår att valet av person kan ha varit del av förhandlingen med de borgerliga partierna, men tycker ändå att debatten hade vunnit på en analys med ett mer förutsättningslöst perspektiv.

Nu måste Sverige prioritera EU-arbetet

Rösträkningen pekar på ett brittiskt ja till att lämna EU. Det innebär i så fall drastiska förändringar även för vårt land. Nu gäller det att snabbt visa hur Sverige vill utveckla samarbetet i det EU som blir kvar.

Snart kommer en rad uttalanden från andra aktörer i EU, liksom från Allmänna rådets möte där Ann Linde deltar. Det finns skäl att läsa det tysk-franska utspelet särskilt noga, liksom vad de två länderna säger tillsammans med övriga grundarstater. Många tror det blir signaler om en fördjupning av EU-samarbetet för att möta den kris som britternas beslut innebär.

Risken är att Sverige marginaliseras i en situation där euroländerna väljer att gå vidare med en mer omfattande samordning. Det kommer inte bara att handla om ekonomisk politik i snäv mening, utan också om arbetsmarknad och sociala frågor. Euroländerna kan skapa ett "kärn-Europa" där Sverige saknar inflytande så länge vi inte har den gemensamma valutan. Det skulle vara dåligt för jobben, miljön och jämställdheten - både här hemma och i EU.

Svaret behöver bli en svensk offensiv i europapolitiken. Det är glädjande att Stefan Löfven utsett kunniga Ann Linde till EU-minister. Mer finns att göra.

Här några korta punkter:

* Ge ett tydligare uppdrag till alla berörda statsråd och myndigheter att driva svenska prioriterade frågor i EU, utifrån en analys av hur möjligheterna och vägarna till framgång förändrats efter Storbritanniens folkomröstning. Stärk samordningen av detta pådrivande arbete i regeringskansliet. Genomarbetade svenska initiativ när det gäller exempelvis arbetsmarknad, sociala frågor och miljö är ett sätt att möta möjlig fördjupning inom eurozonen.

* Bygg allianser både kortsiktigt och långsiktigt. Regeringen har på ett bra sätt skapat kontakter med nyckelländer som Tyskland och Frankrike som nu behöver intensifieras. Det gäller att även hinna med långsiktigt arbete för relationerna med länder som Polen (viktigt bland annat som icke-euro land), andra Visegrad+ länder (som Tjeckien, Slovakien, Ungern, Rumänien) och grundarländer i vår egen storlek som Nederländerna och Belgien. Särskilda interdepartementala arbetsgrupper i regeringskansliet med experter på dessa länder kan vara en metod. Alliansbygget behöver även innehålla stöd till folkrörelsesamarbete över gränserna.

* Tyskland får en ännu större betydelse i det EU som blir kvar. Samtidigt kan det bli svårt för Berlin att alltför tydligt ta på sig ledartröjan, inte minst på grund av missnöjet mot åtstramningspolitiken i eurokrisens spår. Här kan Sverige spela en viktig roll genom att leda koalitioner där Tyskland deltar, som Stefan Löfven redan gör när det gäller bättre arbetsvillkor.

* När Santer-kommissionen tvingades avgå år 1999 blev svaret från bland annat Sverige en offensiv för bättre arbetssätt i EU. Margot Wallström satte senare igång ett viktigt arbete med demokratisering av europaarbetet. Nu är det dags för ett nytt svenskt initiativ för modernisering, öppenhet och folklig förankring av EU, ju snabbare desto bättre.

* Sverige bör se till att inte uppfattas som alltför mycket av Storbritanniens vän vad gäller landets framtid utanför EU. Samtidigt har vi själva erfarenhet av EES och ett intresse av fortsatt starka relationer med både Storbritannien och EFTA-länderna. Därför bör svenska experter hjälpa till i tankearbetet kring vad EU kan göra för att bevara den inre marknadens fördelar och andra centrala samarbetsområden som klimat och miljö i ett så stort europeiskt område som möjligt. Detta blir en delikat balansgång som kanske bäst kan skötas av tankesmedjor som SIEPS och andra.

Det behöver inte finnas en motsättning mellan aktivt EU-arbete och en framträdande roll i FN. Sverige använde det första ordförandeskapet i EU år 2001 till att bygga ut samarbetet mellan FN och den europeiska unionen, bland annat för konfliktförebyggande och krishantering. Avgörande är att ha en strategi och ett arbetssätt för att driva frågor aktivt och inte enbart reagera på andra aktörers dagordningar.

Att stärka EU-arbetet och snabbt visa svensk vilja att utveckla det nya EU är centralt. I längden kommer det dock att bli svårt att utöva tillräckligt inflytande utanför eurozonen. Svenska politiker - inte minst inom socialdemokratin - behöver därför också hålla dörren öppen för en framtida övergång till den gemensamma valutan.

Läxhjälp fungerar - varför dra in statsbidraget?

Så här inledde Stefan Löfven förra årets tal i Almedalen:

"Vänner,

är det något som värmer mitt hjärta, så är det när människor utvecklar sig själva, och på så sätt utvecklar sitt samhälle.

Jag ser det varje dag. Som Johan Wendt, som är här i publiken ikväll, som hjälpte grannflickan inför matematikprovet. Hon kom tillbaka med ett VG, och sa med tårar i ögonen att hon hade trott att det betyget inte "var för sådana som henne".

Idag finns det Mattecentrum som Johan grundade i 28 städer, där alla får fri mattehjälp - och får känna i hjärtat att höga betyg är något för dem!"

Stefan Löfven hade rätt.  Gratis läxhjälp betyder mycket för att alla ungdomar ska få en bra chans att lyckas i skolan. Nyligen visade en studie att elever på skolor där Mattecentrum har verksamhet får betydligt bättre skolresultat än på andra håll.

Därför är det förvånande att regeringen den 5 april i år, mitt under ett verksamhetsår, drog in statsbidraget till just sådana insatser som statsministern hyllade förra sommaren. Numera går pengarna bara till läxhjälp i grundskolan, inte till gymnasiet där Mattecentrum har en stor del av sina aktiviteter.

Helene Öberg, som är Gustav Fridolins statssekreterare, har sagt följande till SvT efter kritiken: "Huvudfokus för den här satsningen är just grundskolan och att sätta in allt stöd som finns för att elever i grundskolan ska få behörighet och klara av gymnasiet". Anslaget höjs från 4 till 8 miljoner kronor om året.

Det är naturligtvis bra med insatser för att fler grundskoleelever ska få gymnasiekompetens, men att samtidigt dra in stödet till gratis läxhjälp för gymnasieelever är märkligt. Jag har själv mött många duktiga ungdomar i gymnasiet, på läxläsning hos Mattecentrum och i annan regi, som behöver hjälp med den rätt svåra gymnasiematten och inte har föräldrar som betalar privat läxhjälp. Varför har de plötsligt blivit mindre viktiga för (S) och (MP)?

Många av dem jag träffat har kommit till Sverige rätt sent. De kan vara mycket studiebegåvade men behöva stöd även i andra gymnasieämnen som svenska och engelska. Inte bara för att få godkänt, utan också för att få de högsta betygen, som Stefan Löfven mycket riktigt lyfte fram. Samma sak gäller elever födda i Sverige, utan högutbildade föräldrar som kan hjälpa dem klara de svåraste gymnasiekurserna.

Det är både en rättvisefråga och en angelägen insats för kompetensförsörjning och tillväxt i Sverige. Annars går vi miste om utmärkta ingenjörer, läkare och många andra yrkeskompetenser. Behovet av gratis läxhjälp även på gymnasiet kommer dessutom att växa efter det stora antalet nyanlända under hösten 2015.

Reaktionerna i regeringskansliet när kritiken mot beslutet kom visar att alla berörda kanske inte var medvetna om vad förordningsändringen skulle få för effekter. Sådant händer, även om det är olyckligt. Det viktiga är att man kan rätta till misstag.

Nu bör regeringen vara klok nog att snabbt ompröva sitt beslut. Framför allt för ungdomarnas skull. Men också för Stefan Löfvens och Gustav Fridolins trovärdighet.

Ompröva sparplanerna på Talentum

Nästan hälften av den redaktionella personalen ska bort. Det är arbetsgivarens förslag till sparplan för Talentum Sverige, som bland annat ger ut Ny Teknik (där jag varit chefredaktör) och Affärsvärlden.

Fackklubbens ordförande Eddie Pröckl kritiserar företagets VD för felsatsningar och dålig kontakt med personalen. Jag delar den bedömningen. Visserligen är mediebranschen i snabb omvandling, men Talentum Sveriges situation hade varit bättre med en annan affärsstrategi.

Ledningen har på ett fyrkantigt sätt försökt låsa in och ta betalt för det digitala innehållet, oavsett titel och läsarkrets. Eddie Pröckl pekar på misslyckandet med "Summa", som en satsning kallas. Det finns fler exempel.

Istället kunde företagsledningen redan för flera år sedan ha valt att investera ordentligt för att få mer trafik till öppen webb och mobilsajt, åtminstone för Ny Teknik som jag känner till bäst. Det hade ökat intäkterna från webbannonsering och gjort det lättare att möta nedgången av platsannonser. En större del av vinsterna från Ny Teknik under tidigare år borde ha gått till sådana investeringar, liksom till en bredare offensiv på sociala medier.

Sådana tankar har funnits länge, liksom en rad andra bra förslag från den kompetenta personalen. Istället för att lyssna har både nuvarande och tidigare företagsledning valt att gå i konflikt med medarbetarna, vilket branschpress har rapporterat om vid en rad tillfällen. Det har försämrat även affärsmöjligheterna. Medarbetarna är en stor tillgång, det borde även Talentums ledning förstå.

Förhoppningsvis är det inte för sent för de nya ägarna Alma Media att ändra strategi. Visst kan besparingar ibland vara nödvändiga, men det förslag som nu ligger på bordet skulle radikalt försämra kvaliteten och därmed även ekonomin på sikt. Ny Teknik och övriga titlar lever på sin höga trovärdighet, med lysande journalister som har kontaktnät och sakkunskaper.

Nedskärningarna borde också få fackförbundet Sveriges Ingenjörer att fundera på sitt avtal med Talentum om den kollektivprenumeration som ligger till grund för en stor del av Ny Tekniks intäkter och som vad jag förstår innehåller kvalitetskrav. Det vore oklokt av Alma Media att riskera det avtalet.

Försvara yttrandefriheten i Turkiet

Cengiz Çandar är en modig och respekterad turkisk journalist. I fyra decennier har han skrivit om Turkiet, Mellanöstern och Balkan, ofta kritiskt mot makthavare. Han framträder ofta i internationella media som expertkommentator. Själv hade jag förmånen att höra hans lysande analyser av Syrien och Turkiet på ett seminarium i Tensta i september 2013.

De senaste åren har Cengiz Çandar skrivit en rad texter om hur den turkiske ledaren Recep Tajip Erdoğan blivit allt mer maktfullkomlig. Samtidigt har den turkiska regeringens övergrepp på yttrande- och mediefriheten blir allt värre. Åklagare har inlett en lång rad rättsliga processer mot självständiga turkiska röster, och våld mot kritiska journalister har blivit vanligare. 

Omvärlden har på senare tid tonat ned sina uttalanden om bristerna. Europeiska länder vill inte vara ovän med den man som ska hindra flyktingströmmarna till deras länder, menar kritiker.

Trots att Cengiz Çandar länge varit en nagel i ögat på turkiska ledare har de sällan vågat ge sig på honom. Nu känner sig tydligen Erdogan så säker att även den spärren har försvunnit. Förra veckan inledde åklagare en process som kan leda till ett fyraårigt fängelsestraff för Çandar, efter en anmälan från Erdogans advokat.

Det är hög tid för EU att höja rösten mot Erdogans övergrepp. Flyktingsituationen får inte leda till att engagemanget för yttrandefriheten minskar. 

Detta gäller även Sverige. Margot Wallström gjorde bra markeringar om bristerna i Turkiet i en interpellationsdebatt för två veckor sedan. Det behöver följas av skarpa offentliga uttalanden från regeringen också i andra sammanhang. 

Rättsprocessen mot Cengiz Çandar är ett angeläget fall att uppmärksamma.

Tre tankar om det politiska läget

Arbetet med den ekonomiska vårpropositionen pågår för fullt. Regeringen försöker göra en nystart efter en tuff höst och svaga opinionssiffror.

Här tre reflektioner om det politiska läget:

1. Socialdemokraterna måste återerövra väljarnas tro på partiets regeringsduglighet. Höstens flyktingkris är åtminstone för tillfället över. Regeringen har lagt fram bra förslag i etableringspolitiken, men trovärdighet handlar om att medborgare upplever förbättringar i sin vardag. Det sker på en rad områden, som förbättringarna av sjukförsäkringen, höjningen av a-kassan, billigare glasögon för barn och så vidare. Det måste också visa sig när det gäller flyktingsituationen och segregationen efter etnisk bakgrund. 

För att det ska ske behövs ett samlat program för mångfald och sammanhållning, med större investeringar och fler lagändringar än hittills. Det är lätt att i regeringsställning vara nöjd med goda initiativ som snabbspår in på arbetsmarknaden, men underskatta vilken omfattning som behövs. Erfarenheten av olika integrationsinitiativ sedan femton år är att tankarna ofta varit goda, men resurserna för små. Dagens åtgärder räcker inte på långa vägar för att få tillbaka tillräckligt förtroende till valet om två och ett halvt år. Den ekonomiska vårpropositionen behöver ha en mer ambitiös inriktning.

2. Även om det inte står på de interna powerpoint-bilderna om regeringens nystart så är en regeringsombildning trolig, kanske tidigt i maj efter att den ekonomiska vårpropositionen är lagd. Det är logiskt att komplettera försöken till en politisk nystart med viss förnyelse på statsrådsposterna, även om den kanske inte blir så stor. Arbetsbelastningen har på grund av flyktingsituationen blivit annorlunda än någon visste vid regeringsbildningen år 2014. Stefan Löfven har lyft fram unga statsråd, det kan bli fler. Kanske ytterligare en ung man från en bruksort? Samtidigt gäller det för Löfven och hans krets att konkretisera nya projekt att genomföra efter de drygt 30 uppdrag som statsråden fick i början, och att förbättra den politiska styrningen av regeringskansliet.

3. Den brittiska debatten om EU kommer att påverka Sverige. Det vore dock fel av möta Brexit-diskussionen med en mer negativ svensk EU-hållning. Istället behövs aktiv politik. Bakslagen med migrationspolitiken är inget skäl att ligga lågt. Hittills har det varit alltför lite pådrivande arbete i de rödgröna hjärtefrågorna. Uppdraget till statsråden att påverka EU behöver bli tydligare. Och det är hög tid för en EU-minister – jämför med hur Harlem Désir arbetar i Frankrike med täta resor till övriga europeiska huvudstäder och en tydlig strategi för påverkan.

63 förslag mot segregationen - investera och lagstifta för social sammanhållning

Ställ krav på kommunerna att planera för nya hyreslägenheter. Rusta upp miljonprogrammet. Skärp arbetet mot diskriminering. Öka platserna på yrkesutbildningar. Se till att alla skolor tar emot nyanlända elever, även friskolor. Förbättra arbetsvillkoren i äldrevården. Sätt upp mål för andelen chefer med utländsk bakgrund i offentlig förvaltning.

Det är några av de 63 förslag för sammanhållning och mot segregation som jag beskrivit i ett antal blogginlägg under lediga dagar kring jul och nyår. Texterna finns här:

1. Nu behövs en offensiv för sammanhållning
2. Fler bostäder och insatser mot segregationen
3. Rättvisa uppväxtvillkor
4. Bra hälsovård oavsett bakgrund
5. Fler jobb och mer kunskap
6. Motverka diskriminering
7. Ett solidariskt EU
8. Trygghet är en rättvisefråga
9. Rusta upp miljonprogrammet
10. Makt och folkrörelsearbete
11. Visst går det att finansiera investeringar mot segregationen

Visst går det att finansiera investeringar mot segregationen

Tidigare inlägg i denna serie har innehållit förslag om ökade satsningar och resurser på ett antal områden. Sådana förslag är sällan trovärdiga om inte finansieringen redovisas. 

Samtidigt händer det att svårigheterna överdrivs. Sverige har starka statsfinanser. Därför är det ingen slump att Finanspolitiska rådet och andra bedömare ser ett utrymme för att investera i bättre flyktingmottagande under de närmaste åren. Finansminister Magdalena Andersson har också övergett ”krona för krona”-principen för nya reformer med hänvisning till det stora antalet flyktingar.

Ett liknande resonemang går att föra när det gäller investeringar mot segregationen och för rättvisa uppväxtvillkor för alla barn och ungdomar. Det är framtidsinvesteringar. Den ekonomiska politiken behöver läggas om för att ge utrymme till väsentligt större investeringar för bostadsbyggande och andra åtgärder mot segregationen, i storleksordningen tiotals miljarder kronor under de närmaste åren.

Därmed inte sagt att det bara är att blåsa på med nya utgifter. Fortfarande behövs en noggrann prövning av vad som är rimligt. Det finns också ett betydande utrymme för effektiviseringar på myndigheter och i annan skattefinansierad verksamhet.

Det mest rimliga sättet att hitta ekonomiskt utrymme för framtidsinvesteringar är att ändra överskottsmålet. Sverige har redan en av västvärldens lägsta statsskulder.

En annan möjlighet är att öka statens inkomster, exempelvis genom att höja kapitalskatter, återinföra fastighetsskatten och/eller dra tillbaka det senaste jobbskatteavdraget. Sverige har exempelvis låga kapitalskatter jämfört med tanken på 30 procent i skattereformen 1990 (jfr Erik Åsbrink i DN 2015-12-28). Det finns också goda skäl att skärpa åtgärderna mot skattefusk och svartarbete – inte minst för att flyktingar och ”gömda” inte ska bli utnyttjade. Elektrikerförbundet hör till dem som argumenterat klokt för ökad skattekontroll och fler insatser för ”vita jobb”. Att förstärka Skatteverket är både en rättvisefråga och en väg att öka statsinkomsterna.

Det tredje sättet är att minska andra statliga utgifter, till exempel genom att senarelägga höjningar av a-kassan och ersättningstaken i socialförsäkringarna. Det vore en olycklig väg, men den som inte är beredd att välja någon av de två tidigare finansieringssätten kommer att tvingas till sådana svåra val.

Makt och folkrörelsearbete

Makten i Sverige är ojämnt fördelad. Det är tydligt också vad gäller etnisk bakgrund. Trots att många svenskar har utländsk bakgrund är det ont om chefer med rötter utanför Europa i näringsliv och statsförvaltning. De gäller särskilt människor från Mellanöstern och Afrika. Stefan Löfvens regering är ett välkommet undantag med flera skickliga statsråd som har utomeuropeisk bakgrund. 

Föreningslivet har central betydelse för den sociala sammanhållningen. Det ideella engagemanget för flyktingar är starkt, och många lägger ideella arbetstimmar på läxläsning och annat föreningsarbete som motverkar segregationen. Det är angeläget att stat och kommuner ökar stödet till föreningslivet, inte minst när det gäller samlingslokaler som är en bristvara på många håll. Projektsatsningar för integration har fått kritik, men kan spela en viktig roll om de utformas på ett bra sätt. Att de inte löser alla problem är ett dåligt motargument, även mindre förbättringar är viktiga.

Här några möjliga initiativ för en jämnare maktfördelning och bättre förutsättningar för folkrörelsearbete: 

1. Fortsätt stödet till föreningslivets och studieförbundens arbete för nyanlända flyktingar.

2. Bidra till fler mötesplatser bland annat genom stöd till föreningslokaler och krav på samlingslokaler vid byggande.

3. Sätt upp mål och uppföljningskrav för andelen chefer med utländsk bakgrund i offentlig förvaltning.

4. Beskriv utvecklingen vad gäller chefer med utländsk bakgrund i näringsliv och organisationer, uppmuntra debatt om denna fråga.

5. Fortsätt projektsatsningar för integration men utforma kriterier för stöd på ett bättre sätt med lärdomar från tidigare erfarenheter. Motgångar kan inträffa, men det är fel att ge stöd till organisationer som inte respekterar fundamentala värderingar som kvinnors rättigheter.

Rusta upp miljonprogrammet

Flera analyser (bland annat av Jan Edling) visar att det finns ett stort utanförskap i miljonprogrammets hyresbostadsområden. En politik för sammanhållning behöver vara bredare än satsningar på miljonprogrammets flerbostadsområden. Insatser mot segregation handlar lika mycket om villaområden som om betongstadsdelar., men de offentliga satsningarna behöver vara större i ekonomiskt utsatta områden.

Investeringar i sådana stadsdelar är en central del av ett program mot segregationen. Förortscentra, utemiljöer och bostäder måste rustas upp.  De elever som börjar skolan i sjuan utan att kunna svenska behöver mer stöd. Vårdcentralerna behöver bli bättre på att möta behoven hos människor från krigshärjade länder.  Bibliotek och fritidsgårdar behöver få ökade resurser. Och så vidare.

Mycket är positivt i miljonprogramsområdena.  Men behoven är stora och utvecklingen på väg åt fel håll i flera avseenden. Tidigare avsnitt i denna serie har tagit upp en rad åtgärder som gäller skola, arbete, vård, trygghet och bostäder. Här ett par övergripande punkter:

1.Rusta upp miljonprogrammet. Mona Sahlin lovade på sin tid 15 miljarder kronor under sex år. Pengarna försvann gradvis i budgetprocesserna. Nu inför regeringen ett stöd till miljöupprustning. Det är bra, men satsningen behöver vara större och omfatta fler aspekter, som stöd till lokal infrastruktur och föreningsliv.

2. Ge SCB i uppdrag att årligen kartlägga utvecklingen i miljonprogrammets hyresbostadsområden.

Trygghet är en rättvisefråga

Våldsbrotten minskar enligt statistiken – men skillnader är stora mellan olika delar av Sverige. Rädslan för brott är större i ekonomiskt utsatta områden.  ”Mindre” brott har också betydelse för tilliten i samhället. Här är några möjliga initiativ:

1. Satsa på fler förebyggande insatser – fler vuxna, stöd föreningsliv, ungdomsverksamhet.

2. Ge större resurser till polisen, både närpolis och särskilda insatser mot gängbrottslighet.

3. Förändra insatserna för unga brottslingar, se över dagens ungdomshem, inrätta jourdomstolar för snabbare domar och vård, ge ökad stöd till uppföljningsprojekt när strafftiden är slut.

4. Fortsätt arbeta för en allsidig rekrytering till polis och rättsväsende (vissa förbättringar har skett men mer behövs). Ge ansvariga myndigheter ett tydligt uppdrag att motverka diskriminering i rättsväsendet.

5. Skärp insatserna mot tillgången till vapen utan tillstånd.

6. Utred privatiseringen av säkerhet, bland annat genom vaktbolagens ökade roll. Behövs strängare föreskrifter/uppförandekoder? Ska kommuner kunna medfinansiera lokala poliser i vissa fall?