Parisavtal efter 25 år

Jag ska inte försöka analysera klimatavtalet i Paris. Det kommer många andra att göra.

En personlig reflektion bara: klimatkonventionen kom till år 1992 i samband med FN-konferensen i Rio de Janeiro. Förberedelserna hade börjat åtminstone år 1990 (jag minns ett möte i Washington då när jag var klimatansvarig handläggare på Miljödepartementet). Dessförinnan hade klimatpanelen IPCC börjat sitt arbete med bland annat ett stort möte i Sundsvall. Sverige hade infört världens första styrande koldioxidskatt och andra länder följde efter.

Den som läser avtalstexten i Paris kan möjligen ställa frågan: "Har vi inte kommit längre på 25 år?". Kyotoprotokollets bindande krav på utsläppsminskningar är borta. Det finns ingen tydlig plan för att nå det övergripande målet att minska temperaturökningarna. Internationell sjöfart och flyg är inte med. Klimatkonventionens avsnitt om åtgärder ("Policies and measures") används fortfarande inte för bindande överenskommelser om till exempel energieffektivitet. Under tiden har de globala utsläppen ökat, inte minst på grund av Kina.

De som jublar pekar å andra sidan på att alla länder nu åtar sig att agera mot växthuseffekten och att processen med regelbundna översynen kan leda till skärpningar framöver. Alternativet - att inte ha något nytt avtal - hade varit värre.

Medan dessa mödosamma förhandlingar pågått har det hänt mycket annat. Solcellerna har fått ett kommersiellt genombrott som få trodde var möjligt på 1990-talet. Vindkraften har också byggts ut snabbt. Ny fordonsteknik slår igenom. Medvetandet om klimatförändringarna är större än tidigare. Möjligheterna till mer ambitiösa åtgärder finns.

Vilken betydelse har förhandlingsprocessen haft för att hålla liv i det globala arbetet med konkreta åtgärder? Hade det varit mer effektivt att lägga större kraft på sektorsavtal om till exempel energi och transporter? Hur sker samspelet mellan innovationsdrivande politik och globala avtal (jämför med Montrealprotokollet och utfasningen av freonerna)? Det är intressanta frågor för statsvetare och andra att studera, och för politikerna att lära av.

Nu blev det ett klimatavtal medan Barack Obama är kvar i Vita huset. Texten kan också läsas så, i ett större sammanhang.

Maurice Strongs betydelse kan knappast överskattas

En stor miljöpersonlighet har avlidit. Maurice Strong spelade nyckelroller för FN:s konferenser om miljö och utveckling i Stockholm år 1972 och i Rio år 1992, för tillkomsten av klimatkonventionen, konventionen om biologisk mångfald, UNEP, och mycket mer.

I Kanada har premiärministern hyllat sin landsman. Tidningen The Globe and Mail beskriver Maurice Strongs livsgärning. USA:s utrikesminister John Kerry säger att ambitiösa klimatförhandlingar i Paris är bästa sättet att hedra Maurice Strongs livsgärning. Jag hoppas många lyssnar på den uppmaningen.

Pengar, (S)-politik och PR - Rikshems affärer väcker frågor

Luleås försäljning av lägenheter till Rikshem är en märklig historia. Debatten fortsätter, i dag med ytterligare en artikel i Dagens Nyheter (ännu inte på nätet). Kommunalrådet Niklas Nordström har fått hård kritik för beslutsprocessen och för de ekonomiska konsekvenserna. Samtidigt ifrågasätts de stora vinster som Rikshems vice vd Ilija Batljan gjort på sina aktier i bolaget.

Det finns två saker som gärna kunde bli mer belysta i denna debatt.

För det första: vad blir de sociala konsekvenserna av att Rikshem tar över, inte bara i Luleå, utan på de andra orter i Sverige är bolaget är verksamt? Rikshem marknadsför sig som en "nationell allmännytta", men enligt bolagets regler duger det inte med försörjningsstöd ("socialbidrag") för att få hyra en lägenhet. Det krävs lön, pension eller liknande. I Uppsala har detta lett till en debatt där Rikshem avsagt sig socialt ansvar, trots vackra ord på hemsidan.

Det är svårt att se hur försäljning av dagens kommunala allmännytta eller nyproduktion via Rikshem kommer att göra situationen lättare för socialt svaga grupper - eller för de många nyanlända flyktingar till Sverige som knappast kommer att kunna flytta in. Snarare ser det ut som om bolaget tjänar pengar på att öka segregationen.

För det andra: vilken roll har PR-branschen spelat för att underlätta kontakterna mellan nyckelpersonerna i de aktuella affärerna? Niklas Nordström, Ilija Batljan, Jonas Nygren i Sundbyberg, med flera har en lång gemensam historia. Tidigare kontakter har delvis skett via PR-byråer med dolda uppdragsgivare.

Så var fallet med gemensamma debattartiklar för att påverka (S) att närma sig de borgerliga partierna, där det senare framgick att Svenskt Näringsliv via Prime haft en hemlig roll. Niklas Nordström ordnade under sin tid på Prime möten mellan fastighetsbolag och Sundbybergs kommun. Och så vidare. Många av Rikshems lägenheter finns i orter som styrs av kommunalråd (S) i detta PR-nätverk.

Socialt ansvar och PR-företagens roll. Två frågor som lämpar sig för undersökande journalistik. Men redan den kunskap som finns i dag borde räcka för en bredare debatt om pengar, politik, pr-företag och socialt ansvar, inte minst inom socialdemokratin.

Märklig tystnad om ÖB:s miss

Statsministern och försvarsministern var tyngda av allvaret på presskonferensen i Rosenbad den 14 november förra året. "Försvaret kan nu bekräfta att en mindre ubåt har kränkt svenskt territorium, om detta råder inget tvivel", sade dåvarande ÖB Sverker Göranson. Stefan Löfven och Peter Hultqvist använde skarpa ord om kränkningar av svenskt territorium.

En särskild observation var avgörande för att göra bedömningen, sade ÖB då. Nu har det visat sig att den observationen inte höll. "Det som var den `avgörande observationen´ på `den högsta bedömningsnivån´ för en `bekräftad ubåt´ finns överhuvudtaget inte med i den slutrapport som överlämnats till regeringen", skrev Jonas Gummesson i Svenska Dagbladet 25 september. "Här har det tillkommit ny information som gör att just denna observation har en annan förklaring", meddelade Försvarsmakten.

Istället finns nu en bredare bevisning, enligt försvaret, som ställer utom allt rimligt tvivel att svenskt inre vatten har kränkts. Kanske det. Kvar finns ändå det faktum att Försvarsmakten fick Sveriges statsminister och försvarsminister att hålla en av de senaste årens mest allvarliga presskonferenser utan saklig grund. Det är en skandal som borde utredas ordentligt. Tystnaden från ledarsidor och andra samhällsdebattörer om detta är märklig.

Mediefrihet viktig del av Anna Lindhs utrikespolitik

Under sin tid som utrikesminister var Anna Lindh starkt engagerad för mediefriheten, bland annat när det gällde Ryssland, Ukraina och Turkiet. Ämnet är minst lika aktuellt i dag. 

Gång på gång tog Anna Lindh upp bristerna i Ryssland med ledningen i Kreml. Hon var också stentuff mot den dåvarande ukrainske presidenten Leonid Kuchma när det gällde mordet på journalisten Georgij Gongadze. "Hon tog inte bara upp fallet Gongadze en gång med Kuchma, hon höll fast vid det", berättade dåvarande EU-kommissionären Chris Patten när jag intervjuade honom för boken Anna Lindh och det nya Europa. "I början reagerade Kuchma buttert", fortsatte Chris Patten. "Hon frågade gång på gång till dess att han blev nervös och inte visste vad han skulle säga." Chris Patten berömde Anna Lindh för tydligheten där andra EU-representanter brukade vara lågmälda.

Rätten till radio- och tv-sändningar på kurdiska var ett återkommande ämne i diskussionerna med Turkiet, liksom fängelsedomar mot journalister och författare. Jag minns själv flera möten i Turkiet där Anna Lindh tog upp dessa frågor med stor kraft.

Även andra länder som Kina fick kritik. Anna Lindh såg arbetet för mediefrihet som en viktig del av EU:s utrikespolitik. Hon lyfte exempelvis fram ämnet när hon var värd för EU:s informella utrikesministermöte i Nyköping år 2001. Mediefriheten borde ingå som ett prioriterat område i en ny EU-strategi för mänskliga rättigheter, menade hon.

Hon sammanfattade sin syn i en artikel på Europadagen den 9 maj 2001:

”En avgörande del av demokratin är mediefriheten – att tidningar, radio och tv kritiskt granskar makthavare. Ändå hotas denna frihet runt om i världen. Journalister och förläggare dödas eller fängslas. Tidningar förbjuds, tv- och radiostationer tvingas stänga eller får bara sända det som regimen vill. Tillgången till nya informationskällor, som Internet, begränsas.

Vi måste vara tydliga och använda EU:s kraft gentemot de länder där mediefriheten hotas.

Låt mig ge några exempel, först från vår egen region. I den gemensamma strategin för Ryssland tog EU, på svenskt förslag, in den prioriterade åtgärden `bidra till mediefriheten´.

Detta beslut år 1999 har följts av en rad åtgärder, som seminarier och utbildning för unga journalister. Vi har reagerat starkt på oroväckande signaler, som övertagandet av tv-stationen NTV och journalister som försvunnit i Tjetjenien.

I Ukraina är mordet på journalisten Gongadze fortfarande inte löst. När EU-trojkan besökte Kiev tidigare i år, tog jag upp frågan med president Kutjma, liksom mediesituationen i allmänhet. Vi kommer att påminna Ukraina om detta ända tills frågan är löst.

I Turkiet är det fortfarande inte tillåtet att genomföra radio- och tv-sändningar på kurdiska. Författare och journalister fängslas bara för att de nämner att det finns en kurdisk minoritet.

Yttrandefrihet är ett av huvudkraven som EU ställer på Turkiet. Vi kommer att fortsätta att vara tydliga i detta krav.

Utanför vår region finns det ännu fler skrämmande exempel. Iran och Kina är bara två av alltför många fall. Men de få exempel som jag nämnt berättar en viktig historia. Mediefrihet är inte bara en fråga för journalister eller utgivare. Det är en viktig fråga för hela EU. Den påverkar EU:s relationer med andra länder, och är en viktig del av de utrikespolitiska prioriteringarna.”

(Utdrag ur artikeln "Mediefriheten viktig för EU”, Uppsala Nya Tidning 9 maj 2001)

Märkliga formuleringar av Peter Hultqvist

Regeringen har kommit överens med USA om ökat militärt samarbete. När försvarsminister Peter Hultqvist beskriver den nya inriktningen på DN Debatt sker det med andra formuleringar om säkerhetspolitiken än socialdemokratin tidigare använt. Hur ska det tolkas?

I det partiprogram som (S) antog år 2013 finns följande argumentation:

"Sverige ska vara militärt alliansfritt. Den militära alliansfriheten är ett viktigt säkerhetspolitiskt verktyg. Den ger oss handlingsfrihet att driva en självständig politik i krislägen och den ger oss starkare möjligheter att vara pådrivande i det globala nedrustningsarbetet."

Peter Hultqvist tar inte upp handlingsfriheten eller möjligheten att vara pådrivande för nedrustning i sin artikel. Alliansfriheten ska "utvecklas", skriver han, i en text som handlar om fördjupning av det militära samarbetet med USA. Åsa Lindestam, (S) vice ordförande i försvarsutskottet, nämner inte ens begreppet "militär alliansfrihet" i sin DI-artikel. Hennes argumentation handlar om möjligheten att snabbt få hjälp i en krissituation, utan att beskriva vikten av svensk handlingsfrihet.

Säkerhetspolitiska formuleringar kommer inte till av en slump. Exakt vad Sverige och USA kommit överens om nu är inte offentligt. Under alliansregeringens tid fanns envisa uppgifter om att Natos krigsplanläggning för att försvara de baltiska länderna byggde på användningen av svenskt territorium. Carl Bildt förnekade kategoriskt att Sverige fört diskussioner med Nato om detta, medan Sten Tolgfors vägrade svara på frågor i ämnet. Vad är dagsläget i denna fråga?

Partiprogrammet innehåller formuleringar om Sveriges ansvar för internationell säkerhet. Det är inte samma sak som Natos ömsesidiga försvarsgarantier. Det är Nato som har åtagit sig att försvara de baltiska länderna via försvarsgarantierna, inte EU. Sveriges politik är att inte vara passivt vid ett angrepp mot ett EU-land, men vi har inte lovat att agera militärt under vilka förutsättningar som helst. Situationen om fem-tio år kan vara mycket annorlunda mot i dag. Det är svårt att hitta en folklig förankring för att vi deltar i ett krig på andra sidan Östersjön utan att själva vara angripna, om inte skälen är mycket, mycket starka.

Fördjupat samarbete med USA kring materiel, övningar med mera kan vara rätt i dagens läge, men det måste ske med tydliga gränser. Handlingsfriheten vid en kris bör även fortsatt vara en central del av svensk säkerhetspolitik, liksom det var under kalla kriget. Det borde regeringen göra tydligt i debatten. Både för att det är rätt i sak, och av respekt av den demokratiska processen bakom de kloka formuleringarna i (S) partiprogram.

En avgörande budget

Varje statsbudget är viktig. Regeringens budgetöverläggningar på Harpsund om två veckor har ändå ett särskilt allvar över sig. För första gången har den rödgröna regeringen haft ordentligt med tid på sig för att lägga fram en samlad, genomarbetat budget. Behoven av reformer är stora. Opinionssiffrorna faller för (S) och (MP) samtidigt som (SD) växer snabbt. Nu gäller det att visa politisk handlingskraft.

(S)-kongressen i maj pekade på en rad angelägna områden för reformer och gav en tydlig signal om att prioritera investeringar. Magdalena Anderssons upprepar däremot ett gammalt mantra i gårdagens Dagens Industri (bakom betalvägg). Reformutrymmet är begränsat, säger finansministern.

Det tillhör en finansministers roll att hålla emot när andra statsråd vill öka utgifterna. I nuvarande läge handlar det kanske också om positionering inför kommande förhandlingar med Vänsterpartiet. Ändå är Magdalena Anderssons uttalanden oroande, framför allt därför att hon utesluter skattehöjningar utöver dem som redan har aviserats.

Vårbudgeten innehöll ett antal bra satsningar, men generellt sett är beloppen små och skillnaden mot alliansens politik alltför liten för att övertyga väljarna. Det gäller inte minst den stora utmaningen att förbättra flyktingmottagandet och motverka segregationen. Här behövs ett antal reformer i budgeten, till exempel:

* Större satsningar på bostadsbyggande. Dagens program räcker inte, som Anne-Marie Lindgren nyligen konstaterade i Aktuellt i Politiken.

* Rejäla ökningar av beloppen till bättre flyktingmottagande. Vårbudgetens etableringspaket beskrevs som ett första steg. Nu gäller det att presentera nästa, med större omfattning.

* Ett miljardprogram för miljonprogrammet. Regeringen har lovat återkomma med investeringsstöd för renovering av lägenheterna i höstens budget. Det är bra, men tidigare förslag från både (S) och (MP) har haft en helhetssyn där även upprustning av lokal infrastruktur och stöd till ideella insatser ingår.

* Tydligare insatser för att förverkliga (S) vallöfte att alla ungdomar (inte enbart de som är registrerade som arbetssökande) ska ha ett jobb eller gå en utbildning.

* Fler insatser för social sammanhållning, inte minst genom ökade anslag till folkbildning, samlingslokaler och föreningsliv.

Infrastrukturen och försvaret är två andra områden där det behövs mer statliga pengar. Det går inte att klara dessa akuta behov av satsningar utan skattehöjningar, i alla fall inte så länge som överskottsmålet är oförändrat och löftet om höjt tak i a-kassan ska infrias.

Låt oss hoppas att (S)-ledningen har tillräckligt krismedvetande om hur allvarligt läget är, såväl i sak som när det gäller partiets förtroende bland väljarna. Magdalena Anderssons budskap behöver balanseras med ett kraftfullt ledarskap från Stefan Löfvens sida.

Sverige i ett nytt EU

Toppmötet på söndag kan bli ett av de viktigaste sedan Sverige blev EU-medlem. Hur det går med Greklands stödpaket avgör euroländerna. Blir resultatet att grekerna lämnar euron kommer effekterna att bli stora även för oss. Sverige behöver ha en tydlig linje redan på söndag (EU-nämnd på fredag), bland annat i följande frågor:

1. Hur ska den akuta grekiska krisen hanteras om betalningssystemet bryter ihop fullständigt? Förberedelser pågår redan för nödhjälp. Även Sverige behöver ställa upp inom ramen för EU och kanske också bilateralt. Vilka verktyg ska EU använda och vilka beslut ska tas av EU-28 respektive av eurogruppen?

2. Vilken juridisk grund och vilka motiv ska användas om Grekland måste lämna euron? Detta avgörs till stor del av euroländerna, men kan också få långsiktiga effekter för alla EU-28 och leda till debatt om framtida fördragsändringar. Här handlar det om grundläggande frågor kring varje medlemsstats rättigheter och skyldigheter. Regeringen kan behöva förankra olika alternativ i riksdagen på fredag och/eller ha beredskap för stora beslut på söndag.

3. Det gäller att värna Greklands EU-medlemskap, som trots dagens svårigheter varit en stor framgång och en garanti för demokrati. Ett Grekland som upplever att man kastats ut ur euron kan försvåra EU-samarbetet framöver, bland annat genom sin vetorätt i många frågor. Kontakterna mellan Syriza och Moskva gör detta särskilt oroväckande. Vilka insatser kan Sverige, med våra historiskt goda kontakter, göra för att bidra till ett konstruktivt samarbete mellan Grekland och de 27 övriga medlemsländerna i ett sådant scenario?

4. Det finns redan starka krafter i euroländerna och EU-institutionerna som vill skynda på fördjupningen av eurosamarbetet som svar på Greklandskrisen. Sverige bör i så fall tillsammans med andra icke-euroländer verka för att fördjupningen sker med respekt för övriga medlemsländer och att institutionerna (som EU-kommissionen) fortsätter att arbeta för alla 28 medlemmar utan att vi blir marginaliserade. Men det räcker inte att hålla emot dåliga förslag och försöka säga nej. Samtidigt drar britterna åt det andra hållet och vill försvaga samarbetet inom EU-28. Sverige behöver beskriva en tredje väg där samarbetet mellan EU-28 utvecklas, ta fler initiativ för att påverka framtidens EU, och tydligare visa att vi vill tillhöra EU:s kärna på alla områden där vi kan.

5. Särskilt angeläget är det att Sverige tar initiativ när det gäller områden som annars eurogruppen kan välja att fördjupa på egen hand. Många sådana frågor om jobb, social sammanhållning och hållbar tillväxt finns inom ramen för Europa 2020-processen. De är också aktuella i den så kallade europeiska terminen. Visst gör Sverige redan en hel del, inte minst när det gäller jämställdhet och ordning på arbetsmarknaden, men det går att utveckla politiken och visa att fördjupningen kan ske inom EU-28 och inte enbart inom eurogruppen. Det kan i stor utsträckning ske utan att ge EU mer kompetens, om man nu är orolig för det. Här borde de politiska partierna träta mindre sinsemellan och istället inse att Sverige måste vara aktivt på dessa områden för att inte förlora inflytande i hela EU-arbetet.

Man ska inte utesluta en uppgörelse på söndag, trots allt. Men även i ett sådant fall har något avgörande hänt. Många av de grekiska problemen kvarstår även vid en tillfällig lösning. Konflikten mellan Grekland och övriga euroländer har dessutom satt igång krafter för en snabbare fördjupning av EMU som kommer att påverka oss.

Sverige kommer att vara medlem i ett nytt EU på måndag.

Utrikespolitik via PR-bolag

Sista dagen på Almedalsveckan. Varje år görs några försök att debattera de nära kontakterna mellan politiker och PR-konsulter, på rosévinsmingel och slutna middagar, men det verkar dröja med någon grundläggande förändring. I andra länder skulle kritiken vara betydligt hårdare.

I år skrev DN:s Ewa Stenberg en utmärkt text om riskerna med påverkan via pr-företag som inte berättar om sina kunder. Hon nämnde bland annat Saudiarabiens vilja att anlita JKL Group och/eller Kreab Gavin Andersson för att förbättra bilden av landet i Sverige.

Denna historia, som blivit känd genom Wikileaks, borde vara ett ämne för granskande medieredaktioner. Vad hände egentligen? Har något svenskt PR-företag arbetat för den saudiska regeringen? Stämmer det att Kreab hjälpte Wallenbergsfären att samordna 33 direktörers artikel på DN Debatt om samarbetet med Saudiarabien? Hur ska Kreab-ordföranden Peje Emilssons angrepp på Margot Wallström i DN tolkas i ljuset av Wikileaks-uppgifterna?

Saudiarabiens vilja att anlita svenska PR-bolag är principiellt intressant. Debatten handlar ofta om hur företag eller organisationer försöker påverka politiska beslut utan att synas. Att stater agerar i hemlighet för att påverka ett annat land via PR-konsulter är något som borde uppmärksammas mer.

Att PR-företag i Bryssel tagit emot sådana uppdrag är välkänt. Nyligen briserade också en skandal i Schweiz, där en parlamentariker anklagas för att ha lämnat över känsliga uppgifter till Kazakstan via en PR-konsult. Konsulten, som arbetar på Burson-Marsteller, ska också på uppdrag av sin kund i Kazakstan ha skrivit en interpellation om relationerna mellan Schweiz och Kazakstan som parlamentarikern ställde.

Rysslands informationskrigföring diskuteras med rätta intensivt. Hur omfattande är den hemliga påverkan via PR-konsulter som stater ägnar sig åt i Sverige? Det borde också stå på dagordningen.

När pendeln svänger

Terrordåden i USA den 11 september 2001 chockade världen. Tusentals människor dog vid al-Qaidas attacker på World Trade Center och Pentagon.

Reaktionen blev hård. Det nödvändiga samarbetet mot en ny tids hot blev till Bushadministrationens "krig mot terrorn", där etiska principer lades åt sidan.

Bombdåden i Madrid år 2004 och i London år 2005 fick EU att skärpa sin lagstiftning och att anta hemliga handlingsplaner mot terrorism, där udden till en början var ensidigt riktad mot våldsbejakande islamism.

Kritiken mot rättsövergrepp i terrorbekämpningens namn växte gradvis i styrka samtidigt som det gick en tid utan stora terrordåd i Europa. Pendeln i debatten hade svängt, vilket också märktes i den intensiva svenska diskussionen om "FRA-lagen".

När terrorn slog till i Norge år 2011 var det inte jihadister som sprängde Höyblokka där statsministern hade sitt kontor, vilket myndigheterna fruktat. Mannen bakom dåden visade sig heta Anders Behring Breivik och vara högerextremist.

I den angelägna debatten om högerextremt våld spelade en del debattörer ned hotet från våldsbejakande islamism. Mycket energi lades på att försöka visa hur få dödsfall i Europa som kom från sådana grupper. När säkerhetspolis och underrättelsetjänster varnade även för sådan terrorism möttes de av misstro i offentligheten. Samma sak gällde modiga muslimska debattörer som tog debatten med åsiktspoliser och jihadister.

Nu svänger pendeln återigen, efter IS fruktansvärda övergrepp i Syrien och Irak, och efter de senaste månadernas terrordåd i Europa och Nordafrika. Idag väljer kristdemokraternas Ebba Busch Thor att gå ut hårt i Almedalen mot IS. Bland förslagen finns att den som deltar i handlingar utomlands ska kunna dömas för landsförräderi. Caroline Szyber skriver i Expressen att "signalspaning måste kunna vara ett användbart verktyg som Säpo beställer även efter att förundersökning inletts". Roger Haddad (FP) har nyligen framfört liknande förslag. Frågorna är aktuella bland annat i beredningen av Lars Werkströms utredning om kriminalisering av terrorismresor.

Själv har jag skrivit om dessa frågor i rätt många år. Jag påstår inte att jag varit opåverkad av hur vindarna blåst. Men det jag lärt mig är att frågorna om terrorbekämpning, rättssäkerhet och integritet är svåra. Det är fel att kasta grundläggande rättsprinciper över bord. Det är också fel att blunda för det hot som terrorism innebär och den roll som underrättelse- och säkerhetstjänst spelar för att hindra brott mot den grundläggande mänskliga rättigheten till liv. FRA har exempelvis haft avgörande betydelse för att hindra terrordåd i Sverige och utomlands.

De svåra avvägandena förtjänar en debatt där myndigheterna är mer öppna om hotbilder och resultat, samtidigt som de debattörer som argumenterar för rättssäkerhet och integritet försöker svara på hur vi ska undvika terrordåd i framtiden. En mer nyanserad sådan debatt finns internationellt (se exempelvis Born m fl: International Intelligence Cooperation and Accountability och David Omand: Securing the State). Det är också viktigt att medier håller fast vid sina etiska principer och inte rusar i väg i den ena eller andra riktningen utan att bry sig om fakta. Vi behöver en saklig diskussion, inte vindflöjeldebatt.

Jag hoppas kunna återkomma i detta ämne mer utförligt så småningom. Tyvärr lär frågan fortsätta att vara aktuell.

Så kan Löfven motverka Sverigedemokraterna

Sverigedemokraterna har gått fram i ett antal opinionsmätningar. I dag presenterar SCB sina resultat från maj.  Det ger en mer detaljerad bild av väljarströmmarna mellan partier, och opinionen i olika delar av landet, än andra mindre mätningar (även om SCB tidigare underskattat SD:s väljarstöd medan Sentio träffat mer rätt).

Vilka slutsatser kommer partiledningarna för (S) och (M) att dra av dagens siffror? (M) verkar redan vara på väg mot en mer restriktiv flyktingpolitik. Frågan är hur länge Anna Kinberg Batra kan hålla emot länsförbund som vill gå ännu längre.

Socialdemokratiska ombud åkte hem från Västerås i söndags, glada efter en partikongress utan uppslitande strider. Besluten om ökade investeringar i bland annat bostäder kan underlätta flyktingmottagandet. Det räcker ändå inte för att dra under grunden för Sverigedemokraterna.

Receptet mot (SD) är jobb, bostäder och bättre skola, säger ledande (S)-företrädare. Och visst behövs det generell politik.

Det mest akuta för Stefan Löfven är ändå att visa hur landets kommuner ska kunna klara dagens nivå på flyktingmottagandet, och se till att det märks förbättringar snabbt. Det handlar om större insatser än det etableringspaket som regeringen hittills lagt fram, om att alla kommuner måste ta emot flyktingar, om ökad stöd till kommuner och landsting för att möta större behov av skola och vård, och om mycket annat. Regeringen måste skapa utrymme för sådana miljardsatsningar i höstens budget, framför allt för ett bra flyktingmottagande, men också politiskt för att inte förlora ännu fler väljare till (SD). Det är väljare som kan bli svårt att få tillbaka.

Om inte (S) och (MP) gör sådana satsningar snabbt blir det enda alternativet för Stefan Löfven snart att göra som Jens Stoltenberg i Norge och skärpa asylpolitiken. Jens Stoltenberg är verkligen inte rasist, men jag tycker det vore fel väg att gå. (S)-ledningen måste inse allvaret. Det är bråttom nu.

(UPPDATERING: Det är bra att regeringen via Ylva Johansson föreslår att alla kommuner ska ta emot flyktingar. Tyvärr verkar det inte finnas någon majoritet i riksdagen för förslaget.)

Trovärdig folkrörelse kräver öppenhet om PR-bolagen

Många vill påverka Sveriges största parti. Det är bra. Däremot finns det en rad problem när påverkan sker via PR-bolag med hemliga uppdragsgivare. Vem är avsändaren? Var går gränsen mellan politiska förtroendeuppdrag och att ta betalt för att påverka? Hur påverkas kontraktet mellan väljare och parti om det finns oklarheter kring motiven för hur förtroendevalda agerar?

Sådana inslag har funnits när det gäller kärnkraftsdebatten inom socialdemokratin. JKL och Prime PR är två exempel på byråer som arbetat aktivt bakom kulisserna.

Aftonbladet avslöjade år 2010 hur Svenskt Näringsliv anlitat Prime för att dra socialdemokratin högerut. Primeskandalen vållade intensiv debatt, men ledde inte till några ordentliga etiska regler inom partiet. Personer knutna till PR-bolag förstärkte de interna motsättningarna kring Håkan Juholts partiledarskap.

PR-byråerna är aktiva även i frågor som är aktuella på denna kongress. Prime spelar en framträdande men dold roll i kampanjen för TTIP-avtalet, i nära kontakt med den amerikanska handelskammaren och Stockholms handelskammare. I mars ordnade Prime exempelvis ett möte med den ansvariga EU-kommissionären Cecilia Malmström i frågan. Tyvärr är inte alla debattörer tydliga om sina kontakter med Prime och andra PR-företag med hemliga kunder.

Den socialdemokratiska partiledningen har fortfarande inte lagt fram förslag om etiska regler vad gäller kontakterna med PR-bolag. Trots att det är en central fråga för en folkrörelse, och trots de katastrofala resultaten för syskonpartier i andra länder som råkat ut för etiska skandaler.

De ombud som vill värna partiet som folkrörelse kan ta upp frågan till exempel i samband med motion A52 om konkurrensklausul, och hoppas att partistyrelsen är klok nog att lyssna. Det vore också bra om LO-ledningen svarade på frågor om vilken roll som PR-företagen spelat i försöken att påverka amerikanska fackförbund och politiker om TTIP.

Låt inte TTIP försvaga demokratiskt beslutsfattande

Visst är frihandel bra, men det finns också risker med att låta handelsintressen överskugga människors värderingar i demokratiska samhällen. Det är ett av budskapen från den ansedda tidskriften Nature i en kritisk ledare om TTIP.

Näringslivet hävdar ofta att regler om hälsa och miljö bör harmoniseras utifrån vetenskapliga sanningar om vad som är farligt. Att använda god vetenskap för lagstiftning är bra, skriver Nature, men vetenskapen är inte alltid entydig och det finns andra hänsyn att ta:

The practices of individual nations are forged from their own history and culture, resulting in different approaches to how they structure health care, agriculture, food or environmental systems — and in how these are shaped by government and the market, and to what extent. National attitudes to science and technology are formed in a similar way; for example, in the level of risk people are willing to accept, or the ethical limits that such attitudes place on research or medical practices.

That is why regulations differ worldwide. The dominant globalization ideology too often sees cultural differences, and citizens’ rights to determine the sort of society they desire, as trade barriers that must be overcome. This is misguided. Science policy-setting is not, and must not be, chiefly about trade.

Motståndet mot dagens TTIP-texter har sakliga grunder. Det förstärks av bristen på öppenhet och av att förhandlingarna skötts i en alltför snäv krets av handelspolitiker. TTIP är inte enbart ett frihandelsavtal, det kommer att sätta ramar för regering och riksdag i många frågor som har stor betydelse för medborgarna: som skyddet av barns hälsa, arbetet för god miljö, riskerna på arbetsplatserna, konsumenters rättigheter. 

Därför är det klokt att lyssna på sakliga röster som Nature. Ett sätt är att ompröva EU-kommissionens förslag om hur samarbetet EU-USA om nya regler ska gå till. Dagens förslag om regelsamverkan har flera av de brister som Nature tar upp. 

Framtidens regler om arbetsmiljö, hälsa, konsumentskydd och miljö bör beslutas utifrån värderingar och fakta i demokratiska processer av de statsråd som är ansvariga för frågorna. Det vore märkligt om politiker som Ylva Johansson, Gabriel Wikström och Åsa Romson lämnade över stora delar av den makten till handelstjänstemän.

Stefan Löfven behöver visa ledarskap

Det var inte enkelt att bygga ut barnomsorgen på 1970- och 1980-talet. Olof Palmes engagemang som partiledare och statsminister var avgörande, annars hade reformplanerna fastnat i budgetprocesser och byråkrati. Samma sak gäller många andra socialdemokratiska projekt, som i dag har ett brett stöd.

Jobben står högst på Stefan Löfvens och regeringens prioriteringslista. En hel del görs, men mer behövs. Det kräver ytterligare insatser från statsministern personligen. Att delegera och lita på statsråden inom deras områden är en bra ledarstil, men de stora reformerna måste ledas från Rosenbad.

Tre exempel som gäller jobben:

Regeringen behöver presentera en trovärdig politik för att fler svenskar med utländsk bakgrund ska komma in på arbetsmarknaden. Det etableringspaket som hittills presenterats innehåller många bra förslag, men satsningarna är för små. Dessutom krävs stora investeringar mot segregationen. Det tidigare beslutet att avskaffa integrationspolitiken utan ett ordentligt alternativ är en del av förklaringen till dagens låga opinionssiffror.

Investeringarna måste bli större, som LO, SSU, (S) i Skåne med flera kräver. Det är ingen omöjlighet att få parlamentariskt stöd för bättre järnvägsunderhåll, utbyggt bredband eller fler bostäder. Även om vissa förslag fälls i riksdagen gäller det att visa politisk vilja.

EU-arbetet behöver få högre prioritet. Ett fördjupat samarbete inom eurogruppen kan innebära att Sverige förlorar inflytande. Det är en allvarlig risk för socialdemokratiska prioriteringar som jobben. Omvänt kan ett mer aktivt svenskt EU-arbete bidra till högre sysselsättning, bättre miljö och ökad jämställdhet.

Stefan Löfven har lett socialdemokratin till valseger och till regeringsmakten. Helgens partikongress minns säkert de åtta åren i opposition och all intern turbulens. Löfven är en uppskattad partiledare som har visat sin förmåga att hålla samman ett lag. Det förtroendet ger också utrymme för ett mer kraftfullt ledarskap i de stora frågorna.

Etablering av nyanlända kräver mer pengar

Regeringen satsar 125 miljoner kronor på bättre språkundervisning för nyanlända år 2015 och på stöd till folkrörelsernas insatser för en god start i Sverige. Beloppet för bättre SFI ökar följande år, till 100 miljoner kronor per år.

Det är bra att regeringen tar etableringen av nyanlända på allvar. Bristerna är stora i dag och med ett historiskt sett högt flyktingmottagande är behoven stora. Folkrörelserna har en viktig roll att spela.

Pengarna lär dock inte räcka särskilt långt. Kommuner och landsting har länge framfört att flyktingmottagandet är underfinansierat. SvT redovisade nyligen en enkät där en stor majoritet av landets socialdemokratiska kommunalråd vill att staten tar ett större ekonomiskt ansvar för etableringen och för asylsökande barns skolgång.

Det regeringen hittills berättat om satsningarna i vårpropositionen räcker inte. Förhoppningsvis kommer förslag om betydligt mer pengar den 15 april. Och ett rejält investeringsprogram för att bryta segregationen.

God journalistik och bra personalpolitik hör ihop

"Utfryst från DN". Tidningen Journalisten beskriver i sitt senaste nummer hur Dagens Nyheter behandlade journalister som arbetsgivaren inte ville ha kvar i sin nya organisationsplan.

Kritiken har funnit tidigare. Journalisten har gjort ett utförligt arbete med att kartlägga vad som egentligen hände. Det är en skrämmande berättelse om bristen på rimlig personalpolitik.

Mediebranschen är i kris. Inkomsterna minskar för många företag. Nedskärningar kan vara nödvändiga (även om man kan notera hur vissa mediekoncerner går med stora vinster samtidigt som personalen skärs ned). Det är inget lätt chefsuppgift att minska personalstyrkan.

Krisen är ändå inget försvar för att behandla medarbetare illa. Dagens Nyheter är ett exempel bland flera. Det är bra att branschmedier som Journalisten granskar vad som sker. Hade samma sak hänt till exempel inom kommunal förvaltning skulle rubrikerna sannolikt varit större även i vanliga nyhetsmedier.

Personalpolitik är inte bara en fråga för VD och medieföretagens personalchefer. Det går inte att skilja det publicistiska uppdrag som en chefredaktör har från ansvaret för hur medarbetarna behandlas. Därför är det bra att Peter Wolodarski nu kommenterar det som skett på Dagens Nyheter.

Mod är en förutsättning för bra journalistik. När medarbetarna känner att ledningen har tilltro till dem så ökar möjligheterna till angelägna texter och inslag. Det är bra även kommersiellt. Dessutom har journalister och övriga anställda i medieföretagen ofta minst lika god känsla för mediemarknaderna som en del "strateger" från handelshögskolorna. Mediechefer gör klokt i att lyssna mer på sina medarbetare inför strategibesluten.

Att vara ansvarig utgivare kräver integritet i publicistiska beslut. Att inte ha motsvarande integritet och stå upp för en rimlig personalpolitik minskar förtroendet för chefredaktörer och övriga mediechefer. Journalistförbundet driver de anställdas rättigheter på ett bra sätt. Jag skulle önska att organisationer som Utgivarna också blev tydligare om behovet av bra personalpolitik.

De osynliga murarna

Friskolor släpper inte in flyktingbarn. Det är vinkeln på en artikel i Dagens Samhälle (som jag inte hittar på nätet, men Helsingborgs Dagblad skriver om samma ämne).

Helsingborg är ett exempel. På några månader har 210 nyanlända barn börjat i kommunen. Många av dem kommer från inbördeskrigets Syrien. Ungefär 200 av barnen går i grundskolor som kommunen driver, enbart tio av dem i en friskola. Detta trots att friskolorna sammanlagt tar emot 24 procent av eleverna i kommunen.

Siffrorna kanske ändrar sig något när det gått lite mera tid, men trenden är tydlig och finns i andra kommuner. Ett centerpartistiskt kommunalråd i Västerås säger till Dagens Samhälle att hon aldrig tänkt tanken att flyktingbarnen ska börja i friskolor.

I den lilla kommunen Uppvidinge finns enligt Dagens Samhälle 170 barn i grundskolan som är asylsökande eller just fått uppehållstillstånd. Ingen av dem går i den friskola i Älghult där många av dessa barn bor. Däremot är 62 av 167 barn i den kommunala Alstermoskolan någon halvmil bort nyanlända.

Mest intressant är kommentaren från Ulla Hamilton, vd för Friskolornas riksförbund. Hon har inte tänkt på frågan om hur friskolor ska kunna ta emot fler flyktingbarn. "Men det finns ju ett regelverk med ett kösystem", säger hon. "Man kan inte ha en gräddfil för de här barnen." Skolinspektionen menar att det inte går att ha ett särskilt kösystem för flyktingbarn.

Effekten tycks bli att kommunalt drivna skolor tar emot oproportionellt många nyanlända elever medan det är friskolorna som får en "gräddfil" förbi den kostnad det innebär med extra resurser för dessa elever. Ett av många exempel på de osynliga murar som upprätthåller och förstärker segregationen. Och som Ulla Hamilton "inte tänkt på".

Jag har skrivit om ett antal andra sådana mekanismer, som krångliga skolval, kommuner som inte bygger hyresrätter, onödiga språkkrav för att få yrkesgodkännanden, med mera. Om riksdagspartierna verkligen vill förbättra flyktingmottagandet och bryta segregationen vore ett bra inslag att gå igenom alla regelverk och metoder som stänger ute människor med utländsk bakgrund. Reglerna om kösystem och nyanlända elever är ett uppenbart exempel.

Regeringschefer och nationella säkerhetsfrågor

Hans Wallmark (M) har ställt en interpellation om det säkerhetspolitiska rådet till statsminister Stefan Löfven. Det ska bli intressant att följa debatten.

Själv har jag ingen kunskap om läget i regeringskansliet med det utlovade rådet. Däremot läser jag om diskussionen i andra länder. Inte minst i Storbritannien (se mitt blogginlägg i november). Institute for Government beskriver i en aktuell rapport lärdomar från arbetet med det nationella säkerhetsrådet. Slutsatserna handlar bland annat om:

"* the significant potential gains from sustained prime ministerial attention and the concomitant risks of losing effectiveness if prime ministers fail to devote sufficient time to the process

* the necessity of inter-departmental co-operation, and the integral role that a national security adviser can play as an effective broker between competing departmental interests

*  the potential tension between strategic and operational focus

* the need for a well-resourced central secretariat and the difficulty of driving delivery from what is, relative to international comparators, the small centre of UK government, as the secretariat – like any other part of the centre – suffers a capacity gap vis à vis departments, and has become smaller since May 2010."

Tyskland är också ett lärorikt exempel. Där ligger underrättelsetjänsten BND direkt under förbundskanslerns kontor. Chefen för Bundeskanzleramt (BKA), för närvarande Peter Altmeier, är ansvarigt statsråd för BND. Det finns även en särskild statssekreterare för underrättelsefrågor i BKA, Klaus-Dieter Fritsche. Han ansvarar för samordningen av informationen från de tre underrättelse- och säkerhetstjänsterna BND, MAD och BfV. Varje tisdag leder han en genomgång av läget där Peter Altmeier också brukar delta.

Kontrollmekanismerna är mer utvecklade i Tyskland än i många andra länder, delvis på grund av landets historiska erfarenheter. För närvarande pågår en hård dragkamp mellan BKA och det särskilda utskott i förbundsdagen som granskar samarbetet med NSA. Nyligen ska brittiska GCHQ ha hotat avbryta samarbetet med Tyskland om kontrollutskottet får alltför mycket information om internationella kontakter.

Kan regeringarna komma överens om klimatåtgärder?

Följer klimatförhandlingarna i Geneve. När jag surfar runt hittar jag en gammal rapport på IPCC:s hemsida. Arbetsgruppen om åtgärdsstrategier sammanfattade i juni 1990 underlaget från ett antal underarbetsgrupper. Det är en rapport där stora delar fortfarande håller.

Själv satt jag i den underarbetsgrupp som analyserade energi, transporter och industri. Vår sammanfattning finns med i rapporten. Det väcker en del minnen av diskussionen.

Sekretariatet från OECD och IEA spelade en viktig roll. Likaså den amerikanska delegationen. Då var USA till stor del en progressiv kraft.

I sammanfattningen finns rekommendationer som att satsa på standarder för energieffektivitet hos konsumentprodukter. Aktuellt även i dag. Överenskommelser om bättre energieffektivitet är en del av klimatdiplomatin. Debattörer som tidigare EU-förhandlaren Jörgen Henningsen anser att globala avtal om åtgärder som energieffektivitet vore en väg framåt i de svåra förhandlingarna. Klimatkonventionens avsnitt om Policys and Measures kan utvecklas, menar han.

Dessutom kommer jag ihåg hur ett svenskt förslag i sista minuten att ta med diagram över utsläppen på capita gick igenom. Efter mötet i underarbetsgruppen kom en delegation från USA:s EPA fram till oss och tackade diskret. Att göra USA:s stora utsläpp per invånare så tydliga skulle hjälpa dem på hemmaplan. Nu ska det bli spännande att se hur Barack Obama agerar under den sista delen av sin presidentperiod.

Svåra frågor i arbetet mot terrorn

Terrorn i Paris kunde också ha drabbat Köpenhamn. Attacken mot Charlie Hebdo har tydliga likheter med planerna på en massaker i Jyllands-Postens kontor.

Polisen ingrep innan terrordådet i Köpenhamn blev verklighet. Flera andra terrorplaner med sin bas i Sverige har också avvärjts under senare år, enligt Säkerhetspolisen och andra källor. Däremot är svenska myndigheter mer förtegna om vilka metoder som används än sina kollegor i andra länder, som USA och Storbritannien.

Det handlar i stor utsträckning om underrättelsearbete, där den insamlade informationen inte används i domstol. Däremot kan materialet få rättslig verkan på andra sätt, som i Norge där ett antal personer utvisades sommaren 2014 efter varningar om terrorplaner, och vid de kritiserade egyptenavvisningarna i Sverige år 2001. De personer som betraktas som misstänkta har i sådana fall inte någon verklig möjlighet att bemöta anklagelserna.

Internationellt finns en debatt kring användningen av underrättelser på sätt som får rättslig verkan (se exempelvis Born, Leigh och Wills: International Intelligence Cooperation and Accountability, Routledge 2011). I Sverige finns alltför lite av denna angelägna diskussion. Förståelsen av underrättelsernas betydelse verkar begränsad.

Säkerhetstjänsterna misslyckades att förebygga terrordådet i Paris. Det kommer sannolikt att leda till hårdare tag mot personer som misstänks sympatisera med terrororganisationer, såväl i Frankrike som på EU-nivå. Islamofobin kan öka. Det gäller att slå vakt om öppenhet och rättssäkerhet i denna situation.

Samtidigt finns ett verkligt terrorhot från olika extrema grupper som det är farligt att förneka. Framför allt för de människor som riskerar att drabbas, men också för samhällsklimatet. Det gäller att visa hur stater kan skydda sina medborgare mot terrordåd utan att göra avkall på rättssäkerheten. Då behövs en öppen diskussion om hanteringen av underrättelser och om samarbetet mellan länder. Svenska myndigheter kan vara tydligare om sådana principiella frågor utan att arbetsmetoderna förlorar i effektivitet.

Det finns många andra angelägna frågor när det gäller terrorism, inte minst när det gäller det bredare arbetet mot utanförskap och risken för att stigmatisera vissa grupper. Jag har skrivit ett antal texter om dessa frågor, bland annat på Aftonbladets ledarsida och i internationella medier. Länkar till några av dem finns på min hemsida, www.matsengstrom.se, fliken om terrorism och rättssäkerhet.