Parisavtal efter 25 år

Jag ska inte försöka analysera klimatavtalet i Paris. Det kommer många andra att göra.

En personlig reflektion bara: klimatkonventionen kom till år 1992 i samband med FN-konferensen i Rio de Janeiro. Förberedelserna hade börjat åtminstone år 1990 (jag minns ett möte i Washington då när jag var klimatansvarig handläggare på Miljödepartementet). Dessförinnan hade klimatpanelen IPCC börjat sitt arbete med bland annat ett stort möte i Sundsvall. Sverige hade infört världens första styrande koldioxidskatt och andra länder följde efter.

Den som läser avtalstexten i Paris kan möjligen ställa frågan: "Har vi inte kommit längre på 25 år?". Kyotoprotokollets bindande krav på utsläppsminskningar är borta. Det finns ingen tydlig plan för att nå det övergripande målet att minska temperaturökningarna. Internationell sjöfart och flyg är inte med. Klimatkonventionens avsnitt om åtgärder ("Policies and measures") används fortfarande inte för bindande överenskommelser om till exempel energieffektivitet. Under tiden har de globala utsläppen ökat, inte minst på grund av Kina.

De som jublar pekar å andra sidan på att alla länder nu åtar sig att agera mot växthuseffekten och att processen med regelbundna översynen kan leda till skärpningar framöver. Alternativet - att inte ha något nytt avtal - hade varit värre.

Medan dessa mödosamma förhandlingar pågått har det hänt mycket annat. Solcellerna har fått ett kommersiellt genombrott som få trodde var möjligt på 1990-talet. Vindkraften har också byggts ut snabbt. Ny fordonsteknik slår igenom. Medvetandet om klimatförändringarna är större än tidigare. Möjligheterna till mer ambitiösa åtgärder finns.

Vilken betydelse har förhandlingsprocessen haft för att hålla liv i det globala arbetet med konkreta åtgärder? Hade det varit mer effektivt att lägga större kraft på sektorsavtal om till exempel energi och transporter? Hur sker samspelet mellan innovationsdrivande politik och globala avtal (jämför med Montrealprotokollet och utfasningen av freonerna)? Det är intressanta frågor för statsvetare och andra att studera, och för politikerna att lära av.

Nu blev det ett klimatavtal medan Barack Obama är kvar i Vita huset. Texten kan också läsas så, i ett större sammanhang.