Därför behöver vi FRA - med rätt styrning och kontroll

Saddam Husseins Irak har troligen kemiska och biologiska vapen. Det påstod chefen för Must vid ett av regeringens möten på senhösten 2002. Senare visade sig uppgifterna vara felaktiga. "Det var nog en rundgång i västsystemet på underrättelsesidan", sa Björn von Sydow som var försvarsminister år 2002 när jag intervjuade honom för min bok Anna Lindh och det nya Europa.

FRA gav en bättre bild. Det finns inga tecken på att Saddam Hussein förfogar över massförstörelsevapen, berättade FRA för regeringen.

Synen på Iraks vapenprogram är ett av flera exempel på nyttan av en egen underrättelsetjänst. FRA bedriver en verksamhet med hög kvalitet. Det behöver ett land som vill kunna föra en aktiv utrikespolitik och inte bara vara beroende av andra.

Det är till exempel utmärkt att FRA spanar på den ryska statsledningen och på energiföretag där det finns starka intressen från kretsen kring Kreml. Ryssland är en auktoritär stat som tystar kritiska röster och använder energi som påtryckningsmedel mot sina grannar.

Att FRA har ett nära samarbete med NSA och GCHQ är inte heller fel i sig. Samarbete kring underrättelser är vanligt och ibland nödvändigt för att skydda liv. Frågan är hur samarbetet styrs och var gränserna går. Regeringen avgör i hemliga beslut vilka stater som FRA ska byta information med och vilka länder underrättelsetjänsten får bedriva spaning mot. Det är i grunden ett politiskt ansvar.

Vad som gör mig fundersam är de stora mängder rådata, som FRA lämnar över till utländska partners. Återigen är det ett politiskt ansvar att sätta lämpliga gränser för automatisk överföring av information. Utgångspunkten för insamlingen måste vara svenska intressen.

Det finns alltså mycket i FRA:s verksamhet som är angeläget för Sverige. Det borde fler säga i den allmänna debatten. Däremot är avvägningen mellan personlig integritet och risken för terrordåd eller annan grov brottslighet svår. Här har det verkligen funnits skäl för kritik.

Vi avslöjade på Aftonbladets ledarsida år 2008 hur Säpo beställde spaning på svenskar som reste utomlands från FRA, utan beslut av åklagare eller domstol. Övervakningen av personer skedde länge utan tillståndsprövning och kontroll. Det var orimligt.

Nu finns det regler för verksamheten med bland annat en Försvarsunderrättelsedomstol. Fortfarande finns risker att övervakningen går för långt. Därför är det bra med en ny intensiv debatt om integritetsfrågorna. Uppgifterna från Snowdendokumenten om omfattande program för "massövervakning" behöver granskas i förhållande till den svenska lagstiftningen, bland annat av Siun.

Överföringen av personinformation till och från andra länder är en särskilt känslig fråga. Här behövs bättre dokumentation och kontroll. Jag har skrivit om det tidigare, och bland annat föreslagit att sådan information inte ska lämnas till länder som kan antas begå övergrepp mot de mänskliga rättigheterna.

Samtidigt ska man vara medveten om att spaningen ger resultat. Det är alldeles för enkelt att avfärda de svåra besluten med att denna form av övervakning inte är effektiv mot terrorism. Min bild är annorlunda. FRA:s arbete kan hindra terrordåd, även i Sverige. Det skulle vara bra för debatten om FRA och Säpo redovisade sina resultat på detta område tydligare, vilket redan har skett i USA, Storbritannien och Tyskland.

Slutsatsen kan ändå bli att integritetsskälen väger tyngre, till exempel när det gäller att begränsa utbytet av personinformation med länder som inte respekterar mänskliga rättigheter. Men beslut av riksdag och regering bör bygga på en så välinformerad offentlig debatt som möjligt.