I valrörelsen 1991 besökte Anna Lindh och
ANC:s generalsekreterare Cyril Ramaphosa Tensta gymnasium. Anna Lindh skulle
ofta göra så, ta med internationella ledare till Tensta. Till gymnasiet kom även den
brittiske utrikesministern Robin Cook under hennes tid på UD.
Kampen mot rasförtrycket i Sydafrika engagerade många i
Sverige, redan från 1950- och 1960-talet. Bengt Säve-Söderberghs beskriver det
svenska stödet till befrielserörelserna i södra Afrika i boken Vår seger var också er. Olof Palme
spelade en huvudroll.
Södra Afrika var också en av de viktigaste internationella
frågorna för SSU under Anna Lindhs ordförandetid. SSU var med i den breda
rörelse mot apartheid som bland annat manifesterades genom Isolera
Sydafrikakommittén, ISAK. Ungdomsförbundet bedrev solidaritetsarbete i olika
former: bildade opinion, ordnade utbildningar för ANC-medlemmar och andra, skapade nätverk.
- Anna var engagerad på flera olika fronter, berättar Monica Andersson som var SSU:s internationella sekreterare och senare fick motsvarande befattning i det socialdemokratiska partiet.
Som ordförande för Landsrådet
för Sveriges ungdomsorganisationer, LSU, ledde Anna Lindh det opinionsarbete
där i stort sett alla ungdomsorganisationer utom det moderata ungdomsförbundet
deltog. I SSU var Sydafrikafrågan stor.
Anna Lindh var också engagerad i ungdomsinternationalen IUSY, där kampen
mot apartheid var en central fråga.
Att stödja befrielserörelsen ANC och dess ungdomsförbund var
ett viktigt inslag.
- Vi byggde upp många kontakter med ANC, säger Monica
Andersson.
Bengt Säve-Söderberg tar upp ungdomsförbundets arbete för en
internationell bojkott av apartheidregimen i sin bok. Sommaren 1986 hamnade det
socialdemokratiska partiet i otakt med den rörelse som ville se ett förbud mot
import från och export till Sydafrika, även om FN inte kunde enas om en sådan
utvidgad bojkott. Enligt Säve-Söderbergs bok var det statssekreteraren för
utrikeshandelsfrågor Carl Johan Åberg som i en intervju gett bilden att ett
handelsförbud krävde beslut av FN:s säkerhetsråd. Bengt Säve-Söderberg skriver:
”För ett kort tag befann sig Socialdemokraterna, som hela
tiden varit de ledande i kampen mot apartheid, i denna fråga på samma linje som
Moderaterna. Ordföranden i SSU Anna Lindh sade att det vore `förödmjukande för
Sverige att inte ställa upp på samma linje som de nordiska grannarna´”.
Den beskrivningen kan kompletteras av protokollet från
socialdemokraternas VU den 22 augusti 1986, då debatten om partiets syn på en
utvidgad bojkott pågått en månad. Ingvar Carlsson hade uttalat sig en liknande
riktning som Åberg och argumenterade på mötet för att ett handelsförbud krävde
beslut av FN:s säkerhetsråd. I Norge hade däremot Gro Harlem Brundtland valt
att gå före nationellt med en bojkott. Danmark var på samma linje.
Anna Lindh försvarade SSU:s uppfattning vid VU-mötet: ”Vi
har från SSU:s sida under en lång tid krävt bojkott av Sydafrika. Jag har hört
att en del partikamrater var negativa till att vi gick ut i somras, men det var
naturligt, eftersom vi under lång tid har haft det här kravet i
handlingsprogrammet, drivit det i ISAK-arbetet och i egna kampanjer.”
Hon fortsatte: ”Nu tycker jag att det är viktigt att man
sätter någon form av tidsgräns för hur länge man kan tänka sig att vänta innan
man är tvungen att överge tanken på en FN-bojkott, och istället satsa på en
gemensam samordnad nordisk aktion. Jag tror inte heller att det skulle bli en
isolerad nordisk aktion, utan jag tror att många länder skulle ansluta sig.”
Ingvar Carlsson fick stöd för sin FN-linje av bland annat
Sten Andersson och Thage G Peterson. Han mjukade ändå upp den i sin
sammanfattning vid mötet: ”Vi får hålla oss till att vi studerar händelserna
och därmed håller beslutet öppet. Där kan en kompromiss finnas på nordiskt
plan, mellan sidoorganisationerna och partiet – men längre än så sträcker sig
inte min beredskap.”
Något senare hade verkligheten förändrats. USA och
Storbritannien röstade nej till en bojkott i säkerhetsrådet. ”Sedan tog det
bara några veckor innan ett förslag om handelsbojkott lades fram av
regeringen”, skriver Bengt Säve-Söderbergh. ”Av riksdagens partier var det som
vanligt endast Moderaterna som sade nej.”
Anna Lindh följde upp engagemanget för södra Afrika som
utrikesminister. Hon besökte Sydafrika och Botswana år 1999.
- Hon hade ett omfattande program och träffade många i den
sydafrikanska ledningen, säger Monica Andersson. Det var självklart för henne
att fortsätta samarbetet kring demokrati, mänskliga rättigheter och utveckling.
När Nelson Mandela kom till Sverige på statsbesök år 1999
stod Anna Lindh värd för en middag på UD. Hon reste till Sydafrika ytterligare
en gång, år 2003, och träffade då bland annat president Mbeki.
Nelson Mandela hyllade Anna Lindh efter hennes
bortgång:
- Varje mord på en person är en ofattbart tragisk händelse, då våld så enkelt föder
nytt våld.
- Men
mordet på utrikesminister Anna Lindh är speciellt tragiskt, då Lindh hade de
mest utmärkta kvaliteter som var respekterade vitt och brett, i maktens högkvarter
och hos vanliga människor.
TT skrev: ”
Både
den förre anglikanske
ärkebiskopen Desmond Tutu och den sydafrikanske presidenten Thabo Mbeki har
tidigare sänt sina kondoleanser efter mordet på Anna Lindh, som under sin
politiska karriär haft nära och återkommande kontakter med Sydafrikas ledning
efter apartheid-regimen.
Men den
respekterade Nelson Mandelas ord, darriga men fyllda av värme, visade hur stor
Anna Lindh var långt bortom Sveriges gränser.”
Cyril Ramaphosa och SSU:are i Tensta
Anna Lindh och Cyril Rampahosa i klassrummet