Konferensen Folk och Försvar närmar sig och debattörerna laddar upp. Diskussionen om alliansfrihetens framtid borde föras brett i partierna, inte enbart av den försvarspolitiska eliten.
"Låt oss under 2010 utreda för- och nackdelar med ett svenskt medlemskap i Nato", skriver Ulf Henricsson och Annika Nordgren Christensen i dag på Svenska Dagbladets Brännpunkt. De två skribenterna vill "inleda med en utredning av en krets betrodda forskare och säkerhetspolitiskt kunniga personer från olika läger".
Det finns mycket att säga om Sveriges förhållande till Nato och hur förutsättningarna ändrats under de senaste åren. Där har skribenterna rätt.
För min del tycker jag skälen mot Nato-medlemskap fortfarande är starka. Det tänker jag utveckla här nästa vecka.
Däremot gillar jag inte tanken på att säkerhetspolitiken återigen ska analyseras av "betrodda forskare och säkerhetspolitiskt kunniga personer" och sedan lämnas till Försvarsberedningen.
Just detta är det demokratiska problemet med de senaste tio årens utveckling, som jag tidvis följt inifrån.
Göran Persson var till exempel glasklar i sitt försvar för alliansfriheten, men det hindrade inte höga militärer och tjänstemän att ändå driva sin tysta kampanj för svenskt Natomedlemskap. Viktiga ställningstaganden av Försvarsberedningen har saknat förankring i de partier som utsett ledamöterna, och drivits fram utan offentlig debatt.
Risken för att Sverige hamnar i krig angår hela befolkningen. Partierna, inte minst Socialdemokraterna, måste diskutera säkerhetspolitiken på samma sätt som jobben och miljön, i breda, öppna processer. Inte i slutna kretsar av "betrodda" experter.
Andra om Sverige och Nato: Göran Pettersson, Mitt i Steget, Peter Andersson, Röda Berget, Åsa Lindestam
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar