lördag 4 maj 2019

Allvarliga uppgifter om Försvarsmakten och kärnvapnen


Försvarsmakten har kunnat ingå i kärnvapennära samarbeten utan att någon politisk ansvarig har satt sig emot. Det skriver Rolf Ekéus, Lars Ingelstam och Thomas Jonter i en väldokumenterad artikel på DN Debatt. De utgår från ÖB:s remissvar på utredningen om kärnvapenförbud.

När debatten om Sveriges värdlandsavtal med Nato var som hetast påstod försvarsminister Peter Hultqvist med flera att det var helt fel att koppla ihop det aktuella samarbetet med kärnvapenfrågan. Flera hävdade motsatsen. Själv skrev jag att Sverige nog behövde ett värdlandsavtal, men att det fanns risker med texten som den såg ut bland annat när det gällde kopplingen till kärnvapen (se till exempel texterna nedan, från Aktuellt i Politiken i februari respektive april 2016).

De punkter som Rolf Ekéus med flera pekar på är allvarliga. Nu behöver Stefan Löfven reda ut vad som gäller. Hela regeringen måste styra Försvarsmakten, inte bara ett enskilt statsråd (eller om det möjligen är försvarsministerns statssekreterare).

Låt inte generalerna besluta om krig (Aktuellt i Politiken februari 2016)

Tage Erlander klagar i sina dagböcker över höga militärer som inte bryr sig om regeringens riktlinjer. Flera socialdemokratiska statsministrar och försvarsministrar har liknande erfarenheter. Den demokratiska styrningen av militären är en central fråga i Sverige, liksom i andra länder.
Här finns mina största farhågor när det gäller Sveriges omdiskuterade värdlandsavtal med Nato. Vem tar besluten i en akut krissituation? Vad kommer följdavtalen till det första övergripande värdlandsavtalet att säga om vem som ska förhandla med Nato från svensk sida?
Nato har ett strategiskt intresse att kunna flyga över svenskt territorium om det utbryter en konflikt i Baltikum. Under vilka förutsättningar ska Sverige tillåta det? När ska vi öppna hamnar och baser på till exempel Gotland, utan att Sverige blivit angripet?
Det är avgörande frågor för vårt lands säkerhet. Slutsatsen av svenska kungars äventyr på andra sidan Östersjön blev att riksdagen skulle ta beslut om krig eller fred. Det är fortfarande en god princip.
Efter att noggrant ha läst avtalstexten är det svårt att begripa hur försvarsminister Peter Hultqvist kan anklaga kritiker för att ljuga och gå Rysslands intressen. Tvärtom är det angeläget med en öppen debatt om de allvarliga frågor som Pierre Schori och andra ställer. Det gäller till exempel formuleringen om att Natos principer ska vara styrande för samarbetet. Där ingår otvivelaktigt användningen av kärnvapen.
För min del tror jag att Sverige behöver ett värdlandsavtal med Nato efter många års militär nedrustning och ett aggressivt Ryssland. Men inte till vilket pris som helst.
När riksdagen i vår behandlar värdlandsavtalet behöver ledamöterna vara medvetna om att det är ett ramavtal som kan rymma mycket, från enklare övningar till fullskaligt krig. Texten är så allmänt hållen att de konkreta följdavtalen blir avgörande. Dessa kommer sannolikt i stor utsträckning att vara hemliga. Det kan ibland vara nödvändigt av militära skäl, men de grundläggande principerna måste redovisas och diskuteras öppet.
En sådan fråga är om Sverige automatiskt ska ingå i Natos försvarsplanering för de baltiska länderna. Jag anser att det vore farligt och oansvarigt. Visst ska vi vara solidariska med våra baltiska EU-grannar i en konflikt, men den solidariteten kan ta olika former beroende på hur situationen ser ut. Att kunna välja hur vi deltar är ett av de starkaste argumenten för den militära alliansfriheten.
Sverige måste inför följdavtalen med Nato tydligt slå fast att försvarsplaneringen för Baltikum måste innehålla olika alternativ och inte förutsätta användningen av svenskt territorium. Det är Natoländerna som har ställt ut försvarsgarantierna till de baltiska länderna, väl medvetna om de militära svårigheterna. Det ansvaret kan de inte nu lägga över på Sverige.
En annan fråga är hur besluten om att använda svenskt territorium eller stationera Natostyrkor här ska tas. Riksdag och regering bör inte ge ÖB ett sådant mandat. Inte heller försvarsministern på egen hand. Regeringen måste som kollektiv besluta om sådana förslag och gå till riksdagen för godkännande. Om följdavtalen till värdlandsavtalet delegerar sådana frågor till militären i sken av att det gäller praktiska detaljer skulle det strida mot syftet med regeringsformens bestämmelser om dessa frågor.
Att riksdagen också i praktiken behåller rätten att beslut om krig och fred måste tydligt framgå av regeringens proposition till riksdagen. Liksom att alla centrala frågor om samarbetet med Nato ska beslutas av demokratiska valda företrädare, inte av generalerna.

Mats Engström

(S)-medlem, tidigare politiskt sakkunnig på UD med ansvar för säkerhetspolitik

Ge svar i sakfrågorna om värdlandsavtalet (Aktuellt i Politiken 15 april 2016)

Det socialdemokratiska partikansliet hävdade i ett massutskick 25 februari i år att en formulering av Anna Lindh i Sälen år 2002 ligger till grund för Sveriges solidaritetsförklaring år 2009 och inriktningsbeslutet för försvarspolitiken år 2015. Partikansliet menade utifrån denna historieskrivning att värdlandsavtalet med Nato är positivt.
Argumentationen är märklig. Visserligen gav Göran Perssons regering den militära alliansfriheten en mer modern formulering, som är logisk efter kalla krigets slut och Sveriges inträde i EU. Det avspeglades i Anna Lindhs uttalande i Sälen om att Sverige knappast skulle förklara sig neutralt om ett annat EU-land skulle angripas.
Men Anna Lindh ansåg också att den militära alliansfriheten skulle ha en reell innebörd och var stark motståndare till ett Nato-medlemskap. Den ensidiga svenska solidaritetsförklaringen, inklusive att kunna ge och ta emot militärt stöd, kom till långt senare, i Försvarsberedningens förhandlingar bakom stängda dörrar. Under den borgerliga regeringens tid utarbetade Nato en försvarsplanering för Baltikum som utgår från användningen av svenskt territorium. Värdlandsavtalet med Nato innehåller radikalt nya steg om förberedelser för militärt samarbete. Oavsett vad man tycker i sakfrågorna är detta beslut som dagens politiker själva bör ta ansvar för.
När EU utvecklade en militär förmåga för krishantering var Anna Lindh tydlig om att inte blanda ihop detta med några åtaganden som liknade Natos ömsesidiga försvarsgarantier, artikel 5. Ett av skälen var att Sverige inte med automatik skulle dras in i krig vid en militär konflikt på andra sidan Östersjön. Det finns många sätt att inte stå passiv vid ett angrepp på ett annat EU-land, både civila och militära.
Jag spekulerar av princip inte om vad Anna Lindh skulle ha tyckt om dagens politik. Det ville hon själv inte göra om Olof Palme.
Däremot vore det bra om anhängarna av värdlandsavtalet gav svar i sakfrågorna istället för att luta sig mot en tveksam historieskrivning.
Det skulle till exempel vara lämpligt att Peter Hultqvist liksom (S)-ledamöterna i försvarsutskottet förklarade hur propositionens text om att det inte blir någon skillnad mot i dag vad gäller utländsk trupp (inklusive frågan om kärnvapen) går ihop med avtalets artikel 3.8, som innehåller följande text:
Nato-ledd militär verksamhet som stöds av detta samförståndsavtal kan kräva multinationellt stöd av flygplan och helikoptrar i luften och, i fråga om hamnar, av handelsfartyg och militära stödfartyg. Värdlandet bekräftar att förflyttning av sådana luftfartyg, helikoptrar, fartyg och deras besättning i och genom värdlandets territorium får äga rum enligt ett generellt tillstånd så länge den Nato-ledda militära verksamheten varar.”
Den socialdemokratiska riksdagsgruppen borde begära ett förtydligande på denna punkt, och om de övriga avtalspunkter som Pierre Schori med flera uppmärksammat i Aktuellt i Politiken. Liksom om hur svensk handlingsfrihet ska behållas i de följdavtal som ska slutas mellan svenska myndigheter och Nato.
Om inte Nato har alternativ planering för en konflikt i Baltikum utan enbart utgår från att använda svenskt territorium, kan följdavtalen i praktiken skapa en automatik att vi dras in i en militär konflikt på andra sidan Östersjön. Det är inte förenligt vare sig med Sveriges militära alliansfrihet eller med principerna i regeringsformen när det gäller riksdagens roll vid krig.

Mats Engström
Politiskt sakkunnig med ansvar för säkerhetspolitik åt Anna Lindh 1998-2001, författare till boken Anna Lindh och det nya Europa




onsdag 3 april 2019

Frankrike och Tyskland oense om säkerheten kring Östersjön


Katarina Engberg presenterade i dag en mycket intressant studie om relationerna mellan Frankrike och Tyskland. Seminariet på SIEPS handlade om en lång rad frågor, som utrikespolitik, säkerhet och försvar, och ekonomiskt samarbete. Många kloka inlägg, inte minst om hur ett närmare samarbete drivs fram av yttre tryck från bland annat Kinas statskapitalism och USA:s förändrade politik under Donald Trump.

Här vill jag lyfta fram ett kort avsnitt med stor potentiell betydelse för Sverige. Katarina Engberg skriver:

"In addition, France has enlarged its circle of collaborators by inviting Finland and Estonia, thereby stating its own strategic interest in the Baltic area. The French President has hinted at extending security guarantees to countries in the area, causing irritation in Berlin: if anything should be done, it should be done jointly."

Hittills har USA spelat en avgörande roll för säkerhetsgarantierna till de baltiska länderna. Sverige och Finland har inga formella sådana försäkringar men ett nära samarbete. Frankrike verkar nu vara berett att gå längre, vilket rapporteras tidigare i viss utsträckning, men Tyskland tvekar alltså enligt SIEPS-studien vilket skapar friktion.

Att Tyskland tvekar inför säkerhetsgarantier till länder nära Ryssland är inte nytt. Det är ändå intressant att de senaste turerna i denna fråga inte uppmärksammats mer i den svenska offentliga debatten. På längre sikt, om USA:s intresse för Östersjön skulle minska, är detta en avgörande fråga för vår säkerhet.

söndag 10 mars 2019

Obegriplig kortsiktighet


Ungdomsvärdarna i Rinkeby försvinner, berättade Dagens Nyheter i veckan. De har gjort stor nytta men nu är pengarna slut. De borgerliga partierna och Miljöpartiet skär ned på förebyggande insatser. Fokus ska ligga på "kärnverksamheten", heter det. 

Elvir Kazinic (S) är vice ordförande i Rinkeby-Kistas stadsdelsnämnd och kritiserar med rätta neddragningen: "Förra året ökade den upplevda tryggheten i området och det var bland annat tack vare ungdomsvärdarna. De är en viktig länk mellan ungdomarna och resten av samhället och en viktig kraft, de är knutna till området och gör en stor nytta."


Detta är bara ett av många exempel på hur besparingar efter maktskiftet i Stockholms stadshus försvårar arbetet för bättre uppväxtvillkor i miljonprogrammets hyreshusområden. Hur detta går ihop med social och ekonomisk hållbarhet är svårt att förstå.


Få investeringar kan vara lika lönsamma som bättre uppväxtvillkor och förebyggande insatser för barn och ungdomar i utsatta områden. När alla får chansen att utveckla och använda sina talanger blir Sverige starkare. Samtidigt minskar risken för att hamna i brottskarriärer. 


"Vi måste jobba långsiktigt och skapa en tro på samhället", säger Elvir Kazinic. Det har han rätt i. Även borgerliga partier och Miljöpartiet borde förstå det.


lördag 9 februari 2019

Bättre integration kan minska välfärdsnationalismen


Varför fick Sverigedemokraterna så stort stöd i riksdagsvalet? Debatten har pågått länge. En forskarartikel i september som pekade på generella ekonomiska orsaker fick stor uppmärksamhet. Det är sannolikt en viktig del av förklaringen, men fler pusselbitar behövs. Att stödet för Sverigedemokraterna inte skulle ha med inställningen till invandring att göra är en förhastad slutsats. Tvärtom behöver strategier mot Sverigedemokraternas handla både om att minska sociala klyftor i allmänhet och om åtgärder för bättre integration, som Anne-Marie Lindgren nyligen skrev i en klok analys hos Aktuellt i Politiken (tyvärr inte på nätet).

Sociologerna Tina Goldschmidt och Jens Rydgren har studerat vad de kallar "välfärdsnationalism", inställningen av skattefinansierad välfärd framför allt ska gå till äldre och sjuka födda i Sverige, och inte till kostnader förknippade med invandring (ett vanligt argument för Sverigedemokraterna). Forskarna konstaterar med rätta att de svenska kommunerna är för stora enheter för att få fram relevanta resultat. Istället har de undersökt mindre så kallade SAMS-enheter, som det finns ungefär 9 200 av i Sverige. Då hittar de ett signifikant samband mellan välfärdsnationalism hos infödda svenskar och andelen boende i grannskapet med utländsk bakgrund som saknar jobb. Goldschmidt och Rydgren sammanfattar sina resultat så här:

"We found a strong and persistently positive association between the direct observation of immigrant unemployment in proximate neighborhood settings and native-born Swedes’ propensity to prefer spending on the (native) elderly over spending on immigrants. This provides support for the frequently voiced concern that a lack in economic integration among immigrants can be detrimental to social solidarity. As immigrants’ integration into workplaces does not appear to have the expected chauvinism bolstering effect, policies that seek to enhance social solidarity by providing new opportunities for work to decrease the association between immigrant-status and welfare receipt thus seem promising."

Alltså: insatser för bättre integration kan minska välfärds- nationalismen, och därmed sannolikt stödet för Sverigedemokraterna. Ett av flera goda argument för att öka investeringarna mot segregation och etniskt baserat utanförskap.