Som om ingenting har hänt

Många texter om decenniet som har gått under de senaste dagarna. Inte minst om de politiska förändringarna i Sverige. Läget har förändrats dramatiskt sedan början av 2010, då Reinfeldts alliansregering kunde stödja sig på en majoritet och Sverigedemokraterna fortfarande inte satt i riksdagen.

Ändå finns det förvånansvärt lite självkritik hos partier, opinionsbildare och fackförbund kring felbedömningar som underlättat för Sverigedemokraterna att växa så mycket.

Inom Moderaterna finns kritik av den migrationspolitik som Fredrik Reinfeldt stod för, men det är svårt att se någon självinsikt om hur exempelvis omläggningen av bostadspolitiken ökat segregationen eller hur nedskärningar av sjukersättningar med mera ökat grunden för populism. Och det är väldigt tyst bland partiföreträdarna om hur Ulf Kristersson övertagit (SD)-retorik och nu börjat samtala med Jimmie Åkesson.

Socialdemokraterna har fortfarande inte haft någon ordentlig intern debatt om varför partiet avskaffade integrationspolitiken som särskilt område år 2009. Den senaste valanalysen, om EU-valet 2019, ser något speciellt i att det som var världens starkaste socialdemokratiska parti nu minskat så kraftigt. Det är del av större europeiska trender, är budskapet. Men förskjutningen åt höger har varit starkare i Sverige och det finns tydliga data om att dåligt fungerande flyktingmottagande påverkat detta.

Kanske är det mest förvånande bristen på öppen diskussion inom fackföreningsrörelsen om misstag som bidragit till att det nu finns en tydlig majoritet i riksdagen för försvagningar av löntagarnas rättigheter. Varför har inte fackförbunden engagerat sig mer för medlemmarnas livsvillkor även utanför arbetsplatserna, för trygga bostadsområden och för barnens uppväxtvillkor?

En nyårsönskan inför nästa decennium: tänk om fler var beredda att lära av det som hänt och välja nya arbetsmetoder. Släpp prestigen och erkänn misstag, det ger respekt i längden. Undersök verkligheten ordentligt och sätt ny kurs.