Valanalyser behövs men lyssnar partierna?

Rädslan för brott kan avgöra valet, skrev jag 2007 och varnade för Sverigedemokraternas tillväxt. Det var inte många andra som gjorde det då, när partiet låg under 3 procent.

Hur många texter jag skrivit om riksdagsvalen är svårt att räkna. Här är några på engelska:

Nordic numbers (Inside Story 20 September 2018)

The Swedish model is still alive (Open Democracy 10 September 2018)

Sweden after the election (Friedrich Ebert-Stiftung, September 2010)

Sweden's Social Democrats: the test of failure (Open Democracy 2010) 

Sweden’s changing (Open Democracy 10 December 2009)

The future of the Swedish model (New Statesman 25 June 2009)

We still love the Swedish model (Open Democracy 18 September 2006)

Nu får jag frågor från utländska medier. Hur har andra partier reagerat på Sverigedemokraternas tillväxt? Vad skulle en moderatledd regering med stöd av (SD) betyda för utrikespolitiken och för det svenska arbetet i EU? Vilken roll spelar Nato-ansökan i valrörelsen?

Jag försöker svara efter bästa förmåga och skriver kanske något också under de närmaste dagarna. Men det börjar kännas en aning repetitivt, inte minst när det gäller den stora strukturella förändringen att många arbetare gått från vänstersidan till Sverigedemokraterna. Analysera kan man göra, visst, men att påverka till exempel LO-ledningen verkar svårare. Hur meningsfulla är långsiktiga valanalyser egentligen när partierna mest driver de frågor som "mäter bra" för stunden?

Ingen analys av Turkiet när partierna diskuterade Natoansökan

Nu har jag tagit del av det skriftliga underlag som regeringens säkerhetspolitiska analysgrupp fick inför rapporten 13 maj. Det är ännu mer torftigt än jag trodde. 

Till exempel var inte ambassaden i Ankara med bland de utlandsmyndigheter som tog fram skriftligt underlag till gruppen. Någon föredragning om Turkiet finns inte heller med på gruppens dagordningar. Urvalet av externa experter var också snävt med tonvikt på försvarsforskarna. 

Det är en sak om regeringen kände sig tvungen att agera snabbt när Finland bytte kurs. Men även då kunde analysen ha varit betydligt bättre och lyft fram både för- och nackdelar med ett Natomedlemskap tydligare. Dessutom fanns det aldrig någon möjlighet till verklig offentlig debatt av rapporten innan ansökan sändes in. Inte ens ett par veckor för utfrågningar med mera, bara en helg och en kort riksdagsdebatt.

Detta riskerar trovärdigheten framöver. Turkiets agerande lär inte bli den enda överraskningen.

Onyanserad Natoutfrågning i SVT

Nu har jag sett Natoutfrågningen i SVT i efterhand (hade förhinder i går). Tycker att Camilla Kvartoft och Alexander Letic gjorde ett bra urval av frågor. Håller däremot med om att programmet vunnit på bättre balans bland experterna och mer nyans i svaren.

Några exempel:

Jan Hallengren hävdade att Sverige i Nato inte skulle bli indraget om USA startar krig. Men om Trump angripit Iran och landet svarat - kanske efter ett par år - med t ex attacker mot USA-baser i Europa via ombud hade det varit svårt säga nej till art 5 förfrågan.

Gunilla Herolf talade om hur ensamt Sverige skulle vara med Finland i Nato utan att nämna EU-solidaritet, tyska uttalanden, Frankrike, Natos egenintresse att försvara vårt land.

Ingen expert (förutom i viss mån Agnes Hellström) nyanserade diskussionen om USA-kärnvapnen med konkreta exempel om t ex svensk Gripeneskort av B52:or och Nuclear Planning Group.

Tyvärr var även Försvarsmaktens representant undanglidande kring svåra frågor som effekten på totalförsvarspliktiga. Om vi sänder flyg i strid för att försvara Baltikum blir det förstås motattacker mot Sverige där plikten kan aktiveras.

Argumenten om försämrat militärstrategiskt läge för oss vid finskt Natomedlemskap men ej Sverige skulle jag gärna se utvecklade. Nato kommer även då ha starkt intresse av samarbete med oss.

Jag reagerade också på ett uttalande om att varje angrepp på ett Natoland skulle påverka oss och hela Europas säkerhet. Man kan inte bara tänka dagens Ryssland, många olika scenarier på 10 års sikt.

Däremot två viktiga saker som inte kommit fram så tydligt tidigare. Krister Bringeus har rätt, planeringen inom Nato avgörande. Därför svårt för en regering säga nej om vårt flygvapen redan planerats in för insatser i Baltikum t ex + knappast tid för riksdagsbeslut.

Insynen och delaktigheten i avgörande beslut är en annan viktig fråga som redan bekymrar mig efter värdlandsavtalet m.m. men där Agnes Hellström med rätta pekade på risker vid Natomedlemskap. Liksom effekterna på demokratisk styrning i stort.

Detta är bara några exempel, jag har inte resurser till längre text. Diskuterar detta på ideell basis. Men, som jag sagt tidigare, SVT anstränger sig, det är mer än man kan säga om en del andra redaktioner.

Frågorna om Nato som medierna inte ställt

En eventuell Natoansökan skulle vara ett historiskt beslut. Jag har skrivit tidigare om vikten av att regeringens analysgrupp ger en allsidig bild. Som tidigare journalist och chefredaktör är jag också förvånad över hur många aspekter som medierna inte belyst ordentligt.

Ta frågan om förbehåll. När Centerpartiet svängde 2015 var ett villkor att Nato inte skulle ha militärbaser eller kärnvapen på svensk mark. Hur ser partiet på det i dag? Sverigedemokraterna sätter upp villkor som tycks orealistiska, som att inte försvara Turkiet. Vad svarar Jimmie Åkesson om det? Och vad anser övriga riksdagspartier som vill ansöka, ska Sverige göra några förbehåll?

Eller kärnvapen i övrigt. Norges och Danmarks har ensidiga förbehåll mot att lagra kärnvapen i fredstid (som kom till under andra omständigheter än Sveriges situation idag). Men bägge länderna deltar i Natos gemensamma planering för användning av kärnvapen i  Nuclear Planning Group (NPG). Nato betecknar sig själv som kärnvapenallians, hur vill de svenska ja-partierna förhålla sig till exempelvis deltagandet i NPG?

Norge och Tyskland deltar i det viktiga Stockholmsinitiativet, men samtidigt kan tyska politiker vittna om svårigheterna att driva kärnvapenkontroll inom Nato, till exempel när det gäller åtaganden om att inte vara först att använda sådana massförstörelsevapen. Jens Stoltenberg har tillrättavisat Norge och betonat att Nato är en kärnvapenallians. Hur går det ihop med påståenden om att Sveriges möjligheter att arbeta för nedrustning inte skulle påverkas? Var är frågorna om detta till internationella och svenska experter på kärnvapennedrustning?

För inte så länge sedan skrevs det mycket om det stöd som USA redan i dag skulle ge Sverige vid ett angrepp. Detta är "okränkbart territorium", deklarerade Joe Biden på Gotland 2016. Hur ska man värdera det i dag? 

Hur påverkas det svenska militära försvaret av ett Natomedlemskap? Ska vi till exempel ha ett samordnat flygvapen med våra nordiska grannar? Vad betyder det för handlingsfriheten i en kris?

Vad innebär det att ingå i Natos planering för snabb respons till exempel vid ett ryskt anfall mot ett baltiskt land? Hur stor är den reella handlingsfriheten när det kan handla om timmar?

Och försvarsindustrin, är det givet att vi ska fortsätta satsa många skattemiljarder på Saabs utveckling av stridsflygplan, eller är det bättre att köpa "från hyllan" (t ex F35 som Finland gjort eller Eurofighter) och lägga pengarna på annan motståndskraft?

Vad blir de politiska effekterna om Finland går med i Nato men inte Sverige - för internationell politik men också för möjligheterna att påverka EU:s försvarssamarbete?

Vad vill partierna driva om vi blir Natomedlemmar - ordentligt ökad militär förmåga för EU (som Finland förordat men Sverige tvekat kring) eller inte?

Och mer allmänt:

Vad är skälen till den ojämna spelplanen för debatten, till exempel till att näringslivet satsat miljoner på Natovänlig opinionsbildning genom bland annat Stiftelsen Fritt Näringsliv? Under EMU-kampanjen uppmärksammades detta, men inte nu av någon anledning.

Jag har egna åsikter om säkerhetspolitiken som antagligen påverkar mitt urval av frågor, man kan ställa andra. Men grundfrågan kvarstår - varför har mediebevakningen (trots några lovvärda undantag) varit så torftig?

Natomedlemskap försvårar arbetet mot kärnvapen

Några rader om Natomedlemskap och kärnvapen efter påståenden att Sverige kan göra som Norge och hitta en "kärnvapenfri" väg till militäralliansen.

Alla Natoländer är bundna av alliansens kärnvapenstrategi som inte utesluter att vara först med att använda sådana vapen. Medlemskapet försvårar också att arbeta aktivt internationellt för kärnvapenkontroll, till exempel för att de aktuella länderna ska åta sig "no first use". Det finns en intressant rapport av tankesmedjan SWP om detta som kom nyligen apropå USA:s översyn av sin kärnvapenstrategi. SWP-författarna konstaterar att det är svårare för Norge att agera än för Sverige.

Norge har gjort en ensidig deklaration om att inte tillåta stationering av kärnvapen i landet under fredstid. Det finns ingen automatik i att Sverige kan agera på samma sätt i förhandlingar om ett medlemskap, och partier som Moderaterna har inte heller berättat hur de skulle vilja hantera frågan.

Hela den militära geografin i norra Europa skulle påverkas av ett eventuellt svensk/finskt medlemskap inklusive Arktis, Finska viken, försvaret av Baltikum. Det kräver en ny analys av läget, inte bara "Sverige kan göra som Norge". 

Om Finland skulle bli medlem får Nato en lång landgräns mot Ryssland inklusive mot baserna på Kolahalvön som har en avgörande strategisk betydelse för Moskva, inte minst på grund av kärnvapenubåtarna och "andraslagsförmågan". Detta skulle leda till ryska motåtgärder, därför skäl för Finland att välkomna Natobaser vilket även påverkar Sveriges situation.

Det har ibland hävdats att USA som Natos dominerande kärnvapenmakt inte skulle ha något intresse av att stationera kärnvapen i Sverige, men det bygger på den gamla militära geografin och på ett annat säkerhetsläge. Något ordentlig analys av vad den nya situationen betyder för USA:s kärnvapenhantering i Europa har inte synts till.

Dessutom är Nato nu på väg att förstärka sin militära närvaro i östra Europa. Det kommer också att påverka synen på norra Europa, särskilt om Finland och Sverige går med.

Alltså: det går inte att automatiskt tro att Sverige kan göra förbehåll mot kärnvapenbaser här. Vi vet inte heller vad de partier som vill se ett snabbt medlemskap anser. Att inte svenska politiker får fler frågor om sin syn på detta är ett svaghetstecken för medierna och för demokratin.

Fortfarande starka skäl mot Nato-medlemskap

Så här skrev jag i Aktuellt i Politiken 9 mars:

Ta inga förhastade beslut om Nato

Satans mördare. Olof Palmes ord är en god beskrivning av Rysslands brutala krig mot Ukraina. Den svenska regeringen har agerat bra och Magdalena Andersson visar tydligt ledarskap.

I svallvågorna av kriget hörs socialdemokratiska röster för en ”förutsättningslös diskussion” om Sveriges säkerhetspolitiska linje. Det är alltid klokt att fundera över sina ståndpunkter när verkligheten förändras. Däremot skulle det vara riskfyllt att byta kurs mitt i en kris. Säkerhetspolitiken behöver vara långsiktig och demokratiskt förankrad.

Trots kriget finns det fortfarande starka argument mot ett Natomedlemskap.

Vi vet inte hur världen och Sveriges närområdet kommer att se ut om fem eller tio år. Vad kommer efter Putin? Åt vilket håll utvecklas USA? Det är bara några år sedan Donald Trump var på väg att starta krig mot Iran och Nordkorea, blir han president igen och sitter i Vita Huset 2025?

Handlingsfrihet är därför fortfarande ett viktigt skäl för den militära alliansfriheten.

Sverige är dessutom i en annan situation än Ukraina. Framför allt är vi medlemmar i EU, som inte bara är ett ekonomiskt samarbete utan också en politisk union. EU-länderna har lovat varandra solidaritet mot yttre angrepp.

Det stämmer att dessa åtaganden inte är lika starka som Natos ömsesidiga försvarsgarantier, men det är ändå svårt att föreställa sig att Frankrike och Tyskland skulle låta bli att agera om ett EU-land angreps. En sådan passivitet skulle äventyra hela EU-projektet.

Och även om EU-sammanhållningen också kan hotas på sikt av populistiska rörelser och annat har unionen visat sig ha stor motståndskraft under många decennier. Läget i USA är mer osäkert. 

Visst, det är en svaghet att det svenska försvaret bantats medan Ryssland rustat upp. Det är bråttom att stärka motståndskraften, både militärt och civilt.

Samtidigt är Sveriges geografiska läge annorlunda än Ukrainas. Nato-länderna anser sig behöva svenskt territorium för att kunna försvara Baltikum. Därför kommer de med stor sannolikhet att agera vid ett angrepp mot Sverige.

Kärnvapenfrågan och Turkiets Nato-medlemskap är fortfarande argument mot en svensk anslutning. Sverige måste fortsätta att vara en stark röst mot massförstörelsevapen. Säkerhetspolitiken behöver vara bred och omfatta även till exempel demokratibistånd och klimatåtgärder – Rysslands krig finansieras av fossila bränslen. Det behövs en folklig mobilisering för fred, mänskliga rättigheter och miljö som ser sådana samband. Där kan arbetarrörelsen vara ledande.

Vi behöver också se mer positivt på att EU utvecklar sin förmåga till krishantering, även militärt. Det handlar bland annat om möjligheterna att leda insatser utan hjälp av USA. Parallellt med detta behöver EU bli bättre på att förebygga konflikter. Nu gäller det till exempel att undvika nya oroligheter i det forna Jugoslavien och att öka stödet till fattiga länder som kommer att drabbas hårt av ökade priser på råvaror och livsmedel.

Men visst har förutsättningarna delvis förändrats genom Rysslands hot och storskaliga krig. Vi måste noga följa vad som händer i Moskva. Troligen är sanktionerna från EU och andra stater hårdare än vad Putin förutsåg. På kort sikt ändrade det inte invasionsplanerna, men det borde göra Ryssland mer berett att hitta en väg till nedtrappning. Om ryska aggressioner fortsätter och Putins maktställning är ohotad om ett år måste man ifrågasätta hur långt EU:s makt räcker.

Hittills finns det goda skäl att stå fast vid partiprogram och partikongressbeslut. Ta inga förhastade beslut om Nato.

EU har tvekat för mycket om Putins regim

Vad hade hänt om EU varit tuffare mot Putins regim under 2000-talet, till exempel fortsatt sanktioner efter kriget i Tjetjenien och de kontinuerliga övergreppen på mänskliga rättigheter? Viktigt dra lärdomar av detta. Här några tidigare texter som påminnelser om utvecklingen över tid:

Tydlighet om mediefriheten bland annat mordet på den ukrainske journalisten Georgij Gongadze 2000. 

Russia - a challenge for the High Representative (2009) om oenighet inom EU. 

The Baltic Sea Strategy needs more teeth (2009), bland annat efter invasionen av Georgien 2008

Blunda inte för morden (2009) om mord på MR-advokater m.fl.

Mordet på Aleksandr Litvinenko (2006) 

Bara ord räcker inte, Carl Bildt (2006) 

Maktkamp i Moskva hotar demokratin (2003) om oligarker och korruption i Kreml.

Anna Lindh i april 2000: Stoppa kriget i Tjetjenien annars försämras relationerna med Väst

(Av någon anledning står det en felaktigt namn som författare på några av mina texter ovan, tror det beror på fel vid publiceringen på nätet hos Aftonbladet). 

FRA och Säpo anlitar pr-bolag med hemliga andra kunder

 "Om politik, teknik, medier och lobbyism", står det i beskrivningen av denna blogg. Det var länge sedan jag skrev om den fjärde punkten. Under detta år blir det förhoppningsvis mer.

Låt mig börja med en specifik men relevant fråga. Det är känt att stater ibland använder pr-företag för att påverka andra länders politik. Svenska bolag är tyvärr inte tillräckligt öppna vilka kunder de har.

Därför är det intressant att statliga myndigheter numera anlitar pr-företag i stor utsträckning utan att ställa krav på att de öppet redovisar sina kunder. Det gäller även myndigheter med ett särskilt ansvar för statens säkerhet. Även om inte pr-konsulterna sprider hemligstämplad information så får de breda kunskaper om hur myndigheterna fungerar och är med och skapar bilden av dem.

MSB har avtal med Gullers Group och med Prime PR för kommunikationstjänster i bred bemärkelse. Avtalen innehåller text om att företagen inte får ha andra uppdrag som påverkar objektiviteten vad gäller arbetet åt MSB. Däremot inte krav på att berätta vilka kunder man har.

Säkerhetspolisens avtal med Springtime-Intellecta AB omfattar bland annat "redaktionell kommunikation". Springtime är en stor pr-byrå med omfattande uppdrag kring påverkan. Avtalet har en artikel om att undvika intressekonflikter men företaget behöver inte berätta vilka andra man arbetar för.

Försvarets Radioanstalt har avtal med Intellecta Corporate AB som enbart tycks avse "Employer Branding", alltså hur en arbetsgivare framstår som attraktiv. Det är trots avgränsningen ändå en viktig del av hur FRA kommunicerar. Intellecta är en del av Springtime-Intellecta. FRA:s avtal har ett avsnitt om att motverka jäv men inte heller här finns något krav om öppenhet vad gäller övriga kunder. Det är värt att minnas hur pr-företag en gång i tiden agerade mot den så kallade FRA-lagen, utan att alla uppdragsgivare var kända (något som DN avslöjade 2009).

Dessa myndigheter har förstås andra sätt att bedriva säkerhetsskydd än avtalen. Ändå är det anmärkningsvärt att de anlitar pr-företag som inte vill berätta om sina övriga kunder. 

Vaktombyte i krishanteringen - men inte överallt

Få har skrivit om det, men efter den senaste regeringsbildningen har flertalet ansvariga för Sveriges pandemihantering lämnat sina poster. Redan tidigare slutade chefen för regeringens kriskansli. Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson har gått i pension. MSB:s chef Dan Eliasson lämnade efter sin resa till Kanarieöarna.

När Magdalena Andersson tog över rodret från Stefan Löfven den 30 november var det inte bara den högst politiskt ansvarige som lämnade in passerkortet till regeringsbyggnaderna. Statsministerns statssekreterare, Nils Vikmång, slutade också. Mikael Damberg, som haft ansvar för krishantering generellt, blev finansminister och hans statssekreterare Elisabeth Backteman lämnade sitt jobb. Kriskansliet flyttas till Statsrådsberedningen. 

Kvar på politisk nivå finns Lena Hallengren och hennes statssekreterare. Bland ledande tjänstemän Olivia Wigzell på Socialstyrelsen.

Och så naturligtvis statsepidemiologen. Ingen tycks hindra Anders Tegnell att fortsätta sin linje med tvärsäkra uttalanden och långsamt agerande.

Jag lägger ingen värdering i att många andra slutat. De har alla gjort ett hårt arbete, ibland framgångsrikt, i andra fall med väsentliga brister. För några har det varit naturligt att byta jobb. Nu finns förutsättningar för en nystart i statens krishantering.

Men att Anders Tegnell kan fortsätta som om inget hänt efter den stenhårda kritiken från Coronakommissionen är förvånande.

Pandemin visar varför beslutsfattare bör uppmuntra medarbetare att tala klarspråk

Coronakommissionens slutsatser om svensk senfärdighet ligger nära det jag skrivit tidigare, på denna blogg och i andra sammanhang. Betänkandet innehåller många andra saker, men när det gäller bristen på tidigt agerande finns det skäl att fundera på orsakerna.

Några av mina tidigare texter tar upp det ämnet:

https://mengstrom.blogspot.com/2021/04/varfor-underskattade-sverige-pandemin.html 

https://mengstrom.blogspot.com/2021/01/tidig-varning-ar-avgorande-for-god.html 

https://mengstrom.blogspot.com/2020/12/den-langsamma-starten-forvarrade.html

https://mengstrom.blogspot.com/2020/09/kriskansliet-tande-inte-varningslamporna.html

https://mengstrom.blogspot.com/2020/09/folkhalsomyndigheten-bromsade-starten.html

Jag har tidigare hänvisat till vad professor Bengt Sundelius skrivit om detta. Hans rekommendationer tål att upprepas:

"Policy makers do not like to think about potentially nasty and as yet purely hypothetical events since it is psychologically unsettling and because there are so many other pressing issues. However, if they do not lead the way in breaking through the natural tendency for organizations to ignore risks by demonstrating personal and sustained commitment to organizational preparedness, they should not expect much to happen in this regard."

och

"Consistently asking for candid reporting from advisers, including worst-case scenarios, is essential but not sufficient. Policy makers must also show by their attitudes and actions that they value those who bring them bad news or have the courage to argue unpopular viewpoints."

Värna mänskliga rättigheter även vid terrorhot

Vad ska en regering göra när det finns uppgifter om planerade terrordåd, och säkerhetsmyndigheter föreslår åtgärder som kan kränka mänskliga rättigheter?

David Omand, tidigare brittisk underrättelsechef, skriver intressant om sådana frågor i boken Securing the State. Han förespråkar en etik som respekterar grundläggande mänskliga rättigheter som förbudet mot tortyr, och beskriver samtidigt de svåra avväganden som regeringar ibland kan ställas inför.

Frågeställningen är inte teoretisk. Terrordåd har skett i Europa även efter att Omands bok kom ut 2010 (också i Sverige). Här i landet finns en debatt om de personer som anses vara säkerhetshot, men som inte kan avvisas till sina hemländer på grund av risken för övergrepp. Minnet finns kvar av egyptenavvisningarna 2001, då CIA tog över avvisningen av två terrormisstänkta män. De "diplomatiska garantier" mot övergrepp som regeringen utverkat från Egypten visade sig inte hålla.

Avvisningarna 2001 har fått hård och i många stycken befogad kritik. Vi skrev mycket om frågan när jag arbetade på Aftonbladets ledarsida. Däremot har diskussionen handlat alltför lite om det som David Omand tar upp, de svåra avvägningar som regeringar behöver göra.

Regeringen fick uppgifter 2001 om risk för terrordåd. De kom delvis från utländska myndigheter. Men enligt två förstahandskällor även från en annan svensk myndighet än Säpo. Detta har inte tidigare varit offentligt känt. (En tredje källa känner inte igen detta, men menar att de utländska myndigheternas uppgifter tidigare visat sig korrekta och att det inte fanns skäl att tvivla i detta fall.)

Regeringen bedömde underlaget som trovärdigt och hade svårt att säga nej när Säkerhetspolisen ville avvisa männen från Sverige.

De bägge männen har förnekat terrorplaner. Det finns fundamentala problem med denna typ av ärenden, där de anklagade inte har någon reell möjlighet att försvara sig.

Men beslutssituationen är svårare för regeringar än det kan verka i den allmänna debatten. Det finns till exempel inget faktastöd för att regeringen tog beslutet 2001 på grund av amerikanska påtryckningar, som det har hävdats, och ingen ansvarig utgivare har publicerat uppgifter som skulle stödja detta. Det uteslutar inte någon form av USA-påverkan, men avgörande för regeringens beslut tycks ha varit att man litade på uppgifterna om risk för terrordåd.

En annan intressant aspekt av egyptenavvisningarna är Statsrådsberedningens roll. Efter Wennerström-affären 1963 inrättade regeringen en tjänst som statsministerns statssekreterare. Tage Erlander kände sig sviken av att inte ha blivit informerad i tid, och ville säkerställa att någon i Statsrådsberedningen hade en stark roll i säkerhetsrelaterade frågor. Senare har personer som haft befattningen haft centrala roller för nationell säkerhet, till exempel Thage G Petersson under Bulltoftakapningen och sprängningen av den västtyska ambassaden. 

Pär Nuder var Göran Perssons statssekreterare 2001. Flera källor uppger för mig att han hade en central roll för avvisningarna av de bägge männen till Egypten. "Det betyder inte att Pär gjorde något fel", säger en källa. Det är ändå förvånande att statssekreterarens roll inte problematiserats mer, både i detta och i andra ärenden. Bör det till exempel föras ordentliga anteckningar om vad hon eller han gör, som lär vara fallet med den nationella säkerhetsrådgivaren i USA?

Dilemmat att förebygga terrorhot och samtidigt respektera mänskliga rättigheter finns kvar. För min del anser jag fortfarande att regeringen inte borde ha litat på garantierna från Egypten 2001 och att Säpo gjorde allvarliga misstag när CIA tog över avvisningen. Sverige ska inte avvisa människor som riskerar tortyr. Men att låtsas som att besluten är enkla är inte rätt väg. 

(Denna text bygger liksom ett antal tidigare inlägg delvis på samtal som jag fört under en längre tid med personer som har lång erfarenhet av statlig styrning vad gäller nationell säkerhet, inför en kommande bok och fler blogginlägg.)

Utred underrättelsemisslyckandet i Afghanistan

Redan i maj evakuerade Frankrike 600 afghaner som samarbetat med landet. Det skedde utifrån en pessimistisk analys av vad som skulle hända när amerikansk militär lämnade. Andra länder, inklusive Sverige, agerade inte lika snabbt.

Talibanernas maktövertagande och kaoset vid Kabuls flygplats har lett till en debatt i länder som Tyskland och USA om kvaliteten på underrättelserna. "Regeringen, underrättelsetjänsterna och våra internationella partners felbedömde situationen", säger till exempel den tyska socialdemokratiske förbundsdagsledamoten Uli Grötsch. Underrättelsetjänsten BND får kritik från fler håll.

Hur såg det ut i Sverige? Det är svårt att finna någon omfattande debatt om hur MUST och samordningsfunktionen SUND skött sina uppgifter. Sverige tycks ha blivit lika överrumplat som många andra av talibanernas frammarsch. 

De senaste dagarna har många på UD, i Försvarsmakten med mera gjort stora insatser för att evakuera människor från Afghanistan. Det är viktigt att lyfta fram det som fungerat bra i kriser och dra lärdomar av det. 

Men detta får inte skymma behovet av en ordentlig utredning om bristen på agerande i ett tidigare skede. Berodde det på alltför stor tilltro till amerikanska underrättelser, något som jag skrivit om tidigare och som flera av mina samtalspartners under åren har lyft fram? Eller var det en lojalitet till den amerikanska strategin i Afghanistan, trots att USA tycks ha brustit i informationen till allierade och samarbetsländer om vad som var på gång?

(Denna text bygger liksom ett antal tidigare inlägg delvis på samtal som jag fört under en längre tid med personer som har lång erfarenhet av statlig styrning vad gäller nationell säkerhet, inför en kommande bok och fler blogginlägg.)

Snart börjar den politiska hösten

Ordentliga satsningar mot segregationen. Bättre krisberedskap. Kritisk granskning av pr-kampanjer. 

Många av de frågor jag skrivit om under våren hos Altinget är fortfarande aktuella inför den politiska hösten. Här är några exempel:

”Jättesatsningar på elcyklar och solceller kan vara bra, men det sticker i ögonen när Miljöpartiet inte slagits lika hårt för anslagen för social sammanhållning – samtidigt som man drivit fram ett historiskt stort flyktingmottagande. Att prioritera investeringar mot segregationen är alltså bland det bästa som Miljöpartiet kan göra för miljön och trovärdigheten. Annars kommer statsrådsansvaret för frågorna mer att vara en belastning än en tillgång.” (Märta Stenevis strategi är rätt men pengarna saknas)

”Den ekonomiska vårpropositionen innehåller inga ordentliga satsningar mot segregationen, trots att pandemin slagit särskilt hårt mot utomeuropeiskt födda. Ändå är integrationen en avgörande framtidsfråga. Skyttegravarna är tyvärr kvar i den svenska debatten. Det behövs ett nytt initiativ som kan ligga till grund för en samlad politik efter nästa val med brett parlamentariskt stöd. Svenska politiker borde lära av Angela Merkels integrationspolitik, som utgår från verkligheten och inte bara från ideologi.”

(Sverige kan lära av Angela Merkels integrationspolitik)

”Kanske hade Kriskansliet hos Mikael Damberg haft bättre omvärldsbevakning av pandemins tidiga skede om det skett en ordentlig svensk analys av Fukushimakrisens första vecka. Kanske hade Statsrådsberedningen agerat annorlunda mot covid-19 om framgångsfaktorerna vid terrordådet 2017 utvärderats bättre. Det vet vi inte, men däremot att möjligheterna att dra lärdomar inte utnyttjats tillräckligt. Fukushima, elavbrottet på Forsmark 2006 och Covid-19 lär oss också att beredskapen måste stresstestas betydligt tuffare. Planer på papper och teoretiska modeller stämmer sällan i en verklig kris.” (Fukushima visade Sveriges behov av permanent krisgranskning) 

"Jag älskar innovationer, har varit chefredaktör för Ny Teknik. Ingenjörerna på SSAB, L AB och många andra håll gör ett fantastiskt jobb. Sverige har lång tradition och hög kompetens när det gäller malm och stål. Det är rimligt med statligt innovationsstöd på detta område och möjligheterna borde vara goda. Men de goda nyheterna i sak borde räcka, utan överdrifterna i kommunikationen.

Det blir ännu tydligare på andra områden som till exempel elektrobränslen och plastreturraffinaderier, oprövad teknik med enorma behov av el där Sveriges konkurrensfördelar inte är givna.

Ibland krävs det lite dissonans i hallelujakören för att upptäcka hinder i tid. Färdplanerna för olika branscher genom regeringsinitiativet Fossilfritt Sverige har många goda inslag, men det behövs också en oberoende utvärdering av vad som är realistiskt och önskvärt. När ledande beslutsfattare okritiskt köper pr-kampanjernas budskap uppstår ett antal risker." (Goda klimatnyheter blir inte bättre av överdriven PR)

Nu måste politikerna leva upp till sina ord om våldet

 Vad ska man skriva efter ännu en skjutning, denna gång med två små barn som våldsoffer? Svordomar hjälper inte långt. 

Det rimliga svaret är att politiker av olika färg nu måste göra allvar av alla sina uttalanden. 

Mycket händer när det gäller tuffa tag mot gängen, alldeles för lite när det gäller förebyggande. Efter att ha varit engagerad i dessa frågor under många år tror jag en faktor är att behoven av åtgärder underskattas. Att förändra livet för en kille eller tjej som börjat hamna fel tar ofta stora resurser, och det handlar om så många tusen ungdomar. Budgetförslagen om ett par månader visar om politiker i stat och kommuner menar allvar eller bara pratar.

Jag återkommer därför till några av många texter om vad som krävs:

Mördandet måste få ett slut (2018) 

Många kan agera för miljonprogrammet (2013) 

Låt 2017 bli ett år av mobilisering mot våldet (2016)

Sverige måste investera mot segregationen (med Anders Österberg, 2016)

Rädslan för brott kan avgöra valet (2007)

Styr underrättelsetjänsten - annars gör någon annan det

Svenska statsministrar har traditionellt varit tveksamma till att ha underrättelse- och säkerhetsfrågorna nära sig organisatoriskt. Vissa av dem hade själva ett stort intresse av frågorna (som Olof Palme och Carl Bildt) men det byggdes ändå inte upp starka samordningsfunktioner i Statsrådsberedningen. Enheten för samordning av försvarsunderrättelsefrågor (Sund) blev inte lika kraftfull som Underrättelsekommittén ville och finns på Försvarsdepartementet, en bra bit från statsministern.

Jan-Olof Grahn, som bland annat varit chef för FRA:s militära verksamhet, skrev 2016 i boken Om Svensk underrättelsetjänst: ”I pyramidens topp handlar det alltför ofta om en kombination av begränsat intresse från den politiska ledningen, i sin tur baserat på underrättelsetjänstens begränsade förmåga att adressera dess behov, verkliga eller inbillade.” Den tidigare FRA-chefen såg också problem med handläggarnas egenintresse, och i att politikernas intresse ofta är ”starkt färgat av media och väljare”. Enligt Grahn hade ”underrättelser i Sverige aldrig riktigt slagit igenom som en naturlig del av den politiska beslutsprocessen”. Ett antal andra personer med ansvar för svensk underrättelseverksamhet har gett en liknande bild i samtal med mig genom åren. 

Det finns starka skäl för statsministrar att engagera sig i underrättelsefrågor. David Omand som tidigare varit nationell säkerhetssamordnare i Storbritannien beskriver behovet så här: ”At the strategic level, the centre of national government must be organized to provide strategic direction, mobilize resource across the whole of government, and manage the international implications of events, including any major disruptive challenges.” Detta kräver enligt honom starkt politiskt ledarskap från toppen: ”There needs to be unity of purpose between the very many organizations involved. This can only come from strong political leadership, with the Prime Minister visibly centrally engaged, including by chairing the key Cabinet National Security Committee that brings the most senior ministers concerned together with their professional advisers”. 

Om inte svenska politiker styr är risken större för påverkan från andra håll. Så här skrev jag på Aftonbladets ledarsida år 2008: ”Regeringar strävar ofta efter `deniability´, att inte veta för mycket om vad som sker i den hemliga verksamheten. Då överlämnar de också makten till andra som hellre vill påverka – chefer på myndigheterna eller utländska intressen."

Stefan Löfven inrättade efter regeringsskiftet 2014 ett säkerhetspolitiskt råd där statsministern, berörda statsråd och myndighetschefer kunde informera och samråda om viktigare frågor. Numera finns även en särskild statssekreterare för utrikes- och säkerhetsfrågor i Statsrådsberedningen. Hur långt räcker det för den nödvändiga styrningen av underrättelsetjänsten? 

(Denna text bygger liksom föregående inlägg delvis på samtal som jag fört under en längre tid med personer som har lång erfarenhet av statlig styrning vad gäller nationell säkerhet, inför en kommande bok och fler blogginlägg.)

Varför underskattade Sverige pandemin gång på gång?

"Det ligger i en samhällsskyddande myndighets natur att hellre vara Krösa-Maja och ropa tyfus än att vara Bagdad-Bob och inte erkänna stridsvagnarna som rullar in". Så beskrev generaldirektör Dan Eliasson bakgrunden till att MSB tidigt varnade för möjliga effekter av covid-19 i Sverige.

Ändå gick starten på den svenska krishanteringen för långsamt. Folkhälsomyndigheten gillade inte MSB:s agerande, och regeringens kriskansli tonade ned riskerna.

Det är märkligt hur mönstret sedan upprepat sig, trots tusentals döda redan förra våren. Ekot har visat hur Folkhälsomyndigheten underskattade den andra vågen. Interna regeringsdokument som jag tagit del av visar att även det värsta scenariet som låg till grund för planeringen hade betydligt färre allvarliga sjukdomsfall än vad som sedan blev verklighet under hösten 2020.

När den engelska virusmutationen började sprida sig kring årsskiftet agerade andra länder snabbt, till exempel Tyskland och Danmark. I Sverige gick det mer långsamt, trots signaler om försenade vaccin. Nu har vi en tredje våg med många på sjukhus och hög smittspridning. 

Hur kan man förklara att riskerna underskattats, gång på gång?

Det är svårt att komma runt Folkhälsomyndighetens roll. Redan 1 februari 2020 frågade jag generaldirektör Johan Carlson om det inte var bättre att ta höjd för en allvarlig utveckling och hänvisade till europeiska ECDC. Men att ECDC varnat för större smittspridning i Europa om inte importerade fall hanterades bra menade Johan Carlson avsåg "risken om smittskyddsorganisationen är svag vilket inte är fallet i Sverige". Så har det fortsatt, med en självsäker myndighet och en överoptimistisk Anders Tegnell på presskonferens efter presskonferens.

En viktig uppgift för Regeringskansliets kriskansli är att ge tidig varning, men det fungerade inte. Rimligtvis ser inrikesminister Mikael Damberg nu över vad orsakerna var. 

Jag har inget bra svar på varför pandemin underskattats gång på gång. Är Sverige sämre på krishantering eftersom vi inte upplevt krig i vårt land på så lång tid? Kanske det, jämfört med till exempel Finland. Men vi har relativt nyligen haft Estonia, tsunamin, två politikermord. Och historien längre tillbaka kan skrivas på olika sätt. 

Ett resultat av pandemin borde i vilket fall bli mer fokus på hur risker kan upptäckas i tid. Professor Bengt Sundelius beskriver utmaningen väl tillsammans med tre kollegor i boken The politics of crisis management:

"Policy makers do not like to think about potentially nasty and as yet purely hypothetical events since it is psychologically unsettling and because there are so many other pressing issues. However, if they do not lead the way in breaking through the natural tendency for organizations to ignore risks by demonstrating personal and sustained commitment to organizational preparedness, they should not expect much to happen in this regard."

En av många goda rekommendationer i boken är följande:

"Consistently asking for candid reporting from advisers, including worst-case scenarios, is essential but not sufficient. Policy makers must also show by their attitudes and actions that they value those who bring them bad news or have the courage to argue unpopular viewpoints."

Även i nödlägen behövs gränser för statens makt

Får en regering bryta mot lagarna i en nödsituation?

Jurister har länge diskuterat utrymmet för en sådan ”konstitutionell nödrätt.” Det finns historiska exempel i Sverige: flygplanskaparna på Bulltofta år 1972, Norrmalmstorgsdramat år 1973 och terroristattacken på västtyska ambassaden år 1975. I dessa tre fall ingrep regeringen direkt i polisarbetet. Riksdagens konstitutionsutskott (KU) ansåg efteråt att regeringen inte agerat inom grundlagarnas ram, men att detta ändå hade varit försvarligt. Under pandemin har den svenska regeringen valt att hålla sig strikt till vad som täcks av lagarna.

Det verkar finnas en samsyn bland högre jurister att det finns en viss möjlighet för en regering att inte vara bunden av grundlagarna eller av lagstiftning i övrigt, men att detta utrymme är begränsat. Exakt var gränsen går är oklart. ”Man har i vårt land i huvudsak tagit avstånd från den konstitutionella nödrätten”, skrev KU vid granskningen av hur regeringen hanterat tsunamin år 2004, och fortsatte: ”Tanken att statsorganen i krissituationer skall kunna sätta sig över grundlagsreglerna anses stämma illa med principen om maktutövningens lagbundenhet.” Men KU satte inte punkt där. ”Likväl torde det finnas ett visst begränsat utrymme för en sedvanerättsligt grundad konstitutionell nödrätt vid sidan av författningen”, konstaterade utskottet. ”Hur långt denna sträcker sig är dock oklart. Ytterst ankommer det på konstitutionsutskottet att vid granskningen av regeringsarbetet avgöra om ansvar skall utkrävas för formellt oriktiga åtgärder.”

Detta kan möjligen te sig som teoretisk juridik, men i praktiken handlar det om beslut i krissituationer som kan få stora effekter på individer och samhälle. Därför är det märkligt att debatten inte är mer omfattande. Få noterade exempelvis att den statliga utredningen om internationellt stöd vid kriser år 2012 gjorde en tolkning av konstitutionell nödrätt: ”Uttrycket betecknar oftast regeringens möjligheter att vidta en annars författningsstridig åtgärd för att avvärja en allvarlig fara för rikets säkerhet eller bestånd. Åtgärden är tillåten under förutsättning att den framstår som försvarlig.”

Utöver vad en regering kan göra handlar det också om myndigheternas agerande. Här kommer även brottsbalkens bestämmelser om nödrätt in, det vill säga att utrymmet för handlande är större i en omedelbar nödsituation än annars. Så sent som i augusti 2018 hänvisade en statlig utredning till att nödrätten ger socialtjänsten utrymme att bryta mot sekretess och lämna uppgifter om möjlig terrorism till polisen.

Så hur ska man se på detta?

En linje är att regering och myndigheter måste följa lagarna, punkt slut. Då behöver det finnas utrymme i förväg i lagstiftningen för de åtgärder som kan bli nödvändiga. Så här skrev en remissinstans år 2003: ”Enligt Advokatsamfundets mening saknas utrymme för konstitutionell nödrätt. Myndigheters maktutövning är enligt regeringsformen normbunden och det är mycket angeläget att regelsystemet tillåter sådant agerande från myndigheter som i olika situationer kan anses nödvändigt.”

Statliga utredningar har senare försökt resonera om möjliga kriser och vilka befogenheter som kan behövas. Lagstiftningen har också ändrats, till exempel när det det gäller att ta hjälp av militär vid allvarliga händelser i Sverige och om beslutsfattande i kommuner och landsting vid en kris.  

Men går det att förutse alla nödsituationer som kan inträffa?

David Omand är professor på King´s College i London och tidigare brittisk säkerhetssamordnare. Han resonerar om principer för handlande i nödsituationer i antologin The New Protective State. Som många andra tar han exemplet med den tickande bomben. Vad får myndigheter göra i en nödsituation där en misstänkt person antas veta var bomben finns? David Omand förstärker krisscenariot genom att säga att det är en kärnladdning som är på väg att sprängas. Ska myndigheterna i ett sådant läge få använda tortyr eller andra förhörsmetoder som är förbjudna i Storbritannien, om det kan rädda hundratusentals liv?

David Omand svarar: ”I think not. There is one absolute right that has international recognition, and that is the prohibition on torture…We cannot have ethical guidelines that cease to apply when it could be argued they are most needed.”

I nästa stycke tar han ändå upp en annan väg. Individerna som sköter förhören har ett eget moraliskt utrymme att agera, och ta konsekvenserna av det efteråt. I ett sådant nödläge kan de ansvariga politikerna ge signaler, menar David Omand: ”I would expect senior ministers to tell the security authorities that they would defend in Parliament and in court any action that the officers on the spot felt personally to be acceptable to them and necessary to secure the vital information and prevent disaster.” Något sådant bör dock inte skrivas in i generella etiska riktlinjer, enligt den tidigare säkerhetssamordnaren: ””What they could not have under the sort of ethical guidelines I suggest is pre-emptive legal absolution.”

Kärnladdningar kan tyckas vara ett extremt exempel, men vid exempelvis terrorism eller en möjlig kris i Östersjöområdet kan ändå svenska regeringar och myndigheter sättas på svåra prov. Olof Palmes regering valde år 1972 att gå flygplanskaparna på Bulltofta till mötes. För att rädda människoliv fick kaparna en större summa pengar och deras krav att få med sig personer från svenska fängelser tillgodosågs.

En annan fråga är när det är rätt att ljuga. Jakob Scharf, som varit chef för danska säkerhetstjänsten PET, har resonerat om detta i samband med ett kontroversiellt besök som Dansk Folkepartis Pia Kjaersgaard ville göra i Christiania: ”det är lätt att ta avstånd från en lögn men desto svårare att ge svar på hur man hanterar en nödrättsliknande situation. Och problemet är ju just att man inte kan sätta upp regler för nödrätt.”

Så vad är ett rimligt förhållningssätt i dessa svåra frågor? Själv tycker jag David Omand gör det lätt för sig genom att lägga över ansvaret på enskilda tjänstemän. Någon form av strikta gränser behövs. Det kan ändå finnas tillfällen då lagstiftarna inte förutsett vissa typer av beslut som plötsligt måste tas.

Kanske finns det en vägledning i Europakonventionens artikel 15, som anger vissa fundamentala rättigheter som stater inte får åsidosätta även i extrema situationer (däribland rätten till liv och förbudet mot tortyr). Det skulle underlätta debatten om konstitutionell nödrätt att tydligt slå fast att detta inte får innebära brott mot konventionen på dessa punkter under några omständigheter.

Det är också angeläget att öka medvetandet om svåra val som kan bli aktuellt i akuta situationer. Numera övar regeringar, myndigheter och kommuner ofta på kriser. Det kan finns skäl att ibland ha ännu mer extrema scenarier, som delvis tas fram genom ”fritänkare” utifrån. De svåraste valen inträffar ofta i oväntade händelseutvecklingar, då risken för misstag också är särskilt stor.

Ofta handlar det om personlig lämplighet hos de högst ansvariga. Såvitt går att bedöma har Sverige haft beslutsfattare som generellt sett hanterat akuta kriser på ett omdömesfullt sätt. Det finns ändå skäl att fundera på hur sådana personer väljs ut och om det finns möjlighet för större förberedelser redan tidigare i politiska karriärer.

(Denna text bygger liksom föregående inlägg delvis på samtal som jag fört under en längre tid med personer som har lång erfarenhet av statlig styrning vad gäller nationell säkerhet, inför en kommande bok och fler blogginlägg.)

Komplexa kraftfält när försvaret ska styras

"Det försvarspolitiska beslutsfattandet sker på ett formellt sett otadligt sätt...I realiteten handlar det dock om ett grovmaskigt nätverk där kontakter, formella och informella, ger betydande utrymme för gradvisa förskjutningar av fattade formella beslut."

Så skriver Katarina Engberg i sin utmärkta studie av beslutprocesserna 1999-2005 som i praktiken ledde till en nedrustning av totalförsvaret. Hennes artikel ger många intressanta insikter i hur förändringen av försvarspolitiken gick till under denna tidsperiod, och vilka krafter som fanns. Den bild som framträder är en komplex växelverkan mellan ett antal aktörer inom Försvarsmakten, försvarsindustrin i vid mening (även den amerikanska) och olika personer inom Försvarsdepartementet. 

På ett mer allmänt plan finns det också skäl att fördjupa bilden av hur styrningen sker. Det gäller till exempel diskussionen om svenska förberedelser för att ta emot stöd från Nato-länder i händelse av ett angrepp från Sovjetunionen. Den bild som vissa forskare och journalister ger är intellektuellt torftig. Snarare än något enkelt "regeringen godkände"-resonemang är det rimligare att använda analysmodeller som kan beskriva en rad olika aktörer i ett kraftfält där även stater som USA hade starka intressen.   

Tage Erlander klagar tidigt i sina dagböcker över kontakter som försvarsledningen haft med andra länder utan att förankra dem i regeringen. En föredragning 1963 beskriver han så här ”Viktigast i går: Militärens (Almgrens, Mangårds och Westins) redogörelse för våra förbindelser västerut. Det är nog riktigt att det hela ser värre ut än det är; men beredningen var nog nyttig för att inskärpa hur angeläget regeringen anser det vara att militären iakttar absolut neutralitet, även när de inhämtar upplysningar." Erlanders anteckning ger knappast något stöd för en "dold allians".

Försvarsminister Sven Andersson hade nära kontakter med försvarsledningen, men det är inte dokumenterat hur förankrade hans ställningstaganden var med statsministrarna. När Sven Andersson hade avgått och en ny statssekreterare skulle utses 1974 valde regeringen Ulf Larsson istället för Ingemar Engman som varit i hetluften kring IB med mera. Ulf Larsson, som många betraktar som en noggrann och trovärdig person, har starkt argumenterat emot att det fanns något hemligt västsamarbete under hans tid på Försvarsdepartementet. Att regeringen Palme utsåg honom kan ses som en markering mot den grupp som hade stort inflytande  under Sven Anderssons tid. 

Konflikter mellan socialdemokratiska regeringar och försvarsledningen var vanliga. "Man skall inte bortse från att det i militärledningen alltid funnits de som haft en annan grundläggande mening än regeringen" konstaterade Ulf Larsson 2012 i samband med debatten om "västsamarbetet". Andra höga militärer hade bättre relationer med regeringen, till exempel tidigare arméchefen Nils Sköld. Tillsättandet av Stig Synnergren som ÖB 1970 såg regeringen som en positiv utveckling jämfört med företrädarna.

Diskussionen om hur Sverige förhöll sig under kalla kriget behöver fortsätta, men skulle alltså må bra av en grundläggande analys som inte utgår från att regering och försvarsmakt är enhetliga bowlingklot som knuffar på varandra, utan snarare amorfa tingestar med många beståndsdelar som samverkar eller motverkar varandra. Och att det sker i kraftfält där utländska stormakter har ett väsentligt intresse av att påverka.   

Kanske var det snarare en sådan tanke än någon "dold allians" som låg bakom USA:s hemliga policydokument 1962, numera offentligt: "In the event of general war the Swedish Government´s position cannot be predetermined; if Sweden does not become a co-belligerent with NATO it is important that it remain a friendly neutral.”

(Denna text bygger liksom föregående inlägg delvis på samtal som jag fört under en längre tid med personer som har lång erfarenhet av statlig styrning vad gäller nationell säkerhet, inför en kommande bok och fler blogginlägg.)

Tidig varning är avgörande för god krishantering

Har krishanteringsorganen i Regeringskansliet gett rätt typ av underlag och gjort den sorts analyser som krävs för ett proaktivt agerande? Den viktiga frågan ställde Pär Eriksson på FOI under dagens diskussioner på Folk och Försvars Rikskonferens.

Pär Eriksson har rätt i att Sverige behöver en analysförmåga med helhetssyn på den högsta nivån, för att kunna hantera komplexa kriser som pandemier. En viktig del av detta är enligt min uppfattning att regeringen blir varnad i tid. Snabb start på krishanteringen är ofta avgörande.

Här har det brustit under den nuvarande pandemin, som jag beskrivit tidigare. Kriskansliet i Justitiedepartementet verkar inte ha gjort någon egen bedömning utan litat på Folkhälsomyndighetens bedömningar om en mycket låg risk för smittspridning i Sverige. Beredskapen inom hälso- och sjukvården underskattades, liksom riskerna inom äldreomsorgen. Som Pär Eriksson konstaterade i dag blir det en viktig uppgift för efteranalysen att undersöka vad som hände.

Frågan om tidig varning har varit aktuell flera gånger tidigare. En central del av debatten om tsunamihanteringen 2004 handlade om långsamt agerande från ansvariga trots att Försvarsdepartementet redan på annandagens morgon skickade mejl om att det fanns många svenskar i det drabbade området. Fokus i granskningarna låg på det som inte fungerade, det vill säga bristen på respons på detta larm.

Men att lära av kriser är också att dra nytta av det som fungerade bra. Dåtidens krisfunktion på Försvarsdepartementet gav värdefull information till politiskt ansvariga även i andra kriser, under många år. Det kunde gälla sådana saker som att Sovjetunionen inte skjutit ned ett svenskt flygplan, trots medieuppgifter om motsatsen. 

Efter tsunamin inrättades ett större kriskansli på Statsrådsberedningen (SB). Jag har tidigare fått uppgifter om att erfarenheterna från krisfunktionen på Försvarsdepartementet inte togs till vara tillräckligt vid övergången. Den nya funktionen på SB (numera på Justitiedepartementet) sades ha blivit mindre operativ och mer byråkratiserad. 

Lägesbilderna från pandemikrisen tycks bekräfta detta, liksom till exempel att det tog tid innan regeringen förstod allvaret för svenskar i Japan under Fukushimakrisen 2011. Detta är anekdotiska bevis, men ändå skäl att mer systematiskt se över analyskapaciteten för kriser inklusive systemet för tidig varning.

Moderaternas förslag till stärkt krisorganisation har intressanta inslag (som en förstärkt tjänstemannaorganisation under nationella säkerhetsrådet). Ändå: om inte arbetssätt och ledarskap fungerar spelar det inte så stor roll vilka funktioner man inrättar.

En översyn av systemet för tidig varning och krisanalys behöver också ta upp kopplingen till styrningen av svensk underrättelsetjänst. Sverige har till exempel en internationellt framstående signalspaningsförmåga i FRA, som varit mycket värdefull i ett antal fall. Men regeringar har historiskt sett inriktat FRA på en snävare kategori av hot än många av de som är aktuella i civil krishantering. Ett exempel är att FRA kunde ge unik information om Sovjetunionens militära förmåga under 1980-talet, men inte om de ekonomiska och sociala faktorer som ledde till kommunistregimens fall och Sovjetunionens upplösning eftersom det inte fanns något sådant spaningsuppdrag. I dag kan man fråga sig vilken information regeringen fick om Kinas mörkläggning av det nya viruset i Wuhan-provinsen.

Det är oklart, åtminstone för mig, hur samordningen sker i Regeringskansliet mellan omvärldsbevakningen hos kriskansliet i Justitiedepartementet och funktionen för underrättelser i Försvarsdepartementet (SUND). Även detta borde ingå i en översyn.

(Denna text bygger delvis på samtal som jag fört under en längre tid med personer som har lång erfarenhet av statlig styrning vad gäller nationell säkerhet, inför en kommande bok och fler blogginlägg. Jag hoppas kunna publicera ett antal texter på detta tema här under 2021).

Den långsamma starten förvärrade situationen i äldreomsorgen

Det är lätt att bli sorgsen av Coronakommissionens delbetänkande. Så mycket lidande som hade gått att undvika. Men det gäller också att lära inför framtiden.

Äldreomsorgen har inte prioriterats i fördelningen av samhällets resurser. Förhoppningsvis kan den hårda kritiken från Mats Melin och övriga ledamöter i kommissionen leda till att fler lyssnar på de krav som Kommunal, Vårdförbundet och andra ställt.

Coronakommissionen har gjort ett gediget arbete även i andra frågor än de strukturella bristerna. Till exempel när det gäller oklara budskap från myndigheterna och bristen på individuell läkarbedömning i regionerna.

Ändå saknar jag en avgörande punkt: den långsamma starten på krishanteringen. En månad gick i stort sett förlorad, från början av februari till agerandet i månadsskiftet februari/mars. Kommissionen ska enligt direktiven analysera krisorganisationen och den allmänna smittspridningen senare, men det är svårt att bedöma utvecklingen i äldreomsorgen utan att ställa frågan vad som hänt om Folkhälsomyndigheten höjt varningsflaggorna tidigt i februari.  

Nu hände det motsatta. När MSB tidigt ville göra en ordentlig riskanalys spjärnade Folkhälsomyndigheten emot. Risken för allmän smittspridning var mycket låg, hette det under större delen av februari. (EU-myndigheten ECFR bedömde risken som låg men varnade samtidigt för att lokala utbrott som inte hanterades bra kunde leda till en värre utveckling. CDR i USA slog larm tidigt). Regeringskansliets kriskansli gjorde inte någon självständig bedömning i sina lägesbilder. Coronakommissionen kritiserar Socialstyrelsen för långsamt agerande under våren. Även i februari agerade Olivia Wigzells myndighet alltför tamt.

Det finns även annat som kunnat lyfts fram mer. Coronakommissionen riktar kritik mot regioner och kommuner, men jag hittar inte någon analys av Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) som också har ett stort ansvar. Redan i februari var de ansvariga tjänstemännen på SKR medvetna om riskerna i äldreomsorgen men alltför lite hände. SKR:s roll i det svenska välfärdssystemet borde granskas och debatteras betydligt mer.

Med detta sagt: Mats Melin och övriga ledamöter har gjort ett bra jobb given den korta tiden, med stöd av ett kompetent sekretariat där erfarne Joakim Sonnegård är huvudsekreterare. Alla partiledare som vill sitta i en regering har ett intresse av att Sverige tar till sig kommissionens slutsatser och stärker såväl krisberedskap som äldreomsorgen i allmänhet. Jag hoppas att det blir fokus för diskussionen framöver.