lördag 27 maj 2017

Anna Lindhs tal på seminarium om att demokratisera EU, ordnat av Arenagruppen och Foreign Policy Center i maj 2002

"Temat för debatten, demokrati och EU, kan tolkas på följande sätt. EU som garanti för demokrati. Demokrati i EU och demokrati i medlemsstaterna. Alla tre aspekterna är viktiga och kan inte skiljas från varandra.

Låt oss minnas historien: föregångarna till EU skapades en gång för att göra Europa säkert för demokrati, och för att förhindra ett återfall i det som hänt under trettio- och fyrtiotalet. Det är därför som unionen är grundad på de universella värdena demokrati och mänskliga rättigheter.

Detta har redan starkt inverkat på södra Europa. En av de faktorer som ledde till diktaturernas fall i Spanien, Portugal och Grekland var utsikten om medlemskap i EU, och EU var viktig för att förankra och säkra demokratin i de tidigare diktaturerna.

Jag har ofta diskuterat detta med Greklands utrikesminister Georgios Papandreou. Han talar perfekt svenska efter sina år som flykting i Sverige. Han är ett levande exempel på hur EU tryggar demokratin i nya demokratier – och en av dem som förespråkar utvidgning.

Idag är det kandidatländerna i Central- och Östeuropa som ser medlemskap i unionen som en garanti för en fortsatt demokratisk och fredlig utveckling.

De universella värdena är nu integrerade i Köpenhamnskriterierna för inträde. I Amsterdam- och Nicefördragen har medlemsländerna dessutom infört nya garantier mot en odemokratisk utveckling i medlemsstater. Nicefördraget skapar möjlighet för ett tidigt varningssystem om det uppstår en klar risk att en medlemsstat inte respekterar principerna om grundläggande rättigheter.

Vi är inte där än, långt därifrån. Men den växande vågen av främlingsfientlig högerpopulism i många länder är naturligtvis mycket oroande.

Vi har sett det i bland annat Österrike, Italien, Danmark, Frankrike. Och inget land är skyddat. För tio år sedan hade vi en liknande utveckling också i vårt land, även om den inte var lika svår. År 1992 attackerades 50 flyktingförläggningar och ytterligare omkring 50 attacker med Molotov-cocktails och sprängmedel utfördes mot flyktingar. En prickskytt hade flyktingar som måltavlor i Stockholm. Vi hade ett högerpopulistiskt främlingsfientligt parti, Ny demokrati, i vår riksdag. De misslyckades totalt, och vi är fortfarande ”vaccinerade” mot detta slags parti – men vi kommer inte att vara vaccinerade för alltid.

Dessa händelser för tio år sedan har lärt oss två saker:

För det första måste man inte en mycket tuff attityd, det vill säga nolltolerans, mot främlingsfientliga rörelser. Att försöka möta dem på halva vägen och därigenom avväpna deras argument fungerar inte. Inte på nationell nivå. Inte på EU-nivå. Eftergifter kommer bara att legitimera deras krav och göra dem starkare, och kan förskjuta hela debatten mot restriktioner för flyktingar – som vi har sett i Danmark.

För det andra måste man främja en dialog med, och kunskap om, andra kulturer. Det är därför som den svenska regeringen nu till alla skolor distribuerar en bok, JALLA, baserad på berättelser av tonåringar från muslimska länder.

För det tredje måste man sköta ekonomin och välfärden och bekämpa arbetslösheten. Roten till problemet ligger ofta i medborgarnas dagliga liv: hög arbetslöshet, nedgång i ekonomin med förlust av jobb, hårdare konkurrens och grundläggande förändringar i etablerade institutioner, i vissa fall till och med delvis orsakade av effekterna av EU:s inre marknad. Socialt utanförskap. Oro för pensionssystemen, och sjukvårdssystemens ständigt ökade svårigheter att fullgöra sina uppgifter.

Detta är universella problem i Europa och de måste mötas med konkret handling. Grogrunden för dessa rörelser kommer inte att utplånas av ett par informationskampanjer eller några institutionella reformer. EU och dess medlemsstater måste ta arbetslöshet, pensioner, utbildning och socialt utanförskap på mycket stort allvar. Annars kan alltid människors rättmätiga oro och fruktan för det som är främmande att utnyttjas av hänsynslösa populistiska ledare.

Med tanke på vad EU står för, är det inte förvånande att extremiströrelser är mycket negativa mot unionen. När nationalister på högerkanten vinner terräng, minskar stödet för unionen. Detta är särkilt oroande eftersom EU idag är demokratins och de mänskliga rättigheternas starkaste försvarare i Europa, liksom en stark förespråkare för dessa universella värden över hela världen. Med tanke på denna utveckling hoppas jag få se ett ökat stöd för EU från vänstern också här i Sverige.
* * *

Den andra aspekten, demokrati i EU, bör ses mot denna bakgrund. Över hela världen ser vi en oroande utveckling mot mindre och mindre intresse för det politiska livet. Vi kan se det på nationell nivå, i de sakta sjunkande deltagandet i nationella val, och stadigt minskande deltagande i politiska partier och organisationer, speciellt bland unga. På den europeiska nivån ser vi det bland annat i det mycket låga och minskande valdeltagande till Europaparlamentet.

Orsakerna till denna allmänna trend är många och komplexa, men de är till stor del samma orsaker som ligger bakom ökningen av populistiska rörelser.

Vi behöver visa att unionen förmår hantera de frågor som ligger högst på människornas dagordning. Att EU kan göra skillnad när det gäller att skapa fler och bättre jobb, skydda miljön, bekämpa internationell brottslighet och främja global solidaritet. Och vi måste visa att vi kan utveckla unionen och dess institutioner för att fullgöra dessa uppgifter.

Men vi måste också nå ut till medborgarna för få dem genuint engagerade i denna debatt om Europas framtid. Det är därför som den svenska regeringen har sammankallat en speciell kommitté bestående av riksdagsledamöter, för att stimulera den nationella debatten inför nästa regeringskonferens.

Nicefördraget har kritiserats hårt för att inte vara tillräckligt långtgående när det gällde att besluta om djupa förändringar i strukturen. Man hör ofta argumentet att loket var gjort för en gemenskap bestående av sex medlemsstater och att det inte fungerar väl ens med 15 medlemmar, än mindre med 27.

Jag köper inte det. Det var helt enkelt inte Nicefördragets uppgift. Uppgiften var att besluta om de institutionella reformer som var absolut nödvändiga för att införliva tolv nya medlemsstater. Det hade ett antal precisa uppgifter: hur rösterna ska vägas, kommissionens sammansättning, platser i Europaparlamentet och andra institutioner och ökad användning av kvalificerade majoritetsbeslut. Men den process vi nu har påbörjat med konventionen och den kommande regeringskonferensen kommer att ge alla möjlighet att diskutera radikala förändringar.

Vi har frågan om maktbalansen mellan EU:s institutioner, med andra ord, hur medborgare i medlemsstaterna ska kunna påverka unionens beslut. Vi har balansen mellan medlemsstaterna. Och balansen mellan EU som sådant och medlemsstaterna.

Ska vi satsa på drömmen om en federal modell, där man skulle göra komissionen till en slags europeisk regering, baserad på ett parlamentariskt mandat i Europaparlamentet, och låta de nationella regeringarna acceptera en roll som en slags senat, eller överhus, för lagstiftande frågor?

I den federalistiska drömmen tänker man sig ett system likt ett nationellt system. Om regeringen möter stark opposition i parlamentet måste den avgå. Och då är den logiska konsekvensen att regeringen kan upplösa parlamentet och utlysa nyval.

Detta system har uppenbara fördelar, det är en tydlig modell, det kommer att ge varje medborgares röst samma tyngd, och det skulle ge den europeiska regeringen ett starkt mandat.

Men är det ett realistiskt perspektiv för den Europeiska unionen?

Människor identifierar sig först och främst med sina nationer, delvis med Europa, men mycket litet med EU. Även om fler och fler beslut fattas på EU-nivå, bryr sig de flesta mycket mer om den nationella politiska debatten än om EU-debatten. En ”europeisk nation” kan inte åstadkommas artificiellt genom institutionella åtgärder. Tvärtom, att röra sig mot någon slags federalism utan stöd från medborgarna kommer oundvikligen att skapa en backlash.

I den federalistiska drömmen skulle vi inte längre ha en oberoende kommission. Före valen skulle kandidaterna vara tvungna att formulera en plattform, bilda allianser och ge löften till olika politiska grupper eller medlemsstater, för att få en tillräcklig majoritet. Det vore naivt att tro att en sådan kommission sedan skulle vilja sköta sin uppgift på ett neutralt sätt utan egenintressen. Och balansen mellan medlemsstaterna, stora och små, och geografiskt, skulle gå förlorad, utan tvekan till de små och medelstora ländernas nackdel.

Den svenska regeringen ser det nationella politiska systemet som en bas också för EU-politiken. De nationella parlamenten ska fortsätta att vara den huvudsakliga källan till legitimitet för medborgarna i medlemsstaterna. De nationella regeringarna ska även i fortsättningen ses som den viktigaste representanten i beslutsprocessen i EU. Sverige finner den nuvarande institutionella balansen förnuftig. Vi ser ett starkt råd i förbund med nationella regeringar och parlament som unionens ryggrad.

Vissa menar att det nuvarande systemet inte ger utrymme för att utkräva demokratiskt ansvar. Jag håller inte med om det. Medlemsstaternas regeringar har ett politiskt ansvar gentemot sina nationella parlament. Och detta är en viktig drivkraft i många medlemsstater. Det sätt på vilket regeringarna agerar och bevakar nationella intressen granskas närgånget.

Om vi vill ge Europaparlamentet en större roll, bör vi noga tänka igenom exakt vad det är vi vill. Nya ansvarsområden för Europaparlamentet skulle i grund och botten betyda minskade ansvarsområden för de nationella parlamenten. Önskar vi till exempel ge dem en ökad roll när det gäller budgeten, eller finansieringen av unionen?

Men vi behöver naturligtvis också starka övernationella institutioner, speciellt en stark kommission. Den är oundgänglig som drivkraft och initiativtagare till förslag. Den har en avgörande roll som väktare av fördragen och vakthund över implementeringen av EU:s lagstiftning och politik i medlemsstaterna. Den kan också spela en viktig roll i den öppna koordineringsmetod som skulle passa flera av de nya utmaningar unionen kommer att stå inför. Kommissionens uppgift är att bevaka de intressen som unionen som helhet har. Det är därför som den måste vara fullständigt oberoende, och dess medlemmar är strängt förbjudna att fästa särskild uppmärksamhet vid sina egna länders, eller ett särskilt lands, intressen, eller att söka eller ta emot instruktioner från någon regering eller annan grupp. I det avseendet kan kommissionen ses som en garant för de medelstora och mindre länderna mot oegentligheter från de större. Detta är en av unionens hörnstenar.

Vissa hävdar att det finns en motsägelse mellan detta och de regler i fördraget som kräver att det måste finnas en medborgare från varje medlemsstat i kommissionen. I själva verket är det tvärtom. Det är nödvändigt för kommissionens oberoende att minst en av dess medlemmar har kunskap om varje individuell medlemsstat, dess historia, dess förflutna, dess traditioner och dess nationella debatt.

Ta den svenska kommissionären till exempel. Hon tar ofta ställning mot den svenska regeringen. I själva verket är jag säker på att hon skulle ha en annan mening om en hel del av det jag säger idag. Men hon är svensk, och också från norra Sverige. Hon har kunskap om Sverige, hon har kunskap om våra problem. Utan den kunskapen skulle kommissionen vara handikappad i sin roll som talesman för hela unionens intressen.

Balansen mellan medlemsstaterna och unionen, med andra ord unionens kompetenser, är en av de viktigaste frågorna för konventionen. Men låt mig omedelbart säga att jag inte tror att det är en större problem. Vem som gör vad är redan klart. Det finns inget större behov att definiera det ännu mer detaljerat. De flesta medlemsstaterna inser att det varken är önskvärt eller möjligt att göra en detaljerad katalog över kompetenser.

Det skulle medföra en risk att vi ofrivilligt skulle riva upp vad EU hittills har åstadkommit inom vissa områden. Den andra risken är att vi binder våra händer och gör oss av med verktyg som vi kan komma att behöva. När Romfördraget 1957 undertecknades, stod där inte ett enda ord om miljö. Och vem kunde för ett år sedan ha förutsett de åtgärder som vi var tvungna att vidta efter 11 september? Om vi hade haft en kompetenskatalog ristad i sten, skulle vi ha reagerat på utmaningarna mycket långsammare.

Många tycks se konstitutionen som den övergripande målsättningen. Tyska tidningar talar ofta om konventionen som en ”konstitutionell konvention”. Också några svenska tidningar och deltagare i den svenska debatten ser en ”konstitution” som det magiska ord som kommer att lösa alla problem.

Naturligtvis är den positivt med en ommöblering för att få ett brett dokument. Men strängt taget kan man säga att redan de nuvarande fördragen utgör en slags ”konstitution” med detaljerade regler om kompetenser och ansvarsområden för de olika aktörerna, och om procedurer. Så frågan är inte så mycket om vi ska ha en konstitution, utan snarare vilken konstitution vi ska ha.

Men en avgörande fråga är om vi ska försöka besluta alla dessa frågor en gång för alla och ha budorden ristade i sten, eller om vi ska hålla oss till den nuvarande metoden och låta fördragen och institutionerna utvecklas när nya problem dyker upp på agendan och gamla sjunker undan.

Det borde inte komma som någon överraskning att mina sympatier ligger hos det andra förhållningssättet. Att skapa den Europeiska unionen är inte något man gör en gång för alla enligt några sinnrika ritningar. Det är snarare som att bygga ett samhälle. Man börjar med huvudgatan och några byggnader. Sedan växer staden med nya hus och nya gator och nya områden. Ibland måste vi riva ner gamla byggnader och ge plats för nya. Om inte, kan några komma att falla samman av sig själva. Kommunikationer blir viktigare liksom trafikregler, energitillgång och sophantering. Föroter börjar växa upp. Och slutligen måste vi fråga oss om allt borde äga rum i den staden, eller om en del av aktiviteterna borde flyttas någon annanstans.

När detta väl har sagts, finns det mycket vi kan och bör göra för att utveckla unionen och dess institutioner:

För det första finns det allvarliga bister i det sätt på vilket rådet nu arbetar.
Europeiska unionens rådsmöten är inte särskilt väl förberedda eller välordnade. Det finns brister i koordinationen mellan olika sektorer. Det saknas allför ofta fokus på väsentliga frågor. Och ibland spenderas alltför mycket av våra administrativa och politiska resurser på mindre viktiga frågor. Trots framsteg de senaste två åren, finns det fortfarande inte tillräckligt stor öppenhet i rådets arbete eller i de andra institutionerna. Utvidgningen kommer att ytterligare framhäva våra brister.

Men det är viktigt att understryka att de flesta problemen kan lösas nu utan några tillägg i fördraget. Det är därför viktigt att regeringarna tar itu med dessa frågor och inte låter sig hindras av arbetet med konventionen. Sverige har lagt fram några förslag i detta avseende – hur ordförandeskapen bör arbeta tillsammans, hur rådet bör reformeras och hur en språkreform bör hanteras. Jag hoppas att vi redan kan se de första resultaten vid toppmötet i Sevilla om några veckor.

För det andra kommer jordbruks- och regionalpolitiken – och med dem budgetpolitiken – att kräva långtgående reformering. Inte på grund av utvidgningen – det är redan hög tid för reformerna. Den gemensamma – eller kanske snarare föråldrade –jordbrukspolitiken tillkom en gång för en helt annan situation, när Europa hotades av brist på mat. Idag begränsar den andra länders tillgång till marknaden. Idag förstör subventionerade  produkter marknaden i kandidatländer och i tredje världen. Idag strider den ofta mot sund miljöpolitik. Idag är den också en tung finansiell börda, den kostar över 40 miljarder euro per år och står för nästan halva den totala EU-budgeten. Vi kan glömma legitimitet bland medborgarna om vi inte kan skapa ett sunt system. De vill ha ett system som främjar god miljö, djurens välfärd och biologisk mångfald. Endast en tredjedel av EU:s medborgare tycker att CAP (den gemensamma jordbrukspolitiken) fullföljer sin målsättning. Frågan är inte om CAP borde reformeras, utan när och hur.

För det tredje bör vi utveckla en gemensam utrikespolitik, något som medborgarna alltid verkar tycka vara önskvärt. Om EU hade haft en gemensam utrikespolitik för tio år sedan, kunde vi ha undvikit ett decennium av krig på Balkan. I vår, för första gången på över ett årtionde, rasar inget krig på Balkan, mycket beroende på det arbete unionen utfört.

Vi är på många sätt i ett mycket bättre läge nu än för tio år sedan: Vi utvecklar militär och civil kapacitet för krishantering; vi är mer aktiva och inflytelserika på Balkan, i Mellanöstern, i Afrika. Och i världen efter den 11 september, är EU, när vi agerar i enighet, effektiv och inflytelserik. Men vi måste göra mycket mer för att arbeta för global utveckling, mänskliga rättigheter och demokrati. Toppmötet i Johannesburg kommer att ge tillfälle att visa EU:s engagemang. Vi bör också göra mycket mer för att förhindra konflikter och för att stödja FN.

Men vi behöver en större samstämmighet i vår politik. Endast med en verkligt sammanhängande gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, där handel, utveckling, migration och miljö är integrerade, där politiska områden och pelare koordineras och där unionens olika röster – ordförandeskapet, kommissionen, den höge representanten och medlemsstaterna – koordineras, kommer vi att bli inflytelserika.

Jag tror att vi behöver EU som en global aktör. Vi behöver EU ibland tillsammans med USA och ibland för att balansera USA. Det är aldrig bra med endast en stormakt på den globala arenan. EU bör – och kan – vara en viktigare global aktör. Men för att vara en stark global aktör, måste EU backas upp av opinionen i våra länder i Europa.

För några år sedan förde vi en diskussion om ett federalt Europa. Svenskar, britter och andra anklagades för att de inte gick längre i den riktningen. Idag ser vi en annan andra trend: EU kritiseras mer, nationella intressen vinner terräng och det finns en klar risk för en backlash för det europeiska samarbetet.


Jag tror att vi nu är på väg mot en situation där vi som pragmatiska gråsossar måste ta ansvar för att skydda och försvara gemenskapsmetoden, det europeiska projektet, vad vi redan åstadkommit. Låt oss inte göra stora europeiska revolutioner, låt oss gå steg för steg så att medborgarna kan följa och stödja EU också som en global aktör."

Anna Lindhs tal vid utdelningen av Palmepriset till Hanan Ashrawi januari 2003


"Förra veckoslutet kunde vi läsa rubriken `13 döda i israelisk attack mot Gaza´. Vissa journalister beskrev den som början på en invasion av Gaza, andra som ett försök att påverka valet i Israel. Men på det hela taget var den övervägande reaktionen apati. Och vad ska man göra?

Vi har gjort uttalanden, fördömt våldet, antagit revolutioner. Vi har haft mötena, gjort resorna, hållit konferenserna. Vi har hört löftena – om säkerhet, om lösningar, om ”sista gången” - och vi har sett resultaten.

Risken finns att uppgivenhet ersätter hopp – att apati ersätter handling. Faran är att rubriken ”13 döda” bara blir bokstäver och siffror – att vi undertrycker vetskapen om att ytterligare 13 individer – den siste av dem en sexårig pojke – har lagts till dem som redan dödats.

Uppgivenheten är vår största fiende.

Vi måste fortsätta reagera när palestinska barn i månader förhindras att gå i skolan, när de äldre inte kan träffa sin doktor, när havande kvinnor hindras från att komma till sjukhus för att föda. Vi måste protestera när föräldrar inte kan komma till arbetet, inte kan försörja sina familjer – för att deras byar spärras av, för att det råder utegångsförbud, för att trupper och tanks står i vägen – när människor inte kan leva sitt dagliga liv utan att ständigt förödmjukas.

Över 2000 palestinier och 700 israeler har dödats – och många fler skadats – sedan den andra intifadan började. Hundratals palestinska hus har raserats. Tusentals olivträd har dragits upp med rötterna. En majoritet av palestinierna på Västbanken och i Gaza lever i fattigdom. De olagliga bosättningarna fortsätter. Israel har rätt att försvara sig mot terrorism, men ingen kan i realiteten tro att detta är det bästa sättet att göra det.

Nu har man byggt en mur, ungefär 350 kilometer lång, 8 meter hög, 60 meter bred. Israel kallar den skydd. Palestinier kallar den – helt riktigt – konfiskering.

I förra veckan stängdes en by i närheten av Tulkarem innanför muren. 62 affärer raserades. 2 500 palestinier förlorade sitt levebröd.

Det finns inga vinnare i en sådan situation.

Också israelerna lider. De lider av den ständiga fruktan för självmordsbombare. Vi kan aldrig acceptera eller förstå när israeliska civila, när tonåringar på diskon och kaféer, blir målen. Nästan en fjärdedel av invånarna har en vän eller en familjemedlem som har förlorat någon i en självmordsattack. Turister strömmar inte längre till landet, inte heller investerare. Ockupationen dränerar landet på resurser.

Jag fruktar för framtida generationer.

Palestinska ungdomar förvägras normala drömmar och hopp om studier, om arbete, om ett liv. En del av dem berövas sin framtid av sina egna – när de utnyttjas som vapen mot människor som kunde ha varit vänner. Unga israeler får en förvriden bild av världen när de måste anpassa sig till förtryckarens roll i de ockuperade områdena.

Hur ska dessa unga palestinier och israeler kunna förstå att fred kräver kompromisser, när de har uppfostrats till hämnd? Att fred kräver tolerans, när de har fått lära sig att hata? Att fred kräver samarbete, när de har utbildats till strid?

Jag fruktar att det palestinska folket snart kommer att förlora allt hopp om en självständig stat, och att Israel kommer att förlora sina moraliska värderingar. Israel är en demokrati som balanserar på slak lina.

Både israeler och palestinier måste inse att antingen vinner de freden tillsammans – eller också förlorar båda.

Resultatet i det israeliska valet för två dagar sedan, pekar tyvärr mot fortsatt konfrontation, i stället för säkerhet och fred.

För mig är den politiken cynisk, inte minst för att israeliska myndigheter motverkar arbetet för reformering och fred i den Palestinska Myndigheten. Detta blev tydligt när den israeliska regeringen nekade tre palestinier att lämna landet för att delta i en fredskonferens i London, när universitet stängs, och när tidpunkten alltid tycks lämplig för våld, men inte för förhandlingar.

Extremister på båda sidor stöder i själva verket varandra när det gäller att förhindra fred.

Vanliga män, kvinnor och barn, palestinier och israeler, måste betala för sina ledares tillkortakommanden.

Men vi vet också att majoriteten på båda sidor stöder ett fredsavtal och tycks villiga att betala det nödvändiga priset.

Vi vet alla vad målet måste vara: En fredlig samexistens mellan två suveräna stater. Vi vet alla att detta bara kan nås genom fredliga förhandlingar, grundade på internationell rätt och de relevanta FN-resolutionerna.

I stället för att använda våld borde den israeliska regeringen göra allt för att få processen på rätt spår igen. Israel måste upphöra med ockupationen, ge upp bosättningarna, och gå med på en pragmatisk lösning beträffande Jerusalem, i utbyte mot fred. Israel måste följa internationell rätt och konventioner och sluta att förödmjuka befolkningen i de ockuperade områdena. Murarna, både den av taggtråd och den av misstro, måste rivas.

Det palestinska ledarskapet måste göra allt i sin makt för att stoppa terrordåd och vidta lagliga åtgärder mot de ansvariga. De måste stoppa dem som utnyttjar de ungas förtvivlan genom att rekrytera dem som terrorister. Den Palestinska Myndigheten måste åstadkomma reformer för säkerhet, demokrati och mänskliga rättigheter.

Båda sidor måste försöka att göra sig av med attityder som endast tjänar till att begränsa och förminska – ockupationsmaktens, eller revolutionärens, mentalitet.

Det verkar som om de är oförmögna att sätta stopp för konflikten och finna en väg tillbaks till förhandlingsbordet på egen hand. Det krävs en intervention av en tredje part.

Vårt hopp just nu är den vägkarta som föreslagits av EU, och som bygger på det arabiska initiativet att till år 2005 få en självständig, demokratisk och livskraftig palestinsk stat, sida vid sida med Israel och dess andra grannar. Kvartetten – EU, FN, USA och Ryssland – antog informellt Vägkartan den 20 december förra året. Nu måste den genomföras, för att inte möta samma öde som Mitchell-planen och andra planer.

Ett avgörande inslag för att planen ska lyckas är upprättandet av övervakning och kontroll för att observera och rapportera om hur de båda parterna agerar.

Om vi tror på en palestinsk stat, måste vi också se till att förbereda den. Tidiga val är nödvändiga. Vi måste hjälpa till att tillförsäkra palestinierna reformer för demokrati, god förvaltning och mänskliga rättigheter – för en rättsstat. Sverige är en av de största givarna av humanitärt stöd och utvecklingsstöd till palestinierna, och vi kommer att fortsätta att stödja den Palestinska Myndigheten och den civila befolkningen.

Ockupation och våld skapar ett klimat av tystnad och hindrar yttrandefriheten. Men en öppen diskussion om problemen i det palestinska samhället är nödvändig. Reformer är nödvändiga. Och du, kära Hanan, är själv ett utomordentligt exempel på hur detta kan och bör göras.

Någon gång i slutet av 1980-talet blev du välkänd för det internationella samhället. I en ovanligt kompakt manlig omgivning stack du ut, men inte huvudsakligen för att du är kvinna. Då liksom idag stack du ut som en person med betydande integritet och förnuft i en kaotisk situation. Din politiska gärning är berättelsen om ständig kamp för rättvisa och varaktig fred, förd med stort mod, förkrossande styrka och oemotståndlig elegans.

Dina bedrifter är imponerande, som förhandlare, som minister, som pionjär för mänskliga rättigheter och demokrati. Alltid en ypperlig förespråkare för den palestinska saken – aldrig rädd att kritisera också dina egna när det behövs.

Världen behöver flera politiker, flera förebilder, flera kvinnor som du!

På svensk TV igår intervjuades några människor i Ramallah om dig, och en gammal man sa: ”Det hade varit bra om det hade funnits många andra som hon.”

Det är en stor ära för mig att tala till din ära idag, och att vara med när du tar emot detta välförtjänta pris till minne av en annan stor personlighet, Olof Palme.

Strax före sin död sa han att politik bara är ett sätt att förverkliga våra drömmar. För många svenskar är social rättvisa hemma och internationell rättvisa utomlands delar av samma kamp. Kanske är det därför som konflikten mellan Israel och Palestina finns i så många svenskars tankar. Ty detta är i grunden en konflikt om rättvisa; de förföljdas och fördrivnas rätt till ett hemland, till självbestämmande, till säkerhet och frihet. För detta kan du räkna med vårt stöd."

Anna Lindhs tal på SSU-kongressen 2003


"Jag blir lite nostalgisk när jag ska tala på en SSU-kongress. Jag kan inte låta bli att jämföra med när jag var ordförande, och se likheter och skillnader.

En väldigt tydlig likhet är beskrivningen av organisationen SSU och alla dess problem. När jag blev ordförande 1984, för nästan 20 år sen, kunde man läsa i alla tidningar att SSU var en organisation som gick rätt utför. Politiskt var vi splittrade och det var bara en tidsfråga när vi skulle spricka. Organisatoriskt var vi svaga, det blev bara försämringar, medlemmarna lämnade SSU, inga ungdomar var längre intresserade av politik, och det var bara en tidsfråga när de politiska ungdomsförbunden skulle dö.

Så sa man redan 1984. Dels sa man det i medierna, dels sades det bland äldre gamla partivänner, ska jag väl erkänna. De älskade att beskriva, hur otroligt aktivt SSU hade varit på deras tid, och hur sorgligt det var att se hur verksamheten nu gick utför. Jag minns att min företrädare, Janne Nygren, försökte trösta mig någon gång och säga att det varit likadant för honom. Men det där trodde jag inte riktigt på.

Sedan levde den där beskrivningen kvar så länge jag var SSU-ordförande och när jag slutade kunde jag se att den liksom hängde med alla SSU-ordföranden därefter.

Alla blev de ordförande i en organisation med jätteproblem. Så jag måste säga att jag är ganska imponerad av att en organisation som, enligt alla medier och många äldre partivänner, har varit döende i decennier, fortfarande lever, kongressar, syns och dessutom är aktiv på alla partimöten som jag har runt om i landet.

Ardalan fick en fråga av en tidning förut så jag hörde det. Frågan var om han hade några frågor till mig, eller om jag hade några goda råd till honom.

Ett råd som jag skulle vilja ge till Ardalan, är att, strunta i alla klagobeskrivningar. Känn istället att om fem år kan du också sitta där och säga” åh det var så mycket bättre förr”.

Jag gick tillbaka och tittade lite på det sista tal jag höll som SSU-ordförande, för att se hur mycket som ändrats i debatten.

Det är ganska roligt och väldigt slående att se hur mycket som var lika. Jag kunde se det i det jag själv sa för 13 år sen, jag har kunnat höra det när jag har suttit och lyssnat här på förmiddagen. Det är väldigt tydligt att många frågor går igen.

Man kan föra många teoretiska, komplicerade diskussioner, om vad ideologi egentligen handlar om. För mig, både som SSU:are och idag, är grundfrågan det lika människovärdet. Det är inte bara något som man skriver i högtidliga deklarationer och storstilat säger i tal. Att ta det lika människovärdet på allvar är att tänka på det hela tiden. När vi säger att man måste bygga ut utbildning, göra allt för att ge unga människor bra livs chanser handlar det om det lika människovärdet. När vi diskuterar arbetslivet, inflytande, att det man gör är meningsfullt och att man kan påverka handlar det om lika människovärde.

Jag var SSU-ordförande under en tid då ungdomsarbetslösheten ökade, precis som den tyvärr gör idag igen. Och det som skrämde mig mest med den ökande ungdomsarbetslösheten var när jag inte bara såg siffrorna på papperet, utan när jag kunde komma ut och träffa människor och känna hur arbetslösheten liksom påverkade hela samhällsklimatet.

När man mötte gymnasieelever som skulle gå ut om något år, och frågade ” Vad vill du göra?” och dom sa, ”äh, det är liksom ingen idé”. Man kände hur deras framtidshopp, var kvaddat från början. Lena Hallengren är en av dom som ivrigast har påpekat i regeringen, att vi måste göra kampen mot ungdomsarbetslösheten till en av våra stora frågor i höst.

Det är också det lika människovärdet som ligger till grund, för en offentlig sektor som kan garantera tryggheten i välfärden för barn, sjuka och gamla. Men en skillnad mellan er SSU-generation och min, är att ni hela tiden sett en offentlig sektor, där problemet stavats pengar. Jag såg och jag arbetade i en offentlig sektor, som i och för sig hade pengar, men där man ofta hade glömt vilka man var till för. Där kunde man se en oerhörd byråkrati och självgodhet. Jag tror att det tyvärr är ett viktigt skäl till att vi har så stora nya klyftor mellan invandrare och svenskar i de segregerade bostadsområdena idag.

Och jag minns många hopplösa diskussioner jag hade. Bland annat med en iransk ingenjör som på 80-talet inte kunde begripa varför han måste läsa årskurs 7:s, ”Hej matematik”, därför att en tjänsteman hade bestämt att det var det viktigaste han som iransk ingenjör kunde göra för att anpassa sig till det svenska samhället. Alltför många sådana exempel fanns i min verklighet. En del kan finnas kvar, det måste vi gemensamt tillstå. Men det var också därför vi började den där viktiga debatten som måste fortsätta hela tiden. Hur kan man få balansen mellan det starka gemensamma, det kollektiva och individen, respekten för individen och respekten för det lika människovärdet, som ger oss lika möjligheter att påverka och vara delaktiga?

Det är det lika människovärdet som gör att vi driver och har drivit miljöfrågan så hårt. För det handlar om att se till att vi inte tar utrymmet som hör till framtida generationer.

Det är det lika människovärdet som gör att den internationella solidariteten, har varit så avgörande för socialdemokratin, och inte minst SSU. För om man tror på lika människovärde så stannar det inte vid Sveriges gränser. Man kan se väldigt många likheter mellan debatten här på kongressen och debatten när jag var ordförande.

Men vi kan också se en stor skillnad. Det är att det internationella beroendet, har blivit så mycket större idag och det var hemskt roligt att lyssna till er debatt idag. Ekonomi, information och människor korsar gränser och flyttar, på ett sätt som var fullständigt otänkbart för bara 20 år sen. På många sätt kan det vara bra, det går till exempel inte längre att dölja brott mot mänskliga rättigheter. Det går inte som förr att dölja förtryck och det går inte att förtiga information. Men det finns också, precis som ni har pratat om här, väldigt stora problem om marknaden, kapitalet, får för sig att idka utpressning, att flytta dit där man har de lönsammaste villkoren och de minsta demokratiska möjligheterna att påverka.

Det här gör skillnad när det gäller internationella arbetet. När vi då talade om internationellt samarbetet, då handlade det nästan bara om internationell solidaritet, som vi skulle vara aktiva och visa andra. Idag behöver vi alla det internationella samarbetet på grund av globaliseringen.

Låt mig ge några exempel. Ta miljön. När jag var SSU-ordförande, var försurningen den stora miljöfrågan.Träd, skogar, sjöar drabbades av försurningen. Storbritannien var en av de stora bovarna. Jag var i Storbritannien men fick naturligtvis inte träffa politiker. Med en konservativ regering var en SSU-ordförande från Sverige alltför oviktig för att några politiker skulle bry sig om att träffa mig. Men jag fick träffa tjänstemän. Jag minns tjänstemannen som tittade på mig och sa, ”Vi erkänner inte ens att det finns ett problem som heter försurning, så varför skulle vi göra någonting åt våra utsläpp. Och skadorna du pratar om med dom där glesa trädkronorna, kan det bero på att det kanske blåser för mycket i Sverige?”.

Och jag kände den där fullkomliga maktlösheten och blev rasande när man inte kunde liksom tvinga dom att göra miljöförbättringar som krävdes för vår miljös skull. Sedan kändes det jätteskönt när jag blev miljöminister i EU och kunde vara med och driva igenom krav som just såg till att begränsa försurningen, i hela Europa. Det som var lite unikt med det, var att försurningen inte drabbade andra länder lika mycket som det drabbade oss i Norden, så dom fick göra det i solidaritet med oss.

Ta klimatet, en avgörande fråga. Hade det inte varit, för bland annat Margot Wallström, är jag övertygad om att Kyotoprotokollet hade varit dött. Men där har hon och andra sett till att tvinga med land efter land, för att USA sedan ska stå nästan ensamma kvar. Därmed blir det svårare för USA att säga nej i långa loppet.

Ta kemikalier. Nya ämnen kan vara jättebra, men också väldigt farliga. Det hjälper inte att förbjuda i Sverige om vi inte också får andra länder, vars varor vi köper, att förbjuda samma ämnen. Där har Margot Wallström drivit en kemikaliepolitik som härom veckan fick tidningen, Economist, att rasa: ”Är det verkligen svensk miljöpolitik som ska styra Europa?”. Men Margot Wallström håller stånd, och det går att driva miljöfrågorna globalt.

Ta ett annat område i miljöfrågorna, ta trafficing. Jag har sällan varit så chockad som när jag såg Lukas Modyssons film, Lilja Forever. Det är klart att jag hade känt till trafficking, jag hade arbetat mot det i EU, men när jag såg filmen kände jag återigen, hur fruktansvärt viktigt det är att vi får stopp på den här moderna slavhandeln. Vi kan bara göra det ihop med andra länder.

När det gäller det internationella läget och utrikespolitiken, ser världen väldigt annorlunda ut idag jämfört med när jag var SSU-ordförande. Då pågick fortfarande, de första åren, kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen. Då var Sverige ofta ett ganska ensamt land, med Olof Palme som väldigt viktig aktör. När supermakterna USA och Sovjet grälade skulle inga små länder komma in och ha åsikter, för det kunde vara farligt. Därför blev den svenska rösten och Palmes röst, oerhört viktig.

Idag hör vi ibland att den svenska rösten har tystnat. Men det som har hänt är något mycket positivare. Idag finns många röster. Olof Palme var före sin tid. Idag är det en självklarhet för varje anständig europeisk politiker –jag gör undantag för Berlusconi– att kritisera brott mot mänskliga rättigheter, att driva rättssäkerhet och att rätt ska gå före makt och militär styrka. Många är idag oroade över att vi i framtiden, bara ska ha har en enda stark aktör och att det är USA.

Vilka kan balansera USA, hålla med eller säga emot? Jo, det kan EU. Hade EU haft en gemensam utrikespolitik i början på 90-talet, är jag övertygad om att vi hade sluppit tio års krig och tiotusentals döda på Balkan, i forna Jugoslavien. Vi hade sluppit hundratusentals människor på flykt. Då hade vi inte en gemensam utrikespolitik, men efter Kosovokriget, så började man bygga upp en sådan. Det höll inte när vi kom till Irak. Vi kunde ju alla se att då sprack det. Jag är den första att beklaga det. Men låt oss se vad man har klarat bortsett från Irak. På Balkan, är EU faktiskt skillnaden mellan krig och fred, liv och död. När jag var ordförande i EU för ett år sen kunde vi se att ett krig i Makedonien, som hotades av nya inbördesstrider, skulle kunna sprida sig till Serbien, Montenegro och Bosnien och då kunde krigen på Balkan vara ett faktum igen.

Min första bild av Makedonien när vi landade där en vacker vårdag, var så motsägelsefull. Det var en fantastiskt blå himmel och blommande körsbärsträd. Samtidigt visste man att striderna rasade bara några mil ifrån flygplatsen. Och så träffade jag en kvinna där som var alldeles spänd. Jag trodde att hon var spänd för kriget som hotade. Men sen sa hon att hon var så orolig därför att hennes barn var kvar hemma i huset. Hon hade flera ganska små barn. Jag frågade om barnen var i närheten av striderna och hon sa att hon var rädd att striderna skulle nå byn den dagen.

Men varför har du lämnat dom hemma? sa jag. Hade det inte varit bättre att ta med dom hit?

Nej, sa hon, vi får inte ta med oss barnen, för om vi gör det, kan vi vara säkra på att vi inte har något hus att komma tillbaka till.

Då insåg man vilken fruktansvärd verklighet som gällde för folket där. Men dom klarar det. Hennes barn klarar det. De flesta andra familjer klarar det.

Hade det inte varit för EU, hade det blivit krig i Makedonien.

Jag var i Serbien i våras, när premiärminister Gingish blev skjuten. Det var fruktansvärt att se det trauma som uppstod där. Jag kunde ju känna igen det och jämföra med vad vi kände efter Palmemordet. Alla andra liknelser lämnar jag därhän. Men jag kunde också se att trots detta trauma, trots undantagstillstånd, trots oro klarade Serbien- Montenegro den här gången att ta sig ur en sådan nationell kris.

För bara några år sen skulle det ha blivit krig.

Eller ta Mellanöstern som exempel. Där har EU inte klarat freden. Det är jag den första att erkänna. Det är en skam för hela det internationella samfundet att vi fortfarande ser en sådan fruktansvärd kris för palestinierna. Inte minst är det viktigt idag att protestera mot den mur som Israel bygger. Självklart har Israel rätt att försvara sig mot terrorism. Självklart kommer vi alltid att fördöma alla former av terrorism, men den rätta vägen kan inte vara att bygga en mur, som river upp palestinska byar, som splittrar palestinska familjer och bara sår ytterligare hat mellan palestinier och israeler.

Men hade det inte varit för EU, hade man inte ens haft en palestinsk myndighet kvar. Det hade inte funnits några palestinska skolor, sjukhus, allt det Sverige och andra EU länder har betalat. Och det viktigaste, det hade inte funnits det som ändå ger ett litet bräckligt hopp om fred idag, nämligen den färdplan som ska garantera en palestinsk stat år 2005, och som jag kan garantera er att Sverige kommer att arbeta aktivt för

Här vill jag passa på återigen, att tacka er som SSU-are. Här har ni också gjort väldigt bra insatser med de möten läger, seminarier, aktiviteter, på Bommersvik och andra ställen, som ni har ordnat, med palestinska och israeliska ungdomar. Det kommer att vara en hörnsten för den kommande freden. Hur ska man någonsin kunna få en bestående fred mellan israeler och palestinier, om man inte börjar bygga upp ett förtroende? Det förtroendet har ni börjat bygga upp genom de här aktiviteterna. Jag hoppas att väldigt många fler gör det samma.

När jag själv varit kongressordförande brukade jag kasta ut talare som höll på längre än 20 minuter. Nu är det bäst jag börjar avrunda, för annars kommer kongresspresidiet att bära mig bort från talarstolen.

Jag vill avsluta med att säga att när jag talade här för 13 år sedan, när jag avgick som SSU -ordförande, talade jag om miljö och välfärd, om ideologi, om jobb, om internationell solidaritet. En del har blivit bättre sen dess. Väldigt mycket återstår både i Sverige och i Europa innan vi kan leva upp till kraven och de vackra parollerna, som vi formulerar i våra program. Paroller som handlar om hur tjejer och killar, män och kvinnor ska ha samma chanser och om hur vi ska bryta de nya klassklyftorna och segregationen som vi ser så djupt också i det svenska samhället. Hur vi ska klara en hållbar miljöpolitik, hur vi ska klara balansen mellan det gemensamma och det individualistiska. Hur vi ska se till att ha en stark och bra välfärd och klara tryggheten, och sist men inte minst, hur vi ska fortsätta att ha en stark svensk röst för internationell solidaritet. För mänskliga rättigheter, för internationell rättvisa och fred.

Det här är ingenting som en regering eller ett parti, kan klara alldeles själva. Det allra viktigaste är de många människornas engagemang, och inte minst ert engagemang. För utan ett riktigt aktivt SSU torkar idédebatten i partiet. Då glömmer man kanske morgondagen och tittar bara på vad som är aktuellt idag. Då är det stor risk att man tappar färdriktningen för politiken.

Så fortsatt aktivt arbete önskar jag er, både ideologiskt, i kampanjarbetet, i det praktiska arbetet och i att värva många unga människor till socialdemokratin.

lördag 20 maj 2017

Anna Lindh på Första maj 2003


Den 19 juni skulle Anna Lindh ha fyllt 60 år. Boken med hennes tal och artiklar är slut på förlaget (och såvitt jag vet har inte Arenagruppen planer på något nyutgåva). Det är också svårt att hitta digitala versioner av talen på nätet. Därför lägger jag ut några av dem här, och börjar med Anna Lindhs tal på Norra Bantorget 1 maj 2003, där hon bland annat kritiserade George W Bush beslut att angripa Irak utan FN-mandat.

Idag går vi under parollen: "Alla folks frihet - hela världens fred".

Vårt mål kan också uttryckas som FN gör: "Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter".

Jag tänker idag på Ali, 12 år i Bagdad. Jag tänker på Abd, från Västbanken, som aldrig fick uppleva 12-årsdagen. Jag tänker på Dangoule, 16 år från Litauen, en av verklighetens Lilja 4-ever, en av de 100-tals unga flickor som varje år säljs som sexslavar till Sverige.

Ali har vi sett på otaliga bilder. Något gick fel i en amerikansk
raketattack mot Bagdad. Alis hus träffades. Hans mor, far och syskon
dödades. Själv miste han båda armarna och fick allvarliga brännskador över hela kroppen.

Irak kan idag glädjas över att Saddam Hussein och hans mångåriga terror är borta. Men Alis sorg är kvar, och många barn och vuxna delar hans öde.

Det är skälet till att så få irakier dansar och jublar på gatorna.

Inget folk nöjer sig med att diktatorn är borta. Man vill ha riktig frihet.

Det räcker inte att de värsta övergreppen slutat. Man vill ha människovärdet tillbaka.

Människorna i Irak är inte nöjda med att USA vunnit kriget mot Saddam. De vill vinna freden.

Därför är det så viktigt att de får utse sin egen regering - Irak får inte bli ett amerikanskt protektorat. Därför måste FN få huvudrollen i Iraks återuppbyggnad. Därför får USA inte gå vidare mot Syrien eller andra länder.

Krig kan ibland vara ett nödvändigt ont – för att avsätta diktatorer. Vissa verkar drömma om det snabba, effektiva och kliniska kriget. Men för civilbefolkningen är dock krig alltid en mardröm.

Och efter kriget kommer det riktigt svåra. Efter kriget finns hatet och ärren - och risken för hämnd och nya krig. Efter kriget kommer laglösheten och plundringarna - i Irak handlar det om plundringen  av världens förnämsta kulturhistoriska arv.

Det är därför bara FN, som har rätt att fatta beslut om militära aktioner, när inget annat hjälper. Utan FN får vi djungelns lag, där den militära styrkan är viktigare än styrkan i argumenten. Utan folkrättens principer finns ingen trygghet för oss och andra länder. Rätt måste alltid gå före makt.

Därför säger vi nej till självutnämnda världspoliser, vi säger ja till FN som den enda legitima ordningsmakten i världen och ja till folkrätten.

Abd från Västbanken är också ett krigets offer. Han fick aldrig uppleva sin 12-årsdag. Han dödades av en kula på hemväg från skolan. Alltför många barn dör, arresteras och skadas för livet. Vuxna likaså.

Sverige–EU–FN. Alla har vi agerat. Alla har vi protesterat mot Israels folkrättsbrott, fördömt palestinska terroristdåd, föreslagit lösningar, betalat palestinsk återuppbyggnad.

Men Abd blottlägger vår maktlöshet: Katastrofen fortsätter.

Israel har självklart rätt att försvara sig mot terrorister. Men övervåld, nya bosättningar och ständig förödmjukelse av palestinierna är inte rätta vägen.

För vad händer med Abds vänner? Vad händer med alla oskyldiga palestinska och israeliska barn som drabbas av våldet? Vad händer när de blir tonåringar? När de blir vuxna?

Hur ska de, fulla av hämndkänslor, acceptera att fred kräver kompromisser?

Hur ska de förstå att fred kräver tolerans när de fostrats till hat?

Hur ska de kunna samarbeta för fred när de skolats till strid?

Vi kan inte lämna över ansvaret till Sharon och Arafat. De tar det inte – och vi blir alla gisslan i konflikten. Nu finns det en ny palestinsk regering. Det ger fredsprocessen en ny chans. Men då måste hela det internationella samfundet, inklusive USA, ta ansvar för att FNs resolutioner följs – även av Israel.

Vårt budskap är: Ockupationen måste upphöra. Terroristattentaten likaså. De som försöker torpedera freden genom nya våldsdåd måste stoppas. Men fredsprocessen får inte stoppas av deras provokationer. Följ EU:s färdplan och bilda en demokratisk, fredlig livskraftig palestinsk stat!

EU behövs i kampen för fred i Mellanöstern.

EU försvagades av konflikterna under Irakkriget. Nu behöver vi ett politiskt och ekonomiskt stärkt EU för att bättre kunna påverka världspolitiken.

Vi behöver ett EU som bygger på våra gemensamma värderingar. Allas lika värde. Mänskliga rättigheter. Global rättvisa. Fattigdomsbekämpning – inte minst i Afrika.

Vi behöver ett EU som kämpar mot människohandel – trafficking, vår tids slavhandel, som drabbar 100 000-tals flickor varje år. Flickor som Dangoule, eller filmens Lilja.

Vi behöver ett EU som arbetar för en värld fri från massförstörelsevapen: biologiska, kemiska, kärnvapen.

Vi var många som trodde att dessa vapens tid var förbi. Men istället har riskerna ökat. Nu hotar även terrorister att skaffa dem. Nya länder har till och med provsprängt kärnvapen – Indien och Pakistan. Andra länder misstänks ha – Nordkorea och Israel.

Det är dags att åter ta upp kampen mot dessa ödesvapen. Därför kräver vi idag:

–Låt FNs vapeninspektörer fortsätta arbetet i Irak, men använd dem också runt om i världen för att förebygga vapenspridning.

–Inrätta en zon fri från massförstörelsevapen i hela Mellanöstern - inklusive Israel.

Dagens kärnvapensmakter måste nedrusta: Det måste också gälla taktiska kärnvapen. Ryssland bör ta bort de taktiska kärnvapen som också finns i vår närhet. USA bör stoppa sina planer på ett rymdförsvar.

Det är som Olof Palme skrev, för över 20 år sedan, om gemensam säkerhet i kärnvapenåldern: "Internationell säkerhet måste bygga på ett åtagande om gemensam överlevnad, snarare än på hotet om ömsesidig utplåning".

Imorgon ska alla 25 gamla och nya EU-länders utrikesministrar diskutera de svenska förslagen mot massförstörelsevapen.

På skärtorsdagen skrev 25 länder på anslutningsfördraget som gjorde slut på Europas uppdelning i öst och väst. 450 miljoner människor ska samarbeta nära för fred, solidaritet och välfärd.

Det är i det perspektivet vi ska se diskussionen om euron. Euron är ett kitt för det europeiska samarbetet.

Vi har haft en lång diskussion i socialdemokratin. Hur ska det gå? Kommer vår självständighet att minska? Det är naturligt att känna osäkerhet. "Utan tvivel är man inte riktigt klok", som Falstaff Fakir sa. Men socialdemokraterna har tagit ställning.

Det handlar om ekonomi.

Ett ja till euron är ett ja till stabiliteten hos världens näst största valuta och därmed ett ja till att bättre bestämma över vår egen framtid.

Ett ja till euron är ett ja till lägre priser och räntor.

Ett ja till euron är ett ja till ökad tillväxt och välfärd.

Ett nej är inget vänta och se.

Ett nej är osäkerhet - att kronans värde kan bestämmas av kortsiktig spekulation.

Ett nej är dyrt - våra matpriser fortsätter att ligga i topp i Europa.

Ett nej är mindre handel och färre investeringar eftersom svenska företag får betala dyrt för att stå utanför.
Det handlar om politik.

Ett nej till euron innebär mindre inflytande i EU.

Det politiska skälet är särskilt viktigt för oss som socialdemokrater. Vi vill se en politisk motvikt mot det internationella kapitalet. Vi vill se en ekonomisk motvikt till dollarn. Därför säger socialdemokraterna ja till euron.

En del säger att vi ändå inte kan påverka den ekonomiska politiken i EU. Det är inte sant. Innan Sverige gick med i EU så var den moderata önskedrömmen kapitalets fria rörlighet. Men Ingvar Carlsson gjorde arbetslösheten till en EU-fråga.

Minns vad han hånades av moderaterna som kallade det för "EU-Ams". Men Ingvar fick igenom det.

Sedan gjorde Göran Persson full sysselsättning och hållbar utveckling till EU-mål. I det nya blir euron ett verktyg för ekonomiskt samarbete för full sysselsättning, social trygghet och hållbar utveckling.

Ett ja till euron är ett ja till tron på politikens möjligheter.

Det handlar om internationellt samarbete.

Snart kommer också de nya medlemsländerna att använda euron: länderna runt Östersjön, från Finland över Estland, Lettland, Litauen och Polen till Tyskland kommer att använda den.

Våra klassiska svenska semesterländer Spanien, Frankrike, Grekland och Italien använder redan euron.

Ska vi med ett nej riskera att tillsammans med Ryssland och kanske Norge bli de enda länderna i Europa som ställer sig utanför?

Det här är mina skäl för euron – jag respekterar de som har annan uppfattning, men jag kommer att rösta ja den 14 september!

1a maj är en dag när arbetarrörelsen firar. Firar vad vi uppnått, påminner om vad som återstår. Idag talar vi om människovärde och frihet i högtidstalen – imorgon fortsätter arbetet på att steg för steg förändra samhället i vardag och verklighet. Arbetet måste vara detsamma, inom och utom våra gränser.

Eller, som Olof Palme sa: "Det skulle ju klinga falskt om vi arbetar för utjämning och jämlikhet inom det egna landet men struntade i världens svältande miljoner. Och på samma sätt skulle det klinga falskt om vi talade aldrig så vackert om hjälpen till de fattiga folken och vi samtidigt lät klassklyftorna och inkomstskillnaderna växa i det egna landet. Det måste finnas ett obönhörligt samband mellan vad vi verkar för i det egna landet och vad vi står för internationellt".

Idag när globalisering leder till allt starkare internationellt beroende är hans ord sannare än någonsin. Ekonomi, information och människor korsar snabbt gränser och kontinenter – men så gör också knark, miljöproblem och orättvisor.

Vi måste möta den gränslösa marknaden med politik och gränslösa värden. Det gör skillnad.

Sverige är ett bra land. Ett av världens mest jämlika, jämställda och miljömedvetna länder. Det är ingen slump. Det är medveten politik som lett dit.

Men det finns fortfarande stora brister. Klyftorna ökar, också i Sverige. Människor känner osäkerhet och tvivlar på välfärden, också här.

Bristerna märks när vi blir gamla. Serien Solbacken blev en av de mest sedda i Sverige.

Alla svenskar kan inte bli som Hans Blix, 74, som utnyttjade ett långt arbetslivs yrkeskunskap och ett långt livs erfarenhet för att göra ett av världens svåraste jobb – med den äran dessutom!

Men alla har vi rätt att bli gamla i glädje och värdighet. Kunna glädjas med släktingar och vänner. Fortsätta med fritidsintressen. Känna tryggheten att hjälpen finns när vi behöver den.

Idag är det 100 000-tals lågavlönade kvinnor som garanterar den trygga ålderdomen i Sverige. Men under vilka villkor arbetar de idag? Kommer dagens 12-åringar att söka sig till äldreomsorgen?

Idag handlar det om löneförhandlingar mellan fack och arbetsgivare. Men för morgondagen handlar det också om politiskt arbete för att värdera jobben i äldreomsorgen högre. Det handlar om löner, attityder, arbetsorganisation. Jag lägger mig inte i förhandlingarna, men det är inte rimligt att Lars-Erik Petersson, Skandias avgångne VD, vid sidan av pensionen - en generös pension - får en summa i avgångsvederlag som motsvarar en årslön för 100 undersköterskor! 100 undersköterskor!

Bristerna märks när vi blir sjuka. Alla måste få tillgång till bra vård och rimlig ersättning när vi är sjukskrivna. Men ska vi kunna betala en bra sjukvård måste vi få bukt med sjukkostnaderna. De har fördubblats på fem år - till 100 miljarder kronor. Det motsvarar över 100 000 undersköterskor, eller tredubblade barnbidrag.

Ingen vill göra livet ännu svårare för den sjuke. Men när sjukskrivningarna fördubblats är det fel någonstans: dålig arbetsmiljö, otillräcklig sjukvård, svårighet att hitta lämpliga jobb.

Vi måste både bekämpa ohälsan och kämpa för att få tillbaka förtroendet för sjukvården.

Det är ett svårt arbete som återstår efter det borgerliga styret i Stockholm, där de borgerliga först fick underkänt av patienterna, sedan av väljarna, och nu till och med av revisorerna.

Bristerna märks i klyftorna mellan olika svenskar. Visst har politiken vunnit på Nalin Pekguls engagemang, kulturen blivit rikare med Ozan Sunar, och fotbollen bättre med Zlatan? Men exemplen är alldeles för få. Vi måste erkänna att vi har misslyckats:

–När endast fyra av 100 sökande till polishögskolan har utomnordisk bakgrund.

–När det beror på namnet, inte meriterna, om man blir kallad till jobbintervju eller inte.

–När vi har brist på ingenjörer och läkare samtidigt som invandrade ingenjörer och läkare är arbetslösa.

Jag skäms över det svenska samhällets inskränkthet, när jag träffar alla människor som möter hinder i arbetslivet, segregation på bostadsmarknaden, och när skillnader mellan olika kulturer blir nya klassklyftor.

Det handlar om politiskt arbete för att bryta det. Att ge alla barn ett språk redan i förskolan, att ge alla möjlighet till bra utbildning. Det är bland annat därför vi nu satsar på 3000 nya lärare och gratis förskola för fyra- och femåringar. Men det handlar också om att bryta bostadssegregationen.

Det handlar om att våga ställa krav – på alla som bor här, bland annat när det gäller kvinnors rättigheter.

Det handlar om arbetsgivarnas och allas vårt eget ansvar för att sluta diskriminera!

Och idag sänder vi vårt deltagande till alla muslimer i Malmö efter den förfärliga moskébranden.

Ska vi lösa bristerna i samhället handlar det om politiskt ansvar. Ansvar

–för att det ska finnas ett ledigt knä åt den gråtande tvååringen på dagis

–för att barn inte ska känna rädslan för att mobbas

–för att gamla ska få åldras i värdighet och trygghet

–för att Sverige ska bli ett land för alla som bor här.

Vi vet att man måste agera för att lösa problem. Det har vi socialdemokrater alltid gjort. 1994 lovade vi att sanera statsfinanserna. Det gjorde vi. 1998 lovade vi att halvera arbetslösheten. Det gjorde vi.

Förra året lovade vi inte guld och gröna skogar. Men vi sade att de pengar vi hade skulle användas till satsningar på välfärden istället för stora skattesänkningar. Hela tiden med tillägget: Vi kommer aldrig att äventyra statsfinanserna igen, för då vet vi vad som händer: då ökar arbetslösheten och räntorna - och de vanliga löntagarna får betala.

Nu är det ekonomisk oro i världen, framförallt på grund av Irak.

Det måste vi ta hänsyn till, och senarelägga en del reformer. Allt annat vore ansvarslöst.

Jag tycker det är absurt att bli beskylld för att vi smiter från alla vallöften, när vi redan, ett halvår efter valet beslutat om:

–Gratis förskola för 4-5-åringar

–Extra mamma - och pappamånad

–3 000 nya lärare

–Ökat studiebidrag för barn på gymnasiet

–Fler anställda i sjukvården

–Höjda pensioner med 300-600 kronor/månad

–Skyddat boende för hotande kvinnor

–Med mera 
Men några vallöften – till exempel höjda tak i sjuk- och föräldraförsäkringen får vi vänta med till senare under mandatperioden.

Väljarna vet att de kan lita på oss, våra vallöften genomförs, men så att det inte skadar Sveriges ekonomi.

Moderaterna bör ha en eloge. De har genomfört sina vallöften: nedskärningar, besparingar, rationaliseringar – trots att de inte sitter i regeringen.

Vi sa ju då att det var omöjligt – för vi fattade inte att de talade om sin egen partiledning. Men nu har de i princip rationaliserat bort allihop........

Vi kan nog vara säkra på att det snart blir en ny moderatledning. Och vi kan nog vara säkra på att den också kommer att säga att det är för mycket politik. Då menar de att vi ska sänka skatterna för de som har mest.

Det var bara Bo Lundgren som var riktigt tydlig om det. Då fick han kritik; inte för innehållet, men för budskapet. Som om det skulle vara helt olika saker.

Den moderata eftervalsanalysen låter ungefär så här: Vi ska sänka skatterna för de rika - det är rätt politik! Men vi får inte säga det - det skulle vara helt fel budskap!

Det må bli ny moderatledning - men det blir samma gamla skattesänkarpolitik. Och vi säger: Det är inte bara fel budskap - det är fel politik!

Folkpartiet letade först en ny partiledare. Nu letar de ny politik i stället - det var under våra s-fanor de träffades under sitt möte i Folkets Hus i Umeå. Jag förstår att de samlades under våra banderoller - hade de samlats under sitt eget krav på medlemskap i NATO hade väl alla väljarna försvunnit igen....

Vi behöver inte leta vare sig partiledare, politik eller paroller; vi kan vara stolta över vår politik och vår historia. Idag kan vi fira;

-Fira att Irakkriget är slut - för imorgon börjar arbetet på att bygga ett demokratiskt Irak

-att EU får 10 nya medlemmar - för imorgon börjar arbetet på ett politiskt, socialt, ekonomiskt starkare EU

-att Sverige av FN klassas som bästa landet för kvinnor och barn - för imorgon fortsätter arbetet för rättvisa, frihet och demokrati i och utanför våra gränser."