Ett "verkningsfullt lobbyregister" är mer omfattande än Insynskommitténs förslag

Den socialdemokratiska partikongressen tog ställning för ett "verkningsfullt lobbyregister" genom att bifalla partistyrelsens utlåtande över ett antal motioner med detta krav: "Partistyrelsen kommer noga följa den fortsatta beredningen med målet att få på plats ett verkningsfullt lobbyregister i linje med vad flera motioner efterfrågar". Det blir nu viktigt vad det konkret innebär. Rimligtvis kommer (S)-riksdagsgrupp att arbeta för skärpningar av insynskommitténs förslag, som är väsentligt svagare är kraven i de aktuella motionerna (som att ett svenskt register ska likna EU:s). 

Kongressen skrev också in en mening i de organisatoriska riktlinjerna: "företrädares agerande är avgörande för människors tilltro till vårt parti och har ett särskilt ansvar för att företräda partiet och var garanten för vårt partis integritet”. Alltför svagt, det är svårt att förstå varför ett parti som Socialdemokraterna ska tillåta företrädare att arbeta för hemliga kunder samtidigt som man har förtroendeuppdrag. Men ändå ett uttryck för att det finns en opinion inom partiet som driver på mot sådana dubbla uppdrag. Nästa steg kan vara de löften som partiets kandidater brukar ge inför att stå på listorna inför valet. Där borde det stå att man inte samtidigt ska arbeta som konsult med politisk påverkan. 

 Värt att notera är att (S) vill se strängare regler mot svängdörrar: "Partistyrelsen är mån om att fortsätta driva frågan för att ytterligare skärpa regelverket som syftar till att säkerställa att övergångar från centrala offentliga uppdrag till ickeoffentliga uppdrag inte riskerar det offentligas integritet". Det verkar också som om kongressen biföll följande motionskrav: "Socialdemokraterna ska verka för införande av lagstiftning om identifiering av avsändare vid betald opinionsbildning". 

 (Att partistyrelsens föredragande Lena Micko inte ville se en text om lobbyregister och svängdörrar i den politiska riktlinjerna var märkligt, men förändrar inte att kongressen biföll utlåtandet över motionerna som jag beskrivit ovan.) 

Däremot ville kongressen inte bifalla krav på att politiska tjänstemän ska redovisa sina tidigare påverkansuppdrag. 

Ändå väsentliga steg framåt jämfört med för några år sedan. Om (S) föreslår skärpningar av insynskommitténs förslag och gör allvar av sina övriga beslut kan partiet se fram emot debatten om hemlig påverkan inför nästa års val. En vinnarfråga.

Partidemokrati och Nato-ansökan

I kväll ska Socialdemokraternas partikongress enligt programmet behandla granskningsutskottets betänkande. Den kanske största händelsen under de senaste åren är att (S) bytte syn på Nato vilket ledde till Sveriges ansökan om medlemskap år 2022. 

Det säkerhetspolitiska läget blev sämre efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina och krav som Moskva ställde i övrigt. Att Socialdemokraternas partiledning behövde agera snabbt kan man förstå. Men även i en sådan situation är partidemokratin viktig, inte minst i en fråga där partiprogrammet hade ett helt avsnitt om varför Sverige skulle vara militärt alliansfritt.

Därför bad jag som partimedlem för en tid sedan granskningsutskottet att analysera beslutsprocessen och se vilka lärdomar som kan dras (se nedan). 

"Jag är medlem i Stockholms partidistrikt och skulle vilja att Granskningsutskottet inför partikongressen i maj granskar hanteringen av Nato-frågan inom partiet utifrån stadgar och praxis, särskilt följande frågor:

Brist på öppenhet. Att händelser i omvärlden i extrema fall kan göra det nödvändigt med beslut även i strid med ett helt avsnitt i gällande partiprogram är en sak, men när sådana fall uppstår finns det särskilda skäl att vara noggrann med beslutsformerna. Andra stora ställningstaganden, om till exempel synen på euron, har tagits efter offentlig debatt på kongresser. Partistyrelsens diskussioner inför beslutet 15 maj om ändrad syn på Natomedlemskap fick medlemmarna däremot inte ta del av, och trots fråga i efterhand vill inte partikansliet offentliggöra diskussionerna (se separat mejl). Underlaget inför behandlingen i partistyrelsen från bland annat Regeringskansliet var inte heller tillgängligt för medlemmarna att framföra synpunkter på (se separat mejl). Jag föreslår att Granskningsutskottet bedömer graden av öppenhet i processen för att dra lärdom inför framtida större beslut.

Respekt för partistyrelsebeslut. Partistyrelsens ja till Natomedlemskap var villkorat med bland annat att verka för ett nationellt förbehåll mot utplacering av kärnvapen  i Sverige. Något sådant förbehåll gjorde inte riksdagsgruppen i samband med Riksdagens beslut i frågan eller därefter. Jag föreslår att Granskningsutskottet bedömer lämpligheten av detta och om partistyrelsen fick rimlig möjlighet att diskutera frågan igen innan representanterna i Riksdagen släppte dessa villkor för en betydligt vagare formulering i riksdagsbeslutet."

Insynskommittén glömde EU

Sverige ser ut att få ett öppenhetsregister för politisk påverkan. Justitieminister Gunnar Strömmer berättade på dagens pressträff att regeringen vill gå vidare med Insynskommitténs förslag. Miljöpartiets Annika Hirvonen steg upp på podiet och förklarade att även om hon hade velat gå längre är det viktigt att förslaget genomförs. Kanske en kompromiss bakom kulisserna sedan (M) och (KD) reserverat sig i kommittén? I så fall skickligt av Hirvonen.

Insynskommitténs förslag har betydande brister men är ändå ett viktigt steg. I andra länder liksom i EU har liknande system utvecklats gradvis. Om kommitténs förslag genomförs får vi en bättre bild än i dag av påverkan, även via konsultbolag.

Bland bristerna finns att registrering bara behövs när man vill "påverka beredning eller beslut i ett ärende". Mycket påverkan sker innan det finns ett ärende, för att påverka debatten i stort eller för att hindra att en policyprocess överhuvudtaget inleds. Ordföranden Mats Melin fick frågor om detta på pressträffen och det är tydligt att kommittén här landat i en kompromiss för att få så brett stöd som möjligt. 

Men i ett annat avseende verkar bristerna bero på förbiseende. Jag kan inte se att beslut i EU diskuteras i betänkandet på över 800 sidor. Tvärtom verkar kommitténs förslag utesluta ärenden som inte kräver regeringsbeslut ("Med ärende avses ärende enligt 4 eller 7 kap. regeringsformen", det är vad jag förstår inte EU-ärenden, möjligen när de kommit till Riksdagen för behandling men då har redan mycket skett). Det är i så fall en allvarlig brist.

EU-arbetet har en annan karaktär än ärenden i inrikespolitiken. Ofta börjar det med förslag från någon medlemsstat i en expertgrupp eller på ett ministermöte, kanske en formulering i slutsatserna på ett toppmöte. Långt innan det blir ett formellt "EU-ärende" i Regeringskansliet. Med tanke på EU-reglernas betydelse borde påverkan av sådana processer förstås också omfattas. EU:s egna öppenhetsregister omfattar inte påverkan på nationella regeringar.

I samma anda borde kommunikation med Sveriges EU-representation i Bryssel registreras. Det är en egen myndighet och jag kan inte se att sådana kontakter ingår i lagens krav. Representationen har stor betydelse i policyprocesserna och instruktionerna från Stockholm ger ofta betydande handlingsutrymme. 

Det finns mycket mer att säga, till exempel om formuleringar som denna: "Dolda avsändare bör avslöjas genom kritisk granskning i den allmänna debatten, inte genom en offentlig reglering som kräver öppenhet" (s. 344). Jag beskriver i boken Skuggspel hur svårt det är för medier och andra att göra sådan kritisk granskning när det inte finns öppenhetskrav. 

Ändå: om regeringen lägger fram ett förslag som även omfattar EU-arbetet så blir det ett första viktigt steg. Men skulle EU falla utanför vore det mycket märkligt.

En första läsning av (S) kongressdokument

Det är många hundra sidor som Socialdemokraterna nyss har publicerat inför sin kongress i slutet av maj. Här är några första ostrukturerade iakttagelser:

När det gäller nationell politik finns bra förslag i partistyrelsens förslag till riktlinjer, t ex om stärkt kommunalt bostadsförsörjningsansvar med en ny, samlad bostadsförsörjningslag liksom många konkreta förslag vad gäller skolan,

Viktig formulering i EU-avsnittet: "EU-länderna måste snabbt stärka sin egen förmåga till militärt försvar och säkerhet".

Men förutom detta och avsnittet om klimat är förslaget till riktlinjer ett avsteg från (S) tidigare EU-politik att driva konkreta förbättringar kring jämställdhet, konsumentskydd, arbetsmiljö och andra medborgarnära frågor. Nu mycket marknad.

"Socialdemokratin ser EU som en nödvändig plattform för att på europeisk nivå skärpa skyddet av miljö, konsumenter och löntagare" - bra tillägg i förslaget till partiprogram. Men vikten av att sätta gränser för vinstintressen i EU kunde lyftas fram ännu mer.

Partistyrelsen tar ställning för "ett verkningsfullt lobbyregister" och skärpta karensregler men vill tyvärr inte se förbud mot att ha politiska uppdrag samtidigt med arbete på pr-bolag eller krav att politiska tjänstemän redovisar sina tidigare uppdrag.

Nu blir det kongressombuden som avgör vad slutresultatet blir.

Dra lärdomar av den farliga USA-entusiasmen

"USA-beroendet måste brytas", skrev Anna Lindh i Aftonbladet 1999.  Den dåvarande utrikesministern konstaterade att Europa var beroende av USA för transporter, information och ledningssystem. EU måste bli bättre på att kunna genomföra egna militära insatser, menade hon. 

25 år senare kan vi se att mer borde ha gjorts i denna riktning. Men i Sverige liksom i många andra EU-stater har det ansetts vara fel att "dubblera Nato" med till exempel ett större förmåga för EU att leda militära operationer. Samtidigt har det funnits stor entusiasm för ett fördjupat militärt samarbete med USA, även inom den svenska socialdemokratin, Debatten om alternativ har varit begränsad, inte minst vid Folk och Försvars årliga rikskonferenser där Pentagon-vänliga perspektiv dominerat. Och diskussionen inför den brådstörtade ansökan om Nato-medlemskap var alltför ensidig.

Nu är det bråttom att bygga europeisk försvarsförmåga. Det handlar både om pengar och om synen på självständig ledning av militära insatser. Hur kan till exempel Gotland försvaras utan USA?

För att hitta rätt svar behöver den säkerhetspolitiska diskussionen bli bredare. Här har medierna en viktig roll att spegla fler perspektiv. De senaste decenniernas USA-entusiasm har lett Sverige fel.

(Några tidigare texter av mig i detta ämne:

Stark europapolitik bättre än Nato-kampanj

Ta inga förhastade beslut om Nato

Var öppna med riskerna med ett Nato-medlemskap)

Avregleringar i EU hotar miljö och konkurrenskraft

EU-kommissionens utkast till en ny "Competitiveness Compass" innehåller bra förslag om till exempel finansiering av klimatomställningen, innovation, kompetensutveckling. Men medlemsländerna måste göra mer ekonomiskt och förslagen om avreglering skulle vara skadliga.

När det gäller finansiering följer kommissionen Mario Draghis rapport om att prioritera strategiska områden som gränsöverskridande investeringar i elnät. Omprogrammering av NextGenerationEU nämns också, liksom villkor i nästa långtidsbudget. Men budgetrestriktiva länder som Sverige behöver byta position för att få detta att fungera. 

Förslagen om en starkare roll för EIB är bra. Utöver det som står i kompassen bör medlemsländerna också öka bankens kapital.

Att bygga ut InvestEU är utmärkt för innovativa företag, liksom andra insatser för att mobilisera privat kapital. Tyngdpunkten på forskning och innovation är också bra, men det måste finnas tydliga villkor i nästa långtidsbudget om att medlemsländerna ska öka sina egna investeringar. Den viktiga roll för innovation som väl utformade regler har nämns dock inte.

Generellt sett är den starka betoningen av avreglering riskabel både för produktiviteten och för medborgarnas förtroende för EU. "Förenkling" är en sak om det verkligen handlar om det, men att mjuka upp lagstiftning är skadligt för de innovativa företagen. Att förlita sig för mycket på förtroende fungerar inte, vilket till exempel ansträngningar för att minska koldioxidutsläppen från bilar genom frivilliga åtaganden har visat.

Som beskrevs i Politico förra veckan, pekar utkastet till kompass "mot en omfattande avreglering riktad mot den europeiska gröna given i synnerhet". Men marknader för produkter med låga koldioxidutsläpp kommer inte att utvecklas tillräckligt snabbt utan obligatoriska kvoter, för att ta ett exempel.

Rättvis omställning är nyckeln till en framgångsrik politik för att minska koldioxidutsläppen. Det är bra att kompassen tar upp kompetensutveckling och nämner goda arbetsvillkor. Men om förslag som en ny definition av "små medelstora företag" och en "28:e regim" leder till lägre skydd för arbetare kommer det att vara kontraproduktivt.

Ett grundläggande problem är att konkurrenskraftskompassen har utvecklats utan tillräcklig samråd och transparens. Mario Draghis team registrerade inte industrins input om till exempel kemikalier, där det nu finns en starkt tryck att försvaga reglerna.

Sammanfattningsvis finns det många goda intentioner i utkastet till konkurrenskraftskompass, men det starka fokuset på avreglering verkar inte vara faktabaserat.

Att fjäska för Trump håller inte fyra år

Återinvigningen av Notre Dame gav mig kluvna känslor. Fantastiskt byggnadsarbete med renoveringen efter branden, fin konsert som blandade gammal och nytt, andligt och sekulärt. 

Men också ett fjäskande för USA:s nyvalde president Donald Trump, som kampanjat på en giftig blandning av nationalism, rasism, sexism och populistiska ekonomiska löften.

Frankrikes president är inte den ende som nu gör nästan allt för att göra Trump på gott humör. Besöken i Mar-a-Lago har varit täta, både från världsledare som vill hålla sig väl med USA i allmänhet och från politiker som Ungerns Viktor Orbán, som glädjs över valet av den tidigare fastighetsmagnaten. Och i Sverige har Ulf Kristersson anklagat socialdemokraterna för att äventyra Sveriges säkerhet genom att ta ställning för demokraterna inför presidentvalet. 

Det är begripligt att regeringschefer försöker göra det bästa av läget, inte minst med hotet från Rysslands gangsterregim som fortsätter kriget mot Ukraina. Samtidigt är det oroande hur lite som konsekvenserna av det Trump utlovat diskuteras offentligt. Det borde åtminstone tankesmedjor och opinionsbildare i Europa kunna göra mer.

Hur ska till exempel EU agera om den nya Trumpadministrationen begränsar pressfriheten och andra delar av demokratins förutsättningar? Driver fram politiskt motiverade åtal mot sina motståndare? Eller gör militära insatser mot stater som inte gör som Donald Trump vill, med egna styrkor eller via ombud? USA:s historia i Latinamerika ochde senaste dagarnas hot mot Panama är värda att hålla i minnet.

Trump2 kan bli en värre period än vi vill föreställa oss. Vissa kompromisser kommer att vara nödvändiga. Men det är riskfyllt att backa från försvaret av grundläggande demokratiska rättigheter. EU måste kritisera sådana beslut i Washington, både för att det är rätt i sak och för att den interna europeiska motståndskraften mot auktoritära regimer annars minskar. 

Samma sak med Trumps påtryckningar mot andra stater. Ta Mexico till exempel. EU får inte bli så undfallande mot det nya styret i Washington att man försummar sina partners i Latinamerika. Liksom i Afrika och Asien. Att bygga ut dessa samarbeten och att stödja partnerländer vid behov på lämpliga sätt behöver vara en prioriterad fråga för den nya höga representanten i utrikespolitiken, Kaja Kallas. 

Sverige har en tradition av gott samarbete med de länder som idag ofta kallas "den globala södern". Det är en tillgång även i dagens situation. Om den politiska viljan finns.

Högersväng i EU kan minska det folkliga stödet

Nu är det bara några timmar kvar tills den nya EU-kommissionen tillträder. Det kan bli radikalt annorlunda politik än under Ursula von der Leyens första fem år som ordförande. Denna gång är kommissionen mer högerinriktad, om man ska gå på medlemmarnas partitillhörighet. Von der Leyen har också annonserat ett antal "företagsvänliga" initiativ som en "minskad regelbörda".

På sikt kan detta leda till ökade spänningar i EU och en minskat stöd till samarbetet. Så gick det 2004, när protesterna blev hårda mot det så kallade Bolkestein-direktivet om fri rörlighet för tjänster där det skulle räcka med att följa reglerna i företagens hemland. Reaktionerna blev starka från fackföreningar runt om i Europa och debatten bidrog till att det blev nej i folkomröstningarna om den föreslagna EU-konstitutionen.

Även denna gång är fackföreningar kritiska till det som de uppfattar som planer på avregleringar. Även den europeiska miljörörelsen protesterar, liksom konsumentorganisationer. Jag är inte säkert på att Ursula von der Leyen och hennes närmaste medarbetare har insett hur starkt motståndet kan bli.

Statsvetaren Simon Hix har visat hur tidigare högersvängar i EU minskad det folkliga stödet för europasamarbetet. Denna gång är sammanhållning särskilt viktig i ljuset av yttre hot som Rysslands gangsterregim och för att möta den polarising i EU-länderna som redan är stark. Kommer den nya kommissionen att ta tillräcklig hänsyn till det i sin "politik för ökad konkurrenskraft"?

Regeringen skjuter upp klimatåtgärder

Det verkar ha fungerat igen. Den klassiska metoden att presentera stora nyheter en fredagseftermiddag strax före en storhelg eller ett skollov. Regeringens presskonferens i går om klimatpolitiken har inte lett till någon omfattande mediegranskning, i alla fall inte så här långt.

Att få fram direktiven till "styrmedelsutredningen" har tagit tid. Nu är Tidöpartierna överens. Utredare blir Konjunkturinstitutets Svante Mandell, ännu en nationalekonom vars syn ligger nära Svenskt Näringslivs.

Man kan ha olika uppfattning om inriktningen, till exempel om värdet i att Sverige går före den gemensamma EU-politiken. Men oavsett det betyder utredningens tidtabell att Sveriges linje blir oklar. Först 4 maj 2026 ska Mandell vara klar, strax före nästa riksdagsval. Knappast några avgörande åtgärder före dess alltså. 

En paus i det svenska klimatarbetet medan andra EU-länder agerar minskar möjligheterna att påverka. EU:s "Fit-for-55"-beslut är inte skrivna i sten. Många regler ska ses över 2026 och förberedelserna för detta är i full gång samtidigt som förslag om ett EU-mål för 2040 snart kommer. 

Sedan är ju regeringen fortfarande bunden av de nationella svenska klimatmålen till exempel för transporter. Något som Ulf Kristersson helst vill glömma.

Krishantering och frimurarkonflikt

Att gräva i arkiv är ofta spännande. Jag ägnar ett par dagar åt Värmland.

Än så länge hittar jag inte det jag letar mest efter (återkommer förhoppningsvis om det). Däremot ett par intressanta andra saker. 

Först om krishantering. Läser protokoll från Karlstads stadsfullmäktige. Det mesta lunkar på, med stadsplaneärenden, budget och mycket annat. Som tillstånd för att få sälja korv, och pilsner.

Men så en dag hösten 1940 är det kris. Tyskland har invaderat Norge och Danmark några månader tidigare, Sverige är nästan isolerat. Det är svårt att importera bränsle. Drätselkammaren som sköter pengarna har 7 oktober en rapport på sitt bord som gör alla skärrade. Det finns nästan ingen ved för vintern. Man håller en "synnerligen ingående överläggning i ärendet" och beslutar omedelbart, i stor enighet, om att ta upp ett lån på 100 000 kronor för att köpa ett reservlager. Jag minns bilderna i min mammas fotoalbum på de stora vedhögarna. Yrvaken krismedvetenhet, behov av reservlager - känns det igen?

Det andra nedslaget. Jag läser protokoll från Värmlands journalistförening. De kämpar på, min morfar Carl Hasselgren och andra i styrelsen. Med arbetsvillkor på tidningarna, med medlemsvärvning, med att få föreningens budget att gå ihop.

Så dyker det upp några rader om frimurarna. Tjugo år efter den fredliga unionsupplösningen med Norge ska det sättas upp en plakett. Journalistföreningen tycks vara drivande, ställer upp med hälften av pengarna. Men det blir problem: 

"Med anledning av de svårigheter som gjorts från frimurarhåll att få uppsätta den beställda och utförda minnestavlan över unionsförhandlingarna 1905 i Frimurarelogen, dryftades frågan, hur med den nämnda minnestavlan skulle förfaras". Man tog inget beslut, och det framgår inte hur det senare gick att hitta en lösning. 

Nu kommer jag att fundera över detta nästa gång jag passerar minnestavlan där vid Stora Torget. Kanske har historiker redan beskrivit historien om minnestavlan. Nyfiken blir jag.

Jag googlar på frimurarlogen i Karlstad. Den finns kvar, minst sagt: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/varmland/hemliga-makteliten-som-styr-karlstad-flera-kommuntoppar-ar-med-i-frimurarna

Koordinera klimatmålen med EU men utan att sänka ambitionerna

Jag uppskattar att Dagens Nyheter liksom internationella medier ber mig kommentera EU:s klimatpolitik. Känns som om cirkeln sluts, efter tiden i början av 1990-talet som Sveriges första miljöattaché i Bryssel. Även då många mediefrågor.

Däremot verkar det lättare att få in långa debattartiklar i tidningar som Tagesspiegel och Le Monde än en kort replik på DN Debatt. Det är inte första gången som DN:s debattredaktion vill sätta dagordningen och vägrar släppa fram alternativa perspektiv. Nedan därför min kommentar till hur John Hassler, Per Kågeson och Magnus Nilsson beskriver relationen mellan Sveriges och EU:s klimatmål.

Fel att sänka svenska klimatambitioner

Det blåser motvind för klimatpolitiken i EU. Nästa mandatperiod kan mycket väl leda till sänkta ambitioner. Valet på söndag blir avgörande.

I det läget föreslår tre klimatexperter att Sverige ”pausar” sina klimatmål, som varit en förebild för andra.

John Hassler, Per Kågeson och Magnus Nilsson påstår (DN Debatt 2 juni) att EU:s politik är mer ambitiös än det svenska klimatpolitiska ramverket.

Jämförelsen har brister. EU:s klimatmål är inte generellt sett strängare än de nuvarande svenska när det gäller nationella utsläpp. Det saknas till exempel ett sektorsmål för transporter och det är tillåtet att köpa ett stort utsläppsutrymme av andra EU-stater.

Dessutom önsketänker Hassler, Kågeson och Nilsson om EU:s inriktning för 2040. Med ett förändrat EU-parlament och starka motkrafter i medlemsstaterna kan det bli svårt att enas om ett långtgående sådant mål.

En förutsättning är att tillräckligt många medlemsstater agerar kraftfullt för att minska utsläppen på hemmaplan. Att sänka svenska ambitioner till exempel för biltrafiken ger motsatt signal.

På andra punkter, som kolinlagring, innebär EU-målen skärpningar. Men istället för att ”pausa” de svenska klimatmålen kan de koordineras med EU:s struktur, samtidigt som de högre nationella ambitionerna behålls. Det kan ske till exempel genom att kraftigt begränsa köp av utsläppsutrymme utomlands och genom att behålla sektorsmålet för transporter. Därmed skulle politiken gynna både innovativa svenska företag och EU:s möjligheter att bli klimatneutralt.

Därför borde Anna Hedenmo göra som Brasse i "Fem myror..."

Medierna har gjort ett ambitiöst arbete med att beskriva viktiga frågor inför söndagens EU-val. Men jag saknar en fråga: vilka EU-regler vill partierna ta bort eller kraftigt försvaga?

Näringslivets organisationer klagar på mängden regler. Andra pekar på nyttan av gemensam lagstiftning. 

EPP-gruppen som Moderaterna och Kristdemokraterna tillhör säger i sitt valmanifest att två existerande EU-regler ska bort för varje ny som införs. De pekar ut reglerna kring naturskydd (grunden för Natura 2000-områdena) som ett av de områden som behöver förändras. Peter Liese, som haft en viktig roll för EPP i det nuvarande parlamentet, säger i en intervju att natur- och kemikalieskydd behöver stå tillbaka när EU vill minska klimatförändringarna. 

Regler om arbetsvillkor har också ifrågasatts, däribland utstationeringsdirektivet som svenska fackförbund kämpat hårt för. De generella kraven på en minskad mängd regler kan även få effekter på konsumentskydd, jämställdhet och mycket annat.

Ulf Kristersson har sagt att EU behöver färre regler, men inga större medier verkar ha bett om preciseringar. I Bryssel finns däremot en debatt där Europafacket, konsumentrörelsen och miljöorganisationer varnar för avregleringar, medan näringslivsorganisationer är positiva.

Man kan förstås ha olika uppfattningar om vad EU ska reglera eller ej. Det är till stor del en klassisk höger-vänster-konflikt om fri marknad i förhållande till politiska ingripanden.

Men oavsett var man står politiskt är det rimligt att väljarna får veta inte bara vilka nya åtgärder partierna vill att EU beslutar, utan också vad som kan försvinna.

Därför borde Anna Hedenmo och David Boati i fredagens slutdebatt göra som Brasse i "Fem myror är mer än fyra elefanter" och fråga: Vad ska bort?

Tjugo år sedan EU blev större

Bratislava. Cluj-Napoca. Wroclaw. Prag. Targu Mures.

Det har gått 20 år sedan EU:s stora utvidgning, med åtta nya medlemsstater 2004 och sedan två till 2007. När jag reser runt i Central- och Östeuropa är förvandlingen påtaglig. Luften är renare, husen upprustade, modern kollektivtrafik, liv och rörelse på trendiga caféer och bra universitet.  

Visst finns det fortfarande problem. Många ungdomar har flyttat till andra delar av Europa. Landsbygden har ibland utarmats, liksom skett i andra delar av vår kontinent. Ungern bryter mot rättsstatens principer. 

Men hur hade det sett ut om till exempel våra baltiska grannar hade varit kvar i en gråzon mellan EU/Nato och dagens Ryssland? Hur hade Europas ekonomi utvecklats utan modern produktion i de nya medlemsstaterna som samtidigt blivit en lönsam marknad för till exempel svenska företag?

Utvidgningen förbättrade livsvillkoren, miljön och mycket mer. Den var också en säkerhetspolitisk investering. 

Nu behövs ett liknande mod för att hålla ihop EU inför dagens svåra utmaningar. Ett aggressivt Ryssland. Hård konkurrens från Kina. Behovet att finansiera klimatomställningen.

Då behöver Sverige vara berett att spela en liknande roll som för utvidgningen. Inte minst genom att förändra sin stelbenta syn på EU:s budget. Gemensamma investeringar är avgörande både för det europeiska projektet och från ett snävare nationellt perspektiv. 

Förra årets klimatanalys ser ut att stämma

Att debattsidor säger nej till texter hör till spelets regler. Det lönar sig sällan att klaga, snarast tvärtom.

Ändå kan texten nedan från juni förra året kanske vara av intresse. Ingen av de större debattsidor som jag frågade ville ta in en analys som gav en alternativ bild till vad John Hassler med flera hävdade. Det verkar enklare att få de stora internationella medierna intresserade än vissa svenska tidningar, som däremot verkar ha en kramgo relation till de professionella pr-konsulterna.

"EU:s nya klimatpolitik är långtgående, men det räcker inte. Föregångsländer är avgörande för hur ambitiöst Europa kommer att vara framöver. Sverige behöver till exempel ha kvar en egen koldioxidskatt och öka takten i den nationella omställningen. 

Genom klimatlagen år 2021 tog EU ett viktigt steg, med bindande mål om en minskning av utsläppen med minst 55 procent till år 2030. Det så kallade ”Fit-for-55”-paketet innehåller nya och skärpta åtgärder för att nå klimatlagens mål. Här spelade det tjeckiska ordförandeskapet hösten 2022 en avgörande roll, till exempel för att höja ambitionerna inom EU:s utsläppshandel. Bland annat kommer nu byggnader och vägtransporter att omfattas.

   Betyder detta att vi inte behöver nationell klimatpolitik längre? EU-besluten kommer att tvinga Sverige att bli klimatneutralt, hävdade till exempel nationalekonomen John Hassler på regeringens klimatmöte 16 juni.

   Jo, nationella insatser är fortfarande viktiga. Det finns mycket forskning om behovet av åtgärder på olika politiska nivåer för att minska klimatpåverkan. Även om EU:s utsläppshandel nu utvidgas kommer det att krävas lokala och nationella åtgärder, från stadsplanering och kollektivtrafik till innovationssatsningar, investeringar i kraftnät och vissa nya regler.

   Dessutom ingår en prisbroms i den nya utsläppshandeln för byggnader och vägtrafik. Blir priset högre än 45 euro per ton ska fler utsläppsrätter släppas ut på marknaden för att minska kostnaderna för konsumenterna. Det innebär att priset i sig knappast kommer att räcka för att klara tillräckliga minskningar av utsläppen, konstaterar företrädare för det tyska klimatpolitiska rådet.

   Prissignalen genom utsläppshandeln räcker alltså inte. EU-kommissionen skriver själv att andra typer av åtgärder underlättar omställningen.

   Sådana paket av åtgärder behöver se olika ut i olika länder. Förutsättningarna skiljer sig åt mellan till exempel det tätbefolkade Nederländerna med intensiv djurhållning och Rumänien med stora skogsområden och många som lever i energifattigdom. Detta, och olika ambitionsnivå hos politiker och andra samhällsaktörer, driver policyinnovation som enligt många forskare är centralt för ett framgångsrikt klimatarbete. Nationella klimatpolitiska ramverk ökar den demokratiska legitimiteten för de beslut som krävs.  

   Ett annat skäl att fortsätta en ambitiös klimatpolitik på hemmaplan är att det påverkar EU:s framtida beslutsfattande. Historiskt har EU:s klimat- och miljöpolitik växt fram i ett samspel mellan enskilda länder som gått före och gemensam politik på europeisk nivå. Så kommer med stor sannolikhet att vara fallet även framöver.

   Skulle däremot länder som Sverige avskaffa nationella åtgärder som koldioxidskatten, och inte fortsätta sin traditionella linje av att gå före, blir detta snarare en faktor som kan bromsa EU-politiken.

   EU:s klimatpolitik är inte skriven i sten. Många beslut återstår för att genomföra ”Fit-for-55” i praktiken. Det finns också översyner inbyggda i de viktigaste besluten.

   Klimatlagen ska ses över redan nästa år, sedan även år 2029. Då ska EU bland annat ta hänsyn till hur långt andra delar av världen kommit i sin klimatpolitik. Dessutom kan prishöjningar på uppvärmning och fordonsbränslen ge upphov till starkare kritik mot EU:s klimatpolitik i medlemsstaterna.

   Även internationella reaktioner kan påverka EU. Reformen av utsläppshandeln är beroende av den nya gränsjusteringsmekanismen för koldioxid, CBAM. Kritiken mot CBAM är hård från många av EU:s handelspartners. Indien hör till de länder som framför klagomål i världshandelsorganisationen WTO.

   Efter Donald Trumps aggressiva handelspolitik lyckades EU och den nya Bidenadministrationen i USA förhandla fram en vapenvila med sänkta tullar på stål och aluminium. Nu försvårar CBAM diskussionen om vad som ska hända framöver. Kan EU klara att driva igenom hela det systemet om även USA finns på motståndarsidan? Annars kommer omställningen av koldioxidintensiv industri i Europa att försenas med effekter för EU:s klimatmål.

   EU ska därutöver nästa år förhandla om mål för år 2040. Hur klimatarbetet har gått i medlemsstaterna får stor betydelse för ambitionsnivån. De nuvarande målen är otillräckliga i förhållande till vad som krävs enligt FN:s klimatpanel IPCC.

   Att avskaffa nationella svenska klimatåtgärder skulle av dessa skäl försvåra möjligheterna att nå EU:s gemensamma mål, och att skärpa dem framöver. Detta perspektiv är viktigt att ha med när regeringen nu tar fram den klimatpolitiska handlingsplanen. Detsamma gäller om regeringen beslutar att se över de nuvarande klimatmålen.

   Det finns till exempel goda argument för att behålla ett särskilt svenskt mål för transportsektorns minskade utsläpp till år 2030. På grund av ”prisbromsen” finns ingen garanti att EU:s utsläppshandel automatiskt ger tillräckliga minskningar. Ett sektorsmål gör det också tydligt för aktörerna inom området vad de behöver göra.

   EU har inget sådant transportmål. saknar än så länge klimatmål för 2040 och har ett nettonollmål senare än Sverige, 2050 istället för 2045. Varför försvaga det svenska klimatpolitiska ramverket när forskningen säger att det behövs snabbare minskningar av utsläppen än vad som hittills är beslutat?

   Den nya europeiska klimatpolitiken är ett historiskt steg för att skydda vår livsmiljö. Det skulle vara olyckligt om den svenska politiska slutsatsen blev att ta steg bakåt."

Svagare miljöskydd för klimatets och företagens skull?

Regeringens klimathandlingsplan, som presenterades i dag, följer det tidigare avtalet mellan Tidöpartierna. Fokus på 2045, färre konkreta åtgärder för att nå målen för 2030 vilket nu ser ut att bli svårt utan att köpa utsläppsrätter i andra länder. Färre nationella initiativ, förutom mer kärnkraft. Genomförande av EU:s Fit-for-55 beslut, prioritering av gemensam europeisk utsläppshandel (vad händer med den svenska koldioxidskatten?). Många utredningar. 

Värt notera formuleringarna på s. 132 om att mjuka upp EU:s nuvarande miljölagar för att 'underlätta klimatomställningen' och säkra 'konkurrenskraften'. Denna linje finns också inom EU och lär bli en stor fråga inför valet till Europaparlamentet i juni.

Inför den klimatpolitiska handlingsplanen

Regeringen presenterar sin klimatpolitiska handlingsplan i morgon, enligt uppgifter till Aftonbladet. Här är några tankar om läget i EU:s klimatpolitik som kan ha viss relevans:

Historiskt har föregångsländer varit viktiga i utvecklingen av EU:s klimat- och miljöpolitik. Fit-for-55 hade inte kommit till i det här formen om inte till exempel Tyskland och Danmark satsat på sol och vind eller Storbritanien och sedan sedan Sverige med flera infört klimatpolitiska ramverk. Samspelet mellan medlemsstater och gemensam polik är centralt och kommer att fortsätta vara det, för att klara 2030-målet smen också i ett längre perspektiv 

EU har tagit stora positiva steg från klimatsynpunkt den här femårsperioden, men nu blåser det en motvind där den gröna given ifrågasätts. Det finns också i de beslut som tagits inbyggda översyner framöver som gör det möjligt att sänka ambitionerna om till exempel omvärlden inte går fram lika fort.

Det handlar inte bara om utsläppshandeln. Många beslut ligger fortfarande hos medlemsländerna, på nationell och lokal nivå. Forskningen visar att det behös en policymix för att skapa en efterfrågan på ny teknik, där nationella åtgärder fortfarande är viktiga. 

Dessutom finns en negativ signaleffekt om stater som varit föregångare uppfattas bli mindre ambitiösa. Det kan påverka förhandlingarna om till exempel det mål som ska beslutas för år 2040 inom EU.  

Att köpa utsläppsrätter i andra delar av Europa istället för nationella åtgärder kan alltså ha negativa effekter på utvecklingen inom EU.

Vad vill Socialdemokraterna?

Jag ska inte skriva någon lång inledning om August Palms föredrag i Malmö år 1881. Det är länge sedan mina föreläsningar om arbetarrörelsens historia på Bommersvik (bland annat för några i dagens partiledning). 

Däremot tänkte jag nämna att Friedrich Ebert-Stiftung nu publicerat ett kort papper av mig kring dagens socialdemokratiska framtidsdebatt. Jag är tacksam att åtta ledande socialdemokrater ställt upp på intervjuer, och för att även andra delat med sig av sina tankar. 

Så här sammanfattar jag slutsatserna:

Sweden’s Social Democrats are reviewing policies after losing power in the 2022 elections. Economic reform, social security, combatting crime and segregation, and climate policy are four priority areas. Leading Social Democrats want to address growing inequality, improve social welfare, reduce crime and thus undermine right-wing populists. Altogether, eleven working groups have been tasked with performing this analysis and formulating proposals for the path forward with a view towards 2030. The next party congress, scheduled for 2025, will decide on future policy. 

Based on conversations with eight leading personalities in the party, the party’s own election analysis, and public debate, this study describes some of the major policy choices the party. What picture emerges from present thinking? And what seems to be missing? Given the current strong polling and public confidence in Magdalena Andersson, radical change seems unlikely. However, as several people interviewed for this study advocate, renewal both of politics and of the party leadership will be important to show a party prepared to give Sweden a new direction with a view to 2030 and beyond. 

In particular, there is a need to show concrete improvement to the welfare system if the party returns to power after 2026. Simultaneously, the challenge of “breaking segregation” and preventing crime requires large-scale investment in social programmes. However, there are no signs of a fundamental rethink regarding frugal economic policy. Without such a shift, necessary to improve welfare and counter segregation, the party might win the 2026 elections on voters’ mistrust in the right-wing government but find it difficult to convince voters in 2030 and beyond.

Brister i John Hasslers jämförelse mellan EU och svenska klimatmål

Hagainitiativets seminarium i går innehöll många kloka inlägg. Spännande att höra olika syn på John Hasslers förslag och utredarens egna presentation. 

De tekniska problemen i början gjorde inte så mycket, tycker jag. Bra upplägg från organisatörerna generellt. Men jag kunde inte säga så mycket om min syn på Hasslers utredning när tiden krympte.

Därför, kort, fem punkter här om jämförelserna mellan de klimatpolitiska ramverken. 

1. Jag håller inte med John Hassler om att EU:s nya klimatmål är likvärdiga med de svenska när det gäller våra nationella territoriella utsläpp, om man inte sätter ett tak för hur många utsläppsrätter Sverige får köpa utomlands istället för nationella åtgärder. (Att det verkar bli svårt att köpa så många utsläppsrätter är en annan historia, det är målen jag skriver om här). Här är för övrigt tabellen på s.68 i Hasslers utredning missvisande, eftersom den inte nämner möjligheten att köpa utsläppsrätter utomlands i EU-systemet (Magnus Nilsson visade en bättre bild på seminariet).

2. Det svenska transportmålet nu är skarpare än John Hasslers förslag om elektrifiering, som mål betraktat, eftersom det täcker många aspekter av sektorn under ett samlat kvantitativt tak. EU saknar ett sådant sektorsmål.

3. EU:s översynsklausuler ger möjlighet att sänka målen om till exempel omvärlden inte minskar tillräckligt snabbt. Det gällande svenska riksdagsbeslutet är att en översyn utifrån förändringarna i EU ska ske i syfte att säkerställa befintlig ambitionsnivå. Denna skillnad nämns inte i utredningen.

4. Utredningens förslag (s.88) läser jag som att det svenska nettonollmålet för 2045 ska ersättas av EU:s mål för 2050, som är annorlunda formulerat. Det framgick inte på pressträffen. Så här står det i utredningen: "Förslag. Uppdra åt miljömålsberedningen att uppdatera de svenska klimatmålen så att de baseras på den målstruktur som används inom EU:s regelverk."

5. John Hassler vill förändra det klimatpolitiska rådets uppdrag (s. 113). Naturvårdsverket ska sköta den årliga uppföljningen av hur det går med klimatmålen. Här kan man notera att andra EU-länder, som Tyskland, fortfarande tycker det är viktigt att ett mer oberoende organ som deras klimatpolitiska råd sköter denna granskning.

Regeringens (SD)-beroende är ett säkerhetshot

Säkerhetskris. Och inrikespolitisk kris.

Hotbilden mot Sverige har skärpts efter koranbränningarna. Richard Jomshofs uttalanden om islam kan förvärra situationen. Efter gårdagens avgångskrav från Socialdemokraterna reagerar nu även Liberalerna.

Statsminister Ulf Kristersson ställs på prov. Traditionellt har Moderaterna och Socialdemokraterna samrått i säkerhetspolitiskt svåra situationer, oavsett vilket parti som lett regeringen. Nu är Kristersson beroende av Sverigedemokraterna. Det är inte bara ett problem för honom och de tre partierna i regeringen, utan också för landets säkerhet. 

Jomshof är en provokatör men samarbetet med (SD) har också betytt en tafatthet i regeringens kontakter med muslimska företrädare som annars hade kunnat lugna känslorna i andra delar av världen. Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt skötte situationen efter Lars Vilks rondellhund bättre. 

Låt oss hoppas att inget allvarligt terrordåd inträffar.

Många frågetecken kring John Hasslers klimatutredning

Regeringen låter John Hassler snabbutreda klimatpolitiken. Det kommer säkert att finnas skäl att återkomma till detta. Några korta reflektioner bara:

* EU:s framtida politik, till exempel klimatmål för 2040 och många uppföljningsbeslut till Fit-for-55 paketet nämndes inte på pressträffen. Ska Sverige vara pådrivande för ambitiös sådan lagstiftning eller ej? Frågan ställs bland annat mot bakgrund av att EPP, partigruppen som (M) och (KD) tillhör, i veckan krävde ett "regulatoriskt moratorium". 

* Hur ska andra synpunkter hämtas in så att regeringen uppfyller kraven på korrekt beredning av beslut? Det lär knappast finnas tid för en ordentlig remissbehandling innan den klimatpolitiska handlingsplanen ska läggas fram och den reviderade nationella energi- och klimatplanen sändas till EU-kommissionen.

* Propositionen om ett klimatpolitiskt ramverk år 2017 var tydlig om att en översyn efter nya EU-beslut skulle ske i syfte att säkerställa en bibehållen svensk ambitionsnivå. Kommer en liknande formulering att finnas i direktiven till John Hassler? 

Jag har skrivit tidigare om förhållandet mellan EU:s nya klimatpolitik och svensk nationell politik, bland annat:

https://mengstrom.blogspot.com/2023/05/nationell-politik-fortfarande-viktig.html

https://www.altinget.se/artikel/foregaangslander-driver-paa-eus-miljopolitik

https://www.altinget.se/artikel/stor-osakerhet-om-eus-framtida-klimatpolitik

Och här har John Hassler beskrivit sin syn: https://www.tn.se/naringsliv/27424/professor-klimatpolitiska-radet-har-fel-fokus-malen-ar-meningslosa/