lördag 4 maj 2019

Allvarliga uppgifter om Försvarsmakten och kärnvapnen


Försvarsmakten har kunnat ingå i kärnvapennära samarbeten utan att någon politisk ansvarig har satt sig emot. Det skriver Rolf Ekéus, Lars Ingelstam och Thomas Jonter i en väldokumenterad artikel på DN Debatt. De utgår från ÖB:s remissvar på utredningen om kärnvapenförbud.

När debatten om Sveriges värdlandsavtal med Nato var som hetast påstod försvarsminister Peter Hultqvist med flera att det var helt fel att koppla ihop det aktuella samarbetet med kärnvapenfrågan. Flera hävdade motsatsen. Själv skrev jag att Sverige nog behövde ett värdlandsavtal, men att det fanns risker med texten som den såg ut bland annat när det gällde kopplingen till kärnvapen (se till exempel texterna nedan, från Aktuellt i Politiken i februari respektive april 2016).

De punkter som Rolf Ekéus med flera pekar på är allvarliga. Nu behöver Stefan Löfven reda ut vad som gäller. Hela regeringen måste styra Försvarsmakten, inte bara ett enskilt statsråd (eller om det möjligen är försvarsministerns statssekreterare).

Låt inte generalerna besluta om krig (Aktuellt i Politiken februari 2016)

Tage Erlander klagar i sina dagböcker över höga militärer som inte bryr sig om regeringens riktlinjer. Flera socialdemokratiska statsministrar och försvarsministrar har liknande erfarenheter. Den demokratiska styrningen av militären är en central fråga i Sverige, liksom i andra länder.
Här finns mina största farhågor när det gäller Sveriges omdiskuterade värdlandsavtal med Nato. Vem tar besluten i en akut krissituation? Vad kommer följdavtalen till det första övergripande värdlandsavtalet att säga om vem som ska förhandla med Nato från svensk sida?
Nato har ett strategiskt intresse att kunna flyga över svenskt territorium om det utbryter en konflikt i Baltikum. Under vilka förutsättningar ska Sverige tillåta det? När ska vi öppna hamnar och baser på till exempel Gotland, utan att Sverige blivit angripet?
Det är avgörande frågor för vårt lands säkerhet. Slutsatsen av svenska kungars äventyr på andra sidan Östersjön blev att riksdagen skulle ta beslut om krig eller fred. Det är fortfarande en god princip.
Efter att noggrant ha läst avtalstexten är det svårt att begripa hur försvarsminister Peter Hultqvist kan anklaga kritiker för att ljuga och gå Rysslands intressen. Tvärtom är det angeläget med en öppen debatt om de allvarliga frågor som Pierre Schori och andra ställer. Det gäller till exempel formuleringen om att Natos principer ska vara styrande för samarbetet. Där ingår otvivelaktigt användningen av kärnvapen.
För min del tror jag att Sverige behöver ett värdlandsavtal med Nato efter många års militär nedrustning och ett aggressivt Ryssland. Men inte till vilket pris som helst.
När riksdagen i vår behandlar värdlandsavtalet behöver ledamöterna vara medvetna om att det är ett ramavtal som kan rymma mycket, från enklare övningar till fullskaligt krig. Texten är så allmänt hållen att de konkreta följdavtalen blir avgörande. Dessa kommer sannolikt i stor utsträckning att vara hemliga. Det kan ibland vara nödvändigt av militära skäl, men de grundläggande principerna måste redovisas och diskuteras öppet.
En sådan fråga är om Sverige automatiskt ska ingå i Natos försvarsplanering för de baltiska länderna. Jag anser att det vore farligt och oansvarigt. Visst ska vi vara solidariska med våra baltiska EU-grannar i en konflikt, men den solidariteten kan ta olika former beroende på hur situationen ser ut. Att kunna välja hur vi deltar är ett av de starkaste argumenten för den militära alliansfriheten.
Sverige måste inför följdavtalen med Nato tydligt slå fast att försvarsplaneringen för Baltikum måste innehålla olika alternativ och inte förutsätta användningen av svenskt territorium. Det är Natoländerna som har ställt ut försvarsgarantierna till de baltiska länderna, väl medvetna om de militära svårigheterna. Det ansvaret kan de inte nu lägga över på Sverige.
En annan fråga är hur besluten om att använda svenskt territorium eller stationera Natostyrkor här ska tas. Riksdag och regering bör inte ge ÖB ett sådant mandat. Inte heller försvarsministern på egen hand. Regeringen måste som kollektiv besluta om sådana förslag och gå till riksdagen för godkännande. Om följdavtalen till värdlandsavtalet delegerar sådana frågor till militären i sken av att det gäller praktiska detaljer skulle det strida mot syftet med regeringsformens bestämmelser om dessa frågor.
Att riksdagen också i praktiken behåller rätten att beslut om krig och fred måste tydligt framgå av regeringens proposition till riksdagen. Liksom att alla centrala frågor om samarbetet med Nato ska beslutas av demokratiska valda företrädare, inte av generalerna.

Mats Engström

(S)-medlem, tidigare politiskt sakkunnig på UD med ansvar för säkerhetspolitik

Ge svar i sakfrågorna om värdlandsavtalet (Aktuellt i Politiken 15 april 2016)

Det socialdemokratiska partikansliet hävdade i ett massutskick 25 februari i år att en formulering av Anna Lindh i Sälen år 2002 ligger till grund för Sveriges solidaritetsförklaring år 2009 och inriktningsbeslutet för försvarspolitiken år 2015. Partikansliet menade utifrån denna historieskrivning att värdlandsavtalet med Nato är positivt.
Argumentationen är märklig. Visserligen gav Göran Perssons regering den militära alliansfriheten en mer modern formulering, som är logisk efter kalla krigets slut och Sveriges inträde i EU. Det avspeglades i Anna Lindhs uttalande i Sälen om att Sverige knappast skulle förklara sig neutralt om ett annat EU-land skulle angripas.
Men Anna Lindh ansåg också att den militära alliansfriheten skulle ha en reell innebörd och var stark motståndare till ett Nato-medlemskap. Den ensidiga svenska solidaritetsförklaringen, inklusive att kunna ge och ta emot militärt stöd, kom till långt senare, i Försvarsberedningens förhandlingar bakom stängda dörrar. Under den borgerliga regeringens tid utarbetade Nato en försvarsplanering för Baltikum som utgår från användningen av svenskt territorium. Värdlandsavtalet med Nato innehåller radikalt nya steg om förberedelser för militärt samarbete. Oavsett vad man tycker i sakfrågorna är detta beslut som dagens politiker själva bör ta ansvar för.
När EU utvecklade en militär förmåga för krishantering var Anna Lindh tydlig om att inte blanda ihop detta med några åtaganden som liknade Natos ömsesidiga försvarsgarantier, artikel 5. Ett av skälen var att Sverige inte med automatik skulle dras in i krig vid en militär konflikt på andra sidan Östersjön. Det finns många sätt att inte stå passiv vid ett angrepp på ett annat EU-land, både civila och militära.
Jag spekulerar av princip inte om vad Anna Lindh skulle ha tyckt om dagens politik. Det ville hon själv inte göra om Olof Palme.
Däremot vore det bra om anhängarna av värdlandsavtalet gav svar i sakfrågorna istället för att luta sig mot en tveksam historieskrivning.
Det skulle till exempel vara lämpligt att Peter Hultqvist liksom (S)-ledamöterna i försvarsutskottet förklarade hur propositionens text om att det inte blir någon skillnad mot i dag vad gäller utländsk trupp (inklusive frågan om kärnvapen) går ihop med avtalets artikel 3.8, som innehåller följande text:
Nato-ledd militär verksamhet som stöds av detta samförståndsavtal kan kräva multinationellt stöd av flygplan och helikoptrar i luften och, i fråga om hamnar, av handelsfartyg och militära stödfartyg. Värdlandet bekräftar att förflyttning av sådana luftfartyg, helikoptrar, fartyg och deras besättning i och genom värdlandets territorium får äga rum enligt ett generellt tillstånd så länge den Nato-ledda militära verksamheten varar.”
Den socialdemokratiska riksdagsgruppen borde begära ett förtydligande på denna punkt, och om de övriga avtalspunkter som Pierre Schori med flera uppmärksammat i Aktuellt i Politiken. Liksom om hur svensk handlingsfrihet ska behållas i de följdavtal som ska slutas mellan svenska myndigheter och Nato.
Om inte Nato har alternativ planering för en konflikt i Baltikum utan enbart utgår från att använda svenskt territorium, kan följdavtalen i praktiken skapa en automatik att vi dras in i en militär konflikt på andra sidan Östersjön. Det är inte förenligt vare sig med Sveriges militära alliansfrihet eller med principerna i regeringsformen när det gäller riksdagens roll vid krig.

Mats Engström
Politiskt sakkunnig med ansvar för säkerhetspolitik åt Anna Lindh 1998-2001, författare till boken Anna Lindh och det nya Europa




onsdag 3 april 2019

Frankrike och Tyskland oense om säkerheten kring Östersjön


Katarina Engberg presenterade i dag en mycket intressant studie om relationerna mellan Frankrike och Tyskland. Seminariet på SIEPS handlade om en lång rad frågor, som utrikespolitik, säkerhet och försvar, och ekonomiskt samarbete. Många kloka inlägg, inte minst om hur ett närmare samarbete drivs fram av yttre tryck från bland annat Kinas statskapitalism och USA:s förändrade politik under Donald Trump.

Här vill jag lyfta fram ett kort avsnitt med stor potentiell betydelse för Sverige. Katarina Engberg skriver:

"In addition, France has enlarged its circle of collaborators by inviting Finland and Estonia, thereby stating its own strategic interest in the Baltic area. The French President has hinted at extending security guarantees to countries in the area, causing irritation in Berlin: if anything should be done, it should be done jointly."

Hittills har USA spelat en avgörande roll för säkerhetsgarantierna till de baltiska länderna. Sverige och Finland har inga formella sådana försäkringar men ett nära samarbete. Frankrike verkar nu vara berett att gå längre, vilket rapporteras tidigare i viss utsträckning, men Tyskland tvekar alltså enligt SIEPS-studien vilket skapar friktion.

Att Tyskland tvekar inför säkerhetsgarantier till länder nära Ryssland är inte nytt. Det är ändå intressant att de senaste turerna i denna fråga inte uppmärksammats mer i den svenska offentliga debatten. På längre sikt, om USA:s intresse för Östersjön skulle minska, är detta en avgörande fråga för vår säkerhet.

söndag 10 mars 2019

Obegriplig kortsiktighet


Ungdomsvärdarna i Rinkeby försvinner, berättade Dagens Nyheter i veckan. De har gjort stor nytta men nu är pengarna slut. De borgerliga partierna och Miljöpartiet skär ned på förebyggande insatser. Fokus ska ligga på "kärnverksamheten", heter det. 

Elvir Kazinic (S) är vice ordförande i Rinkeby-Kistas stadsdelsnämnd och kritiserar med rätta neddragningen: "Förra året ökade den upplevda tryggheten i området och det var bland annat tack vare ungdomsvärdarna. De är en viktig länk mellan ungdomarna och resten av samhället och en viktig kraft, de är knutna till området och gör en stor nytta."


Detta är bara ett av många exempel på hur besparingar efter maktskiftet i Stockholms stadshus försvårar arbetet för bättre uppväxtvillkor i miljonprogrammets hyreshusområden. Hur detta går ihop med social och ekonomisk hållbarhet är svårt att förstå.


Få investeringar kan vara lika lönsamma som bättre uppväxtvillkor och förebyggande insatser för barn och ungdomar i utsatta områden. När alla får chansen att utveckla och använda sina talanger blir Sverige starkare. Samtidigt minskar risken för att hamna i brottskarriärer. 


"Vi måste jobba långsiktigt och skapa en tro på samhället", säger Elvir Kazinic. Det har han rätt i. Även borgerliga partier och Miljöpartiet borde förstå det.


lördag 9 februari 2019

Bättre integration kan minska välfärdsnationalismen


Varför fick Sverigedemokraterna så stort stöd i riksdagsvalet? Debatten har pågått länge. En forskarartikel i september som pekade på generella ekonomiska orsaker fick stor uppmärksamhet. Det är sannolikt en viktig del av förklaringen, men fler pusselbitar behövs. Att stödet för Sverigedemokraterna inte skulle ha med inställningen till invandring att göra är en förhastad slutsats. Tvärtom behöver strategier mot Sverigedemokraternas handla både om att minska sociala klyftor i allmänhet och om åtgärder för bättre integration, som Anne-Marie Lindgren nyligen skrev i en klok analys hos Aktuellt i Politiken (tyvärr inte på nätet).

Sociologerna Tina Goldschmidt och Jens Rydgren har studerat vad de kallar "välfärdsnationalism", inställningen av skattefinansierad välfärd framför allt ska gå till äldre och sjuka födda i Sverige, och inte till kostnader förknippade med invandring (ett vanligt argument för Sverigedemokraterna). Forskarna konstaterar med rätta att de svenska kommunerna är för stora enheter för att få fram relevanta resultat. Istället har de undersökt mindre så kallade SAMS-enheter, som det finns ungefär 9 200 av i Sverige. Då hittar de ett signifikant samband mellan välfärdsnationalism hos infödda svenskar och andelen boende i grannskapet med utländsk bakgrund som saknar jobb. Goldschmidt och Rydgren sammanfattar sina resultat så här:

"We found a strong and persistently positive association between the direct observation of immigrant unemployment in proximate neighborhood settings and native-born Swedes’ propensity to prefer spending on the (native) elderly over spending on immigrants. This provides support for the frequently voiced concern that a lack in economic integration among immigrants can be detrimental to social solidarity. As immigrants’ integration into workplaces does not appear to have the expected chauvinism bolstering effect, policies that seek to enhance social solidarity by providing new opportunities for work to decrease the association between immigrant-status and welfare receipt thus seem promising."

Alltså: insatser för bättre integration kan minska välfärds- nationalismen, och därmed sannolikt stödet för Sverigedemokraterna. Ett av flera goda argument för att öka investeringarna mot segregation och etniskt baserat utanförskap.

fredag 21 december 2018

Partierna borde prioritera de unga


Verkligheten försvinner inte för att regeringsbildningen drar ut på tiden. Vare sig internationella risker som i norra Syrien, Ukraina eller på Koreahalvön, eller samhällsproblem på hemmaplan. Sverige behöver en regering som kan agera.

Nyligen berättade till exempel Skolverket att drygt 100 000 ungdomar mellan 16 och 20 år vare sig har någon gymnasieexamen eller går något nationellt gymnasieprogram. De omfattas därför av det kommunala aktivitetsansvaret (som kom till efter debatt om "unga utanför"), men kommunerna har bara koll på var tredje sådan ungdom gör. En tredjedel av de 106 000 ungdomarna har invandrat under de senaste fyra åren. Totalt har hälften utländsk bakgrund. Många saknar även arbete.

"De har inte klarat grundskolan och är ganska brända", säger en verksamhetsledare i Nynäshamn till Dagens Samhälle som skrivit om siffrorna, och fortsätter: "En av dem hade varit i skolan, men inte på lektionerna, utan bara suttit i en soffa. Ingen har tagit i det och det är så sorgligt".

Det är en bild jag känner igen efter att ha skrivit om unga utanför i många år. Visst har det funnits en politisk vilja att göra något åt situationen, men åtgärderna har inte varit tillräckliga. En växande grupp är numera ungdomar som kommit till Sverige när de redan är i gymnasieåldern, till ett utbildningssystem som inte varit anpassat till att erbjuda rätt utbildning. Att inte mer hänt på detta område är förvånande.

Sveriges utveckling efter andra världskriget byggde på att även barn från fattiga familjer kunde få en bra utbildning. Att ge alla ungdomar chansen i yrkeslivet är viktigt både för människovärdet och för samhället i stort. Det finns enormt mycket talang som går förlorad när så många hamnar utanför.

Bättre uppväxtvillkor och skola handlar också om att få bort grogrunden för brottslighet. Skjutningar och annan gängbrottslighet har blivit en skrämmande vardag som slår särskilt hårt mot fattiga familjer som inte kan flytta bort från de mest omedelbara problemen. Till det kommer risken för terrordåd av ungdomar som kommit i kontakt med vapen i kriminella gäng, som senast i franska Strasbourg.

Moderaterna föreslår en särskild kommission kring gängkriminaliteten (samtidigt som partiet drar ned på en rad viktiga områden, som satsningar mot segregation). Visst kan det vara bra med politisk enighet kring en del av de direkta åtgärderna mot gängen. Men lagskärpningar och fler poliser kommer inte att räcka. Bättre uppväxtvillkor är en nödvändig del, som Polisen själv understryker. Detta borde regeringsförhandlingarna också handla om.

söndag 18 november 2018

Mördandet måste få ett slut


Förra året dog 42 människor och 140 skadades i sammanlagt 320 skjutningar. Det var mer än dubbelt så många som fem år tidigare. Även i år fortsätter mördandet. Forskaren Amir Rostami varnar på Twitter för ett nytt normalläge.

Alltför ofta numera blir skjutningarna notiser, men bakom siffrorna finns namn. På offren. På deras anhöriga och vänner. På de som skjuter.

Alexandra Pascalidou gör en stor insats genom att berätta om människorna i boken Mammorna och genom att vara med och ordna dagens demonstration mot mördandet. Samma sak gäller Förorten mot våld och andra lokalt baserade initiativ.

I den offentliga debatten är det däremot alldeles för tyst. Jo, visst fördömer ledande politiker våldet när det blir särskilt påtagligt, ofta med krav på fler poliser och skärpt vapenlagstiftning. Sådana åtgärder är viktiga, och lokala politiker i utsatta områden står bakom dem.

Det talas också om sociala förbättringar, men det går alldeles för långsamt med de rejäla satsningar på skolor, fritidsledare och minskad segregation som inte minst poliser pekar ut som nödvändiga. Reformer har tagit tid och varit för små medan destruktiva krafter dragit i motsatt riktning.

Här verkar högerdebattörer  och alltför många till vänster ibland förenas i en ohelig allians. Från ett högerperspektiv är segregation och orättvisa uppväxtvillkor en blind fläck. Bland vänsterdebattörer har det alltför ofta funnits ett mentalt motstånd mot att beskriva problem i miljonprogramsområdena (med vissa undantag, som Vesna Prekopic´ utmärkta ledare i Dagens Arena nyligen.)

Se till exempel på veckans budgetproposition, där närmare en miljard kronor försvann från den tidigare utlovade satsningen på utsatta områden (Utgiftsområde 13, s. 80). Var är rubrikerna om det, de arga ledarartiklarna, debatterna i radio och TV? Segregation, klassorättvisor och uppväxtvillkoren i miljonprogrammet finns inte med när medier nu listar de viktiga frågorna som partierna måste komma överens om inför ny regering.

De många skjutningarna är en nationell kris, vare sig regeringen formellt kallar det så eller ej. En uppgörelse om nästa regering måste innehålla både direkta insatser mot brotten och ordentliga satsningar för bättre uppväxtvillkor.

Det är bråttom. Mördandet måste få ett slut.

onsdag 24 oktober 2018

Berätta om PR-uppdrag åt Saudiarabien och andra stater


Mordet på Jamal Khashoggi har återigen satt Saudiarabien i fokus. En av många aspekter är de stora summor som regimen satsar på marknadsföring och dold påverkan. Medan Jamal Khashoggi levde mötte han varje morgon twitterattacker dirigerade från en trollfabrik i Riyad, berättade New York Times för några dagar sedan.

Det oljerika landet har tidigare anlitat konsultföretaget McKinsey för att undersöka landets image i andra länder. PR-bolag och andra fick i uppdrag att påverka opinion och beslutsfattare i Washington, till en kostnad på drygt 160 miljoner kronor år 2015-2017 enligt denna utförliga artikel. Det finns inga tecken på att påverkansförsöken har upphört.

Strategin omfattar även Sverige. Expressen avslöjade år 2015 hur Saudiarabien försökte anlita svenska PR-företag för att bättre på landets rykte efter Saudiaffären. Ewa Stenberg skrev i Dagens Nyheter om den svenska naiviteten inför riskerna med hemlig lobbning.Jag har tidigare bloggat här om hur ledande svenska PR-byråer även nu vägrar svara på om de har uppdrag åt utländska stater.

Nu höjs röster för att EU ska införa liknande regler som USA:s Foreign Agents´ Registration Act (FARA). Sedan år 1938 måste företag som arbetar med påverkan åt utländska stater i USA redovisa det.

Samma krav kan ställas i Sverige. Det är orimligt att regimer i andra länder fritt kan utöva dold påverkan.

Särskilt anmärkningsvärt är att statliga myndigheter med ansvar för säkerhetsfrågor anlitar PR-byråer som döljer om de även arbetar åt andra stater. Något krav att redovisa alla sådana uppdrag finns till exempel inte hos MSB, som ansvarar för att motverka otillbörlig påverkan från utlandet.

måndag 3 september 2018

Tystnaden om EU är farlig


Snart val, och fortfarande är EU en bortglömd fråga i de stora valdebatterna och mediegranskningarna. Ändå kommer Sverige att ställas inför ett antal svåra frågor under nästa mandatperiod:

* Hur bör EU:s globala roll se ut i en tid av stora geopolitiska förändringar? Kina, Indien och andra länder i Asien blir allt mer betydelsefulla samtidigt som EU saknar till exempel en sammanhållen Kinastrategi. USA:s nya kurs under Donald Trump äventyrar samarbetet över Atlanten. Det handlar om mycket mer än handelspolitik, även om det också är ett viktigt ämne, och beror inte enbart på Donald Trumps person. Ett auktoritärt och aggressivt Ryssland hör också till bilden, liksom ett Afrika som blir allt viktigare för Europa av många olika skäl.

* Hur ska Sverige kunna behålla och förstärka sitt inflytande efter Brexit? Mycket av diskussionen hittills har handlat om de ekonomiska effekterna och om samarbetet med likasinnande regeringar i ministerrådets förhandlingar, men påverkan handlar minst lika mycket om att ta tidiga initiativ gentemot EU-kommissionen och om proaktivt alliansbyggande i huvudstäderna. Det pådrivande EU-arbetet behöver prioriteras högre, både på det politiska nivån och hos svenska myndigheter. Det gäller inte minst när euroländerna sakta men säkert fördjupar sitt samarbete.

* Vad händer med den svenska ekonomin i en turbulent värld? Kronan har försvagats kraftigt, något som förknippats med Riksbankens räntepolitik men på senare tid även med globala handelskonflikter och med risken för politisk instabilitet i Sverige efter valet. Parallellt finns risker inom euroområdet inte minst på grund av utvecklingen i Italien. Sveriges offentliga finanser är starka, men det går inte att utesluta att lånebubblan spricker samtidigt som kronan vacklar ännu mer. Kanske kommer en ny debatt om att gå över till euron snabbare än många verkar tro.

* Kan den fria rörligheten inom EU överleva? Schengensamarbetets öppna gränser är ifrågasatta sedan den stora flyktingvågen år 2015. Det verkar allt svårare att komma överens om den framtida migrationspolitiken. Här behöver nya förhandlingsvägar prövas, samtidigt som nästa regering tydligare bör driva frågor om bättre politik mot segregation och diskriminering (till exempel inom ramen för den europeiska terminen).

* Hur ska Sverige ställa sig till fördjupat försvarssamarbete inom EU? En aktuell fråga är de franska planerna på en europeisk insatsstyrka, men ämnet är bredare än så. Sverige har ett intresse av att USA behåller sitt engagemang i Europa, men det utesluter inte en bättre självständig europeisk förmåga att till exempel leda stora militära insatser under FN-mandat. Däremot har den svenska linjen under många år varit att ömsesidiga försvarsgarantier är en fråga för Nato, där vi inte är med. Det avspeglas i texten till EU:s så kallade solidaritetsklausul, en artikel i EU-fördraget som ofta övertolkas i svensk debatt. Var kommer Sverige att finnas i debatten om europeisk säkerhetspolitik de kommande åren?

Det går att fortsätta uppräkningen: förhandlingen om EU:s långtidsbudget, prioriteringarna för en ny ordförande för EU-kommissionen, maktförskjutning i EU-parlamentet efter valet nästa år, nya strider om klimat- och miljöfrågorna, försvaret av rättstatens principer, värderingar i digitalisering inklusive AI, möjligheter och motstånd i arbetet för jämställdhet, effektivitet och rättssäkerhet i arbetet mot terrorism, och så vidare.  Bristen på debatt om många av dessa stora EU-frågor är farlig för tilltron till demokratin.

Nästa svenska regering kommer att ställas inför stora och ibland brådskande beslut som inte diskuterats ordentligt i offentligheten (även om t ex Europaportalen, Henrik Brors och Ylva NilssonEU-kommissionens Stockholmskontor och Sveriges Radio gjort goda försök). Det är ett ansvar både för partier och för medier att lyfta EU-frågorna mer under den sista veckan före valdagen.


onsdag 1 augusti 2018

Människorna som DN inte räknar med


Det finns inte så många fattiga barnfamiljer i Sverige, hävdade Dagens Nyheter nyligen på sin förstasida.  Man kan tycka att 145 000 barn i absolut fattigdom (enligt DN:s siffror) är alldeles för många. Eller att det är en avsevärd begränsning av livschanserna även när vart femte barn lever i relativ fattigdom, det vill säga i en familj med väsentligt lägre inkomster än genomsnittet. Det mest allvarliga med DN:s rapportering är ändå att så många barn i Sverige osynliggörs, inte finns med bland siffrorna och diagrammen.

Sverige har enligt statistiken en lägre andel barn i allvarlig materiell fattigdom än andra EU-länder. Där har DN rätt. Detta är ett resultat av många års politiskt arbete för jämlika uppväxtvillkor.
Vad som däremot borde ha framgått av Kristoffer Örstadius text är att inte alla barn ingår i den svenska statistiken.

Läser man det underlag från SCB som DN-artikeln bygger på framgår det att siffrorna bara gäller barn i familjer där någon var folkbokförd i Sverige år 2016. Det utesluter många barn i asylprocessen eller "gömda". Barn i familjer med utländsk bakgrund är kraftigt överrepresenterade när det gäller fattigdom, vilket DN nämner men inte drar tillräckliga slutsatser av. Fyra av tio barn födda i Somalia och folkbokförda i Sverige levde till exempel med låg inkomststandard år 2015. Det tyder på att till exempel barn från Somalia som nu är i Sverige men som inte var folkbokförda här år 2016 till stor del lever i absolut fattigdom utan att det syns i DN:s siffror.

Att beskriva läget i Sverige på ett heltäckande sätt är inte lätt. Den som anser att DN:s serie Fakta i frågan ger en för negativ bild kan till exempel fråga varför det inte står mer om internationellt sett god jämställdhet, hög innovationsförmåga, bra dricksvattenkvalitet, eller gratis kulturupplevelser. Den som menar att tidningen skönmålar kan tycka att situationen inom Folktandvården och ungdomspsykiatrin borde få större utrymme, eller att användningen av automatvapen och handgranater på platser där många människor rör sig har tonats ned i DN:s granskning av brottsutvecklingen.

Däremot finns det ett allvarligt systematiskt fel i hela Fakta i frågan-serien, som exemplet med barnfattigdomen illustrerar. DN använder underlag från myndigheter om personer som var folkbokförda i Sverige för 2-3 år sedan. Det gäller antalet sjuksköterskor per invånare, det gäller situationen i utsatta områden, det gäller inkomstfördelningen. Gamla siffror alltså, som dessutom inte täcker asylsökande och andra som inte är folkbokförda här.

Så ser inte Sverige ut i dag. Den kraftiga befolkningsökningen under de senaste åren innebär en rad möjligheter men också behov av investeringar i offentlig välfärd. För att förstå de behoven behövs en annan slags journalistik, som exempelvis tidningen Dagens Samhälle ofta gör på ett utmärkt sätt. Direktkontakt med kommuner och landsting om dagsläget och den förväntade utvecklingen. Reportage från verkligheten. Utan sådan journalistik är det inte möjligt att utvärdera partiernas löften om satsningar på välfärden, och risken är att de som mest behöver samhällets stöd inte får det. Visst, de senaste årens högkonjunktur kan också ha förbättrat situationen, men det går inte att veta utan aktuella uppgifter om alla som behöver den offentliga välfärden.

Kristoffer Örstadius gör ett ambitiöst arbete, plöjer igenom stora datamängder och försöker göra siffrorna begripliga. DN:s redaktionsledning borde ge honom ett bättre stöd genom att ställa fler motfrågor, komplettera med reportage om nuläget, även av andra medarbetare på tidningen som har stor kunskap. Varför används till exempel inte Ulrika By i artikelseriens beskrivningar av utsatta områden? Det finns fortfarande ett antal veckor kvar att förbättra "Fakta i frågan" som underlag för en saklig debatt inför valet.

söndag 1 juli 2018

Vilka Almedalenlobbyister arbetar åt utländska stater?


Rivaliteten mellan Qatar och Saudiarabien syns även på lobbyistgatan K-street i Washington. Bara under några månader från juni 2017 anlitade Qatar sju amerikanska PR-bolag för att påverka USA, till en kostnad av ungefär 5 miljoner dollar. Saudiarabien satsade å sin sida mer än 18 miljoner dollar år 2015-2017 på lobbying i USA, berättar tidskriften Foreign Policy som granskat påverkanskampanjerna.

Det finns ett antal andra kända fall där stater försökt påverka andra länders politik. Sudan anlitade till exempel förra året ett PR-företag i Washington för att upphäva USA:s sanktioner mot landet. The Guardian har visat hur lobbyisten Paul Manafort arbetade på uppdrag av Ukrainas regering med en kampanj som bland annat försökte smutskasta oppositionen i landet, till stor del riktat mot en amerikansk målgrupp. Bland annat angreps Hilary Clinton som då var USA:s utrikesminister. Paul Manafort blev senare Donald Trumps kampanjledare i presidentvalet. Manaforts Ukrainastrategi år 2011-2013 har påfallande likheter med hur Kreml och dess trollfabriker använde Twitter och Facebook för att underminera Hilary Clinton i 2016 års presidentval.

Sverige är inte vaccinerat mot denna typ av påverkan. Expressen avslöjade år 2015 att Saudiarabien strax efter Saudiaffären ville använda en svensk PR-byrå för att "vinna folkets sympatier, medialt stöd och politiskt stöd" samt "arbeta för att få inflytelserika personer i olika medieföretag på vår sida."  Valet stod mellan JKL och Kreab Gavin Andersson. Ingen av PR-byråerna ville kommentera eventuella uppdrag från Saudiarabien.

Så hur är läget i dag? Arbetar PR-företag på uppdrag av utländsk makt för att påverka svensk politik? Till skillnad från i USA finns inget krav på offentlig redovisning av uppdragen, och bolagen själva tiger.

Jag har frågat Gullers Grupp, Hallvarsson och Halvarsson, JKL, Kreab Gavin Anderson, Prime Weber Shandwick, Reformklubben och Springtime. Enbart Hallvarsson & Halvarsson har svarat (genom sin VD Mårten Wennberg), och då med standardformuleringen "Vi talar inte om vilka kunder vi arbetar med och heller inte vilka vi inte arbetar med." Flera av dessa byråer har samtidigt uppdrag åt svenska staten, exempelvis Gullers Grupp åt regeringskansliet och Prime Weber Shandwick (åtminstone nyligen) åt Polisen.

Otydligheten borde oroa svenska politiker. Det har tagits andra viktiga initiativ för att stärka skyddet mot utländsk påverkan, men hittills saknas krav på PR-byråerna att öppet redovisa uppdrag åt främmande makt. Det är en svaghet som snarast borde rättas till. Redan nu borde de svenska myndigheter som ska motverka otillbörlig utländsk påverkan ägna större intresse åt PR-branschens kontakter.

fredag 29 juni 2018

Byt rosevin och mys mot tuffa frågor i Almedalen


Sverigedemokraterna är näst största parti med 22 procent av väljarsympatierna i Novus senaste mätning. Samtidigt ändrar allianspartierna sin syn på talmansvalet. Folkrörelserna borde använda Almedalsveckan för att pressa Ulf Kristersson och Moderaterna på besked om hur de vill styra landet. Det är mer angeläget än mysiga mingel.

Valet är långt ifrån avgjort. Sympatierna svänger snabbare än förr, gamla sanningar gäller inte längre. Det ter sig ändå som en realistisk möjlighet att Ulf Kristersson kan bilda regering med någon form av stöd av (SD). Kanske i en moderat enpartiregering. Kanske blir Sverigedemokraterna till och med största riksdagsparti.

Detta scenario borde granskas hårdare än i dag. Medierna har varit förvånansvärt svaga i sina genomgångar av Moderaternas politik. Här har de många intresseorganisationer som finns på plats i Almedalen nästa vecka en viktig uppgift. Lägg de gamla rutinerna och planerna åt sidan och ta en allvarlig funderare på det nya politiska läget.

LO och dess medlemsförbund kampanjar redan mot de stora förändringar som allianspartierna föreslår på svensk arbetsmarknad. Även tjänstemannaförbunden är kritiska, men med undantag för Unionen och dess ordförande Martin Linder har övriga inom TCO och SACO varit förvånansvärt återhållsamma i offentligheten med tanke på vad som står på spel. Tjänstemannafacken behöver inte överge sitt partipolitiska oberoende för att pressa Moderaternas statsministerkandidat tydligare om det systemskifte som han föreslår för svensk arbetsmarknad och vad den mjukare hållningen till (SD) innebär. Det borde exempelvis vara dags för TCO:s ordförande Eva Nordmark att skärpa tonläget och ställa tuffare frågor till Ulf Kristersson om en rad av de områden som hennes paraplyorganisation svarar för.

Miljöområdet är ett annat område där en moderat enpartiregering med (SD)-stöd kan innebära stora förändringar. Ändå trycker Naturskyddsföreningen mer på behovet av blocköverskridande samarbete än på att reda ut vad som skulle ske med Ulf Kristersson som statsminister. Det är till exempel märkligt att Naturskyddsföreningens ledning inte pressat Moderaterna hårdare på deras utspel om klimatpolitiken nyligen. Istället har den tidigare ordföranden Mikael Karlsson gjort det i egenskap av miljöforskare. Om Moderaterna tänker hålla fast vid den breda överenskommelsen om det klimatpolitiska ramverket, på ett liknande sätt som pensionsöverenskommelsen, borde vara en central fråga vid många av miljöseminarierna i Almedalen. Naturskyddsföreningen har möjlighet att ställa frågan redan vid måndagens partidebatt.

Många frågor avgörs i EU. Ändå har det inte ställts så många frågor till Ulf Kristersson om hans europapolitiska linjetal nyligen. Talet signalerar samma sak som var tydligt under regeringen Reinfeldt, att företags frihet på den inre marknaden prioriteras högre än gemensamma skyddsintressen. Moderatledarens formulering om att undvika "gold-plating" är långtgående och betyder att Sverige ska lägga sig på EU:s miniminivå på en lång rad områden. Det borde oroa många som är engagerade för bättre hälsa, konsumentskydd, miljö, arbetsmiljö, med mera. Att inte ta upp detta på seminarierna i Almedalen vore märkligt.

Det går att ta betydligt fler exempel. För intresseorganisationerna är Almedalsveckan i praktiken sista chansen att ställa de skarpa frågorna till Moderaterna. När valrörelsen drar igång på allvar, dessutom kortare än vanligt, är det svårt att påverka. Visst är det en positiv del av den svenska demokratin att kunna ha trevligt tillsammans trots intressemotsättningar och partigränser, men i år är de tuffa frågorna viktigare.

torsdag 7 juni 2018

Lärdomar av Transportstyrelsen


Det är valrörelse och antagligen inte bästa tiden för sansad debatt om lärdomar från it-haveriet på Transportstyrelsen. Till exempel kräver den politiska logiken att den moderata ordföranden för KU går till hårt angrepp mot Stefan Löfven, trots att underlaget för detta är tunt i KU:s betänkande. Här ändå ett försök att dra några lärdomar, utifrån detta fall och andra som jag skrivit mycket om tidigare (bland annat på Aftonbladets ledarsida).

Det saknas bra sätt att systematiskt lära av myndigheters misstag. Konstitutionsutskottets huvuduppgift är att granska statsrådens tjänsteutövning. Därför blir fokus en dag som denna på regeringens agerande. Det är naturligt och en viktig funktion för KU. Däremot vore det synd om bakgrunden till Transportstyrelsens misstag föll i skymundan. Här finns viktiga lärdomar om ledning och kultur på myndigheter. Det borde också ske en ordentlig granskning av Säkerhetspolisens agerande. Både Thomas Bulls utredning och KU:s betänkande visar att det finns goda skäl att ifrågasätta Säpos kommunikationsförmåga och långsamhet att agera (se t ex s.389 i KU:s betänkande om att det tog minst fyra månader innan Säpos tillsyn kom igång på allvar och att varningarna till Transportsstyrelsen inte var tillräckligt tydliga).

Oklarheter mellan regering och myndigheter är en återkommande brist. Det är tydligt i det här fallet hur huvudansvaret ligger på myndigheten Transportsstyrelsen och den dåvarande generaldirektören. Det framgår samtidigt att dialogen med Näringsdepartementet inte fungerade särskilt bra. När det gäller Säkerhetspolisen illustrerar it-skandalen det som märkts många gånger tidigare. De möten där Säpo informerar Justitiedepartementet om aktuella frågor är en märklig form, där regeringen i efterhand ofta får ta ett större politiskt ansvar än vad som egentligen är motiverat utifrån var det formella ansvaret ligger (inte minst i media). KU konstaterar när det gäller Transportstyrelsen att ingen säkerhetsmyndighet begärde att regeringen skulle vidta åtgärder i frågan.

Organisation och rutiner garanterar inte rätt informationsspridning. Vare sig KU-betänkandet eller medierna har beskrivit den enorma mängd information om säkerhetshot som regeringskansliet har att hantera. Säkerhetspolisen får ständigt nya uppgifter om terrorhot. Till detta kommer andra säkerhetshot, som spionage, liksom underrättelseuppgifter inte minst från FRA. Det måste ske en sortering av information på olika nivåer. Statsministern kan inte informeras om allt, det blir en överbelastning av systemet. Det märkliga med Transportstyrelsen är att ansvariga departement inte informerade statsministerns statssekreterare åtminstone i början av år 2016, när det blev tydligt hur allvarligt läget var. Statsministern har det yttersta ansvaret för rutinerna, men det blir orimligt när KU även ger honom ansvar för att rutinerna inte följs. Här binder Moderaterna ris åt egen rygg för den dag då Sverige eventuellt på nytt får en moderat statsminister genom sina hårda angrepp mot Stefan Löfven.

Slutligen: skulle en större organisation i Statsrådsberedningen med ett nytt sorts nationellt säkerhetsråd, enligt Ulf Kristerssons förslag, ha förbättrat hanteringen när det gäller Transportstyrelsen? Det är jag inte säker på. Erfarenheter från USA och Storbritannien är att information ändå kan fastna på vägen. Det finns andra skäl att förstärka regeringskansliets styrning av säkerhetsmyndigheterna med starkare samordning i SB, men det är ingen dundermedicin.


tisdag 5 juni 2018

Så kan (S) vända trenden


Presentera fler rejäla välfärdsreformer. Ta fram en trovärdig plan mot segregationen. Lyft utrikespolitiken i valrörelsen och ge Margot Wallström en tydligare roll. Tänd blåslampan i granskningen av allianspartiernas politik. Det är några sätt för (S) att vända den negativa trenden i opinionsundersökningarna, senast i dagens SCB-mätning.

Först några utgångspunkter:

* Mycket kan fortfarande hända fram till valet den 9 september. Väljarna är mer lättrörliga än förr. Sociala medier har skapat nya förutsättningar, vilket delvis förklarar de stora svängningar som skett i andra länder. Kriser i omvärlden eller stora händelser i Sverige kan inträffa. Det är riskfyllt för partistrateger och politiska kommentatorer att bli fixerade vid mätningar och spelteorier om regeringsbildningar. Den viktigaste analysmetoden är att undersöka väljarnas verklighet och lyssna på dem i personliga möten.

Sverigedemokraternas kraftiga ökning (från 5,1 procent i SCB dec 2009 till 18,5 nu) hänger samman med väljarnas syn på invandring och integration. Att försöka bortförklara detta är kontraproduktivt. Visst finns det också samband med osäkerhet inför globaliseringen, utvecklingen på landsbygden, och misstro mot det politiska systemet, men en grundfaktor är att många tappat tilltron till de övriga partiernas förmåga att hantera flyktingmottagande och integration. Att återfå det förtroendet är inte enkelt, men nödvändigt för att bryta (SD):s uppgång.

* Socialdemokraternas nedgång är del av en europeisk trend, men inte ödesbestämd. Faktorer som gynnat svenska (S) finns fortfarande kvar, som samarbetet med en stark fackföreningsrörelse. Det finns risk för fortsatt nedgång, men också möjligheter att bryta den nuvarande trenden (se nedan).

* Valet handlar om hela nästa mandatperiod, fyra år, inte bara om regeringsbildningen i höst. Partierna behöver tänka mer långsiktigt, även på sin ställning inför valet 2022. Ett nyval under mandatperioden kan inte uteslutas.

Sedan några punkter specifikt om Socialdemokraterna. Vad kan Stefan Löfven och andra i partiledningen göra i det här läget?

1. Använd de starka statsfinanserna till fler ordentliga välfärdsreformer. Mycket har redan gjorts under mandatperioden. De senaste veckorna har det kommit ett antal bra vallöften. Men fortfarande finns ekonomiskt utrymme och politiskt behov av en "game-changer", en reform som verkligen upplevs göra skillnad. En alltför försiktig budgetpolitik kan ha ett högt pris. Kanske dags för en ordentlig tandvårdsreform?

2. Ta fram en trovärdig plan för bättre flyktingmottagande och integration. Det som gjorts hittills är vällovligt men otillräckligt och dagens kommunikation fungerar inte (till exempel får den som frågar om integration på partiets webb bara svar om flyktingmottagande och generellt om jobb). Frågorna försvinner inte från valrörelsen även om huvudbudskapet från (S) blir välfärd. Det var ett allvarligt misstag 2014 att försöka definiera bort integrationsfrågorna. Stefan Löfven skriver i Aktuellt i Politiken om "massiva investeringar". Det är hög tid att presentera dem.

3. Man vinner inte val på utrikespolitik, brukar det heta (även om det inte är helt sant, tänk på valet 1968). Läget i omvärlden är osäkert. Det kan bli fred - men också krig - på den koreanska halvön, en konflikt där Sverige redan gjort stora insatser. Spänningen har ökat mellan Israel och Iran. Ett globalt handelskrig hotar efter Trumps strafftullar. Socialdemokratin har högt förtroende i utrikes- och säkerhetspolitiken samtidigt som skillnaderna är stort i förhållande till allianspartierna och (SD). Lyft de frågorna, vilket också förstärker skälen för att Margot Wallström bör synas mer i valrörelsen. Finansministern är alltid viktig, men nu och fram till valet är "Mer Margot, mindre Magda" en bra paroll.

4. Granska allianspartierna hårdare. Det behövs större ihärdighet i kritiken av exempelvis de borgerliga partiernas budgetpolitik. Liksom av EU-politiken. LO och Tankesmedjan Tiden har föredömligt lyft fram det systemskifte som det kan innebära om Ulf Kristersson blir statsminister. Fler sådana granskningar behövs, liksom ett mer kraftfullt opinionsbildande arbete. Lär till exempel av hur de borgerliga partierna tillsammans med intresseorganisationer systematiskt kritiserade (S) budgetalternativ inför valet 2010.

5. Mobilisera. Självklart, kan det verka, men efter de senaste veckornas interndebatt verkar humöret bland valarbetarna inte vara det bästa. Sverigedemokraternas framgångar kan bland annat förklaras med deras intensiva arbete med mobilisering av aktivister. Den socialdemokratiska partiledningen behöver bli tydligare (se punkt 1-3) och skapa ordentliga konflikter på motståndarnas planhalva (punkt 4).

Rörligheten bland väljare är som sagt större än tidigare. Gamla sanningar om sambandet mellan SCB:s majmätning och valresultatet gäller sannolikt inte längre. Socialdemokraterna befinner sig i ett svårt läge, men det är inte hopplöst.

söndag 27 maj 2018

Ideologiska skillnader om EU borde märkas i valrörelsen


Hur ska Sverige agera mot gifter i arbetsmiljön och naturen? Vad händer med jämställdheten i framtidens Europa? Vem ser till att vi inte blir lurade när vi köper varor eller tjänster på nätet?

Många sådana frågor avgörs i EU där regeringarna gemensamt har stor makt. En tredjedel av svenska lagförslag har sitt ursprung i EU-beslut. Därför är riksdagsvalet den 9 september också ett EU-val. Ändå är det som vanligt tyst om de europeiska frågorna i de stora partiledardebatterna och medieenkäterna.

EU-kommissionens Stockholmskontor har gjort en god insats för att belysa skillnanderna mellan partiernas europapolitik. På Europaportalen finns artiklar om huvuddragen och här finns inspelningar av presentationerna.

Jag har inte möjlighet att nu göra en längre analys av alla partier. Några reflexioner bara om Moderaterna, eftersom Ulf Kristersson är alliansens statsministerkandidat.

Ulf Kristersson använde positiva ord om EU-projektet och hamnade inte i någon populistisk "ta tillbaka makten från Bryssel"-retorik. Han talade istället om Unionens relevans för att lösa gemensamma problem: "Min uppfattning är att EU gör alldeles för lite på de områden där unionen på allvar borde spela en avgörande roll. EU ska varken vara magrare, vassare, bredare, djupare, coolare eller roligare. EU ska vara relevant."

Det är ett konstruktivt sätt att se på misstron mot EU-projektet och hur beslutsfattare kan vända det. Men vad är det då egentligen Moderaterna vill göra?

Ulf Kristersson listade sex prioriterade områden: fred och säkerhet, miljö och klimat, frihandel och konkurrenskraft, forskning och utveckling, lag och ordning, migration. Inga stora överraskningar där.

Mer intressant är beskrivningen av konkurrenskraft och inre marknad. "Minska den europeiska regelbördan och krånglet för europeiska företag", sade moderatledaren och fortsatte: "Vi ska samtidigt sätta stopp för svensk `gold plating´." Ulf Kristersson ställer sig därmed bakom en inriktning som näringslivets organisationer i Bryssel länge har drivit. Färre begränsningar för företagens agerande på den inre marknaden. I praktiken betyder det lägre ambitioner när det gäller lagstiftning på områden som miljö, konsumentskydd och hälsa.

I denna retorik betyder "gold plating" att medlemsländerna går längre än gemensamma EU-regler, till exempel för att skydda miljön. Detta vill alltså Ulf Kristersson sätta stopp för. Sverige ska ligga på miniminivån, inte bara i flyktingpolitiken utan generellt. Han underströk både det och arbetet med att "minska regelbördan" i frågestunden efter sitt tal, så meningarna var knappast någon slump.

När det gäller miljö väljer Moderaterna att enbart lyfta fram klimatet. Inget om farliga ämnen, där partiet historiskt gjort motstånd mot ambitiösa kemikalieregler, inget om biologisk mångfald, hav eller luftkvalitet i städer. Klimatpolitiken ska vara kostnadseffektiv, menar Ulf Kristersson. Det brukar ofta betyda åtgärder någon annanstans. Inget om att EU ska gå före globalt.

Det finns också positiva inslag i moderatledarens presentation, till exempel fördubblade satsningar på forskning och utveckling och ett strategiskt resonemang om hur ett relativt litet land kan påverka EU-samarbetet. Fältet borde ändå vara öppet för en ideologisk diskussion om EU mellan höger och vänster, där frågan fortfarande är synen på marknaden: en inre marknad där inte politiker lägger sig i så mycket, eller ett bredare samarbete som ger resultat i medborgarnära frågor som hälsa, miljö och konsumentskydd.

Arbetsvillkor, jämställdhet och arbete mot diskriminering borde också höra till debattämnena. Ulf Kristersson säger inte nej till diskussioner om sociala frågor inom EU, till exempel sociala toppmöten, men vill inte se bindande åtgärder. Inte ett ord om till exempel arbetsmiljön där bindande EU-krav har stor betydelse för att inte löntagare i olika länder ska spelas ut mot varandra.

Om de rödgröna partierna växlade upp i EU-politiken skulle det kunna bli en spännande europadiskussion inför valet. Medierna har också ett ansvar för att ge EU-frågorna den plats de förtjänar.

söndag 6 maj 2018

Gör arbetsmiljön till valfråga


Kvällens partiledardebatt i SVT har fyra huvudämnen. Arbetsmiljön är inte något av dem. Ändå angår frågan miljontals löntagare.

Sjukdomar på grund av stress har ökat kraftigt, inte minst bland kvinnor. Det visar statistik från Arbetsmiljöverket. Många oroar sig för fysiska skador på jobbet, särskilt unga med osäkra anställningar. Problemen finns i många yrken och drabbar LO-medlemmar liksom tjänstemän  (inklusive mediebranschen).

Sveriges Televisions prioriteringar är inte unika. Det är sällan arbetsvillkor får någon framträdande plats i politisk medierapportering, eller finns med som alternativ när väljarna tillfrågas om sina viktigaste frågor.

Samtidigt finns konflikter som borde vara journalistiskt intressanta att skildra mer utförligt. Till exempel Svenskt Näringslivs vilja att försvaga de regionala skyddsombuden. Eller Moderaternas förslag i sin budgetmotion om att stoppa satsningen på arbetsmiljöforskning.

Det mänskliga priset för dålig arbetsmiljö är högt, och skäl nog att lyfta fram frågan tydligare. Dessutom rymmer den fler dimensioner.

En av dem är kopplingen till innovation och tillväxt. Forskning visar samband mellan god fysisk arbetsmiljö och hög produktivitet. Att satsa på arbetsmiljön kan alltså även vara ekonomiskt fördelaktigt för ett land.

Ett annat är sambandet mellan yttre och inre miljö, något som Olof Palme lyfte fram i den svenska miljöpolitikens barndom men som sedan delvis försvunnit i debatten. Ta den aktuella frågan om plast till exempel, där slarvig återvinning i länder med dålig arbetsmiljö bidrar till skador på både arbetare och på världshaven.

Ett tredje är arbetsmiljö som en internationell fråga, underskattad i traditionell diplomati men viktig både av solidaritetsskäl och för transnationella företags trovärdighet. Här kan Sveriges agerande i EU ha särskilt betydelse för att påverka villkoren på den inre marknaden och för att göra arbetsvillkor till en tydligare del av unionens internationella relationer.

Arbetsmiljö rymmer många angelägna berättelser och påverkar de flesta svenskars vardag. Det är dags att det märks mer i både politisk debatt och mediebevakning.

lördag 21 april 2018

Historiska framgångar för Miljöpartiet


Miljöreformerna den här mandatperioden är långtgående. Här har Miljöpartiet verkligen gjort skillnad. Det är märkligt att politiska journalister inte verkar inse det.

Statsvetare brukar peka på några perioder i miljöpolitikens moderna historia då det skett stora framsteg. Under andra halvan av 1960-talet tillkom miljöskyddslagen och Naturvårdsverket inrättades. De stora miljöpropositionerna år 1988 och 1991 innehöll många förslag som idag hyllas internationellt, bland annat en ökad användning av ekonomiska styrmedel och avveckling av freonerna som förstörde ozonskiktet. Producentansvar och bättre återvinning kom till på 1990-talet, följt av miljöbalken, miljömålssystemet och gröna framgångar i EU.

Det har naturligtvis skett mycket annat, inklusive under 2000-talet. Men när den nuvarande mandatperioden går mot sitt slut finns det skäl att ge den rödgröna regeringen rätt. Miljöarbetet har tagit stora steg framåt under de senaste fyra åren.

Några exempel:

* Kraftig höjning av miljöbudgeten.

* Ett klimatpolitiskt ramverk med klimatlag, nya klimatmål, och oberoende utvärdering genom ett klimatpolitiskt råd.

* Höjda ambitioner för inköp av skog med stora naturvärden.

* Pådrivande internationellt arbete bland annat för havsmiljön.

* Miljöskatt på flygresor.

* Ökad miljöstyrning i fordonsbeskattningen genom bland annat bonus-malus-systemet.

* En rad reformer för en grönare finanssektor.

Det går att göra listan betydligt längre. Miljöpartiet har fått igenom en lång rad av sina prioriterade frågor, inte minst under det senaste året.

Visst har de gröna också haft motgångar. Margit Silberstein påminde i veckan på DN:s ledarsida om Förbifart Stockholm, Bromma flygplats och Vattenfalls brunkol i Tyskland. Däremot är det okunnigt av SVT:s tidigare inrikespolitiska kommentator att påstå att skillnaderna mellan partierna är mindre i dag än för några år sedan. Tvärtom ser vi en hård inrikespolitisk strid när tjusiga ord ska omsättas i åtgärder, som flygskatten eller skyddet av biologisk mångfald i skogen.

Miljöpartiet har tyvärr inte prioriterat det strategiska alliansbyggandet med nyckelländer inom EU eller i andra delar av världen. Sammantaget är det ändå ingen tvekan om att partiets regeringsmedverkan gett resultat. Om tio år kommer perioden 2014-2018 att beskrivas som en av framgångsperioderna för svensk miljöpolitik, och som en grön skördetid för det parti som bildades år 1981. Flyktingpolitiken är en annan historia, liksom vilket stöd Miljöpartiet har år 2028.

söndag 8 april 2018

Inga enkla lösningar mot terrorn


Moderaterna gjorde ett utspel i fredags som inte verkar ha kommenterats särskilt mycket. Inför årsdagen av attentatet på Drottninggatan krävde den rättspolitiska talespersonen Tomas Tobé ändringar av lagen om särskild utlänningskontroll för att motverka framtida terrordåd. Det handlar om personer som anses utgöra allvarliga säkerhetshot och där det finns beslut att utvisa dem från Sverige. Svenska Dagbladet (som hänvisar till TT) skriver: "Om det inte går att verkställa utvisningen kan personen få ett tillfälligt uppehållstillstånd med anmälningsplikt. Moderaterna vill att lagen omedelbart ses över i skärpande riktning i syfte att göra det möjligt att utvisa sådana personer eller hålla dem i förvar."

Rakhmat Akilov är uzbekisk medborgare. Med dagens praxis är det inte självklart att han hade utvisats om gränspolisen hittat honom efter att ansökan om uppehållstillstånd avslagits. Ofta anses det finnas hinder för utvisningar till diktaturens Uzbekistan. Det gäller vid den normala asylprövningen, som i Akilovs fall, och skulle sannolikt också vara fallet vid prövningar enligt lagen om särskild utlänningskontroll.

Det finns goda skäl att inte utvisa personer till länder där de riskerar tortyr, även när det finns misstankar om terrorplaner. Andra länder använder sig av diplomatiska garantier för att ändå göra det. Sverige övergav den linjen efter den kritiserade avvisningen av två egyptier, Ahmed Agiza och Mohammed Alzery år 2001. Frågan efter fredagens utspel är om Moderaterna nu är på väg att ändra sin uppfattning i denna fråga och mjuka upp praxis om verkställighetshinder.

Det var ingen enkel fråga som den dåvarande socialdemokratiska regeringen hade att hantera år 2001. Säkerhetspolisen pekade på risker för terrordåd och presenterade ett underrättelsematerial från utländska och svenska myndigheter som verkade övertygande för beslutsfattarna (Agiza och Alzery har förnekat terrorplaner).

Just därför att beslut är svåra är det viktigt med tydlighet om principer innan frågorna ställs på sin spets. Sverige bör även framöver säga nej till användningen av diplomatiska garantier för att underlätta verkställighet av utvisningar.

Vi som håller fast vid en sådan linje behöver samtidigt fundera över en situation där det finns  personer i Sverige som har fått avslag på asylansökan, bedöms vara säkerhetshot men som inte kan utvisas. Detta är ett reellt problem.

Att hålla sådana personer i särskilda förvar under lång tid, i princip utan tidsgräns, ter sig både moraliskt tveksamt och praktiskt svårt. Å andra sidan är det osäkert om dagens anmälningsplikt och övervakning räcker.

Runar Viksten, som utrett Säpos hantering av underrättelserna om Rakhman Akilov, vill se ett antal lagskärpningar för att undvika framtida terrordåd, bland annat för att underlätta spaning på terrormisstänktas elektroniska kommunikationer. Tomas Tobé framförde även sådana förslag i fredags.

När jag arbetade på Aftonbladets ledarsida kritiserade vi bristande rättssäkerhet vid elektronisk övervakning. Ett sådant exempel var "FRA-shoppen", att Säpo och andra myndigheter kunde beställa signalspaning från FRA utan domstolsbeslut.

Jag anser fortfarande att det bör finnas starka skäl för övervakning och att systemen måste vara rättssäkra. Det var ett positivt steg när Försvarsunderrrättelsedomstolen inrättades och det blev bättre ordning på den spaning som FRA bedriver. (Däremot behöver Säpos användning av signalspaning från utländska myndigheter regleras tydligare.)

I dagens läge är det inte orimligt att underlätta domstolsbeslut om övervakning av personer som misstänks planera terrordåd, inte minst av dem som saknar tillstånd att vara i Sverige. Centralt är i så fall att tillsynsmyndigheter som Datainspektionen får bättre förutsättningar för sin granskning än i dag.

Med detta sagt finns det naturligtvis mycket annat som behöver göras mot terrorn, inte minst på den förebyggande sidan. Jag har skrivit om det många gånger tidigare. Men enbart det förebyggande räcker inte.

lördag 17 mars 2018

Fördöm Turkiets angrepp mot Afrin

Turkiets angrepp mot den kurddominerade staden Afrin i Syrien fortsätter. I går träffades stadens enda sjukhus av bomber och minst nio personer ska ha avlidit, rapporterar nyhetsbyrån AFP. Turkiet förnekar anklagelserna och kommer med den föga trovärdiga påståendet att offensiven in i Syrien "has been conducted without harming any civilians, innocent people and the environment”.

Det är svårt att förstå varför den svenska regeringen håller så låg profil i denna fråga. Turkiets angrepp är uppenbart oproportionellt och folkrättsstridigt. Regeringen bör snarast fördöma attackerna som drabbar civilbefolkningen och kräva en oberoende undersökning av uppgifterna om Turkiets flygbombningar mot civila mål, inklusive sjukhuset i Afrin och Röda halvmånens kontor. Vårt medlemskap i FN:s säkerhetsråd respektive EU:s samarbete med Turkiet kring flyktingar får inte innebära att den svenska utrikespolitiken tystnar.

söndag 11 mars 2018

Lästips


Jag har nu återupplivat min engelskspråkiga blogg som du hittar på adressen matsengstrom.wordpress.com. Det senaste inlägget handlar om Kanadas ambitiösa miljöpolitik och möjligheterna att stärka samarbetet mellan EU och det nordamerikanska landet, under titeln Canada and Europe can show green transatlantic leadership.

Min personliga hemsida har fått en ny design. Där finns bland annat länkar till ett urval av mina texter i andra sammanhang.

söndag 4 mars 2018

Säg inte nej till rimliga arbetsvillkor i Europa


Vi behöver EU för att stå emot när utländska investerare letar efter länder där tillverkningen är billigast. Det var budskapet när jag för ett antal år sedan intervjuade en av fackföreningsledarna i Slovenien. Den gången var det ett sydkoreanskt bilföretag som försökte spela ut olika länders regeringar mot varandra för att slippa krav på drägliga arbetsvillkor. Bolaget ville ha tillgång till EU:s inre marknad, men gillade inte fackföreningar.

EU hindrar investerare som det sydkoreanska företaget från att strunta i regler om arbetstid eller arbetsmiljö. De gemensamma reglerna har gjort det svårare att konkurrera med usla arbetsvillkor eller miljökrav. Visst finns det fortfarande skillnader, men utan unionen skulle det lätt kunna bli en tävling mot botten, inte minst i länder med svaga fackförbund.

Mot den bakgrunden är det svårt att förstå hur den svenska riksdagens arbetsmarknadsutskott nyligen så kategoriskt kunde förkasta EU-kommissionens nya förslag för tydliga och förutsägbara arbetsvillkor. Ordföranden Raimo Pärssinen (S) och hans kollegor från alla riksdagspartier menade att förslaget inte bör beslutas på EU-nivå. Riksdagen beslutade i torsdags att skicka ett motiverat yttrande i saken till EU-kommissionen med hänsyn till subsidiaritetsprincipen.

Visst finns det tveksamheter i kommissionens förslag, som regeringen också konstaterat i sin mer balanserade fakta-PM. Ändå behövs gemensamma minimiregler på arbetsmarknaden för att undvika att de svagaste utnyttjas i en global ekonomi. Många som har tillfälliga jobb hamnar utanför dagens skyddsbestämmelser och kan få bättre villkor med det nya direktivet. Europafacket välkomnar stora delar av förslaget och vill snarare se skärpningar.

Ett argument emot förslaget är att det skulle kunna försvaga de svenska kollektivavtalens ställning. Här finns det skäl att se upp, men liknande förhandlingar har tidigare slutat bra. Svenska fack har inte tvekat att använda EU-lagstiftning för att stärka löntagares rättigheter i andra fall, till exempel när det gäller vikariers ställning.

Det nya förslaget vill bland annat sätta en tidsgräns för hur länge en arbetstagare kan vara provanställd, något vi i Sverige reglerar i lagen om anställningsskydd, LAS, och inte i avtal. Minimiregler om detta på EU-nivå skulle minska risken att till exempel ungdomar utnyttjas - även i Sverige om en framtida regering skulle vilja upphäva denna del av LAS.

Arbetsmarknadsutskottet skulle använda sin tid bättre till att driva på för en mer ambitiös uppföljning av hösten sociala toppmöte i Göteborg. Det är till exempel märkligt att regeringens program för EU-arbetet år 2018 är så tunt när det gäller konkreta initiativ för att stärka arbetsmiljö, jämställdhet och insatser mot diskriminering. Att ändringen av utstationeringsdirektivet snart är i mål är en stor framgång, men det finns mycket att göra även för arbetstagare som arbetar i sitt hemland.

Direktivet om arbetsvillkoren illustrerar en bredare diskussion om vad EU bör göra. På ett välarrangerat seminarium av Arena Idé i fredags presenterade förre EU-ambassadören Lars Anell en ny rapport, A democratic future for the European Union, där han varnade för demokratiska risker med maktöverföring till EU. Rapporten är välskriven och läsvärd, men det skulle vara värdefullt med ett bredare globalt perspektiv. Visserligen nämner Lars Anell globaliseringen och försvagningen av nationella regeringar i sin bakgrundsbeskrivning, men bland de frågor där han ser behov av EU-agerande finns inte mycket om miniminivåer för arbetsvillkoren (däremot har Lars Anell rätt i sin kritik av hur EU begränsar länders beslutsrätt vad gäller public service-medier). I dag diskuteras stora kinesiska investeringar i Europa främst ur ett säkerhetsperspektiv, men det handlar också om arbetsvillkor.

Under seminariet tog DN:s EU-korrespondent Annika Ström Melin upp de brittiska Brexit-förespråkare som hoppas slippa EU:s regler för att kunna konkurrera friare på en global marknad. I ett Europa där sådana tankar slår igenom kommer även Sverige att hamna under press att försämra arbetsvillkor och miljökrav.

Demokratisk legitimitet bygger i hög grad på att valda politiker kan leverera i de frågor som väljarna tycker är viktiga. Utan ett starkt EU är det svårt att åstadkomma i dagens globala ekonomi.