Värna mänskliga rättigheter även vid terrorhot

Vad ska en regering göra när det finns uppgifter om planerade terrordåd, och säkerhetsmyndigheter föreslår åtgärder som kan kränka mänskliga rättigheter?

David Omand, tidigare brittisk underrättelsechef, skriver intressant om sådana frågor i boken Securing the State. Han förespråkar en etik som respekterar grundläggande mänskliga rättigheter som förbudet mot tortyr, och beskriver samtidigt de svåra avväganden som regeringar ibland kan ställas inför.

Frågeställningen är inte teoretisk. Terrordåd har skett i Europa även efter att Omands bok kom ut 2010 (också i Sverige). Här i landet finns en debatt om de personer som anses vara säkerhetshot, men som inte kan avvisas till sina hemländer på grund av risken för övergrepp. Minnet finns kvar av egyptenavvisningarna 2001, då CIA tog över avvisningen av två terrormisstänkta män. De "diplomatiska garantier" mot övergrepp som regeringen utverkat från Egypten visade sig inte hålla.

Avvisningarna 2001 har fått hård och i många stycken befogad kritik. Vi skrev mycket om frågan när jag arbetade på Aftonbladets ledarsida. Däremot har diskussionen handlat alltför lite om det som David Omand tar upp, de svåra avvägningar som regeringar behöver göra.

Regeringen fick uppgifter 2001 om risk för terrordåd. De kom delvis från utländska myndigheter. Men enligt två förstahandskällor även från en annan svensk myndighet än Säpo. Detta har inte tidigare varit offentligt känt. (En tredje källa känner inte igen detta, men menar att de utländska myndigheternas uppgifter tidigare visat sig korrekta och att det inte fanns skäl att tvivla i detta fall.)

Regeringen bedömde underlaget som trovärdigt och hade svårt att säga nej när Säkerhetspolisen ville avvisa männen från Sverige.

De bägge männen har förnekat terrorplaner. Det finns fundamentala problem med denna typ av ärenden, där de anklagade inte har någon reell möjlighet att försvara sig.

Men beslutssituationen är svårare för regeringar än det kan verka i den allmänna debatten. Det finns till exempel inget faktastöd för att regeringen tog beslutet 2001 på grund av amerikanska påtryckningar, som det har hävdats, och ingen ansvarig utgivare har publicerat uppgifter som skulle stödja detta. Det uteslutar inte någon form av USA-påverkan, men avgörande för regeringens beslut tycks ha varit att man litade på uppgifterna om risk för terrordåd.

En annan intressant aspekt av egyptenavvisningarna är Statsrådsberedningens roll. Efter Wennerström-affären 1963 inrättade regeringen en tjänst som statsministerns statssekreterare. Tage Erlander kände sig sviken av att inte ha blivit informerad i tid, och ville säkerställa att någon i Statsrådsberedningen hade en stark roll i säkerhetsrelaterade frågor. Senare har personer som haft befattningen haft centrala roller för nationell säkerhet, till exempel Thage G Petersson under Bulltoftakapningen och sprängningen av den västtyska ambassaden. 

Pär Nuder var Göran Perssons statssekreterare 2001. Flera källor uppger för mig att han hade en central roll för avvisningarna av de bägge männen till Egypten. "Det betyder inte att Pär gjorde något fel", säger en källa. Det är ändå förvånande att statssekreterarens roll inte problematiserats mer, både i detta och i andra ärenden. Bör det till exempel föras ordentliga anteckningar om vad hon eller han gör, som lär vara fallet med den nationella säkerhetsrådgivaren i USA?

Dilemmat att förebygga terrorhot och samtidigt respektera mänskliga rättigheter finns kvar. För min del anser jag fortfarande att regeringen inte borde ha litat på garantierna från Egypten 2001 och att Säpo gjorde allvarliga misstag när CIA tog över avvisningen. Sverige ska inte avvisa människor som riskerar tortyr. Men att låtsas som att besluten är enkla är inte rätt väg. 

(Denna text bygger liksom ett antal tidigare inlägg delvis på samtal som jag fört under en längre tid med personer som har lång erfarenhet av statlig styrning vad gäller nationell säkerhet, inför en kommande bok och fler blogginlägg.)

Utred underrättelsemisslyckandet i Afghanistan

Redan i maj evakuerade Frankrike 600 afghaner som samarbetat med landet. Det skedde utifrån en pessimistisk analys av vad som skulle hända när amerikansk militär lämnade. Andra länder, inklusive Sverige, agerade inte lika snabbt.

Talibanernas maktövertagande och kaoset vid Kabuls flygplats har lett till en debatt i länder som Tyskland och USA om kvaliteten på underrättelserna. "Regeringen, underrättelsetjänsterna och våra internationella partners felbedömde situationen", säger till exempel den tyska socialdemokratiske förbundsdagsledamoten Uli Grötsch. Underrättelsetjänsten BND får kritik från fler håll.

Hur såg det ut i Sverige? Det är svårt att finna någon omfattande debatt om hur MUST och samordningsfunktionen SUND skött sina uppgifter. Sverige tycks ha blivit lika överrumplat som många andra av talibanernas frammarsch. 

De senaste dagarna har många på UD, i Försvarsmakten med mera gjort stora insatser för att evakuera människor från Afghanistan. Det är viktigt att lyfta fram det som fungerat bra i kriser och dra lärdomar av det. 

Men detta får inte skymma behovet av en ordentlig utredning om bristen på agerande i ett tidigare skede. Berodde det på alltför stor tilltro till amerikanska underrättelser, något som jag skrivit om tidigare och som flera av mina samtalspartners under åren har lyft fram? Eller var det en lojalitet till den amerikanska strategin i Afghanistan, trots att USA tycks ha brustit i informationen till allierade och samarbetsländer om vad som var på gång?

(Denna text bygger liksom ett antal tidigare inlägg delvis på samtal som jag fört under en längre tid med personer som har lång erfarenhet av statlig styrning vad gäller nationell säkerhet, inför en kommande bok och fler blogginlägg.)

Snart börjar den politiska hösten

Ordentliga satsningar mot segregationen. Bättre krisberedskap. Kritisk granskning av pr-kampanjer. 

Många av de frågor jag skrivit om under våren hos Altinget är fortfarande aktuella inför den politiska hösten. Här är några exempel:

”Jättesatsningar på elcyklar och solceller kan vara bra, men det sticker i ögonen när Miljöpartiet inte slagits lika hårt för anslagen för social sammanhållning – samtidigt som man drivit fram ett historiskt stort flyktingmottagande. Att prioritera investeringar mot segregationen är alltså bland det bästa som Miljöpartiet kan göra för miljön och trovärdigheten. Annars kommer statsrådsansvaret för frågorna mer att vara en belastning än en tillgång.” (Märta Stenevis strategi är rätt men pengarna saknas)

”Den ekonomiska vårpropositionen innehåller inga ordentliga satsningar mot segregationen, trots att pandemin slagit särskilt hårt mot utomeuropeiskt födda. Ändå är integrationen en avgörande framtidsfråga. Skyttegravarna är tyvärr kvar i den svenska debatten. Det behövs ett nytt initiativ som kan ligga till grund för en samlad politik efter nästa val med brett parlamentariskt stöd. Svenska politiker borde lära av Angela Merkels integrationspolitik, som utgår från verkligheten och inte bara från ideologi.”

(Sverige kan lära av Angela Merkels integrationspolitik)

”Kanske hade Kriskansliet hos Mikael Damberg haft bättre omvärldsbevakning av pandemins tidiga skede om det skett en ordentlig svensk analys av Fukushimakrisens första vecka. Kanske hade Statsrådsberedningen agerat annorlunda mot covid-19 om framgångsfaktorerna vid terrordådet 2017 utvärderats bättre. Det vet vi inte, men däremot att möjligheterna att dra lärdomar inte utnyttjats tillräckligt. Fukushima, elavbrottet på Forsmark 2006 och Covid-19 lär oss också att beredskapen måste stresstestas betydligt tuffare. Planer på papper och teoretiska modeller stämmer sällan i en verklig kris.” (Fukushima visade Sveriges behov av permanent krisgranskning) 

"Jag älskar innovationer, har varit chefredaktör för Ny Teknik. Ingenjörerna på SSAB, L AB och många andra håll gör ett fantastiskt jobb. Sverige har lång tradition och hög kompetens när det gäller malm och stål. Det är rimligt med statligt innovationsstöd på detta område och möjligheterna borde vara goda. Men de goda nyheterna i sak borde räcka, utan överdrifterna i kommunikationen.

Det blir ännu tydligare på andra områden som till exempel elektrobränslen och plastreturraffinaderier, oprövad teknik med enorma behov av el där Sveriges konkurrensfördelar inte är givna.

Ibland krävs det lite dissonans i hallelujakören för att upptäcka hinder i tid. Färdplanerna för olika branscher genom regeringsinitiativet Fossilfritt Sverige har många goda inslag, men det behövs också en oberoende utvärdering av vad som är realistiskt och önskvärt. När ledande beslutsfattare okritiskt köper pr-kampanjernas budskap uppstår ett antal risker." (Goda klimatnyheter blir inte bättre av överdriven PR)

Nu måste politikerna leva upp till sina ord om våldet

 Vad ska man skriva efter ännu en skjutning, denna gång med två små barn som våldsoffer? Svordomar hjälper inte långt. 

Det rimliga svaret är att politiker av olika färg nu måste göra allvar av alla sina uttalanden. 

Mycket händer när det gäller tuffa tag mot gängen, alldeles för lite när det gäller förebyggande. Efter att ha varit engagerad i dessa frågor under många år tror jag en faktor är att behoven av åtgärder underskattas. Att förändra livet för en kille eller tjej som börjat hamna fel tar ofta stora resurser, och det handlar om så många tusen ungdomar. Budgetförslagen om ett par månader visar om politiker i stat och kommuner menar allvar eller bara pratar.

Jag återkommer därför till några av många texter om vad som krävs:

Mördandet måste få ett slut (2018) 

Många kan agera för miljonprogrammet (2013) 

Låt 2017 bli ett år av mobilisering mot våldet (2016)

Sverige måste investera mot segregationen (med Anders Österberg, 2016)

Rädslan för brott kan avgöra valet (2007)

Styr underrättelsetjänsten - annars gör någon annan det

Svenska statsministrar har traditionellt varit tveksamma till att ha underrättelse- och säkerhetsfrågorna nära sig organisatoriskt. Vissa av dem hade själva ett stort intresse av frågorna (som Olof Palme och Carl Bildt) men det byggdes ändå inte upp starka samordningsfunktioner i Statsrådsberedningen. Enheten för samordning av försvarsunderrättelsefrågor (Sund) blev inte lika kraftfull som Underrättelsekommittén ville och finns på Försvarsdepartementet, en bra bit från statsministern.

Jan-Olof Grahn, som bland annat varit chef för FRA:s militära verksamhet, skrev 2016 i boken Om Svensk underrättelsetjänst: ”I pyramidens topp handlar det alltför ofta om en kombination av begränsat intresse från den politiska ledningen, i sin tur baserat på underrättelsetjänstens begränsade förmåga att adressera dess behov, verkliga eller inbillade.” Den tidigare FRA-chefen såg också problem med handläggarnas egenintresse, och i att politikernas intresse ofta är ”starkt färgat av media och väljare”. Enligt Grahn hade ”underrättelser i Sverige aldrig riktigt slagit igenom som en naturlig del av den politiska beslutsprocessen”. Ett antal andra personer med ansvar för svensk underrättelseverksamhet har gett en liknande bild i samtal med mig genom åren. 

Det finns starka skäl för statsministrar att engagera sig i underrättelsefrågor. David Omand som tidigare varit nationell säkerhetssamordnare i Storbritannien beskriver behovet så här: ”At the strategic level, the centre of national government must be organized to provide strategic direction, mobilize resource across the whole of government, and manage the international implications of events, including any major disruptive challenges.” Detta kräver enligt honom starkt politiskt ledarskap från toppen: ”There needs to be unity of purpose between the very many organizations involved. This can only come from strong political leadership, with the Prime Minister visibly centrally engaged, including by chairing the key Cabinet National Security Committee that brings the most senior ministers concerned together with their professional advisers”. 

Om inte svenska politiker styr är risken större för påverkan från andra håll. Så här skrev jag på Aftonbladets ledarsida år 2008: ”Regeringar strävar ofta efter `deniability´, att inte veta för mycket om vad som sker i den hemliga verksamheten. Då överlämnar de också makten till andra som hellre vill påverka – chefer på myndigheterna eller utländska intressen."

Stefan Löfven inrättade efter regeringsskiftet 2014 ett säkerhetspolitiskt råd där statsministern, berörda statsråd och myndighetschefer kunde informera och samråda om viktigare frågor. Numera finns även en särskild statssekreterare för utrikes- och säkerhetsfrågor i Statsrådsberedningen. Hur långt räcker det för den nödvändiga styrningen av underrättelsetjänsten? 

(Denna text bygger liksom föregående inlägg delvis på samtal som jag fört under en längre tid med personer som har lång erfarenhet av statlig styrning vad gäller nationell säkerhet, inför en kommande bok och fler blogginlägg.)

Varför underskattade Sverige pandemin gång på gång?

"Det ligger i en samhällsskyddande myndighets natur att hellre vara Krösa-Maja och ropa tyfus än att vara Bagdad-Bob och inte erkänna stridsvagnarna som rullar in". Så beskrev generaldirektör Dan Eliasson bakgrunden till att MSB tidigt varnade för möjliga effekter av covid-19 i Sverige.

Ändå gick starten på den svenska krishanteringen för långsamt. Folkhälsomyndigheten gillade inte MSB:s agerande, och regeringens kriskansli tonade ned riskerna.

Det är märkligt hur mönstret sedan upprepat sig, trots tusentals döda redan förra våren. Ekot har visat hur Folkhälsomyndigheten underskattade den andra vågen. Interna regeringsdokument som jag tagit del av visar att även det värsta scenariet som låg till grund för planeringen hade betydligt färre allvarliga sjukdomsfall än vad som sedan blev verklighet under hösten 2020.

När den engelska virusmutationen började sprida sig kring årsskiftet agerade andra länder snabbt, till exempel Tyskland och Danmark. I Sverige gick det mer långsamt, trots signaler om försenade vaccin. Nu har vi en tredje våg med många på sjukhus och hög smittspridning. 

Hur kan man förklara att riskerna underskattats, gång på gång?

Det är svårt att komma runt Folkhälsomyndighetens roll. Redan 1 februari 2020 frågade jag generaldirektör Johan Carlson om det inte var bättre att ta höjd för en allvarlig utveckling och hänvisade till europeiska ECDC. Men att ECDC varnat för större smittspridning i Europa om inte importerade fall hanterades bra menade Johan Carlson avsåg "risken om smittskyddsorganisationen är svag vilket inte är fallet i Sverige". Så har det fortsatt, med en självsäker myndighet och en överoptimistisk Anders Tegnell på presskonferens efter presskonferens.

En viktig uppgift för Regeringskansliets kriskansli är att ge tidig varning, men det fungerade inte. Rimligtvis ser inrikesminister Mikael Damberg nu över vad orsakerna var. 

Jag har inget bra svar på varför pandemin underskattats gång på gång. Är Sverige sämre på krishantering eftersom vi inte upplevt krig i vårt land på så lång tid? Kanske det, jämfört med till exempel Finland. Men vi har relativt nyligen haft Estonia, tsunamin, två politikermord. Och historien längre tillbaka kan skrivas på olika sätt. 

Ett resultat av pandemin borde i vilket fall bli mer fokus på hur risker kan upptäckas i tid. Professor Bengt Sundelius beskriver utmaningen väl tillsammans med tre kollegor i boken The politics of crisis management:

"Policy makers do not like to think about potentially nasty and as yet purely hypothetical events since it is psychologically unsettling and because there are so many other pressing issues. However, if they do not lead the way in breaking through the natural tendency for organizations to ignore risks by demonstrating personal and sustained commitment to organizational preparedness, they should not expect much to happen in this regard."

En av många goda rekommendationer i boken är följande:

"Consistently asking for candid reporting from advisers, including worst-case scenarios, is essential but not sufficient. Policy makers must also show by their attitudes and actions that they value those who bring them bad news or have the courage to argue unpopular viewpoints."

Även i nödlägen behövs gränser för statens makt

Får en regering bryta mot lagarna i en nödsituation?

Jurister har länge diskuterat utrymmet för en sådan ”konstitutionell nödrätt.” Det finns historiska exempel i Sverige: flygplanskaparna på Bulltofta år 1972, Norrmalmstorgsdramat år 1973 och terroristattacken på västtyska ambassaden år 1975. I dessa tre fall ingrep regeringen direkt i polisarbetet. Riksdagens konstitutionsutskott (KU) ansåg efteråt att regeringen inte agerat inom grundlagarnas ram, men att detta ändå hade varit försvarligt. Under pandemin har den svenska regeringen valt att hålla sig strikt till vad som täcks av lagarna.

Det verkar finnas en samsyn bland högre jurister att det finns en viss möjlighet för en regering att inte vara bunden av grundlagarna eller av lagstiftning i övrigt, men att detta utrymme är begränsat. Exakt var gränsen går är oklart. ”Man har i vårt land i huvudsak tagit avstånd från den konstitutionella nödrätten”, skrev KU vid granskningen av hur regeringen hanterat tsunamin år 2004, och fortsatte: ”Tanken att statsorganen i krissituationer skall kunna sätta sig över grundlagsreglerna anses stämma illa med principen om maktutövningens lagbundenhet.” Men KU satte inte punkt där. ”Likväl torde det finnas ett visst begränsat utrymme för en sedvanerättsligt grundad konstitutionell nödrätt vid sidan av författningen”, konstaterade utskottet. ”Hur långt denna sträcker sig är dock oklart. Ytterst ankommer det på konstitutionsutskottet att vid granskningen av regeringsarbetet avgöra om ansvar skall utkrävas för formellt oriktiga åtgärder.”

Detta kan möjligen te sig som teoretisk juridik, men i praktiken handlar det om beslut i krissituationer som kan få stora effekter på individer och samhälle. Därför är det märkligt att debatten inte är mer omfattande. Få noterade exempelvis att den statliga utredningen om internationellt stöd vid kriser år 2012 gjorde en tolkning av konstitutionell nödrätt: ”Uttrycket betecknar oftast regeringens möjligheter att vidta en annars författningsstridig åtgärd för att avvärja en allvarlig fara för rikets säkerhet eller bestånd. Åtgärden är tillåten under förutsättning att den framstår som försvarlig.”

Utöver vad en regering kan göra handlar det också om myndigheternas agerande. Här kommer även brottsbalkens bestämmelser om nödrätt in, det vill säga att utrymmet för handlande är större i en omedelbar nödsituation än annars. Så sent som i augusti 2018 hänvisade en statlig utredning till att nödrätten ger socialtjänsten utrymme att bryta mot sekretess och lämna uppgifter om möjlig terrorism till polisen.

Så hur ska man se på detta?

En linje är att regering och myndigheter måste följa lagarna, punkt slut. Då behöver det finnas utrymme i förväg i lagstiftningen för de åtgärder som kan bli nödvändiga. Så här skrev en remissinstans år 2003: ”Enligt Advokatsamfundets mening saknas utrymme för konstitutionell nödrätt. Myndigheters maktutövning är enligt regeringsformen normbunden och det är mycket angeläget att regelsystemet tillåter sådant agerande från myndigheter som i olika situationer kan anses nödvändigt.”

Statliga utredningar har senare försökt resonera om möjliga kriser och vilka befogenheter som kan behövas. Lagstiftningen har också ändrats, till exempel när det det gäller att ta hjälp av militär vid allvarliga händelser i Sverige och om beslutsfattande i kommuner och landsting vid en kris.  

Men går det att förutse alla nödsituationer som kan inträffa?

David Omand är professor på King´s College i London och tidigare brittisk säkerhetssamordnare. Han resonerar om principer för handlande i nödsituationer i antologin The New Protective State. Som många andra tar han exemplet med den tickande bomben. Vad får myndigheter göra i en nödsituation där en misstänkt person antas veta var bomben finns? David Omand förstärker krisscenariot genom att säga att det är en kärnladdning som är på väg att sprängas. Ska myndigheterna i ett sådant läge få använda tortyr eller andra förhörsmetoder som är förbjudna i Storbritannien, om det kan rädda hundratusentals liv?

David Omand svarar: ”I think not. There is one absolute right that has international recognition, and that is the prohibition on torture…We cannot have ethical guidelines that cease to apply when it could be argued they are most needed.”

I nästa stycke tar han ändå upp en annan väg. Individerna som sköter förhören har ett eget moraliskt utrymme att agera, och ta konsekvenserna av det efteråt. I ett sådant nödläge kan de ansvariga politikerna ge signaler, menar David Omand: ”I would expect senior ministers to tell the security authorities that they would defend in Parliament and in court any action that the officers on the spot felt personally to be acceptable to them and necessary to secure the vital information and prevent disaster.” Något sådant bör dock inte skrivas in i generella etiska riktlinjer, enligt den tidigare säkerhetssamordnaren: ””What they could not have under the sort of ethical guidelines I suggest is pre-emptive legal absolution.”

Kärnladdningar kan tyckas vara ett extremt exempel, men vid exempelvis terrorism eller en möjlig kris i Östersjöområdet kan ändå svenska regeringar och myndigheter sättas på svåra prov. Olof Palmes regering valde år 1972 att gå flygplanskaparna på Bulltofta till mötes. För att rädda människoliv fick kaparna en större summa pengar och deras krav att få med sig personer från svenska fängelser tillgodosågs.

En annan fråga är när det är rätt att ljuga. Jakob Scharf, som varit chef för danska säkerhetstjänsten PET, har resonerat om detta i samband med ett kontroversiellt besök som Dansk Folkepartis Pia Kjaersgaard ville göra i Christiania: ”det är lätt att ta avstånd från en lögn men desto svårare att ge svar på hur man hanterar en nödrättsliknande situation. Och problemet är ju just att man inte kan sätta upp regler för nödrätt.”

Så vad är ett rimligt förhållningssätt i dessa svåra frågor? Själv tycker jag David Omand gör det lätt för sig genom att lägga över ansvaret på enskilda tjänstemän. Någon form av strikta gränser behövs. Det kan ändå finnas tillfällen då lagstiftarna inte förutsett vissa typer av beslut som plötsligt måste tas.

Kanske finns det en vägledning i Europakonventionens artikel 15, som anger vissa fundamentala rättigheter som stater inte får åsidosätta även i extrema situationer (däribland rätten till liv och förbudet mot tortyr). Det skulle underlätta debatten om konstitutionell nödrätt att tydligt slå fast att detta inte får innebära brott mot konventionen på dessa punkter under några omständigheter.

Det är också angeläget att öka medvetandet om svåra val som kan bli aktuellt i akuta situationer. Numera övar regeringar, myndigheter och kommuner ofta på kriser. Det kan finns skäl att ibland ha ännu mer extrema scenarier, som delvis tas fram genom ”fritänkare” utifrån. De svåraste valen inträffar ofta i oväntade händelseutvecklingar, då risken för misstag också är särskilt stor.

Ofta handlar det om personlig lämplighet hos de högst ansvariga. Såvitt går att bedöma har Sverige haft beslutsfattare som generellt sett hanterat akuta kriser på ett omdömesfullt sätt. Det finns ändå skäl att fundera på hur sådana personer väljs ut och om det finns möjlighet för större förberedelser redan tidigare i politiska karriärer.

(Denna text bygger liksom föregående inlägg delvis på samtal som jag fört under en längre tid med personer som har lång erfarenhet av statlig styrning vad gäller nationell säkerhet, inför en kommande bok och fler blogginlägg.)

Komplexa kraftfält när försvaret ska styras

"Det försvarspolitiska beslutsfattandet sker på ett formellt sett otadligt sätt...I realiteten handlar det dock om ett grovmaskigt nätverk där kontakter, formella och informella, ger betydande utrymme för gradvisa förskjutningar av fattade formella beslut."

Så skriver Katarina Engberg i sin utmärkta studie av beslutprocesserna 1999-2005 som i praktiken ledde till en nedrustning av totalförsvaret. Hennes artikel ger många intressanta insikter i hur förändringen av försvarspolitiken gick till under denna tidsperiod, och vilka krafter som fanns. Den bild som framträder är en komplex växelverkan mellan ett antal aktörer inom Försvarsmakten, försvarsindustrin i vid mening (även den amerikanska) och olika personer inom Försvarsdepartementet. 

På ett mer allmänt plan finns det också skäl att fördjupa bilden av hur styrningen sker. Det gäller till exempel diskussionen om svenska förberedelser för att ta emot stöd från Nato-länder i händelse av ett angrepp från Sovjetunionen. Den bild som vissa forskare och journalister ger är intellektuellt torftig. Snarare än något enkelt "regeringen godkände"-resonemang är det rimligare att använda analysmodeller som kan beskriva en rad olika aktörer i ett kraftfält där även stater som USA hade starka intressen.   

Tage Erlander klagar tidigt i sina dagböcker över kontakter som försvarsledningen haft med andra länder utan att förankra dem i regeringen. En föredragning 1963 beskriver han så här ”Viktigast i går: Militärens (Almgrens, Mangårds och Westins) redogörelse för våra förbindelser västerut. Det är nog riktigt att det hela ser värre ut än det är; men beredningen var nog nyttig för att inskärpa hur angeläget regeringen anser det vara att militären iakttar absolut neutralitet, även när de inhämtar upplysningar." Erlanders anteckning ger knappast något stöd för en "dold allians".

Försvarsminister Sven Andersson hade nära kontakter med försvarsledningen, men det är inte dokumenterat hur förankrade hans ställningstaganden var med statsministrarna. När Sven Andersson hade avgått och en ny statssekreterare skulle utses 1974 valde regeringen Ulf Larsson istället för Ingemar Engman som varit i hetluften kring IB med mera. Ulf Larsson, som många betraktar som en noggrann och trovärdig person, har starkt argumenterat emot att det fanns något hemligt västsamarbete under hans tid på Försvarsdepartementet. Att regeringen Palme utsåg honom kan ses som en markering mot den grupp som hade stort inflytande  under Sven Anderssons tid. 

Konflikter mellan socialdemokratiska regeringar och försvarsledningen var vanliga. "Man skall inte bortse från att det i militärledningen alltid funnits de som haft en annan grundläggande mening än regeringen" konstaterade Ulf Larsson 2012 i samband med debatten om "västsamarbetet". Andra höga militärer hade bättre relationer med regeringen, till exempel tidigare arméchefen Nils Sköld. Tillsättandet av Stig Synnergren som ÖB 1970 såg regeringen som en positiv utveckling jämfört med företrädarna.

Diskussionen om hur Sverige förhöll sig under kalla kriget behöver fortsätta, men skulle alltså må bra av en grundläggande analys som inte utgår från att regering och försvarsmakt är enhetliga bowlingklot som knuffar på varandra, utan snarare amorfa tingestar med många beståndsdelar som samverkar eller motverkar varandra. Och att det sker i kraftfält där utländska stormakter har ett väsentligt intresse av att påverka.   

Kanske var det snarare en sådan tanke än någon "dold allians" som låg bakom USA:s hemliga policydokument 1962, numera offentligt: "In the event of general war the Swedish Government´s position cannot be predetermined; if Sweden does not become a co-belligerent with NATO it is important that it remain a friendly neutral.”

(Denna text bygger liksom föregående inlägg delvis på samtal som jag fört under en längre tid med personer som har lång erfarenhet av statlig styrning vad gäller nationell säkerhet, inför en kommande bok och fler blogginlägg.)

Tidig varning är avgörande för god krishantering

Har krishanteringsorganen i Regeringskansliet gett rätt typ av underlag och gjort den sorts analyser som krävs för ett proaktivt agerande? Den viktiga frågan ställde Pär Eriksson på FOI under dagens diskussioner på Folk och Försvars Rikskonferens.

Pär Eriksson har rätt i att Sverige behöver en analysförmåga med helhetssyn på den högsta nivån, för att kunna hantera komplexa kriser som pandemier. En viktig del av detta är enligt min uppfattning att regeringen blir varnad i tid. Snabb start på krishanteringen är ofta avgörande.

Här har det brustit under den nuvarande pandemin, som jag beskrivit tidigare. Kriskansliet i Justitiedepartementet verkar inte ha gjort någon egen bedömning utan litat på Folkhälsomyndighetens bedömningar om en mycket låg risk för smittspridning i Sverige. Beredskapen inom hälso- och sjukvården underskattades, liksom riskerna inom äldreomsorgen. Som Pär Eriksson konstaterade i dag blir det en viktig uppgift för efteranalysen att undersöka vad som hände.

Frågan om tidig varning har varit aktuell flera gånger tidigare. En central del av debatten om tsunamihanteringen 2004 handlade om långsamt agerande från ansvariga trots att Försvarsdepartementet redan på annandagens morgon skickade mejl om att det fanns många svenskar i det drabbade området. Fokus i granskningarna låg på det som inte fungerade, det vill säga bristen på respons på detta larm.

Men att lära av kriser är också att dra nytta av det som fungerade bra. Dåtidens krisfunktion på Försvarsdepartementet gav värdefull information till politiskt ansvariga även i andra kriser, under många år. Det kunde gälla sådana saker som att Sovjetunionen inte skjutit ned ett svenskt flygplan, trots medieuppgifter om motsatsen. 

Efter tsunamin inrättades ett större kriskansli på Statsrådsberedningen (SB). Jag har tidigare fått uppgifter om att erfarenheterna från krisfunktionen på Försvarsdepartementet inte togs till vara tillräckligt vid övergången. Den nya funktionen på SB (numera på Justitiedepartementet) sades ha blivit mindre operativ och mer byråkratiserad. 

Lägesbilderna från pandemikrisen tycks bekräfta detta, liksom till exempel att det tog tid innan regeringen förstod allvaret för svenskar i Japan under Fukushimakrisen 2011. Detta är anekdotiska bevis, men ändå skäl att mer systematiskt se över analyskapaciteten för kriser inklusive systemet för tidig varning.

Moderaternas förslag till stärkt krisorganisation har intressanta inslag (som en förstärkt tjänstemannaorganisation under nationella säkerhetsrådet). Ändå: om inte arbetssätt och ledarskap fungerar spelar det inte så stor roll vilka funktioner man inrättar.

En översyn av systemet för tidig varning och krisanalys behöver också ta upp kopplingen till styrningen av svensk underrättelsetjänst. Sverige har till exempel en internationellt framstående signalspaningsförmåga i FRA, som varit mycket värdefull i ett antal fall. Men regeringar har historiskt sett inriktat FRA på en snävare kategori av hot än många av de som är aktuella i civil krishantering. Ett exempel är att FRA kunde ge unik information om Sovjetunionens militära förmåga under 1980-talet, men inte om de ekonomiska och sociala faktorer som ledde till kommunistregimens fall och Sovjetunionens upplösning eftersom det inte fanns något sådant spaningsuppdrag. I dag kan man fråga sig vilken information regeringen fick om Kinas mörkläggning av det nya viruset i Wuhan-provinsen.

Det är oklart, åtminstone för mig, hur samordningen sker i Regeringskansliet mellan omvärldsbevakningen hos kriskansliet i Justitiedepartementet och funktionen för underrättelser i Försvarsdepartementet (SUND). Även detta borde ingå i en översyn.

(Denna text bygger delvis på samtal som jag fört under en längre tid med personer som har lång erfarenhet av statlig styrning vad gäller nationell säkerhet, inför en kommande bok och fler blogginlägg. Jag hoppas kunna publicera ett antal texter på detta tema här under 2021).

Den långsamma starten förvärrade situationen i äldreomsorgen

Det är lätt att bli sorgsen av Coronakommissionens delbetänkande. Så mycket lidande som hade gått att undvika. Men det gäller också att lära inför framtiden.

Äldreomsorgen har inte prioriterats i fördelningen av samhällets resurser. Förhoppningsvis kan den hårda kritiken från Mats Melin och övriga ledamöter i kommissionen leda till att fler lyssnar på de krav som Kommunal, Vårdförbundet och andra ställt.

Coronakommissionen har gjort ett gediget arbete även i andra frågor än de strukturella bristerna. Till exempel när det gäller oklara budskap från myndigheterna och bristen på individuell läkarbedömning i regionerna.

Ändå saknar jag en avgörande punkt: den långsamma starten på krishanteringen. En månad gick i stort sett förlorad, från början av februari till agerandet i månadsskiftet februari/mars. Kommissionen ska enligt direktiven analysera krisorganisationen och den allmänna smittspridningen senare, men det är svårt att bedöma utvecklingen i äldreomsorgen utan att ställa frågan vad som hänt om Folkhälsomyndigheten höjt varningsflaggorna tidigt i februari.  

Nu hände det motsatta. När MSB tidigt ville göra en ordentlig riskanalys spjärnade Folkhälsomyndigheten emot. Risken för allmän smittspridning var mycket låg, hette det under större delen av februari. (EU-myndigheten ECFR bedömde risken som låg men varnade samtidigt för att lokala utbrott som inte hanterades bra kunde leda till en värre utveckling. CDR i USA slog larm tidigt). Regeringskansliets kriskansli gjorde inte någon självständig bedömning i sina lägesbilder. Coronakommissionen kritiserar Socialstyrelsen för långsamt agerande under våren. Även i februari agerade Olivia Wigzells myndighet alltför tamt.

Det finns även annat som kunnat lyfts fram mer. Coronakommissionen riktar kritik mot regioner och kommuner, men jag hittar inte någon analys av Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) som också har ett stort ansvar. Redan i februari var de ansvariga tjänstemännen på SKR medvetna om riskerna i äldreomsorgen men alltför lite hände. SKR:s roll i det svenska välfärdssystemet borde granskas och debatteras betydligt mer.

Med detta sagt: Mats Melin och övriga ledamöter har gjort ett bra jobb given den korta tiden, med stöd av ett kompetent sekretariat där erfarne Joakim Sonnegård är huvudsekreterare. Alla partiledare som vill sitta i en regering har ett intresse av att Sverige tar till sig kommissionens slutsatser och stärker såväl krisberedskap som äldreomsorgen i allmänhet. Jag hoppas att det blir fokus för diskussionen framöver.

Regeringen släppte rodret när EU diskuterade munskydd

Lyssna på experterna, heter det ofta i debatten om pandemihanteringen. EU:s ledande expertcentrum finns i Solna. Närmare 300 personer arbetar på myndigheten ECDC, som genom analyser och råd spelar en framträdande roll för krishanteringen i Europa. 

Många lyssnar på chefen Andrea Ammon och hennes medarbetare. Folkhälsomyndigheten (FoHM) verkar mindre imponerad. I krisens början varnade ECDC för att lokala utbrott som inte kontrollerades ordentligt kunde leda till större smittspridning. Det handlade bara om andra delar av EU som inte är lika duktiga som vi i  Sverige, hävdade FoHM:s generaldirektör Johan Carlsson.

Den svenska debatten handlar nu mycket om synen på munskydd. Det är en av många frågor i pandemihanteringen, men den är inte oviktig. När ECDC i april ville rekommendera munskydd sände Anders Tegnell ett kritiskt mejl och varnade för publicering av rådet. "Sweden´s approach to the coronavirus pandemic is out of step with much of the world" skrev tidningen Science när man uppmärksammande FoHM:s agerande vad gäller ECDC:s rekommendation och ett antal andra frågor.  

ECDC gick ändå ut med sin rekommendation. Syftet med detta inlägg är inte att diskutera vad som är rätt och fel när det gäller munskydd - det gör många andra och jag har skrivit om det på annat håll. Men det finns en principiell fråga som borde intressera alla oavsett vad man tycker i den sakfrågan.

Anders Tegnell saknade nämligen stöd från regeringen för sitt kritiska mejl till ECDC. I en av de centrala frågorna i EU under våren fanns ingen instruktion om hur FoHM skulle agera, berättar Socialdepartementet i ett mejl till mig.

Det finns inga självständiga myndigheter vad gäller Sveriges agerande i EU. I rena expertdiskussioner kan man klara sig utan detaljerad instruktion, men i en så här central och kontroversiell fråga om rekommendationer till hela EU mitt i en kris är det märkligt att regeringen släppte rodret.

Läget är faktiskt ännu mer anmärkningsvärt än att FoHM har agerat utan mandat. Socialdepartementets mejl ger inte hela bilden. EU:s hälsosäkerhetskommitté har spelat en viktig roll under hela krisen och diskuterade munskyddsfrågan den 8 april. Inför mötet hade FoHM fått en tydlig instruktion: "bidrar till diskussionen med faktauppgifter". Det hindrade inte myndigheten att agera kraftfullt. Så här står det i rapporten från EU-mötet: "The conclusion was that the Health Security Committee supports the technical report from the ECDC, noting objection by Sweden supporting also the reservations from the Netherlands and Norway on how the guidelines are communicated and the lacking evidence of use of masks in the community." 

Pia Gripenberg på Dagens Nyheter har skickligt gått igenom hur Sverige låter bli att följa delar av EU:s rekommendationer om hanteringen av pandemin. Till detta kan nu alltså läggas att FoHM direkt gått emot regeringens instruktion i munskyddsfrågan, inte hållit en låg profil och "bidragit med faktauppgifter" utan försökt stoppa EU-rapporten. Visserligen har Sverige spelat en positiv roll på andra områden, som i stödet till WHO och (efter en långsam start) i EU:s vaccinupphandling, men den hårda linje som Johan Carlsons medarbetare drivit har väckt negativa reaktioner. Sådant bör inte ske utan att den svenska linjen är politiskt förankrad. 

Coronakommissionen ska så småningom granska Sveriges agerande i EU under pandemin. Bristen på styrning av Folkhälsomyndighetens agerande är något att dra lärdomar av.

Visst gick det att förutse pandemins effekter inom äldreomsorgen

Äldreomsorgens brister under pandemin har granskat i flera medier under den senaste tiden. Dålig organisation, för lite resurser, och otrygga anställningsformer - det är några av svagheterna som lyfts fram. Men personal och chefer har också gjort stora insatser under svåra förhållanden.

Strukturella faktorer kan säkert förklara en stor del av det som gick fel i början av pandemin. Ändå kunde beredskapen ha varit bättre om larmsignalerna kommit tidigare, och om äldreomsorgen fått större uppmärksamhet. 

För att lära inför framtiden kan några saker vara bra att veta:

Äldreomsorgen nämndes inte i lägesbilderna från regeringens kriskansli förrän långt in i mars. 

Min debattartikel i Dagens Samhälle den 25 februari, "Bråttom att höja pandemiberedskapen", tog däremot upp äldreomsorgen: "Kommunerna behöver säkerställa att äldreomsorg och andra funktioner kan klara sina uppgifter utan orimliga risker för personalen om situationen förvärras."

Sveriges Kommuner och Regioner blev kontaktade (av mig) redan den 28 februari med frågan om vad organisationen kommunicerade till kommunerna om höjd beredskap inför pandemin, "bland annat för att klara äldreomsorgen framöver med tillfredsställande säkerhet för de äldre och för personalen". Svaret från presstjänsten var kort och avfärdade min fråga genom att hänvisa till de statliga myndigheterna.

Jag frågade sedan den 29 februari stadsdirektören i Stockholm mer specifikt, bland annat om vilka inköp staden gjort av personlig skyddsutrustning (eller krävt att utförare skulle köpa in), och hur befintliga lager såg ut.  Svaret kom nästan en vecka senare, den 4 mars, och var mycket allmänt hållet: "dessa frågor ingår självklart i den allmänna planeringen för ett förändrat läge". Då var redan smittspridningen i full gång. Nu vet vi att äldreboendena i Stockholms stad inte alls var rustade för pandemin.

Med detta vill jag illustrera att det mycket väl gick att inse riskerna inom äldreomsorgen, redan i februari. Socialstyrelsen såg redan den 6 februari risk för brist på personlig skyddsutrustning i vård och omsorg. Det hade kanske ändå varit svårt att få tag i munskydd med mera, men ett mer kraftfullt tidigt agerande från myndigheter, kommuner och SKR hade kunnat få igång utbildning i grundläggande hygienrutiner och stoppa de värsta övriga bristerna i arbetssätt. Dessutom hade inhemsk tillverkning av skyddsutrustning kunnat börja tidigare.

För att förstå varför det ändå gick så illa behöver både kommuner och myndigheter granskas. 

Kommunerna verkar inte ha övat pandemier tillräckligt, något som är förvånande med tanke på att det varit en av de potentiella kriser som ständigt funnits med i nationella dokument om beredskap.

En annan aspekt är Socialstyrelsens interna kultur av försiktighet. Redan i samband med fågel- och svininfluensorna var det tydligt att Socialstyrelsen agerade svagt gentemot regionerna. Visserligen har Sverige ett långtgående kommunalt och regionalt självstyrelse, men att Socialstyrelsen inte tidigare agerade mot bristerna inom äldreomsorgen är något som bör granskas betydligt mer än vad som hittills har skett. Så får det inte vara i nästa kris med hälsoaspekter.  

Anna Lindh: Inget samarbete om Putin angriper demokrati och mänskliga rättigheter

Anna Lindhs tal och artiklar är fortfarande aktuella. Här om Ryssland år 2000 inför Vladimir Putins tillträde som president. Ett av många tydliga exempel på kritik av övergreppen i Tjetjenien, brister i demokrati och mediefrihet - men också av vilja till samarbete med ett demokratiskt Ryssland som respekterar mänskliga rättigheter och sina grannländers oberoende.

Nu ser vi bilderna från Groznyj. Husen har bombats sönder. Aska, sot och ruiner är vad som finns kvar. Människor som fortfarande lever i källare talar till oss genom tv-kamerorna. De vädjar om fred och hjälp.

I flyktinglägren omkring Tjetjenien väntar hundratusentals på att få återvända. De lever under eländiga förhållanden. Det är fortfarande svårt att nå fram med hjälp till alla som skulle behöva den.

Vi får skrämmande vittnesmål om övergrepp av ryska soldater. Det handlar om våldtäkter, massakrer, filtreringsläger. Mary Robinson, FN-ansvarig för mänskliga rättigheter, är en av dem som riktar hård kritik mot Ryssland.

Sverige har kritiserat kriget i Tjetjenien hårt. Jag har personligen tagit upp frågan ett antal gånger med den ryske utrikesministern Igor Ivanov. Vi är aktiva i EU för att ställa tydliga krav på Ryssland. Vi har också tagit upp frågan i FN:s kommission för mänskliga rättigheter i Genève. Tillsammans med andra länder försöker vi få Ryssland att låta oberoende experter utreda de påstådda krigsförbrytelserna...

Sverige vill också utveckla samarbetet mellan EU och ett demokratiskt Ryssland. Det är en viktig fråga inför vårt ordförandeskap våren 2001. Det handlar om nedrustning, om kärnsäkerhet, om kampen mot brottslighet, men också om ekonomi och handel. Det handlar om gemensam säkerhet i Europa, om att EU:s utvidgning är till fördel även för Ryssland. Kaliningrads situation, mellan länder som alla är på väg till EU, kräver särskilt uppmärksamhet. Men detta samarbete kan bara byggas på en värdegemenskap kring demokrati och mänskliga rättigheter.

(Aftonbladet 19 april 2000)

Kriskansliet tände inte varningslamporna

Regeringen styr riket, heter det i grundlagarna. Till sitt stöd har regeringen och statsråden ett regeringskansli. Hur har det fungerat under pandemin?

Mitt förra inlägg handlade om myndigheternas agerande i början av krisen. Tidig varning är också en central uppgift för Regeringskansliet. 

Efter tsunamin år 2004 fick den dåvarande regeringen hård kritik för att åtgärderna kom igång sent, trots att Försvarsdepartementet larmat tidigt. Ett resultat av diskussionen blev att ett kansli för krishantering inrättades i Regeringskansliet. Sedan regeringsskiftet år 2014 finns det i Justitiedepartementet. Karin Lindgren, som är chefstjänsteman för krishantering, har beskrivit rollen vad gäller tidig varning: "...har denna funktion uppgifter som engagerar Regeringskansliet såsom regeringens stab, till exempel i larmskedet genom funktionen omvärldsbevakning". 

Det var denna gång fullt möjligt att genom omvärldsbevakning se hotet redan i början av februari. Varningar kom från välrenommerade vetenskapsjournalister, från tidigare smittskyddschefer i USA, från Singapores premiärminister. Även i Sverige fanns sådana röster.

Ändå gav kansliet i huvudsak en lugnande bild vad gäller situationen i Sverige i de lägesbilder man upprättade under januari och februari. De har tidigare inte varit offentliga men jag har fått ut dem från Regeringskansliet. (Det är alltså inte de lägesbilder som MSB tagit fram och som tidigare varit omskrivna, utan interna dokument i regeringskansliet).

Av dokumenten framgår att krismaskineriet i Regeringskansliet startade som det ska göra. Gruppen för strategisk samordning (GSS) möttes till exempel 29 januari. Statsministern fick en föredragning 3 februari. Då hade regeringen två dagar tidigare klassat det nya coronaviruset som en allmänfarlig sjukdom.

Mötena fortsatte, men de dagliga lägesbilder som togs fram saknade i stor utsträckning de varningar som fanns i omvärlden och delvis från svenska myndigheter. Gång på gång upprepade Kansliet för krishantering att Folkhälsomyndigheten bedömde risken för allmän smittspridning i Sverige som mycket låg. Att amerikanska CDC och i viss mån europeiska ECDC såg en högre risk nämndes inte. Så småningom tog kansliet i allmänna termer med risk för störningar i sjukvården och av försörjningstryggheten, men utan de konkreta varningar som fanns från flera håll. 

Jag har tidigare beskrivit konflikten om det scenario med en värre utveckling som MSB tog fram i början av februari och Aftonbladet har fördjupat den bilden. Trots motståndet från FHM innehöll MSB:s lägesbild 6 februari tydliga uppmaningar. En av dem var följande: "Regionerna bör uppmanas att säkerställa inköp och distribution av bland annat personlig skyddsutrustning." Detta byggde på Socialstyrelsens påpekande att det kunde uppstå brist. Men denna varning och MSB:s rekommendation återspeglas inte i kriskansliets lägesbilder under februari. Kansliet konstaterade att det fanns rapporter om hög efterfrågan på skyddsutrustning, men med ett lugnande tillägg: "Det rapporteras om brist, men många tillverkare kommer att öka sin produktion." Regeringen kom inte med någon skarp uppmaning till regionerna, än mindre med några krav. 

MSB lämnade in en ny lägesbild 20 februari. Den byggde på FHM:s fortsatta bedömning att risken för allmän smittspridning var mycket låg. Socialstyrelsen hade fått fram att det bara fanns skyddsutrustning för 1 400 vårddygn, men ansåg utifrån FHM:s risknivå ändå att beredskapen var god. Kriskansliet utelämnade kopplingen till FHM:s bedömning av risknivån och skrev bara (21 februari) att MSB ansåg att "beredskapen för hantering av de medicinska konsekvenserna av covid-19 inom hälso- och sjukvården är god." 

Följande varning från MSB kom inte med: "En eventuell bristsituation av förbrukningsmateriel och läkemedel, med anledning av exempelvis ett utdraget händelseförlopp eller en utvidgning av utbrottet till andra kontinenter, skulle kunna leda till en ökad belastning på hälso- och sjukvården i Sverige vilket skulle kunna få konsekvenser för människors liv och hälsa." Äldreomsorgen nämns såvitt jag kan se inte alls i lägesbilderna under januari och februari. 

Så sent som 24 februari återgavs FHM:s bedömning att risken för smittspridning var mycket låg. Först den 27 februari börjar tonen i lägesbilderna att svänga. Nu sägs bland annat att Sverige inte kan hjälpa Italien med skyddsutrustning eftersom vi "måste hushålla med de resurser som finns i landet." Sedan händer något i det interna arbetet. De dagliga lägesbilderna upphör och det kommer bara lägesbilder 6 mars och 13 mars, när tempot har höjts radikalt. Kanske hinns inte arbetet med lägesbilderna med? Senare under mars kommer röda färgmarkeringar om stor materialbrist. Situationen i Stockholm beskrivs som kritisk. 

[UPPDATERING 200912: I går kväll hörde Regeringskansliet av sig och bad om ursäkt för att de missat att lämna ut vissa lägesbilder. Föregående stycke här behöver därför kompletteras: det finns lägesbilder även för 2.3, 4.3, 9.3, 11.3, 12.3. Innehållet i de nya dokumenten ändrar inte den bild som jag ger i inlägget, snarare tvärtom. Tempot ökar i början av mars men så sent som 4 mars återges bedömningen att "beredskapen för hälso- och sjukvårdens hantering av de medicinska konsekvenserna av covid-19 är god". Äldreomsorgen nämns vad jag kan se inte alls.]

Kansliet tog även fram andra analyser och bedömningar som (hittills) inte är offentliga. Det går inte att utesluta att tydligare varningar framfördes till den politiska nivån på något sätt, även om det vore märkligt eftersom det inte återspeglas i de lägesbilder som distribuerades. I så fall uppstår frågan varför statsråden inte agerade mer kraftfullt under februari. 

Jag har gett kansliets ledning möjlighet att kommentera min bild att man inte gjorde en ordentlig självständig värdering av Folkhälsomyndighetens bedömningar, men bara fått ett allmänt hållet svar om hur Regeringskansliet arbetar och följande: "Vi har förtroende för att myndigheterna arbetar kontinuerligt med omvärldsbevakning och kunskapsinsamling utifrån sin expertroll, och att de informerar departementet samt vidtar åtgärder så snart det finns behov av det." samt "Kansliet för krishantering har följt utvecklingen av det nya coronaviruset sedan januari 2020 och löpande tagit fram lägesbilder, analyser och bedömningar som delges berörda." 

Varför det brast i tidig varning och därmed i agerande från regeringen till exempel gentemot regioner och kommuner är angeläget att utreda, inte minst inför framtida kriser. Det är ett viktigt ämne för både Coronakommissionen och för andra granskningar. 

Detta borde inte vara en partipolitisk fråga, även om det finns sådana inslag i debatten. Den nuvarande regeringen har naturligtvis ansvaret för att styra riket under denna kris, men regeringen Reinfeldt hade åtta år på sig att skapa en bra krisorganisation och tillsatte de högst ansvariga tjänstemännen. För att Sverige ska klara nästa kris bättre borde partierna gemensamt arbeta för att Regeringskansliet på bästa sätt kan sköta sin uppgift att ge tidig varning.

Folkhälsomyndigheten bromsade starten på krishanteringen av covid-19

Tidig varning är en central del av krisberedskap. Ändå dröjde det en månad från tydliga signaler i omvärlden tills den svenska hanteringen av covid-19 drog igång på allvar. Vad berodde det på?

Jag har tagit del av ett omfattande material som inte tidigare varit offentligt. Detta inlägg handlar om myndigheternas agerande i början av pandemin.

Det ansvariga statsrådet Lena Hallengren reagerade snabbt på uppgifterna om att Kina stängde ned stora delar av Wuhan. Hon twittrade 22 januari:  "Utbrottet av coronavirus i bla Kina följs löpande av Folkhälsomyndigheten". Den europeiska smittskyddsmyndigheten ECDC varnade 31 januari för de potentiella effekterna av det nya coronaviruset i Europa. Regeringen klassade covid-19 som en allmänfarlig sjukdom följande dag, 1 februari.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) begärde 3 februari information till en nationell lägesbild från ett antal myndigheter. MSB beskrev en möjligt förvärrat läge där utbrottets konsekvenser blev allvarliga för hälso- och sjukvården i Sverige, med högre belastning på hälso- och sjukvården samt brist på utrustning och materiel. De flesta myndigheter levererade sakliga svar till följande dag. Socialstyrelsen uppmärksammade bland annat möjlig brist på skyddsutrustning. 

Folkhälsomyndighetens (FoHM) svar på MSB:s förfrågan var av en annan karaktär. Det fanns inga risker vad avsåg försörjning av kritiska varor och tjänster inom myndighetens verksamhetsområde, inte heller vad gällde resurser. "Utmaningarna är att lugna myndigheterna att inte överreagera och som inte har kunskap samt hantera allmänheten som har oro eller sprider osanna uppgifter", skrev Folkhälsomyndigheten. MSB:s snabba agerande verkar inte ha uppskattats på FoHM. Det gällde att undvika att "felaktiga scenarier görs av okunniga myndigheter, regioner eller politiska beslut", skrev myndigheten.

Några dagar tidigare hade generaldirektören Johan Carlson svarat mig i en liknande anda på Twitter. Sverige hade en stark smittskyddsorganisation och bättre förutsättningar än andra EU-länder. Att ECDC varnat för större smittspridning i Europa om inte importerade fall hanterades bra menade Johan Carlson "avser risken om smittskyddsorganisationen är svag vilket inte är fallet i Sverige. Variationen mellan medlemsländerna är påtaglig." 

Hade det varit möjligt att förutsäga smittspridningen bättre? Stater i Asien  agerade snabbt. Internationella experter varnade. "We are preparing as if it is the next pandemic", sa en av de ansvariga på amerikanska smittskyddsmyndigheten CDC den 31 januari (tyvärr lyssnade inte Trump). "It´s looking increasingly unlikely that #coronavirus can be contained", twittrade tidigare chefen för CDC, Tom Frieden, den 3 februari. Även i Sverige fanns tidigt röster om att beredskapen behövde bli bättre (Å andra sidan låg ECDC kvar med en relativt låg riskbedömning en bra bit in i februari, även om den var högre än FoHM:s.)

MSB skrev i sin lägesbild den 6 februari: "Regionerna bör uppmanas att säkerställa inköp och distribution av bland annat personlig skyddsutrustning, hygienartiklar och läkemedel". Men någon skarp uppmaning att förbättra lagersituationen kom inte från regeringen, Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen eller SKR. Socialstyrelsen gick ut till regionerna med en mer försiktig linje om att se över leveransavtal och etablera en särskild kontakt med relevanta underleverantörer och/eller distributörer för att säkerställa kontinuitet av varuleveranserna. Det visade sig senare ha varit helt otillräckligt.

Att regeringen och MSB tidigt var medvetna om frågan hjälpte alltså inte när expertmyndigheten FoHM bromsade. Nästa gång MSB frågade myndigheterna om beredskapen (11 februari) hade kritiken från FoHM gjort intryck: "MSB vill betona att nedan analys bör utgå från Folkhälsomyndighetens bedömning att risken för smittspridning i Sverige är mycket låg (och således inte från pandemiscenario)". 

De stora regionerna tog inte några budgetbeslut om ordentliga inköp av skyddsutrustning. Trots att svaren från regionerna visade att det bara fanns personlig skyddsutrustning för 1 400 vårddygn skrev Socialstyrelsen den 18 februari att "Sverige har en god beredskap för att kunna hantera den riskbedömning för Sverige som Folkhälsomyndigheten gjort." Först den 16 mars gav regeringen Socialstyrelsen i uppdrag att säkra tillgången till skyddsutrustning.

Vilka effekter hade långsamheten i början? Det borde vara en central uppgift för Coronakommissionen och andra att utreda. Bristen på skyddsutrustning blev snabbt akut under mars när antalet allvarliga fall ökade kraftigt. En tidigare start hade gett mer tid att försöka köpa in utrustning. Även om det var svårt redan i februari hade signalen då kunnat bli att få igång inhemsk produktion snabbare. En tydlig tidig varning hade också gett utförarna av vård och äldreomsorg bättre chans att förbereda sig. 

Att lära av misstag är en viktig del av god krisberedskap. När det gäller kärnsäkerhet uppmuntras de ansvariga att ta upp det som gått fel och det finns ett systematiskt lärande. Detta är lika viktigt på andra områden som pandemiberedskap. 

Dokumenten om de första veckornas krishantering visar att MSB drog igång snabbt men Folkhälsomyndigheten höll emot. Risken för allmän smittspridning i Sverige var "mycket låg" och något behov att ta ordentlig höjd för en värre utveckling fanns inte. Tvärtom varnade FoHM för "felaktiga scenarier".

Vilka lärdomar drar Folkhälsomyndigheten av sina felbedömningar? Hur tänker regeringen när det gäller kravprofilen för nästa generaldirektör (Johan Carlsons förordnande går ut i mars)?

Allt vad jag ägde (av Carl Hasselgren)

Allt vad jag ägde

Allt vad jag ägde ville jag
       ge tusenfalt åt dej.
Men tusenfalt av ingenting
       du kanske fick av mej.

Ty allt jag ägde - åh, det var
       just ingenting att få.
Förunderligt, att du var lika
       glad och nöjd ändå!

Ack, mina luftslott - de försvann
       i fjärran någonstans.
Och mina önskedrömmars land,
       som ingenstädes fanns!

Jag fiskade i havets djup
       efter en sjunken skatt;
jag fiskade blott månsken
        i mina drömmars natt.

Jag prövade guldgräveri,
        men intet guld jag fann.
Jag spelade på lotteri
        men ingenting jag vann.

Jag dög visst till platt ingenting;
        en fattig stuga blott
jag kunde ge min älskade
        men aldrig något slott.

Men du begärde ingenting
        av gods och gull av mig;
det var blott jag som ständigt fick
        i överflöd av dej.

Allt vad jag önskade blev mitt
        den dag du till mej kom,
vår lilla koja fylldes av
        din kärleks rikedom.

Allt vad du ägde ville du
        ge tusenfalt åt mej.
Min innerligen älskade.
        hur kan jag tacka dej!

(1958)

Vänern - en dikt av Carl Hasselgren

Vänern.

Innanför öar och skär idyllen drömmer
           i speglande vikar och gnistrande sund.
Vänliga stränder ge lä åt bördiga bygder,
           och trygg sitter fiskaren på sitt abborrgrund.
                    Väl prickad farleden för
                    skeppen till fridens famn.
                    Här finns det ankarplats,
                    efter en stormfärd en hamn
                    för farande män.

Fjärdarna vidgas, se, stolta Vänern välver
           i solen oändlig ut mot himlens rand.
Tjusande syn! – det havsvida vattnet rullar
          med stålblanka dyningar majestätiskt mot land.
                    Högt häver du ditt bröst
                    i väldiga andetag,
                    dånande sjunger din röst
                    i stormens starka drag,
                    du sjöarnas sjö.

"Till ära för Pännan och Prässen" - dikt av Carl Hasselgren

Inför en minisemester i Värmland går jag igenom min morfars efterlämnande papper. Carl Hasselgren var redaktör på Karlstadstidningen under många år och poet. Hans dikt om servitrisen som kallades Sola finns vid statyn nära Stadshotellet. Men Carl Hasselgren skrev många andra texter av olika karaktär, filosofiska om livet, naturlyriska om Värmland, underhållande om stadslivet i Karlstad, politiska om de auktoritära våldsrörelser som Karlstadstidningen var stark motståndare till, särskilt nazismen.

Förhoppningsvis kan jag lägga ut fler dikter så småningom, men jag kan inte låta bli att börja med denna, deklamerad vid journalistkongressen i Karlstad år 1922:

Välkomsthälsning

Frid vare Eder, I bröder
av Pännan och Prässen,
som kommit från norr och söder
till journalistkongressen. –
Långt borta från polemiken, från saxen och klisterburken,
kommunalbråket, storpolitiken,
diplomatgrälet, kriget mot turken,
sista skandalen och senaste valen,
prässläggningsögonblicken och ledareskrivarekvalen,
notisjägartriumferna, intervjubravaderna,
spaltfyllnadssorgen,
kampen mot överflödsraderna,
postuppsprättningen,
bondbrevtvättningen
och skaldeynglingavrättningen
i papperskorgen -
fjärran från vimlets yra
varen välkomna att gästa
Värmelands vänliga näjder.
Mycket I haven att styra,
mera än de flästa,
stridsmän i spalternas fäjder. –
Nu är det egna inträssen,
som dryftas för en gångs skull.
I skyddet av sekretessen
ska bröder ta munnen full.
Måtte det gå utan våda,
må friden och fröjden råda
så som den alltid gjort
på denna fridens ort. –
Ärade redaktörer,
av höger- och vänsterkulörer,
vänster- och högerhänta,
magra och korpulenta,
fylleri- och brottmålsreferenter,
teater- och begravningsrecensenter,
stilistiska charmörer,
vind- och väderleks-,
biografdramatisk käderleks-
och varjehanda kåsörer,
som utföra alt vad till yrket hörer
i storstadsdrakar och landsortsblad –
välkomna till Klarans besjungna strand,
till skaldernas Frödings och Wennerboms stad,
i Selmas och Gösta Berlings land,
till staden där solen evinnerligt skiner –
fast oftast bak fällda rullgardiner. –
Nu är det emellertid bestält
att solen i Karlstad ska skina snällt
till ära för Pännan och Prässen,
och journalistkongressen.

Tyst inför morgondagens vaccinbeslut i riksdagen

Vaccin mot covid-19 står högt på dagordningen när EU:s hälsoministrar möts i morgon, fredag. Hårda diskussioner mellan kommissionen och medlemsländerna har pågått under ett antal veckor, under radarn i svenska medier. Vad säger EU-nämnden om den avvaktande svenska hållningen i morgon bitti, när riksdagen ska ta ställning?

Det råder en global brist på produktionskapacitet för vaccin. Jag har skrivit i ett tidigare inlägg om risken för att Sverige hamnar långt bak i kön när mäktigare länder gör förhandsbeställningar av de stora läkemedelsföretagen. Hittills har den svenska hållningen ändå varit avvaktande. När EU:s hälsosäkerhetskommitté möttes 5 maj hade den svenska delegationen inte mycket mer konkret att säga än att "SE kan framföra att det idag inte finns kapacitet att producera ett vaccin i SE". Senare har Sverige bejakat arbetet med en vaccinstrategi i allmänna ordalag, men ständigt understrukit att EU bara ska agera om det finns ett mervärde jämfört med de nationella insatserna. Under tiden har fyra andra EU-länder satt igång ett gemensamt arbete för att snabbare få vaccin.

EU-kommissionen arbetar nu med en plan för hur medborgarna ska kunna bli vaccinerade mot covid-19. Den svenska positionen inför morgondagens ministermöte är oklar. Å ena sidan understryker regeringen att det är bråttom. Å andra sidan heter det så här i den kommenterade dagordning som riksdagen fått: "Regeringen anser dock att det i nuläget inte är ändamålsenligt att binda sig till en specifik lösning för att få tillgång till vaccin mot covid-19. Den nationella samordnaren för covid-19 vaccin behöver utarbeta en bred strategi för att Sverige ska få tillgång där olika vägar måste övervägas." Med tanke på att regeringen ännu inte tillsatt någon vaccinsamordnare torde detta ta tid, medan stormakter som USA säkrar sitt behov att ett eventuellt vaccin. EU i övrigt vill nog inte vänta med att agera.

Även när det gäller EU:s beredskap inför kommande kriser verkar Sverige ligga lågt. Sex medlemsländer har tagit initiativ för att stärka EU:s långsiktiga förmåga. Frankrike, Tyskland, Danmark med flera föreslår i ett brev till kommissionen en rad åtgärder för att bland annat stärka produktionsförmågan i Europa av skyddsutrustning, läkemedel och vaccin. Sverige finns inte med bland undertecknarna. Två tunga kommissionsledamoter skriver om hur EU ska bli bättre på att bevaka sina intressen och tar bland annat upp pandemiberedskapen. Är Sverige åter på väg att hamna utanför en central utveckling inom EU, samtidigt som vi får kritik för att vara osolidariska?

På den globala nivån är däremot Sverige aktivt. Biståndsminister Peter Eriksson har presenterat extra ekonomiska satsningar på vaccininitiativet Gavi och argumenterar för en fördelning av ett vaccin efter behov. Det är bra, men ersätter inte en tydlig linje inom EU. Sannolikt behövs en svensk strategi som både säkrar vaccin åt vår egen befolkning och en kvot av något slag för utvecklingsländernas behov. En aktiv roll i EU skulle underlätta denna rätt svåra balansakt.

Att Moderaterna nu går ut i vaccinfrågan borde inte hindra kloka personer i andra partier att också ställa frågor om vad Sverige egentligen har för strategi. Det var inte särskilt tydligt när Socialutskottet fick en föredragning förra veckan. Att läsa protokollet från morgondagens EU-nämnd blir intressant så småningom, både för allmänhet och för granskningskommission.

Hög tid för en vaccinstrategi

Hur ska Sverige få tillgång till ett eventuellt vaccin mot covid-19? Äntligen börjar den frågan få uppmärksamhet i debatten. Svaret är inte enkelt.

Vaccinutveckling och produktion domineras av ett fåtal privata koncerner (och Kina). De tar bara fram vacciner och tillverkningskapacitet om det finns en säkerställd marknad. Därav de utspel vi ser från företag som franska Sanofi. Vaccin borde vara en "global public good", men så är inte fallet, trots ett antal goda initiativ som Gavi.

Tidigare epidemier och ett antal krisövningar visar att länder där det inte finns egen tillverkning kan råka illa ut. Det var ett av skälen till att Göran Perssons regering med Morgan Johansson i spetsen år 2005 lät utreda förutsättningarna för en nordisk vaccinfabrik. Det hade sannolikt underlättat i dagens situation.

Tyvärr beslöt regeringen Reinfeldt att säga nej år 2008. Sverige har istället avtal med privata företag om tillgång till vaccin vid en influensaliknande pandemi, men tyvärr inte när det gäller pandemier med coronavirus.

Även om Sverige i dag skulle ta beslut om egen eller nordisk vaccinproduktion så tar det flera år innan en sådan kapacitet finns på plats. Det hjälper alltså inte mot covid-19 nu. Regeringen tycks lita på EU och på globalt samarbete. Till skillnad från andra länder har vi inte gjort förhandsbeställningar från någon tillverkare (och Folkhälsomyndigheten saknar vad jag förstår anslagsram för att göra det).

Håller detta? Och finns det bra planer för hur vaccination sedan ska gå till i Sverige om det går att få fram vaccin mot covid-19, med tanke på samordningsproblemen 2009? Centerpartiet verkar inte övertygat trots att det borde ha god insyn som ett av regeringens samarbetspartier. Anders W Jonsson har krävt en nationell vaccinationstrategi.

Det är lätt att hålla med om. Svårare att säga exakt vad den bör innehålla utan att veta vad regeringen redan gör - vilket inte är offentligt känt. Så här tänker jag just nu:

* Det är rätt att arbeta inom EU för ett gemensamt svar på vaccinfrågan. EU-kommissionen verkar göra ett bra jobb. Det som upphandlas tillsammans bör fördelas efter behov där t ex personal inom vård och omsorg vaccineras först. Sverige behöver vara mycket aktivt i detta arbete. Regeringen bör inte försätta sig i en situation där våra möjligheter att påverka det gemensamma EU-arbetet försvagas, till exempel genom bristande solidaritet när det gäller andra frågor eller genom bryska uttalanden om personers fria rörlighet respektive långtidsbudgeten. Det globala samarbetet inom bland annat WHO är också viktigt.

* Men liksom med skyddsutrustning gäller det att inte vara naiv. Om andra EU-länder (t ex Frankrike) gör särskilda avtal med tillverkare behöver Sverige överväga att göra samma sak, som komplement till den gemensamma EU-upphandlingen. Det är en delikat balansgång med den förra punkten, som kräver goda underrättelser och fingerfärdighet. Pengar får inte vara hindret, därför behöver Folkhälsomyndigheten redan nu få ett uppdrag och en tillräcklig ram för att upphandla sådana kontrakt.

* Parallellt bör Sverige arbeta för en långsiktig förstärkning av den globala förmågan att producera vaccin utifrån behoven och inte bara köpkraften. Regeringens beslut om stöd till WHO, Gavi m.m. är bra steg men för att förskjuta makten från de privata koncernerna behövs också statliga inslag i produktionen. Nordiskt samarbete skulle fortfarande vara bra men andra alternativ bör också prövas. Nästa pandemi kan vara värre än covid-19 (som är illa nog) och sätta internationellt samarbete på ännu större prov.

* Slutligen handlar vaccinfrågan också om kapaciteten inom hälso- och sjukvården liksom om organisationen. Regionernas förmåga skiljer sig åt. Här behövs en starkare statlig styrning.

Vi skrev mycket om detta på Aftonbladets ledarsida en gång tiden. Här några texter:

Bygg vaccinfabriken (2010)
Svininfluensan testar Sveriges beredskap (2009)
Ingen vaccinfabrik - dålig krisberedskap (2008)
Beredskapen som försvann (2006)
Fågelvirus - ett dåligt vårtecken (2006)
Vår beredskap är inte god nog (2006)
Bra att regeringen höjer beredskapen (2005)
Börja tillverka svenska vaccin (2005)
Löftet om vaccin är inte mycket värt (2005)
Vem får det dyra smittskyddsvaccinet? (2005)

(Även denna gång har jag tagit upp frågan, främst på Twitter sedan tidigt i februari)