Nationell politik fortfarande viktig för Europas klimatambitioner

Ska Sverige sluta att gå före i klimatpolitiken och istället prioritera genomförandet av EU-beslut? Debatten fortsätter, senast med en DN Debatt-artikel i dag av Christofer Fjellner, (M).

Kanske skulle diskussionen om detta underlättas av en mer nyanserad beskrivning av läget. EU har beslutat om en klimatlag med höjda mål, liksom om många åtgärder för att nå dit ("Fit-for-55"-paketet). Det är ändå skillnad på det nuvarande svenska klimatpolitiska ramverket och det EU nu vill göra (som jag försökte förklara när Klimatpolitiska rådet presenterade sin årsrapport).

EU har ett mål om nettonollutsläpp till 2050 medan det svenska motsvarande målet gäller 2045. Om vi ska begränsa klimatförändringarna tillräckligt samtidigt som fattigare länder kan utvecklas ligger det nuvarande svenska målet närmare vad som behövs (även om det inte heller räcker).

Sverige har också beslutat ett mål för 2040. Något sådant mål finns ännu inte inom EU. Hur medlemsstaterna lyckas minska sin klimatpåverkan kommer att få stor betydelse för vad EU kan enas om efter det pågående samrådet om 2040. Om man blickar tillbaka har nationella klimatmål och åtgärder varit viktiga för att EU senare kunnat flytta fram de gemensamma positionerna.

När det gäller målen för 2030 är EU:s mål mer långtgående än det svenska i vissa avseenden. Till exempel genom att omfatta upptaget av koldioxid i så kallade sänkor, som skog. EU-beslutet tillåter heller köp av "koldioxidkrediter" i andra delar av världen vilket den svenska regeringen nu tycks fundera på för att nå det nationella målet. Däremot saknar EU ett särskilt mål för transportsektorn. Om Sverige avstår från att räkna in åtgärder utomlands blir också minskningarna något större här än enbart genom EU-målen.

Det finns även en översynsklausul i EU:s klimatlag där man bland annat ska ta hänsyn till utvecklingen i omvärlden. I klartext: om inte andra länder skärper sin politik kan EU:s mål revideras nedåt. Något motsvarande finns inte i det svenska klimatpolitiska ramverket. Texten om översyn i propositionen understryker att ambitionsnivån ska bibehållas.

Detta kortfattat om målen. Men det är åtgärderna som avgör hur klimatet påverkas liksom hur acceptansen i samhället utvecklas. EU-kommissionen understryker själv att det inte räcker med besluten på EU-nivå. Om man enbart ska gå på priset i utsläppshandeln blir systemet ineffektivt. Det finns mycket forskning (utanför vissa nationalekonomers elfenbenstorn) om behovet av en policymix på olika nivåer, alltså även sådant som stadsplanering, investeringar i infrastruktur, nationella regelverk. Dessutom låter inte EU-besluten priset slå igenom fullt ut. När det gäller bostäder och transporter finns det en prisbroms. 

Här finns ett samband med debatten om målen. Det underlättar den demokratiska legitimiteten att nationella parlament tagit beslut om ambitionsnivån i klimatpolitiken. Annars kommer missnöje hos vissa grupper snarast att kanaliseras mot EU-samarbetet och det blir svårare att komma överens om den framtida politiken. Många fler beslut behövs på vägen mot nettonoll.

En effektiv klimatpolitik förutsätter smart policymix som historiskt har utvecklats i ett samspel mellan föregångsländer och EU-nivån. Det finns goda skäl att tro att så kommer att vara fallet även framöver.

Mycket att vinna på ökad öppenhet kring svenska PR-branschen

Helena Markstedt och jag skriver i Aktuellt i Politiken om varför Sverige behöver mer öppenhet kring professionell lobbying. Texten finns även här nedan:

Det finns många politiska vinster för Socialdemokraterna att gå fram med politiska förslag för ökad öppenhet kring konsultföretag som säljer politiska påverkanstjänster.

”Vi ska kämpa för svenska folkets rätt att ha kontroll över den välfärd de betalar för”, lovade Magdalena Andersson i sitt Första Maj-tal förra året och fortsatte: ”Trots att vi kommer möta motstånd. Från välfärdsbolagen, som kommer betala PR-konsulter, lobbyister och reklamkampanjer för att stoppa oss.” Hon hade rätt. Och nu sitter många av dem i Regeringskansliets finrum.

Där finns lobbyisterna för friskolornas vinster, numera statssekreterare eller politiskt sakkunniga. Där finns många andra som i hemlighet arbetat för svagare miljölagar, svagare anställningsskydd eller andra frågor som deras uppdragsgivare sett som angelägna.

Påverkan är en viktig del av demokratin. Det är inte något principiellt fel med att köpa professionella konsulttjänster för detta.  Det stora problemet är bristen på öppenhet. Vi vet inte vilka intressen som de tidigare lobbyisterna arbetat för när de går direkt in till nyckelpositioner. Sådant har hänt tidigare under olika regeringar, men Ulf Kristerssons regering har tagit inflödet av PR-konsulter till en ny nivå. Även när det gäller nyckelpositioner för det pågående EU-ordförandeskapet.

Europarådet, OECD och EU har alla pekat på riskerna med hemlig påverkan. Medborgarna kan förlora förtroende för demokratin. Skattepengar kan slösas bort när särintressen får en stark roll utan att rationella argument bryts mot varandra i öppen diskussion.

Sådana skäl har fått många länder att införa öppenhetsregister. S-ledda regeringar i Tyskland och Finland har nyligen infört sådana register. Och i Bryssel har det funnits sedan många år tillbaka. Faktum är att ett av de bästa sätten att ta reda på vilka kunder svenska PR-bolag har är att gå via EU:s öppenhetsregister.

Europarådets experter har uppmuntrat Sverige att göra detsamma, men hittills har alltför lite hänt. Vi har fått karensregler för avgående statsråd och statssekreterare, men inget öppenhetsregister.

Argumenten som anförts mot ett register har varit att den svenska offentlighetsprincipen varit stark nog och att man inte vill begränsa och reglera det demokratiska samtalet och att det skulle kunna missgynna civilsamhällesorganisationers påverkansarbete. Men dessa argument håller inte när den professionella påverkansbranschen växter och är de som starkast argumenterar emot ökad transparens.

Tvärtom är det hög tid att agera och vinnarna på en ökad öppenhet skulle vara många. Även för de som köper konsulttjänster är hemlighetsmakeriet en risk. Det är svårt för kunder att ta reda på varken prissättning eller riskerna med andra konkurrerande uppdrag. Och även om det säkert finns de i PR-branchen som säkert gärna fortsätteratt verka i det dolda så är det inte otänkbart att en ökad transparens också skulle bidra till en mer attraktiv bransch.

Men det är också en möjlig politisk vinnarfråga för socialdemokraterna. SPD har haft ökad öppenhet kring lobbyism som ett krav i sitt program under mer än ett decennium. Olaf Scholz drev igenom ett offentligt register över kontakter med det tyska regeringskansliet, i strid mot kristdemokraterna i CDU.

Magdalena Andersson kan göra det samma. Gå på offensiven för att minska korruptionsriskerna. Öppenhet om lobbying är viktigt i sak, och en politisk vinnarfråga när banden mellan Tidöpartiernas politik och PR-byråernas intressen med all säkerhet kommer att orsaka fler skandaler de kommande åren.

Framtidsdebatt och makt

Socialdemokraterna har presenterat ett framtidsarbete. Elva arbetsgrupper ska göra en ny samhällsanalys och föreslå hur partiet ska rusta sig för 2030-talet.

Det är ett viktigt arbete. Många duktiga personer ingår. Särskilt bra är att yngre generationer är starkt representerade.

Samtidigt: den som har varit med ett tag noterar att Socialdemokraternas partiledning inte kallar till någon mellankongress i slutet av detta år eller början av nästa, trots valförlust, behov av politisk omprövning och stora omvärldsförändringar. Dessutom ett Natobeslut taget enbart av partistyrelsen trots att den militära alliansfriheten har ett eget avsnitt i partiprogrammet.

Framtidsdiskussion är bra. Men nuvarande partiledning behöver se över den politiska inriktningen tidigare än på nästa ordinarie kongress 2025 och vara lyhörd för partimedlemmarna i det dagliga arbetet. Alltför hård maktutövning kan slå tillbaka i längden.

Kortsynt av EU att bara prioritera sin egen industri

 Många saker på EU-kommissionens dagordning de närmaste veckorna. En "Net-Zero Industry Act" med åtgärder som svar på USA:s Inflation Reduction Act. En "Critical Raw Materials Act" med konkreta mål för hur beroendet av Kina ska minska. Ett meddelande om den inre marknaden efter 30 år, troligen med ett avsnitt om konkurrenskraft.

Samtidigt försöker EU bygga partnerskap med utvecklingsländer, det som nu brukar kallas den globala södern. Inte minst i Afrika. Sådana inslag kommer att finnas i Critical Raw Materials Act, med strategiska partnerskap redan formulerade med bland annat Namibia. Nu kommer fler länder att nämnas.

Men fokus i till exempel Ursula von der Leyens linjetal (State of the Union) i höstas är att stärka tillverkningen inom EU. Det är naturligt, men kan bli för kortsiktigt. En tävlan mellan USA och EU vem som kan ge mest gröna subventioner kommer att missgynna utvecklingsländer som inte har tillnärmelsevis så stora ekonomiska resurser.

EU borde istället fokusera på värdekedjorna i sin helhet, och bygga starkare samarbete med länder som Marocko, Ghana, Tanzania, Kenya, Sydafrika liksom med länder i Latinamerika, även om det skulle innebära att en och annan fabrik byggs i sådana partnerländer och inte i EU. Svårt kanske att säga politiskt, men risken med den väg EU nu verkar ta är att gapet till den globala södern ökar ytterligare. Något som Kina kommer att utnyttja.

Sverige behöver en ordentlig säkerhetspolitisk debatt

Folk och Försvar har fått ihop en imponerande lista av talare till årets Rikskonferens. Däremot saknar jag de kritiska perspektiven i programmet. 

Med ett storkrig i Europa och en pågående Natoprocess finns det många frågor att diskutera. 

Borde inte Sverige ha en mer generös syn på att öka EU:s ekonomiska möjligheter att stödja Ukraina långsiktigt?

Hur ska det svenska försvaret bäst utformas? Är det givet att det ska vara helt efter önskemålen från Natos befälhavare för Europa, SACEUR? Borde vi inte först definiera våra egna intressen bättre i en ny säkerhetspolitisk verklighet?

Vad betyder det exempelvis för risker att utgöra "förtrupp" vid en eventuell kris i Baltikum, kanske redan innan Nato kommit fram till en gemensam linje? Förmågan att skydda svensk civilbefolkning kommer att vara låg under många år framöver, även vid ett medlemskap i militäralliansen. 

Hur förbereder vi oss bäst för olika framtidsscenarier, där konflikter mellan olika grupperingar i Ryssland efter Putin kan ge ett helt annat läge i vårt närområde än idag?

"Elefanten i Sälen", USA med en ny republikansk president, hur bör EU:s försvarsdimension se ut i ljuset av en sådan utveckling?

Behöver vi verkligen fortsatt dyr utveckling av svenskt stridsflyg som Natomedlemmar, eller är det bättre att köpa från hyllan?

Natos ökade engagemang i Asien, hur påverkar det Sverige?

I ett bredare perspektiv: Hur högt blir det utrikespolitiska priset för Natomedlemskapet, till exempel vad gäller Turkiet och arbetet för kärnvapennedrustning (som regeringen redan har tonat ned)?

Och vad är alternativet till snabbt Nato-medlemskap om priset för att få ett ja från Turkiet upplevs som för högt?

Se där några frågor som experter med en annan syn än "Pentagon-hegemonin" hade kunnat ge sina svar på om Folk och Försvar verkligen ville ha en allsidig belysning av säkerhets- och försvarspolitiken.

Historien skrivs om på Wikipedia

Någon som minns Primegate? 

Aftonbladet avslöjade år 2010 hur Svenskt Näringsliv gett pr-bolaget Prime i uppdrag att påverka Socialdemokraternas politik. Det handlade om synen på "tillväxt" i bred bemärkelse. Niklas Nordström och andra personer på eller nära Prime deltog i den socialdemokratiska debatten kring en rad samhällsfrågor utan att bakgrunden var känd. 

När det blåste som hårdast gick några till motattack. Sajten Makthavare.se pekade ut en påstådd källa till Aftonbladets avslöjande, en källjakt som Journalistförbundets ordförande kritiserade.

Primegate ledde till en omfattande debatt och till krav på ökad öppenhet. Jag var en av flera som bland annat föreslog att Sverige skulle följa andra länders exempel med öppenhetsregister, liksom att parterna borde skärpa sina etiska regler.

Trots uttalanden från partiföreträdare 2010 blev det inte mycket av det där. Karenstid för avgående statsråd och statssekreterare visserligen, en viktig men ändå begränsad reform.

Regeringen Löfven hämtade flera nyckelpersoner från pr-branschen, däribland en statssekreterare direkt från Prime utan att tidigare uppdrag redovisades. Niklas Nordström arbetar numera på Miltton Group som har många uppdrag åt ledande svenska företag. Och regeringen Kristersson anställde två dagar före julafton Joakim Jakobsson som statssekreterare i Statsrådsberedningen, efter att han via Nordic Public Affairs bidragit till att Liberalerna valde Nyamko Sabuni som partiledare istället för Erik Ullenhag.

Googlar man Primegate i dag kommer en sida på Wikipedia upp. Efter en kort beskrivning av affären finns ett stycke som uppenbarligen är tillagt av någon som vill skriva om historien. Nu beskrivs lobbyistskandalen som en intern maktkamp inom (S) där personer till vänster ville få mer inflytande. En illustration till hur Wikipedia i dag har blivit den plats där historia skrivs - med ojämna resurser. 

Sakta framåt i Egypten - men klimatförändringarna väntar inte

Jag läser slutdokumenten från klimatmötet i Sharm el-Sheikh, COP27. Symboliskt viktigt med en särskild fond för "loss and damage" men svaga texter i övrigt, till exempel om arbetsprogrammet för att minska klimatpåverkan ("mitigation work program") och utsläppshandeln (artikel 6).

Beslutet om arbetsprogrammet innehåller mängder av reservationer: "noting that the outcomes of the work programme will be non-prescriptive, non-punitive, facilitative, respectful of national sovereignty and national circumstances, and take into account the nationally determined nature of nationally determined contributions, and will not result in new targets or goals beyond those agreed in the Paris Agreement". De viktiga genombrotten i Glasgow förra året med åtaganden från många stater att få fram elbilar, stålproduktion med låga utsläpp, med mera, nämns inte explicit.

När jag blickar bakåt så har det skett många framsteg i det verkliga klimatarbetet sedan vi analyserade möjligheterna i FN:s klimatpanels inledande arbete. Jag laddar upp IPCC-rapporten om åtgärdsstrategier från 1990. Där underströk vi bland annat vikten av energieffektivisering och förnybar energi. Nu har kostnaden för vindkraft och solenergi sjunkit drastiskt och det får genomslag i länders energipolitik även av rena ekonomiska skäl.

Men att komma överens politiskt på global nivå är inte lätt. Författarna till uppföljningsrapporten om "Breakthrough Agenda" från Glasgow lyfter till exempel tanken om ett globalt avtal för energieffektiva produkter. Fullt rimligt men svårt inom ramen för de numera så formaliserade förhandlingarna inom klimatkonventionen, med starka inslag av det man brukar kalla "path dependency".

Partsmötena till klimatkonventionen är viktiga men det mesta händer i andra sammanhang, i "coalitions of the willing". Jag har nyligen skrivit en ECFR-rapport tillsammans med Anthony Dworkin hur samspelet mellan dessa två spår kan underlättas. Ett förnyat arbetssätt för IPCC kan vara en av många vägar.

Valanalyser behövs men lyssnar partierna?

Rädslan för brott kan avgöra valet, skrev jag 2007 och varnade för Sverigedemokraternas tillväxt. Det var inte många andra som gjorde det då, när partiet låg under 3 procent.

Hur många texter jag skrivit om riksdagsvalen är svårt att räkna. Här är några på engelska:

Nordic numbers (Inside Story 20 September 2018)

The Swedish model is still alive (Open Democracy 10 September 2018)

Sweden after the election (Friedrich Ebert-Stiftung, September 2010)

Sweden's Social Democrats: the test of failure (Open Democracy 2010) 

Sweden’s changing (Open Democracy 10 December 2009)

The future of the Swedish model (New Statesman 25 June 2009)

We still love the Swedish model (Open Democracy 18 September 2006)

Nu får jag frågor från utländska medier. Hur har andra partier reagerat på Sverigedemokraternas tillväxt? Vad skulle en moderatledd regering med stöd av (SD) betyda för utrikespolitiken och för det svenska arbetet i EU? Vilken roll spelar Nato-ansökan i valrörelsen?

Jag försöker svara efter bästa förmåga och skriver kanske något också under de närmaste dagarna. Men det börjar kännas en aning repetitivt, inte minst när det gäller den stora strukturella förändringen att många arbetare gått från vänstersidan till Sverigedemokraterna. Analysera kan man göra, visst, men att påverka till exempel LO-ledningen verkar svårare. Hur meningsfulla är långsiktiga valanalyser egentligen när partierna mest driver de frågor som "mäter bra" för stunden?

Ingen analys av Turkiet när partierna diskuterade Natoansökan

Nu har jag tagit del av det skriftliga underlag som regeringens säkerhetspolitiska analysgrupp fick inför rapporten 13 maj. Det är ännu mer torftigt än jag trodde. 

Till exempel var inte ambassaden i Ankara med bland de utlandsmyndigheter som tog fram skriftligt underlag till gruppen. Någon föredragning om Turkiet finns inte heller med på gruppens dagordningar. Urvalet av externa experter var också snävt med tonvikt på försvarsforskarna. 

Det är en sak om regeringen kände sig tvungen att agera snabbt när Finland bytte kurs. Men även då kunde analysen ha varit betydligt bättre och lyft fram både för- och nackdelar med ett Natomedlemskap tydligare. Dessutom fanns det aldrig någon möjlighet till verklig offentlig debatt av rapporten innan ansökan sändes in. Inte ens ett par veckor för utfrågningar med mera, bara en helg och en kort riksdagsdebatt.

Detta riskerar trovärdigheten framöver. Turkiets agerande lär inte bli den enda överraskningen.

Onyanserad Natoutfrågning i SVT

Nu har jag sett Natoutfrågningen i SVT i efterhand (hade förhinder i går). Tycker att Camilla Kvartoft och Alexander Letic gjorde ett bra urval av frågor. Håller däremot med om att programmet vunnit på bättre balans bland experterna och mer nyans i svaren.

Några exempel:

Jan Hallengren hävdade att Sverige i Nato inte skulle bli indraget om USA startar krig. Men om Trump angripit Iran och landet svarat - kanske efter ett par år - med t ex attacker mot USA-baser i Europa via ombud hade det varit svårt säga nej till art 5 förfrågan.

Gunilla Herolf talade om hur ensamt Sverige skulle vara med Finland i Nato utan att nämna EU-solidaritet, tyska uttalanden, Frankrike, Natos egenintresse att försvara vårt land.

Ingen expert (förutom i viss mån Agnes Hellström) nyanserade diskussionen om USA-kärnvapnen med konkreta exempel om t ex svensk Gripeneskort av B52:or och Nuclear Planning Group.

Tyvärr var även Försvarsmaktens representant undanglidande kring svåra frågor som effekten på totalförsvarspliktiga. Om vi sänder flyg i strid för att försvara Baltikum blir det förstås motattacker mot Sverige där plikten kan aktiveras.

Argumenten om försämrat militärstrategiskt läge för oss vid finskt Natomedlemskap men ej Sverige skulle jag gärna se utvecklade. Nato kommer även då ha starkt intresse av samarbete med oss.

Jag reagerade också på ett uttalande om att varje angrepp på ett Natoland skulle påverka oss och hela Europas säkerhet. Man kan inte bara tänka dagens Ryssland, många olika scenarier på 10 års sikt.

Däremot två viktiga saker som inte kommit fram så tydligt tidigare. Krister Bringeus har rätt, planeringen inom Nato avgörande. Därför svårt för en regering säga nej om vårt flygvapen redan planerats in för insatser i Baltikum t ex + knappast tid för riksdagsbeslut.

Insynen och delaktigheten i avgörande beslut är en annan viktig fråga som redan bekymrar mig efter värdlandsavtalet m.m. men där Agnes Hellström med rätta pekade på risker vid Natomedlemskap. Liksom effekterna på demokratisk styrning i stort.

Detta är bara några exempel, jag har inte resurser till längre text. Diskuterar detta på ideell basis. Men, som jag sagt tidigare, SVT anstränger sig, det är mer än man kan säga om en del andra redaktioner.

Frågorna om Nato som medierna inte ställt

En eventuell Natoansökan skulle vara ett historiskt beslut. Jag har skrivit tidigare om vikten av att regeringens analysgrupp ger en allsidig bild. Som tidigare journalist och chefredaktör är jag också förvånad över hur många aspekter som medierna inte belyst ordentligt.

Ta frågan om förbehåll. När Centerpartiet svängde 2015 var ett villkor att Nato inte skulle ha militärbaser eller kärnvapen på svensk mark. Hur ser partiet på det i dag? Sverigedemokraterna sätter upp villkor som tycks orealistiska, som att inte försvara Turkiet. Vad svarar Jimmie Åkesson om det? Och vad anser övriga riksdagspartier som vill ansöka, ska Sverige göra några förbehåll?

Eller kärnvapen i övrigt. Norges och Danmarks har ensidiga förbehåll mot att lagra kärnvapen i fredstid (som kom till under andra omständigheter än Sveriges situation idag). Men bägge länderna deltar i Natos gemensamma planering för användning av kärnvapen i  Nuclear Planning Group (NPG). Nato betecknar sig själv som kärnvapenallians, hur vill de svenska ja-partierna förhålla sig till exempelvis deltagandet i NPG?

Norge och Tyskland deltar i det viktiga Stockholmsinitiativet, men samtidigt kan tyska politiker vittna om svårigheterna att driva kärnvapenkontroll inom Nato, till exempel när det gäller åtaganden om att inte vara först att använda sådana massförstörelsevapen. Jens Stoltenberg har tillrättavisat Norge och betonat att Nato är en kärnvapenallians. Hur går det ihop med påståenden om att Sveriges möjligheter att arbeta för nedrustning inte skulle påverkas? Var är frågorna om detta till internationella och svenska experter på kärnvapennedrustning?

För inte så länge sedan skrevs det mycket om det stöd som USA redan i dag skulle ge Sverige vid ett angrepp. Detta är "okränkbart territorium", deklarerade Joe Biden på Gotland 2016. Hur ska man värdera det i dag? 

Hur påverkas det svenska militära försvaret av ett Natomedlemskap? Ska vi till exempel ha ett samordnat flygvapen med våra nordiska grannar? Vad betyder det för handlingsfriheten i en kris?

Vad innebär det att ingå i Natos planering för snabb respons till exempel vid ett ryskt anfall mot ett baltiskt land? Hur stor är den reella handlingsfriheten när det kan handla om timmar?

Och försvarsindustrin, är det givet att vi ska fortsätta satsa många skattemiljarder på Saabs utveckling av stridsflygplan, eller är det bättre att köpa "från hyllan" (t ex F35 som Finland gjort eller Eurofighter) och lägga pengarna på annan motståndskraft?

Vad blir de politiska effekterna om Finland går med i Nato men inte Sverige - för internationell politik men också för möjligheterna att påverka EU:s försvarssamarbete?

Vad vill partierna driva om vi blir Natomedlemmar - ordentligt ökad militär förmåga för EU (som Finland förordat men Sverige tvekat kring) eller inte?

Och mer allmänt:

Vad är skälen till den ojämna spelplanen för debatten, till exempel till att näringslivet satsat miljoner på Natovänlig opinionsbildning genom bland annat Stiftelsen Fritt Näringsliv? Under EMU-kampanjen uppmärksammades detta, men inte nu av någon anledning.

Jag har egna åsikter om säkerhetspolitiken som antagligen påverkar mitt urval av frågor, man kan ställa andra. Men grundfrågan kvarstår - varför har mediebevakningen (trots några lovvärda undantag) varit så torftig?

Natomedlemskap försvårar arbetet mot kärnvapen

Några rader om Natomedlemskap och kärnvapen efter påståenden att Sverige kan göra som Norge och hitta en "kärnvapenfri" väg till militäralliansen.

Alla Natoländer är bundna av alliansens kärnvapenstrategi som inte utesluter att vara först med att använda sådana vapen. Medlemskapet försvårar också att arbeta aktivt internationellt för kärnvapenkontroll, till exempel för att de aktuella länderna ska åta sig "no first use". Det finns en intressant rapport av tankesmedjan SWP om detta som kom nyligen apropå USA:s översyn av sin kärnvapenstrategi. SWP-författarna konstaterar att det är svårare för Norge att agera än för Sverige.

Norge har gjort en ensidig deklaration om att inte tillåta stationering av kärnvapen i landet under fredstid. Det finns ingen automatik i att Sverige kan agera på samma sätt i förhandlingar om ett medlemskap, och partier som Moderaterna har inte heller berättat hur de skulle vilja hantera frågan.

Hela den militära geografin i norra Europa skulle påverkas av ett eventuellt svensk/finskt medlemskap inklusive Arktis, Finska viken, försvaret av Baltikum. Det kräver en ny analys av läget, inte bara "Sverige kan göra som Norge". 

Om Finland skulle bli medlem får Nato en lång landgräns mot Ryssland inklusive mot baserna på Kolahalvön som har en avgörande strategisk betydelse för Moskva, inte minst på grund av kärnvapenubåtarna och "andraslagsförmågan". Detta skulle leda till ryska motåtgärder, därför skäl för Finland att välkomna Natobaser vilket även påverkar Sveriges situation.

Det har ibland hävdats att USA som Natos dominerande kärnvapenmakt inte skulle ha något intresse av att stationera kärnvapen i Sverige, men det bygger på den gamla militära geografin och på ett annat säkerhetsläge. Något ordentlig analys av vad den nya situationen betyder för USA:s kärnvapenhantering i Europa har inte synts till.

Dessutom är Nato nu på väg att förstärka sin militära närvaro i östra Europa. Det kommer också att påverka synen på norra Europa, särskilt om Finland och Sverige går med.

Alltså: det går inte att automatiskt tro att Sverige kan göra förbehåll mot kärnvapenbaser här. Vi vet inte heller vad de partier som vill se ett snabbt medlemskap anser. Att inte svenska politiker får fler frågor om sin syn på detta är ett svaghetstecken för medierna och för demokratin.

Fortfarande starka skäl mot Nato-medlemskap

Så här skrev jag i Aktuellt i Politiken 9 mars:

Ta inga förhastade beslut om Nato

Satans mördare. Olof Palmes ord är en god beskrivning av Rysslands brutala krig mot Ukraina. Den svenska regeringen har agerat bra och Magdalena Andersson visar tydligt ledarskap.

I svallvågorna av kriget hörs socialdemokratiska röster för en ”förutsättningslös diskussion” om Sveriges säkerhetspolitiska linje. Det är alltid klokt att fundera över sina ståndpunkter när verkligheten förändras. Däremot skulle det vara riskfyllt att byta kurs mitt i en kris. Säkerhetspolitiken behöver vara långsiktig och demokratiskt förankrad.

Trots kriget finns det fortfarande starka argument mot ett Natomedlemskap.

Vi vet inte hur världen och Sveriges närområdet kommer att se ut om fem eller tio år. Vad kommer efter Putin? Åt vilket håll utvecklas USA? Det är bara några år sedan Donald Trump var på väg att starta krig mot Iran och Nordkorea, blir han president igen och sitter i Vita Huset 2025?

Handlingsfrihet är därför fortfarande ett viktigt skäl för den militära alliansfriheten.

Sverige är dessutom i en annan situation än Ukraina. Framför allt är vi medlemmar i EU, som inte bara är ett ekonomiskt samarbete utan också en politisk union. EU-länderna har lovat varandra solidaritet mot yttre angrepp.

Det stämmer att dessa åtaganden inte är lika starka som Natos ömsesidiga försvarsgarantier, men det är ändå svårt att föreställa sig att Frankrike och Tyskland skulle låta bli att agera om ett EU-land angreps. En sådan passivitet skulle äventyra hela EU-projektet.

Och även om EU-sammanhållningen också kan hotas på sikt av populistiska rörelser och annat har unionen visat sig ha stor motståndskraft under många decennier. Läget i USA är mer osäkert. 

Visst, det är en svaghet att det svenska försvaret bantats medan Ryssland rustat upp. Det är bråttom att stärka motståndskraften, både militärt och civilt.

Samtidigt är Sveriges geografiska läge annorlunda än Ukrainas. Nato-länderna anser sig behöva svenskt territorium för att kunna försvara Baltikum. Därför kommer de med stor sannolikhet att agera vid ett angrepp mot Sverige.

Kärnvapenfrågan och Turkiets Nato-medlemskap är fortfarande argument mot en svensk anslutning. Sverige måste fortsätta att vara en stark röst mot massförstörelsevapen. Säkerhetspolitiken behöver vara bred och omfatta även till exempel demokratibistånd och klimatåtgärder – Rysslands krig finansieras av fossila bränslen. Det behövs en folklig mobilisering för fred, mänskliga rättigheter och miljö som ser sådana samband. Där kan arbetarrörelsen vara ledande.

Vi behöver också se mer positivt på att EU utvecklar sin förmåga till krishantering, även militärt. Det handlar bland annat om möjligheterna att leda insatser utan hjälp av USA. Parallellt med detta behöver EU bli bättre på att förebygga konflikter. Nu gäller det till exempel att undvika nya oroligheter i det forna Jugoslavien och att öka stödet till fattiga länder som kommer att drabbas hårt av ökade priser på råvaror och livsmedel.

Men visst har förutsättningarna delvis förändrats genom Rysslands hot och storskaliga krig. Vi måste noga följa vad som händer i Moskva. Troligen är sanktionerna från EU och andra stater hårdare än vad Putin förutsåg. På kort sikt ändrade det inte invasionsplanerna, men det borde göra Ryssland mer berett att hitta en väg till nedtrappning. Om ryska aggressioner fortsätter och Putins maktställning är ohotad om ett år måste man ifrågasätta hur långt EU:s makt räcker.

Hittills finns det goda skäl att stå fast vid partiprogram och partikongressbeslut. Ta inga förhastade beslut om Nato.

EU har tvekat för mycket om Putins regim

Vad hade hänt om EU varit tuffare mot Putins regim under 2000-talet, till exempel fortsatt sanktioner efter kriget i Tjetjenien och de kontinuerliga övergreppen på mänskliga rättigheter? Viktigt dra lärdomar av detta. Här några tidigare texter som påminnelser om utvecklingen över tid:

Tydlighet om mediefriheten bland annat mordet på den ukrainske journalisten Georgij Gongadze 2000. 

Russia - a challenge for the High Representative (2009) om oenighet inom EU. 

The Baltic Sea Strategy needs more teeth (2009), bland annat efter invasionen av Georgien 2008

Blunda inte för morden (2009) om mord på MR-advokater m.fl.

Mordet på Aleksandr Litvinenko (2006) 

Bara ord räcker inte, Carl Bildt (2006) 

Maktkamp i Moskva hotar demokratin (2003) om oligarker och korruption i Kreml.

Anna Lindh i april 2000: Stoppa kriget i Tjetjenien annars försämras relationerna med Väst

(Av någon anledning står det en felaktigt namn som författare på några av mina texter ovan, tror det beror på fel vid publiceringen på nätet hos Aftonbladet). 

FRA och Säpo anlitar pr-bolag med hemliga andra kunder

 "Om politik, teknik, medier och lobbyism", står det i beskrivningen av denna blogg. Det var länge sedan jag skrev om den fjärde punkten. Under detta år blir det förhoppningsvis mer.

Låt mig börja med en specifik men relevant fråga. Det är känt att stater ibland använder pr-företag för att påverka andra länders politik. Svenska bolag är tyvärr inte tillräckligt öppna vilka kunder de har.

Därför är det intressant att statliga myndigheter numera anlitar pr-företag i stor utsträckning utan att ställa krav på att de öppet redovisar sina kunder. Det gäller även myndigheter med ett särskilt ansvar för statens säkerhet. Även om inte pr-konsulterna sprider hemligstämplad information så får de breda kunskaper om hur myndigheterna fungerar och är med och skapar bilden av dem.

MSB har avtal med Gullers Group och med Prime PR för kommunikationstjänster i bred bemärkelse. Avtalen innehåller text om att företagen inte får ha andra uppdrag som påverkar objektiviteten vad gäller arbetet åt MSB. Däremot inte krav på att berätta vilka kunder man har.

Säkerhetspolisens avtal med Springtime-Intellecta AB omfattar bland annat "redaktionell kommunikation". Springtime är en stor pr-byrå med omfattande uppdrag kring påverkan. Avtalet har en artikel om att undvika intressekonflikter men företaget behöver inte berätta vilka andra man arbetar för.

Försvarets Radioanstalt har avtal med Intellecta Corporate AB som enbart tycks avse "Employer Branding", alltså hur en arbetsgivare framstår som attraktiv. Det är trots avgränsningen ändå en viktig del av hur FRA kommunicerar. Intellecta är en del av Springtime-Intellecta. FRA:s avtal har ett avsnitt om att motverka jäv men inte heller här finns något krav om öppenhet vad gäller övriga kunder. Det är värt att minnas hur pr-företag en gång i tiden agerade mot den så kallade FRA-lagen, utan att alla uppdragsgivare var kända (något som DN avslöjade 2009).

Dessa myndigheter har förstås andra sätt att bedriva säkerhetsskydd än avtalen. Ändå är det anmärkningsvärt att de anlitar pr-företag som inte vill berätta om sina övriga kunder. 

Vaktombyte i krishanteringen - men inte överallt

Få har skrivit om det, men efter den senaste regeringsbildningen har flertalet ansvariga för Sveriges pandemihantering lämnat sina poster. Redan tidigare slutade chefen för regeringens kriskansli. Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson har gått i pension. MSB:s chef Dan Eliasson lämnade efter sin resa till Kanarieöarna.

När Magdalena Andersson tog över rodret från Stefan Löfven den 30 november var det inte bara den högst politiskt ansvarige som lämnade in passerkortet till regeringsbyggnaderna. Statsministerns statssekreterare, Nils Vikmång, slutade också. Mikael Damberg, som haft ansvar för krishantering generellt, blev finansminister och hans statssekreterare Elisabeth Backteman lämnade sitt jobb. Kriskansliet flyttas till Statsrådsberedningen. 

Kvar på politisk nivå finns Lena Hallengren och hennes statssekreterare. Bland ledande tjänstemän Olivia Wigzell på Socialstyrelsen.

Och så naturligtvis statsepidemiologen. Ingen tycks hindra Anders Tegnell att fortsätta sin linje med tvärsäkra uttalanden och långsamt agerande.

Jag lägger ingen värdering i att många andra slutat. De har alla gjort ett hårt arbete, ibland framgångsrikt, i andra fall med väsentliga brister. För några har det varit naturligt att byta jobb. Nu finns förutsättningar för en nystart i statens krishantering.

Men att Anders Tegnell kan fortsätta som om inget hänt efter den stenhårda kritiken från Coronakommissionen är förvånande.

Pandemin visar varför beslutsfattare bör uppmuntra medarbetare att tala klarspråk

Coronakommissionens slutsatser om svensk senfärdighet ligger nära det jag skrivit tidigare, på denna blogg och i andra sammanhang. Betänkandet innehåller många andra saker, men när det gäller bristen på tidigt agerande finns det skäl att fundera på orsakerna.

Några av mina tidigare texter tar upp det ämnet:

https://mengstrom.blogspot.com/2021/04/varfor-underskattade-sverige-pandemin.html 

https://mengstrom.blogspot.com/2021/01/tidig-varning-ar-avgorande-for-god.html 

https://mengstrom.blogspot.com/2020/12/den-langsamma-starten-forvarrade.html

https://mengstrom.blogspot.com/2020/09/kriskansliet-tande-inte-varningslamporna.html

https://mengstrom.blogspot.com/2020/09/folkhalsomyndigheten-bromsade-starten.html

Jag har tidigare hänvisat till vad professor Bengt Sundelius skrivit om detta. Hans rekommendationer tål att upprepas:

"Policy makers do not like to think about potentially nasty and as yet purely hypothetical events since it is psychologically unsettling and because there are so many other pressing issues. However, if they do not lead the way in breaking through the natural tendency for organizations to ignore risks by demonstrating personal and sustained commitment to organizational preparedness, they should not expect much to happen in this regard."

och

"Consistently asking for candid reporting from advisers, including worst-case scenarios, is essential but not sufficient. Policy makers must also show by their attitudes and actions that they value those who bring them bad news or have the courage to argue unpopular viewpoints."

Värna mänskliga rättigheter även vid terrorhot

Vad ska en regering göra när det finns uppgifter om planerade terrordåd, och säkerhetsmyndigheter föreslår åtgärder som kan kränka mänskliga rättigheter?

David Omand, tidigare brittisk underrättelsechef, skriver intressant om sådana frågor i boken Securing the State. Han förespråkar en etik som respekterar grundläggande mänskliga rättigheter som förbudet mot tortyr, och beskriver samtidigt de svåra avväganden som regeringar ibland kan ställas inför.

Frågeställningen är inte teoretisk. Terrordåd har skett i Europa även efter att Omands bok kom ut 2010 (också i Sverige). Här i landet finns en debatt om de personer som anses vara säkerhetshot, men som inte kan avvisas till sina hemländer på grund av risken för övergrepp. Minnet finns kvar av egyptenavvisningarna 2001, då CIA tog över avvisningen av två terrormisstänkta män. De "diplomatiska garantier" mot övergrepp som regeringen utverkat från Egypten visade sig inte hålla.

Avvisningarna 2001 har fått hård och i många stycken befogad kritik. Vi skrev mycket om frågan när jag arbetade på Aftonbladets ledarsida. Däremot har diskussionen handlat alltför lite om det som David Omand tar upp, de svåra avvägningar som regeringar behöver göra.

Regeringen fick uppgifter 2001 om risk för terrordåd. De kom delvis från utländska myndigheter. Men enligt två förstahandskällor även från en annan svensk myndighet än Säpo. Detta har inte tidigare varit offentligt känt. (En tredje källa känner inte igen detta, men menar att de utländska myndigheternas uppgifter tidigare visat sig korrekta och att det inte fanns skäl att tvivla i detta fall.)

Regeringen bedömde underlaget som trovärdigt och hade svårt att säga nej när Säkerhetspolisen ville avvisa männen från Sverige.

De bägge männen har förnekat terrorplaner. Det finns fundamentala problem med denna typ av ärenden, där de anklagade inte har någon reell möjlighet att försvara sig.

Men beslutssituationen är svårare för regeringar än det kan verka i den allmänna debatten. Det finns till exempel inget faktastöd för att regeringen tog beslutet 2001 på grund av amerikanska påtryckningar, som det har hävdats, och ingen ansvarig utgivare har publicerat uppgifter som skulle stödja detta. Det uteslutar inte någon form av USA-påverkan, men avgörande för regeringens beslut tycks ha varit att man litade på uppgifterna om risk för terrordåd.

En annan intressant aspekt av egyptenavvisningarna är Statsrådsberedningens roll. Efter Wennerström-affären 1963 inrättade regeringen en tjänst som statsministerns statssekreterare. Tage Erlander kände sig sviken av att inte ha blivit informerad i tid, och ville säkerställa att någon i Statsrådsberedningen hade en stark roll i säkerhetsrelaterade frågor. Senare har personer som haft befattningen haft centrala roller för nationell säkerhet, till exempel Thage G Petersson under Bulltoftakapningen och sprängningen av den västtyska ambassaden. 

Pär Nuder var Göran Perssons statssekreterare 2001. Flera källor uppger för mig att han hade en central roll för avvisningarna av de bägge männen till Egypten. "Det betyder inte att Pär gjorde något fel", säger en källa. Det är ändå förvånande att statssekreterarens roll inte problematiserats mer, både i detta och i andra ärenden. Bör det till exempel föras ordentliga anteckningar om vad hon eller han gör, som lär vara fallet med den nationella säkerhetsrådgivaren i USA?

Dilemmat att förebygga terrorhot och samtidigt respektera mänskliga rättigheter finns kvar. För min del anser jag fortfarande att regeringen inte borde ha litat på garantierna från Egypten 2001 och att Säpo gjorde allvarliga misstag när CIA tog över avvisningen. Sverige ska inte avvisa människor som riskerar tortyr. Men att låtsas som att besluten är enkla är inte rätt väg. 

(Denna text bygger liksom ett antal tidigare inlägg delvis på samtal som jag fört under en längre tid med personer som har lång erfarenhet av statlig styrning vad gäller nationell säkerhet, inför en kommande bok och fler blogginlägg.)

Utred underrättelsemisslyckandet i Afghanistan

Redan i maj evakuerade Frankrike 600 afghaner som samarbetat med landet. Det skedde utifrån en pessimistisk analys av vad som skulle hända när amerikansk militär lämnade. Andra länder, inklusive Sverige, agerade inte lika snabbt.

Talibanernas maktövertagande och kaoset vid Kabuls flygplats har lett till en debatt i länder som Tyskland och USA om kvaliteten på underrättelserna. "Regeringen, underrättelsetjänsterna och våra internationella partners felbedömde situationen", säger till exempel den tyska socialdemokratiske förbundsdagsledamoten Uli Grötsch. Underrättelsetjänsten BND får kritik från fler håll.

Hur såg det ut i Sverige? Det är svårt att finna någon omfattande debatt om hur MUST och samordningsfunktionen SUND skött sina uppgifter. Sverige tycks ha blivit lika överrumplat som många andra av talibanernas frammarsch. 

De senaste dagarna har många på UD, i Försvarsmakten med mera gjort stora insatser för att evakuera människor från Afghanistan. Det är viktigt att lyfta fram det som fungerat bra i kriser och dra lärdomar av det. 

Men detta får inte skymma behovet av en ordentlig utredning om bristen på agerande i ett tidigare skede. Berodde det på alltför stor tilltro till amerikanska underrättelser, något som jag skrivit om tidigare och som flera av mina samtalspartners under åren har lyft fram? Eller var det en lojalitet till den amerikanska strategin i Afghanistan, trots att USA tycks ha brustit i informationen till allierade och samarbetsländer om vad som var på gång?

(Denna text bygger liksom ett antal tidigare inlägg delvis på samtal som jag fört under en längre tid med personer som har lång erfarenhet av statlig styrning vad gäller nationell säkerhet, inför en kommande bok och fler blogginlägg.)

Snart börjar den politiska hösten

Ordentliga satsningar mot segregationen. Bättre krisberedskap. Kritisk granskning av pr-kampanjer. 

Många av de frågor jag skrivit om under våren hos Altinget är fortfarande aktuella inför den politiska hösten. Här är några exempel:

”Jättesatsningar på elcyklar och solceller kan vara bra, men det sticker i ögonen när Miljöpartiet inte slagits lika hårt för anslagen för social sammanhållning – samtidigt som man drivit fram ett historiskt stort flyktingmottagande. Att prioritera investeringar mot segregationen är alltså bland det bästa som Miljöpartiet kan göra för miljön och trovärdigheten. Annars kommer statsrådsansvaret för frågorna mer att vara en belastning än en tillgång.” (Märta Stenevis strategi är rätt men pengarna saknas)

”Den ekonomiska vårpropositionen innehåller inga ordentliga satsningar mot segregationen, trots att pandemin slagit särskilt hårt mot utomeuropeiskt födda. Ändå är integrationen en avgörande framtidsfråga. Skyttegravarna är tyvärr kvar i den svenska debatten. Det behövs ett nytt initiativ som kan ligga till grund för en samlad politik efter nästa val med brett parlamentariskt stöd. Svenska politiker borde lära av Angela Merkels integrationspolitik, som utgår från verkligheten och inte bara från ideologi.”

(Sverige kan lära av Angela Merkels integrationspolitik)

”Kanske hade Kriskansliet hos Mikael Damberg haft bättre omvärldsbevakning av pandemins tidiga skede om det skett en ordentlig svensk analys av Fukushimakrisens första vecka. Kanske hade Statsrådsberedningen agerat annorlunda mot covid-19 om framgångsfaktorerna vid terrordådet 2017 utvärderats bättre. Det vet vi inte, men däremot att möjligheterna att dra lärdomar inte utnyttjats tillräckligt. Fukushima, elavbrottet på Forsmark 2006 och Covid-19 lär oss också att beredskapen måste stresstestas betydligt tuffare. Planer på papper och teoretiska modeller stämmer sällan i en verklig kris.” (Fukushima visade Sveriges behov av permanent krisgranskning) 

"Jag älskar innovationer, har varit chefredaktör för Ny Teknik. Ingenjörerna på SSAB, L AB och många andra håll gör ett fantastiskt jobb. Sverige har lång tradition och hög kompetens när det gäller malm och stål. Det är rimligt med statligt innovationsstöd på detta område och möjligheterna borde vara goda. Men de goda nyheterna i sak borde räcka, utan överdrifterna i kommunikationen.

Det blir ännu tydligare på andra områden som till exempel elektrobränslen och plastreturraffinaderier, oprövad teknik med enorma behov av el där Sveriges konkurrensfördelar inte är givna.

Ibland krävs det lite dissonans i hallelujakören för att upptäcka hinder i tid. Färdplanerna för olika branscher genom regeringsinitiativet Fossilfritt Sverige har många goda inslag, men det behövs också en oberoende utvärdering av vad som är realistiskt och önskvärt. När ledande beslutsfattare okritiskt köper pr-kampanjernas budskap uppstår ett antal risker." (Goda klimatnyheter blir inte bättre av överdriven PR)