Lärdomar av Transportstyrelsen

Det är valrörelse och antagligen inte bästa tiden för sansad debatt om lärdomar från it-haveriet på Transportstyrelsen. Till exempel kräver den politiska logiken att den moderata ordföranden för KU går till hårt angrepp mot Stefan Löfven, trots att underlaget för detta är tunt i KU:s betänkande. Här ändå ett försök att dra några lärdomar, utifrån detta fall och andra som jag skrivit mycket om tidigare (bland annat på Aftonbladets ledarsida).

Det saknas bra sätt att systematiskt lära av myndigheters misstag. Konstitutionsutskottets huvuduppgift är att granska statsrådens tjänsteutövning. Därför blir fokus en dag som denna på regeringens agerande. Det är naturligt och en viktig funktion för KU. Däremot vore det synd om bakgrunden till Transportstyrelsens misstag föll i skymundan. Här finns viktiga lärdomar om ledning och kultur på myndigheter. Det borde också ske en ordentlig granskning av Säkerhetspolisens agerande. Både Thomas Bulls utredning och KU:s betänkande visar att det finns goda skäl att ifrågasätta Säpos kommunikationsförmåga och långsamhet att agera (se t ex s.389 i KU:s betänkande om att det tog minst fyra månader innan Säpos tillsyn kom igång på allvar och att varningarna till Transportsstyrelsen inte var tillräckligt tydliga).

Oklarheter mellan regering och myndigheter är en återkommande brist. Det är tydligt i det här fallet hur huvudansvaret ligger på myndigheten Transportsstyrelsen och den dåvarande generaldirektören. Det framgår samtidigt att dialogen med Näringsdepartementet inte fungerade särskilt bra. När det gäller Säkerhetspolisen illustrerar it-skandalen det som märkts många gånger tidigare. De möten där Säpo informerar Justitiedepartementet om aktuella frågor är en märklig form, där regeringen i efterhand ofta får ta ett större politiskt ansvar än vad som egentligen är motiverat utifrån var det formella ansvaret ligger (inte minst i media). KU konstaterar när det gäller Transportstyrelsen att ingen säkerhetsmyndighet begärde att regeringen skulle vidta åtgärder i frågan.

Organisation och rutiner garanterar inte rätt informationsspridning. Vare sig KU-betänkandet eller medierna har beskrivit den enorma mängd information om säkerhetshot som regeringskansliet har att hantera. Säkerhetspolisen får ständigt nya uppgifter om terrorhot. Till detta kommer andra säkerhetshot, som spionage, liksom underrättelseuppgifter inte minst från FRA. Det måste ske en sortering av information på olika nivåer. Statsministern kan inte informeras om allt, det blir en överbelastning av systemet. Det märkliga med Transportstyrelsen är att ansvariga departement inte informerade statsministerns statssekreterare åtminstone i början av år 2016, när det blev tydligt hur allvarligt läget var. Statsministern har det yttersta ansvaret för rutinerna, men det blir orimligt när KU även ger honom ansvar för att rutinerna inte följs. Här binder Moderaterna ris åt egen rygg för den dag då Sverige eventuellt på nytt får en moderat statsminister genom sina hårda angrepp mot Stefan Löfven.

Slutligen: skulle en större organisation i Statsrådsberedningen med ett nytt sorts nationellt säkerhetsråd, enligt Ulf Kristerssons förslag, ha förbättrat hanteringen när det gäller Transportstyrelsen? Det är jag inte säker på. Erfarenheter från USA och Storbritannien är att information ändå kan fastna på vägen. Det finns andra skäl att förstärka regeringskansliets styrning av säkerhetsmyndigheterna med starkare samordning i SB, men det är ingen dundermedicin.

Så kan (S) vända trenden

Presentera fler rejäla välfärdsreformer. Ta fram en trovärdig plan mot segregationen. Lyft utrikespolitiken i valrörelsen och ge Margot Wallström en tydligare roll. Tänd blåslampan i granskningen av allianspartiernas politik. Det är några sätt för (S) att vända den negativa trenden i opinionsundersökningarna, senast i dagens SCB-mätning.

Först några utgångspunkter:

* Mycket kan fortfarande hända fram till valet den 9 september. Väljarna är mer lättrörliga än förr. Sociala medier har skapat nya förutsättningar, vilket delvis förklarar de stora svängningar som skett i andra länder. Kriser i omvärlden eller stora händelser i Sverige kan inträffa. Det är riskfyllt för partistrateger och politiska kommentatorer att bli fixerade vid mätningar och spelteorier om regeringsbildningar. Den viktigaste analysmetoden är att undersöka väljarnas verklighet och lyssna på dem i personliga möten.

*  Sverigedemokraternas kraftiga ökning (från 5,1 procent i SCB dec 2009 till 18,5 nu) hänger samman med väljarnas syn på invandring och integration. Att försöka bortförklara detta är kontraproduktivt. Visst finns det också samband med osäkerhet inför globaliseringen, utvecklingen på landsbygden, och misstro mot det politiska systemet, men en grundfaktor är att många tappat tilltron till de övriga partiernas förmåga att hantera flyktingmottagande och integration. Att återfå det förtroendet är inte enkelt, men nödvändigt för att bryta (SD):s uppgång.

* Socialdemokraternas nedgång är del av en europeisk trend, men inte ödesbestämd. Faktorer som gynnat svenska (S) finns fortfarande kvar, som samarbetet med en stark fackföreningsrörelse. Det finns risk för fortsatt nedgång, men också möjligheter att bryta den nuvarande trenden (se nedan).

* Valet handlar om hela nästa mandatperiod, fyra år, inte bara om regeringsbildningen i höst. Partierna behöver tänka mer långsiktigt, även på sin ställning inför valet 2022. Ett nyval under mandatperioden kan inte uteslutas.

Sedan några punkter specifikt om Socialdemokraterna. Vad kan Stefan Löfven och andra i partiledningen göra i det här läget?

1. Använd de starka statsfinanserna till fler ordentliga välfärdsreformer. Mycket har redan gjorts under mandatperioden. De senaste veckorna har det kommit ett antal bra vallöften. Men fortfarande finns ekonomiskt utrymme och politiskt behov av en "game-changer", en reform som verkligen upplevs göra skillnad. En alltför försiktig budgetpolitik kan ha ett högt pris. Kanske dags för en ordentlig tandvårdsreform?

2. Ta fram en trovärdig plan för bättre flyktingmottagande och integration. Det som gjorts hittills är vällovligt men otillräckligt och dagens kommunikation fungerar inte (till exempel får den som frågar om integration på partiets webb bara svar om flyktingmottagande och generellt om jobb). Frågorna försvinner inte från valrörelsen även om huvudbudskapet från (S) blir välfärd. Det var ett allvarligt misstag 2014 att försöka definiera bort integrationsfrågorna. Stefan Löfven skriver i Aktuellt i Politiken om "massiva investeringar". Det är hög tid att presentera dem.

3. Man vinner inte val på utrikespolitik, brukar det heta (även om det inte är helt sant, tänk på valet 1968). Läget i omvärlden är osäkert. Det kan bli fred - men också krig - på den koreanska halvön, en konflikt där Sverige redan gjort stora insatser. Spänningen har ökat mellan Israel och Iran. Ett globalt handelskrig hotar efter Trumps strafftullar. Socialdemokratin har högt förtroende i utrikes- och säkerhetspolitiken samtidigt som skillnaderna är stort i förhållande till allianspartierna och (SD). Lyft de frågorna, vilket också förstärker skälen för att Margot Wallström bör synas mer i valrörelsen. Finansministern är alltid viktig, men nu och fram till valet är "Mer Margot, mindre Magda" en bra paroll.

4. Granska allianspartierna hårdare. Det behövs större ihärdighet i kritiken av exempelvis de borgerliga partiernas budgetpolitik. Liksom av EU-politiken. LO och Tankesmedjan Tiden har föredömligt lyft fram det systemskifte som det kan innebära om Ulf Kristersson blir statsminister. Fler sådana granskningar behövs, liksom ett mer kraftfullt opinionsbildande arbete. Lär till exempel av hur de borgerliga partierna tillsammans med intresseorganisationer systematiskt kritiserade (S) budgetalternativ inför valet 2010.

5. Mobilisera. Självklart, kan det verka, men efter de senaste veckornas interndebatt verkar humöret bland valarbetarna inte vara det bästa. Sverigedemokraternas framgångar kan bland annat förklaras med deras intensiva arbete med mobilisering av aktivister. Den socialdemokratiska partiledningen behöver bli tydligare (se punkt 1-3) och skapa ordentliga konflikter på motståndarnas planhalva (punkt 4).

Rörligheten bland väljare är som sagt större än tidigare. Gamla sanningar om sambandet mellan SCB:s majmätning och valresultatet gäller sannolikt inte längre. Socialdemokraterna befinner sig i ett svårt läge, men det är inte hopplöst.

Ideologiska skillnader om EU borde märkas i valrörelsen

Hur ska Sverige agera mot gifter i arbetsmiljön och naturen? Vad händer med jämställdheten i framtidens Europa? Vem ser till att vi inte blir lurade när vi köper varor eller tjänster på nätet?

Många sådana frågor avgörs i EU där regeringarna gemensamt har stor makt. En tredjedel av svenska lagförslag har sitt ursprung i EU-beslut. Därför är riksdagsvalet den 9 september också ett EU-val. Ändå är det som vanligt tyst om de europeiska frågorna i de stora partiledardebatterna och medieenkäterna.

EU-kommissionens Stockholmskontor har gjort en god insats för att belysa skillnanderna mellan partiernas europapolitik. På Europaportalen finns artiklar om huvuddragen och här finns inspelningar av presentationerna.

Jag har inte möjlighet att nu göra en längre analys av alla partier. Några reflexioner bara om Moderaterna, eftersom Ulf Kristersson är alliansens statsministerkandidat.

Ulf Kristersson använde positiva ord om EU-projektet och hamnade inte i någon populistisk "ta tillbaka makten från Bryssel"-retorik. Han talade istället om Unionens relevans för att lösa gemensamma problem: "Min uppfattning är att EU gör alldeles för lite på de områden där unionen på allvar borde spela en avgörande roll. EU ska varken vara magrare, vassare, bredare, djupare, coolare eller roligare. EU ska vara relevant."

Det är ett konstruktivt sätt att se på misstron mot EU-projektet och hur beslutsfattare kan vända det. Men vad är det då egentligen Moderaterna vill göra?

Ulf Kristersson listade sex prioriterade områden: fred och säkerhet, miljö och klimat, frihandel och konkurrenskraft, forskning och utveckling, lag och ordning, migration. Inga stora överraskningar där.

Mer intressant är beskrivningen av konkurrenskraft och inre marknad. "Minska den europeiska regelbördan och krånglet för europeiska företag", sade moderatledaren och fortsatte: "Vi ska samtidigt sätta stopp för svensk `gold plating´." Ulf Kristersson ställer sig därmed bakom en inriktning som näringslivets organisationer i Bryssel länge har drivit. Färre begränsningar för företagens agerande på den inre marknaden. I praktiken betyder det lägre ambitioner när det gäller lagstiftning på områden som miljö, konsumentskydd och hälsa.

I denna retorik betyder "gold plating" att medlemsländerna går längre än gemensamma EU-regler, till exempel för att skydda miljön. Detta vill alltså Ulf Kristersson sätta stopp för. Sverige ska ligga på miniminivån, inte bara i flyktingpolitiken utan generellt. Han underströk både det och arbetet med att "minska regelbördan" i frågestunden efter sitt tal, så meningarna var knappast någon slump.

När det gäller miljö väljer Moderaterna att enbart lyfta fram klimatet. Inget om farliga ämnen, där partiet historiskt gjort motstånd mot ambitiösa kemikalieregler, inget om biologisk mångfald, hav eller luftkvalitet i städer. Klimatpolitiken ska vara kostnadseffektiv, menar Ulf Kristersson. Det brukar ofta betyda åtgärder någon annanstans. Inget om att EU ska gå före globalt.

Det finns också positiva inslag i moderatledarens presentation, till exempel fördubblade satsningar på forskning och utveckling och ett strategiskt resonemang om hur ett relativt litet land kan påverka EU-samarbetet. Fältet borde ändå vara öppet för en ideologisk diskussion om EU mellan höger och vänster, där frågan fortfarande är synen på marknaden: en inre marknad där inte politiker lägger sig i så mycket, eller ett bredare samarbete som ger resultat i medborgarnära frågor som hälsa, miljö och konsumentskydd.

Arbetsvillkor, jämställdhet och arbete mot diskriminering borde också höra till debattämnena. Ulf Kristersson säger inte nej till diskussioner om sociala frågor inom EU, till exempel sociala toppmöten, men vill inte se bindande åtgärder. Inte ett ord om till exempel arbetsmiljön där bindande EU-krav har stor betydelse för att inte löntagare i olika länder ska spelas ut mot varandra.

Om de rödgröna partierna växlade upp i EU-politiken skulle det kunna bli en spännande europadiskussion inför valet. Medierna har också ett ansvar för att ge EU-frågorna den plats de förtjänar.

Gör arbetsmiljön till valfråga

Kvällens partiledardebatt i SVT har fyra huvudämnen. Arbetsmiljön är inte något av dem. Ändå angår frågan miljontals löntagare.

Sjukdomar på grund av stress har ökat kraftigt, inte minst bland kvinnor. Det visar statistik från Arbetsmiljöverket. Många oroar sig för fysiska skador på jobbet, särskilt unga med osäkra anställningar. Problemen finns i många yrken och drabbar LO-medlemmar liksom tjänstemän  (inklusive mediebranschen).

Sveriges Televisions prioriteringar är inte unika. Det är sällan arbetsvillkor får någon framträdande plats i politisk medierapportering, eller finns med som alternativ när väljarna tillfrågas om sina viktigaste frågor.

Samtidigt finns konflikter som borde vara journalistiskt intressanta att skildra mer utförligt. Till exempel Svenskt Näringslivs vilja att försvaga de regionala skyddsombuden. Eller Moderaternas förslag i sin budgetmotion om att stoppa satsningen på arbetsmiljöforskning.

Det mänskliga priset för dålig arbetsmiljö är högt, och skäl nog att lyfta fram frågan tydligare. Dessutom rymmer den fler dimensioner.

En av dem är kopplingen till innovation och tillväxt. Forskning visar samband mellan god fysisk arbetsmiljö och hög produktivitet. Att satsa på arbetsmiljön kan alltså även vara ekonomiskt fördelaktigt för ett land.

Ett annat är sambandet mellan yttre och inre miljö, något som Olof Palme lyfte fram i den svenska miljöpolitikens barndom men som sedan delvis försvunnit i debatten. Ta den aktuella frågan om plast till exempel, där slarvig återvinning i länder med dålig arbetsmiljö bidrar till skador på både arbetare och på världshaven.

Ett tredje är arbetsmiljö som en internationell fråga, underskattad i traditionell diplomati men viktig både av solidaritetsskäl och för transnationella företags trovärdighet. Här kan Sveriges agerande i EU ha särskilt betydelse för att påverka villkoren på den inre marknaden och för att göra arbetsvillkor till en tydligare del av unionens internationella relationer.

Arbetsmiljö rymmer många angelägna berättelser och påverkar de flesta svenskars vardag. Det är dags att det märks mer i både politisk debatt och mediebevakning.

Historiska framgångar för Miljöpartiet

Miljöreformerna den här mandatperioden är långtgående. Här har Miljöpartiet verkligen gjort skillnad. Det är märkligt att politiska journalister inte verkar inse det.

Statsvetare brukar peka på några perioder i miljöpolitikens moderna historia då det skett stora framsteg. Under andra halvan av 1960-talet tillkom miljöskyddslagen och Naturvårdsverket inrättades. De stora miljöpropositionerna år 1988 och 1991 innehöll många förslag som idag hyllas internationellt, bland annat en ökad användning av ekonomiska styrmedel och avveckling av freonerna som förstörde ozonskiktet. Producentansvar och bättre återvinning kom till på 1990-talet, följt av miljöbalken, miljömålssystemet och gröna framgångar i EU.

Det har naturligtvis skett mycket annat, inklusive under 2000-talet. Men när den nuvarande mandatperioden går mot sitt slut finns det skäl att ge den rödgröna regeringen rätt. Miljöarbetet har tagit stora steg framåt under de senaste fyra åren.

Några exempel:

* Kraftig höjning av miljöbudgeten.

* Ett klimatpolitiskt ramverk med klimatlag, nya klimatmål, och oberoende utvärdering genom ett klimatpolitiskt råd.

* Höjda ambitioner för inköp av skog med stora naturvärden.

* Pådrivande internationellt arbete bland annat för havsmiljön.

* Miljöskatt på flygresor.

* Ökad miljöstyrning i fordonsbeskattningen genom bland annat bonus-malus-systemet.

* En rad reformer för en grönare finanssektor.

Det går att göra listan betydligt längre. Miljöpartiet har fått igenom en lång rad av sina prioriterade frågor, inte minst under det senaste året.

Visst har de gröna också haft motgångar. Margit Silberstein påminde i veckan på DN:s ledarsida om Förbifart Stockholm, Bromma flygplats och Vattenfalls brunkol i Tyskland. Däremot är det okunnigt av SVT:s tidigare inrikespolitiska kommentator att påstå att skillnaderna mellan partierna är mindre i dag än för några år sedan. Tvärtom ser vi en hård inrikespolitisk strid när tjusiga ord ska omsättas i åtgärder, som flygskatten eller skyddet av biologisk mångfald i skogen.

Miljöpartiet har tyvärr inte prioriterat det strategiska alliansbyggandet med nyckelländer inom EU eller i andra delar av världen. Sammantaget är det ändå ingen tvekan om att partiets regeringsmedverkan gett resultat. Om tio år kommer perioden 2014-2018 att beskrivas som en av framgångsperioderna för svensk miljöpolitik, och som en grön skördetid för det parti som bildades år 1981. Flyktingpolitiken är en annan historia, liksom vilket stöd Miljöpartiet har år 2028.

Inga enkla lösningar mot terrorn

Moderaterna gjorde ett utspel i fredags som inte verkar ha kommenterats särskilt mycket. Inför årsdagen av attentatet på Drottninggatan krävde den rättspolitiska talespersonen Tomas Tobé ändringar av lagen om särskild utlänningskontroll för att motverka framtida terrordåd. Det handlar om personer som anses utgöra allvarliga säkerhetshot och där det finns beslut att utvisa dem från Sverige. Svenska Dagbladet (som hänvisar till TT) skriver: "Om det inte går att verkställa utvisningen kan personen få ett tillfälligt uppehållstillstånd med anmälningsplikt. Moderaterna vill att lagen omedelbart ses över i skärpande riktning i syfte att göra det möjligt att utvisa sådana personer eller hålla dem i förvar."

Rakhmat Akilov är uzbekisk medborgare. Med dagens praxis är det inte självklart att han hade utvisats om gränspolisen hittat honom efter att ansökan om uppehållstillstånd avslagits. Ofta anses det finnas hinder för utvisningar till diktaturens Uzbekistan. Det gäller vid den normala asylprövningen, som i Akilovs fall, och skulle sannolikt också vara fallet vid prövningar enligt lagen om särskild utlänningskontroll.

Det finns goda skäl att inte utvisa personer till länder där de riskerar tortyr, även när det finns misstankar om terrorplaner. Andra länder använder sig av diplomatiska garantier för att ändå göra det. Sverige övergav den linjen efter den kritiserade avvisningen av två egyptier, Ahmed Agiza och Mohammed Alzery år 2001. Frågan efter fredagens utspel är om Moderaterna nu är på väg att ändra sin uppfattning i denna fråga och mjuka upp praxis om verkställighetshinder.

Det var ingen enkel fråga som den dåvarande socialdemokratiska regeringen hade att hantera år 2001. Säkerhetspolisen pekade på risker för terrordåd och presenterade ett underrättelsematerial från utländska och svenska myndigheter som verkade övertygande för beslutsfattarna (Agiza och Alzery har förnekat terrorplaner).

Just därför att beslut är svåra är det viktigt med tydlighet om principer innan frågorna ställs på sin spets. Sverige bör även framöver säga nej till användningen av diplomatiska garantier för att underlätta verkställighet av utvisningar.

Vi som håller fast vid en sådan linje behöver samtidigt fundera över en situation där det finns  personer i Sverige som har fått avslag på asylansökan, bedöms vara säkerhetshot men som inte kan utvisas. Detta är ett reellt problem.

Att hålla sådana personer i särskilda förvar under lång tid, i princip utan tidsgräns, ter sig både moraliskt tveksamt och praktiskt svårt. Å andra sidan är det osäkert om dagens anmälningsplikt och övervakning räcker.

Runar Viksten, som utrett Säpos hantering av underrättelserna om Rakhman Akilov, vill se ett antal lagskärpningar för att undvika framtida terrordåd, bland annat för att underlätta spaning på terrormisstänktas elektroniska kommunikationer. Tomas Tobé framförde även sådana förslag i fredags.

När jag arbetade på Aftonbladets ledarsida kritiserade vi bristande rättssäkerhet vid elektronisk övervakning. Ett sådant exempel var "FRA-shoppen", att Säpo och andra myndigheter kunde beställa signalspaning från FRA utan domstolsbeslut.

Jag anser fortfarande att det bör finnas starka skäl för övervakning och att systemen måste vara rättssäkra. Det var ett positivt steg när Försvarsunderrrättelsedomstolen inrättades och det blev bättre ordning på den spaning som FRA bedriver. (Däremot behöver Säpos användning av signalspaning från utländska myndigheter regleras tydligare.)

I dagens läge är det inte orimligt att underlätta domstolsbeslut om övervakning av personer som misstänks planera terrordåd, inte minst av dem som saknar tillstånd att vara i Sverige. Centralt är i så fall att tillsynsmyndigheter som Datainspektionen får bättre förutsättningar för sin granskning än i dag.

Med detta sagt finns det naturligtvis mycket annat som behöver göras mot terrorn, inte minst på den förebyggande sidan. Jag har skrivit om det många gånger tidigare. Men enbart det förebyggande räcker inte.

Fördöm Turkiets angrepp mot Afrin

Turkiets angrepp mot den kurddominerade staden Afrin i Syrien fortsätter. I går träffades stadens enda sjukhus av bomber och minst nio personer ska ha avlidit, rapporterar nyhetsbyrån AFP. Turkiet förnekar anklagelserna och kommer med den föga trovärdiga påståendet att offensiven in i Syrien "has been conducted without harming any civilians, innocent people and the environment”.

Det är svårt att förstå varför den svenska regeringen håller så låg profil i denna fråga. Turkiets angrepp är uppenbart oproportionellt och folkrättsstridigt. Regeringen bör snarast fördöma attackerna som drabbar civilbefolkningen och kräva en oberoende undersökning av uppgifterna om Turkiets flygbombningar mot civila mål, inklusive sjukhuset i Afrin och Röda halvmånens kontor. Vårt medlemskap i FN:s säkerhetsråd respektive EU:s samarbete med Turkiet kring flyktingar får inte innebära att den svenska utrikespolitiken tystnar.

Lästips

Jag har nu återupplivat min engelskspråkiga blogg som du hittar på adressen matsengstrom.wordpress.com. Det senaste inlägget handlar om Kanadas ambitiösa miljöpolitik och möjligheterna att stärka samarbetet mellan EU och det nordamerikanska landet, under titeln Canada and Europe can show green transatlantic leadership.

Min personliga hemsida har fått en ny design. Där finns bland annat länkar till ett urval av mina texter i andra sammanhang.

Säg inte nej till rimliga arbetsvillkor i Europa

Vi behöver EU för att stå emot när utländska investerare letar efter länder där tillverkningen är billigast. Det var budskapet när jag för ett antal år sedan intervjuade en av fackföreningsledarna i Slovenien. Den gången var det ett sydkoreanskt bilföretag som försökte spela ut olika länders regeringar mot varandra för att slippa krav på drägliga arbetsvillkor. Bolaget ville ha tillgång till EU:s inre marknad, men gillade inte fackföreningar.

EU hindrar investerare som det sydkoreanska företaget från att strunta i regler om arbetstid eller arbetsmiljö. De gemensamma reglerna har gjort det svårare att konkurrera med usla arbetsvillkor eller miljökrav. Visst finns det fortfarande skillnader, men utan unionen skulle det lätt kunna bli en tävling mot botten, inte minst i länder med svaga fackförbund.

Mot den bakgrunden är det svårt att förstå hur den svenska riksdagens arbetsmarknadsutskott nyligen så kategoriskt kunde förkasta EU-kommissionens nya förslag för tydliga och förutsägbara arbetsvillkor. Ordföranden Raimo Pärssinen (S) och hans kollegor från alla riksdagspartier menade att förslaget inte bör beslutas på EU-nivå. Riksdagen beslutade i torsdags att skicka ett motiverat yttrande i saken till EU-kommissionen med hänsyn till subsidiaritetsprincipen.

Visst finns det tveksamheter i kommissionens förslag, som regeringen också konstaterat i sin mer balanserade fakta-PM. Ändå behövs gemensamma minimiregler på arbetsmarknaden för att undvika att de svagaste utnyttjas i en global ekonomi. Många som har tillfälliga jobb hamnar utanför dagens skyddsbestämmelser och kan få bättre villkor med det nya direktivet. Europafacket välkomnar stora delar av förslaget och vill snarare se skärpningar.

Ett argument emot förslaget är att det skulle kunna försvaga de svenska kollektivavtalens ställning. Här finns det skäl att se upp, men liknande förhandlingar har tidigare slutat bra. Svenska fack har inte tvekat att använda EU-lagstiftning för att stärka löntagares rättigheter i andra fall, till exempel när det gäller vikariers ställning.

Det nya förslaget vill bland annat sätta en tidsgräns för hur länge en arbetstagare kan vara provanställd, något vi i Sverige reglerar i lagen om anställningsskydd, LAS, och inte i avtal. Minimiregler om detta på EU-nivå skulle minska risken att till exempel ungdomar utnyttjas - även i Sverige om en framtida regering skulle vilja upphäva denna del av LAS.

Arbetsmarknadsutskottet skulle använda sin tid bättre till att driva på för en mer ambitiös uppföljning av hösten sociala toppmöte i Göteborg. Det är till exempel märkligt att regeringens program för EU-arbetet år 2018 är så tunt när det gäller konkreta initiativ för att stärka arbetsmiljö, jämställdhet och insatser mot diskriminering. Att ändringen av utstationeringsdirektivet snart är i mål är en stor framgång, men det finns mycket att göra även för arbetstagare som arbetar i sitt hemland.

Direktivet om arbetsvillkoren illustrerar en bredare diskussion om vad EU bör göra. På ett välarrangerat seminarium av Arena Idé i fredags presenterade förre EU-ambassadören Lars Anell en ny rapport, A democratic future for the European Union, där han varnade för demokratiska risker med maktöverföring till EU. Rapporten är välskriven och läsvärd, men det skulle vara värdefullt med ett bredare globalt perspektiv. Visserligen nämner Lars Anell globaliseringen och försvagningen av nationella regeringar i sin bakgrundsbeskrivning, men bland de frågor där han ser behov av EU-agerande finns inte mycket om miniminivåer för arbetsvillkoren (däremot har Lars Anell rätt i sin kritik av hur EU begränsar länders beslutsrätt vad gäller public service-medier). I dag diskuteras stora kinesiska investeringar i Europa främst ur ett säkerhetsperspektiv, men det handlar också om arbetsvillkor.

Under seminariet tog DN:s EU-korrespondent Annika Ström Melin upp de brittiska Brexit-förespråkare som hoppas slippa EU:s regler för att kunna konkurrera friare på en global marknad. I ett Europa där sådana tankar slår igenom kommer även Sverige att hamna under press att försämra arbetsvillkor och miljökrav.

Demokratisk legitimitet bygger i hög grad på att valda politiker kan leverera i de frågor som väljarna tycker är viktiga. Utan ett starkt EU är det svårt att åstadkomma i dagens globala ekonomi.

Moderaterna saknar trovärdighet om integrationen

Hur kort är det politiska minnet? Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson menar att debatten på senare år inte tagit upp problem med invandring. Elisabeth Svantesson har även glömt att Långtidsutredningen redan börjat analysera de ekonomiska konsekvenserna.

Föga förvånande visar bilagan till Långtidsutredningen att sysselsättningsgraden bland svenskar med utländsk bakgrund har stor påverkan på de offentliga finanserna. Det beskrev redan Pär Nuder under sin tid som finansminister. Om det är svårt för utomeuropeiska invandrare att komma in på arbetsmarknaden blir det en nettokostnad för den offentliga sektorn, om fler får jobb ändras bilden.

Att ha ett arbete är framför allt viktigt för människors självkänsla och trygghet. Flyktingpolitiken bör styras av andra faktorer än snävt lönsamhetstänkande. Men om man nu ska diskutera invandring och offentliga finanser så är vägar in på arbetsmarknaden ett intellektuellt hederligare ämne än Elisabeth Svantessons utspel.

Utan invånare som kommit hit från andra länder skulle Sverige inte fungera. Att fler får jobb är avgörande för att rätta till kompetensbristen som nu hämmar ekonomin.

Alliansens förslag till lagstiftning om låglönejobb är knappast lösningen. Det finns redan kollektivavtal som ger möjlighet till lägre löner kopplat till utbildning. Förhoppningsvis plockar regeringen snart fram pengar och ser till att LO:s och Svenskt Näringsliv förslag för nyanlända kan genomföras.

Bilden behöver vara bredare. Det handlar, som finansminister Magdalena Andersson ofta påpekar, om att fler kvinnor med utomeuropeisk bakgrund behöver komma in på arbetsmarknaden. Här var alliansens vårdnadsbidrag direkt kontraproduktivt.

Dessutom behöver ungdomar som kommit till Sverige sent i skolgången få en bättre start. Det är ett svek från flera regeringar att så lite har gjorts, men alliansens regeringstid 2016-2014 var särskilt förödande. En rad beslut ökade segregationen medan det hände alldeles för lite för de nyanlända eleverna.

Jag bläddar bland artiklar om utvecklingen under Reinfeldts tid som statsminister:

Avskaffade investeringsbidrag för bostadsbyggande
Nedskärningar på vuxenutbildningen
Utförsäljning av allmännyttan
Inga bindande krav på kommuner att ta emot flyktingar
Vårdval som ökat de sociala skillnaderna

Listan är bara ett axplock av moderatledda förändringar som försämrat möjligheterna till integration. Till detta kommer en politik i kommuner och landsting som prioriterat skattesänkningar och stängt ute svenskar med utländsk bakgrund. Allt detta har försvårat integrationen. Ska man diskutera i termer av offentliga finanser är Moderaterna en riskfaktor.

Nu vill Elisabeth Svantesson och hennes partikollegor föra en liknande politik, bland annat genom nej till investeringsstöd för hyresrätter och till stora delar av dagens aktiva arbetsmarknadspolitik.

Svaret på frågan om minnet är väl att politiker, särskilt ett valår, själva väljer vad de vill minnas. Förhoppningsvis sköter medierna sin uppgift och påminner dem. Moderaternas historia visar att årets utspel om integrationen saknar trovärdighet.

Vem granskar Säkerhetspolisen?

Konstitutionsutskottet valde att hålla hela utfrågningen med Säpochefen i torsdags bakom slutna dörrar. Det var olyckligt. Relationerna mellan Säkerhetspolisen, övriga myndigheter och regeringen bör kunna diskuteras öppet, både för ansvarsutkrävandet när något går fel och för att lära inför framtiden.

Naturligtvis kan Anders Thornberg ha berättat saker om Transportsstyrelsens bristande it-säkerhet som bör förbli hemliga. Det är svårare att förstå varför vi inte kan få veta hur Säpochefen beskriver sin myndighets agerande på punkter som knappast kräver sekretess. Några exempel:

* Den svenska förvaltningsmodellen bygger på ett långtgående ansvar för myndigheterna. Regeringen kan inte och bör inte ingripa i alla frågor som den får information om. Begärde Säpo att regeringen skulle agera vid mötena på Justitiedepartementet hösten 2015? Av det som är känt hittills verkar det inte så.

* Säkerhetspolisen verkar inte heller ha agerat utifrån artikel 48 i säkerhetsskyddsförordningen: "Om det vid utövandet av tillsynen över säkerhetsskyddet enligt 39 och 42 §§ konstateras brister som trots påpekanden inte rättas till, skall tillsynsmyndigheten anmäla förhållandet till regeringen."  Hur förklarade Säpochefen detta för KU? Till Expressen säger Anders Thornberg att det inte behövdes.

* Tidigare generaldirektören Maria Ågren hävdar att hon inte fick full information om de hemliga uppgifter som Transportsstyrelsen hanterar. Stämmer det? Hennes företrädare Staffan Widlert har berättat om en genomgång med Säpo och Must där budskapet var att tala så lite som möjligt om exempelvis de kvalificerade skyddsidentiteterna, och att ju mindre GD själv visste, desto bättre. Det kan ha varit kontraproduktivt, menar säkerhetsexperten Kim Hakkarainen: "Att Säkerhetspolisen och MUST var så måna om att skydda Transportstyrelsens delaktighet i arbetet med kvalificerade skyddsidentiteter ledde paradoxalt nog till att Transportstyrelsens personal senare inte var medvetna om myndighetens delaktighet." 

* Relativt rutinartade säkerhetsprövningar hos Säpo verkar ta lång tid. Det ursäktar inte Transportsstyrelsens brott mot lagstiftningen, men skulle vara bra att få belyst. Vad är väntetiderna och vad beror de på? Bör regeringen agera på något sätt för att förbättra dessa processer?

Strafföreläggandet mot en generaldirektör, Maria Ågren, är en dramatisk händelse och det är på Transportstyrelsen som huvudansvaret för bristerna har funnits. Säkerhetspolisen har länge på ett föredömligt sätt varnat för myndigheters slarv med it-säkerheten. Det är lätt att förstå frustrationen över att så lite har hänt. Förhoppningsvis kan bristerna på Transportsstyrelsen bli en väckarklocka.

Ändå skulle det underlätta diskussionen om KU visade större öppenhet i sina granskningar, och att Säpos roll klarlagdes. Det vore bra inte minst för it-säkerheten framöver. KU granskar statsråden, inte myndigheterna, men många behöver lära av sina misstag.

Elefanten i Sälen

Civilförsvar, terrorism, Nato, påverkansoperationer. Några av många intressanta ämnen när Folk och Försvar ordnar årets Rikskonferens i Sälen. Ändå saknar jag en programpunkt med analys av den viktigaste säkerhetspolitiska aktören. Elefanten i rummet, som kan inleda ett storkrig inom några månader.

Att fälla "bunkerbomben" Massive Ordnance Penetrator hör till uppgifterna för USA:s smygbombare B-2. Tre sådana stridsflygplan har nyss flyttats till Andersen Air Force Base på Guam. Betydligt närmare potentiella mål i Nordkorea än flygbasen i Missouri, där planen normalt finns.

B-2 kan även bära kärnvapen. Förflyttningen till Guam beskrivs av amerikansk militär som tillfällig och del av en långsiktig insats för "assurance and deterrance". Men detta ser också ut att ingå i ett mönster, där amerikansk militär gör sig beredd på ett angrepp mot Nordkorea och dess kärnvapenprogram.

Den brutala diktaturen i Nordkorea driver världen mot en konfrontation genom sina fortsatta raketuppskjutningar och kärnvapenprov. Det är inte bara Donald Trump som säger att USA måste agera. Mindre uppmärksammat, åtminstone i svensk media, är hur konsekvent militära befälhavare i till exempel Stilla Havsflottan uttalat sig på senare tid om att inte tillåta en nordkoreansk förmåga att nå det amerikanska fastlandet med sina raketer.

Trots positiva rubriker om att Nordkorea kommer att delta vid vinter-OS i Pyeongchang och samtal med Sydkorea kvarstår hotet om en stor konflikt med förödande effekter. Det finns uppgifter om ny aktivitet vid bergsområdet där Nordkorea utfört sina senaste kärnvapenprov. USA och Sydkorea har skjutit upp övningen Foal Eagle till efter de olympiska spelen, men den kommer att äga rum senare i vår. Ett eventuellt överraskningsanfall kan lättare äga rum när stora mängder militära tillgångar redan finns i området.

Utredningen om Trumpkampanjens kopplingar till Putins Ryssland kryper allt närmare den amerikanske presidenten. Hur påverkar den inrikespolitiska situationen i USA sannolikheten för ett  angrepp på Nordkorea? Det är en av de frågor som hade varit intressant om Folk och Försvar ägnat mer tid åt (ja, jag vet att det finns ett inslag om säkerhetsläget i Asien på programmet men väl kort med tanke på frågans betydelse). Och hur bra är egentligen den svenska beredskapen inför ett krig som skulle påverka både oss här genom exempelvis cyberattacker och de svenskar som finns i Östasien?

Donald Trumps politik gentemot Mellanöstern och hans syn på den transatlantiska länken har diskuterats på tidigare seminarium som Folk och Försvar hållit, men är fortfarande aktuella frågor, inte minst i ljuset av konflikten mellan Iran och USA:s allierade Saudiarabien, liksom Trumps beslut att flytta den amerikanska ambassaden i Israel till Jerusalem. Det finns många högintressanta frågor kring USA:s roll i geopolitiken, till exempel tankar om en mer offensiv användning av tillgången till billig energi (se exempelvis nyutkomna boken Windfall av tidigare Bush-medarbetaren Meghan O´Sullivan och debatten som den väckt i USA).

Det är bra att Rysslands militära upprustning uppmärksammas, till exempel i dagens Svenska Dagbladet. Själv har jag skrivit i många år om riskerna med Putins auktoritära regim. USA är en demokrati och jag likställer inte det landet med Ryssland. Inrikespolitiken i USA påverkar ändå vårt säkerhetspolitiska läge. Därför hoppas jag att den republikanske elefanten i Vita Huset och USA får större utrymme i Sälen än det kan verka på programmet. Gärna med utgångspunkt i Försvarsberedningens senaste analys:

"Under den nuvarande amerikanska presidentadministrationens första tid vid makten har landets utrikes- och säkerhetspolitik i vissa avseenden präglats av oförutsägbarhet. Mångtydiga budskap i centrala frågor har genererat debatt och skapat viss osäkerhet i omvärlden. Budskapet ”Amerika först”, med en definition av amerikanska intressen såsom i första hand nationella, förefaller fortsätta att vara centralt för presidentadministrationen."

Trovärdiga satsningar mot segregationen avgörande för valutgången

Bara åtta månader kvar till valet. Integration verkar bli en huvudfråga. Det är inte förvånande med tanke på de många flyktingar som kom i början av mandatperioden. Däremot finns det skäl att fundera över det politiska systemets förmåga att leverera.

Magdalena Anderssons uttalanden i DN strax före jul väckte uppmärksamhet. "Integrationen fungerar inte som den ska", förklarade finansministern. Flyktingar bör söka sig till andra länder än Sverige, fortsatte hon. Budskapet har hörts förut från ledande socialdemokrater men finansministerns formuleringar var ovanligt tydliga. Ändå har Magdalena Andersson själv ett stort ansvar för att ha hållit emot budgetsatsningar i början av mandatperioden som skulle ha underlättat situationen i dag.

Flera reagerade med rätta på den defensiva hållningen. Aftonbladets Karin Pettersson föreslog ett alternativt budskap: "Det är uppenbart att vi inte på länge har investerat tillräckligt i jämlikhet, bostäder, skola och insatser mot segregation. 2015 var ett extremt år och vi behöver svara med exceptionella insatser".

Det råder ingen brist på förslag om vad som borde göras. Frågan är varför det tagit så lång tid för regeringen att komma med ordentliga satsningar.

En överdrivet budgetrestriktiv hållning förklarar en hel del. Stefan Löfvens utspel i Almedalen år 2016 om ett reformprogram mot segregationen innehöll bara små belopp trots att det fanns bra reformförslag. En annan förklaring är att "integrationspolitik" var tabu före valet. Det skulle inte föras något särskild sådan politik, och ordet försvann år 2015 från budgetpropositionens utgiftsområden. Ett tredje skäl kan vara regeringskansliets långsamma processer. I Rosenbad suckade man över att det tog så lång tid att få igång den utlovade Delegationen mot segregation. Kanske är motsättningar inom regeringskoalitionen en ytterligare förklaring. Det tycks i alla fall ha varit ett av skälen till att reformer av EBO-lagstiftningen dröjt så länge (tillsammans med brist på flyktingboenden).

Nu sker äntligen större satsningar. Budgetpropositionen för 2018 innehåller mer pengar till skolor med svåra förutsättningar, till socialt utsatta områden, till kunskapslyft, hälsovård med mera. Det är bra, även om de stora beloppen i flera satsningar ligger under nästa mandatperiod.

Magdalena Andersson talade olyckligt nog enbart om generell politik i DN-intervjun: "Det finns inga andra behov för människor som har flytt hit än för oss som är födda här." Som tur är låter det annorlunda i hennes egen finansplan där regeringen beskriver behovet av "såväl generella som riktade insatser". Det finns gott om sådana förslag i regeringskansliet och på andra håll. Nu börjar också Delegationen mot segregation sitt arbete under ledning av kunniga Inger Ashing.

Att bryta segregationen måste vara en huvuduppgift för socialdemokratin. Samordningsminister Ibrahim Baylan och Malmös kommunalråd Katrin Stjernfeldt Jammeh argumenterade bra kring detta i en av årets första debattartiklar.

Ska ett sådant budskap bli trovärdigt gäller det att hela regeringen utstrålar hopp inför framtiden och vilja att verkligen agera. Och att ett valmanifest så småningom ger konkreta löften om rejäla investeringar mot segregationen. Budgetpropositionen för 2018 är en början, men mycket mer behövs.

Bra markering av Margot Wallström

Den som händelsevis tvekat om kärnvapnens betydelse för Nato bör ha ändrat uppfattning efter hoten mot Sverige. Margot Wallström gör rätt som markerar mot uttalanden från USA (även om SvT rörde till frågan genom att tala om "Natos USA-ambassadör"). Varje land har rätt att välja sin säkerhetspolitiska linje och att göra sina egna bedömningar.

I sak är Trump-administrationens hot något som svenska politiker och medier borde värdera kritiskt. Nato behöver samarbete med Sverige för att kunna leva upp till sina säkerhetsgarantier till de baltiska länderna. USA har stor nytta av svenskt underrättelsematerial. Partnerskapet med Nato är inte ensidigt till Sveriges förmån utan till nytta för bägge sidor. Vad skulle USA vara berett att förlora genom att försämra samarbetet med Sverige, särskilt i dagens geopolitiska läge?

Kärnvapennedrustning är fortfarande högaktuellt. Stefan Löfven bör lyssna mer på sin utrikesminister än på sin försvarsminister i denna fråga. Och inte bry sig om borgerliga utspel om att lägga sig platt för påtryckningar från president Trump.

Nedrustning mer angeläget än på länge

Kärnvapennedrustning tycks ha blivit kontroversiellt. När Donald Trumps administration hotar att begränsa militärt samarbete med Sverige bör regeringen backa om ett global kärnvapenförbud, hävdar borgerliga debattörer. En märklig syn när hotet från kärnvapen känns mer akut än på länge och USA är beroende av Sverige för att leva upp till sina åtaganden gentemot de baltiska länderna.

Tvärtom är det utmärkt att regeringen satt ny fart på nedrustningspolitiken efter åratal i skuggan under Reinfeldts regeringstid. En dag som denna finns det skäl att påminna om Blixkommissionen med en rad ledande experter, som Anna Lindh tillsatte. Kommissionens analys och rekommendationer är fortfarande högaktuella. Till exempel om ett kärnvapenförbud:

"Nuclear weapons must never again be used – by states or by terrorists – and the only way to be sure of that is to get rid of them before someone, somewhere is tempted to use them. 
   Today, we are in a dangerous situation. There has been a third wave of nuclear proliferation. Proliferation has not been halted and serious steps to outlaw nuclear weapons have not been taken. 
   President Ronald Reagan said in his second inaugural address: ‘We seek the total elimination one day of nuclear weapons from the face of the Earth’. This was in 1985. The Commission concurs. Nuclear weapons are remnants of the Cold War. It is time to outlaw them, as the world has done in the case of chemical and biological weapons. 
   In a landmark advisory opinion, the International Court of Justice agreed unanimously that: 
   ‘There exists an obligation to pursue in good faith and bring to a conclusion negotiations leading to nuclear disarmament in all its aspects under strict and effective international control.’ 
   Such an obligation requires that states actively pursue measures to reduce the numbers of nuclear weapons and the importance of their role in military force structures. Yet, even though nuclear-weapon states ask other states to plan for their security without nuclear weapons, they do not themselves seem to be planning for this eventuality. 
   A key challenge is to dispel the perception that outlawing nuclear weapons is a utopian goal. A nuclear disarmament treaty is achievable and can be reached through careful, sensible and practical measures. Benchmarks should be set; definitions agreed; timetables drawn up and agreed upon; and transparency requirements agreed. Disarmament work should be set in motion. This chapter identifies many measures and initiatives that would move the world towards nuclear disarmament. It is time to move from the present stalemate and revive the discussion and negotiations about such steps."

Att skriva för idéerna skull - om Carl Hasselgren

Plötsligt en dag plockar min mamma fram en mångfärgad plåtlåda från A.B. Albert Lundells fabriker ur en garderob. Jag har aldrig sett lådan förut, trots att den måste ha funnit där i decennier. När jag läst höljets reklam om marsipan och konfekt skjuter jag försiktigt upp den metallskiva som bildar lådans lock.

En doft av gammalt tidningspapper slår emot mig samtidigt som näsan fylls av damm. Jag måste nysa. Sedan börjar jag plocka fram tidningsklipp efter tidningsklipp, brev efter brev. Jag blir sittande hela kvällen med lådan och ser en människa växa fram ur pappershögarna. Min morfar, Carl Hasselgren, som började arbeta som journalist år 1910 och sedan fortsatte skriva i tidningar till sin pension på 1960-talet.

Det är drömmarna som fångar mig mest. Hur tänkte den som ville bli journalist i början av seklet? Vilka värderingar förde min morfar, liksom så många andra, till den liberala tidningsvärlden på 1910- och 1920-talet?

En stor bild av en japansk kvinna dominerar första sidan på extranumret av Allers familj-journal i september 1905: ”Rysk-japanska kriget är slut”. Nu drömmer värmlandsungdomarna om världsfreden, berättar breven. Några år senare oroar de sig för den uppladdning som ska leda fram till första världskriget. Unga skribenter söker sig till tyska Weimar och skriver om den radikala debatten där – som sedan grumlas och försvinner i första världskriget.

Protokoll från IOGT-logen ”Olov Trätälja” visar inflytandet från Viktor Rydbecks samhällskritik, och från franska upplysningstänkare, på flera av dem som senare ska skriva i den liberala pressen. I lådan hittar jag märken i gult, blått och brunt från kampanjen Ljus över landet 1907. En uppåtgående sol symboliserar folkbildningsidealet. Det är inte någon objektiv nyhetsrapportering som är målet för de blivande skribenterna, utan att säga något viktigt själv, att förändra världen genom ordet, att inte bara sprida kunskap utan också värderingar, idéer.

Carl Hasselgren går på Säffle folkhögskola 1905-1908, tränar sitt skrivande och kunskaperna i tyska och engelska. Men det är inte lätt att få jobb. På ett brefkort från mars 1910 skriver vännen Georg Tjus om den dåliga arbetsmarknaden i Göteborg: ”I korthet vill jag säga dig, att det f.n. ej finnes någon plats på G.P. eller såvitt jag vet någon annan Göt.-tidning.- Du säger att du lärt allt hvad du kan lära i Seffle. Men ser du, läs och själfbilda dig allt hvad du kan, för om du kommer till en stor morgontidning hinner du endast arbeta. (Min erfarenhet.)”

Carl får senare under år 1910 ett påhugg på redaktionen för Värmlands Läns Tidning. Systern skriver från det Säffle som verkar så avlägset till det stora Karlstad och ber Carl berätta hur han har det. ”Pappa ber att Du skall vara snäll att skicka några tidningar i korsband, det vore så roligt att få läsa något av vad Du skriver.” Året därefter hamnar han på Wermlands-Tidningens redaktion, och blir kvar där till år1919.

Men det är den liberala Karlstads-Tidningen, under Mauritz Hellbergs ledning, som bäst motsvarar Carl Hasselgrens värderingar. Han börjar där år 1920 och ska bli kvar in på 1950-talet, se tidningen gå från ledande på Karlstads tidningsmarknad till tredagarsutgivning i skuggan av den alltmer dominerande Nya Wermlands-Tidningen.

Bland sparade texter om allt från världspolitik till vardagsliv i Värmland är det ett gulnat klipp från Karlstads-Tidningen som fångar mig mest. Artikeln har rubriken ”Karlstad – Moskva tur och retur” och är daterad den 17 februari 1921. Formen är en fiktiv dialog mellan skribenten och intervjupersonen, Karl Julius Andersson, ordförande för den socialistiska ungdomsklubben Karlstads S.D.U.K som just antagit de så kallade Moskvateserna om lojalitet mot det ryska kommunistpartiet. Men språket är fjärran från någon objektiv nyhetsjournalistik och från den stora mängden poesi och småtrevliga kåserier som jag också finner i plåtlådan.

Karl Julius Andersson utsätts för ett frenetiskt och hätskt angrepp som idag säkerligen skulle ha gett anmärkningar från etiknämnd och pressombudsman.

Ett typiskt avsnitt lyder ”…denne Karl Julius Andersson har nu lovat dyrt och heligt att i denna vår lilla trevliga och fridfulla stad vid Klarälvens utflöde i Vänern införa den ryska diktaturen, d.v.s, ett vålds- och blodsvälde och ett förtryck av individernas frihet som sällan skådats under solen!”

Till slut tror jag mig hitta förklaringen till den vrede som präglar artikeln. ”Vi har träffats förr”, skriver Carl Hasselgren i början av artikeln. ”En gång i tiden för fem-sex år sedan var Karl Julius Andersson starkt påverkad av den ström av human idealism, som på grundvalen av frihet, jämlikhet och broderskap då ville frälsa världen från våld och förtryck av vad slag det vara månde”.

Karl Julius är en vän som valt en annan väg men inte riktigt ser vart den leder. Carl Hasselgren tror sig se förtrycket som kommer från Moskva, men kan inte övertyga sin kamrat. Därur kommer vreden. Det finns något som är rätt, som är sant, som förde ungdomsvännerna samman i tidens idealism, men som Karl Julius nu vänder ryggen utan att Carl kan göra något åt det. Det såret värker och pennan är det sätt som finns att döva smärtan. Det blir möjligt eftersom det inte finns någon tydlig uppdelning mellan objektiv nyhetsjournalistik och politisk polemik i tidningen. Varje text tar ställning.

Den starka övertygelsen återkommer under 1930- och 1940-talet, men då är föremålet för kritiken en annan. Karlstads-Tidningen är tidigt öppet kritisk mot nazismens framväxt i Tyskland, till skillnad mot konservativa Nya Wermlands-Tidningen. Under andra världskriget beläggs Karlstads-Tidningen med kvarstad för alltför negativa texter om Hitler. Det är ett personligt ställningstagande från tidningens ledning och journalister. Karlstad ligger inte långt från norska gränsen, Sverige har mobiliserat inför ett eventuellt tyskt angrepp. Tidningsmännen vet vilket pris kritiken kan få om tyskarna kommer.

För mig är plåtlådans innehåll mer än en familjeberättelse. Den ger en känsla av vad som drev den liberala pressen i dess ungdom, av den idealism i tidigt 1900-tal som är lätt att glömma idag när namn som Bonniers och Hjörne snarare symboliserar ägarkoncentration, och dagens unga idealister hellre startar egna nättidningar än skriver arga artiklar i Dagens Nyheter. Breven och artiklarna berättar om det personliga engagemangets roll. Berättarformerna och de journalistiska idealen är kanske inte särskilt gångbara i 2000-talets dagspress; objektivitetsidealet har inte trätt in på arenan, texterna tar ställning, redovisar inte för och emot på samma sätt som idag. Men viljan att berätta något eget, och stå för det även om det upprör andra, säger något viktigt också nu.

______________________________________________

Fakta Carl Hasselgren

Så här skrev Nya Wermlands-Tidningen den 11 december 1965:

Förre medarbetaren i Wermlands-Tidningen, redaktör Carl Hasselgren, Stockholm, har avlidit i en ålder av något över sjuttioåtta år.

Redaktör Hasselgren var född i Säffle, där han började sin journalistbana år 1910 vid tidningen Västra Värmland. Efter en kort tid kom han till Karlstad som medarbetare i Värmlands Läns Tidning och knöts 1911 till Wermlands-Tidningens redaktionsstab. Här var han verksam till 1919. Efter en kort tids gästspel vid Göteborgs-Posten började han 1920 vid Karlstads-Tidningen, där han arbetade fram till pensionsåldern.

Carl Hasselgren var en kunnig tidningsman med ett register som spände över vida fält. Man bör särskilt erinra om hans kulturella intressen, hans förståelse för teater och musik och hans betydande vittra begåvning. Han har utgivit flera skrifter och även framträtt som skald. Det bortgångne som till sin personliga läggning var glad och trivsam var en av stiftarna till Värmlands Journalistförening, där han sedan 1951 var hedersledamot.

Karlstads-Tidningens dödsruna har ett liknande innehåll, men betonar av naturliga skäl tydligare att Carl Hasselgren medverkade i denna tidning under fyra decennier.

------------

(Denna text skrev jag år 2002 under min journalistutbildning, men har inte publicerat den tidigare) 

Några tal och artiklar av Anna Lindh

Den 19 juni skulle Anna Lindh ha fyllt 60 år. Boken med hennes tal och artiklar, som några av oss tidigare medarbetare sammanställde, är slut på förlaget och såvitt jag vet finns inte planer på någon nyutgåva. Det är också svårt att hitta digitala versioner av talen på nätet.

Här finns därför länkar till några av talen och artiklarna. Mycket känns fortfarande aktuellt.

Tal vid Olof Palmes begravning (mars 1986)

Inledningstal på SSU-kongressen 1987

Om förnyelse av socialdemokratin i antologin "Å nu då?" (1991)

Första maj 1997 i Nyköping

Hållbara Sverige (sept 1997)

USA-beroendet måste brytas (sept 1999)

Pippi på arabiska och Sheherazade på svenska (sept 1999)

Utrikesdeklarationen år 2000

Om globalisering, EU och EMU på (S)-kongressen år 2000

Första maj 2002 i Falkenberg och Halmstad

Arbetet mot massförstörelsevapen (april 2003)

Första maj 2003, Norra Bantorget Stockholm

Almedalen juli 2003

Tal på SSU:s kongress i augusti 2003

USA-beroendet måste brytas. Anna Lindh om europeisk krishantering i Aftonbladet sept 1999

"Vi måste lära av erfarenheterna från Kosovo. Det kommer allt fler vittnesmål om övergrepp på de mänskliga rättigheterna. Nya massgravar hittas. Till förföljelsen av kosovoalbanerna måste vi nu lägga dagens utveckling. Civila serber drivs iväg från sina hem. Även andra folkgrupper, som romerna, befinner sig i en utsatt situation. Vi måste i praktisk handling se till att det som skett i Kosovo inte sker igen.

Europa måste bli bättre på att förebygga kriser.

Varningarna för en Kosovokonflikt hade funnits länge, men vi klarade ändå inte att göra tillräckliga insatser. Nu finns det varningar för andra områden: Montenegro, Makedonien, Albanien, Vojvodina. Till ett kan vi lägga osäkerheten i det forna Sovjetunionen och kring Medelhavet. Vi behöver bättre instrument för att agera tidigt: med bistånd och handelsavtal, med observatörer, med fredsbevarande styrkor, med tydliga krav på mänskliga rättigheter.

Europa behöver samordna militär och civil krishantering.

Dagens problem i Kosovo illustrerar att militär, polis och andra civila insatser måste samverka för att skydda människor från förföljelse. I det förebyggande arbetet behövs både civila insatser och militär kunskap och förmåga.

Efter en konflikt kan det behövas både fredsbevarande trupper och civila insatser för demokrati, säkerhet och återuppbyggnad. Alla dessa insatser måste fungera bra tillsammans. De svenska soldater, poliser och civila som varit i Bosnien har gjort fantastiska insatser genom att både ge militär säkerhet, ge humanitärt stöd och hjälpa till att bygga upp byar och vägar. Många andra har gjort liknande insatser i andra delar av världen.

Europa behöver kunna reagera snabbare och med större resurser.

EU-länderna behöver bli snabbare på att komma på plats med fredsbevarande trupper, polis och andra insatser i krisområden. Detsamma gäller civila räddningsinsatser vid humanitära katastrofer som jordbävningar. EU-länderna har betydande militära resurser, men de är alltför inriktade på gamla invasionshot. Trots alla pengar som satsas så är Europa beroende av USA för transporter, information och ledningssystem.

Samarbetet med USA är viktigt, men Europa kan inte vara beroende av beslut i den amerikanska kongressen för varje fredsbevarande insats på vår kontinent.

Flera länder, däribland Sverige, har inlett en modernisering av sina försvarsmakter med en ökad internationell inriktning. Den processen måste fortsätta för att Europa ska kunna lösa kriser även när USA inte vill vara med. Även på den civila sidan måste vi bli bättre på att gemensamt och snabbt kunna skicka räddningsstyrkor.

EU är den viktigaste organisationen för ett fredligare och säkrare Europa.

Bara EU har det breda register av instrument som behövs -- ekonomiskt samarbete, diplomati, bistånd, handel och snart också militärt. EU har gjort väpnade konflikter omöjliga i en stor del av Europa. Nu behöver EU stärkas för att bidra till säkerheten på resten av vår kontinent. Sverige och Finland tog inför Amsterdamfördraget initiativ till att krishantering skulle bli en viktig uppgift för EU.

Det gäller hela spektret av åtgärder från förebyggande till insatser med militära styrkor för att skapa och bevara fred. Det handlar däremot inte om ett gemensamt territorialförsvar.

Nu har Amsterdamfördraget trätt i kraft. Slutsatserna vid EU:s toppmöte i Köln i juni leder vidare i den riktning som Sverige och Finland föreslagit. Det är en positiv och nödvändig utveckling. Nu behövs nödvändiga resurser och en fungerande organisation för arbetet. Vi måste också driva utvidgningen till nya länder framåt. Det är en avgörande faktor för att säkra fred och demokrati i hela Europa.

Men också andra organisationer, som FN och den alleuropeiska OSSE, spelar en viktig roll. OSSE:s arbete med demokrati, mänskliga rättigheter, rättsväsende, polis och media har stor betydelse för att förhindra och motverka upptrappning av konflikter. OSSE:s minoritetskommissarie Max van den Stoel gör ett enastående arbete.

Nato har sin roll och större militära fredsfrämjande operationer, som i Bosnien och Kosovo, kommer att ledas av Natostaber eftersom det bara är där som tillräckliga planeringsresurser finns.

FN:s roll behöver stärkas

Om säkerhetsrådet kunnat enas tidigare så hade kanske utvecklingen i Kosovo inte gått så långt. FN (och särskilt arbetet i säkerhetsrådet) måste reformeras och EU-länderna hjälpas åt i det arbetet.

Det är ett grundläggande krav att militär våldsanvändning ska sanktioneras av FN:s säkerhetsråd. Därför har vi också drivit det kravet hårt i diskussionerna inom EU.

Ryssland behövs i arbetet för europeisk säkerhet

Ryssland är en del av Europa och av vår gemensamma säkerhet. Vi måste ta det historiska tillfället efter det kalla krigets slut att få med Ryssland i ett demokratiskt och fredligt Europa. EU-utvidgningen får inte betyda nya skiljelinjer. Därför måste EU utveckla också sitt säkerhetspolitiska samarbete med Ryssland, så som toppmötet i Köln beslutade.

Detta är några av många lärdomar vi kan dra från Kosovo. Låt oss inte glömma det som skett i Kosovo. Låt oss se till att det inte händer igen."

Anna Lindh om ett hållbart Sverige, Socialdemokraternas partikongress sept 1997

"Jag har sett Nalin Baksi sitta med barn och Birgitta Dahl med barnbarn i famnen på den här kongressen.

Det är för de barnen och alla andra barn som vi i partistyrelsen har skrivit vårt förslag till riktlinjer för det Hållbara Sverige.

Där står att målet är att vi inom en generation – 25 år – ska ha löst de stora miljöproblemen. Det vill säga, när dagens barn är vuxna så kan de stora miljöproblemen faktiskt vara lösta. Men då krävs att vi minskar belastningen på naturen och blir mycket effektivare i vår användning av energi och råvaror.

Efter vad vi kan se i dag måste vi bli minst fyra och på sikt tio gånger effektivare för att resurserna ska räcka till alla. Forskare, politiker och företagsledare världen över börjar nu arbeta mot det målet. Det betyder inte att vi får ett krångligare liv – men det betyder ny teknik, nya företag och nya marknader.

Jag byter just nu ut mina glödlampor hemma och sätter in svenska lågenergilampor. När vi alla har gjort det har vi sparat in Barsebäck 1.

De nya kylskåpen från Electrolux drar en tjugondel av den el som 50-talets kylskåp drog. Gå ner i en modern tvättstuga. Där drar tvättmaskinen bara tredjedelen så mycket vatten och el som de gamla tvättmaskinerna.

Det här är bra för oss och för våra elräkningar. Det är också bra för Electrolux och andra svenska företag som utvecklar energi- och resurssnåla produkter. Och det är bra för miljön, i Sverige, i Europa och i världen.

För det är nödvändigt också i ett internationellt perspektiv. Utvecklingen i Asien går just nu i rasande takt. Befolkningen ökar och levnadsstandarden stiger i Kina, Indonesien, Malaysia. Hundratals miljoner människor vill öka sin standard, men när de skaffar kylskåp och bil så behövs den nya, miljövänliga och resurssnåla tekniken. Annars hotar en ekologisk kollaps.

Hållbara Sverige är därför ett mycket större projekt än att skapa en bra miljö lokalt, till våra barn. Det handlar också om en bra miljö globalt. Och i den utvecklingen kan svenskt kunnande och svenska produkter spela stor roll.

Men Hållbara Sverige genomförs inte med ett enda program, ett beslut eller en reform vid ett enda tillfälle. Det finns inget Stålverk 80 eller någon ATP-reform för ett hållbart Sverige. Det här är en process, ett arbete i många steg, som engagerar många människor, som hela tiden utvecklas och växer, i Sverige och i Europa. Miljöpolitikens uppgift är att styra, stimulera och underlätta den här processen.

Nästa vecka presenterar var och en av regeringens alla ministrar, för i Göran Perssons regeringen är alla ministrar miljöministrar, vad som hänt, händer och skall hända inom våra olika områden för ett hållbart Sverige.

Bland annat kommer vi att inrätta en delegation för att driva på den offentliga upphandlingen, så att vi alltid ställer miljökrav när vi använder skattepengar för att köpa varor och tjänster.

Vi ska göra en satsning på export av miljöteknik och vi ska ställa miljökrav på allt byggande.

Nu satsar vi på en miljöpolitik för 2000-talet.

Vi har fått igenom många viktiga krav i EU. Nu spänner vi bågen för att EU på allvar ska anta utmaningen att bli ett hållbart Europa. Vi i Sverige ska vara föregångare för att ha trovärdighet i europaarbetet.

Nu ska vi få tydliga nationella miljömål, som visar vad som ska uppnås, till när och vem som är ansvarig.

Nu ska vi få bättre styrmedel, en modern miljölagstiftning som ställer strängare krav på alla områden, ger hårdare straff och nya miljödomstolar.

Nu ska vi satsa på lokala investeringar, för fler jobb och bättre beslutade pengar, så räkna inte in det i hur mycket kongressen kostar. Det ska gå till de bästa projekten i landet, projekt som visar på vägen till ett Hållbart Sverige. Villkoren är att projekten ska bygga på lokal delaktighet och bidra till effektivare resursanvändning, mindre miljöproblem och mer kretsloppsanpassning hemma hos er.

Behoven och lösningarna skiljer sig mellan olika platser i landet. Därför vill vi ge lokal frihet åt er att bestämma hur pengarna ska användas. Ni har många goda idéer – det syns på motionerna. De flesta motioner är besvarade, helt enkelt för att vi redan börjat genomföra dem."

Anna Lindh om globalisering, EU och EMU på Socialdemokraternas partikongress i mars 2000

"På morgonen i dag satte jag på tv:n och såg de norska kommentarerna till norska regeringens avgång och socialdemokratins återkomst. Grattis och välkommen säger vi till Jens Stoltenberg och Arbeiderpartiet!

På ekonomiekot redogjorde de för världens börskurser. Handeln pågår världen runt, dygnet runt. På tåget från Nyköping till Stockholm satt mina tåggrannar, som vanligt, med mobiltelefoner och datorer.

Ständig kontakt. Ständig information.

På arbetsplatserna – precis som i regeringen – känner vi alla hur tempot drivs upp och kraven ökar. Tempot i nyhetsrapporteringen accelererar hela tiden. Just nu ligger kongressen ute på nätet. Hela världen kan följa det som sker här, hela världen hör om det är surrigt i lokalen – om de vill. Visst är det fascinerande och lite skrämmande.

Men ni känner alla igen er i bilden. Teknikutvecklingen i industrin, i sjukvården och i undervisningen går ju i samma rasande takt. Kapitalet driver på för sina syften. En snabb transaktion är snabba pengar. Här väntas inte på fördjupande analyser. Information, kontakter, värdepapper och valuta korsar blixtsnabbt nationsgränserna.

Enorma belopp omsätts varje dag i valutahandeln. I går omsattes mer pengar på den svenska penningmarknaden än staten betalar ut i sjukersättning och barnbidrag på ett helt år. På några få år har sammanslagningar och uppköp av företag över nationsgränserna mer än tredubblats. Det är klart att denna utveckling innebär stora risker.

Kapitalet har alltid strävat mot en internationell marknad, efter expansion. Arbetarrörelsen har också alltid varit internationell. Men om vi vill fortsätta att vara en internationell motkraft till kapitalet måste vi finna nya vägar.

Globaliseringen ger också möjligheter. Den gränsöverskridande snabba informationen kan likaväl handla om mänskliga rättigheter som om börskurser. Det gränsöverskridande samarbetet kan gälla politik och värderingar likaväl som kapital och vinster.

När jag var SSU-ordförande spreds flygblad och tidningar i hemlighet i diktaturländer. Vi var ibland med och betalade, men vi visste att det tog tid, att det var svårt, att det var farligt.

Nu kan oppositionen i Vitryssland hålla kontakt med SSU via Internet. Nu finns en bombattack mot marknaden i Groznyj inom en timme på världens TV-kanaler och datorskärmar. Nu börjar till och med det slutna Kina få kontakt med omvärlden via Internet.

Den fria informationen är diktaturernas värsta fiende. Vi har mer och snabbare information än någonsin förr. Vi har också en mycket starkare ställning för demokratin i världen. Sverige och svensk socialdemokrati har en stolt tradition – och vi kan använda våra nya instrument i kampen för mänskliga rättigheter och våra gemensamma värderingar.

Då knyter vi också an till vår historia, och inte minst till arvet efter Olof Palme. Han var något så ovanligt för sin tid som en toppolitiker som tog upp brott mot mänskliga rättigheter oavsett var de begicks. ”Diktaturens kreatur” sade han vid Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien. Han stödde Solidaritet i Polen. Men han angrep också Vietnamkriget och USA-stödda diktaturer som Pinochets i Chile.

Under kalla kriget var det ofta ensamt att driva krav på mänskliga rättigheter och demokrati. Warszawapakten slog en järnridå kring sina kommunistdiktaturer, och för att få allierade mot Sovjet hände det alltför ofta att USA och andra demokratier stödde högerdiktaturer. Därför var Olof Palmes röst stark och viktig – och alltför ensam. I dag har tiden äntligen hunnit ifatt Olof.

Kalla krigets slut och globaliseringen, med sitt intensiva nyhetsflöde och Internet, kan alltså underlätta kampen för demokrati och mänskliga rättigheter.

Globaliseringen gör det också viktigare än någonsin förr att socialdemokratin agerar gemensamt för våra intressen och värderingar. Kapitalet agerar mer samlat i dag än tidigare; då måste också vi agera tillsammans med andra. En gemensam världsekonomi måste styras av gemensamma värderingar för humanism och människovärde.

Det bästa samlade instrumentet i dag är EU. Jag säger inte att EU är perfekt. Jag säger inte att EU lyckas bemästra marknaden. Men EU är ändå vår möjlighet – särskilt med socialdemokratiska regeringar i nästan alla EU:s medlemsländer.

När jag som SSU-ordförande debatterade EU för ett antal år sedan så var den gemensamma marknaden det stora projektet. Handel över gränserna. Företagens villkor. EU kändes länge som kapitalets projekt, eller som ett ekonomisk-tekniskt samarbete. I dag är debatten en helt annan. Nu handlar det om utvidgningen av EU till de nya demokratierna i Östeuropa, ett historiskt steg för fred i Europa.

Vi har också exemplet Österrike. Där visas tydligt att EU i dag handlar om mycket mer än ekonomi och handel, att EU handlar om gemensamma värden, om mänskliga rättigheter och demokrati. ”Äntligen gör EU något viktigt!” har många gamla EU-motståndare sagt till mig.

Och det var intressant att se att två partier var kritiska i riksdagens EU-nämnd. Förutom moderaterna, som vill se EU som det ekonomiska projektet men som backar när det börjar handla om tydlig politik för demokrati, så var också miljöpartiet, som inte vill vara med i EU alls, tveksamt. Moderater och miljöpartister möttes i sin rädsla för EU:s politiska kraft.

EU:s betydelse för demokratin ser vi också i kraven på kandidatländerna, att de ska respektera mänskliga rättigheter – det må gälla romerna i Slovakien eller kurderna i Turkiet. Jag känner det starkt när jag talar med våra partivänner i Portugal, Spanien och Grekland. Greklands utrikesminister, Giorgos Papandreou – som jag tror många av er har träffat – tillbringade flera år i Stockholm i skydd för militärdiktaturen i Grekland. Han och många andra kan berätta hur de säkrade sin demokrati genom EU-medlemskapet. Låt oss nu använda EU för att säkra demokratin i hela Europa!

EU är inte perfekt. EU har många brister. Men EU ger oss möjligheter som vi aldrig kan få på egen hand.

Därför är det också dags att vara med i EU på allvar. Helhjärtat – inte halvhjärtat. Det innebär inte att vi ska sluta att kritisera, sluta försöka förändra och påverka – tvärtom. Men vi ska vara med fullt ut i EU-samarbetet.

En del av EU-samarbetet är EMU.

Jag tycker vi hittills har haft en bra debatt och diskussion om EMU: Partikongressen 1997 manade till en öppen diskussion om EMU där alla skulle få tillfälle att sätta sig in i frågan.

Och över 20 000 informationsmaterial har beställts från partistyrelsen. Hundratals studiecirklar har genomförts. I bildningsförbunden, i skolor och på universitet, i media och på arbetsplatserna har människor samlats och diskussionen förts. Varje människa som velat har kunnat skicka in sina synpunkter till partistyrelsen. Och av dem har vi tagit stort intryck i vårt beslut.

Den här processen är en oerhörd demokratisk styrka. Det är bra att vi haft den här tiden för eftertanke och diskussion. Svaren som skickats in visar hur många sidor EMU-frågan har – och hur vi utifrån samma grundvärderingar kan komma till olika slutsatser.

Partistyrelsen anser, efter att noga ha vägt argumenten, att Sverige ska ansluta sig till EMU:s tredje steg. Sedan partikongressen 1997 har EMU:s tredje steg blivit verklighet; 11 länder är med i EMU, nummer 12 och 13 är på väg – Grekland och Danmark. Alla socialdemokratiska partier i Europa är för EMU-medlemskap, liksom den europeiska fackföreningsrörelsen. I den gemenskapen, tycker partistyrelsen, har Sverige och svensk arbetarrörelse en självklar plats.

Det viktigaste skälet för partistyrelsen är att vi som litet land är sårbart. En liten valuta är utsatt. Sverige har tidigare fått känna av marknadens reaktioner. Vi mer eller mindre tvingades sänka sjuk- och arbetslöshetsersättningen till 75 procent innan den internationella kapitalmarknaden sänkte räntorna. Jag vet inte hur många procent av BNP eller hur många jobb som spekulationerna om den svenska ekonomin kostade oss 1995. Men jag vet att det kostade på – för arbetslösa och sjuka och för tilltron till välfärden och demokratin, för den facklig–politiska samverkan.

Dit ska vi aldrig igen! Kapitalet ska aldrig få övertrumfa riksdag och demokrati. Välfärden är för dyrbar. Demokratin är för viktig. Därför vill vi hade en stabilitet och styrka som samarbetet i EMU ger.

I svaren till partistyrelsen på EMU-frågorna inför kongressen tas också många andra aspekter upp.

En del pekar på att valutasamarbetet kan ge lägre räntor och därmed fler jobb. Det stärker vår ekonomi. Och för att citera den brittiska utrikesministern Robin Cook när han argumenterade för brittiskt medlemskap: ”Ju starkare ekonomi, desto större blir vårt politiska inflytande. Nuförtiden är Moodys kreditvärdering mycket viktigare än storleken på försvaret när vi mäter länders nationella styrka.”

Andra argument: Redan som turist märker man att det kostar att växla pengar från en valuta till en annan. För små och medelstora företag kan det handla om mycket pengar. Och det är en marknad med 300 miljoner konsumenter.

Och för konsumenterna är det viktigt att kunna jämföra priser. Det blir lättare med samma valuta. Och när prisskillnaderna blir tydligare pressas priserna nedåt – det må gälla mat, cd-skivor eller barnkläder.

En del tar också upp vårt inflytande i EU, och menar att vårt inflytande skulle öka om vi också var med i EMU. Och det är nog så, att hittills har vi klarat vårt inflytande i EU utan att ta ställning till EMU. Men om vi fortsätter att stå utanför blir det svårare, betydligt svårare.

Inflytande och demokrati är naturligtvis argument som också de tveksamma och motståndare använder mot EMU. Jag förstår dem som säger att EMU inte är ett demokratiskt projekt, som ifrågasätter centralbankens självständighet, som skulle vilja se större demokratisk legitimitet. Centralbanken är i och för sig utsedd av regeringarna och måste stå till svars inför Europaparlamentet fyra gånger om året. Men det är klart att öppenhet och den demokratiska legitimiteten bör stärkas i framtiden. Vilken institution påverkas inte under arbetet? Banken har bara funnits i ett år. Men det är lite svårt att delta i diskussionen om hur den borde fungera om vi inte ens är medlemmar.

Trots sina brister är EMU vår möjlighet att agera samlat, inte bara med utan också till skydd mot marknaden.

Nu är det dags att ta ställning. Partistyrelsen säger ja, men vi ska vänta tills vår konjunktur är i fas med övriga Europa och till dess vi är säkra på att lönebildningen fungerar bra. Annars riskerar vi problem med ekonomin.

Vi behöver också titta på system för att hantera eventuella kriser i framtiden. Idén om buffertfonder är en viktig del av det arbetet.

Frågan om svenskt medlemskap i EMU:s tredje steg ska avgöras av svenska folket. Många vill ha besked om folkomröstning nu. Visst är det mest troligt att det blir en folkomröstning. På partikongressen i Sundsvall beslutade vi att bibehålla handlingsfriheten genom att frågan skulle underställas svenska folket för prövning – i allmänt val eller folkomröstning. Ingenting har hänt som föranleder partistyrelsen att vilja ändra det beslut som den ordinarie kongressen fattade.

Partistyrelsen menar att vi inte bör låsa oss innan de två villkoren är uppfyllda. Då, när vi tycker det är dags att gå med, ska vi också diskutera formerna för hur folket ska få säga sitt på ett demokratiskt sätt.

Sammanfattningsvis säger vi ja till EMU av flera skäl.

För välfärden – vi får tryggheten av att dela valuta med 300 miljoner andra européer. Det ger oss möjlighet att föra en aktiv finanspolitik och en trygg välfärdspolitik även när det blir kris utan att spekulanter driver upp den svenska räntan. För jobben – EMU minskar räntorna och underlättar handel och investeringar. För Europasamarbetet – deltar vi helhjärtat kommer vi att kunna påverka mer. Om vi säger ja kommer inte vardagen att förändras dramatiskt men vi blir tryggare.

Partivänner! Tänk om någon på partikongressen 1987 sagt att Sovjetunionen skulle upplösas, Berlinmuren rivas och de baltiska länderna söka medlemskap i EU inom tio år? Vi hade alla tyckte att det var mer än lovligt naivt.

I dag står vi inför att ena öst och väst i Europa. Utvidgningen av EU, så EU blir hela Europas projekt, är vårt största fredsprojekt sedan FN bildades. Vi vill – tillsammans med de andra 13 socialdemokratiska regeringarna i Europa, se ett Europa som bygger på lika människovärde, solidaritet och humanism.

Det handlar om jobben i Europa, om jobb för Europas 16 miljoner arbetslösa, om forskning och IT, om bra skola och livslångt lärande, om kvinnors rätt till bra jobb och lika lön.

Vi kommer att diskutera regionalpolitik senare på kongressen. EU:s regionala stöd räknar vi med kommer att ge 56.000 nya jobb i de mest utsatta regionerna i Sverige. Kampen i Europa och kampen i Sverige går hand i hand. Det är lättare att bekämpa även den svenska arbetslösheten med ett europeiskt samarbete.

Det handlar om miljön i Europa. Jag kunde som miljöminister se hur mycket EU betydde för att få de värsta syndarna att bättra sig och för att få de bästa att tävla om framsteg på miljöområdet. Vi behöver det europeiska samarbetet, för att komma åt svavelutsläpp från Tyskland som försurar skogen i Västsverige, avlopp från baltiska länder som bidrar till Östersjöns övergödning eller farliga kemikalier i spanska datorer. Toppmötet i Göteborg under det svenska ordförandeskapet ska flytta fram EU:s miljöarbete.

Det handlar om Europas kvinnor. Jämställdheten syns inte riktigt runt bordet under toppmötena men självkritiken finns där i många länder. Kvinnor runt om i Europas gläds åt svenska förslag och initiativ. Vi ska driva på för tuffare regler mot diskriminering. Vi ska skärpa kampen mot kvinnohandel och barnporr. Arbetet i Sverige och Europa går hand i hand.

Allt detta blir viktigt under vårt ordförandeskap i EU våren 2001. Då har vi chansen att visa vad medlemskapet verkligen innebär, att även ett litet land kan påverka och företräda hela Europa.

Vårt medlemskap ger oss inte bara möjligheter att forma framtidens Europa. Det ger också nya sätt att påverka den globala utvecklingen.

Samarbetet i Europa handlar också om säkerheten. När länderna och folken i öst och väst, syd och nord, flätas samman så stärks säkerheten. När vi i dag arbetar för fred på Balkan så har den grekiska utrikesministern Giorgos Papandreou vårt nordiska samarbete och Östersjöarbetet som modell. Det känns som vi äntligen är på väg mot den gemensamma säkerhet som Olof Palme argumenterade för.

Sverige har spelat en aktiv roll i det internationella arbetet. Vi har drivit frågor om internationell solidaritet, demokrati och mänskliga rättigheter. Vi har arbetat för kärnvapennedrustning och fred. Det arbetet ska vi fortsätta – och vi ska också utnyttja EU i det globala arbetet.

Globaliseringen har lett till ökad tillväxt och att andelen fattiga av världens befolkning minskat under 1990-talet. Men samtidigt har klyftorna mellan rika och fattiga vuxit, både inom och mellan länder. I dag överstiger de 200 rikaste individernas förmögenhet inkomsterna hos uppemot 2,5 miljarder människor.

Vi måste få minskade klyftor och rättvisa för tredje världens länder. Både genom bistånd och genom att låta utvecklingsländerna handla på rättvisa villkor. Det är skandal att det fortfarande bara är fyra länder som uppfyller FNs biståndsmål om 0,7 procent av BNI i bistånd. Sverige är ett av dessa fyra länder. I takt med att ekonomin nu förbättras så ökar vi också vårt bistånd – både för att tillväxten ger högre nationalinkomst som automatiskt ger mer pengar till biståndet – och för att vi bestämt att vi successivt ska uppnå enprocentsmålet igen.

Med biståndet kan vi ge akut hjälp till dem som drabbas av översvämningen i Moçambique, vi förebygger miljöproblem i Vietnam och vi stöder demokratiprojekt i Latinamerika. Men framför allt ska biståndet hjälpa till att få ekonomisk och social utveckling och större rättvisa i världen.

Vi ska vara en röst för demokrati och mänskliga rättigheter. Vi måste ställa krav på dess innehåll och låta de mänskliga rättigheterna få genomslag i praktiken. Flickorna i Afghanistan har rätt till utbildning. Kvinnorna i Afrika ska slippa könsstympning. Kurdiska barn i Turkiet ska få lära sig kurdiska. Pakistanska barn ska få gå i skolan – inte arbeta. Kinesiska studenter ska få kräva demokrati utan att hotas av fängelse.

Vi ska vara en fristad för människor som behöver skydd. I Sverige har vi i dag en invandring som är tre gånger så stor som för 20 år sedan. Det är också en del av internationaliseringen. EU måste garantera en solidarisk flyktingpolitik i hela Europa.

Vi ska driva arbetet för nedrustning och fred. Det gör vi bäst med ett militärt alliansfritt Sverige. Vi kan och ska samarbeta i Europa för att förebygga konflikter och krig, för att bistå praktiskt med allt från katastrofhjälp till Moçambique till fredsstyrkor till Balkan i samarbete med FN. Vi har ingen anledning att ändra vår militära alliansfrihet. Vår säkerhet, säkerheten i hela norra Europa, är större och vårt aktiva arbete för kärnvapennedrustning underlättas av att vi är militärt alliansfria. Folkpartiet driver ju krav på Nato-medlemskap. Tycker Lars Leijonborg verkligen att vår säkerhet blir större om vi är med under Natos:s kärnvapenparaply? Vår medlarroll underlättas av alliansfriheten. Carl Bildt vill inte gärna låtsas om att han fått sina FN-uppdrag just på grund av den militära alliansfriheten.

Det som har varit viktigt för svensk politik, inrikes såväl som utrikes, ska vi fortsätta att driva. Och vi har fått en möjlighet till, och det är att använda EU. Den möjligheten ska vi ta. Och vi ska ta den med stolthet, för vi har något att bidra med.

Man brukar säga om människor att det är lättare att älska en annan människa om man tycker om sig själv. Jag tror det är likadant med länder. Det är lättare att vara internationalist och Europavän om vi är stolta över Sverige och vad Sverige kan bidra med.

Sverige ska bidra till Europasamarbetet för jobben, för miljön, för jämställdheten, för freden och säkerheten, och för den internationella solidariteten. En del av samarbetet är EMU. Därför ska vi vara med i EMU, när tiden är den rätta."