Vad ska en regering göra när det finns uppgifter om planerade terrordåd, och säkerhetsmyndigheter föreslår åtgärder som kan kränka mänskliga rättigheter?
David Omand, tidigare brittisk underrättelsechef, skriver intressant om sådana frågor i boken Securing the State. Han förespråkar en etik som respekterar grundläggande mänskliga rättigheter som förbudet mot tortyr, och beskriver samtidigt de svåra avväganden som regeringar ibland kan ställas inför.
Frågeställningen är inte teoretisk. Terrordåd har skett i Europa även efter att Omands bok kom ut 2010 (också i Sverige). Här i landet finns en debatt om de personer som anses vara säkerhetshot, men som inte kan avvisas till sina hemländer på grund av risken för övergrepp. Minnet finns kvar av egyptenavvisningarna 2001, då CIA tog över avvisningen av två terrormisstänkta män. De "diplomatiska garantier" mot övergrepp som regeringen utverkat från Egypten visade sig inte hålla.
Avvisningarna 2001 har fått hård och i många stycken befogad kritik. Vi skrev mycket om frågan när jag arbetade på Aftonbladets ledarsida. Däremot har diskussionen handlat alltför lite om det som David Omand tar upp, de svåra avvägningar som regeringar behöver göra.
Regeringen fick uppgifter 2001 om risk för terrordåd. De kom delvis från utländska myndigheter. Men enligt två förstahandskällor även från en annan svensk myndighet än Säpo. Detta har inte tidigare varit offentligt känt. (En tredje källa känner inte igen detta, men menar att de utländska myndigheternas uppgifter tidigare visat sig korrekta och att det inte fanns skäl att tvivla i detta fall.)
Regeringen bedömde underlaget som trovärdigt och hade svårt att säga nej när Säkerhetspolisen ville avvisa männen från Sverige.
De bägge männen har förnekat terrorplaner. Det finns fundamentala problem med denna typ av ärenden, där de anklagade inte har någon reell möjlighet att försvara sig.
Men beslutssituationen är svårare för regeringar än det kan verka i den allmänna debatten. Det finns till exempel inget faktastöd för att regeringen tog beslutet 2001 på grund av amerikanska påtryckningar, som det har hävdats, och ingen ansvarig utgivare har publicerat uppgifter som skulle stödja detta. Det uteslutar inte någon form av USA-påverkan, men avgörande för regeringens beslut tycks ha varit att man litade på uppgifterna om risk för terrordåd.
En annan intressant aspekt av egyptenavvisningarna är Statsrådsberedningens roll. Efter Wennerström-affären 1963 inrättade regeringen en tjänst som statsministerns statssekreterare. Tage Erlander kände sig sviken av att inte ha blivit informerad i tid, och ville säkerställa att någon i Statsrådsberedningen hade en stark roll i säkerhetsrelaterade frågor. Senare har personer som haft befattningen haft centrala roller för nationell säkerhet, till exempel Thage G Petersson under Bulltoftakapningen och sprängningen av den västtyska ambassaden.
Pär Nuder var Göran Perssons statssekreterare 2001. Flera källor uppger för mig att han hade en central roll för avvisningarna av de bägge männen till Egypten. "Det betyder inte att Pär gjorde något fel", säger en källa. Det är ändå förvånande att statssekreterarens roll inte problematiserats mer, både i detta och i andra ärenden. Bör det till exempel föras ordentliga anteckningar om vad hon eller han gör, som lär vara fallet med den nationella säkerhetsrådgivaren i USA?
Dilemmat att förebygga terrorhot och samtidigt respektera mänskliga rättigheter finns kvar. För min del anser jag fortfarande att regeringen inte borde ha litat på garantierna från Egypten 2001 och att Säpo gjorde allvarliga misstag när CIA tog över avvisningen. Sverige ska inte avvisa människor som riskerar tortyr. Men att låtsas som att besluten är enkla är inte rätt väg.
(Denna text bygger liksom ett antal tidigare inlägg delvis på samtal som jag fört under en längre tid med personer som har lång erfarenhet av statlig styrning vad gäller nationell säkerhet, inför en kommande bok och fler blogginlägg.)
