lördag 15 juli 2017

Att skriva för idéerna skull - om Carl Hasselgren


Plötsligt en dag plockar min mamma fram en mångfärgad plåtlåda från A.B. Albert Lundells fabriker ur en garderob. Jag har aldrig sett lådan förut, trots att den måste ha funnit där i decennier. När jag läst höljets reklam om marsipan och konfekt skjuter jag försiktigt upp den metallskiva som bildar lådans lock.

En doft av gammalt tidningspapper slår emot mig samtidigt som näsan fylls av damm. Jag måste nysa. Sedan börjar jag plocka fram tidningsklipp efter tidningsklipp, brev efter brev. Jag blir sittande hela kvällen med lådan och ser en människa växa fram ur pappershögarna. Min morfar, Carl Hasselgren, som började arbeta som journalist år 1910 och sedan fortsatte skriva i tidningar till sin pension på 1960-talet.

Det är drömmarna som fångar mig mest. Hur tänkte den som ville bli journalist i början av seklet? Vilka värderingar förde min morfar, liksom så många andra, till den liberala tidningsvärlden på 1910- och 1920-talet?

En stor bild av en japansk kvinna dominerar första sidan på extranumret av Allers familj-journal i september 1905: ”Rysk-japanska kriget är slut”. Nu drömmer värmlandsungdomarna om världsfreden, berättar breven. Några år senare oroar de sig för den uppladdning som ska leda fram till första världskriget. Unga skribenter söker sig till tyska Weimar och skriver om den radikala debatten där – som sedan grumlas och försvinner i första världskriget.

Protokoll från IOGT-logen ”Olov Trätälja” visar inflytandet från Viktor Rydbecks samhällskritik, och från franska upplysningstänkare, på flera av dem som senare ska skriva i den liberala pressen. I lådan hittar jag märken i gult, blått och brunt från kampanjen Ljus över landet 1907. En uppåtgående sol symboliserar folkbildningsidealet. Det är inte någon objektiv nyhetsrapportering som är målet för de blivande skribenterna, utan att säga något viktigt själv, att förändra världen genom ordet, att inte bara sprida kunskap utan också värderingar, idéer.

Carl Hasselgren går på Säffle folkhögskola 1905-1908, tränar sitt skrivande och kunskaperna i tyska och engelska. Men det är inte lätt att få jobb. På ett brefkort från mars 1910 skriver vännen Georg Tjus om den dåliga arbetsmarknaden i Göteborg: ”I korthet vill jag säga dig, att det f.n. ej finnes någon plats på G.P. eller såvitt jag vet någon annan Göt.-tidning.- Du säger att du lärt allt hvad du kan lära i Seffle. Men ser du, läs och själfbilda dig allt hvad du kan, för om du kommer till en stor morgontidning hinner du endast arbeta. (Min erfarenhet.)”

Carl får senare under år 1910 ett påhugg på redaktionen för Värmlands Läns Tidning. Systern skriver från det Säffle som verkar så avlägset till det stora Karlstad och ber Carl berätta hur han har det. ”Pappa ber att Du skall vara snäll att skicka några tidningar i korsband, det vore så roligt att få läsa något av vad Du skriver.” Året därefter hamnar han på Wermlands-Tidningens redaktion, och blir kvar där till år1919.

Men det är den liberala Karlstads-Tidningen, under Mauritz Hellbergs ledning, som bäst motsvarar Carl Hasselgrens värderingar. Han börjar där år 1920 och ska bli kvar in på 1950-talet, se tidningen gå från ledande på Karlstads tidningsmarknad till tredagarsutgivning i skuggan av den alltmer dominerande Nya Wermlands-Tidningen.

Bland sparade texter om allt från världspolitik till vardagsliv i Värmland är det ett gulnat klipp från Karlstads-Tidningen som fångar mig mest. Artikeln har rubriken ”Karlstad – Moskva tur och retur” och är daterad den 17 februari 1921. Formen är en fiktiv dialog mellan skribenten och intervjupersonen, Karl Julius Andersson, ordförande för den socialistiska ungdomsklubben Karlstads S.D.U.K som just antagit de så kallade Moskvateserna om lojalitet mot det ryska kommunistpartiet. Men språket är fjärran från någon objektiv nyhetsjournalistik och från den stora mängden poesi och småtrevliga kåserier som jag också finner i plåtlådan.

Karl Julius Andersson utsätts för ett frenetiskt och hätskt angrepp som idag säkerligen skulle ha gett anmärkningar från etiknämnd och pressombudsman.
Ett typiskt avsnitt lyder ”…denne Karl Julius Andersson har nu lovat dyrt och heligt att i denna vår lilla trevliga och fridfulla stad vid Klarälvens utflöde i Vänern införa den ryska diktaturen, d.v.s, ett vålds- och blodsvälde och ett förtryck av individernas frihet som sällan skådats under solen!”

Till slut tror jag mig hitta förklaringen till den vrede som präglar artikeln. ”Vi har träffats förr”, skriver Carl Hasselgren i början av artikeln. ”En gång i tiden för fem-sex år sedan var Karl Julius Andersson starkt påverkad av den ström av human idealism, som på grundvalen av frihet, jämlikhet och broderskap då ville frälsa världen från våld och förtryck av vad slag det vara månde”.

Karl Julius är en vän som valt en annan väg men inte riktigt ser vart den leder. Carl Hasselgren tror sig se förtrycket som kommer från Moskva, men kan inte övertyga sin kamrat. Därur kommer vreden. Det finns något som är rätt, som är sant, som förde ungdomsvännerna samman i tidens idealism, men som Karl Julius nu vänder ryggen utan att Carl kan göra något åt det. Det såret värker och pennan är det sätt som finns att döva smärtan. Det blir möjligt eftersom det inte finns någon tydlig uppdelning mellan objektiv nyhetsjournalistik och politisk polemik i tidningen. Varje text tar ställning.

Den starka övertygelsen återkommer under 1930- och 1940-talet, men då är föremålet för kritiken en annan. Karlstads-Tidningen är tidigt öppet kritisk mot nazismens framväxt i Tyskland, till skillnad mot konservativa Nya Wermlands-Tidningen. Under andra världskriget beläggs Karlstads-Tidningen med kvarstad för alltför negativa texter om Hitler. Det är ett personligt ställningstagande från tidningens ledning och journalister. Karlstad ligger inte långt från norska gränsen, Sverige har mobiliserat inför ett eventuellt tyskt angrepp. Tidningsmännen vet vilket pris kritiken kan få om tyskarna kommer.

För mig är plåtlådans innehåll mer än en familjeberättelse. Den ger en känsla av vad som drev den liberala pressen i dess ungdom, av den idealism i tidigt 1900-tal som är lätt att glömma idag när namn som Bonniers och Hjörne snarare symboliserar ägarkoncentration, och dagens unga idealister hellre startar egna nättidningar än skriver arga artiklar i Dagens Nyheter. Breven och artiklarna berättar om det personliga engagemangets roll. Berättarformerna och de journalistiska idealen är kanske inte särskilt gångbara i 2000-talets dagspress; objektivitetsidealet har inte trätt in på arenan, texterna tar ställning, redovisar inte för och emot på samma sätt som idag. Men viljan att berätta något eget, och stå för det även om det upprör andra, säger något viktigt också nu.

______________________________________________

Fakta Carl Hasselgren

Så här skrev Nya Wermlands-Tidningen den 11 december 1965:

Förre medarbetaren i Wermlands-Tidningen, redaktör Carl Hasselgren, Stockholm, har avlidit i en ålder av något över sjuttioåtta år.
Redaktör Hasselgren var född i Säffle, där han började sin journalistbana år 1910 vid tidningen Västra Värmland. Efter en kort tid kom han till Karlstad som medarbetare i Värmlands Läns Tidning och knöts 1911 till Wermlands-Tidningens redaktionsstab. Här var han verksam till 1919. Efter en kort tids gästspel vid Göteborgs-Posten började han 1920 vid Karlstads-Tidningen, där han arbetade fram till pensionsåldern.
Carl Hasselgren var en kunnig tidningsman med ett register som spände över vida fält. Man bör särskilt erinra om hans kulturella intressen, hans förståelse för teater och musik och hans betydande vittra begåvning. Han har utgivit flera skrifter och även framträtt som skald. Det bortgångne som till sin personliga läggning var glad och trivsam var en av stiftarna till Värmlands Journalistförening, där han sedan 1951 var hedersledamot.

Karlstads-Tidningens dödsruna har ett liknande innehåll, men betonar av naturliga skäl tydligare att Carl Hasselgren medverkade i denna tidning under fyra decennier.

------------

(Denna text skrev jag år 2002 under min journalistutbildning, men har inte publicerat den tidigare) 

söndag 4 juni 2017

Några tal och artiklar av Anna Lindh


Den 19 juni skulle Anna Lindh ha fyllt 60 år. Boken med hennes tal och artiklar, som några av oss tidigare medarbetare sammanställde, är slut på förlaget och såvitt jag vet finns inte planer på någon nyutgåva. Det är också svårt att hitta digitala versioner av talen på nätet.

Här finns därför länkar till några av talen och artiklarna. Mycket känns fortfarande aktuellt.

Tal vid Olof Palmes begravning (mars 1986)

Inledningstal på SSU-kongressen 1987

Om förnyelse av socialdemokratin i antologin "Å nu då?" (1991)

Första maj 1997 i Nyköping

Hållbara Sverige (sept 1997)

USA-beroendet måste brytas (sept 1999)

Pippi på arabiska och Sheherazade på svenska (sept 1999)

Utrikesdeklarationen år 2000

Om globalisering, EU och EMU på (S)-kongressen år 2000

Första maj 2002 i Falkenberg och Halmstad

Arbetet mot massförstörelsevapen (april 2003)

Första maj 2003, Norra Bantorget Stockholm

Almedalen juli 2003

Tal på SSU:s kongress i augusti 2003

USA-beroendet måste brytas. Anna Lindh om europeisk krishantering i Aftonbladet sept 1999


"Vi måste lära av erfarenheterna från Kosovo. Det kommer allt fler vittnesmål om övergrepp på de mänskliga rättigheterna. Nya massgravar hittas. Till förföljelsen av kosovoalbanerna måste vi nu lägga dagens utveckling. Civila serber drivs iväg från sina hem. Även andra folkgrupper, som romerna, befinner sig i en utsatt situation. Vi måste i praktisk handling se till att det som skett i Kosovo inte sker igen.

Europa måste bli bättre på att förebygga kriser.

Varningarna för en Kosovokonflikt hade funnits länge, men vi klarade ändå inte att göra tillräckliga insatser. Nu finns det varningar för andra områden: Montenegro, Makedonien, Albanien, Vojvodina. Till ett kan vi lägga osäkerheten i det forna Sovjetunionen och kring Medelhavet. Vi behöver bättre instrument för att agera tidigt: med bistånd och handelsavtal, med observatörer, med fredsbevarande styrkor, med tydliga krav på mänskliga rättigheter.

Europa behöver samordna militär och civil krishantering.

Dagens problem i Kosovo illustrerar att militär, polis och andra civila insatser måste samverka för att skydda människor från förföljelse. I det förebyggande arbetet behövs både civila insatser och militär kunskap och förmåga.

Efter en konflikt kan det behövas både fredsbevarande trupper och civila insatser för demokrati, säkerhet och återuppbyggnad. Alla dessa insatser måste fungera bra tillsammans. De svenska soldater, poliser och civila som varit i Bosnien har gjort fantastiska insatser genom att både ge militär säkerhet, ge humanitärt stöd och hjälpa till att bygga upp byar och vägar. Många andra har gjort liknande insatser i andra delar av världen.

Europa behöver kunna reagera snabbare och med större resurser.

EU-länderna behöver bli snabbare på att komma på plats med fredsbevarande trupper, polis och andra insatser i krisområden. Detsamma gäller civila räddningsinsatser vid humanitära katastrofer som jordbävningar. EU-länderna har betydande militära resurser, men de är alltför inriktade på gamla invasionshot. Trots alla pengar som satsas så är Europa beroende av USA för transporter, information och ledningssystem.

Samarbetet med USA är viktigt, men Europa kan inte vara beroende av beslut i den amerikanska kongressen för varje fredsbevarande insats på vår kontinent.

Flera länder, däribland Sverige, har inlett en modernisering av sina försvarsmakter med en ökad internationell inriktning. Den processen måste fortsätta för att Europa ska kunna lösa kriser även när USA inte vill vara med. Även på den civila sidan måste vi bli bättre på att gemensamt och snabbt kunna skicka räddningsstyrkor.

EU är den viktigaste organisationen för ett fredligare och säkrare Europa.

Bara EU har det breda register av instrument som behövs -- ekonomiskt samarbete, diplomati, bistånd, handel och snart också militärt. EU har gjort väpnade konflikter omöjliga i en stor del av Europa. Nu behöver EU stärkas för att bidra till säkerheten på resten av vår kontinent. Sverige och Finland tog inför Amsterdamfördraget initiativ till att krishantering skulle bli en viktig uppgift för EU.

Det gäller hela spektret av åtgärder från förebyggande till insatser med militära styrkor för att skapa och bevara fred. Det handlar däremot inte om ett gemensamt territorialförsvar.

Nu har Amsterdamfördraget trätt i kraft. Slutsatserna vid EU:s toppmöte i Köln i juni leder vidare i den riktning som Sverige och Finland föreslagit. Det är en positiv och nödvändig utveckling. Nu behövs nödvändiga resurser och en fungerande organisation för arbetet. Vi måste också driva utvidgningen till nya länder framåt. Det är en avgörande faktor för att säkra fred och demokrati i hela Europa.

Men också andra organisationer, som FN och den alleuropeiska OSSE, spelar en viktig roll. OSSE:s arbete med demokrati, mänskliga rättigheter, rättsväsende, polis och media har stor betydelse för att förhindra och motverka upptrappning av konflikter. OSSE:s minoritetskommissarie Max van den Stoel gör ett enastående arbete.

Nato har sin roll och större militära fredsfrämjande operationer, som i Bosnien och Kosovo, kommer att ledas av Natostaber eftersom det bara är där som tillräckliga planeringsresurser finns.

FN:s roll behöver stärkas

Om säkerhetsrådet kunnat enas tidigare så hade kanske utvecklingen i Kosovo inte gått så långt. FN (och särskilt arbetet i säkerhetsrådet) måste reformeras och EU-länderna hjälpas åt i det arbetet.

Det är ett grundläggande krav att militär våldsanvändning ska sanktioneras av FN:s säkerhetsråd. Därför har vi också drivit det kravet hårt i diskussionerna inom EU.

Ryssland behövs i arbetet för europeisk säkerhet

Ryssland är en del av Europa och av vår gemensamma säkerhet. Vi måste ta det historiska tillfället efter det kalla krigets slut att få med Ryssland i ett demokratiskt och fredligt Europa. EU-utvidgningen får inte betyda nya skiljelinjer. Därför måste EU utveckla också sitt säkerhetspolitiska samarbete med Ryssland, så som toppmötet i Köln beslutade.

Detta är några av många lärdomar vi kan dra från Kosovo. Låt oss inte glömma det som skett i Kosovo. Låt oss se till att det inte händer igen."

Anna Lindh om ett hållbart Sverige, Socialdemokraternas partikongress sept 1997


"Jag har sett Nalin Baksi sitta med barn och Birgitta Dahl med barnbarn i famnen på den här kongressen.

Det är för de barnen och alla andra barn som vi i partistyrelsen har skrivit vårt förslag till riktlinjer för det Hållbara Sverige.

Där står att målet är att vi inom en generation – 25 år – ska ha löst de stora miljöproblemen. Det vill säga, när dagens barn är vuxna så kan de stora miljöproblemen faktiskt vara lösta. Men då krävs att vi minskar belastningen på naturen och blir mycket effektivare i vår användning av energi och råvaror.

Efter vad vi kan se i dag måste vi bli minst fyra och på sikt tio gånger effektivare för att resurserna ska räcka till alla. Forskare, politiker och företagsledare världen över börjar nu arbeta mot det målet. Det betyder inte att vi får ett krångligare liv – men det betyder ny teknik, nya företag och nya marknader.

Jag byter just nu ut mina glödlampor hemma och sätter in svenska lågenergilampor. När vi alla har gjort det har vi sparat in Barsebäck 1.

De nya kylskåpen från Electrolux drar en tjugondel av den el som 50-talets kylskåp drog. Gå ner i en modern tvättstuga. Där drar tvättmaskinen bara tredjedelen så mycket vatten och el som de gamla tvättmaskinerna.

Det här är bra för oss och för våra elräkningar. Det är också bra för Electrolux och andra svenska företag som utvecklar energi- och resurssnåla produkter. Och det är bra för miljön, i Sverige, i Europa och i världen.

För det är nödvändigt också i ett internationellt perspektiv. Utvecklingen i Asien går just nu i rasande takt. Befolkningen ökar och levnadsstandarden stiger i Kina, Indonesien, Malaysia. Hundratals miljoner människor vill öka sin standard, men när de skaffar kylskåp och bil så behövs den nya, miljövänliga och resurssnåla tekniken. Annars hotar en ekologisk kollaps.

Hållbara Sverige är därför ett mycket större projekt än att skapa en bra miljö lokalt, till våra barn. Det handlar också om en bra miljö globalt. Och i den utvecklingen kan svenskt kunnande och svenska produkter spela stor roll.

Men Hållbara Sverige genomförs inte med ett enda program, ett beslut eller en reform vid ett enda tillfälle. Det finns inget Stålverk 80 eller någon ATP-reform för ett hållbart Sverige. Det här är en process, ett arbete i många steg, som engagerar många människor, som hela tiden utvecklas och växer, i Sverige och i Europa. Miljöpolitikens uppgift är att styra, stimulera och underlätta den här processen.

Nästa vecka presenterar var och en av regeringens alla ministrar, för i Göran Perssons regeringen är alla ministrar miljöministrar, vad som hänt, händer och skall hända inom våra olika områden för ett hållbart Sverige.

Bland annat kommer vi att inrätta en delegation för att driva på den offentliga upphandlingen, så att vi alltid ställer miljökrav när vi använder skattepengar för att köpa varor och tjänster.

Vi ska göra en satsning på export av miljöteknik och vi ska ställa miljökrav på allt byggande.

Nu satsar vi på en miljöpolitik för 2000-talet.

Vi har fått igenom många viktiga krav i EU. Nu spänner vi bågen för att EU på allvar ska anta utmaningen att bli ett hållbart Europa. Vi i Sverige ska vara föregångare för att ha trovärdighet i europaarbetet.

Nu ska vi få tydliga nationella miljömål, som visar vad som ska uppnås, till när och vem som är ansvarig.

Nu ska vi få bättre styrmedel, en modern miljölagstiftning som ställer strängare krav på alla områden, ger hårdare straff och nya miljödomstolar.

Nu ska vi satsa på lokala investeringar, för fler jobb och bättre beslutade pengar, så räkna inte in det i hur mycket kongressen kostar. Det ska gå till de bästa projekten i landet, projekt som visar på vägen till ett Hållbart Sverige. Villkoren är att projekten ska bygga på lokal delaktighet och bidra till effektivare resursanvändning, mindre miljöproblem och mer kretsloppsanpassning hemma hos er.

Behoven och lösningarna skiljer sig mellan olika platser i landet. Därför vill vi ge lokal frihet åt er att bestämma hur pengarna ska användas. Ni har många goda idéer – det syns på motionerna. De flesta motioner är besvarade, helt enkelt för att vi redan börjat genomföra dem."

Anna Lindh om globalisering, EU och EMU på Socialdemokraternas partikongress i mars 2000


"På morgonen i dag satte jag på tv:n och såg de norska kommentarerna till norska regeringens avgång och socialdemokratins återkomst. Grattis och välkommen säger vi till Jens Stoltenberg och Arbeiderpartiet!

På ekonomiekot redogjorde de för världens börskurser. Handeln pågår världen runt, dygnet runt. På tåget från Nyköping till Stockholm satt mina tåggrannar, som vanligt, med mobiltelefoner och datorer.

Ständig kontakt. Ständig information.

På arbetsplatserna – precis som i regeringen – känner vi alla hur tempot drivs upp och kraven ökar. Tempot i nyhetsrapporteringen accelererar hela tiden. Just nu ligger kongressen ute på nätet. Hela världen kan följa det som sker här, hela världen hör om det är surrigt i lokalen – om de vill. Visst är det fascinerande och lite skrämmande.

Men ni känner alla igen er i bilden. Teknikutvecklingen i industrin, i sjukvården och i undervisningen går ju i samma rasande takt. Kapitalet driver på för sina syften. En snabb transaktion är snabba pengar. Här väntas inte på fördjupande analyser. Information, kontakter, värdepapper och valuta korsar blixtsnabbt nationsgränserna.

Enorma belopp omsätts varje dag i valutahandeln. I går omsattes mer pengar på den svenska penningmarknaden än staten betalar ut i sjukersättning och barnbidrag på ett helt år. På några få år har sammanslagningar och uppköp av företag över nationsgränserna mer än tredubblats. Det är klart att denna utveckling innebär stora risker.

Kapitalet har alltid strävat mot en internationell marknad, efter expansion. Arbetarrörelsen har också alltid varit internationell. Men om vi vill fortsätta att vara en internationell motkraft till kapitalet måste vi finna nya vägar.

Globaliseringen ger också möjligheter. Den gränsöverskridande snabba informationen kan likaväl handla om mänskliga rättigheter som om börskurser. Det gränsöverskridande samarbetet kan gälla politik och värderingar likaväl som kapital och vinster.

När jag var SSU-ordförande spreds flygblad och tidningar i hemlighet i diktaturländer. Vi var ibland med och betalade, men vi visste att det tog tid, att det var svårt, att det var farligt.

Nu kan oppositionen i Vitryssland hålla kontakt med SSU via Internet. Nu finns en bombattack mot marknaden i Groznyj inom en timme på världens TV-kanaler och datorskärmar. Nu börjar till och med det slutna Kina få kontakt med omvärlden via Internet.

Den fria informationen är diktaturernas värsta fiende. Vi har mer och snabbare information än någonsin förr. Vi har också en mycket starkare ställning för demokratin i världen. Sverige och svensk socialdemokrati har en stolt tradition – och vi kan använda våra nya instrument i kampen för mänskliga rättigheter och våra gemensamma värderingar.

Då knyter vi också an till vår historia, och inte minst till arvet efter Olof Palme. Han var något så ovanligt för sin tid som en toppolitiker som tog upp brott mot mänskliga rättigheter oavsett var de begicks. ”Diktaturens kreatur” sade han vid Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien. Han stödde Solidaritet i Polen. Men han angrep också Vietnamkriget och USA-stödda diktaturer som Pinochets i Chile.

Under kalla kriget var det ofta ensamt att driva krav på mänskliga rättigheter och demokrati. Warszawapakten slog en järnridå kring sina kommunistdiktaturer, och för att få allierade mot Sovjet hände det alltför ofta att USA och andra demokratier stödde högerdiktaturer. Därför var Olof Palmes röst stark och viktig – och alltför ensam. I dag har tiden äntligen hunnit ifatt Olof.

Kalla krigets slut och globaliseringen, med sitt intensiva nyhetsflöde och Internet, kan alltså underlätta kampen för demokrati och mänskliga rättigheter.

Globaliseringen gör det också viktigare än någonsin förr att socialdemokratin agerar gemensamt för våra intressen och värderingar. Kapitalet agerar mer samlat i dag än tidigare; då måste också vi agera tillsammans med andra. En gemensam världsekonomi måste styras av gemensamma värderingar för humanism och människovärde.

Det bästa samlade instrumentet i dag är EU. Jag säger inte att EU är perfekt. Jag säger inte att EU lyckas bemästra marknaden. Men EU är ändå vår möjlighet – särskilt med socialdemokratiska regeringar i nästan alla EU:s medlemsländer.

När jag som SSU-ordförande debatterade EU för ett antal år sedan så var den gemensamma marknaden det stora projektet. Handel över gränserna. Företagens villkor. EU kändes länge som kapitalets projekt, eller som ett ekonomisk-tekniskt samarbete. I dag är debatten en helt annan. Nu handlar det om utvidgningen av EU till de nya demokratierna i Östeuropa, ett historiskt steg för fred i Europa.

Vi har också exemplet Österrike. Där visas tydligt att EU i dag handlar om mycket mer än ekonomi och handel, att EU handlar om gemensamma värden, om mänskliga rättigheter och demokrati. ”Äntligen gör EU något viktigt!” har många gamla EU-motståndare sagt till mig.

Och det var intressant att se att två partier var kritiska i riksdagens EU-nämnd. Förutom moderaterna, som vill se EU som det ekonomiska projektet men som backar när det börjar handla om tydlig politik för demokrati, så var också miljöpartiet, som inte vill vara med i EU alls, tveksamt. Moderater och miljöpartister möttes i sin rädsla för EU:s politiska kraft.

EU:s betydelse för demokratin ser vi också i kraven på kandidatländerna, att de ska respektera mänskliga rättigheter – det må gälla romerna i Slovakien eller kurderna i Turkiet. Jag känner det starkt när jag talar med våra partivänner i Portugal, Spanien och Grekland. Greklands utrikesminister, Giorgos Papandreou – som jag tror många av er har träffat – tillbringade flera år i Stockholm i skydd för militärdiktaturen i Grekland. Han och många andra kan berätta hur de säkrade sin demokrati genom EU-medlemskapet. Låt oss nu använda EU för att säkra demokratin i hela Europa!

EU är inte perfekt. EU har många brister. Men EU ger oss möjligheter som vi aldrig kan få på egen hand.

Därför är det också dags att vara med i EU på allvar. Helhjärtat – inte halvhjärtat. Det innebär inte att vi ska sluta att kritisera, sluta försöka förändra och påverka – tvärtom. Men vi ska vara med fullt ut i EU-samarbetet.

En del av EU-samarbetet är EMU.

Jag tycker vi hittills har haft en bra debatt och diskussion om EMU: Partikongressen 1997 manade till en öppen diskussion om EMU där alla skulle få tillfälle att sätta sig in i frågan.

Och över 20 000 informationsmaterial har beställts från partistyrelsen. Hundratals studiecirklar har genomförts. I bildningsförbunden, i skolor och på universitet, i media och på arbetsplatserna har människor samlats och diskussionen förts. Varje människa som velat har kunnat skicka in sina synpunkter till partistyrelsen. Och av dem har vi tagit stort intryck i vårt beslut.

Den här processen är en oerhörd demokratisk styrka. Det är bra att vi haft den här tiden för eftertanke och diskussion. Svaren som skickats in visar hur många sidor EMU-frågan har – och hur vi utifrån samma grundvärderingar kan komma till olika slutsatser.

Partistyrelsen anser, efter att noga ha vägt argumenten, att Sverige ska ansluta sig till EMU:s tredje steg. Sedan partikongressen 1997 har EMU:s tredje steg blivit verklighet; 11 länder är med i EMU, nummer 12 och 13 är på väg – Grekland och Danmark. Alla socialdemokratiska partier i Europa är för EMU-medlemskap, liksom den europeiska fackföreningsrörelsen. I den gemenskapen, tycker partistyrelsen, har Sverige och svensk arbetarrörelse en självklar plats.

Det viktigaste skälet för partistyrelsen är att vi som litet land är sårbart. En liten valuta är utsatt. Sverige har tidigare fått känna av marknadens reaktioner. Vi mer eller mindre tvingades sänka sjuk- och arbetslöshetsersättningen till 75 procent innan den internationella kapitalmarknaden sänkte räntorna. Jag vet inte hur många procent av BNP eller hur många jobb som spekulationerna om den svenska ekonomin kostade oss 1995. Men jag vet att det kostade på – för arbetslösa och sjuka och för tilltron till välfärden och demokratin, för den facklig–politiska samverkan.

Dit ska vi aldrig igen! Kapitalet ska aldrig få övertrumfa riksdag och demokrati. Välfärden är för dyrbar. Demokratin är för viktig. Därför vill vi hade en stabilitet och styrka som samarbetet i EMU ger.

I svaren till partistyrelsen på EMU-frågorna inför kongressen tas också många andra aspekter upp.
En del pekar på att valutasamarbetet kan ge lägre räntor och därmed fler jobb. Det stärker vår ekonomi. Och för att citera den brittiska utrikesministern Robin Cook när han argumenterade för brittiskt medlemskap: ”Ju starkare ekonomi, desto större blir vårt politiska inflytande. Nuförtiden är Moodys kreditvärdering mycket viktigare än storleken på försvaret när vi mäter länders nationella styrka.”

Andra argument: Redan som turist märker man att det kostar att växla pengar från en valuta till en annan. För små och medelstora företag kan det handla om mycket pengar. Och det är en marknad med 300 miljoner konsumenter.

Och för konsumenterna är det viktigt att kunna jämföra priser. Det blir lättare med samma valuta. Och när prisskillnaderna blir tydligare pressas priserna nedåt – det må gälla mat, cd-skivor eller barnkläder.

En del tar också upp vårt inflytande i EU, och menar att vårt inflytande skulle öka om vi också var med i EMU. Och det är nog så, att hittills har vi klarat vårt inflytande i EU utan att ta ställning till EMU. Men om vi fortsätter att stå utanför blir det svårare, betydligt svårare.

Inflytande och demokrati är naturligtvis argument som också de tveksamma och motståndare använder mot EMU. Jag förstår dem som säger att EMU inte är ett demokratiskt projekt, som ifrågasätter centralbankens självständighet, som skulle vilja se större demokratisk legitimitet. Centralbanken är i och för sig utsedd av regeringarna och måste stå till svars inför Europaparlamentet fyra gånger om året. Men det är klart att öppenhet och den demokratiska legitimiteten bör stärkas i framtiden. Vilken institution påverkas inte under arbetet? Banken har bara funnits i ett år. Men det är lite svårt att delta i diskussionen om hur den borde fungera om vi inte ens är medlemmar.

Trots sina brister är EMU vår möjlighet att agera samlat, inte bara med utan också till skydd mot marknaden.

Nu är det dags att ta ställning. Partistyrelsen säger ja, men vi ska vänta tills vår konjunktur är i fas med övriga Europa och till dess vi är säkra på att lönebildningen fungerar bra. Annars riskerar vi problem med ekonomin.

Vi behöver också titta på system för att hantera eventuella kriser i framtiden. Idén om buffertfonder är en viktig del av det arbetet.

Frågan om svenskt medlemskap i EMU:s tredje steg ska avgöras av svenska folket. Många vill ha besked om folkomröstning nu. Visst är det mest troligt att det blir en folkomröstning. På partikongressen i Sundsvall beslutade vi att bibehålla handlingsfriheten genom att frågan skulle underställas svenska folket för prövning – i allmänt val eller folkomröstning. Ingenting har hänt som föranleder partistyrelsen att vilja ändra det beslut som den ordinarie kongressen fattade.

Partistyrelsen menar att vi inte bör låsa oss innan de två villkoren är uppfyllda. Då, när vi tycker det är dags att gå med, ska vi också diskutera formerna för hur folket ska få säga sitt på ett demokratiskt sätt.

Sammanfattningsvis säger vi ja till EMU av flera skäl.

För välfärden – vi får tryggheten av att dela valuta med 300 miljoner andra européer. Det ger oss möjlighet att föra en aktiv finanspolitik och en trygg välfärdspolitik även när det blir kris utan att spekulanter driver upp den svenska räntan. För jobben – EMU minskar räntorna och underlättar handel och investeringar. För Europasamarbetet – deltar vi helhjärtat kommer vi att kunna påverka mer. Om vi säger ja kommer inte vardagen att förändras dramatiskt men vi blir tryggare.

Partivänner! Tänk om någon på partikongressen 1987 sagt att Sovjetunionen skulle upplösas, Berlinmuren rivas och de baltiska länderna söka medlemskap i EU inom tio år? Vi hade alla tyckte att det var mer än lovligt naivt.

I dag står vi inför att ena öst och väst i Europa. Utvidgningen av EU, så EU blir hela Europas projekt, är vårt största fredsprojekt sedan FN bildades. Vi vill – tillsammans med de andra 13 socialdemokratiska regeringarna i Europa, se ett Europa som bygger på lika människovärde, solidaritet och humanism.

Det handlar om jobben i Europa, om jobb för Europas 16 miljoner arbetslösa, om forskning och IT, om bra skola och livslångt lärande, om kvinnors rätt till bra jobb och lika lön.

Vi kommer att diskutera regionalpolitik senare på kongressen. EU:s regionala stöd räknar vi med kommer att ge 56.000 nya jobb i de mest utsatta regionerna i Sverige. Kampen i Europa och kampen i Sverige går hand i hand. Det är lättare att bekämpa även den svenska arbetslösheten med ett europeiskt samarbete.

Det handlar om miljön i Europa. Jag kunde som miljöminister se hur mycket EU betydde för att få de värsta syndarna att bättra sig och för att få de bästa att tävla om framsteg på miljöområdet. Vi behöver det europeiska samarbetet, för att komma åt svavelutsläpp från Tyskland som försurar skogen i Västsverige, avlopp från baltiska länder som bidrar till Östersjöns övergödning eller farliga kemikalier i spanska datorer. Toppmötet i Göteborg under det svenska ordförandeskapet ska flytta fram EU:s miljöarbete.

Det handlar om Europas kvinnor. Jämställdheten syns inte riktigt runt bordet under toppmötena men självkritiken finns där i många länder. Kvinnor runt om i Europas gläds åt svenska förslag och initiativ. Vi ska driva på för tuffare regler mot diskriminering. Vi ska skärpa kampen mot kvinnohandel och barnporr. Arbetet i Sverige och Europa går hand i hand.

Allt detta blir viktigt under vårt ordförandeskap i EU våren 2001. Då har vi chansen att visa vad medlemskapet verkligen innebär, att även ett litet land kan påverka och företräda hela Europa.

Vårt medlemskap ger oss inte bara möjligheter att forma framtidens Europa. Det ger också nya sätt att påverka den globala utvecklingen.

Samarbetet i Europa handlar också om säkerheten. När länderna och folken i öst och väst, syd och nord, flätas samman så stärks säkerheten. När vi i dag arbetar för fred på Balkan så har den grekiska utrikesministern Giorgos Papandreou vårt nordiska samarbete och Östersjöarbetet som modell. Det känns som vi äntligen är på väg mot den gemensamma säkerhet som Olof Palme argumenterade för.

Sverige har spelat en aktiv roll i det internationella arbetet. Vi har drivit frågor om internationell solidaritet, demokrati och mänskliga rättigheter. Vi har arbetat för kärnvapennedrustning och fred. Det arbetet ska vi fortsätta – och vi ska också utnyttja EU i det globala arbetet.

Globaliseringen har lett till ökad tillväxt och att andelen fattiga av världens befolkning minskat under 1990-talet. Men samtidigt har klyftorna mellan rika och fattiga vuxit, både inom och mellan länder. I dag överstiger de 200 rikaste individernas förmögenhet inkomsterna hos uppemot 2,5 miljarder människor.

Vi måste få minskade klyftor och rättvisa för tredje världens länder. Både genom bistånd och genom att låta utvecklingsländerna handla på rättvisa villkor. Det är skandal att det fortfarande bara är fyra länder som uppfyller FNs biståndsmål om 0,7 procent av BNI i bistånd. Sverige är ett av dessa fyra länder. I takt med att ekonomin nu förbättras så ökar vi också vårt bistånd – både för att tillväxten ger högre nationalinkomst som automatiskt ger mer pengar till biståndet – och för att vi bestämt att vi successivt ska uppnå enprocentsmålet igen.

Med biståndet kan vi ge akut hjälp till dem som drabbas av översvämningen i Moçambique, vi förebygger miljöproblem i Vietnam och vi stöder demokratiprojekt i Latinamerika. Men framför allt ska biståndet hjälpa till att få ekonomisk och social utveckling och större rättvisa i världen.

Vi ska vara en röst för demokrati och mänskliga rättigheter. Vi måste ställa krav på dess innehåll och låta de mänskliga rättigheterna få genomslag i praktiken. Flickorna i Afghanistan har rätt till utbildning. Kvinnorna i Afrika ska slippa könsstympning. Kurdiska barn i Turkiet ska få lära sig kurdiska. Pakistanska barn ska få gå i skolan – inte arbeta. Kinesiska studenter ska få kräva demokrati utan att hotas av fängelse.

Vi ska vara en fristad för människor som behöver skydd. I Sverige har vi i dag en invandring som är tre gånger så stor som för 20 år sedan. Det är också en del av internationaliseringen. EU måste garantera en solidarisk flyktingpolitik i hela Europa.

Vi ska driva arbetet för nedrustning och fred. Det gör vi bäst med ett militärt alliansfritt Sverige. Vi kan och ska samarbeta i Europa för att förebygga konflikter och krig, för att bistå praktiskt med allt från katastrofhjälp till Moçambique till fredsstyrkor till Balkan i samarbete med FN. Vi har ingen anledning att ändra vår militära alliansfrihet. Vår säkerhet, säkerheten i hela norra Europa, är större och vårt aktiva arbete för kärnvapennedrustning underlättas av att vi är militärt alliansfria. Folkpartiet driver ju krav på Nato-medlemskap. Tycker Lars Leijonborg verkligen att vår säkerhet blir större om vi är med under Natos:s kärnvapenparaply? Vår medlarroll underlättas av alliansfriheten. Carl Bildt vill inte gärna låtsas om att han fått sina FN-uppdrag just på grund av den militära alliansfriheten.

Det som har varit viktigt för svensk politik, inrikes såväl som utrikes, ska vi fortsätta att driva. Och vi har fått en möjlighet till, och det är att använda EU. Den möjligheten ska vi ta. Och vi ska ta den med stolthet, för vi har något att bidra med.

Man brukar säga om människor att det är lättare att älska en annan människa om man tycker om sig själv. Jag tror det är likadant med länder. Det är lättare att vara internationalist och Europavän om vi är stolta över Sverige och vad Sverige kan bidra med.

Sverige ska bidra till Europasamarbetet för jobben, för miljön, för jämställdheten, för freden och säkerheten, och för den internationella solidariteten. En del av samarbetet är EMU. Därför ska vi vara med i EMU, när tiden är den rätta."

lördag 3 juni 2017

Anna Lindhs tal på Första maj år 2002 (Falkenberg och Halmstad)


"Jag är glad att vara här. Jag vill dessutom gratulera er: Halland har haft den allra högsta ökningen av antalet sysselsatta de senaste åren, och klarar redan målet om minst 80 procents sysselsättning. Och utvecklingen kommer att fortsätta – jag hörde i går på radion att efterfrågan ökat på de halländska företagens varor och tjänster, att man räknar med 2.000 nya jobb. Grattis!

"Första maj är solidaritetens dag och solidariteten känner inga gränser." Så inledde Olof Palme ett av sina förstamajtal. Den internationella solidariteten är kännetecknande för oss socialdemokrater.

De senaste veckorna har vi genom TV och tidningar följt kriget i Mellanöstern.
Vi har sett nya israeliska militära attacker, senast i Hebron.
Vi har läst om den femåriga israeliska flickan som dödades under sabbaten.
Vi har följt hur Israels regering trotsar FN för att slippa den undersökningskommission FN utsett till Jenin.
Jag har talat med utrikesministrarna från EU, arabländerna och Israel. Jag har talat med Kofi Annan, Colin Powell och palestinierna.

Men det svåra var att tala med de direkt berörda.
Jag talade med Mustafa Barghouti, läkare och chef för Medical Relief Committe. Han berättade om ambulanser som blev sönderskjutna, läkare som hindrades jobba, gamla patienter som dog i onödan. Jag talade med Yossi Beilin, ledaren i Peace Coalition i Israel, som förtvivlade över sin egen regering och var hotad till livet för att han kritiserat de militära aktionerna.

Den svenska regeringen agerar på alla områden. Vi fördömer folkrättsbrott och självmordsbombningar – och de som stöder dem. Vi kräver att Israel ska ta sitt ansvar. Vi ökar biståndet till palestinierna – bl.a. nya ambulanser. Vi stöder fredsrörelsen i Israel. Vi agerar tillsammans med de andra EU-länderna. Men jag ska inte förneka att vi känner maktlöshet när inget verkar hjälpa. Om denna maktlöshet har ett namn, så är det Jenin.

För tre veckor sedan bodde 14.000 människor i flyktinglägret i Jenin. Hälften av dem barn och ungdomar.

Måndagen den 8 april gick israeliska armén in i lägret. En skammens vecka följde, när israelisk militär demolerade hus, sköt människor, vägrade ambulanser och humanitära organisationer att göra sina jobb.

Vi vet inte ännu allt som hänt i Jenin. TV-bilderna visar oss ruiner, grus och betong, armeringsjärn, kläder och leksaker. Palestinierna talar om en massakrer. Israelerna säger att de förstört fabriker för bombtillverkning. Vi vet inte svaret. Men vi har rätt att få veta. Nu måste Israel acceptera FN:s undersökningskommission.

Men det värsta är barnen.
Bilderna från Jenin, från andra militärattacker och självmordsbombningar, visar oss barnens ögon, när de sett för mycket. När de sett sådant varje barn borde vara förskonat från.
Vad händer när de barnen blir tonåringar? Vad händer när de blir vuxna?
Hur ska dessa ungdomar, palestinska såväl som israeliska, förstå att fred kräver kompromisser, när de fostrats till hämnd? Att fred kräver tolerans, när de fostrats till hat? Att fred kräver samarbete, när de fostrats till strid?
Hur ska de kunna engagera sig i framtiden, när de inte vågar tro på den?
Många palestinska ungdomar tappar framtidstron när de ser hur den israeliska militären slår sönder deras framtid; förstör det som skulle bli den palestinska staten; hamnen, flygplatsen, vägarna, skolorna, polisstationerna, myndigheterna.
Många israeler lämnar i dag Israel för att känna trygghet för sina barns framtid.

Sharon gick till val på fred och säkerhet – men verkligheten är motsatsen. För du kan aldrig få fred genom att tvinga ett folk till underkastelse. Du kan aldrig få fred genom att beröva ett folk dess framtidstro.
Hatet och våldet har fått fira tillräckligt med triumfer.

Mellanöstern är inte längre en angelägenhet enbart för parterna, eller för regionen. Det är en angelägenhet för hela världen. Folkrätten och den humanitära rätten gäller alla. Och vi måste alla stå upp för och försvara dess principer.
Därför måste Israel acceptera FN:s undersökningskommission och lämna de palestinska områdena.
Därför måste ockupationen upphöra.
Därför måste palestinierna bekämpa självmordsbombare och myten om martyrskapet.

När det ser mörkt ut i Mellanöstern tänker jag på de goda exempel som finns.

Jag tänker på Balkan – det sönderslitna Jugoslavien med 10 års krig, 10.000 tals döda, 100.000 tals flyktingar och ett intensivt hat – som i dag håller fred efter aktivt EU-engagemang. Där EU – inte minst Sverige som ordförande – gick in med morot och piska, med stöd och krav för att förhindra nya krig på Balkan. Vi lyckades – och i dag börjar det normala samhället långsamt växa fram med en ny generation som går på varandras skolor och lär sig varandras språk.

Jag tänker på Östersjöområdet: hur ett hav, för drygt tio år sedan omgivet av diktaturer förvandlats till en region med demokratier, samarbete och handel, där gymnasieeleverna i min stad Nyköping chattar på Internet med sina kompisar i Lettland och Ryssland.

Jag tänker på Östtimor. Detta lilla land som efter massflykt, förtryck och förtvivlan fick sin självständighet, och nu håller på att bygga sin demokrati. Förra veckan var den nyvalde presidenten, Xanana Gusmao, i Stockholm för att tala på försoningskonferensen. Han och hans gravida hustru strålade. De spred ett lugn och en visshet till oss andra – det går att få fred.

Och freden kommer till slut också till Mellanöstern.
Men freden kommer inte genom fler militäraktioner eller självmordsbombningar, den kommer genom internationella observatörer eller styrkor.
Freden kommer inte genom att den palestinska myndigheten slås sönder, den kommer genom att det palestinska samhället återuppbyggs med Sveriges och EU:s hjälp.
Freden kommer inte genom fortsatt ockupation, utan genom en fredlig och demokratisk palestinsk stat vid sidan om Israel.

Olof Palme var den som tydligast förankrade den internationella solidariteten i den svenska socialdemokratin.
Då var Sveriges uppgift ofta att stödja små länders rätt att bestämma över sig själva, och slippa vara en del av USA:s och Sovjetunionens maktspel.
Då var det kontroversiellt att kalla den spanska militärdiktaturen för satans mördare och Tjeckoslovakiens regim diktaturens kreatur.
Då var det få som vågade stödja Allendes Chile när USA stödde militärkuppen.
Då tog ingen annan västpolitiker Yassir Arafat i hand.
Socialdemokratin har sedan Olof Palmes tid gått i spetsen för en solidarisk och moraliskt rättvis utrikespolitik.

Men socialdemokratin handlar också om rättvisa nationellt. Olof Palme sa en gång;
”Det skulle ju klinga falsk om vi arbetar för utjämning och jämlikhet inom det egna landet men struntade i världens svältande miljoner. Och på samma sätt skulle det klinga falskt om vi talade aldrig så vackert om hjälpen till de fattiga folken, om vi samtidigt lät klassklyftorna och inkomstskillnaderna växa i det egna landet. Det måste finnas ett obönhörligt samband mellan vad vi verkar för i det egna landet och vad vi står för internationellt. Det är det som ger sammanhang och rötter åt ett politiskt arbete.”

Arbetarrörelsen behövs i dag, när högerextremism och främlingsfientlighet sveper över Europa. Le Pens framgångar har chockat oss alla, liksom framgångarna för högerextremister i Österrike, Norge, Danmark och Italien.

Så var det i Sverige också, i början av 90-talet. Då var det stor arbetslöshet och nedskärningar. Klyftorna ökade. Framtidstron var skjuten i sank. Också i vårt land letade man efter förenklade lösningar, efter syndabockar. Också i vårt land växte främlingsfientligheten.

Under 1992 attackerades 52 flyktingförläggningar, därtill skedde tretton korsbränningar och ett femtiotal attentat med molotovcocktails och sprängladdningar. Ny Demokrati kom in i riksdagen. Lasermannen härjade.

Detta lärde oss;
För det första: inget land är skyddat mot främlingsfientlighet.
För det andra: det krävs nolltolerans mot högerextremism och främlingsfientlighet.
För det tredje: det krävs mer kunskap om olika kulturer. Det är ett skäl att regeringen tagit fram en bok om möten med den muslimska kulturen och delat ut till eleverna på gymnasiet.
För det fjärde: vi måste klara ekonomin, jobben och välfärden. Det är när människor förlorar jobb och framtidstro som främlingsfientligheten växer. Det är när den sociala sammanhållningen bryts samman och klyftor och kriminalitet ökar som högerextremism vädrar morgonluft.

När vi tittar på Sverige i dag känner vi oss stolta, men inte nöjda.
När vi socialdemokrater tog över 1994 hade statsskulden fördubblats, arbetslösheten tredubblats och budgetunderskottet fyrdubblats.
Vårt första löfte var att få ordning på ekonomin igen – och vi lyckades. I dag beskrivs den svenska modellen som ett internationellt föredöme igen.
Vårt andra löfte var att halvera arbetslösheten – och vi lyckades.
Vårt tredje löfte, och det vi söker mandat för nu – är att stärka välfärden.

Sverige är ett bra land, men det kan bli bättre. Sverige blir bättre när alla får chansen.
Sverige blir bättre när alla kan trivas i arbetslivet. Ohälsan är ett hot både mot dem som jobbar och mot hela samhället. Därför ska vi stärka företagshälsovård och rehabilitering. Därför vill vi öka människors inflytande över den egna arbetstiden. Därför höjer vi a-kassan så att även den som förlorar jobbet ska ha en trygg försörjning.
Sverige blir bättre när alla barn får en bra uppväxt. Rädda Barnen presenterade nyligen en undersökning om att vart femte barn i dag är fattigt. Det innebär inte akut fattigdom med svält, men den plåga det innebär att pengarna aldrig räcker. Att aldrig få åka på semester. Att inte ha råd med fritidsaktiviteter.

En ensamstående mamma med två barn, 9 och 10 år, berättade att hon ofta behövde låna från goda vänner när barnen skulle på utflykter eller teater med skolan. Någon gång fick de låtsas vara sjuka, för att hon inte fick tag i pengar.
Som vi behandlar barnen formar vi också framtiden. Låter vi barnen växa upp under helt ojämlika villkor växer klyftorna i samhället.
Därför har vi de senaste åren höjt barnbidragen, förbättrat föräldraförsäkringen och infört gratis sjukvård för barn.
Därför vill vi satsa på barnen med en allmän förskola för alla barn över fyra år, därför vill vi satsa på maxtaxan. Därför vill vi ha fler vuxna i skolan som kan förhindra mobbning och öka kvaliteten och kunskaperna i skolan.

Sverige blir bättre när vi tänker på miljön. Cancerfallen blir färre när vi avvecklar farliga kemikalier, framtiden blir tryggare när vi gemensamt med andra länder försöker förhindra klimatförändringar och vi får mer livsglädje när vi satsar på naturvård och naturreservat.
Sverige blir bättre när vi ökar tryggheten genom att bekämpa brott och brottens orsaker, genom fler poliser och stöd till brottsoffren.
Sverige blir bättre när alla känner tryggheten i en bra sjukvård och när alla gamla får en bra och värdig ålderdom.
Sverige blir bättre när vi gemensamt betalar skatt för att klara välfärden för alla.
Utsatta barn behöver ökade barnbidrag och fler vuxna i skolan, inte sänkta förmögenhetsskatter.
Långtidsarbetslösa och långtidssjuka behöver stöd och rehabilitering, inte mindre pengar till vården.
Ungdomar som vill plugga behöver nya högskoleplatser, inte borttagen statsskatt.

Bo Lundgren har ett nytt språk. Han talar gärna om rättvisa. Till och med om klassklyftor. Men politiken är gammal. Skattesänkningar för de rika. Välstånd till några. Alla ska betala – några ska få det bättre.

Det sägs ibland att politiken inte gör skillnad, att det inte spelar någon roll vem som styr. Att värderingar är gammalmodiga och det inte gör någon skillnad hur man väljer. Det är inte sant. När högtidstalen ska omsättas till handling, när retoriken ska förvandlas till vardag: då handlar det om kronor och ören, om vardagsslit för solidaritet och rättvisa.

Det gör skillnad om moderaterna ger höginkomsttagaren skattesänkningar med femtusen varje månad – lika mycket som de med låga inkomster får på ett år.
Det gör skillnad om de med låga inkomster får betala de rikas skattesänkningar med dyrare dagis, dyrare medicin och högre egenavgifter.
Det gör skillnad om moderaterna tar bort 14 miljarder från kommuner och landsting – för det motsvarar 40.000 lärare, undersköterskor och hemtjänstpersonal.
Vården blir inte bättre med mindre pengar och färre personer. Se på Stockholm.
Vilken politik som styr i Sverige gör skillnad.

Men det är också viktigt vilken politik som styr i Europa.
När ekonomin blir global och gränslös är det ännu viktigare att politiken blir global, så vi kan möta den gränslösa marknaden med gränslösa värden, byggda på demokrati och mänskliga rättigheter.
EU är i dag vårt viktigaste instrument.
Därför satsar vi på jobben, miljön och jämställdheten i hela EU.
Därför välkomnar vi de nya medlemsländerna i Östeuropa i vårt gemensamma arbete för fred och demokrati.
Därför vill vi att EU ska stödja FN i det globala arbetet mot fattigdom och förtryck.

Vi kan känna stolthet och glädje i dag. Över Sverige, över socialdemokratin. Det går bra för socialdemokraterna, det går bra för Sverige.
För en bättre framtid för barn i Sverige.
För en framtid i fred och demokrati för barn i Israel och Palestina.
För tolerans och respekt, mot främlingsfientlighet och högerextremism.
Därför demonstrerar vi i dag."

torsdag 1 juni 2017

Anna Lindhs inledningstal på SSU-kongressen 1987


"För 70 år sedan samlades en tapper skara här i Folkets Hus C-sal. 50 ombud från olika delar av landet hade kommit hit för att bilda Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund. Utanför Sveriges gränser rasade första världskriget. Innanför gränserna var det politisk strid och splittring. Den allmänna rösträtten hade ännu inte genomförts. SAP hade splittrats och ungdomsförbundet lämnat partiet.

Dåvarande partisekreteraren Gustav Möller höll tal vid denna första konstituerande kongress och avslutade med att säga: "Min förhoppning är att kongressens arbete för grundläggande av en ny ungdomsrörelse skall ge så rika frukter att när deltagarna om några år ser tillbaka skola de veta att de i dag varit med om en stor gärning för socialismen."

Det är tyvärr inte många av 1917 års män – för det var bara män – som finns kvar i dag, men jag tror och hoppas att alla som då var med har känt vilken betydelsefull insats de gjorde.

Jag har läst de öppningstal och jubileumstal som hållits på SSU-kongresserna under dessa 70 år, och det har verkligen varit en fascinerande läsning. 1917 års debatt rörde försvar eller inte försvar, demokrati eller diktatur. Borde man ha en nation eller ej? Den debatten känns ganska främmande för oss i dag. 

Desto mer känner man igen sig när man läser Torsten Nilssons öppningstal till SSU-kongressen för 50 år sedan. De senaste 50 åren har vi fört en debatt om den breddade verksamheten i SSU, och vissa belackare frågor oss ständigt om inte arbetet med miljöfrågor och den bredare verksamheten innebär en ideologisk uttunning och ett förborgerligande. De kan fnysa åt den praktiska verksamheten, försöken med självförvaltning, arbetskooperativ, danskurser och liknande och frågar efter var demonstrationstågen för förstatligande av näringslivet drar fram. Därför log jag igenkännande åt Torsten Nilssons ord 1937: 

"Den socialdemokratiska ungdomen av i dag rycktes tidigt ut i det praktiska arbete där det gäller att omsätta idéerna i levande verklighet. Det kan innebära en fara. Måhända hinna inte alla de unga inhämta de ideologiska underbyggnad som sedan bör utgöra ankarfästet i tillvaron och riktpunkten för deras handlande, men å andra sidan förorsakar detta umgänge med realiteter en teoretisk klarhet, som gårdagens dialektiska krigare i hela deras ortodoxa rustning saknade. Det som tidigare var föremål för antaganden och gissningar, det har man numera kommit till visshet om, genom att det praktiskt kan påvisas."

Där fick ni, kritiker! Sedan följde år efter år av engagemang, debatter och styrka.

Efter andra världskrigets bittra erfarenheter talade Ossian Sehlstedt på 25-årsjubileet om internationalismen och behovet av ett starkt folkförsvar. På 35-årsjubileet krävde Frans Nilsson utbyggnad och demokratisering av utbildningsväsendet. På 40-årsjubileet talade Bertil Löfberg om framtiden, om den nya tekniken som en utmaning, dess risker och möjligheter.

Tonen mot de socialdemokratiska regeringarna har växlar under åren. Torsten Nilsson var mycket blid när han 1937 tackade regeringen för dess bekämpning av ungdomsarbetslösheten. Han berömde regeringens vilje- och handlingskraft och menade att med en sådan regering skulle inte valsegern vara någon konst.

Så snäll var inte SSU:s ordförande 30 år senare, 1967. Då hette ordföranden Ingvar Carlsson. Han konstaterade att välfärdsstaten i stort sett var förverkligad genom ett enastående reformarbete. "Därav följer emellertid också att vi inte kan nöja oss med välfärdsstaten som politisk målsättning. På 30-talet var det ett radikalt och djärvt mål. I dag blir kvardröjande vid välfärdsstaten som politisk ideologi en konservativ politik med administrerande som främsta kännemärke.
För att lyckas med en socialdemokratisk valseger 1968 måste vi ge väljarna klara motiv för att också i framtiden satsa på en socialdemokratisk politik. Vi ska inte vänta oss att insatser i det förgångna ska ge oss segrar i framtiden. Ett radikalt parti kan aldrig leva på vad det åstadkom för 5, 10 eller 15 år sedan."
Så sade Ingvar Carlsson i öppningstalet till 1967 års kongress, på SSU:s 50-årsjubileum.

Just det, Ingvar Carlsson, jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Vi vinner inte väljarna i 1988 års val med vad vi gjord på 1960-talet eller med vad de borgerliga gjorde för tio år sedan. Det är dags att sluta tala om budgetunderskott och börja tala om framtid och om våra lösningar för 1990-talet.

SSU:s väg har varit krokig. Ibland har det varit medvind, ibland motvind – men vägen har alltid lett framåt. När jag läst jubileumstalen har jag slagits av att varje decennium, från 1930-talet och framåt, har borgerliga debattörer hävdat att socialdemokratin nu spelat ut sin roll. Så har det varit sedan 1930-talet och framåt, och sådana debatter kommer vi att få också i framtiden. Men vi skall lika litet som tidigare generationer tro på dessa ödesbetraktelser. Tvärtom finns det för många uppgifter för oss. Varje decennium har nya utmaningar kommit.

Den här kongressperioden har vi dock gjort en smärtsam erfarenhet, som vi aldrig hade anat att vi skulle behöva uppleva. Det var mordet på Olof Palme. Många kamrater till oss har gått bort under kongressperioden, var och en värd en lång betraktelse. Normalt har vi inte parentationer på SSU:s kongresser, men mordet på Olof Palme var inget normalt dödsfall i arbetarrörelsen. Olof Palme är dock den siste som skulle ha önskat att vi såg bakåt i stället för framåt. Så låt oss se framåt och minnas Olof Palmes egna ord i vårt politiska arbete.

På SSU-kongressen 1964 talade Olof Palme som nyutnämnd regeringsledamot. Hans tal hade rubriken ”Politik är att vilja”. Det började:

Politik – det är att vilja något. Socialdemokratisk politik det är att vilja förändringen därför att förändringen ger löften om förbättring, näring åt fantasi och handlingskraft, stimulans åt drömmar och visioner.

Och Olof Palme fortsatte med att utveckla varför idéerna och moralen alltid måste ligga till grund för politiken. En politik utan visioner är dålig politik. Idé och moral måste vara vägledande.

Under åren som gick förblev Olof Palme ung och ofördärvad, samtidigt som han blev klok och erfaren. Och han entusiasmerade ständigt nya generationer av unga.

Detsamma gäller Tage Erlander. Jag tror att nästan alla SSU-are här i salen har träffat Tage vid Bommersvikskurserna. Han var alltid lika redo att ställa upp, jämföra nutid och dåtid, lyssna, diskutera och stötta.

Vi minns Olof, Tage och våra andra kamrater som gått bort.


Kamrater! Låt oss lämna det passerade och i stället se på verkligheten omkring oss och dagens utmaningar för framtiden.

Två 14-åringar från Eskilstuna, som fått i uppgift att berätta vad de tror om framtiden, sin egen och världens, får exemplifiera framtidstron bland svenska ungdomar. Den förste är en medelklasspojke.

Han skriver: ”Jag har nästan framtiden klar för mig. Efter högskolan och flera års praktik och utbildning ska jag få ett högbetalt yrke och flytta till villa.” Den här pojken beskriver också världens framtid i ganska positiva ordalag, och han ser möjligheterna för framtiden, både för sig själv och för världen.

Hans jämnåriga klasskamrat, en flicka från ett arbetarhem, är inte lika positiv. Hon skriver: ”Jag skulle vilja bli polis, kontorist, kosmetolog eller någon som hjälper alkoholister, missbrukare eller misshandlade kvinnor. Men efter nian är det ju inte säkert att jag kommer in i gymnasiet eller får jobb. Jag kanske är någon missbrukare eller det kanske har blivit världskrig.”

Det är inte några extrema eller slumpmässiga exempel jag valt. Tyvärr är de mycket typiska. De ingår i ett stort forskningsprojekt i Eskilstuna där man jämförde ungdomars uppsatser om framtiden utifrån deras sociala bakgrund. Och resultatet är precis så skrämmande som de här exemplen visar.

Ungdomarnas sociala bakgrund är avgörande för deras syn på framtiden. Dessa 14-åringar har redan sorterat in sig själva och sin framtid i klassamhällets skiktningar. Det är sorgligt, men kanske inte så förvånande.

Det är desto mer förvånande och skrämmande att det i så stor utsträckning styr deras syn på samhället i övrigt. Den som ser ljust på sin egen framtid ser ljust på världens framtid. Den som inte vågar tro på sig själv tror inte heller på världens möjligheter, för att nu hårdra resultatet. Klassamhället är hårdare cementerat än vi trott. De här problemen blir ännu större när vi vet att ungdomarna, speciellt de unga tjejerna, tillhör förlorarna i dagens samhälle.

Arbetslösheten bland ungdomar är fortfarande dubbelt så hög som bland människor i övrigt.

Bostadsbristen drabbar 100.000-tals ungdomar som förgäves söker en egen bostad. Värst har det hittills varit i storstäderna där många tvingats flytta runt mellan vänner och tillfälliga lösningar i jakten på en bostad. Men samma situation uppstår i allt fler kommuner runt om i Sverige.

Mer än var tionde ung människa har de senaste åren varit tvungen att söka socialbidrag. Arbetslöshet och höga bostadskostnader har varit viktiga orsaker till socialbidragsberoendet bland ungdomar. Dels har vi en stor grupp ungdomar som efter lång tids arbetslöshet blev socialt utslagna och fick problem att komma tillbaka på arbetsmarknaden, dels har vi många ungdomar som inte klarar att försörja sig på KAS, fyra timmars ungdomslag osv.

Vi kan inte acceptera ett samhälle där börsklippen ökar – börsvärdet har fyrdubblats under de senaste fyra åren – samtidigt som var tionde ung människa behöver socialbidrag.

Vi kan inte acceptera ett samhälle där miljarderna rullar i bankpalats, reklambyråer och konsultföretag, som försöker överträffa varandra i nya, spännande och vackra byggnader och miljöer, samtidigt som gymnasieskolorna blir allt mer nedslitna.

Vi kan inte acceptera spekulationer i fastighetsbolag och bostadsrätter, samtidigt som vi vet att ungdomarna inte har en chans att få bostad.

Det är ungdomarna som drabbas, och det stärker definitivt inte deras självförtroende och framtidstro när de drabbas av arbetslöshet, förvägras bostad och tvingas söka socialbidrag.

Men det räcker inte att kräva materiella rättvisereformer. Vi har alltför ofta under välfärdsbygget tagit för givet att de sociala och kulturella skillnaderna skulle försvinna automatiskt när den ekonomiska rättvisan ökade. Så har inte skett.

Självkänslan och självförtroendet är minst lika viktiga att satsa på när vi vill bygga det klasslösa samhället. För utan självkänsla och självförtroende utnyttjar inte människorna sina möjligheter.

Det ser vi på den sociala snedrekryteringen till högskolan. Den försvann inte för att de ekonomiska hindren togs bort. Det ser vi på skillnaderna i att utnyttja det kulturella utbudet. Det ser vi på skillnaderna när det gäller människors föreningsengagemang och möjligheter att tillvarata sina intressen gentemot arbetsgivare, myndigheter osv.

Vi kan inte bara ge reformer åt människor – vi måste bygga reformer med människor. Det är därför man inte ska fnysa åt SSU:s satsningar på breddad verksamhet, på rock och idrott, arbetskooperativ, miljöengagemang och arbetet med vardagsfrågorna. Det är genom de praktiska exemplen vi stärker människors självkänsla och förändrar deras verklighet. En verklig delaktighet är grunden för att vi skall lyckas med samhällsförändringar.

”Människan är målet”, skriver vi när vi definierar vad socialismen är. Och det är ju det som skiljer våra ideologier från andras. De konservativa vill låta en elit, utsedd på grundval av historia och tradition styra samhället. Liberalerna vill låta en ekonomisk elit, i kraft av sin rikedom styra de många människorna. Kommunisterna vill låta en politisk elit styra samhällsutvecklingen.

Vi skall emellertid inte leva våra liv utifrån vad en liten elit bestämmer. Vi skall inte heller leva våra liv utifrån konventioner, fördomar och feghet.

Vi tror på ett samhälle där de många människorna själva styr. Vi litar på människor. Vi anser att varje människa är en resurs och en tillgång. Varje människa skall få möjlighet att utvecklas och växa, få möjlighet att utveckla sina egenskaper och intressen. Varje människa skall kunna leva ett gott liv.

”Om samhällsordningen har ett värde, om socialismen har ett värde, är det just för att genom den skapas förutsättningar för att älska och lida, arbeta, hoppas och tro, leva i naturen, bland vänner, kamrater i omedelbar erfarenhet av att livet är värt att leva”, sade Ernst Wigforss.

Skall vi uppnå det samhället i framtiden måste vi i dag fundera över framkomstvägarna. En del påstår, i dag som alltid, att ideologierna skulle vara döda. Det är de inte. Våra mål är olika, och våra vägar skiljer sig åt.

Moderat och liberal frihet är en frihet för fåtalet, en frihet för eliten och de starkaste. Följdriktigt oroar de sig inte för de verkliga problemen för de många människorna. De bryr sig inte om regionala orättvisor, arbetslöshet och utslagning. De talar mycket om individens frihet och personliga integritet och att politiker inte skall lägga sig i det. Det blir då ganska komiskt när Carl Bildts första utspel efter det att han blivit partiledare var att lägga sig i vilka psalmer som kyrkan borde ha i sin psalmbok. Nyligen gjorde han ett utspel om vilka preventivmedel han ansåg att flickor borde använda.

Religion, psalmer och preventivmedel tycker jag hör till den privata sfär som partierna skall ge tusan i! Bevare oss för moderaternas ”frihet”!

Däremot kan, och ska, politiker bekämpa arbetslöshet och orättvisor. Vi vill se rättvisa och delaktighet prägla alla samhällsområden – rättvisa när det gäller regionalpolitik och arbetslöshet, så att ungdomar i hela landet har möjlighet att bo kvar och få jobb i sin hembygd. Visst är det positivt att flytta och få nya erfarenheter när man så önskar. Men vi accepterar inte att människor ofrivilligt rycks upp med rötterna och tvingas att flytta.

Ungdomar måste få chansen på arbetsmarknaden, chansen att få ett jobb. Men precis som öppningsspelet handlar det också om vilka jobb de erbjuds. Under det senaste halvåret har vi fått en hetsig debatt om att ungdomar inte vill arbeta. Det vill ungdomar. Men det är väl inte konstigt om de reagerar mot att snurra runt i en karusell av tillfälliga åtgärder? Det är väl inte konstigt om de är rädda för ett arbetsliv där förslitningsskador och smärta hör till vardagsbilden?

Delar av Volvo Torslandaverken omsätter till exempel i snitt hela sin personal på nio månader. Är det personalen eller arbetsmiljön på Volvo det är fel på då?

En farlig och dålig arbetsmiljö är ännu värre, eftersom arbetsvillkoren också påverkar fritiden. Den som är passiv på jobbet är ofta passiv också på fritiden – man har tagits ifrån initiativförmågan. Den som är trött, stressad och irriterad på jobbet kopplar inte av för att arbetsdagen är slut. Den som har ont i axlar och rygg lider lika mycket av smärtan även på fritiden.

Vi ställer krav på arbete – men vi ställer också krav på ett arbetsliv med delaktighet och demokrati samt en bra arbetsmiljö. Vi ställer krav på ett arbetsliv som är utvecklande, inte hämmande. Vi skall ställa krav på industrin och näringslivet att erbjuda sådana arbetsvillkor att ungdomar vågar och vill arbeta där.

Vi ställer krav på rättvisa och delaktighet i utbildningen. Vi ställer krav på alla ungdomars rätt till utbildning, men också en utbildning som fostrar till självkänsla, demokrati och delaktighet. Vi ställer krav på rättvisa och delaktighet när det gäller den offentliga sektorn. Rättvisa innebär att den offentliga sektorn måste byggas ut för att tillgodose människors krav och önskningar, men också delaktighet så att människor får möjlighet att själva styr och påverka. Det är också viktigt att vi lämnar plats för folkrörelsers och människors eget engagemang. Folkrörelserna spelar en viktig roll mellan det offentligas uppgifter och det rent privata.

Den fråga som kanske väckt det allra största intresset under den senaste kongressperioden och som samlat de flesta motionerna berör miljön.

Ungdomar som bor i Skåne och ser bokskogen förstöras, ungdomar på västkusten som läser och ser att deras miljö tillhör de mest hotade i Europa, ungdomar som ser hur fisken blir vanskapt utanför Rönnskärsverken – alla ställer de krav på en effektiv och genomgripande miljöpolitik.

Miljöfrågorna är kanske det tydligaste exemplet vi har i dag på hur samhällsinsatser är nödvändiga, hur politiska beslut är livsavgörande för att rädda vår framtid.

Jag deltog på Volvos bolagsstämma häromveckan och ställde frågor om Volvos miljöansvar. Pehr Gyllenhammars svar visade dels att Volvo inte sätter miljöproblemen högt upp på dagordningen, om man gör det över huvud taget, dels att näringslivet inte är berett att göra något av eget initiativ. Det är samhället och de politiska beslutsfattarna som måste ta ansvaret. Marknaden gör det aldrig.

Miljöproblemen är en stor utmaning, men också en möjlighet. I en tid när politiken ifrågasätts av allt fler visar miljöfrågorna vikten av en politik för allas vår gemensamma framtid.

Den stora skillnaden mellan dagens miljödebatt och gårdagens är också att för 10–15 år sedan såg man ofta tekniken som ett hot, medan vi i dag tvärtom ser tekniken som en möjlighet att lösa miljöproblemen.

Det går att minska utsläppen av tungmetaller, svavel och freon, om viljan finns och företagen tar en del av sina vinster för att betala vad det kostar.

Det går att minska trafikens utsläpp, om vi satsar på en miljövänlig kollektivtrafik och på blyfri bensin.

Det går att minska övergödningen av vattnet och utarmningen av jorden, om vi satsar på ett jordbruk med mindre kemikalier, mindre kvantitet och bättre kvalitet i produktionen.

Det går att minska sopberget och utsläppen av dioxin, om vi satsar på återanvändning i stället för att bara kasta bort.

Ett stort ansvar ligger på företagen, som i dag struntar i miljöhänsynen i sin jakt på ännu högre vinster.

Ett stort ansvar ligger på samhället för att stifta lagar och se till att de efterlevs.

Ett stort ansvar ligger emellertid också på var och en av oss som finns här för att agera miljövänligt. Var och en av oss kan lätta på gaspedalen när vi kör bil för att minska de farliga utsläppen. Vi kan använda miljövänliga batterier och lämna tillbaka de använda batterierna. Vi kan använda oblekt papper och returglas i stället för plastflaskor och burkar. Miljöfrågorna är ett ansvar för oss alla. Det handlar om vår framtid.

Kamrater! Vi är ett ungdomsförbund som har anledning att känna självförtroende. Denna kongressperiod har antalet medlemmar ökat med 10 procent. Vi är nu 55 000 medlemmar. Utan jämförelse är vi störst bland de politiska ungdomsförbunden.

Låt mig återknyta till SSU:s första kongress. Jag hoppas och tror att vi alla kan instämma i Gustav Möllers ord: De som bildade SSU gjorde en verklig insats för socialismen.

Kamrater! Jag förklarar härmed SSU:s 25:e kongress öppnad.

onsdag 31 maj 2017

Anna Lindh och Giorgos Papandreou om arbetet mot massförstörelsevapen, DN Debatt april 2003


"Under mer än ett decennium har FN:s säkerhetsråd brottats med frågan om massförstörelsevapen i Irak. Det internationella samfundet har varit djupt splittrat i hur man ska hantera Irak – nu gäller det att finna vägar att gemensamt bemöta hotet från massförstörelsevapen på andra håll i världen, utan att använda våld.

Aldrig tidigare har det funnits så många fingrar på kärnvapenavtryckarna som just nu. Hoten från biologiska och kemiska vapen är också globala och kan drabba oss alla.

I Nordkorea har regimen kastat ut IAEA:s inspektörer och sagt att den lämnar avtalet om icke-spridning av kärnvapen. I en annan del av Asien vägrar Indien och Pakistan, som själva genomfört kärnvapenprov, att låta sina vapen övervakas. Och i Mellanöstern motsätter sig Israel hårdnackat att skriva under ickespridningsfördraget. Bland kärnvapenmakterna tycks man också ge kärnvapen ett större utrymme i det militära tänkandet. Allt detta ger anledning till stor oro.

Men också möjligheten för internationella terrorister att förfoga över massförstörelsevapen är minst sagt skrämmande. Biologiska och kemiska vapen är relativt enkla och billiga att framställa. Det är lättare att gömma vapenprogram inom helt laglig verksamhet.

Om det inte sätts in effektiva kontroller ökar hotet att kemiska och biologiska stridsmedel kommer i händerna på välorganiserade terroristnätverk. Det finns därför behov av en ökad användning av vapeninspektörer för att undersöka misstänkt innehav av biologiska och kemiska vapen.

Allt detta motiverar en ny, gemensam ansträngning för att motverka de fruktansvärda hoten från massförstörelsevapen. Vi vill inte ha ett Irak till!

Vi är beredda att, tillsammans med våra kolleger inom EU, driva ett sådant arbete. Vi vill också samverka med likasinnade i andra delar av världen. Vi kommer att arbeta för en ny strategi mot massförstörelsevapen, både inom FN och för att åter få i gång nedrustningsförhandlingarna i Genève.

Denna nya strategi mot massförstörelsevapen kommer att bestå av både gamla och nya krav:

* Ickespridningsavtalet för kärnvapen måste stärkas. Det är en farlig utveckling när fler länder skaffar sig egna kärnvapen. Indien, Pakistan och Israel måste förmås ansluta sig till avtalet som kärnvapenfria stater, och därmed tillåta internationella kontroller. Nordkorea måste förmås att leva upp till sina internationella åtaganden för icke-spridning av kärnvapen på ett verifierbart sätt.

* Kärnvapenstaterna måste förmås leva upp till sina löften om nedrustning. Det finns ingen ursäkt för dessa länder att vänta med att infria sitt otvetydiga åtagande, att rusta ner sina kärnvapen. En handlingsplan i tretton steg finns utarbetad och antagen. Vi förväntar oss nu att kärnvapenmakterna tar sitt ansvar och att förbudet mot kärnvapenprov träder i kraft så snart som möjligt.

* Nedrustning av taktiska kärnvapen måste ges särskild förtur. Det finns stora mängder av dessa mindre vapen i vår egen världsdel. Tyvärr är kunskapen om dem bristfällig, vilket i sig är ett hot mot vår säkerhet. De är lättare att stjäla och transportera och blir därmed särskilt attraktiva för terrorister. Vi vill att det omgående startas förhandlingar om ett bindande och kontrollerbart avtal om nedrustning av taktiska kärnvapen.

* Rollen för kärnvapen måste minska. Det förs nu på nytt diskussioner i olika länder om strategier för bruk av kärnvapen. Det är oroväckande och kan innebära att tröskeln för kärnvapenanvändning sänks. Den borde i stället kraftigt höjas, i avvaktan på att alla kärnvapen skrotas.

* Hindra att massförstörelsevapen sprids till stater och terrorister. Ett viktigt instrument är en förstärkt exportkontroll. Därigenom kan möjligheterna strypas för både stater och terrorister att komma åt teknologi och varor för framställning av massförstörelsevapen och missiler.

* Förhindra spridning också av raketer med lång räckvidd. EU har drivit på och fått ett hundratal stater att anta en uppförandekod för spridning, produktion och handel med så kallade ballistiska missiler, eller raketer med lång räckvidd. Nu gäller det att utveckla detta till ett juridiskt bindande dokument, med möjlighet till kontroll av efterlevnaden.

Vi minns Hiroshima för snart sextio år sedan: Över hundra tusen människor miste livet inom loppet av någon minut när det nya förintelsevapnet – atombomben – kom till användning för första gången.

Vi minns Halabja i Irak för femton år sedan: Tusentals kurder mötte en grym död när deras egen regering skickade kemiska vapen mot dem.

Vi minns World Trade Center i september 2001: Tusentals oskyldiga civila som drabbades av historiens grymmaste terroristattack. Det är en förskräckande tanke att ett liknande angrepp skulle kunna äga rum med hjälp av massförstörelsevapen.

Vi vill inte uppleva något av detta igen. Vi vill hindra att någon någonsin får möjlighet att använda massförstörelsevapen – det må vara stater eller terrorister.


Det är en gigantisk uppgift och svår att utföra. Men det finns inget mer angeläget än att verka så kraftfullt som möjligt mot massförstörelsevapen. Vi vill inte se ett Irak till."