Koordinera klimatmålen med EU men utan att sänka ambitionerna

Jag uppskattar att Dagens Nyheter liksom internationella medier ber mig kommentera EU:s klimatpolitik. Känns som om cirkeln sluts, efter tiden i början av 1990-talet som Sveriges första miljöattaché i Bryssel. Även då många mediefrågor.

Däremot verkar det lättare att få in långa debattartiklar i tidningar som Tagesspiegel och Le Monde än en kort replik på DN Debatt. Det är inte första gången som DN:s debattredaktion vill sätta dagordningen och vägrar släppa fram alternativa perspektiv. Nedan därför min kommentar till hur John Hassler, Per Kågeson och Magnus Nilsson beskriver relationen mellan Sveriges och EU:s klimatmål.

Fel att sänka svenska klimatambitioner

Det blåser motvind för klimatpolitiken i EU. Nästa mandatperiod kan mycket väl leda till sänkta ambitioner. Valet på söndag blir avgörande.

I det läget föreslår tre klimatexperter att Sverige ”pausar” sina klimatmål, som varit en förebild för andra.

John Hassler, Per Kågeson och Magnus Nilsson påstår (DN Debatt 2 juni) att EU:s politik är mer ambitiös än det svenska klimatpolitiska ramverket.

Jämförelsen har brister. EU:s klimatmål är inte generellt sett strängare än de nuvarande svenska när det gäller nationella utsläpp. Det saknas till exempel ett sektorsmål för transporter och det är tillåtet att köpa ett stort utsläppsutrymme av andra EU-stater.

Dessutom önsketänker Hassler, Kågeson och Nilsson om EU:s inriktning för 2040. Med ett förändrat EU-parlament och starka motkrafter i medlemsstaterna kan det bli svårt att enas om ett långtgående sådant mål.

En förutsättning är att tillräckligt många medlemsstater agerar kraftfullt för att minska utsläppen på hemmaplan. Att sänka svenska ambitioner till exempel för biltrafiken ger motsatt signal.

På andra punkter, som kolinlagring, innebär EU-målen skärpningar. Men istället för att ”pausa” de svenska klimatmålen kan de koordineras med EU:s struktur, samtidigt som de högre nationella ambitionerna behålls. Det kan ske till exempel genom att kraftigt begränsa köp av utsläppsutrymme utomlands och genom att behålla sektorsmålet för transporter. Därmed skulle politiken gynna både innovativa svenska företag och EU:s möjligheter att bli klimatneutralt.

Därför borde Anna Hedenmo göra som Brasse i "Fem myror..."

Medierna har gjort ett ambitiöst arbete med att beskriva viktiga frågor inför söndagens EU-val. Men jag saknar en fråga: vilka EU-regler vill partierna ta bort eller kraftigt försvaga?

Näringslivets organisationer klagar på mängden regler. Andra pekar på nyttan av gemensam lagstiftning. 

EPP-gruppen som Moderaterna och Kristdemokraterna tillhör säger i sitt valmanifest att två existerande EU-regler ska bort för varje ny som införs. De pekar ut reglerna kring naturskydd (grunden för Natura 2000-områdena) som ett av de områden som behöver förändras. Peter Liese, som haft en viktig roll för EPP i det nuvarande parlamentet, säger i en intervju att natur- och kemikalieskydd behöver stå tillbaka när EU vill minska klimatförändringarna. 

Regler om arbetsvillkor har också ifrågasatts, däribland utstationeringsdirektivet som svenska fackförbund kämpat hårt för. De generella kraven på en minskad mängd regler kan även få effekter på konsumentskydd, jämställdhet och mycket annat.

Ulf Kristersson har sagt att EU behöver färre regler, men inga större medier verkar ha bett om preciseringar. I Bryssel finns däremot en debatt där Europafacket, konsumentrörelsen och miljöorganisationer varnar för avregleringar, medan näringslivsorganisationer är positiva.

Man kan förstås ha olika uppfattningar om vad EU ska reglera eller ej. Det är till stor del en klassisk höger-vänster-konflikt om fri marknad i förhållande till politiska ingripanden.

Men oavsett var man står politiskt är det rimligt att väljarna får veta inte bara vilka nya åtgärder partierna vill att EU beslutar, utan också vad som kan försvinna.

Därför borde Anna Hedenmo och David Boati i fredagens slutdebatt göra som Brasse i "Fem myror är mer än fyra elefanter" och fråga: Vad ska bort?

Tjugo år sedan EU blev större

Bratislava. Cluj-Napoca. Wroclaw. Prag. Targu Mures.

Det har gått 20 år sedan EU:s stora utvidgning, med åtta nya medlemsstater 2004 och sedan två till 2007. När jag reser runt i Central- och Östeuropa är förvandlingen påtaglig. Luften är renare, husen upprustade, modern kollektivtrafik, liv och rörelse på trendiga caféer och bra universitet.  

Visst finns det fortfarande problem. Många ungdomar har flyttat till andra delar av Europa. Landsbygden har ibland utarmats, liksom skett i andra delar av vår kontinent. Ungern bryter mot rättsstatens principer. 

Men hur hade det sett ut om till exempel våra baltiska grannar hade varit kvar i en gråzon mellan EU/Nato och dagens Ryssland? Hur hade Europas ekonomi utvecklats utan modern produktion i de nya medlemsstaterna som samtidigt blivit en lönsam marknad för till exempel svenska företag?

Utvidgningen förbättrade livsvillkoren, miljön och mycket mer. Den var också en säkerhetspolitisk investering. 

Nu behövs ett liknande mod för att hålla ihop EU inför dagens svåra utmaningar. Ett aggressivt Ryssland. Hård konkurrens från Kina. Behovet att finansiera klimatomställningen.

Då behöver Sverige vara berett att spela en liknande roll som för utvidgningen. Inte minst genom att förändra sin stelbenta syn på EU:s budget. Gemensamma investeringar är avgörande både för det europeiska projektet och från ett snävare nationellt perspektiv. 

Förra årets klimatanalys ser ut att stämma

Att debattsidor säger nej till texter hör till spelets regler. Det lönar sig sällan att klaga, snarast tvärtom.

Ändå kan texten nedan från juni förra året kanske vara av intresse. Ingen av de större debattsidor som jag frågade ville ta in en analys som gav en alternativ bild till vad John Hassler med flera hävdade. Det verkar enklare att få de stora internationella medierna intresserade än vissa svenska tidningar, som däremot verkar ha en kramgo relation till de professionella pr-konsulterna.

"EU:s nya klimatpolitik är långtgående, men det räcker inte. Föregångsländer är avgörande för hur ambitiöst Europa kommer att vara framöver. Sverige behöver till exempel ha kvar en egen koldioxidskatt och öka takten i den nationella omställningen. 

Genom klimatlagen år 2021 tog EU ett viktigt steg, med bindande mål om en minskning av utsläppen med minst 55 procent till år 2030. Det så kallade ”Fit-for-55”-paketet innehåller nya och skärpta åtgärder för att nå klimatlagens mål. Här spelade det tjeckiska ordförandeskapet hösten 2022 en avgörande roll, till exempel för att höja ambitionerna inom EU:s utsläppshandel. Bland annat kommer nu byggnader och vägtransporter att omfattas.

   Betyder detta att vi inte behöver nationell klimatpolitik längre? EU-besluten kommer att tvinga Sverige att bli klimatneutralt, hävdade till exempel nationalekonomen John Hassler på regeringens klimatmöte 16 juni.

   Jo, nationella insatser är fortfarande viktiga. Det finns mycket forskning om behovet av åtgärder på olika politiska nivåer för att minska klimatpåverkan. Även om EU:s utsläppshandel nu utvidgas kommer det att krävas lokala och nationella åtgärder, från stadsplanering och kollektivtrafik till innovationssatsningar, investeringar i kraftnät och vissa nya regler.

   Dessutom ingår en prisbroms i den nya utsläppshandeln för byggnader och vägtrafik. Blir priset högre än 45 euro per ton ska fler utsläppsrätter släppas ut på marknaden för att minska kostnaderna för konsumenterna. Det innebär att priset i sig knappast kommer att räcka för att klara tillräckliga minskningar av utsläppen, konstaterar företrädare för det tyska klimatpolitiska rådet.

   Prissignalen genom utsläppshandeln räcker alltså inte. EU-kommissionen skriver själv att andra typer av åtgärder underlättar omställningen.

   Sådana paket av åtgärder behöver se olika ut i olika länder. Förutsättningarna skiljer sig åt mellan till exempel det tätbefolkade Nederländerna med intensiv djurhållning och Rumänien med stora skogsområden och många som lever i energifattigdom. Detta, och olika ambitionsnivå hos politiker och andra samhällsaktörer, driver policyinnovation som enligt många forskare är centralt för ett framgångsrikt klimatarbete. Nationella klimatpolitiska ramverk ökar den demokratiska legitimiteten för de beslut som krävs.  

   Ett annat skäl att fortsätta en ambitiös klimatpolitik på hemmaplan är att det påverkar EU:s framtida beslutsfattande. Historiskt har EU:s klimat- och miljöpolitik växt fram i ett samspel mellan enskilda länder som gått före och gemensam politik på europeisk nivå. Så kommer med stor sannolikhet att vara fallet även framöver.

   Skulle däremot länder som Sverige avskaffa nationella åtgärder som koldioxidskatten, och inte fortsätta sin traditionella linje av att gå före, blir detta snarare en faktor som kan bromsa EU-politiken.

   EU:s klimatpolitik är inte skriven i sten. Många beslut återstår för att genomföra ”Fit-for-55” i praktiken. Det finns också översyner inbyggda i de viktigaste besluten.

   Klimatlagen ska ses över redan nästa år, sedan även år 2029. Då ska EU bland annat ta hänsyn till hur långt andra delar av världen kommit i sin klimatpolitik. Dessutom kan prishöjningar på uppvärmning och fordonsbränslen ge upphov till starkare kritik mot EU:s klimatpolitik i medlemsstaterna.

   Även internationella reaktioner kan påverka EU. Reformen av utsläppshandeln är beroende av den nya gränsjusteringsmekanismen för koldioxid, CBAM. Kritiken mot CBAM är hård från många av EU:s handelspartners. Indien hör till de länder som framför klagomål i världshandelsorganisationen WTO.

   Efter Donald Trumps aggressiva handelspolitik lyckades EU och den nya Bidenadministrationen i USA förhandla fram en vapenvila med sänkta tullar på stål och aluminium. Nu försvårar CBAM diskussionen om vad som ska hända framöver. Kan EU klara att driva igenom hela det systemet om även USA finns på motståndarsidan? Annars kommer omställningen av koldioxidintensiv industri i Europa att försenas med effekter för EU:s klimatmål.

   EU ska därutöver nästa år förhandla om mål för år 2040. Hur klimatarbetet har gått i medlemsstaterna får stor betydelse för ambitionsnivån. De nuvarande målen är otillräckliga i förhållande till vad som krävs enligt FN:s klimatpanel IPCC.

   Att avskaffa nationella svenska klimatåtgärder skulle av dessa skäl försvåra möjligheterna att nå EU:s gemensamma mål, och att skärpa dem framöver. Detta perspektiv är viktigt att ha med när regeringen nu tar fram den klimatpolitiska handlingsplanen. Detsamma gäller om regeringen beslutar att se över de nuvarande klimatmålen.

   Det finns till exempel goda argument för att behålla ett särskilt svenskt mål för transportsektorns minskade utsläpp till år 2030. På grund av ”prisbromsen” finns ingen garanti att EU:s utsläppshandel automatiskt ger tillräckliga minskningar. Ett sektorsmål gör det också tydligt för aktörerna inom området vad de behöver göra.

   EU har inget sådant transportmål. saknar än så länge klimatmål för 2040 och har ett nettonollmål senare än Sverige, 2050 istället för 2045. Varför försvaga det svenska klimatpolitiska ramverket när forskningen säger att det behövs snabbare minskningar av utsläppen än vad som hittills är beslutat?

   Den nya europeiska klimatpolitiken är ett historiskt steg för att skydda vår livsmiljö. Det skulle vara olyckligt om den svenska politiska slutsatsen blev att ta steg bakåt."

Svagare miljöskydd för klimatets och företagens skull?

Regeringens klimathandlingsplan, som presenterades i dag, följer det tidigare avtalet mellan Tidöpartierna. Fokus på 2045, färre konkreta åtgärder för att nå målen för 2030 vilket nu ser ut att bli svårt utan att köpa utsläppsrätter i andra länder. Färre nationella initiativ, förutom mer kärnkraft. Genomförande av EU:s Fit-for-55 beslut, prioritering av gemensam europeisk utsläppshandel (vad händer med den svenska koldioxidskatten?). Många utredningar. 

Värt notera formuleringarna på s. 132 om att mjuka upp EU:s nuvarande miljölagar för att 'underlätta klimatomställningen' och säkra 'konkurrenskraften'. Denna linje finns också inom EU och lär bli en stor fråga inför valet till Europaparlamentet i juni.

Inför den klimatpolitiska handlingsplanen

Regeringen presenterar sin klimatpolitiska handlingsplan i morgon, enligt uppgifter till Aftonbladet. Här är några tankar om läget i EU:s klimatpolitik som kan ha viss relevans:

Historiskt har föregångsländer varit viktiga i utvecklingen av EU:s klimat- och miljöpolitik. Fit-for-55 hade inte kommit till i det här formen om inte till exempel Tyskland och Danmark satsat på sol och vind eller Storbritanien och sedan sedan Sverige med flera infört klimatpolitiska ramverk. Samspelet mellan medlemsstater och gemensam polik är centralt och kommer att fortsätta vara det, för att klara 2030-målet smen också i ett längre perspektiv 

EU har tagit stora positiva steg från klimatsynpunkt den här femårsperioden, men nu blåser det en motvind där den gröna given ifrågasätts. Det finns också i de beslut som tagits inbyggda översyner framöver som gör det möjligt att sänka ambitionerna om till exempel omvärlden inte går fram lika fort.

Det handlar inte bara om utsläppshandeln. Många beslut ligger fortfarande hos medlemsländerna, på nationell och lokal nivå. Forskningen visar att det behös en policymix för att skapa en efterfrågan på ny teknik, där nationella åtgärder fortfarande är viktiga. 

Dessutom finns en negativ signaleffekt om stater som varit föregångare uppfattas bli mindre ambitiösa. Det kan påverka förhandlingarna om till exempel det mål som ska beslutas för år 2040 inom EU.  

Att köpa utsläppsrätter i andra delar av Europa istället för nationella åtgärder kan alltså ha negativa effekter på utvecklingen inom EU.

Vad vill Socialdemokraterna?

Jag ska inte skriva någon lång inledning om August Palms föredrag i Malmö år 1881. Det är länge sedan mina föreläsningar om arbetarrörelsens historia på Bommersvik (bland annat för några i dagens partiledning). 

Däremot tänkte jag nämna att Friedrich Ebert-Stiftung nu publicerat ett kort papper av mig kring dagens socialdemokratiska framtidsdebatt. Jag är tacksam att åtta ledande socialdemokrater ställt upp på intervjuer, och för att även andra delat med sig av sina tankar. 

Så här sammanfattar jag slutsatserna:

Sweden’s Social Democrats are reviewing policies after losing power in the 2022 elections. Economic reform, social security, combatting crime and segregation, and climate policy are four priority areas. Leading Social Democrats want to address growing inequality, improve social welfare, reduce crime and thus undermine right-wing populists. Altogether, eleven working groups have been tasked with performing this analysis and formulating proposals for the path forward with a view towards 2030. The next party congress, scheduled for 2025, will decide on future policy. 

Based on conversations with eight leading personalities in the party, the party’s own election analysis, and public debate, this study describes some of the major policy choices the party. What picture emerges from present thinking? And what seems to be missing? Given the current strong polling and public confidence in Magdalena Andersson, radical change seems unlikely. However, as several people interviewed for this study advocate, renewal both of politics and of the party leadership will be important to show a party prepared to give Sweden a new direction with a view to 2030 and beyond. 

In particular, there is a need to show concrete improvement to the welfare system if the party returns to power after 2026. Simultaneously, the challenge of “breaking segregation” and preventing crime requires large-scale investment in social programmes. However, there are no signs of a fundamental rethink regarding frugal economic policy. Without such a shift, necessary to improve welfare and counter segregation, the party might win the 2026 elections on voters’ mistrust in the right-wing government but find it difficult to convince voters in 2030 and beyond.

Brister i John Hasslers jämförelse mellan EU och svenska klimatmål

Hagainitiativets seminarium i går innehöll många kloka inlägg. Spännande att höra olika syn på John Hasslers förslag och utredarens egna presentation. 

De tekniska problemen i början gjorde inte så mycket, tycker jag. Bra upplägg från organisatörerna generellt. Men jag kunde inte säga så mycket om min syn på Hasslers utredning när tiden krympte.

Därför, kort, fem punkter här om jämförelserna mellan de klimatpolitiska ramverken. 

1. Jag håller inte med John Hassler om att EU:s nya klimatmål är likvärdiga med de svenska när det gäller våra nationella territoriella utsläpp, om man inte sätter ett tak för hur många utsläppsrätter Sverige får köpa utomlands istället för nationella åtgärder. (Att det verkar bli svårt att köpa så många utsläppsrätter är en annan historia, det är målen jag skriver om här). Här är för övrigt tabellen på s.68 i Hasslers utredning missvisande, eftersom den inte nämner möjligheten att köpa utsläppsrätter utomlands i EU-systemet (Magnus Nilsson visade en bättre bild på seminariet).

2. Det svenska transportmålet nu är skarpare än John Hasslers förslag om elektrifiering, som mål betraktat, eftersom det täcker många aspekter av sektorn under ett samlat kvantitativt tak. EU saknar ett sådant sektorsmål.

3. EU:s översynsklausuler ger möjlighet att sänka målen om till exempel omvärlden inte minskar tillräckligt snabbt. Det gällande svenska riksdagsbeslutet är att en översyn utifrån förändringarna i EU ska ske i syfte att säkerställa befintlig ambitionsnivå. Denna skillnad nämns inte i utredningen.

4. Utredningens förslag (s.88) läser jag som att det svenska nettonollmålet för 2045 ska ersättas av EU:s mål för 2050, som är annorlunda formulerat. Det framgick inte på pressträffen. Så här står det i utredningen: "Förslag. Uppdra åt miljömålsberedningen att uppdatera de svenska klimatmålen så att de baseras på den målstruktur som används inom EU:s regelverk."

5. John Hassler vill förändra det klimatpolitiska rådets uppdrag (s. 113). Naturvårdsverket ska sköta den årliga uppföljningen av hur det går med klimatmålen. Här kan man notera att andra EU-länder, som Tyskland, fortfarande tycker det är viktigt att ett mer oberoende organ som deras klimatpolitiska råd sköter denna granskning.

Regeringens (SD)-beroende är ett säkerhetshot

Säkerhetskris. Och inrikespolitisk kris.

Hotbilden mot Sverige har skärpts efter koranbränningarna. Richard Jomshofs uttalanden om islam kan förvärra situationen. Efter gårdagens avgångskrav från Socialdemokraterna reagerar nu även Liberalerna.

Statsminister Ulf Kristersson ställs på prov. Traditionellt har Moderaterna och Socialdemokraterna samrått i säkerhetspolitiskt svåra situationer, oavsett vilket parti som lett regeringen. Nu är Kristersson beroende av Sverigedemokraterna. Det är inte bara ett problem för honom och de tre partierna i regeringen, utan också för landets säkerhet. 

Jomshof är en provokatör men samarbetet med (SD) har också betytt en tafatthet i regeringens kontakter med muslimska företrädare som annars hade kunnat lugna känslorna i andra delar av världen. Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt skötte situationen efter Lars Vilks rondellhund bättre. 

Låt oss hoppas att inget allvarligt terrordåd inträffar.

Många frågetecken kring John Hasslers klimatutredning

Regeringen låter John Hassler snabbutreda klimatpolitiken. Det kommer säkert att finnas skäl att återkomma till detta. Några korta reflektioner bara:

* EU:s framtida politik, till exempel klimatmål för 2040 och många uppföljningsbeslut till Fit-for-55 paketet nämndes inte på pressträffen. Ska Sverige vara pådrivande för ambitiös sådan lagstiftning eller ej? Frågan ställs bland annat mot bakgrund av att EPP, partigruppen som (M) och (KD) tillhör, i veckan krävde ett "regulatoriskt moratorium". 

* Hur ska andra synpunkter hämtas in så att regeringen uppfyller kraven på korrekt beredning av beslut? Det lär knappast finnas tid för en ordentlig remissbehandling innan den klimatpolitiska handlingsplanen ska läggas fram och den reviderade nationella energi- och klimatplanen sändas till EU-kommissionen.

* Propositionen om ett klimatpolitiskt ramverk år 2017 var tydlig om att en översyn efter nya EU-beslut skulle ske i syfte att säkerställa en bibehållen svensk ambitionsnivå. Kommer en liknande formulering att finnas i direktiven till John Hassler? 

Jag har skrivit tidigare om förhållandet mellan EU:s nya klimatpolitik och svensk nationell politik, bland annat:

https://mengstrom.blogspot.com/2023/05/nationell-politik-fortfarande-viktig.html

https://www.altinget.se/artikel/foregaangslander-driver-paa-eus-miljopolitik

https://www.altinget.se/artikel/stor-osakerhet-om-eus-framtida-klimatpolitik

Och här har John Hassler beskrivit sin syn: https://www.tn.se/naringsliv/27424/professor-klimatpolitiska-radet-har-fel-fokus-malen-ar-meningslosa/

Nationell politik fortfarande viktig för Europas klimatambitioner

Ska Sverige sluta att gå före i klimatpolitiken och istället prioritera genomförandet av EU-beslut? Debatten fortsätter, senast med en DN Debatt-artikel i dag av Christofer Fjellner, (M).

Kanske skulle diskussionen om detta underlättas av en mer nyanserad beskrivning av läget. EU har beslutat om en klimatlag med höjda mål, liksom om många åtgärder för att nå dit ("Fit-for-55"-paketet). Det är ändå skillnad på det nuvarande svenska klimatpolitiska ramverket och det EU nu vill göra (som jag försökte förklara när Klimatpolitiska rådet presenterade sin årsrapport).

EU har ett mål om nettonollutsläpp till 2050 medan det svenska motsvarande målet gäller 2045. Om vi ska begränsa klimatförändringarna tillräckligt samtidigt som fattigare länder kan utvecklas ligger det nuvarande svenska målet närmare vad som behövs (även om det inte heller räcker).

Sverige har också beslutat ett mål för 2040. Något sådant mål finns ännu inte inom EU. Hur medlemsstaterna lyckas minska sin klimatpåverkan kommer att få stor betydelse för vad EU kan enas om efter det pågående samrådet om 2040. Om man blickar tillbaka har nationella klimatmål och åtgärder varit viktiga för att EU senare kunnat flytta fram de gemensamma positionerna.

När det gäller målen för 2030 är EU:s mål mer långtgående än det svenska i vissa avseenden. Till exempel genom att omfatta upptaget av koldioxid i så kallade sänkor, som skog. EU-beslutet tillåter inte köp av "koldioxidkrediter" i andra delar av världen vilket den svenska regeringen nu tycks fundera på för att nå det nationella målet. Däremot saknar EU ett särskilt mål för transportsektorn. Om Sverige avstår från att räkna in åtgärder utomlands blir också minskningarna något större här än enbart genom EU-målen.

Det finns även en översynsklausul i EU:s klimatlag där man bland annat ska ta hänsyn till utvecklingen i omvärlden. I klartext: om inte andra länder skärper sin politik kan EU:s mål revideras nedåt. Något motsvarande finns inte i det svenska klimatpolitiska ramverket. Texten om översyn i propositionen understryker att ambitionsnivån ska bibehållas.

Detta kortfattat om målen. Men det är åtgärderna som avgör hur klimatet påverkas liksom hur acceptansen i samhället utvecklas. EU-kommissionen understryker själv att det inte räcker med besluten på EU-nivå. Om man enbart ska gå på priset i utsläppshandeln blir systemet ineffektivt. Det finns mycket forskning (utanför vissa nationalekonomers elfenbenstorn) om behovet av en policymix på olika nivåer, alltså även sådant som stadsplanering, investeringar i infrastruktur, nationella regelverk. Dessutom låter inte EU-besluten priset slå igenom fullt ut. När det gäller bostäder och transporter finns det en prisbroms. 

Här finns ett samband med debatten om målen. Det underlättar den demokratiska legitimiteten att nationella parlament tagit beslut om ambitionsnivån i klimatpolitiken. Annars kommer missnöje hos vissa grupper snarast att kanaliseras mot EU-samarbetet och det blir svårare att komma överens om den framtida politiken. Många fler beslut behövs på vägen mot nettonoll.

En effektiv klimatpolitik förutsätter smart policymix som historiskt har utvecklats i ett samspel mellan föregångsländer och EU-nivån. Det finns goda skäl att tro att så kommer att vara fallet även framöver.

Mycket att vinna på ökad öppenhet kring svenska PR-branschen

Helena Markstedt och jag skriver i Aktuellt i Politiken om varför Sverige behöver mer öppenhet kring professionell lobbying. Texten finns även här nedan:

Det finns många politiska vinster för Socialdemokraterna att gå fram med politiska förslag för ökad öppenhet kring konsultföretag som säljer politiska påverkanstjänster.

”Vi ska kämpa för svenska folkets rätt att ha kontroll över den välfärd de betalar för”, lovade Magdalena Andersson i sitt Första Maj-tal förra året och fortsatte: ”Trots att vi kommer möta motstånd. Från välfärdsbolagen, som kommer betala PR-konsulter, lobbyister och reklamkampanjer för att stoppa oss.” Hon hade rätt. Och nu sitter många av dem i Regeringskansliets finrum.

Där finns lobbyisterna för friskolornas vinster, numera statssekreterare eller politiskt sakkunniga. Där finns många andra som i hemlighet arbetat för svagare miljölagar, svagare anställningsskydd eller andra frågor som deras uppdragsgivare sett som angelägna.

Påverkan är en viktig del av demokratin. Det är inte något principiellt fel med att köpa professionella konsulttjänster för detta.  Det stora problemet är bristen på öppenhet. Vi vet inte vilka intressen som de tidigare lobbyisterna arbetat för när de går direkt in till nyckelpositioner. Sådant har hänt tidigare under olika regeringar, men Ulf Kristerssons regering har tagit inflödet av PR-konsulter till en ny nivå. Även när det gäller nyckelpositioner för det pågående EU-ordförandeskapet.

Europarådet, OECD och EU har alla pekat på riskerna med hemlig påverkan. Medborgarna kan förlora förtroende för demokratin. Skattepengar kan slösas bort när särintressen får en stark roll utan att rationella argument bryts mot varandra i öppen diskussion.

Sådana skäl har fått många länder att införa öppenhetsregister. S-ledda regeringar i Tyskland och Finland har nyligen infört sådana register. Och i Bryssel har det funnits sedan många år tillbaka. Faktum är att ett av de bästa sätten att ta reda på vilka kunder svenska PR-bolag har är att gå via EU:s öppenhetsregister.

Europarådets experter har uppmuntrat Sverige att göra detsamma, men hittills har alltför lite hänt. Vi har fått karensregler för avgående statsråd och statssekreterare, men inget öppenhetsregister.

Argumenten som anförts mot ett register har varit att den svenska offentlighetsprincipen varit stark nog och att man inte vill begränsa och reglera det demokratiska samtalet och att det skulle kunna missgynna civilsamhällesorganisationers påverkansarbete. Men dessa argument håller inte när den professionella påverkansbranschen växter och är de som starkast argumenterar emot ökad transparens.

Tvärtom är det hög tid att agera och vinnarna på en ökad öppenhet skulle vara många. Även för de som köper konsulttjänster är hemlighetsmakeriet en risk. Det är svårt för kunder att ta reda på varken prissättning eller riskerna med andra konkurrerande uppdrag. Och även om det säkert finns de i PR-branchen som säkert gärna fortsätteratt verka i det dolda så är det inte otänkbart att en ökad transparens också skulle bidra till en mer attraktiv bransch.

Men det är också en möjlig politisk vinnarfråga för socialdemokraterna. SPD har haft ökad öppenhet kring lobbyism som ett krav i sitt program under mer än ett decennium. Olaf Scholz drev igenom ett offentligt register över kontakter med det tyska regeringskansliet, i strid mot kristdemokraterna i CDU.

Magdalena Andersson kan göra det samma. Gå på offensiven för att minska korruptionsriskerna. Öppenhet om lobbying är viktigt i sak, och en politisk vinnarfråga när banden mellan Tidöpartiernas politik och PR-byråernas intressen med all säkerhet kommer att orsaka fler skandaler de kommande åren.

Framtidsdebatt och makt

Socialdemokraterna har presenterat ett framtidsarbete. Elva arbetsgrupper ska göra en ny samhällsanalys och föreslå hur partiet ska rusta sig för 2030-talet.

Det är ett viktigt arbete. Många duktiga personer ingår. Särskilt bra är att yngre generationer är starkt representerade.

Samtidigt: den som har varit med ett tag noterar att Socialdemokraternas partiledning inte kallar till någon mellankongress i slutet av detta år eller början av nästa, trots valförlust, behov av politisk omprövning och stora omvärldsförändringar. Dessutom ett Natobeslut taget enbart av partistyrelsen trots att den militära alliansfriheten har ett eget avsnitt i partiprogrammet.

Framtidsdiskussion är bra. Men nuvarande partiledning behöver se över den politiska inriktningen tidigare än på nästa ordinarie kongress 2025 och vara lyhörd för partimedlemmarna i det dagliga arbetet. Alltför hård maktutövning kan slå tillbaka i längden.

Kortsynt av EU att bara prioritera sin egen industri

 Många saker på EU-kommissionens dagordning de närmaste veckorna. En "Net-Zero Industry Act" med åtgärder som svar på USA:s Inflation Reduction Act. En "Critical Raw Materials Act" med konkreta mål för hur beroendet av Kina ska minska. Ett meddelande om den inre marknaden efter 30 år, troligen med ett avsnitt om konkurrenskraft.

Samtidigt försöker EU bygga partnerskap med utvecklingsländer, det som nu brukar kallas den globala södern. Inte minst i Afrika. Sådana inslag kommer att finnas i Critical Raw Materials Act, med strategiska partnerskap redan formulerade med bland annat Namibia. Nu kommer fler länder att nämnas.

Men fokus i till exempel Ursula von der Leyens linjetal (State of the Union) i höstas är att stärka tillverkningen inom EU. Det är naturligt, men kan bli för kortsiktigt. En tävlan mellan USA och EU vem som kan ge mest gröna subventioner kommer att missgynna utvecklingsländer som inte har tillnärmelsevis så stora ekonomiska resurser.

EU borde istället fokusera på värdekedjorna i sin helhet, och bygga starkare samarbete med länder som Marocko, Ghana, Tanzania, Kenya, Sydafrika liksom med länder i Latinamerika, även om det skulle innebära att en och annan fabrik byggs i sådana partnerländer och inte i EU. Svårt kanske att säga politiskt, men risken med den väg EU nu verkar ta är att gapet till den globala södern ökar ytterligare. Något som Kina kommer att utnyttja.

Sverige behöver en ordentlig säkerhetspolitisk debatt

Folk och Försvar har fått ihop en imponerande lista av talare till årets Rikskonferens. Däremot saknar jag de kritiska perspektiven i programmet. 

Med ett storkrig i Europa och en pågående Natoprocess finns det många frågor att diskutera. 

Borde inte Sverige ha en mer generös syn på att öka EU:s ekonomiska möjligheter att stödja Ukraina långsiktigt?

Hur ska det svenska försvaret bäst utformas? Är det givet att det ska vara helt efter önskemålen från Natos befälhavare för Europa, SACEUR? Borde vi inte först definiera våra egna intressen bättre i en ny säkerhetspolitisk verklighet?

Vad betyder det exempelvis för risker att utgöra "förtrupp" vid en eventuell kris i Baltikum, kanske redan innan Nato kommit fram till en gemensam linje? Förmågan att skydda svensk civilbefolkning kommer att vara låg under många år framöver, även vid ett medlemskap i militäralliansen. 

Hur förbereder vi oss bäst för olika framtidsscenarier, där konflikter mellan olika grupperingar i Ryssland efter Putin kan ge ett helt annat läge i vårt närområde än idag?

"Elefanten i Sälen", USA med en ny republikansk president, hur bör EU:s försvarsdimension se ut i ljuset av en sådan utveckling?

Behöver vi verkligen fortsatt dyr utveckling av svenskt stridsflyg som Natomedlemmar, eller är det bättre att köpa från hyllan?

Natos ökade engagemang i Asien, hur påverkar det Sverige?

I ett bredare perspektiv: Hur högt blir det utrikespolitiska priset för Natomedlemskapet, till exempel vad gäller Turkiet och arbetet för kärnvapennedrustning (som regeringen redan har tonat ned)?

Och vad är alternativet till snabbt Nato-medlemskap om priset för att få ett ja från Turkiet upplevs som för högt?

Se där några frågor som experter med en annan syn än "Pentagon-hegemonin" hade kunnat ge sina svar på om Folk och Försvar verkligen ville ha en allsidig belysning av säkerhets- och försvarspolitiken.

Historien skrivs om på Wikipedia

Någon som minns Primegate? 

Aftonbladet avslöjade år 2010 hur Svenskt Näringsliv gett pr-bolaget Prime i uppdrag att påverka Socialdemokraternas politik. Det handlade om synen på "tillväxt" i bred bemärkelse. Niklas Nordström och andra personer på eller nära Prime deltog i den socialdemokratiska debatten kring en rad samhällsfrågor utan att bakgrunden var känd. 

När det blåste som hårdast gick några till motattack. Sajten Makthavare.se pekade ut en påstådd källa till Aftonbladets avslöjande, en källjakt som Journalistförbundets ordförande kritiserade.

Primegate ledde till en omfattande debatt och till krav på ökad öppenhet. Jag var en av flera som bland annat föreslog att Sverige skulle följa andra länders exempel med öppenhetsregister, liksom att parterna borde skärpa sina etiska regler.

Trots uttalanden från partiföreträdare 2010 blev det inte mycket av det där. Karenstid för avgående statsråd och statssekreterare visserligen, en viktig men ändå begränsad reform.

Regeringen Löfven hämtade flera nyckelpersoner från pr-branschen, däribland en statssekreterare direkt från Prime utan att tidigare uppdrag redovisades. Niklas Nordström arbetar numera på Miltton Group som har många uppdrag åt ledande svenska företag. Och regeringen Kristersson anställde två dagar före julafton Joakim Jakobsson som statssekreterare i Statsrådsberedningen, efter att han via Nordic Public Affairs bidragit till att Liberalerna valde Nyamko Sabuni som partiledare istället för Erik Ullenhag.

Googlar man Primegate i dag kommer en sida på Wikipedia upp. Efter en kort beskrivning av affären finns ett stycke som uppenbarligen är tillagt av någon som vill skriva om historien. Nu beskrivs lobbyistskandalen som en intern maktkamp inom (S) där personer till vänster ville få mer inflytande. En illustration till hur Wikipedia i dag har blivit den plats där historia skrivs - med ojämna resurser. 

Sakta framåt i Egypten - men klimatförändringarna väntar inte

Jag läser slutdokumenten från klimatmötet i Sharm el-Sheikh, COP27. Symboliskt viktigt med en särskild fond för "loss and damage" men svaga texter i övrigt, till exempel om arbetsprogrammet för att minska klimatpåverkan ("mitigation work program") och utsläppshandeln (artikel 6).

Beslutet om arbetsprogrammet innehåller mängder av reservationer: "noting that the outcomes of the work programme will be non-prescriptive, non-punitive, facilitative, respectful of national sovereignty and national circumstances, and take into account the nationally determined nature of nationally determined contributions, and will not result in new targets or goals beyond those agreed in the Paris Agreement". De viktiga genombrotten i Glasgow förra året med åtaganden från många stater att få fram elbilar, stålproduktion med låga utsläpp, med mera, nämns inte explicit.

När jag blickar bakåt så har det skett många framsteg i det verkliga klimatarbetet sedan vi analyserade möjligheterna i FN:s klimatpanels inledande arbete. Jag laddar upp IPCC-rapporten om åtgärdsstrategier från 1990. Där underströk vi bland annat vikten av energieffektivisering och förnybar energi. Nu har kostnaden för vindkraft och solenergi sjunkit drastiskt och det får genomslag i länders energipolitik även av rena ekonomiska skäl.

Men att komma överens politiskt på global nivå är inte lätt. Författarna till uppföljningsrapporten om "Breakthrough Agenda" från Glasgow lyfter till exempel tanken om ett globalt avtal för energieffektiva produkter. Fullt rimligt men svårt inom ramen för de numera så formaliserade förhandlingarna inom klimatkonventionen, med starka inslag av det man brukar kalla "path dependency".

Partsmötena till klimatkonventionen är viktiga men det mesta händer i andra sammanhang, i "coalitions of the willing". Jag har nyligen skrivit en ECFR-rapport tillsammans med Anthony Dworkin hur samspelet mellan dessa två spår kan underlättas. Ett förnyat arbetssätt för IPCC kan vara en av många vägar.

Valanalyser behövs men lyssnar partierna?

Rädslan för brott kan avgöra valet, skrev jag 2007 och varnade för Sverigedemokraternas tillväxt. Det var inte många andra som gjorde det då, när partiet låg under 3 procent.

Hur många texter jag skrivit om riksdagsvalen är svårt att räkna. Här är några på engelska:

Nordic numbers (Inside Story 20 September 2018)

The Swedish model is still alive (Open Democracy 10 September 2018)

Sweden after the election (Friedrich Ebert-Stiftung, September 2010)

Sweden's Social Democrats: the test of failure (Open Democracy 2010) 

Sweden’s changing (Open Democracy 10 December 2009)

The future of the Swedish model (New Statesman 25 June 2009)

We still love the Swedish model (Open Democracy 18 September 2006)

Nu får jag frågor från utländska medier. Hur har andra partier reagerat på Sverigedemokraternas tillväxt? Vad skulle en moderatledd regering med stöd av (SD) betyda för utrikespolitiken och för det svenska arbetet i EU? Vilken roll spelar Nato-ansökan i valrörelsen?

Jag försöker svara efter bästa förmåga och skriver kanske något också under de närmaste dagarna. Men det börjar kännas en aning repetitivt, inte minst när det gäller den stora strukturella förändringen att många arbetare gått från vänstersidan till Sverigedemokraterna. Analysera kan man göra, visst, men att påverka till exempel LO-ledningen verkar svårare. Hur meningsfulla är långsiktiga valanalyser egentligen när partierna mest driver de frågor som "mäter bra" för stunden?

Ingen analys av Turkiet när partierna diskuterade Natoansökan

Nu har jag tagit del av det skriftliga underlag som regeringens säkerhetspolitiska analysgrupp fick inför rapporten 13 maj. Det är ännu mer torftigt än jag trodde. 

Till exempel var inte ambassaden i Ankara med bland de utlandsmyndigheter som tog fram skriftligt underlag till gruppen. Någon föredragning om Turkiet finns inte heller med på gruppens dagordningar. Urvalet av externa experter var också snävt med tonvikt på försvarsforskarna. 

Det är en sak om regeringen kände sig tvungen att agera snabbt när Finland bytte kurs. Men även då kunde analysen ha varit betydligt bättre och lyft fram både för- och nackdelar med ett Natomedlemskap tydligare. Dessutom fanns det aldrig någon möjlighet till verklig offentlig debatt av rapporten innan ansökan sändes in. Inte ens ett par veckor för utfrågningar med mera, bara en helg och en kort riksdagsdebatt.

Detta riskerar trovärdigheten framöver. Turkiets agerande lär inte bli den enda överraskningen.

Onyanserad Natoutfrågning i SVT

Nu har jag sett Natoutfrågningen i SVT i efterhand (hade förhinder i går). Tycker att Camilla Kvartoft och Alexander Letic gjorde ett bra urval av frågor. Håller däremot med om att programmet vunnit på bättre balans bland experterna och mer nyans i svaren.

Några exempel:

Jan Hallengren hävdade att Sverige i Nato inte skulle bli indraget om USA startar krig. Men om Trump angripit Iran och landet svarat - kanske efter ett par år - med t ex attacker mot USA-baser i Europa via ombud hade det varit svårt säga nej till art 5 förfrågan.

Gunilla Herolf talade om hur ensamt Sverige skulle vara med Finland i Nato utan att nämna EU-solidaritet, tyska uttalanden, Frankrike, Natos egenintresse att försvara vårt land.

Ingen expert (förutom i viss mån Agnes Hellström) nyanserade diskussionen om USA-kärnvapnen med konkreta exempel om t ex svensk Gripeneskort av B52:or och Nuclear Planning Group.

Tyvärr var även Försvarsmaktens representant undanglidande kring svåra frågor som effekten på totalförsvarspliktiga. Om vi sänder flyg i strid för att försvara Baltikum blir det förstås motattacker mot Sverige där plikten kan aktiveras.

Argumenten om försämrat militärstrategiskt läge för oss vid finskt Natomedlemskap men ej Sverige skulle jag gärna se utvecklade. Nato kommer även då ha starkt intresse av samarbete med oss.

Jag reagerade också på ett uttalande om att varje angrepp på ett Natoland skulle påverka oss och hela Europas säkerhet. Man kan inte bara tänka dagens Ryssland, många olika scenarier på 10 års sikt.

Däremot två viktiga saker som inte kommit fram så tydligt tidigare. Krister Bringeus har rätt, planeringen inom Nato avgörande. Därför svårt för en regering säga nej om vårt flygvapen redan planerats in för insatser i Baltikum t ex + knappast tid för riksdagsbeslut.

Insynen och delaktigheten i avgörande beslut är en annan viktig fråga som redan bekymrar mig efter värdlandsavtalet m.m. men där Agnes Hellström med rätta pekade på risker vid Natomedlemskap. Liksom effekterna på demokratisk styrning i stort.

Detta är bara några exempel, jag har inte resurser till längre text. Diskuterar detta på ideell basis. Men, som jag sagt tidigare, SVT anstränger sig, det är mer än man kan säga om en del andra redaktioner.