onsdag 12 februari 2020

Regionernas krisberedskap räcker inte


Den amerikanska smittskyddsmyndigheten CDC är supersnabb vid epidemier, men på ett litet sjukhus någonstans utanför städerna händer saker långsamt. Det konstaterade Ronald Klain som var USA:s nationella samordnare mot Ebola 2014-15 på ett seminarium i går. Den centrala nivån har begränsad makt vid en pandemi, underströk han hos ansedda Aspen Institute: "When I was Ebola-czar, I was czar of nothing. We have no command and control healthcare, hospitals are all locally or state managed."

Robert Klains uttalande säger något väsentligt även om den svenska statens roll vid en eventuell pandemi. Fina planer på papper är en sak, men både praktiska erfarenheter och granskningar har pekat på bristande beredskap hos regionerna. Förutom uppmaningar är regeringens och Socialstyrelsens maktmedel begränsade.

På gårdagens seminarium i Washington lyfte vetenskapsjournalisten Helen Branswell fram vad Singapores premiärminister sade i lördags. Om det nya coronaviruset inte går att kontrollera med isolering av enskilda fall utan sprider sig brett i befolkningen är det dags att byta strategi. Då får den som bara har milda symptom uppsöka en allmänläkare och sedan vila i hemmet, medan sjukvården koncentrerar sig på de mest sårbara grupperna som äldre och redan sjuka. Lee Hsien Loong lade till att Singapore inte är där än och att en förutsättning för att byta strategi är att virusets effekter är milda för de flesta smittade, så som det verkar för närvarande.

Krisberedskap handlar om att planera även för det som inte är mest sannolikt. Den europeiska myndigheten ECDC menar att risken för befolkningen i EU är låg. Det går ändå inte att utesluta en utveckling liknande den som Singapores premiärminister beskriver. I så fall kan vi få se väsentligt fler fall av allvarliga andningssvårigheter på svenska sjukhus, samtidigt som den generella risken för medborgarna förblir relativt låg. WHO har uppmanat medlemsländerna att förbereda sig, och i USA tar CDC höjd för en eventuell pandemi.

Så vad kan regeringen och Socialstyrelsen göra för att förbättra beredskapen? Regeringens krisarbete verkar vara i full gång och Socialstyrelsen säger sig ha en dialog med regionerna. Men det hjälper inte om till exempel Region Stockholm fortsätter att säga upp vårdpersonal, om det redan är ont om intensivvårdplatser och om många länder konkurrerar om personlig skyddsutrustning för sköterskor och läkare.

Regeringen hade goda skäl att år 2018 tillsätta en utredning om sjukvårdens krisberedskap. I det aktuella läget kan socialminister Lena Hallengren be utredaren Åsa Kullgren att snabbt lägga fram ett delbetänkande om de mest allvarliga brister som hon identifierat, och förslag för att motverka dem på kort och på längre sikt. Kanske kan ett förslag vara en lagändring så att regionerna tydligare åläggs att hålla en viss minimistandard på krisberedskap, och där regeringen har möjlighet att genom förordning specificera sådana krav. Hälso- och sjukvårdslagen liksom Socialstyrelsens föreskrifter är inte tillräckligt tydliga i dag.

Åsa Kullgren skulle också kunna föreslå den lagreglering av statens ansvar för vaccin som förvånande nog verkar saknas för närvarande, och åtgärder för att stärka det nationella försörjningen av medicinsktekniskt material. Ett sådant delbetänkande kan vid behov bli föremål för en hearing istället för en långvarig remissbehandling, och underlätta brådskande åtgärder om så skulle behövas. Kanske är det redan på gång, men tiden rinner snabbt iväg.

Än så länge är inte det nya coronaviruset en kris i Sverige, och förhoppningsvis blir det inte heller så. Men krisberedskap handlar som sagt om att förbereda sig även för det som är mindre sannolikt. Och att Sverige förr eller senare behöver hantera en ny pandemi, det måste vi tyvärr vara beredda på.

söndag 5 januari 2020

Folk och Försvars blinda fläck


Om en vecka börjar Folk och Försvars årliga rikskonferens. Programmet innehåller som vanligt många spännande punkter och kunniga talare, men ett av de viktigaste säkerhetspolitiska ämnena saknas. Liksom förra året och många gånger före dess.

Förra året var Kina ett tema. I år är det Ryssland. Hur dessa två stater påverkar Sveriges säkerhet är naturligvis högintressant. Men när ska Folk och Försvar på allvar ägna sig åt utvecklingen i världens mäktigaste militärmakt, USA?

Konflikten mellan USA och Iran har understrukit betydelsen av Trumps militära beslut. Det har när detta skrivs redan fått en direkt påverkan på Försvarsmaktens insats i Irak. Effekterna lär bli större över de kommande dagarna och veckorna. Folk och Försvar ordnade ett seminarium om USA och Iran i oktober 2019, men har inte tagit med någon särskild punkt om Trumps äventyrliga utrikespolitik i programmet för Rikskonferensen.

Avrättningen av Quassem Soliemani var inte känd när programmet för årets Rikskonferens lades fast. Däremot att det är valår i USA, och att det får stor betydelse för europeisk och svensk säkerhet huruvida Donald Trump blir omvald eller vem som tar hans plats. Möjligheterna att USA minskar sitt engagemang för säkerheten i Östersjöområdet diskuterar till exempel intensivt på andra håll, men är ingen programpunkt i Sälen. Inte heller hur Sverige ska förbereda sig för olika utvecklingsvägar (som det intressanta scenario den alltid aktuelle John Le Carré utgår från i sin senaste bok). Eller hur Trumps agerande påverkar underrättelsesamarbetet mellan Sverige och USA - operativt och på sikt.

Jag kan tänka mig olika förklaringar till denna blinda fläck hos Folk och Försvar när det gäller Rikskonferensen, men hellre än att spekulera om detta hoppas jag på omprövning och spännande seminarier kring utvecklingen i USA på andra av organisationens arrangemang under år 2020 och på Rikskonferensen 2021. Kunskaperna finns redan, varför inte lyfta fram dem även i Sälen?