Visst gick det att förutse pandemins effekter inom äldreomsorgen

Äldreomsorgens brister under pandemin har granskat i flera medier under den senaste tiden. Dålig organisation, för lite resurser, och otrygga anställningsformer - det är några av svagheterna som lyfts fram. Men personal och chefer har också gjort stora insatser under svåra förhållanden.

Strukturella faktorer kan säkert förklara en stor del av det som gick fel i början av pandemin. Ändå kunde beredskapen ha varit bättre om larmsignalerna kommit tidigare, och om äldreomsorgen fått större uppmärksamhet. 

För att lära inför framtiden kan några saker vara bra att veta:

Äldreomsorgen nämndes inte i lägesbilderna från regeringens kriskansli förrän långt in i mars. 

Min debattartikel i Dagens Samhälle den 25 februari, "Bråttom att höja pandemiberedskapen", tog däremot upp äldreomsorgen: "Kommunerna behöver säkerställa att äldreomsorg och andra funktioner kan klara sina uppgifter utan orimliga risker för personalen om situationen förvärras."

Sveriges Kommuner och Regioner blev kontaktade (av mig) redan den 28 februari med frågan om vad organisationen kommunicerade till kommunerna om höjd beredskap inför pandemin, "bland annat för att klara äldreomsorgen framöver med tillfredsställande säkerhet för de äldre och för personalen". Svaret från presstjänsten var kort och avfärdade min fråga genom att hänvisa till de statliga myndigheterna.

Jag frågade sedan den 29 februari stadsdirektören i Stockholm mer specifikt, bland annat om vilka inköp staden gjort av personlig skyddsutrustning (eller krävt att utförare skulle köpa in), och hur befintliga lager såg ut.  Svaret kom nästan en vecka senare, den 4 mars, och var mycket allmänt hållet: "dessa frågor ingår självklart i den allmänna planeringen för ett förändrat läge". Då var redan smittspridningen i full gång. Nu vet vi att äldreboendena i Stockholms stad inte alls var rustade för pandemin.

Med detta vill jag illustrera att det mycket väl gick att inse riskerna inom äldreomsorgen, redan i februari. Socialstyrelsen såg redan den 6 februari risk för brist på personlig skyddsutrustning i vård och omsorg. Det hade kanske ändå varit svårt att få tag i munskydd med mera, men ett mer kraftfullt tidigt agerande från myndigheter, kommuner och SKR hade kunnat få igång utbildning i grundläggande hygienrutiner och stoppa de värsta övriga bristerna i arbetssätt. Dessutom hade inhemsk tillverkning av skyddsutrustning kunnat börja tidigare.

För att förstå varför det ändå gick så illa behöver både kommuner och myndigheter granskas. 

Kommunerna verkar inte ha övat pandemier tillräckligt, något som är förvånande med tanke på att det varit en av de potentiella kriser som ständigt funnits med i nationella dokument om beredskap.

En annan aspekt är Socialstyrelsens interna kultur av försiktighet. Redan i samband med fågel- och svininfluensorna var det tydligt att Socialstyrelsen agerade svagt gentemot regionerna. Visserligen har Sverige ett långtgående kommunalt och regionalt självstyrelse, men att Socialstyrelsen inte tidigare agerade mot bristerna inom äldreomsorgen är något som bör granskas betydligt mer än vad som hittills har skett. Så får det inte vara i nästa kris med hälsoaspekter.