Bygg vidare på Arktis-avtalet

Arktiska rådets möte i Kiruna tog en rad viktiga beslut. Kanske var det avståndet till Stockholm som gjorde att medieuppmärksamheten blev mindre än mötet förtjänande.

Mest offentlig debatt blev det om oljan. Greenpeace med flera kritiserade avtalet om oljesäkerhet som alldeles för tunt.

Visst borde regeringarna ha gått längre. Jag har skrivit länge om att miljöskyddet för Arktis måste stärkas, inte minst när det gäller oljeutvinning och oljetransporter.

Nu gäller det ändå att se till det som åstadkommits och hur det går att bygga vidare på överenskommelserna i Kiruna.

Avtalet om samarbete mot oljeföroreningar innehåller bland annat krav på staterna att "ha ett nationellt system för att reagera snabbt och effektivt vid händelser som kan orsaka oljeföroreningar" (artikel 4, min översättning). Staterna ska ha utrustning som står i proportion till riskerna på plats i förhand för att ta hand om oljespill.

Det finns en rad andra åtaganden i avtalet, om samarbete mellan staterna, rapportering med mera. Artikel 21 är intressant eftersom den innehåller ett löfte att ta fram konkreta riktlinjer för arbetet.

Visst borde skrivningarna i avtalet ha varit tuffare. Det står till exempel inget konkret om säkerhetskrav på oljetankers eller oljeriggar.

Men Sverige har ändå chansen att följa upp avtalet genom att driva på för en så långtgående tolkning av artikel 4 och 21 som möjligt. Det kan ske parallellt med ett opinionsbildande arbete när det gäller säkerhetskrav. Jag hoppas regeringen utnyttjar möjligheterna, i linje med vad Carl Bildt skrev på DN Debatt tidigare i veckan.

Ryssland spelar en nyckelroll. Därför är det bra att landet har skrivit under det nya avtalet.

Att få Ryssland att gå längre blir avgörande för skyddet av Arktis känsliga miljö. Det mödosamma gnetandet i miljöarbetsgrupper är viktigt. Men det behövs också en långsiktig politik för energisamarbetet som bygger på en god analys av Rysslands framtid som oljenation.

Thane Gustafson gör intressanta iakttagelser i boken Wheel of Fortune. The Battle for Oil and Power in Russia (Belknap Harvard 2012). Författaren är professor vid Georgetown university och beskriver bland annat den instabilitet och maktkamp som kan uppstå om några år när de ryska oljeinkomsterna inte längre växer lika snabbt som det senaste decenniet. Thane Gustafson lägger stor vikt vid förnyelse av den ryska ekonomin och vid behovet av innovation inom energisektorn.

En framtida europeisk energimarknad där Ryssland finns med behöver innehålla både gemensamma minimikrav för miljöskydd, till exempel i Arktis, och en politisk strategi från EU för att minska riskerna för instabilitet i Ryssland post-Putin. Se där en liten nätt uppgift för utrikespolitikerna.

Andra om Arktiska rådets möte: DN, DN2, m fl