Fortfarande starka skäl mot Nato-medlemskap

Så här skrev jag i Aktuellt i Politiken 9 mars:

Ta inga förhastade beslut om Nato

Satans mördare. Olof Palmes ord är en god beskrivning av Rysslands brutala krig mot Ukraina. Den svenska regeringen har agerat bra och Magdalena Andersson visar tydligt ledarskap.

I svallvågorna av kriget hörs socialdemokratiska röster för en ”förutsättningslös diskussion” om Sveriges säkerhetspolitiska linje. Det är alltid klokt att fundera över sina ståndpunkter när verkligheten förändras. Däremot skulle det vara riskfyllt att byta kurs mitt i en kris. Säkerhetspolitiken behöver vara långsiktig och demokratiskt förankrad.

Trots kriget finns det fortfarande starka argument mot ett Natomedlemskap.

Vi vet inte hur världen och Sveriges närområdet kommer att se ut om fem eller tio år. Vad kommer efter Putin? Åt vilket håll utvecklas USA? Det är bara några år sedan Donald Trump var på väg att starta krig mot Iran och Nordkorea, blir han president igen och sitter i Vita Huset 2025?

Handlingsfrihet är därför fortfarande ett viktigt skäl för den militära alliansfriheten.

Sverige är dessutom i en annan situation än Ukraina. Framför allt är vi medlemmar i EU, som inte bara är ett ekonomiskt samarbete utan också en politisk union. EU-länderna har lovat varandra solidaritet mot yttre angrepp.

Det stämmer att dessa åtaganden inte är lika starka som Natos ömsesidiga försvarsgarantier, men det är ändå svårt att föreställa sig att Frankrike och Tyskland skulle låta bli att agera om ett EU-land angreps. En sådan passivitet skulle äventyra hela EU-projektet.

Och även om EU-sammanhållningen också kan hotas på sikt av populistiska rörelser och annat har unionen visat sig ha stor motståndskraft under många decennier. Läget i USA är mer osäkert. 

Visst, det är en svaghet att det svenska försvaret bantats medan Ryssland rustat upp. Det är bråttom att stärka motståndskraften, både militärt och civilt.

Samtidigt är Sveriges geografiska läge annorlunda än Ukrainas. Nato-länderna anser sig behöva svenskt territorium för att kunna försvara Baltikum. Därför kommer de med stor sannolikhet att agera vid ett angrepp mot Sverige.

Kärnvapenfrågan och Turkiets Nato-medlemskap är fortfarande argument mot en svensk anslutning. Sverige måste fortsätta att vara en stark röst mot massförstörelsevapen. Säkerhetspolitiken behöver vara bred och omfatta även till exempel demokratibistånd och klimatåtgärder – Rysslands krig finansieras av fossila bränslen. Det behövs en folklig mobilisering för fred, mänskliga rättigheter och miljö som ser sådana samband. Där kan arbetarrörelsen vara ledande.

Vi behöver också se mer positivt på att EU utvecklar sin förmåga till krishantering, även militärt. Det handlar bland annat om möjligheterna att leda insatser utan hjälp av USA. Parallellt med detta behöver EU bli bättre på att förebygga konflikter. Nu gäller det till exempel att undvika nya oroligheter i det forna Jugoslavien och att öka stödet till fattiga länder som kommer att drabbas hårt av ökade priser på råvaror och livsmedel.

Men visst har förutsättningarna delvis förändrats genom Rysslands hot och storskaliga krig. Vi måste noga följa vad som händer i Moskva. Troligen är sanktionerna från EU och andra stater hårdare än vad Putin förutsåg. På kort sikt ändrade det inte invasionsplanerna, men det borde göra Ryssland mer berett att hitta en väg till nedtrappning. Om ryska aggressioner fortsätter och Putins maktställning är ohotad om ett år måste man ifrågasätta hur långt EU:s makt räcker.

Hittills finns det goda skäl att stå fast vid partiprogram och partikongressbeslut. Ta inga förhastade beslut om Nato.