Anna Lindh om förnyelse av socialdemokratin, i antologin "Å nu då?" år 1991

Vad ska vi göra nu då? För att veta det måste vi utgå från vad som egentligen hände. Varför gjorde socialdemokraterna ett så dåligt val?

Det finns många förklaringar. En del är internationella. Själv tror jag inte att ”den internationella högervinden” räcker som förklaring, för den har snarare mojnat de senaste åren. Däremot är det uppenbart att socialdemokratin fick lida av den positiva utvecklingen i Östeuropa. Även om (s) klart tagit avstånd från kommunismen, och även om liknelserna mellan Sverige och Sovjet var rent pinsamma i sin antiintellektualism, fick socialdemokratin stämpeln på sig att vara ett medskyldigt parti, och därmed delvis uträknat för framtiden. Det är oerhört frustrerande för vänstern, men egentligen inte så konstigt.

Moderaterna hade precis samma problem när kapitalistdiktaturerna föll under 70-talet. Både det moderata samlingspartiet och ideologin fick ta del av kritiken mot till exempel Franco och Pinochet.

Skillnaden är att då var det inte socialdemokratin, utan den yttersta vänstern som satte likhetstecken. Nu agerar moderaterna som dåtidens yttersta vänster.

De viktigaste förklaringarna till valnederlaget tror jag ändå finns i Sverige. Varför växte misstron mot politiken och politikerna så kraftigt? Fanns det några objektiva förklaringar? Hur mycket spelade SAF:s långvariga antipolitiska propaganda in? Vad bäddade det politiska spelet självt för? Det är inte konstigt om socialdemokratin förlorade mest på politikerföraktet, eftersom vi mest förordat politiska lösningar. Sedan kan man fråga sig vad socialdemokratin gjort fel.

Förklaringarna har varit många, och mer eller mindre djupsinniga. ”Vi är så tråkiga!” säger A. ”Problemet är att folk inte känner igen partiet”, säger B. ”Problemet är att de unga känner igen partiet för väl” säger C. ”Media förföljer oss”, säger D. ”Vi måste få fart på förnyelsearbetet” säger E. ”Vi ska inte förnya utan först skaffa kunskap om vad som sker”, säger F. ”Vi måste få en föryngring”, säger G. ”Vi ska inte föryngra, utan satsa på erfarenhet och kompetens”, säger H.

Jag lyssnade på flera eftervalsdebatter. Två dagar efter valet satt jag på ett arbetarekommunmöte där diskussionens vågor gick höga. Alla, utan undantag, krävde förnyelse. Men lyssnade man på inläggen upptäckte man snart att förnyelsen kunde innebära vad tusans om helst. Från 60-talsnostalgi till samgående med folkpartiet. Under någon månade efter valet var öppenheten och debatten bred. Det fördes en förutsättningslös diskussion om olika politiska områden där socialdemokratin behövde förnyelse. Där fanns både debattörer som inte ville förändra, och de som ville förändra till och med målen i socialliberal riktning.

Men det var roligt med en frisk debatt och ärlig vilja till omprövning. Efter en tid övergick kraven på förnyelse i en motreaktion. ”Förnyarna” klassificerades av ilskna debattörer som nyliberalismens vapendragare.

På samma arbetarekommun där förnyelse krävts, stod nu en ung man i talarstolen, och fördömde med emfas den förnyelse han ett par månader tidigare krävt. Feldt utpekades som förnyarnas ideologiska lärofader, och förnyarna var sak samma som ”kanslihushögern”. Då kände jag mig, 34 år, lastgammal. Hade de glömt hela det förnyelsedebatt som fördes under 80-talet?

När vänstern började kritisera det starka samhället och tala om delaktighet och förnyelse var det utifrån demokratiperspektivet. All god vilja till trots uppfyllde välfärdssystemet inte alltid människors önskemål. Den nya generationen ställde större krav på att själva kunna påverka och bestämma. Målet för välfärden måste vara människornas syn på sig själva, deras välbefinnande och frigörelse, inte systemet som sådant, sa ”förnyarna”. Härur växte både folkrörelsedebatten och självförvaltningsdebatten.

Kraven på förändring gällde framför allt den offentliga sektorn. Vi ville få bort storebrorsattityden, låta människor påverka, välja och ta eget ansvar, och återuppliva folkrörelsetanken. Det var dessutom viktigt för socialdemokratin att staten och socialdemokratin inte likställde. Konkret har förändringskraven till exempel handlat om att föräldrarna ska bestämma vilken barnomsorg de vill ha. Människor ska ha rätt att välja läkare, vårdcentral och sjukhus. Stadsdelsnämnder med reell beslutanderätt ger större makt till medborgarna. De gamla ska själva bestämma vilken omsorgsform de vill ha.

Personliga assistenter för handikappade och gamla är ett bra förslag. Genom att decentralisera beslut och uppmuntra olika alternativ och lösningar kan man dessutom lättare spara pengar och öka inflytandet och arbetsglädjen för personalen. De tjusiga arbetsplatsreformerna har sällan omfattat de offentliganställda kvinnorna, de har fortsatt att ha en pyramid av beslutsfattare ovanför sig.

Förnyelsedebatten inom socialdemokratin började med den offentliga sektorn, fortsatte med miljöfrågorna och har de senaste åren även handlat om hur utbildnings- och kulturpolitik kan bryta de nygamla klasskillnaderna.

Parallellt med den beskrivna förnyelsepolitiken fördes det under regeringsåren en debatt om förnyelse utifrån mer renodlat marknadsekonomiskt perspektiv. Både jag och andra så kallade ”förnyare” kritiserade tendensen att göra ekonomin till mål i stället för medel. Socialdemokratin behövde inte kopiera borgerliga förslag, vi hade egna utvecklingsvägar, hävdade vi.

Man kan sammanfattningsvis säga att det inom socialdemokratin startade två förnyelsedebatter. En om den offentliga sektorn och individens frihet, och en om marknadslösningar i socialpolitik och offentlig sektor.

Under regeringsåren, liksom i eftervalsdebatten riskerar den förstnämnda att hamna i skymundan, mellan den ”traditionella” socialdemokratin och den socialliberala.

Det är en farlig utveckling, eftersom socialdemokratin måste ha en egen framtidsväg – och den får inte bli liktydig med stillastående. Det har talats om rosornas krig. Jag skulle vilja säga att Kjell-Olof Feldt och Stig Malm, som representerade marknadslösningar respektive traditionell socialdemokrati, inte bara dansade krigsvals i otakt – de lyckades dessutom meja ned många rosor under valsen.

Denna rosornas krigsvals har varit skadlig för socialdemokratin. Men inte för att den visat upp ”arbetarrörelsens splittring”, utan för att den lyckats med konststycket att dels skrämma bort de ”traditionella” väljarna, på grund av snabb förnyelse – och högervridning – av den ekonomiska politiken, och dels skrämma bort nya väljare eftersom ”nya” politiska områden hamnat i skymundan. När det till exempel gällde miljöfrågorna dansade herrarna tyvärr i takt …

Jag tror inte på ett stort parti där alla dansar i takt. Men socialdemokratin måste formulera sitt uppdrag för framtiden. Ska människor ge oss chansen måste vi vilja något med uppdraget – något mer än att säga oss vara regeringsdugliga.

Det måste finnas en socialdemokratisk uppgift, inte bara en politisk teknik. Jag tror de fyra hörnpelarna för socialdemokratin är följande:

1) Respekten för det lika människovärdet kräver rättvisa och solidaritet. Den generella välfärden behövs för att ge människor likartade förutsättningar i livet. Barnomsorg, utbildning, sjukvård, äldreomsorg ska ges på lika villkor till alla medborgare. I dag slåss alla om bristande ekonomiska resurser. Tillåts den allmänna kvaliteten sjunka, kommer efterfrågan på privata och segregerade lösningar att öka.

Det är uppenbart att moderaternas strategi är att lämna den generella välfärden till förmån för en selektiv. Det viktigaste är inte att all service ges i offentlig regi. Det viktigaste är att garantera att olika alternativ inom barnomsorgen, skolan och å vidare står öppen för medborgarna utan att det kostar dem något extra. Dessutom måste vi kunna säkra kvaliteten på både de breda lösningarna och alternativen.

Gemensamma lösningar innebär inte att lösningarna måste vara lika. Individualism är negativt bara när det är liktydigt med egoism. Människor måste ha större möjlighet att påverka och ta ansvar för sin egen vardag. Men dessa möjligheter ska inte vara knutna till ekonomiska resurser.

Jag tror vi kan öka jämlikheten och rättvisan genom att uppmuntra individuella och lokala lösningar. Så länge vi bjuder inflytandet med armbågen är det bara de starkaste som tar för sig. Samtidigt innebär större valfrihet och öppenhet naturligtvis att vissa grupper kan ”ta för sig”. Men det behöver inte ske på någon annans bekostnad. Socialdemokratin måste bestämma sig i den förnyelsedebatt som jag beskrivit ovan. Vi måste driva en politik mot marknadslösningar men för individen! Det gäller att hitta lösningar som gör att medelklassen även i framtiden accepterar jämlikhetspolitiken. Därför är det viktigt att det inte uppfattas som att resurserna missbrukas av enskilda eller samhället.

I Norge har man diskuterat ”snillismen”. Det vill säga socialdemokratin får inte av snällhet bli kravlös och menlös. Socialdemokratins moral innebär att människor ska ställa upp för varandra. Men att vara solidarisk får inte bli liktydigt med att vara slapp. Om socialbidragssystemet missbrukas eller används för generöst, om kravlösheten utgör en princip gentemot missbrukare och kriminella sviker man både samhällets understa skikt och ”hederliga skattebetalare”. De förstnämnda får ingen egentlig hjälp till ett värdigt liv, de sistnämnda vill inte ställa upp på välfärdssystemet. Även om summorna som försvinner på fel sätt är små, spelar de stor roll för samhällsmoralen. Den här kritiken är omfattande inom socialdemokratins egna led, men vi har valt att inte se den.

2) Människans frigörelse. I retoriken sitter vi fast i klasskillnaderna mellan rika direktörer och fattiga arbetare. Men i dag är det knappast de materiella skillnaderna som är störst. I stället handlar det om människors möjlighet att styra sina egna liv, att till exempel kunna påverka, göra sig hörda och känna sig delaktiga.

På arbetsplatsen talar vi vackert om demokrati och medinflytande. Men få löntagare har känt att de konkret och praktiskt kan påverka sin vardag. Arbetarrörelsen har delvis sig själv att skylla. Inflytandefrågor har lätt blivit stora, institutionella och principiella, i stället för praktiska.

För mig skulle det kännas viktigare att påverka arbetstiderna än att representeras på bolagsstämman via löntagarfonderna. Det finns andra skäl till att det är viktigt med kollektiv kapitalbildning och starka skäl till att det är viktigt med kollektiv kapitalbildning och starka centrala fackliga organisationer, men arbetarrörelsen har schablonmässigt presenterat de stora lösningarna som höjden av demokrati. Därför är det svårt att engagera människor för ökad demokrati.

Kultur- och fritidspolitik sägs i dessa ekonomiskt kärva tider vara lyxkonsumtion. Men de stora klasskillnaderna i dag visar sig framför allt i utbildnings- och kulturfrågor. För LO:s medlemmar – och deras barn – är det till exempel viktigare att samhället satsar å utbildnings- och kulturfrågor än att garantera 100 procent i arbetsskadeförsäkring.

Människans frigörelse uppnår vi den dag lokalvårdarens dotter bli läkare och läkarens son blir lokalvårdare och de möts på biblioteket.

3) Miljön. Det sägs, ibland skadeglatt, att 1991 var valet när miljöfrågorna försvann. Underförstått kan man dra slutsatsen att socialdemokraterna inte längre behöver engagera sig i miljöfrågor. Oavsett förklaringarna till att 1991 års val definitivt inte blev ett miljöval, är miljöfrågorna en av framtidsnycklarna för socialdemokratin.

Miljöfrågorna är, och kommer att förbli, en av de stora framtidsfrågorna. Socialdemokratin har, med sin karaktär av både politiskt parti och folkrörelse med folkbildningstradition, speciella möjligheter att vara pådrivande i miljöfrågorna. Men då måste miljöpolitiken bli ett grundfundament, inte en tjusig piedestal vid sidan av.

Socialdemokraterna gjorde försök under regeringsåren att bli ett miljöparti, och Birgitta Dahl gjorde tappra försök som miljöminister. Men så fort det verkligen gällde, så fort symbolfrågorna skulle avgöras, så var det miljöintressena som fick stryka på foten. Ändå var det säkert mindre uppoffringar som krävdes för att säga nej till bilväg över Öresund, än som kommer att krävas i framtiden.

En trovärdig miljöpolitik kommer att kräva stora omställningar, som drabbar både näringslivet och löntagarna. Det gäller inte minst trafikpolitiken. Det går inte att acceptera en så omfattande miljöfarlig trafik. Antingen rena bilar – eller betydigt färre bilar. Men en trovärdig miljöpolitik ger också socialdemokratin möjlighet till tydlig profilering.

4) Internationalism. Det internationella beroendet och samarbetat ökar. Socialdemokratin har tidigare varit en av de främsta krafterna i Sverige för att öka samarbetet med den tredje världen. Nu kommer andra internationella frågor i skymundan för europadebatten.

Samtidigt flyttas det internationella arbetet in på våra egna gårdar genom flyktingarna.

Socialdemokratin måste naturligtvis kunna visa en europeisk väg mot våra mål. Men jag tror inte på visionen av ”Europas förenta stater”. De regionala och nationella stämningarna växer i Europa och i andra delar av världen. Stora länder/regioner får uppleva hur människor protesterar mot centraliseringen. Själva talar vi varmt om vikten av decentralisering. Då vore det fel att centralisera och internationalisera en stor del av det som i dag är inrikespolitik. Kort sagt. Internationalisering – ja. EG – ja. Politisk union i Europa – nej.

Däremot måste många svenska socialdemokrater vänja sig vid att samarbeta med andra, och inte bara visa sin solidaritet med andra.

Jag har själv fått en tankeställare av de flyktingar som förklarat sig trött på vår solidaritet med alla ”stackars” invandrare. De är inte, och vill inte vara, ett ömkansvärt kollektiv.

På samma sätt som lantarbetaren fick rättigheter och eget ansvar i stället för julkorg, behöver flyktingar och tredje världens länder få det.

De forna östländerna håller på att kasta sig från planekonomins dogmatism till marknadsekonomisk dogmatism. Risken är stor, att dessa länder som inte har någon demokratisk tradition, genomgår fruktansvärda konvulsioner. Socialdemokratin behövs där – den dag de inser problemen.

De här fyra hörnpelarna tycker jag ska ligga till grund för socialdemokratins politik. Det är en balansgång mellan att lämna gammal retorik, som aldrig efterlevs i praktisk politik, och att svaja på målet.

Jag tror en viktig del i strategin är att gemensamt med fackföreningsrörelsen hitta nya vägar för samarbete. Dagens samarbete fungerar inte bra. Samtidigt vore det förödande om man gav upp det facklig-politiska samarbetet på vänsterkanten när man samtidigt har ett starkare sådant än någonsin på högerkanten.

Men för LO borde det vara tydligt att det var skadligt när man tvingades godkänna det så kallade stoppaketet. För partiet har det varit illa när LO avgjort viktiga miljöfrågor. Ett fortsatt samarbete vad gäller grundläggande frågor och idéer, men en tudelning av rollerna och respekt för olika roller och åsikter i sakpolitiken är viktiga för framtiden.

Dessutom måste socialdemokratin förändra sina arbetsformer om man vill fortsätta som folkrörelseparti. Vem vill delta i politiskt arbete om det inte spelar någon roll? I dag går alltför många på möten av ren plikt. Det gör inte kommande generationer.

Ett engagemang har man antingen för att påverka, eller för att lära sig något, eller för den rent sociala samvaron. Alltför många partiaktiviteter ger ingendera. Människor utan familj och fritidsintressen, eller människor som är alltför rotade i traditioner, kan fortsätta att acceptera förödande och mördande tråkiga arbetsformer år efter år. Men andra gör det inte. Som politiker riskerar vi dessutom att förvandlas till talmaskiner utan betydelse.

Vi förlorar bland annat unga människor, småbarnsföräldrar och de intellektuella på kuppen. Till de intellektuella räknar jag även de ibland obekväma tyckarna. Jag har med sorg i hjärtat sett hur många i min egen ålder försvunnit bort från politikens centrum, trots att de borde funnits där. Det är så lätt för ledare och chefer att premiera jasägare, och stöta ut kritikerna.

Hade socialdemokratiska partiet lyssnat bättre på sina egna, kärleksfulla kritiker hade vi kanske haft en starkare ställning i dag.

Det är viktigt att komma ihåg för framtiden!

Sammanfattningsvis. Socialdemokratin är inte på något vis uträknad för framtiden. Rättvise- och solidaritetsbegreppet blir inte mindre intressant för att man samtidigt anpassar samhället mer till individuella krav. Människans frigörelse blir inte mindre viktig för att den ligger närmare det möjligas gräns. Miljöfrågorna blir inte mindre akuta för att miljöpartiet åkte ur riksdagen. Den solidariska internationalismen behövs, EG-medlemskap eller ej.

Men det krävs lite mer självförtroende hos socialdemokratin. Vi måste själva tro på våra idéer – och ha idéer – om andra människor ska kunna tro på oss. Vi kan komma överens med andra om olika sakfrågor, men för att ha ett existensberättigande måste vi ha en egen grundläggande idé om framtiden. Därför är det farligt att försöka kopiera andras idéer bara för att de tillfälligt varit framgångsrika, och därför kan vi inte heller förnöjt gräva ned oss i det förflutnas mossa och bli det beståendes försvarare.

Det är inte SAF, ”media” eller opinionen som har ansvaret för socialdemokratins framtid, det har vi faktiskt själva.