söndag 17 januari 2010

Farlig linje om försvaret av balterna

Vilka risker tar Sverige om vi planerar för att skicka militära förband till Baltikum och slåss mot Ryssland? Den frågan borde ha fått mera plats i dagens scenariedebatt på Folk och Försvar.

Johan Tunberger och Bo Hugemark presenterade en händelseutveckling i ett baltiskt land, där Sverige dras närmare militära insatser mot ryska hot. Tyvärr hade scenariot sådana brister att politikerpanelen kunde undvika de riktigt svåra frågorna.

Tunberger och Hugemark tog till exempel inte upp Natos reaktion i början av utvecklingen. Det är ju till Nato, och framför allt USA, som balterna sätter sitt största hopp.

Kanske hade en sådan beskrivning stridit mot Bo Hugemarks linje, att Sverige och Finland ska kunna vara först på plats i Baltikum vid en konflikt, en sorts expeditionsstyrka åt Nato. Det verkar för mig vara svenskt "självmord", för att låna ett av Urban Ahlins uttryck.

Jag undrar om de debattörer som vill sätta upp sådana insatsstyrkor har tänkt igenom konsekvenserna.

Det har varit en svensk linje sedan Warszawapaktens fall att USA:s engagemang behövs i Östersjöområdet. Men amerikanska militära resurser är ansträngda på andra håll i världen. USA skulle sannolikt välkomna att europeiska länder tog ett större ansvar för Baltikums försvar.

Det är inte säkert att de stora europeiska militärmakterna är så pigga på insatser i Baltikum. Danmarks Niels Helveg Petersen har berättat för mig hur Storbritannien och Tyskland tvekade inför balternas Nato-medlemskap. Går det verkligen att försvara de där forna sovjetrepublikerna, var argumentet i Berlin och London.

Ju mer Sverige dimensionerar sitt försvar för militära insatser i Baltikum, desto lättare blir det för USA och stora europeiska länder att minska sina åtaganden om snabba reaktioner på ryska angrepp. Det skulle öka osäkerheten i Östersjöområdet och vara livsfarligt för ett land som Sverige. Vi har inga möjligheter att försvara vår civilbefolkning mot ryska motangrepp, även med en betydligt större försvarsbudget än idag.

Hur tänker Bo Hugemark, Bo Pellnäs och andra? Om detta är en metod för att tvinga fram ett svenskt Nato-medlemskap så är det ett synnerligen farligt spel.

Folkpartiets förslag om att vi ska delta i luftförsvaret av Baltikum har liknande risker. Vad händer i Urban Ahlins mer troliga scenario, att Ryssland vid oroligheter sänder specialpolis eller flyger in trupp till ett speciellt område, som i Kosovo 1999? Skjuter Jan Björklunds JAS Gripen ner några helikoptrar då, som den första stridshandlingen från ett annat land?

För övrigt gjorde Urban Ahlin en lysande insats i Sälen-debatten. Äntligen känner jag mig tryggare med socialdemokratins försvarspolitik.

Andra om försvaret: DN, DN2, Magnus Andersson, Mark Klamberg, Mitt i steget, Staffan Danielsson, Tokmoderaten, Wiseman´s Wisdoms, Åsa Lindestam

3 kommentarer:

  1. Som bosatt i Ryssland sedan början av 1990-tqlet har jag svårt att förstå diskuccionerna om ryska angrepp. Mot vad? Varför?

    Inte mycket skrivs i svenska tidningar eller bloggar om NATO/USA sponsrad terrorism i norra Kaukasien. Varför?

    Är Sverige redan medlem i NATO?

    Vår svenska krigshisotria är föga smickrande, 13 angrepp mot Ryssland mot inget angrep av Ryssland mot Sverige.

    Ryssarna vill leva i fred och bygga upp sitt välstånd, undvika import av genmodifierad mat från USA och EU.

    Ryssarna har ingen önskan om fler krig. De kommer mycket väl ihåg de tidigare, vilka utkämpats på rysk mark och alltid drabbat det ryska folket mer än något annat folk.


    Vill svenska folket stödja det land som är det enda hotet mot fred i världen?

    SvaraRadera
  2. Intressant det här...

    Så Herr Engström anser att Sverige bör sitta med armarna i kors ifall det som hände i Georgien repriseras i gränstrakterna kring Narva?

    Är det så att Sverige enbart på grund av sina egna oförmågor skall lämna balterna åt sitt öde, eller skall vi istället se till att vi fyller upp det säkerhetspolitiska vacuum vi är idag?

    Det är nämligen så att jag i min enfald inbillar mig att det borde bli en högre tröskel att kliva över innan man tar till våld om man kommer få fler fiender än en - det är ju det NATO-konceptet går ut på. Och du har helt rätt i att USA just nu är så engagerat i andra delar av världen att man inte kan räkna med dem. Tyskland kommer iom Nortstream vara beroende av Rysslands välvilja och Fransmännen bidrar ju för fullt till en återtagning av den ryska militärens offensiva förmågor,

    Vem skall bry sig om våra tidigare så plågade grannländer om inte vi gör det? Skall de återigen lämnas åt sitt öde bara för att vi är egoister i säkerhetspolitiken?

    Och som halv-est är jag partisk i frågan, det medges... ;-)

    Och Anonym: Ryssland må ha plågats av krig, men man fortsätter plåga andra på deras hemmaplaner. Georgien ett talande exempel, som borde ge mer avtryck i vår analys av ryssen. Aldrig mer krig i Ryssland igen men gärna i något uppstudsigt grannland.

    SvaraRadera
  3. De som har följt fakta lite vet att Georgienkriget var inte initierat av Ryssen, t.om en av de hårdaste kritikerna, Carl Bildt erkände detta. Don Quijote var lite förvirrad, men försvarsdebatten är värre. Don Quijote slogs mot väderkvarnar, vi förbereder oss på att väderkvarnarna ska anfalla...

    SvaraRadera