Försvarsmakten har kunnat ingå i kärnvapennära samarbeten utan att någon politisk ansvarig har satt sig emot. Det skriver Rolf Ekéus, Lars Ingelstam och Thomas Jonter i en väldokumenterad artikel på DN Debatt. De utgår från ÖB:s remissvar på utredningen om kärnvapenförbud.
När debatten om Sveriges värdlandsavtal med Nato var som hetast påstod försvarsminister Peter Hultqvist med flera att det var helt fel att koppla ihop det aktuella samarbetet med kärnvapenfrågan. Flera hävdade motsatsen. Själv skrev jag att Sverige nog behövde ett värdlandsavtal, men att det fanns risker med texten som den såg ut bland annat när det gällde kopplingen till kärnvapen (se till exempel texterna nedan, från Aktuellt i Politiken i februari respektive april 2016).
De punkter som Rolf Ekéus med flera pekar på är allvarliga. Nu behöver Stefan Löfven reda ut vad som gäller. Hela regeringen måste styra Försvarsmakten, inte bara ett enskilt statsråd (eller om det möjligen är försvarsministerns statssekreterare).
Låt
inte generalerna besluta om krig (Aktuellt i Politiken februari 2016)
Tage Erlander klagar i sina dagböcker över
höga militärer som inte bryr sig om regeringens riktlinjer. Flera
socialdemokratiska statsministrar och försvarsministrar har liknande
erfarenheter. Den demokratiska styrningen av militären är en central fråga i
Sverige, liksom i andra länder.
Här finns mina största farhågor när det gäller
Sveriges omdiskuterade värdlandsavtal med Nato. Vem tar besluten i en akut
krissituation? Vad kommer följdavtalen till det första övergripande
värdlandsavtalet att säga om vem som ska förhandla med Nato från svensk sida?
Nato har ett strategiskt intresse att kunna
flyga över svenskt territorium om det utbryter en konflikt i Baltikum. Under
vilka förutsättningar ska Sverige tillåta det? När ska vi öppna hamnar och
baser på till exempel Gotland, utan att Sverige blivit angripet?
Det är avgörande frågor för vårt lands säkerhet.
Slutsatsen av svenska kungars äventyr på andra sidan Östersjön blev att
riksdagen skulle ta beslut om krig eller fred. Det är fortfarande en god
princip.
Efter att noggrant ha läst avtalstexten är det
svårt att begripa hur försvarsminister Peter Hultqvist kan anklaga kritiker för
att ljuga och gå Rysslands intressen. Tvärtom är det angeläget med en öppen
debatt om de allvarliga frågor som Pierre Schori och andra ställer. Det gäller
till exempel formuleringen om att Natos principer ska vara styrande för
samarbetet. Där ingår otvivelaktigt användningen av kärnvapen.
För min del tror jag att Sverige behöver ett
värdlandsavtal med Nato efter många års militär nedrustning och ett aggressivt
Ryssland. Men inte till vilket pris som helst.
När riksdagen i vår behandlar värdlandsavtalet
behöver ledamöterna vara medvetna om att det är ett ramavtal som kan rymma
mycket, från enklare övningar till fullskaligt krig. Texten är så allmänt
hållen att de konkreta följdavtalen blir avgörande. Dessa kommer sannolikt i
stor utsträckning att vara hemliga. Det kan ibland vara nödvändigt av militära
skäl, men de grundläggande principerna måste redovisas och diskuteras öppet.
En sådan fråga är om Sverige automatiskt ska
ingå i Natos försvarsplanering för de baltiska länderna. Jag anser att det vore
farligt och oansvarigt. Visst ska vi vara solidariska med våra baltiska
EU-grannar i en konflikt, men den solidariteten kan ta olika former beroende på
hur situationen ser ut. Att kunna välja hur vi deltar är ett av de starkaste
argumenten för den militära alliansfriheten.
Sverige måste inför följdavtalen med Nato
tydligt slå fast att försvarsplaneringen för Baltikum måste innehålla olika
alternativ och inte förutsätta användningen av svenskt territorium. Det är
Natoländerna som har ställt ut försvarsgarantierna till de baltiska länderna,
väl medvetna om de militära svårigheterna. Det ansvaret kan de inte nu lägga
över på Sverige.
En annan fråga är hur besluten om att använda
svenskt territorium eller stationera Natostyrkor här ska tas. Riksdag och
regering bör inte ge ÖB ett sådant mandat. Inte heller försvarsministern på
egen hand. Regeringen måste som kollektiv besluta om sådana förslag och gå till
riksdagen för godkännande. Om följdavtalen till värdlandsavtalet delegerar
sådana frågor till militären i sken av att det gäller praktiska detaljer skulle
det strida mot syftet med regeringsformens bestämmelser om dessa frågor.
Att riksdagen också i praktiken behåller
rätten att beslut om krig och fred måste tydligt framgå av regeringens
proposition till riksdagen. Liksom att alla centrala frågor om samarbetet med
Nato ska beslutas av demokratiska valda företrädare, inte av generalerna.
Mats Engström
(S)-medlem, tidigare politiskt sakkunnig på UD
med ansvar för säkerhetspolitik
Ge svar i sakfrågorna om värdlandsavtalet (Aktuellt i Politiken 15 april 2016)
Det socialdemokratiska partikansliet hävdade i ett massutskick 25 februari i år att en formulering av Anna Lindh i Sälen år 2002 ligger till grund för Sveriges solidaritetsförklaring år 2009 och inriktningsbeslutet för försvarspolitiken år 2015. Partikansliet menade utifrån denna historieskrivning att värdlandsavtalet med Nato är positivt.
Argumentationen är märklig. Visserligen gav Göran Perssons regering den militära alliansfriheten en mer modern formulering, som är logisk efter kalla krigets slut och Sveriges inträde i EU. Det avspeglades i Anna Lindhs uttalande i Sälen om att Sverige knappast skulle förklara sig neutralt om ett annat EU-land skulle angripas.
Men Anna Lindh ansåg också att den militära alliansfriheten skulle ha en reell innebörd och var stark motståndare till ett Nato-medlemskap. Den ensidiga svenska solidaritetsförklaringen, inklusive att kunna ge och ta emot militärt stöd, kom till långt senare, i Försvarsberedningens förhandlingar bakom stängda dörrar. Under den borgerliga regeringens tid utarbetade Nato en försvarsplanering för Baltikum som utgår från användningen av svenskt territorium. Värdlandsavtalet med Nato innehåller radikalt nya steg om förberedelser för militärt samarbete. Oavsett vad man tycker i sakfrågorna är detta beslut som dagens politiker själva bör ta ansvar för.
När EU utvecklade en militär förmåga för krishantering var Anna Lindh tydlig om att inte blanda ihop detta med några åtaganden som liknade Natos ömsesidiga försvarsgarantier, artikel 5. Ett av skälen var att Sverige inte med automatik skulle dras in i krig vid en militär konflikt på andra sidan Östersjön. Det finns många sätt att inte stå passiv vid ett angrepp på ett annat EU-land, både civila och militära.
Jag spekulerar av princip inte om vad Anna Lindh skulle ha tyckt om dagens politik. Det ville hon själv inte göra om Olof Palme.
Däremot vore det bra om anhängarna av värdlandsavtalet gav svar i sakfrågorna istället för att luta sig mot en tveksam historieskrivning.
Det skulle till exempel vara lämpligt att Peter Hultqvist liksom (S)-ledamöterna i försvarsutskottet förklarade hur propositionens text om att det inte blir någon skillnad mot i dag vad gäller utländsk trupp (inklusive frågan om kärnvapen) går ihop med avtalets artikel 3.8, som innehåller följande text:
”Nato-ledd militär verksamhet som stöds av detta samförståndsavtal kan kräva multinationellt stöd av flygplan och helikoptrar i luften och, i fråga om hamnar, av handelsfartyg och militära stödfartyg. Värdlandet bekräftar att förflyttning av sådana luftfartyg, helikoptrar, fartyg och deras besättning i och genom värdlandets territorium får äga rum enligt ett generellt tillstånd så länge den Nato-ledda militära verksamheten varar.”
Den socialdemokratiska riksdagsgruppen borde begära ett förtydligande på denna punkt, och om de övriga avtalspunkter som Pierre Schori med flera uppmärksammat i Aktuellt i Politiken. Liksom om hur svensk handlingsfrihet ska behållas i de följdavtal som ska slutas mellan svenska myndigheter och Nato.
Om inte Nato har alternativ planering för en konflikt i Baltikum utan enbart utgår från att använda svenskt territorium, kan följdavtalen i praktiken skapa en automatik att vi dras in i en militär konflikt på andra sidan Östersjön. Det är inte förenligt vare sig med Sveriges militära alliansfrihet eller med principerna i regeringsformen när det gäller riksdagens roll vid krig.
Mats Engström
Politiskt sakkunnig med ansvar för säkerhetspolitik åt Anna Lindh 1998-2001, författare till boken Anna Lindh och det nya Europa
