söndag 18 november 2018

Mördandet måste få ett slut


Förra året dog 42 människor och 140 skadades i sammanlagt 320 skjutningar. Det var mer än dubbelt så många som fem år tidigare. Även i år fortsätter mördandet. Forskaren Amir Rostami varnar på Twitter för ett nytt normalläge.

Alltför ofta numera blir skjutningarna notiser, men bakom siffrorna finns namn. På offren. På deras anhöriga och vänner. På de som skjuter.

Alexandra Pascalidou gör en stor insats genom att berätta om människorna i boken Mammorna och genom att vara med och ordna dagens demonstration mot mördandet. Samma sak gäller Förorten mot våld och andra lokalt baserade initiativ.

I den offentliga debatten är det däremot alldeles för tyst. Jo, visst fördömer ledande politiker våldet när det blir särskilt påtagligt, ofta med krav på fler poliser och skärpt vapenlagstiftning. Sådana åtgärder är viktiga, och lokala politiker i utsatta områden står bakom dem.

Det talas också om sociala förbättringar, men det går alldeles för långsamt med de rejäla satsningar på skolor, fritidsledare och minskad segregation som inte minst poliser pekar ut som nödvändiga. Reformer har tagit tid och varit för små medan destruktiva krafter dragit i motsatt riktning.

Här verkar högerdebattörer  och alltför många till vänster ibland förenas i en ohelig allians. Från ett högerperspektiv är segregation och orättvisa uppväxtvillkor en blind fläck. Bland vänsterdebattörer har det alltför ofta funnits ett mentalt motstånd mot att beskriva problem i miljonprogramsområdena (med vissa undantag, som Vesna Prekopic´ utmärkta ledare i Dagens Arena nyligen.)

Se till exempel på veckans budgetproposition, där närmare en miljard kronor försvann från den tidigare utlovade satsningen på utsatta områden (Utgiftsområde 13, s. 80). Var är rubrikerna om det, de arga ledarartiklarna, debatterna i radio och TV? Segregation, klassorättvisor och uppväxtvillkoren i miljonprogrammet finns inte med när medier nu listar de viktiga frågorna som partierna måste komma överens om inför ny regering.

De många skjutningarna är en nationell kris, vare sig regeringen formellt kallar det så eller ej. En uppgörelse om nästa regering måste innehålla både direkta insatser mot brotten och ordentliga satsningar för bättre uppväxtvillkor.

Det är bråttom. Mördandet måste få ett slut.