Kortsynt av EU att bara prioritera sin egen industri

 Många saker på EU-kommissionens dagordning de närmaste veckorna. En "Net-Zero Industry Act" med åtgärder som svar på USA:s Inflation Reduction Act. En "Critical Raw Materials Act" med konkreta mål för hur beroendet av Kina ska minska. Ett meddelande om den inre marknaden efter 30 år, troligen med ett avsnitt om konkurrenskraft.

Samtidigt försöker EU bygga partnerskap med utvecklingsländer, det som nu brukar kallas den globala södern. Inte minst i Afrika. Sådana inslag kommer att finnas i Critical Raw Materials Act, med strategiska partnerskap redan formulerade med bland annat Namibia. Nu kommer fler länder att nämnas.

Men fokus i till exempel Ursula von der Leyens linjetal (State of the Union) i höstas är att stärka tillverkningen inom EU. Det är naturligt, men kan bli för kortsiktigt. En tävlan mellan USA och EU vem som kan ge mest gröna subventioner kommer att missgynna utvecklingsländer som inte har tillnärmelsevis så stora ekonomiska resurser.

EU borde istället fokusera på värdekedjorna i sin helhet, och bygga starkare samarbete med länder som Marocko, Ghana, Tanzania, Kenya, Sydafrika liksom med länder i Latinamerika, även om det skulle innebära att en och annan fabrik byggs i sådana partnerländer och inte i EU. Svårt kanske att säga politiskt, men risken med den väg EU nu verkar ta är att gapet till den globala södern ökar ytterligare. Något som Kina kommer att utnyttja.

Sverige behöver en ordentlig säkerhetspolitisk debatt

Folk och Försvar har fått ihop en imponerande lista av talare till årets Rikskonferens. Däremot saknar jag de kritiska perspektiven i programmet. 

Med ett storkrig i Europa och en pågående Natoprocess finns det många frågor att diskutera. 

Borde inte Sverige ha en mer generös syn på att öka EU:s ekonomiska möjligheter att stödja Ukraina långsiktigt?

Hur ska det svenska försvaret bäst utformas? Är det givet att det ska vara helt efter önskemålen från Natos befälhavare för Europa, SACEUR? Borde vi inte först definiera våra egna intressen bättre i en ny säkerhetspolitisk verklighet?

Vad betyder det exempelvis för risker att utgöra "förtrupp" vid en eventuell kris i Baltikum, kanske redan innan Nato kommit fram till en gemensam linje? Förmågan att skydda svensk civilbefolkning kommer att vara låg under många år framöver, även vid ett medlemskap i militäralliansen. 

Hur förbereder vi oss bäst för olika framtidsscenarier, där konflikter mellan olika grupperingar i Ryssland efter Putin kan ge ett helt annat läge i vårt närområde än idag?

"Elefanten i Sälen", USA med en ny republikansk president, hur bör EU:s försvarsdimension se ut i ljuset av en sådan utveckling?

Behöver vi verkligen fortsatt dyr utveckling av svenskt stridsflyg som Natomedlemmar, eller är det bättre att köpa från hyllan?

Natos ökade engagemang i Asien, hur påverkar det Sverige?

I ett bredare perspektiv: Hur högt blir det utrikespolitiska priset för Natomedlemskapet, till exempel vad gäller Turkiet och arbetet för kärnvapennedrustning (som regeringen redan har tonat ned)?

Och vad är alternativet till snabbt Nato-medlemskap om priset för att få ett ja från Turkiet upplevs som för högt?

Se där några frågor som experter med en annan syn än "Pentagon-hegemonin" hade kunnat ge sina svar på om Folk och Försvar verkligen ville ha en allsidig belysning av säkerhets- och försvarspolitiken.