fredag 28 juli 2023

Regeringens (SD)-beroende är ett säkerhetshot

Säkerhetskris. Och inrikespolitisk kris.

Hotbilden mot Sverige har skärpts efter koranbränningarna. Richard Jomshofs uttalanden om islam kan förvärra situationen. Efter gårdagens avgångskrav från Socialdemokraterna reagerar nu även Liberalerna.

Statsminister Ulf Kristersson ställs på prov. Traditionellt har Moderaterna och Socialdemokraterna samrått i säkerhetspolitiskt svåra situationer, oavsett vilket parti som lett regeringen. Nu är Kristersson beroende av Sverigedemokraterna. Det är inte bara ett problem för honom och de tre partierna i regeringen, utan också för landets säkerhet. 

Jomshof är en provokatör men samarbetet med (SD) har också betytt en tafatthet i regeringens kontakter med muslimska företrädare som annars hade kunnat lugna känslorna i andra delar av världen. Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt skötte situationen efter Lars Vilks rondellhund bättre. 

Låt oss hoppas att inget allvarligt terrordåd inträffar.

fredag 30 juni 2023

Många frågetecken kring John Hasslers klimatutredning

Regeringen låter John Hassler snabbutreda klimatpolitiken. Det kommer säkert att finnas skäl att återkomma till detta. Några korta reflektioner bara:

* EU:s framtida politik, till exempel klimatmål för 2040 och många uppföljningsbeslut till Fit-for-55 paketet nämndes inte på pressträffen. Ska Sverige vara pådrivande för ambitiös sådan lagstiftning eller ej? Frågan ställs bland annat mot bakgrund av att EPP, partigruppen som (M) och (KD) tillhör, i veckan krävde ett "regulatoriskt moratorium". 

* Hur ska andra synpunkter hämtas in så att regeringen uppfyller kraven på korrekt beredning av beslut? Det lär knappast finnas tid för en ordentlig remissbehandling innan den klimatpolitiska handlingsplanen ska läggas fram och den reviderade nationella energi- och klimatplanen sändas till EU-kommissionen.

* Propositionen om ett klimatpolitiskt ramverk år 2017 var tydlig om att en översyn efter nya EU-beslut skulle ske i syfte att säkerställa en bibehållen svensk ambitionsnivå. Kommer en liknande formulering att finnas i direktiven till John Hassler? 

Jag har skrivit tidigare om förhållandet mellan EU:s nya klimatpolitik och svensk nationell politik, bland annat:

https://mengstrom.blogspot.com/2023/05/nationell-politik-fortfarande-viktig.html

https://www.altinget.se/artikel/foregaangslander-driver-paa-eus-miljopolitik

https://www.altinget.se/artikel/stor-osakerhet-om-eus-framtida-klimatpolitik

Och här har John Hassler beskrivit sin syn: https://www.tn.se/naringsliv/27424/professor-klimatpolitiska-radet-har-fel-fokus-malen-ar-meningslosa/

måndag 15 maj 2023

Nationell politik fortfarande viktig för Europas klimatambitioner

Ska Sverige sluta att gå före i klimatpolitiken och istället prioritera genomförandet av EU-beslut? Debatten fortsätter, senast med en DN Debatt-artikel i dag av Christofer Fjellner, (M).

Kanske skulle diskussionen om detta underlättas av en mer nyanserad beskrivning av läget. EU har beslutat om en klimatlag med höjda mål, liksom om många åtgärder för att nå dit ("Fit-for-55"-paketet). Det är ändå skillnad på det nuvarande svenska klimatpolitiska ramverket och det EU nu vill göra (som jag försökte förklara när Klimatpolitiska rådet presenterade sin årsrapport).

EU har ett mål om nettonollutsläpp till 2050 medan det svenska motsvarande målet gäller 2045. Om vi ska begränsa klimatförändringarna tillräckligt samtidigt som fattigare länder kan utvecklas ligger det nuvarande svenska målet närmare vad som behövs (även om det inte heller räcker).

Sverige har också beslutat ett mål för 2040. Något sådant mål finns ännu inte inom EU. Hur medlemsstaterna lyckas minska sin klimatpåverkan kommer att få stor betydelse för vad EU kan enas om efter det pågående samrådet om 2040. Om man blickar tillbaka har nationella klimatmål och åtgärder varit viktiga för att EU senare kunnat flytta fram de gemensamma positionerna.

När det gäller målen för 2030 är EU:s mål mer långtgående än det svenska i vissa avseenden. Till exempel genom att omfatta upptaget av koldioxid i så kallade sänkor, som skog. EU-beslutet tillåter inte köp av "koldioxidkrediter" i andra delar av världen vilket den svenska regeringen nu tycks fundera på för att nå det nationella målet. Däremot saknar EU ett särskilt mål för transportsektorn. Om Sverige avstår från att räkna in åtgärder utomlands blir också minskningarna något större här än enbart genom EU-målen.

Det finns även en översynsklausul i EU:s klimatlag där man bland annat ska ta hänsyn till utvecklingen i omvärlden. I klartext: om inte andra länder skärper sin politik kan EU:s mål revideras nedåt. Något motsvarande finns inte i det svenska klimatpolitiska ramverket. Texten om översyn i propositionen understryker att ambitionsnivån ska bibehållas.

Detta kortfattat om målen. Men det är åtgärderna som avgör hur klimatet påverkas liksom hur acceptansen i samhället utvecklas. EU-kommissionen understryker själv att det inte räcker med besluten på EU-nivå. Om man enbart ska gå på priset i utsläppshandeln blir systemet ineffektivt. Det finns mycket forskning (utanför vissa nationalekonomers elfenbenstorn) om behovet av en policymix på olika nivåer, alltså även sådant som stadsplanering, investeringar i infrastruktur, nationella regelverk. Dessutom låter inte EU-besluten priset slå igenom fullt ut. När det gäller bostäder och transporter finns det en prisbroms. 

Här finns ett samband med debatten om målen. Det underlättar den demokratiska legitimiteten att nationella parlament tagit beslut om ambitionsnivån i klimatpolitiken. Annars kommer missnöje hos vissa grupper snarast att kanaliseras mot EU-samarbetet och det blir svårare att komma överens om den framtida politiken. Många fler beslut behövs på vägen mot nettonoll.

En effektiv klimatpolitik förutsätter smart policymix som historiskt har utvecklats i ett samspel mellan föregångsländer och EU-nivån. Det finns goda skäl att tro att så kommer att vara fallet även framöver.

lördag 15 april 2023

Mycket att vinna på ökad öppenhet kring svenska PR-branschen

Helena Markstedt och jag skriver i Aktuellt i Politiken om varför Sverige behöver mer öppenhet kring professionell lobbying. Texten finns även här nedan:

Det finns många politiska vinster för Socialdemokraterna att gå fram med politiska förslag för ökad öppenhet kring konsultföretag som säljer politiska påverkanstjänster.

”Vi ska kämpa för svenska folkets rätt att ha kontroll över den välfärd de betalar för”, lovade Magdalena Andersson i sitt Första Maj-tal förra året och fortsatte: ”Trots att vi kommer möta motstånd. Från välfärdsbolagen, som kommer betala PR-konsulter, lobbyister och reklamkampanjer för att stoppa oss.” Hon hade rätt. Och nu sitter många av dem i Regeringskansliets finrum.

Där finns lobbyisterna för friskolornas vinster, numera statssekreterare eller politiskt sakkunniga. Där finns många andra som i hemlighet arbetat för svagare miljölagar, svagare anställningsskydd eller andra frågor som deras uppdragsgivare sett som angelägna.

Påverkan är en viktig del av demokratin. Det är inte något principiellt fel med att köpa professionella konsulttjänster för detta.  Det stora problemet är bristen på öppenhet. Vi vet inte vilka intressen som de tidigare lobbyisterna arbetat för när de går direkt in till nyckelpositioner. Sådant har hänt tidigare under olika regeringar, men Ulf Kristerssons regering har tagit inflödet av PR-konsulter till en ny nivå. Även när det gäller nyckelpositioner för det pågående EU-ordförandeskapet.

Europarådet, OECD och EU har alla pekat på riskerna med hemlig påverkan. Medborgarna kan förlora förtroende för demokratin. Skattepengar kan slösas bort när särintressen får en stark roll utan att rationella argument bryts mot varandra i öppen diskussion.

Sådana skäl har fått många länder att införa öppenhetsregister. S-ledda regeringar i Tyskland och Finland har nyligen infört sådana register. Och i Bryssel har det funnits sedan många år tillbaka. Faktum är att ett av de bästa sätten att ta reda på vilka kunder svenska PR-bolag har är att gå via EU:s öppenhetsregister.

Europarådets experter har uppmuntrat Sverige att göra detsamma, men hittills har alltför lite hänt. Vi har fått karensregler för avgående statsråd och statssekreterare, men inget öppenhetsregister.

Argumenten som anförts mot ett register har varit att den svenska offentlighetsprincipen varit stark nog och att man inte vill begränsa och reglera det demokratiska samtalet och att det skulle kunna missgynna civilsamhällesorganisationers påverkansarbete. Men dessa argument håller inte när den professionella påverkansbranschen växter och är de som starkast argumenterar emot ökad transparens.

Tvärtom är det hög tid att agera och vinnarna på en ökad öppenhet skulle vara många. Även för de som köper konsulttjänster är hemlighetsmakeriet en risk. Det är svårt för kunder att ta reda på varken prissättning eller riskerna med andra konkurrerande uppdrag. Och även om det säkert finns de i PR-branchen som säkert gärna fortsätteratt verka i det dolda så är det inte otänkbart att en ökad transparens också skulle bidra till en mer attraktiv bransch.

Men det är också en möjlig politisk vinnarfråga för socialdemokraterna. SPD har haft ökad öppenhet kring lobbyism som ett krav i sitt program under mer än ett decennium. Olaf Scholz drev igenom ett offentligt register över kontakter med det tyska regeringskansliet, i strid mot kristdemokraterna i CDU.

Magdalena Andersson kan göra det samma. Gå på offensiven för att minska korruptionsriskerna. Öppenhet om lobbying är viktigt i sak, och en politisk vinnarfråga när banden mellan Tidöpartiernas politik och PR-byråernas intressen med all säkerhet kommer att orsaka fler skandaler de kommande åren.

fredag 31 mars 2023

Framtidsdebatt och makt

Socialdemokraterna har presenterat ett framtidsarbete. Elva arbetsgrupper ska göra en ny samhällsanalys och föreslå hur partiet ska rusta sig för 2030-talet.

Det är ett viktigt arbete. Många duktiga personer ingår. Särskilt bra är att yngre generationer är starkt representerade.

Samtidigt: den som har varit med ett tag noterar att Socialdemokraternas partiledning inte kallar till någon mellankongress i slutet av detta år eller början av nästa, trots valförlust, behov av politisk omprövning och stora omvärldsförändringar. Dessutom ett Natobeslut taget enbart av partistyrelsen trots att den militära alliansfriheten har ett eget avsnitt i partiprogrammet.

Framtidsdiskussion är bra. Men nuvarande partiledning behöver se över den politiska inriktningen tidigare än på nästa ordinarie kongress 2025 och vara lyhörd för partimedlemmarna i det dagliga arbetet. Alltför hård maktutövning kan slå tillbaka i längden.

söndag 26 februari 2023

Kortsynt av EU att bara prioritera sin egen industri

 Många saker på EU-kommissionens dagordning de närmaste veckorna. En "Net-Zero Industry Act" med åtgärder som svar på USA:s Inflation Reduction Act. En "Critical Raw Materials Act" med konkreta mål för hur beroendet av Kina ska minska. Ett meddelande om den inre marknaden efter 30 år, troligen med ett avsnitt om konkurrenskraft.

Samtidigt försöker EU bygga partnerskap med utvecklingsländer, det som nu brukar kallas den globala södern. Inte minst i Afrika. Sådana inslag kommer att finnas i Critical Raw Materials Act, med strategiska partnerskap redan formulerade med bland annat Namibia. Nu kommer fler länder att nämnas.

Men fokus i till exempel Ursula von der Leyens linjetal (State of the Union) i höstas är att stärka tillverkningen inom EU. Det är naturligt, men kan bli för kortsiktigt. En tävlan mellan USA och EU vem som kan ge mest gröna subventioner kommer att missgynna utvecklingsländer som inte har tillnärmelsevis så stora ekonomiska resurser.

EU borde istället fokusera på värdekedjorna i sin helhet, och bygga starkare samarbete med länder som Marocko, Ghana, Tanzania, Kenya, Sydafrika liksom med länder i Latinamerika, även om det skulle innebära att en och annan fabrik byggs i sådana partnerländer och inte i EU. Svårt kanske att säga politiskt, men risken med den väg EU nu verkar ta är att gapet till den globala södern ökar ytterligare. Något som Kina kommer att utnyttja.

söndag 8 januari 2023

Sverige behöver en ordentlig säkerhetspolitisk debatt

Folk och Försvar har fått ihop en imponerande lista av talare till årets Rikskonferens. Däremot saknar jag de kritiska perspektiven i programmet

Med ett storkrig i Europa och en pågående Natoprocess finns det många frågor att diskutera. 

Borde inte Sverige ha en mer generös syn på att öka EU:s ekonomiska möjligheter att stödja Ukraina långsiktigt?

Hur ska det svenska försvaret bäst utformas? Är det givet att det ska vara helt efter önskemålen från Natos befälhavare för Europa, SACEUR? Borde vi inte först definiera våra egna intressen bättre i en ny säkerhetspolitisk verklighet?

Vad betyder det exempelvis för risker att utgöra "förtrupp" vid en eventuell kris i Baltikum, kanske redan innan Nato kommit fram till en gemensam linje? Förmågan att skydda svensk civilbefolkning kommer att vara låg under många år framöver, även vid ett medlemskap i militäralliansen. 

Hur förbereder vi oss bäst för olika framtidsscenarier, där konflikter mellan olika grupperingar i Ryssland efter Putin kan ge ett helt annat läge i vårt närområde än idag?

"Elefanten i Sälen", USA med en ny republikansk president, hur bör EU:s försvarsdimension se ut i ljuset av en sådan utveckling?

Behöver vi verkligen fortsatt dyr utveckling av svenskt stridsflyg som Natomedlemmar, eller är det bättre att köpa från hyllan?

Natos ökade engagemang i Asien, hur påverkar det Sverige?

I ett bredare perspektiv: Hur högt blir det utrikespolitiska priset för Natomedlemskapet, till exempel vad gäller Turkiet och arbetet för kärnvapennedrustning (som regeringen redan har tonat ned)?

Och vad är alternativet till snabbt Nato-medlemskap om priset för att få ett ja från Turkiet upplevs som för högt?

Se där några frågor som experter med en annan syn än "Pentagon-hegemonin" hade kunnat ge sina svar på om Folk och Försvar verkligen ville ha en allsidig belysning av säkerhets- och försvarspolitiken.