söndag 20 november 2022

Sakta framåt i Egypten - men klimatförändringarna väntar inte

Jag läser slutdokumenten från klimatmötet i Sharm el-Sheikh, COP27. Symboliskt viktigt med en särskild fond för "loss and damage" men svaga texter i övrigt, till exempel om arbetsprogrammet för att minska klimatpåverkan ("mitigation work program") och utsläppshandeln (artikel 6).

Beslutet om arbetsprogrammet innehåller mängder av reservationer: "noting that the outcomes of the work programme will be non-prescriptive, non-punitive, facilitative, respectful of national sovereignty and national circumstances, and take into account the nationally determined nature of nationally determined contributions, and will not result in new targets or goals beyond those agreed in the Paris Agreement". De viktiga genombrotten i Glasgow förra året med åtaganden från många stater att få fram elbilar, stålproduktion med låga utsläpp, med mera, nämns inte explicit.

När jag blickar bakåt så har det skett många framsteg i det verkliga klimatarbetet sedan vi analyserade möjligheterna i FN:s klimatpanels inledande arbete. Jag laddar upp IPCC-rapporten om åtgärdsstrategier från 1990. Där underströk vi bland annat vikten av energieffektivisering och förnybar energi. Nu har kostnaden för vindkraft och solenergi sjunkit drastiskt och det får genomslag i länders energipolitik även av rena ekonomiska skäl.

Men att komma överens politiskt på global nivå är inte lätt. Författarna till uppföljningsrapporten om "Breakthrough Agenda" från Glasgow lyfter till exempel tanken om ett globalt avtal för energieffektiva produkter. Fullt rimligt men svårt inom ramen för de numera så formaliserade förhandlingarna inom klimatkonventionen, med starka inslag av det man brukar kalla "path dependency".

Partsmötena till klimatkonventionen är viktiga men det mesta händer i andra sammanhang, i "coalitions of the willing". Jag har nyligen skrivit en ECFR-rapport tillsammans med Anthony Dworkin hur samspelet mellan dessa två spår kan underlättas. Ett förnyat arbetssätt för IPCC kan vara en av många vägar.

onsdag 31 augusti 2022

Valanalyser behövs men lyssnar partierna?

Rädslan för brott kan avgöra valet, skrev jag 2007 och varnade för Sverigedemokraternas tillväxt. Det var inte många andra som gjorde det då, när partiet låg under 3 procent.

Hur många texter jag skrivit om riksdagsvalen är svårt att räkna. Här är några på engelska:

Nordic numbers (Inside Story 20 September 2018)

The Swedish model is still alive (Open Democracy 10 September 2018)

Sweden after the election (Friedrich Ebert-Stiftung, September 2010)

Sweden's Social Democrats: the test of failure (Open Democracy 2010) 

Sweden’s changing (Open Democracy 10 December 2009)

The future of the Swedish model (New Statesman 25 June 2009)

We still love the Swedish model (Open Democracy 18 September 2006)

Nu får jag frågor från utländska medier. Hur har andra partier reagerat på Sverigedemokraternas tillväxt? Vad skulle en moderatledd regering med stöd av (SD) betyda för utrikespolitiken och för det svenska arbetet i EU? Vilken roll spelar Nato-ansökan i valrörelsen?

Jag försöker svara efter bästa förmåga och skriver kanske något också under de närmaste dagarna. Men det börjar kännas en aning repetitivt, inte minst när det gäller den stora strukturella förändringen att många arbetare gått från vänstersidan till Sverigedemokraterna. Analysera kan man göra, visst, men att påverka till exempel LO-ledningen verkar svårare. Hur meningsfulla är långsiktiga valanalyser egentligen när partierna mest driver de frågor som "mäter bra" för stunden?

söndag 5 juni 2022

Ingen analys av Turkiet när partierna diskuterade Natoansökan

Nu har jag tagit del av det skriftliga underlag som regeringens säkerhetspolitiska analysgrupp fick inför rapporten 13 maj. Det är ännu mer torftigt än jag trodde

Till exempel var inte ambassaden i Ankara med bland de utlandsmyndigheter som tog fram skriftligt underlag till gruppen. Någon föredragning om Turkiet finns inte heller med på gruppens dagordningar. Urvalet av externa experter var också snävt med tonvikt på försvarsforskarna. 

Det är en sak om regeringen kände sig tvungen att agera snabbt när Finland bytte kurs. Men även då kunde analysen ha varit betydligt bättre och lyft fram både för- och nackdelar med ett Natomedlemskap tydligare. Dessutom fanns det aldrig någon möjlighet till verklig offentlig debatt av rapporten innan ansökan sändes in. Inte ens ett par veckor för utfrågningar med mera, bara en helg och en kort riksdagsdebatt.

Detta riskerar trovärdigheten framöver. Turkiets agerande lär inte bli den enda överraskningen.

onsdag 4 maj 2022

Onyanserad Natoutfrågning i SVT

Nu har jag sett Natoutfrågningen i SVT i efterhand (hade förhinder i går). Tycker att Camilla Kvartoft och Alexander Letic gjorde ett bra urval av frågor. Håller däremot med om att programmet vunnit på bättre balans bland experterna och mer nyans i svaren.

Några exempel:

Jan Hallengren hävdade att Sverige i Nato inte skulle bli indraget om USA startar krig. Men om Trump angripit Iran och landet svarat - kanske efter ett par år - med t ex attacker mot USA-baser i Europa via ombud hade det varit svårt säga nej till art 5 förfrågan.

Gunilla Herolf talade om hur ensamt Sverige skulle vara med Finland i Nato utan att nämna EU-solidaritet, tyska uttalanden, Frankrike, Natos egenintresse att försvara vårt land.

Ingen expert (förutom i viss mån Agnes Hellström) nyanserade diskussionen om USA-kärnvapnen med konkreta exempel om t ex svensk Gripeneskort av B52:or och Nuclear Planning Group.

Tyvärr var även Försvarsmaktens representant undanglidande kring svåra frågor som effekten på totalförsvarspliktiga. Om vi sänder flyg i strid för att försvara Baltikum blir det förstås motattacker mot Sverige där plikten kan aktiveras.

Argumenten om försämrat militärstrategiskt läge för oss vid finskt Natomedlemskap men ej Sverige skulle jag gärna se utvecklade. Nato kommer även då ha starkt intresse av samarbete med oss.

Jag reagerade också på ett uttalande om att varje angrepp på ett Natoland skulle påverka oss och hela Europas säkerhet. Man kan inte bara tänka dagens Ryssland, många olika scenarier på 10 års sikt.

Däremot två viktiga saker som inte kommit fram så tydligt tidigare. Krister Bringeus har rätt, planeringen inom Nato avgörande. Därför svårt för en regering säga nej om vårt flygvapen redan planerats in för insatser i Baltikum t ex + knappast tid för riksdagsbeslut.

Insynen och delaktigheten i avgörande beslut är en annan viktig fråga som redan bekymrar mig efter värdlandsavtalet m.m. men där Agnes Hellström med rätta pekade på risker vid Natomedlemskap. Liksom effekterna på demokratisk styrning i stort.

Detta är bara några exempel, jag har inte resurser till längre text. Diskuterar detta på ideell basis. Men, som jag sagt tidigare, SVT anstränger sig, det är mer än man kan säga om en del andra redaktioner.

måndag 2 maj 2022

Frågorna om Nato som medierna inte ställt

En eventuell Natoansökan skulle vara ett historiskt beslut. Jag har skrivit tidigare om vikten av att regeringens analysgrupp ger en allsidig bild. Som tidigare journalist och chefredaktör är jag också förvånad över hur många aspekter som medierna inte belyst ordentligt.

Ta frågan om förbehåll. När Centerpartiet svängde 2015 var ett villkor att Nato inte skulle ha militärbaser eller kärnvapen på svensk mark. Hur ser partiet på det i dag? Sverigedemokraterna sätter upp villkor som tycks orealistiska, som att inte försvara Turkiet. Vad svarar Jimmie Åkesson om det? Och vad anser övriga riksdagspartier som vill ansöka, ska Sverige göra några förbehåll?

Eller kärnvapen i övrigt. Norges och Danmarks har ensidiga förbehåll mot att lagra kärnvapen i fredstid (som kom till under andra omständigheter än Sveriges situation idag). Men bägge länderna deltar i Natos gemensamma planering för användning av kärnvapen i  Nuclear Planning Group (NPG). Nato betecknar sig själv som kärnvapenallians, hur vill de svenska ja-partierna förhålla sig till exempelvis deltagandet i NPG?

Norge och Tyskland deltar i det viktiga Stockholmsinitiativet, men samtidigt kan tyska politiker vittna om svårigheterna att driva kärnvapenkontroll inom Nato, till exempel när det gäller åtaganden om att inte vara först att använda sådana massförstörelsevapen. Jens Stoltenberg har tillrättavisat Norge och betonat att Nato är en kärnvapenallians. Hur går det ihop med påståenden om att Sveriges möjligheter att arbeta för nedrustning inte skulle påverkas? Var är frågorna om detta till internationella och svenska experter på kärnvapennedrustning?

För inte så länge sedan skrevs det mycket om det stöd som USA redan i dag skulle ge Sverige vid ett angrepp. Detta är "okränkbart territorium", deklarerade Joe Biden på Gotland 2016. Hur ska man värdera det i dag? 

Hur påverkas det svenska militära försvaret av ett Natomedlemskap? Ska vi till exempel ha ett samordnat flygvapen med våra nordiska grannar? Vad betyder det för handlingsfriheten i en kris?

Vad innebär det att ingå i Natos planering för snabb respons till exempel vid ett ryskt anfall mot ett baltiskt land? Hur stor är den reella handlingsfriheten när det kan handla om timmar?

Och försvarsindustrin, är det givet att vi ska fortsätta satsa många skattemiljarder på Saabs utveckling av stridsflygplan, eller är det bättre att köpa "från hyllan" (t ex F35 som Finland gjort eller Eurofighter) och lägga pengarna på annan motståndskraft?

Vad blir de politiska effekterna om Finland går med i Nato men inte Sverige - för internationell politik men också för möjligheterna att påverka EU:s försvarssamarbete?

Vad vill partierna driva om vi blir Natomedlemmar - ordentligt ökad militär förmåga för EU (som Finland förordat men Sverige tvekat kring) eller inte?

Och mer allmänt:

Vad är skälen till den ojämna spelplanen för debatten, till exempel till att näringslivet satsat miljoner på Natovänlig opinionsbildning genom bland annat Stiftelsen Fritt Näringsliv? Under EMU-kampanjen uppmärksammades detta, men inte nu av någon anledning.

Jag har egna åsikter om säkerhetspolitiken som antagligen påverkar mitt urval av frågor, man kan ställa andra. Men grundfrågan kvarstår - varför har mediebevakningen (trots några lovvärda undantag) varit så torftig?

söndag 10 april 2022

Natomedlemskap försvårar arbetet mot kärnvapen

Några rader om Natomedlemskap och kärnvapen efter påståenden att Sverige kan göra som Norge och hitta en "kärnvapenfri" väg till militäralliansen.

Alla Natoländer är bundna av alliansens kärnvapenstrategi som inte utesluter att vara först med att använda sådana vapen. Medlemskapet försvårar också att arbeta aktivt internationellt för kärnvapenkontroll, till exempel för att de aktuella länderna ska åta sig "no first use". Det finns en intressant rapport av tankesmedjan SWP om detta som kom nyligen apropå USA:s översyn av sin kärnvapenstrategi. SWP-författarna konstaterar att det är svårare för Norge att agera än för Sverige.

Norge har gjort en ensidig deklaration om att inte tillåta stationering av kärnvapen i landet under fredstid. Det finns ingen automatik i att Sverige kan agera på samma sätt i förhandlingar om ett medlemskap, och partier som Moderaterna har inte heller berättat hur de skulle vilja hantera frågan.

Hela den militära geografin i norra Europa skulle påverkas av ett eventuellt svensk/finskt medlemskap inklusive Arktis, Finska viken, försvaret av Baltikum. Det kräver en ny analys av läget, inte bara "Sverige kan göra som Norge". 

Om Finland skulle bli medlem får Nato en lång landgräns mot Ryssland inklusive mot baserna på Kolahalvön som har en avgörande strategisk betydelse för Moskva, inte minst på grund av kärnvapenubåtarna och "andraslagsförmågan". Detta skulle leda till ryska motåtgärder, därför skäl för Finland att välkomna Natobaser vilket även påverkar Sveriges situation.

Det har ibland hävdats att USA som Natos dominerande kärnvapenmakt inte skulle ha något intresse av att stationera kärnvapen i Sverige, men det bygger på den gamla militära geografin och på ett annat säkerhetsläge. Något ordentlig analys av vad den nya situationen betyder för USA:s kärnvapenhantering i Europa har inte synts till.

Dessutom är Nato nu på väg att förstärka sin militära närvaro i östra Europa. Det kommer också att påverka synen på norra Europa, särskilt om Finland och Sverige går med.

Alltså: det går inte att automatiskt tro att Sverige kan göra förbehåll mot kärnvapenbaser här. Vi vet inte heller vad de partier som vill se ett snabbt medlemskap anser. Att inte svenska politiker får fler frågor om sin syn på detta är ett svaghetstecken för medierna och för demokratin.

tisdag 22 mars 2022

Fortfarande starka skäl mot Nato-medlemskap

Så här skrev jag i Aktuellt i Politiken 9 mars:

Ta inga förhastade beslut om Nato

Satans mördare. Olof Palmes ord är en god beskrivning av Rysslands brutala krig mot Ukraina. Den svenska regeringen har agerat bra och Magdalena Andersson visar tydligt ledarskap.

I svallvågorna av kriget hörs socialdemokratiska röster för en ”förutsättningslös diskussion” om Sveriges säkerhetspolitiska linje. Det är alltid klokt att fundera över sina ståndpunkter när verkligheten förändras. Däremot skulle det vara riskfyllt att byta kurs mitt i en kris. Säkerhetspolitiken behöver vara långsiktig och demokratiskt förankrad.

Trots kriget finns det fortfarande starka argument mot ett Natomedlemskap.

Vi vet inte hur världen och Sveriges närområdet kommer att se ut om fem eller tio år. Vad kommer efter Putin? Åt vilket håll utvecklas USA? Det är bara några år sedan Donald Trump var på väg att starta krig mot Iran och Nordkorea, blir han president igen och sitter i Vita Huset 2025?

Handlingsfrihet är därför fortfarande ett viktigt skäl för den militära alliansfriheten.

Sverige är dessutom i en annan situation än Ukraina. Framför allt är vi medlemmar i EU, som inte bara är ett ekonomiskt samarbete utan också en politisk union. EU-länderna har lovat varandra solidaritet mot yttre angrepp.

Det stämmer att dessa åtaganden inte är lika starka som Natos ömsesidiga försvarsgarantier, men det är ändå svårt att föreställa sig att Frankrike och Tyskland skulle låta bli att agera om ett EU-land angreps. En sådan passivitet skulle äventyra hela EU-projektet.

Och även om EU-sammanhållningen också kan hotas på sikt av populistiska rörelser och annat har unionen visat sig ha stor motståndskraft under många decennier. Läget i USA är mer osäkert. 

Visst, det är en svaghet att det svenska försvaret bantats medan Ryssland rustat upp. Det är bråttom att stärka motståndskraften, både militärt och civilt.

Samtidigt är Sveriges geografiska läge annorlunda än Ukrainas. Nato-länderna anser sig behöva svenskt territorium för att kunna försvara Baltikum. Därför kommer de med stor sannolikhet att agera vid ett angrepp mot Sverige.

Kärnvapenfrågan och Turkiets Nato-medlemskap är fortfarande argument mot en svensk anslutning. Sverige måste fortsätta att vara en stark röst mot massförstörelsevapen. Säkerhetspolitiken behöver vara bred och omfatta även till exempel demokratibistånd och klimatåtgärder – Rysslands krig finansieras av fossila bränslen. Det behövs en folklig mobilisering för fred, mänskliga rättigheter och miljö som ser sådana samband. Där kan arbetarrörelsen vara ledande.

Vi behöver också se mer positivt på att EU utvecklar sin förmåga till krishantering, även militärt. Det handlar bland annat om möjligheterna att leda insatser utan hjälp av USA. Parallellt med detta behöver EU bli bättre på att förebygga konflikter. Nu gäller det till exempel att undvika nya oroligheter i det forna Jugoslavien och att öka stödet till fattiga länder som kommer att drabbas hårt av ökade priser på råvaror och livsmedel.

Men visst har förutsättningarna delvis förändrats genom Rysslands hot och storskaliga krig. Vi måste noga följa vad som händer i Moskva. Troligen är sanktionerna från EU och andra stater hårdare än vad Putin förutsåg. På kort sikt ändrade det inte invasionsplanerna, men det borde göra Ryssland mer berett att hitta en väg till nedtrappning. Om ryska aggressioner fortsätter och Putins maktställning är ohotad om ett år måste man ifrågasätta hur långt EU:s makt räcker.

Hittills finns det goda skäl att stå fast vid partiprogram och partikongressbeslut. Ta inga förhastade beslut om Nato.

söndag 27 februari 2022

EU har tvekat för mycket om Putins regim

Vad hade hänt om EU varit tuffare mot Putins regim under 2000-talet, till exempel fortsatt sanktioner efter kriget i Tjetjenien och de kontinuerliga övergreppen på mänskliga rättigheter? Viktigt dra lärdomar av detta. Här några tidigare texter som påminnelser om utvecklingen över tid:

Tydlighet om mediefriheten bland annat mordet på den ukrainske journalisten Georgij Gongadze 2000. 

Russia - a challenge for the High Representative (2009) om oenighet inom EU. 

The Baltic Sea Strategy needs more teeth (2009), bland annat efter invasionen av Georgien 2008

Blunda inte för morden (2009) om mord på MR-advokater m.fl.

Mordet på Aleksandr Litvinenko (2006) 

Bara ord räcker inte, Carl Bildt (2006) 

Maktkamp i Moskva hotar demokratin (2003) om oligarker och korruption i Kreml.

Anna Lindh i april 2000: Stoppa kriget i Tjetjenien annars försämras relationerna med Väst

(Av någon anledning står det en felaktigt namn som författare på några av mina texter ovan, tror det beror på fel vid publiceringen på nätet hos Aftonbladet). 


lördag 29 januari 2022

FRA och Säpo anlitar pr-bolag med hemliga andra kunder

 "Om politik, teknik, medier och lobbyism", står det i beskrivningen av denna blogg. Det var länge sedan jag skrev om den fjärde punkten. Under detta år blir det förhoppningsvis mer.

Låt mig börja med en specifik men relevant fråga. Det är känt att stater ibland använder pr-företag för att påverka andra länders politik. Svenska bolag är tyvärr inte tillräckligt öppna vilka kunder de har.

Därför är det intressant att statliga myndigheter numera anlitar pr-företag i stor utsträckning utan att ställa krav på att de öppet redovisar sina kunder. Det gäller även myndigheter med ett särskilt ansvar för statens säkerhet. Även om inte pr-konsulterna sprider hemligstämplad information så får de breda kunskaper om hur myndigheterna fungerar och är med och skapar bilden av dem.

MSB har avtal med Gullers Group och med Prime PR för kommunikationstjänster i bred bemärkelse. Avtalen innehåller text om att företagen inte får ha andra uppdrag som påverkar objektiviteten vad gäller arbetet åt MSB. Däremot inte krav på att berätta vilka kunder man har.

Säkerhetspolisens avtal med Springtime-Intellecta AB omfattar bland annat "redaktionell kommunikation". Springtime är en stor pr-byrå med omfattande uppdrag kring påverkan. Avtalet har en artikel om att undvika intressekonflikter men företaget behöver inte berätta vilka andra man arbetar för.

Försvarets Radioanstalt har avtal med Intellecta Corporate AB som enbart tycks avse "Employer Branding", alltså hur en arbetsgivare framstår som attraktiv. Det är trots avgränsningen ändå en viktig del av hur FRA kommunicerar. Intellecta är en del av Springtime-Intellecta. FRA:s avtal har ett avsnitt om att motverka jäv men inte heller här finns något krav om öppenhet vad gäller övriga kunder. Det är värt att minnas hur pr-företag en gång i tiden agerade mot den så kallade FRA-lagen, utan att alla uppdragsgivare var kända (något som DN avslöjade 2009).

Dessa myndigheter har förstås andra sätt att bedriva säkerhetsskydd än avtalen. Ändå är det anmärkningsvärt att de anlitar pr-företag som inte vill berätta om sina övriga kunder.