lördag 8 juni 2024

Koordinera klimatmålen med EU men utan att sänka ambitionerna

Jag uppskattar att Dagens Nyheter liksom internationella medier ber mig kommentera EU:s klimatpolitik. Känns som om cirkeln sluts, efter tiden i början av 1990-talet som Sveriges första miljöattaché i Bryssel. Även då många mediefrågor.

Däremot verkar det lättare att få in långa debattartiklar i tidningar som Tagesspiegel och Le Monde än en kort replik på DN Debatt. Det är inte första gången som DN:s debattredaktion vill sätta dagordningen och vägrar släppa fram alternativa perspektiv. Nedan därför min kommentar till hur John Hassler, Per Kågeson och Magnus Nilsson beskriver relationen mellan Sveriges och EU:s klimatmål.

Fel att sänka svenska klimatambitioner

Det blåser motvind för klimatpolitiken i EU. Nästa mandatperiod kan mycket väl leda till sänkta ambitioner. Valet på söndag blir avgörande.

I det läget föreslår tre klimatexperter att Sverige ”pausar” sina klimatmål, som varit en förebild för andra.

John Hassler, Per Kågeson och Magnus Nilsson påstår (DN Debatt 2 juni) att EU:s politik är mer ambitiös än det svenska klimatpolitiska ramverket.

Jämförelsen har brister. EU:s klimatmål är inte generellt sett strängare än de nuvarande svenska när det gäller nationella utsläpp. Det saknas till exempel ett sektorsmål för transporter och det är tillåtet att köpa ett stort utsläppsutrymme av andra EU-stater.

Dessutom önsketänker Hassler, Kågeson och Nilsson om EU:s inriktning för 2040. Med ett förändrat EU-parlament och starka motkrafter i medlemsstaterna kan det bli svårt att enas om ett långtgående sådant mål.

En förutsättning är att tillräckligt många medlemsstater agerar kraftfullt för att minska utsläppen på hemmaplan. Att sänka svenska ambitioner till exempel för biltrafiken ger motsatt signal.

På andra punkter, som kolinlagring, innebär EU-målen skärpningar. Men istället för att ”pausa” de svenska klimatmålen kan de koordineras med EU:s struktur, samtidigt som de högre nationella ambitionerna behålls. Det kan ske till exempel genom att kraftigt begränsa köp av utsläppsutrymme utomlands och genom att behålla sektorsmålet för transporter. Därmed skulle politiken gynna både innovativa svenska företag och EU:s möjligheter att bli klimatneutralt.


onsdag 5 juni 2024

Därför borde Anna Hedenmo göra som Brasse i "Fem myror..."

Medierna har gjort ett ambitiöst arbete med att beskriva viktiga frågor inför söndagens EU-val. Men jag saknar en fråga: vilka EU-regler vill partierna ta bort eller kraftigt försvaga?

Näringslivets organisationer klagar på mängden regler. Andra pekar på nyttan av gemensam lagstiftning. 

EPP-gruppen som Moderaterna och Kristdemokraterna tillhör säger i sitt valmanifest att två existerande EU-regler ska bort för varje ny som införs. De pekar ut reglerna kring naturskydd (grunden för Natura 2000-områdena) som ett av de områden som behöver förändras. Peter Liese, som haft en viktig roll för EPP i det nuvarande parlamentet, säger i en intervju att natur- och kemikalieskydd behöver stå tillbaka när EU vill minska klimatförändringarna. 

Regler om arbetsvillkor har också ifrågasatts, däribland utstationeringsdirektivet som svenska fackförbund kämpat hårt för. De generella kraven på en minskad mängd regler kan även få effekter på konsumentskydd, jämställdhet och mycket annat.

Ulf Kristersson har sagt att EU behöver färre regler, men inga större medier verkar ha bett om preciseringar. I Bryssel finns däremot en debatt där Europafacket, konsumentrörelsen och miljöorganisationer varnar för avregleringar, medan näringslivsorganisationer är positiva.

Man kan förstås ha olika uppfattningar om vad EU ska reglera eller ej. Det är till stor del en klassisk höger-vänster-konflikt om fri marknad i förhållande till politiska ingripanden.

Men oavsett var man står politiskt är det rimligt att väljarna får veta inte bara vilka nya åtgärder partierna vill att EU beslutar, utan också vad som kan försvinna.

Därför borde Anna Hedenmo och David Boati i fredagens slutdebatt göra som Brasse i "Fem myror är mer än fyra elefanter" och fråga: Vad ska bort?


tisdag 30 april 2024

Tjugo år sedan EU blev större

Bratislava. Cluj-Napoca. Wroclaw. Prag. Targu Mures.

Det har gått 20 år sedan EU:s stora utvidgning, med åtta nya medlemsstater 2004 och sedan två till 2007. När jag reser runt i Central- och Östeuropa är förvandlingen påtaglig. Luften är renare, husen upprustade, modern kollektivtrafik, liv och rörelse på trendiga caféer och bra universitet.  

Visst finns det fortfarande problem. Många ungdomar har flyttat till andra delar av Europa. Landsbygden har ibland utarmats, liksom skett i andra delar av vår kontinent. Ungern bryter mot rättsstatens principer. 

Men hur hade det sett ut om till exempel våra baltiska grannar hade varit kvar i en gråzon mellan EU/Nato och dagens Ryssland? Hur hade Europas ekonomi utvecklats utan modern produktion i de nya medlemsstaterna som samtidigt blivit en lönsam marknad för till exempel svenska företag?

Utvidgningen förbättrade livsvillkoren, miljön och mycket mer. Den var också en säkerhetspolitisk investering. 

Nu behövs ett liknande mod för att hålla ihop EU inför dagens svåra utmaningar. Ett aggressivt Ryssland. Hård konkurrens från Kina. Behovet att finansiera klimatomställningen.

Då behöver Sverige vara berett att spela en liknande roll som för utvidgningen. Inte minst genom att förändra sin stelbenta syn på EU:s budget. Gemensamma investeringar är avgörande både för det europeiska projektet och från ett snävare nationellt perspektiv. 

måndag 12 februari 2024

Förra årets klimatanalys ser ut att stämma

Att debattsidor säger nej till texter hör till spelets regler. Det lönar sig sällan att klaga, snarast tvärtom.

Ändå kan texten nedan från juni förra året kanske vara av intresse. Ingen av de större debattsidor som jag frågade ville ta in en analys som gav en alternativ bild till vad John Hassler med flera hävdade. Det verkar enklare att få de stora internationella medierna intresserade än vissa svenska tidningar, som däremot verkar ha en kramgo relation till de professionella pr-konsulterna.

"EU:s nya klimatpolitik är långtgående, men det räcker inte. Föregångsländer är avgörande för hur ambitiöst Europa kommer att vara framöver. Sverige behöver till exempel ha kvar en egen koldioxidskatt och öka takten i den nationella omställningen. 

Genom klimatlagen år 2021 tog EU ett viktigt steg, med bindande mål om en minskning av utsläppen med minst 55 procent till år 2030. Det så kallade ”Fit-for-55”-paketet innehåller nya och skärpta åtgärder för att nå klimatlagens mål. Här spelade det tjeckiska ordförandeskapet hösten 2022 en avgörande roll, till exempel för att höja ambitionerna inom EU:s utsläppshandel. Bland annat kommer nu byggnader och vägtransporter att omfattas.

   Betyder detta att vi inte behöver nationell klimatpolitik längre? EU-besluten kommer att tvinga Sverige att bli klimatneutralt, hävdade till exempel nationalekonomen John Hassler på regeringens klimatmöte 16 juni.

   Jo, nationella insatser är fortfarande viktiga. Det finns mycket forskning om behovet av åtgärder på olika politiska nivåer för att minska klimatpåverkan. Även om EU:s utsläppshandel nu utvidgas kommer det att krävas lokala och nationella åtgärder, från stadsplanering och kollektivtrafik till innovationssatsningar, investeringar i kraftnät och vissa nya regler.

   Dessutom ingår en prisbroms i den nya utsläppshandeln för byggnader och vägtrafik. Blir priset högre än 45 euro per ton ska fler utsläppsrätter släppas ut på marknaden för att minska kostnaderna för konsumenterna. Det innebär att priset i sig knappast kommer att räcka för att klara tillräckliga minskningar av utsläppen, konstaterar företrädare för det tyska klimatpolitiska rådet.

   Prissignalen genom utsläppshandeln räcker alltså inte. EU-kommissionen skriver själv att andra typer av åtgärder underlättar omställningen.

   Sådana paket av åtgärder behöver se olika ut i olika länder. Förutsättningarna skiljer sig åt mellan till exempel det tätbefolkade Nederländerna med intensiv djurhållning och Rumänien med stora skogsområden och många som lever i energifattigdom. Detta, och olika ambitionsnivå hos politiker och andra samhällsaktörer, driver policyinnovation som enligt många forskare är centralt för ett framgångsrikt klimatarbete. Nationella klimatpolitiska ramverk ökar den demokratiska legitimiteten för de beslut som krävs.  

   Ett annat skäl att fortsätta en ambitiös klimatpolitik på hemmaplan är att det påverkar EU:s framtida beslutsfattande. Historiskt har EU:s klimat- och miljöpolitik växt fram i ett samspel mellan enskilda länder som gått före och gemensam politik på europeisk nivå. Så kommer med stor sannolikhet att vara fallet även framöver.

   Skulle däremot länder som Sverige avskaffa nationella åtgärder som koldioxidskatten, och inte fortsätta sin traditionella linje av att gå före, blir detta snarare en faktor som kan bromsa EU-politiken.

   EU:s klimatpolitik är inte skriven i sten. Många beslut återstår för att genomföra ”Fit-for-55” i praktiken. Det finns också översyner inbyggda i de viktigaste besluten.

   Klimatlagen ska ses över redan nästa år, sedan även år 2029. Då ska EU bland annat ta hänsyn till hur långt andra delar av världen kommit i sin klimatpolitik. Dessutom kan prishöjningar på uppvärmning och fordonsbränslen ge upphov till starkare kritik mot EU:s klimatpolitik i medlemsstaterna.

   Även internationella reaktioner kan påverka EU. Reformen av utsläppshandeln är beroende av den nya gränsjusteringsmekanismen för koldioxid, CBAM. Kritiken mot CBAM är hård från många av EU:s handelspartners. Indien hör till de länder som framför klagomål i världshandelsorganisationen WTO.

   Efter Donald Trumps aggressiva handelspolitik lyckades EU och den nya Bidenadministrationen i USA förhandla fram en vapenvila med sänkta tullar på stål och aluminium. Nu försvårar CBAM diskussionen om vad som ska hända framöver. Kan EU klara att driva igenom hela det systemet om även USA finns på motståndarsidan? Annars kommer omställningen av koldioxidintensiv industri i Europa att försenas med effekter för EU:s klimatmål.

   EU ska därutöver nästa år förhandla om mål för år 2040. Hur klimatarbetet har gått i medlemsstaterna får stor betydelse för ambitionsnivån. De nuvarande målen är otillräckliga i förhållande till vad som krävs enligt FN:s klimatpanel IPCC.

   Att avskaffa nationella svenska klimatåtgärder skulle av dessa skäl försvåra möjligheterna att nå EU:s gemensamma mål, och att skärpa dem framöver. Detta perspektiv är viktigt att ha med när regeringen nu tar fram den klimatpolitiska handlingsplanen. Detsamma gäller om regeringen beslutar att se över de nuvarande klimatmålen.

   Det finns till exempel goda argument för att behålla ett särskilt svenskt mål för transportsektorns minskade utsläpp till år 2030. På grund av ”prisbromsen” finns ingen garanti att EU:s utsläppshandel automatiskt ger tillräckliga minskningar. Ett sektorsmål gör det också tydligt för aktörerna inom området vad de behöver göra.

   EU har inget sådant transportmål. saknar än så länge klimatmål för 2040 och har ett nettonollmål senare än Sverige, 2050 istället för 2045. Varför försvaga det svenska klimatpolitiska ramverket när forskningen säger att det behövs snabbare minskningar av utsläppen än vad som hittills är beslutat?

   Den nya europeiska klimatpolitiken är ett historiskt steg för att skydda vår livsmiljö. Det skulle vara olyckligt om den svenska politiska slutsatsen blev att ta steg bakåt."