De borgerliga partierna löper en liknande risk som Göran Persson i valrörelsen 2006. Att väljarna uppfattar deras regeringsalternativ som slitet och längtar efter något nytt.
Kvällens partiledardebatt bjöd inte på så många överraskningar. Man kan alltid diskutera vilka frågor som tas upp. Det var till exempel märkligt att välfärdens kvalitet spelade så liten roll, med tanke på att sjukvård och omsorg hör till väljarnas viktigaste frågor.
Ändå är jag tveksam till hur stor betydelse sakfrågorna i enskilda partiledardebatter har. De är förstås viktiga i längden, men i en debatt som ikväll är det minst lika viktigt hur regeringsalternativen uppträder.
Där måste jag säga att de rödgröna partiledarna agerar bättre tillsammans än jag trodde var möjligt för ett år sedan. På den borgerliga sidan verkar det svårare. De tre små partierna slåss om uppmärksamheten, något som märktes inte minst på hur partiledarna talade i munnen på varandra. Regeringsförhandlingar och motgångar i opinionen har uppenbarligen slitit på Björklund, Hägglund och Olofsson. (Fredrik Reinfeldt var däremot märkbart piggare än tidigare i år).
Alliansens strateger har en tuff uppgift när de ska framställa de fyra partierna som ett fräscht regeringsalternativ för ytterligare en mandatperiod.
Nu gäller det för de rödgröna att först få fram rapporterna från sina gemensamma arbetsgrupper och sedan lägga fram ett samlat ekonomiskt alternativ. Just nu har de vinden i seglen.
Andra om partiledardebatten: AB, AB2, DN, DN2, SvD, SvD2 med flera
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar