Efter Irlands ja

Krisen för EU är inte över, skriver jag i den senaste veckoanalysen på min engelska blogg. Då tänker jag inte i första hand på Vaclav Klaus i Prag utan på att medborgarna fortfarande känner sig långt borta från besluten i Bryssel.

Nästa kommission måste agera snabbt för att genomföra Lissabonfördragets artiklar om medborgarinitiativ och folkrörelser. Dessutom bör Barroso utse en medlem som fortsätter Margot Wallström uppdrag, med ett starkare mandat.

Demokratisera EU

Om Irland röstar ja idag kan arbetet för ett öppnare EU stanna av. Fredrik Reinfeldt borde driva på för att nästa kommission fortsätter Margot Wallströms arbete.

Prognoserna pekar på att irländarna godkänner Lissabonfördraget, men man ska aldrig vara säker. Missnöjet över regeringens sätt att sköta ekonomin är stort på den gröna ön. Dessutom hade det varit lättare att få en betryggande majoritet om de så kallade "garantierna" hade täckt rätten till lika lön för lika arbete. Om det blir ett ja återstår det att övertala den tjeckiske presidenten att skriva under.

Lissabonfördraget behövs, men de senaste årens tumult och trixande skymmer en större fråga. Klyftan mellan medborgare och makthavare i Europa, särskilt tydlig i EU:s snåriga beslutsfattande. Risken vid ett irländskt ja är att regeringarna drar en lättnadens suck och glömmer grundproblemet.

Trots kritiken har Margot Wallström lyckats med en hel del i sitt arbete med att öppna upp EU. Samrådet med medborgare och organisationer är bättre, det har blivit lättare att hitta information och EU-kommissionens kontor i medlemsländerna lägger större vikt vid dialog och insyn.

Ingen kunde förvänta sig att EU skulle förändras över en natt - eller ens fem år. Särskilt som Wallströms chef Barroso inte hade samma intresse av att lyssna på medborgarna utan var mer intresserad av PR. Kanske kunde Wallström också ha slagits hårdare i början för pengar och makt över det viktiga generalsekretariatet.

Ändå har Margot Wallström satt igång en process som är avgörande för EU. Det är långt till visionerna om ett mer direktvalt EU. Folkets inflytande måste på kort sikt öka genom andra åtgärder - som mer öppenhet, stöd till folkrörelser som arbetar över gränserna, medborgarinitiativ som leder till ny lagstiftning.

Frågan är vem som fortsätter detta arbete i nästa kommission. Det har inte sagts mycket om att en ny vice-president ska ha ett liknande uppdrag som Wallström. Ändå skulle det behövs om EU ska kunna få den politiska legitimitet som är nödvändig när så många beslut fattas i Bryssel. Lissabonfördraget innebär förbättringar som en ny kommission snabbt borde följa upp - till exempel möjligheten för medborgare och folkrörelser att samla in namn och få kommissionen att fundera på nya förslag.

Cecilia Malmström och Fredrik Reinfeldt kanske jublar över ett irländskt ja när rösterna är räknade. De borde ta chansen att också driva på för en fortsatt demokratisering av EU:s sätt att arbeta i vardagen.

Andra om EU och Lissabonfördraget: AB, AB2, Dagens Arena, DN, DN2, Expressen, SvD, SvD2, Anders Ekberg, Annika Beijbom, Eva-Britt Svensson, HAX, Per Altenberg

PS. Jag får passa på att gratulera Dagens Nyheter, som rekryterat briljanta Annika Ström Melin till sin ledarsida. Hon har en viktig poäng om hur Irlands "garantier" kan försvaga de medborgerliga rättigheterna. DS

Det här håller inte, Göran Persson

Köp svenska vapen. Det var Göran Perssons budskap på ett seminarium i riksdagen idag. Han glömde berätta vilka företag i försvarsindustrin som är kunder hos JKL, där den förre statsministern numera är seniorkonsult.

Jag har skrivit rätt mycket om lobbyism i Europa och USA. Det är inget fel på påverkan, däremot på PR-bolag som inte berättar vem de arbetar för. Hemlighetsmakeriet skadar demokratin, det visar inte minst erfarenheten från Washington.

Sverige är närmast unikt i bristen på debatt om politiker som samtidigt arbetar åt anonyma uppdragsgivare. Moderater har länge gjort det, socialdemokrater med dubbla uppdrag har blivit allt fler på senare år.

Göran Perssons agerande i dag är en logisk följd av att han arbetar åt ett PR-bolag, som vägrar redovisa sina kunder. Den förre statsministern har samma frihet som andra att välja vad han vill göra. Däremot håller det inte att uppträda som ledande partiföreträdare i internationella sammanhang (till exempel om klimatfrågan) och samtidigt få betalt för hemliga uppdrag.

Den socialdemokratiska partiledningen borde ställa Göran Persson inför ett val. Antingen berätta vilka kunder han och JKL har. Eller avstå från uppdragen åt det socialdemokratiska partiet.

[UPPDATERING 26 okt: Göran Persson undertecknar dagens debattartikel som fd statsminister och partiledare. Inte ett ord om JKL. Varför accepterar DN Debatt det?]

Andra om Göran Persson och försvarsindustrin: GP, SvD, Mitt i Steget

Byt kurs om Iran

Sverige får inte låta de tre stora EU-länderna sköta Iranfrågan. Ultimativa krav fungerar inte. EU behöver en bredare ansats, som handlar om regional säkerhet (inklusive Israels kärnvapen), handel och demokratisering.

Det är i kortheten slutsatsen i min senaste veckoanalys av det svenska EU-ordförandeskapet. Mycket står på spel vid dagens möte om Iran i Geneve. Den franske presidenten Sarkozys hot om sanktioner i december ifall Iran inte ändrar sig sätter press även på Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt att hålla ihop EU kring en linje som har någon chans till framgång.

Läs gärna mer på min engelskspråkiga blogg.

Du kan prenumera på veckoanalysen genom att skicka ett mejl till matsengstrom100(at)hotmail.com.

För övrigt rekommenderar jag Roger Cohens krönika i New York Times. Och Hans Blix analys i dagens P1-morgon.

Andra om Iran: AB, DN, DN2, DN3, Ekot, SvD, SvD2

Ungdomsjobben viktigare än a-kassan

Snart lägger Socialdemokraterna fram sitt alternativ till regeringens budget. Löftet om att snabbt återställa a-kassan är dyrt. Några av de miljarderna måste gå till skolan, ungdomsjobben och äldrevården om (S) ska vara trovärdigt inför väljarna.

Sverige behöver en bra arbetslöshetsförsäkring, ingen tvekan om det. Trygghet i förändring är viktigt både för löntagarna och för samhällets förmåga till modernisering. (S) ska naturligtvis gå till val på ordentliga förbättringar av a-kassan efter alliansens slakt.

Frågan är hur lång tid det ska ta att komma tillbaka hela vägen till 80% ersättning åt 80% procent av löntagarna. Det går inte att pressa in allt i en budgetmotion.

Socialdemokraterna har redan accepterat borgerliga skattesänkningar på i storleksordningen 60-70 miljarder kronor. I en tid av ekonomisk kris måste det få effekter på vilka utgiftsökningar partiet föreslår.

Barnen har rätt till en bra uppväxt, vare sig de bor i Kramfors, Tensta eller på Södermalm. Det kräver rejäla satsningar på skolan, på bostäder, på bättre introduktion av flyktingfamiljer, på bra kommunikationer.

Sverige har Europas högsta ungdomsarbetslöshet. (S) har presenterat goda förslag för ungdomsjobben, men det behövs ännu mer pengar och insatser tidigare, redan när tonåringar är på väg att hamna utanför. Det kräver bland annat en större satsning på miljonprogramsområdena än i förra årets budgetmotion.

Valfriheten i sjukvården som Ylva Johansson vill ha kostar också pengar, liksom en anständig vård och omsorg av de äldre.

För mig är ungdomsjobben och kvaliteten i välfärden viktigare än att nå "80% åt 80%" redan under de närmaste tre åren.

Om inte (S) ändrar sig och är berett att stå för ordentliga skattehöjningar eller en särskild investeringsbudget, förstås. Då går det att förena ambitionerna, men jag gissar att det inte direkt är Thomas Östros huvudalternativ i riksdagsgruppens diskussioner denna vecka.

Andra om S-budget: Rapport (om de rödgrönas ungdomsförslag) Peter Andersson

Kom hem, Sten Tolgfors

Säkerhetspolitik är mer än pansarfordon. Debatten om militära insatser utomlands får inte skymma att grunduppgiften för en regering är skyddet av det egna landet.

Helikopterrånet i Västberga visar hur oskyddat Stockholm är, även mot terrorattacker. Ryssland skickar en armada av krigsfartyg och transportplan för att ta kontroll över Arctic Sea, vars officiella last är timmer. Den svenska kustbevakningen och regeringen fattar inte vad som händer, trots att fartyget kapades strax utanför Gotland. Vaccinet mot svininfluensan är försenat. Det gör kanske inte så mycket denna gång, men hade pandemin varit värre kunde bristerna ha kostat många liv. Trots dessa händelser har vi inte en stor politisk debatt om krisberedskapen.

Försvarsminister Sten Tolgfors ägnade istället mycket tid på veckans möte i Göteborg åt att försöka övertyga sina kollegor om att använda EU:s stridsgrupper mer flexibelt. Det ska bli lättare att skicka soldaterna utomlands, när vi ju ändå betalt för beredskapen, menar den svenska regeringen.

Kanske rimligt. Det beror på vad militärerna ska göra. Bra om det blir lättare att få iväg soldater till Tchad eller Kongo för att skydda civilbefolkningen på FN:s uppdrag. Dåligt om det handlar om att bevaka gamla koloniala intressen eller att delta i USA-ledda krig utan FN:s godkännande.

EU:s försvarsministrar verkar minst lika oeniga om vad stridsgrupperna ska göra som när diskussionen började för tio år sedan. Upprustningen har drivits mer av försvarsindustrin än av verkliga säkerhetsbehov. Än så länge har inte stridsgrupperna satts in någonstans och det är rimligt av Socialdemokraterna att säga nej till en ny styrka år 2011.

Däremot har EU i det tysta förbättrat sitt samarbete mot kriser. Pandemiberedskapen, insatser mot industriolyckor och jordbävningar, konfliktförebyggande. Fortfarande har dock sådant arbete lägre status än generalernas planering i EU:s militärkommitté.

Visst ska Sverige engagera sig i internationella insatser på FN:s uppdrag. Men regeringen borde ägna mer tid åt säkerheten i vårt närområde och krisberedskapen för de egna medborgarna.

Kom hem till Sverige, Sten Tolgfors.

Reinfeldt är inte Merkel

Franz Müntefering borde ha lärt av Göran Persson. Till skillnad från sin svenske partikollega avgick inte den tyske socialdemokraten från partiledarposten på kvällen efter en valförlust. Nu börjar istället en kamp inom SPD inför partikongressen i november.

Väljarnas dom i Tyskland är en katastrof för Müntefering och kanslerkandidaten Steinmeier, men den är mindre av ett tecken på den europeiska socialdemokratins kris än Fredrik Reinfeldt gör gällande. Tyskland är speciellt av flera skäl.

Socialdemokratin har varit lillasyskon i en koalitionsregering med kristdemokraterna och kompromissat bort sin politik. Återföreningen präglar fortfarande landet, med starkt stöd för vänstern i det gamla Östtyskland och misstro mot de gamla kommunisterna i västra delen av landet. De tyska kristdemokraterna har sedan årtionden goda relationer med fackföreningar och andra sociala rörelser. Likheterna mellan Angela Merkel och Fredrik Reinfeldt är överdrivna, Merkel tror i grunden på gemensamt finansierad välfärd och skulle aldrig skriva en bok som "Det sovande folket".

Redan i går kväll började socialdemokraternas eftervalsdebatt. Kurt Beck, som sparkades från posten som partiledare förra året, vill se en ny ordförande. Berlins borgmästare Klaus Wowereit talade om behovet av förnyelse, samtidigt som han avstyrde frågor om sin egen kandidatur. Även Sigmar Gabriel, Hannelore Kraft och Andrea Nahles låg lågt.

Debatten kommer att handla om både politik och person. Kanske avgår Franz Müntefering inom kort, men striden om Frank-Walter Steinmeier kan bli hårdare. Teknokraten Steinmeier förlorade duellen mot Angela Merkel om kanslerposten, har han verkligen sitt partis förtroende att vara gruppledare i förbundsdagen?

En del av förnyelsen måste rimligtvis vara att bryta tabut mot samarbete med vänsterpartiet. Valresultatet ger tysk socialdemokratin friheten åter, som Lorenz Maroldt skriver i dagens Tagesspiegel. På det sättet kan förlusten bädda för en röd-röd-grön tysk regering år 2013, vilket skulle förändra det politiska landskapet i Europa rejält.

Synd att det är så långt dit.

Andra om tyska valet: AB, AB2, DN, Expressen, GP, SvD, SvD2, Ali Esbati, Carl Bildt, Dagens Arena, Göran Pettersson, Jonas Sjöstedt

Vart går tysk socialdemokrati?

Valet i Tyskland känns inte särskilt upphetsande. Angela Merkel sitter med stor sannolikhet kvar som förbundskansler. Mer spännande är vad som händer med tysk socialdemokrati efter ett valresultat långt under siffrorna från 2005.

Det har naturligtvis betydelse om kristdemokraterna regerar med det marknadsliberala FDP eller om dagens stora koalition med socialdemokraterna fortsätter. Valet avgör hur skattepolitiken blir och vilken framtid kärnkraften har. Möjligen finns det också skillnader i synen på Iran, men där är det Merkel som avgör kursen oavsett partner.

Ändå blir det inte någon radikal förändring om liberalerna kommer in i regeringen och socialdemokraterna åker ut. Angela Merkel har ställt sig tydligt i mitten av det politiska fältet och försvarar grunderna i den gemensamma välfärden. Socialdemokraterna, å sin sida, försämrade a-kassa och andra ersättningar kraftigt under Gerhard Schröders tid som kansler - ett av skälen till vänsterpartiet Die Linkes framgångar.

Gerhard Schröder gjorde en imponerande valspurt år 2005 som gav partiet 34,2% av rösterna. Den här gången blir det mycket mindre.

Rimligtvis tar debatten om socialdemokratins syn på vänsterpartiet ny fart. Hela denna mandatperiod har (S) kunnat störta Angela Merkel genom att söka stöd hos Die Linke och De gröna. Tillsammans har de rödgröna en klar majoritet, men misstron mot gamla kommunister och borgerligt dominerade medier har fått partiledningen att välja bort en sådan allians.

Alla håller inte med om den strategin. "Inget tabu mot vänstern", manade Berlins borgmästare Klaus Wowereit i en intervju jag gjorde med honom förra året för Aftonbladet. Själv leder han en framgångsrik röd-röd koalition och är en av Tysklands mest populära politiker.

Nu spekulerar många i en offensiv från partivänstern om valet går dåligt. Klaus Wowereit skulle då vara kandidat till ny partiledare. Vad han säger på söndag kväll och under måndagen ska bli intressant att följa - också för de svenska rödgröna.

Sten Sjöström gör som vanligt en bra analys av läget i Ekot. Andra om tyska valet: DN, DN2, Sydsvenskan, Maja Fjaestad

Bra om nedrustningen

De rödgröna partiledarna skriver om nedrustningen i Svenska Dagbladet. Utmärkt artikel. I New York ligger regeringen däremot lågt när FN:s generalförsamling möts.

Anna Lindh tog initiativ till den internationella Blixkommissionen om massförstörelsevapen, som presenterade sin rapport för mer än tre år sedan. Förslagen från Hans Blix och hans kollegor samlar fortfarande damm på hyllorna i Arvsfurstens palats.

Kampen mot massförstörelsevapen är ett av de områden där Sveriges utrikespolitik förändrats sedan regeringsskiftet. Sällan, om någonsin, hör vi Reinfeldt och Bildt ställa ordentliga krav på USA och Ryssland att stoppa utvecklingen av nya kärnvapen. En hårdare linje mot Israels militära atomprogram skulle göra det lättare att lösa konflikten kring Iran, men det tycks inte heller ligga i regeringens kort.

Fredrik Reinfeldts tal i FN igår är inget undantag. Tunt innehåll, även för att vara ett gemensamt EU-tal där det måste ske kompromisser.

När det gäller folkrätten kan det bli svårare för de rödgröna att komma överens. Socialdemokraternas partistyrelse föreslår kongressen att militära insatser utomlands ska kunna ske utan FN-mandat.

Men nedrustningen är en väl vald profilfråga för de rödgröna. Det enda jag saknar i artikeln är motståndet mot Nato. Kanske alltför självklart för de tre partierna för att få plats i texten, men man ska inte utesluta att ett sämre säkerhetspolitiskt läge får en eventuell borgerlig regering att öppna för Nato-medlemskap nästa mandatperiod.

Då är det verkligen slut på Sveriges möjligheter att driva på nedrustningen.

Andra om nedrustning, FN: AB, DN, Hans Blix och Alexander Gabelic, Martin Moberg, Mitt i Steget

Nyamko Sabuni på hal is

Jag kritiserade nyligen Expressens artikel om Mona Sahlins resa till Mallorca. Därför verkar det rimligt att notera granskningen av Nyamko Sabuni, som till skillnad från Sahlin inte betalar resan själv. Expressen har tydligen tillräckligt med objektivitet kvar för att även skriva kritiskt om borgerliga politiker. Granskningen verkar rimligare när det gäller ett statsråd som låtit sig bjudas av en företagare som åtminstone tidigare hade uppdrag åt statsförvaltningen.

För min del tycker jag fortfarande att sakpolitiken är viktigare. Där ser jag att Nyamko Sabuni idag försvarar regeringens integrationspolitik. Nya siffror från SCB visar att bostadssegregationen ökar. Sabuni ser inget problem i det och försöker istället ge en positiv bild: "Därför är siffrorna glädjande som visar att sysselsättningen ökar och försörjningsstödet minskar".

Det är bara det att siffrorna från SCB gäller år 2007, i enlighet med regeringens direktiv. Jobbkrisens effekter sedan dess syns inte i rapporten. Däremot i verkligheten, där utanförskapet i förorterna ökar liksom kostnaderna för försörjningsstöd.

Nyamko Sabuni vet mycket väl att siffrorna för år 2009 kommer att se mycket värre ut. Ändå låtsas hon som att läget blivit bättre.

Det ska bli intressant att läsa regeringens fortsatta uppdrag till SCB. Något säger mig att statistiken för år 2009 inte kommer att vara klar före riksdagsvalet.

Andra om Sabuni och SCB-rapporten: DN, Expressen, SvD, Sydsvenskan

Reinfeldts klimatmisstag

Det är svårt att förstå Fredrik Reinfeldts strategi i klimatförhandlingarna. Först hävdade han att mötet i Köpenhamn var helt avgörande. Sedan backade han om innehållet. Nu fortsätter reträtten.

Redan i december sa Reinfeldt att det skulle bli svårt att komma överens om utsläppsmål till år 2020. Uttalandet skapade oro bland svenska och internationella förhandlare, varför ge upp så snabbt? Dessutom slogs Sverige för att så mycket som möjligt av EU-ländernas minskningar skulle göras i u-länderna. En erfaren EU-förhandlare kallade agerandet "fruktansvärt".

Även i år har statsministern haft ett lågt tonläge, svagare än till exempel Andreas Carlgren och José Manuel Barroso. Nu, på klimattoppmötet i New York, backar Reinfeldt ännu mer. Så här sa han till Ekot i går om att USA kanske inte har en tydlig position i Köpenhamn:

"Men vi kan förstå det, om det samtidigt med detta uttalas ett politiskt ledarskap som markerar ett ansvar och en ambition, som vi sedan möjligen får diskutera hur det ska komma på plats"

Reinfeldt analyserar ständigt läget, istället för att sätta politisk press på Obama-administrationen om konkreta mål för 2020. Visst är det inrikespolitiska läget i USA svårt och tiden kort inför Köpenhamn, men det blir knappast bättre om EU låter bli att sätta ordentligt tryck på Obama.

Kanske har Reinfeldt glömt en sak. Det finns redan ett internationellt godkänt klimatavtal. EU, Japan, Australien med flera rika länder kan lätt komma överens om hur Kyotoprotokollets åtagande ska se ut för 2020. En sådan uppgörelse kan kopplas till löften från Indien och Kina.

Naturligtvis är det mycket bättre om USA är med. Men utgångsläget i förhandlingarna är faktiskt inte att alla börjar från noll. Det är Obama som måste visa att han tar det klimatansvar han utlovat.

Att ligga lågt från början var ett stort misstag av Fredrik Reinfeldt.

UPPDATERING: Nicholas Stern kommer med en klok varning i dagens Financial Times: ett avtal i Köpenhamn med svaga mål "blir svårt att göra om senare".

Andra om klimatmötet: AB, AB2, DN, DN2, DN3, Expressen, GP, SvD, SvD2, Cecilia Malmström, Huddingeperspektiv, Kent Persson, Maria Wetterstrand, Mitt i Steget, Peter Andersson

Våga föreslå höjda skatter, (S)

Regeringen har lagt sin budget. Nu är det oppositionens tur. Socialdemokraterna måste våga stå för de skattehöjningar som behövs för att klara välfärden.

Anders Borgs budget har stora hål. Det ligger mycket i Thomas Östros kritik att regeringen lånar till skattesänkningar. Regeringens förslag är särskilt märkliga eftersom statens inkomster redan minskat med ungefär 80 miljarder kronor på grund av alliansens politik.

Hur ska Socialdemokraternas skattealternativ se ut? Budgetmotionen i början av oktober blir sista gången partiet presenterar en egen politik utan Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Till våren ska det bli en gemensam motion.

Teoretiskt sett kan (S) föreslå små höjningar av inkomstskatten nu jämför med regeringens budget. Det blir ändå kompromisser i vår, kanske högre inkomstskatter som eftergift till vänsterpartiet och mer miljöskatter efter de grönas påtryckningar. Bättre att ta hela debatten den gången och vara försiktig nu, kan någon resonera.

Jag tror att det är en farlig väg. Socialdemokraterna måste ha en trovärdig finansiering för sina reformer redan nu i höst. Särskilt som partiet kritiserat alliansen så hårt för att låna. Bättre att säga ett ordentligt nej till de borgerliga skattesänkningarna i budgetmotionen.

Naturligtvis är det svårt att återta hela den sänkning av inkomstskatten som alliansen genomfört. Men visst går det att argumentera hem att skattesänkningen för vanliga inkomsttagare blir 700 kronor i månaden jämfört med 2006 istället för 1000 kronor. Särskilt om pengarna används till att verkligen förbättra kvaliteten i välfärden, inte bara till att återställa a-kassan.

Övertaktiserande har också sina risker. Lika bra att ta debatten om välfärden och skatterna nu. Det är en av Socialdemokratins starka grenar.

Andra om budgeten och oppositionens alternativ: AB, Dagens Arena, DN, DN2, Expressen, GP, SvD, Björn Sundin, Kulturbloggen, Peter Andersson, Reflektioner allteftersom,

Ett misslyckande ska kallas ett misslyckande

Så här skrev Anders Borg i sin första finansplan: "Den viktigaste uppgiften för regeringen är att genomföra åtgärder som minskar utanförskapet på arbetsmarknaden och som leder till högre sysselsättning och minskad arbetslöshet" (12 oktober 2006)

Då var den öppna arbetslösheten 5,8% och regeringen bedömde att den skulle sjunka till 4,3% år 2009.

Nu räknar Anders Borg med en arbetslöshet på över 11% nästa år. "Utanförskapet" växer.

Det beror inte bara på en kris som kommer utifrån. Regeringen har det politiska ansvaret för att inte ha sett krisen i tid, för nedskärningarna i vuxenutbildningen, för att inte ha satsat tillräckligt på kommunerna redan detta år.

Ett misslyckande ska kallas ett misslyckade, som Carl Bildt sa förra gången de borgerliga partierna styrde Sverige.

Andra om budgeten: Aftonbladet, Expressen, Alliansfritt Sverige, DN, GP, SvD, Högbergs tankar, Johan Westerholm, Peter Andersson, Regeringen, Rödgröna, SAP

Bränder i Tensta

Det brann i Tensta i natt.

Jag är inte förvånad. När jag åkte hem från Tensta i tisdags kväll var det tomt på vuxna i centrum. Ingen närpolis. Inte några från Lugna gatan vid t-banan närmast parkeringshuset. Däremot rätt många ungdomar.

Det finns mycket att säga om de sociala orsakerna till bränderna i miljonprogrammets hyresområden, om att brandkåren inte åker in och släcker med en gång, om det personliga ansvaret för dem som tänder på. Och visst finns det bra närpoliser, bra fritidsledare, bra trygghetsvärdar.

Min fråga just nu är ändå: varför måste det först hända något innan kommun och polis sätter igång sina insatser med full kraft?

Kampanjen mot Mona Sahlin fortsätter

Det har blivit lika förutsägbart som att kvällarna blir mörkare på hösten. När de rödgröna leder i opinionsmätningarna kommer nya förstasidor om påstådda missgrepp av socialdemokratins ledande företrädare. Särskilt om Mona Sahlin.

Expressens förstasida i går var ännu ett övertramp. "Privatjet" och "kändiseliten" och "lyxhotell" med feta bokstäver. Upplysningen att Mona Sahlin betalar själv gick att hitta först långt ned på sidan 8. Tyvärr hakade Aftonbladet snabbt på.

Jag har full respekt för att Ulf Bjereld och andra som är engagerade i kyrkofrågor vill ha socialdemokraternas partiledare hemma inför valet i morgon. Däremot tror jag många andra håller med mig om att kyrkovalet är av begränsad betydelse, särskilt sedan Svenska kyrkan skiljdes från staten.

I vilket fall är det svårt att se Expressens publicering som ett inlägg i diskussionen om kyrkovalet. Huvudvinkeln är "lyxen" och "ett växande avstånd till sina egna medlemmar". Förstasidan i går följer ett mönster som funnits ett bra tag och som har sin motsvarighet även i andra länder. Kvinnliga socialdemokratiska ledare behandlas särskilt hårt (jämför med bristen på debatt om Anders Borgs skattemiss i veckan eller drevet mot Andrea Ypsilanti i Tyskland förra året). Och naturligtvis hakar Henrik Brors på i dagens DN.

Jag är rätt ofta i Tensta. Ingen rikspolitiker har samma engagemang för Tensta, och för miljonprogrammet i stort, som Mona Sahlin. Hon reser mycket i Sverige, liksom andra ledande politiker. Den som kritiserar Sahlin för avstånd till väljare och medlemmar får gärna berätta om sina egna kontakter med verkligheten.

Det vore också intressant om någon av nyhetsredaktionerna (mer än Ekot) orkade läsa och analysera de politiskt viktiga riktlinjer som Socialdemokraternas ledning presenterat inför kongressen i höst. Om det finns tid för sådan journalistik.

Andra om Mona Sahlin, (S)-kongress, opinionsmätningar: HBT-sossen, I hell-mans värld, Kulturbloggen, Markus Blomberg, Mitt i steget, Peter Andersson, Tankar från Västanbäck,

Spekulationsfonderna kommer undan

Visst är det bra att EU-ledarna vill sätta ett tak för bonusar. Ändå är det ett historiskt tillfälle som nu går förlorat när inte Europa driver tuffare krav på hela det finansiella systemet inför G20-mötet i Pittsburg.

Förra hösten skakade kvartalskapitalismen ordentligt. Plötsligt syntes svagheterna i ett ekonomiskt tänkande byggt på snabba vinster. Det finns många förklaringar till finanskrisen. Kortsiktigheten är en av dem. Kalkylerna om stora förtjänster på en vecka, en dag eller en timme präglar både storbanker och hedgefonder.

Nu vill EU tygla bonusarna och skärpa kapitaltäckningskraven på bankerna, men unionen kommer inte att driva tuffa krav på spekulationsfonderna i Pittsburg. Internt håller regeringarna på att vattna ur EU-kommissionens redan tämligen anspråkslösa förslag om hedgefonder och annat kapital som profilerar sig på snabba svängningar i det ekonomiska systemet.

Mats Odell går finansindustrin till mötes, trots att Anders Borg i EU-valrörelsen tog till brösttoner mot spekulationsekonomin. Retorik och verklig politik tycks vara två olika saker för regeringen Reinfeldt.

Andra om EU-toppmötet: AB, DN, Expressen, GP

Satsa på miljöjobbet i nya EU-kommissionen

EU-parlamentets ja till Barroso sätter igång slutspurten om poster i den nya kommissionen. Vilket område vill Sverige ha? Det är ett politiskt val, viktigare än personspekulationerna.

Ryktena om vem som ska bli svensk kommisionär har varit igång länge. Gunilla Carlsson, hette det strax före sommaren. Då var José Manuel Barroso i Stockholm på sin återvalsturné. Om Reinfeldt inte tog upp frågan vid det mötet så är det nästan tjänstefel, säger initierade bedömare. Spanien har till exempel redan blivit lovat en vice-ordförandepost i den nya kommissionen.

Andra spekulerar om Cecilia Malmström, Lena Ek, eller om en joker som Maud Olofsson. Och naturligtvis om Carl Bildt. Många är övertygade om att de har goda källor.

För min del såg jag en smula av tillsättningen år 1999. Jag stod bland annat bakom Stadshotellet i Katrineholm (av alla platser) och letade reda på Margot Wallströms telefonnummer åt Anna Lindh, som var i Latinamerika. Då var det inte många dagar kvar till slutförhandlingarna. Margareta Winberg har beskrivit hur hon in i det sista trodde sig vara Göran Perssons val.

Erfarenheten av tidigare utnämningar har gjort mig skeptisk till tvärsäkra påståenden nu. Den ende som vet säkert är Fredrik Reinfeldt. Den här gången ska han dessutom ena en koalitionsregering. Lena Ek (C) var skarp i gårdagens Aktuellt, Moderaterna kan inte lägga beslag på alla poster hur som helst. Det borde tyda på att partiledarna ännu inte är överens.

Medan vi väntar på namnet - och det kan bli klart när som helst - så finns det tid att debattera en politiskt ännu viktigare fråga. Vad ska den nya kommissionären göra?

Sverige har haft bra ansvarsområden i Bryssel. Anita Gradin lade grunden för EU:s juridiska samarbete och fick igång stödet till utsatta kvinnor. Margot Wallström drev på miljöarbetet. Hennes nuvarande uppdrag som förste vice ordförande är underskattat. Ansvaret för de institutionella frågorna (samarbetet med parlamentet, rådet etc) är viktigt. Tanken att förbättra kontakten med medborgarna är rätt, även om Barrosos intresse var för litet för att det skulle bli några storslagna reformer.

Gunnar Hökmark (M) talade om inre marknad eller handelspolitik i Aktuellts utmärkta genomgång. Visst, det är centrala områden. Men är det frågorna Sverige ska profilera i EU? Att Hökmark tycker det är inte så konstigt, men vad hände med alliansens retorik om miljön, till exempel?

En medlem i den nya kommissionen får ansvar för klimat (och kanske energi). Det berättade Barroso i parlamentet. De andra miljöfrågorna är också viktiga, med globala förhandlingar om biologisk mångfald, till exempel.

Bägge miljöjobben borde vara av intresse för Sverige. Att Margot Wallström haft det är inget hinder, det har gått fem år sedan dess. Konsumentpolitik, sysselsättning och det nya jobbet för medborgarnas rättigheter är andra bra områden.

Regeringens val mellan näringslivsfrågor och bredare politiska ämnen blir en politisk markering.

Och vad anser Socialdemokraterna?


Andra om den nya EU-kommissionen: Dagens Arena, DN, Expressen, Cecilia Malmström, Eva-Britt Svensson, Jonas Sjöstedt, Ulf Ottosson, Åsa Westlund,

Luckor i (S) politiska riktlinjer

Idag ska alla ombud till den socialdemokratiska partikongressen ha fått förslaget till politiska riktlinjer. Det är ett välskrivet dokument, men texten lämnar också frågor öppna. Hur ska till exempel valfriheten betalas? Var finns socialdemokratins genomtänkta strategi för att påverka EU? Vart tog integrationspolitiken vägen?

Mycket av innehållet har presenterats de senaste dagarna. Om några timmar lanserar Thomas Bodström ännu en del, ungdomspolitiken. Det är ett av många bra avsnitt i riktlinjerna och ett område där Mona Sahlin verkligen flyttat fram positionerna under sin tid som partiledare.

Det finns många tillfällen att återkomma till det som är bra under tiden fram till kongressen. På flera avsnitt kommer det också att bli strid, det är skillnaden mellan ett parti som fortfarande har en levande interndemokrati och inte har förvandlats till en PR-maskin. Riktlinjernas innehåll bygger tydligt på rådslagen sedan valförlusten 2006.

Fyra reflektioner nu:

Vem ska betala för marknadslösningarna i välfärden? En av de stora förskjutningarna i (S)-politiken är en större acceptans för system som vårdval. Det är upp till ombuden att bestämma hur långt denna "Ylva Johansson-line" ska gå (själv är jag tveksam). Men om socialdemokraterna bestämmer sig för mer marknad måste nog kongressen bli tydligare om hur solidariteten ska betalas. Erfarenheten av avreglerade marknader är att talet om ökad effektivitet ofta är överdrivet. Tvärtom behövs det pengar för att klara gemensamma uppgifter och bra kvalitet där vinstintresset inte ser något intresse. Riktlinjerna är ytterst försiktiga om skattehöjningar, så var ska de pengarna komma ifrån?

Vart tog EU vägen? Avsnitten om det europeiska samarbetet är korta och allmänt hållna. Socialdemokratin borde kunna formulera tydligare förslag om konsumentskydd, bättre arbetsvillkor, tuffare åtgärder mot diskriminering, en bredare miljöpolitik med mera. De borgerliga partierna vill ha mer marknad, mindre politik, i EU liksom i Sverige. (S) kan erbjuda en mer offensiv politik.

Tappa inte bort integrationspolitiken. År 2002 definierade (S)-regeringen utanförskapet hos många utlandsfödda som en av mandatperiodens två stora utmaningar. Det är det fortfarande. Jag har skrivit tidigare om varför det inte räcker med generella åtgärder och med arbete mot diskriminering, hur viktigt det än är. Det behövs också pengar till mötesplatser, till bättre SFI, till särskilda insatser för ungdomar som kommer direkt in i högstadiet utan att kunna svenska, till föreningssamarbete som bryter ensidigheten i villaområden, till jämställdhetsarbete i konservativa miljöer, med mera. Låt inte bristerna i dagens integrationsbegrepp hindra att vi investerar mer i social sammanhållning.

Slutligen, energipolitiken. Ombuden bör notera att texten om energin nu är den mest kärnkraftsvänliga sedan 1970-talet. Formuleringen om att stänga kärnkraftsverk när det finns ersättningsel skrivs i praktiken bort genom att det bara blir en hänvisning till 1991 års text. Istället är det överskott av el vi ska ha, enligt partistyrelsen. Då blir det svårt för de gröna alternativen.

Konsten att bli omvald

Jens Stoltenberg och hans rödgröna regering sitter kvar i Norge. Arbeiderpartiet går fram, Sosialistisk venstreparti tappar och Senterpartiet ligger still.

Valresultatet är en personlig framgång för Jens Stoltenberg och ett erkännande av den rödgröna regeringens aktiva politik mot den ekonomiska krisen.

Siffrorna från Norge borde ge ännu mer självförtroende åt de rödgröna i Sverige. Till ämnena för studieresorna kan nu läggas ett till: konsten att bli återvald.

Det är en central fråga inför det svenska valet. Fredrik Reinfeldt har arbetat medvetet för åtta år av borgerligt regeringsinnehav. Det räcker inte att bli vald, utmaningen är att bli återvald.

De rödgröna är i en liknande situation. Socialdemokraterna, vänsterpartiet och de gröna måste tänka två mandatperioder framåt. Att vinna 2010 och förlora 2014 skulle skada väljarnas förtroende för rödgröna koalitionsregeringar, samma sjuka som borgerligheten lidit av så länge.

En förklaring till de rödgrönas återval i Norge är det stora ansvar som Sosialistisk venstreparti tagit för statsfinanser och utrikespolitik. Lars Ohly måste övertyga sitt parti om ett lika långsiktigt ansvar, till exempel när det gäller Afghanistan. Även om hans norska kollegor förlorat röster så sitter de faktiskt kvar i regeringen. Det måste väl också vara vänsterpartiets huvudmål?

Fremskrittspartiets framgångar borde oroa alla de svenska rödgröna partierna. Jobbpolitiken är central, men det räcker inte. Miljöpartiet måste ställa upp på ett ordentligt investeringsprogram för nedslitna bostadsområden och för en flyktingpolitik grundad på individuell prövning av människors skyddsbehov. Annars blir det lättare för Sverigedemokraterna att vinna röster.

Den största utmaningen för Socialdemokraterna är psykologisk. Partiet är ovant vid kompromissandet i en koalitionsregering, även om det ständigt sker i kommunerna. Mona Sahlin och Thomas Östros måste vara beredda att lyssna på vänsterpartiet i den ekonomiska politiken och på miljöpartiet när det gäller de gröna frågorna.

Med tre partier som tar gemensamt ansvar går det både att bilda rödgröna regeringar och att bli återvald. Det visar Norge.

Andra om det norska valet: AB, AB2, Dagens Arena, DN, DN2, Expressen, GP, John Johansson, Jonas Sjöstedt, Mona for President, Mona Sahlin, Peter Andersson, Peter Swedenmark, Robert Noord, Stefan Wikén

Extremvänsterns våld hotar demokratin

Brandattentatet mot en McDonalds restaurang i Nyköping år 2006. Misshandeln av Sverigedemokraternas pressekreterare och hans sambo nu i juni. Visst fördömer den demokratiska vänstern våldet när det inträffar. Men varför inte mer kraftfullt, varför inte mer systematiskt?

Aftonbladet skrev igår om några av dem som lockats till våldsamma aktioner. De tre unga kvinnor som greps för den brutala misshandeln på Gullmarsplan har inte vuxit upp i någon social misär. Den retorik de och andra i samma grupper odlar är långt från de fattiga ungdomarnas vardag i Tensta och Rosengård.

Det politiska våldet hotar demokratin, oavsett vilken ideologi som används för att motivera handlingarna. Dessutom provocerar dåden fram mer poliser, mer övervakning och skarpare motsättningar. Det gynnar det inte de som verkligen behöver en bättre bostadspolitik, fler fritidsgårdar och ungdomsjobb.

Kanske är vi redan på väg att få en "hård kärna" av aktivister beredda att ta till mycket grovt våld. Vapenfynden efter misshandeln i Alvik nyligen är ett sådant tecken.

Förebilderna inom vänstern måste göra vad de kan för att stoppa den utvecklingen. Det gör man knappast genom kulturartiklar om politiskt våld som metod eller genom att ge den tyska socialdemokratin ansvaret för Baader-Meinhof-ligans terrorism.

Jag håller med Anna-Lena Lodenius, som i somras skrev om angreppen på Sverigedemokraterna: "Oavsett vad man tycker om SD så ska sådant inte få förekomma i en demokrati."

Varför får AFA och liknande våldsförhärligande organisationer fortfarande delta i demonstrationer tillsammans med demokratiska partier och folkrörelser?