25 år sedan förslaget om koldioxidskatt

"Ska ni använda konferensrummet?"

Mannen i receptionen på det grekiska hotellet såg förvånad ut. Nog för att grupper brukade boka sammanträdesrummet ibland, men tydligen var det si och så med arbetet i värmen på Kreta med pool och strand utanför.

Vi i Miljöavgiftsutredningens sekretariat tänkte däremot jobba hårt. Något annat fanns det inte tid för, den där sommaren för 25 år sedan. Förhandlingarna om en stor skattereform pågick för fullt mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet. Miljöskatter kunde vara en del av finansieringen, men hur skulle de se ut? 

Birgitta Dahl hade redan tidigare tillsatt Miljöavgiftsutredningen (MIA) som lagt fram förslag om miljöavgifter på svavel och klor. Nu fanns en möjlighet att gå vidare, som statssekreteraren Rolf Annerberg på Miljö- och energidepartementet utnyttjade skickligt. Han lyfte ut en grupp tjänstemän från den vanliga verksamheten och såg till att vi kunde arbeta intensivt med underlag under några hektiska sommarmånader 1989. Maria Gårding och Håkan Heden höll samman detta sekretariats arbete med delbetänkandet. 

Vi fick rum i en del av Rosenbad, med fönster mot Drottninggatan, och kunde se turisterna gå förbi i Sommarstockholm. Planerade semestrar fick ställas in. Där på kontoren började förslagen ta form, utifrån de riktlinjer som MIA:s ledamöter med ordföranden Jan Bergqvist i spetsen gav oss.

Veckan på Kreta var ett sätt att fokusera diskussionerna, samtidigt som familjerna kunde umgås på kvällarna (vi betalade förstås själva för våra anhörigas resor och uppehälle). Det blev inte dyrare än en konferens i Sverige, snarare tvärtom. Sammanträdesrummet låg i en källare och saknade fönster. Där diskuterade vi förslagen som vi skulle skicka till utredningens ledamöter.

En koldioxidskatt skulle finnas med, men hur borde den se ut? Det gick att få in pengar både genom en låg nivå på skatten ovanpå existerande energiskatter, och genom en mer radikal förändring där koldioxidskatten ersatte stora delar av dåtidens energiskatter. Vi hade en första ordentlig diskussion om detta där i källaren. Ett par av oss som ville se en större förändring gick sedan ut och satte oss vid ett bord i värmen för att skissa på hur nivåerna i så fall kunde se ut. I källaren pratade vi också om andra gröna skatter och avgifter, både på energiområdet och på trafikområdet. Vi skrev ned ett antal möjliga förslag på de tunga bärbara datorerna, som vi behövt särskilda intyg för att få ta in i Grekland (på den tiden var bärbara datorer känsliga från krigsmaterielsynpunkt, åtminstone i vissa länder).

Efter återkomsten till Stockholm fortsatte diskussionerna inom utredningen. Där fanns ledamöter från riksdagspartierna liksom sakkunniga från ett stort antal områden. Många kunniga personer. När förslagen började mogna beställde MIA en rad konsekvensanalyser. Tiden var kort. Regeringen hade beslutat om utredningsdirektiven 27 april 1989, och delbetänkandet skulle vara klart den 16 oktober för att resultaten skulle hinna bli en del av skattereformen.

Utredningen föreslog en styrande koldioxidskatt på 25 öre per kg koldioxid. De dåvarande energiskatterna på bränslen skulle sänkas med 50 procent. Energiintensiv industri och vissa andra verksamheter skulle få nedsättning av skatten. Koldioxidskatt skulle också tas ut på fordonsbränslen, och utredningen föreslog därför en höjning av bensin- och dieselskatterna.

Koldioxidskatten gav större delen av den finansiering som behövdes till skattereformen, men MIA hade också en rad andra förslag. Där fanns en avgift på utsläpp av kväveoxider från fasta anläggningar, den så kallade NOx-avgiften som senare fått beröm från bland annat OECD för sin smarta konstruktion. Avgiftsintäkterna återfördes till anläggningarna utifrån hur mycket energi de producerat. På så sätt blev det i princip ingen nettobelastning för kollektivet av avgiftsskyldiga anläggningar. Däremot skapades starka drivkrafter för var och en av ägarna att vara mer effektiv än övrigt när det gällde att minska utsläppen. Maria Gårding (senare Maria Gårding Wärnberg) låg bakom förslaget till NOx-avgift.

MIA föreslog en rad styrmedel på trafikområdet, bland annat miljöklasser för nya bilar, ett system som användes framgångsrikt under många år. Förslaget kom ursprungligen från Jan Karlsson på Naturvårdsverket, som tog upp det med mig under en lunch i början av MIA:s arbete. Miljöklasser för dieselbränsle var en annan reform, liksom höjt förmånsvärde för tjänstebilar.

Jan Bergqvist var en skicklig ordförande, som lotsade igenom förslagen i kommittén och även bidrog till att de blev en del av skattereformen. Med sin bakgrund i riksdagens finansutskott hade han stort förtroende i Finansdepartementet och hos andra partiers skattepolitiker. Utredningens ledamöter samarbetade bra, även om de politiska partierna hade olika uppfattningar.

Ingvar Carlsson och Bengt Westerberg såg till att Socialdemokraterna och Folkpartiet kunde göra upp om den stora skattereformen. Det var ett historiskt steg. Erik Åsbrink och Anne Wibble höll i förhandlingarna. Det fanns en omfattande offentligt debatt om ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken. Miljöskatteförslagen hade knappast blivit verklighet om inte nationalekonomer som Erik Dahmén och Karl Göran Mähler, miljöorganisationer som SNF, och många andra argumenterat för det.

Men det gällde också att använda den möjlighet som uppstod under en kort tidslucka. Här spelade Rolf Annerbergs agerande stor roll, liksom att förslagen som MIA:s sekretariat tog fram var väl underbyggda.  Det hade knappast funnits tid att ta fram andra förslag om underlaget inte hade varit så genomarbetat, även juridiskt och skattetekniskt. Det är en historia värt att berätta mer utförligt än jag har möjlighet till här, och där det säkert finns många andra infallsvinklar. I sekretariatets arbete med delbetänkandet deltog förutom Maria Gårding och Håkan Heden även Per Bergman, Lars-Åke Erikson, Håkan Karlström, Lars Lundholm, Siv Näslund och jag själv. Ingela Lambert och Cathrine Walldén skötte utredningens kansli.

Många hänvisar till koldioxidskatten i dagens debatt. Det är inte alltid som beskrivningarna är korrekta.

Ibland sägs till exempel att miljöskatterna 1990-91 kom till enbart av fiskala skäl, för att det behövdes finansiering i skattereformen när andra skatter sänktes. Det stämmer inte. Visst var finansieringen en viktig faktor. Vi i MIA visste att det skulle fram intäkter (runt 4 miljarder kronor per år om jag minns rätt). Men de intäkterna gick att leverera på olika sätt. MIA:s förslag som sedan blev verklighet ledde bland annat till att biobränslen ersatte kol i värmesektorn. En låg koldioxidskatt per kg ovanpå existerade energiskatter hade kunnat ge ett antal miljarder till statskassan men hade inte haft samma styreffekt. En analys av konsekvenserna av olika vägval för bland annat värmesektorn finns i bilaga 4 till MIA. Förslaget om 25 öre per kg koldioxid och halverade energiskatter var ett medvetet val. Utredningen föreslog också skatter och avgifter som inte gav några större intäkter till statskassan men viktiga miljöeffekter, till exempel NOx-avgiften.

Ett återkommande argument mot miljöskatter är att de inte är hållbara skattebaser. När utsläppen minskar försvinner intäkterna. Det påstods bland annat under årets Almedalsvecka. Jan Bergqvist fick en fråga med samma innebörd på presskonferensen för snart 25 år sedan när han presenterade Miljöavgiftsutredningens delbetänkande. Sedan dess har koldioxidskatten levererat otaliga miljarder i skatteintäkter. Utsläppen har minskat, men tyvärr inte så snabbt att skattebasen urholkats. Hållbarheten som skattekälla hos olika styrmedel varierar beroende på område (intäkterna från svavelskatten minskade snabbt) men det går inte att generellt avfärda miljöskatter som långsiktiga skattebaser.

Förslagen om en koldioxidskatt, NOx-avgift, miljöklasser för bilar med mera togs fram på mindre än ett halvår. Inklusive konsekvensanalyser. Det är värt att fundera på ibland när angelägna reformer skjuts på framtiden med argumentet att det krävs åratal av utredningar och analyser för att belysa en fråga.

Maria Gårding Wärnberg

Per Bergman

Siv Näslund

Håkan Karlström

Källaren på Kreta

Återerövra miljöskatterna, (S)

Problemen tornar upp sig inför klimatmötet i Köpenhamn. Igår presenterade EU-kommissionen sina förslag om finansiering. Innehållet är tunt. Då har ändå inte Anders Borg och hans EU-kollegor förhandlat om pengarna ännu.

Åsa Westlund skriver bra om bristerna. Klimatlöftena får inte gröpa ur tidigare mål om att höja biståndet. Pengarna från utsläppshandeln borde dessutom vara en separat historia, där tjänar de rika länderna själva på affären. Kommissionens förslag får också kritik från andra håll för att innehålla för lite resurser.

Som tur är finns det också goda klimatnyheter. Jag skrev om Japans nya klimatpolitik tidigare. Igår var det Frankrike som tog ett bra steg.

President Sarkozys besked om en koldioxidskatt är bland det viktigaste som hänt i europeisk miljöpolitik de senaste åren. Man kan kritisera enskildheter i beslutet om "klimatbidraget" till statsfinanserna år 2010, men ändå har ett av EU:s ledande länder vågat införa en kontroversiell miljöskatt som påverkar alla medborgare. Det kan sätta fart på miljöskattedebatten inom EU.

Det har gått tjugo år sedan den svenska miljöavgiftsutredningen tog fram förslagen om koldioxidskatt, kväveoxidavgift, miljöklasser på bilar med mera. Historien om hur vi i sekretariatet började skissa på förslaget om koldioxidskatt i en källare på Kreta får jag berätta en annan gång.

Min poäng här är att det var en socialdemokratisk regering som lade fram propositionen om koldioxidskatt och andra miljöskatter, som nu bildar mönster för Frankrike och andra. Inte moderaterna, som Fredrik Reinfeldt påstått.

Under budgetsamarbetet med miljöpartiet blev grön skatteväxling ett fult ord inom delar av socialdemokratin, något "grönisarna" tvingade på Göran Persson och Pär Nuder. Det var synd. Upphovsrätten till de flesta miljöskatterna ligger hos Ingvar Carlsson, Birgitta Dahl och Erik Åsbrink.

Det är fullt möjligt att förena nya och höjda miljöskatter med social rättvisa. Allt beror på hur förslagen genomförs och hur resten av skattesystemet ser ut. Efter de kraftiga borgerliga skattesänkningarna behöver de rödgröna också nya förslag för att klara välfärdens finansiering.

När Lena Hallengren och Tomas Eneroth idag presenterar socialdemokraternas klimat- och energipolitik hoppas jag texterna om ekonomiska styrmedel är mer positiva än under de senaste åren. Den rödgröna reservationen i klimatberedningen var ett bra steg åt det hållet.

Reinfeldt säger en sak och gör något annat

"Höj miljöskatterna, sänk skatten på arbete". Alla borgerliga partier instämmer i det påståendet, läser jag i tidskriften Sveriges Natur.

Ändå driver de borgerliga partierna valrörelse på att vara emot kilometerskatt och en höjd koldioxidskatt. Miljöskatten på handelsgödsel har regeringen avskaffat, trots att det kommer att öka spridningen av miljögifter och göra det svårare att rädda Östersjön.

Moderaterna är skickliga på att utnyttja dagens medielandskap med underbemannade redaktioner som inte granskar politiken ordentligt. Ena dagen ett utspel för att blidka miljövännerna, andra dagen röstvärvning på landsbygden med motsatt budskap.

Samma sak med andra skatter. Under Almedalsveckan fick Moderaterna stora rubriker på att inte vilja sänka skatterna. Sedan sa Anders Borg på partiets ekonomisk-politiska seminarium att inkomstskatterna borde ligga ytterligare 100-150 miljarder kronor lägre.

Idag är det Fredrik Reinfeldt som förklarar sig nöjd med dagens skattekvot, trots att alliansen ju öppnat för stora skattesänkningar efter 2011 om det statsfinansiella läget så tillåter (läs avsnittet om femte steget i jobbskatteavdraget till exempel).

Jag har skrivit många gånger nu om bristfällig granskning i medierna, men ibland undrar jag om inte moderaternas egna partiaktivister blir snurriga av att byta budskap dag för dag efter vad partiledningen tycker passar bäst just för stunden. Kanske är det behovet av åksjukepiller som gjort det så angeläget att privatisera apoteken?

Andra om valrörelsen: AB, DN, DN2, DN3, Exp, SvD, SvD2, Högbergs tankar, Jonas Sjöstedt, Mitt i steget, Peter Andersson, Röda Berget, Stefan Wikén, Storstad, med flera

Förra årets klimatanalys ser ut att stämma

Att debattsidor säger nej till texter hör till spelets regler. Det lönar sig sällan att klaga, snarast tvärtom.

Ändå kan texten nedan från juni förra året kanske vara av intresse. Ingen av de större debattsidor som jag frågade ville ta in en analys som gav en alternativ bild till vad John Hassler med flera hävdade. Det verkar enklare att få de stora internationella medierna intresserade än vissa svenska tidningar, som däremot verkar ha en kramgo relation till de professionella pr-konsulterna.

"EU:s nya klimatpolitik är långtgående, men det räcker inte. Föregångsländer är avgörande för hur ambitiöst Europa kommer att vara framöver. Sverige behöver till exempel ha kvar en egen koldioxidskatt och öka takten i den nationella omställningen. 

Genom klimatlagen år 2021 tog EU ett viktigt steg, med bindande mål om en minskning av utsläppen med minst 55 procent till år 2030. Det så kallade ”Fit-for-55”-paketet innehåller nya och skärpta åtgärder för att nå klimatlagens mål. Här spelade det tjeckiska ordförandeskapet hösten 2022 en avgörande roll, till exempel för att höja ambitionerna inom EU:s utsläppshandel. Bland annat kommer nu byggnader och vägtransporter att omfattas.

   Betyder detta att vi inte behöver nationell klimatpolitik längre? EU-besluten kommer att tvinga Sverige att bli klimatneutralt, hävdade till exempel nationalekonomen John Hassler på regeringens klimatmöte 16 juni.

   Jo, nationella insatser är fortfarande viktiga. Det finns mycket forskning om behovet av åtgärder på olika politiska nivåer för att minska klimatpåverkan. Även om EU:s utsläppshandel nu utvidgas kommer det att krävas lokala och nationella åtgärder, från stadsplanering och kollektivtrafik till innovationssatsningar, investeringar i kraftnät och vissa nya regler.

   Dessutom ingår en prisbroms i den nya utsläppshandeln för byggnader och vägtrafik. Blir priset högre än 45 euro per ton ska fler utsläppsrätter släppas ut på marknaden för att minska kostnaderna för konsumenterna. Det innebär att priset i sig knappast kommer att räcka för att klara tillräckliga minskningar av utsläppen, konstaterar företrädare för det tyska klimatpolitiska rådet.

   Prissignalen genom utsläppshandeln räcker alltså inte. EU-kommissionen skriver själv att andra typer av åtgärder underlättar omställningen.

   Sådana paket av åtgärder behöver se olika ut i olika länder. Förutsättningarna skiljer sig åt mellan till exempel det tätbefolkade Nederländerna med intensiv djurhållning och Rumänien med stora skogsområden och många som lever i energifattigdom. Detta, och olika ambitionsnivå hos politiker och andra samhällsaktörer, driver policyinnovation som enligt många forskare är centralt för ett framgångsrikt klimatarbete. Nationella klimatpolitiska ramverk ökar den demokratiska legitimiteten för de beslut som krävs.  

   Ett annat skäl att fortsätta en ambitiös klimatpolitik på hemmaplan är att det påverkar EU:s framtida beslutsfattande. Historiskt har EU:s klimat- och miljöpolitik växt fram i ett samspel mellan enskilda länder som gått före och gemensam politik på europeisk nivå. Så kommer med stor sannolikhet att vara fallet även framöver.

   Skulle däremot länder som Sverige avskaffa nationella åtgärder som koldioxidskatten, och inte fortsätta sin traditionella linje av att gå före, blir detta snarare en faktor som kan bromsa EU-politiken.

   EU:s klimatpolitik är inte skriven i sten. Många beslut återstår för att genomföra ”Fit-for-55” i praktiken. Det finns också översyner inbyggda i de viktigaste besluten.

   Klimatlagen ska ses över redan nästa år, sedan även år 2029. Då ska EU bland annat ta hänsyn till hur långt andra delar av världen kommit i sin klimatpolitik. Dessutom kan prishöjningar på uppvärmning och fordonsbränslen ge upphov till starkare kritik mot EU:s klimatpolitik i medlemsstaterna.

   Även internationella reaktioner kan påverka EU. Reformen av utsläppshandeln är beroende av den nya gränsjusteringsmekanismen för koldioxid, CBAM. Kritiken mot CBAM är hård från många av EU:s handelspartners. Indien hör till de länder som framför klagomål i världshandelsorganisationen WTO.

   Efter Donald Trumps aggressiva handelspolitik lyckades EU och den nya Bidenadministrationen i USA förhandla fram en vapenvila med sänkta tullar på stål och aluminium. Nu försvårar CBAM diskussionen om vad som ska hända framöver. Kan EU klara att driva igenom hela det systemet om även USA finns på motståndarsidan? Annars kommer omställningen av koldioxidintensiv industri i Europa att försenas med effekter för EU:s klimatmål.

   EU ska därutöver nästa år förhandla om mål för år 2040. Hur klimatarbetet har gått i medlemsstaterna får stor betydelse för ambitionsnivån. De nuvarande målen är otillräckliga i förhållande till vad som krävs enligt FN:s klimatpanel IPCC.

   Att avskaffa nationella svenska klimatåtgärder skulle av dessa skäl försvåra möjligheterna att nå EU:s gemensamma mål, och att skärpa dem framöver. Detta perspektiv är viktigt att ha med när regeringen nu tar fram den klimatpolitiska handlingsplanen. Detsamma gäller om regeringen beslutar att se över de nuvarande klimatmålen.

   Det finns till exempel goda argument för att behålla ett särskilt svenskt mål för transportsektorns minskade utsläpp till år 2030. På grund av ”prisbromsen” finns ingen garanti att EU:s utsläppshandel automatiskt ger tillräckliga minskningar. Ett sektorsmål gör det också tydligt för aktörerna inom området vad de behöver göra.

   EU har inget sådant transportmål. saknar än så länge klimatmål för 2040 och har ett nettonollmål senare än Sverige, 2050 istället för 2045. Varför försvaga det svenska klimatpolitiska ramverket när forskningen säger att det behövs snabbare minskningar av utsläppen än vad som hittills är beslutat?

   Den nya europeiska klimatpolitiken är ett historiskt steg för att skydda vår livsmiljö. Det skulle vara olyckligt om den svenska politiska slutsatsen blev att ta steg bakåt."

Med Reinfeldt förlorar Sverige sitt miljörykte

Mona Sahlin var verkligen bra i kvällens partiledarduell. Starkt av henne att vara så på offensiven trots mediekampanjen emot sig.

Skillnaderna mellan Sahlin och Reinfeldt som politiker märktes särskilt när debatten kom in på miljonprogrammets förortsområden. Mona Sahlin talade om människor, Reinfeldt om system. Samma sak när det gällde de sjuka som blivit utförsäkrade och ungdomar som saknar jobb. Sahlin visade att hon är förankrad i en verklighet som Reinfeldt talar om på avstånd, med teoretiska dogmer signerade Anders Borg.

I detta inlägg tänkte jag ändå skriva mest om miljön. Jag har tagit upp det tidigare, men det är värt att skriva igen. Det bådar illa med den hårda retorik som alliansen numera använder mot höjd koldioxidskatt och kilometerskatt. Med Reinfeldt är Sverige på väg att förlora sitt goda miljörykte utomlands.

Miljörörelsen är hård i sin kritik mot hur regeringen agerar, såväl på hemmaplan som i internationella förhandlingar. Det har fått märkligt lite uppmärksamhet i svenska medier, till exempel i Svenska Dagbladets alliansvänliga miljöjournalistik.

Men det som beskrivits ännu mindre är hur omfattande kritiken mot Reinfeldt är, även bland erfarna miljöförhandlare.

Sveriges agerande är "fruktansvärt", sa en EU-förhandlare när Reinfeldts regering drivit igenom att mer av EU:s utsläppsminskningar ska kunna göras utomlands, istället för på hemmaplan. I andra länder beskrivs EU som dåligt samordnat vid klimatmötet i Köpenhamn, då Reinfeldt var ordförande. Den uppfattningen hade flera på ett seminarium hos respekterade brittiska tankesmedjan IPPR i juni (där jag inledningstalade). Andreas Carlgrens agerande inför Köpenhamn får också hård kritik.

Även på andra områden i miljöpolitiken uppfattas Sverige som mindre drivande, ja till och med som bromsande internationellt. Inte alltid, men alltför ofta. Andreas Carlgren får också beröm, men han tycks föra en ojämn strid med Anders Borgs finansdepartement. Det lär inte bli lättare om alliansen sitter kvar med Moderaterna som ännu mer dominerande största parti.

Alliansens valmanifest innehåller få initiativ i det internationella miljöarbetet. Fyra år till med Reinfeldt eller fyra år med en rödgrön regering har stor betydelse för hur Sverige kommer att uppfattas utomlands.

Om detta borde Svenska Dagbladet och andra medier berätta, före valet.

För övrigt förtjänar SVT och programledaren Karin Hübinette beröm för valrörelsens hittills bästa partiledardebatt.

Andra om valrörelsen: AB, AB2, DN, Effekt, Ekot, Exp, Fokus, GP, SvD, SvD2, Alliansfritt Sverige, Emil Broberg, Högbergs tankar, Johan Westerholm, Lena Sommestad, med flera

Parisavtal efter 25 år

Jag ska inte försöka analysera klimatavtalet i Paris. Det kommer många andra att göra.

En personlig reflektion bara: klimatkonventionen kom till år 1992 i samband med FN-konferensen i Rio de Janeiro. Förberedelserna hade börjat åtminstone år 1990 (jag minns ett möte i Washington då när jag var klimatansvarig handläggare på Miljödepartementet). Dessförinnan hade klimatpanelen IPCC börjat sitt arbete med bland annat ett stort möte i Sundsvall. Sverige hade infört världens första styrande koldioxidskatt och andra länder följde efter.

Den som läser avtalstexten i Paris kan möjligen ställa frågan: "Har vi inte kommit längre på 25 år?". Kyotoprotokollets bindande krav på utsläppsminskningar är borta. Det finns ingen tydlig plan för att nå det övergripande målet att minska temperaturökningarna. Internationell sjöfart och flyg är inte med. Klimatkonventionens avsnitt om åtgärder ("Policies and measures") används fortfarande inte för bindande överenskommelser om till exempel energieffektivitet. Under tiden har de globala utsläppen ökat, inte minst på grund av Kina.

De som jublar pekar å andra sidan på att alla länder nu åtar sig att agera mot växthuseffekten och att processen med regelbundna översynen kan leda till skärpningar framöver. Alternativet - att inte ha något nytt avtal - hade varit värre.

Medan dessa mödosamma förhandlingar pågått har det hänt mycket annat. Solcellerna har fått ett kommersiellt genombrott som få trodde var möjligt på 1990-talet. Vindkraften har också byggts ut snabbt. Ny fordonsteknik slår igenom. Medvetandet om klimatförändringarna är större än tidigare. Möjligheterna till mer ambitiösa åtgärder finns.

Vilken betydelse har förhandlingsprocessen haft för att hålla liv i det globala arbetet med konkreta åtgärder? Hade det varit mer effektivt att lägga större kraft på sektorsavtal om till exempel energi och transporter? Hur sker samspelet mellan innovationsdrivande politik och globala avtal (jämför med Montrealprotokollet och utfasningen av freonerna)? Det är intressanta frågor för statsvetare och andra att studera, och för politikerna att lära av.

Nu blev det ett klimatavtal medan Barack Obama är kvar i Vita huset. Texten kan också läsas så, i ett större sammanhang.

Ett försvagat Centerparti

Man kan vara tveksam till mycket i opinionsmätningarna, men nog blir det svårt för Centerpartiet att nå upp till 2006 års valresultat på 7,9%. Trots att Maud Olofsson satt målet mycket högre.

Redan under denna mandatperiod har Centerns statsråd förlorar strid efter strid mot Anders Borg. Vad skulle hända med en fortsatt alliansregering där Centerpartiet är ännu svagare än i dag?

Många frågetecken kvarstår om vilken politik som alliansen vill föra till år 2014. När det gäller euron är centerledningen på väg att svänga. Blir det en folkomröstning om opinionssiffrorna för ett ja ser goda ut?

Vad händer med den regionala skatteutjämningen? Stockholmsmoderaterna kommer inte att sitta still i båten den här gången, särskilt inte om dagens opinionssiffror håller i sig på valdagen.

Centerpartiet har under decennier tillsammans med Socialdemokraterna varit en garant för en säkerhetspolitik som gynnat Sverige. Alliansfrihet. Starkt stöd till FN. Inga äventyrligheter á la Jan Björklund. Vad händer till 2014 när spänningarna i Östersjöområdet ökar och Carl Bildt inte utesluter ett svenskt deltagande i Natos försvarsplanering?

Miljön är redan nedtonad i alliansens valmanifest. Folkpartiet vill bygga nya reaktorer och gillar inte subventioner till förnybar energi. Alliansen säger nej till höjd koldioxidskatt. Vad händer då med biobränslena?

Maud Olofsson borde ge väljarna svar på dessa frågor. Före valet.

Andra om valrörelsen: AB, AB2, Dagens Arena, DN, Ekot, Exp, SvD, SvD, Carin Jämtin, Högbergs tankar, Raymond Svensson, Stefans konspirationer, med flera

Reinfeldts gröna fernissa försvann

Maten håller på att ta slut i Västafrikas byar. Långt borta från tidningarnas förstasidor svälter miljoner människor efter långvarig torka följd av stormregn.

Torka i Afrika, extrem kyla i Latinamerika, översvämningar i Pakistan. Vi kommer att få se många fler katastrofer om inte klimatförändringarna bromsas.

Ändå har miljön hittills spelat en liten roll i den svenska valrörelsen. Väljarna sätter faktiskt frågan bland de högsta på sina prioriteringlistor, men det verkar få nyhetschefer ha upptäckt.

Därför är det bra att Naturskyddsföreningen idag presenterar sin analys av partiernas miljöpolitik:

"I sammanfattning har regeringen tagit allvarliga steg tillbaka i den miljöpolitik som stegvis byggts upp under decennier. Att utvecklingen av en ambitiösare miljöpolitik går för långsamt är en vanlig kritik, men att miljöpolitiken går åt fel håll i centrala frågor bakåt är unikt och djupt beklagligt."

Till alla exempel i artikeln kan man lägga hur alliansen nu agerar i klimatfrågan inför valet. Borta är Reinfeldts gröna fernissa inför Köpenhamnmötet. I gårdagens ekonomiska TV-debatt fortsatte den borgerliga skrämselkampanjen mot höjd koldioxidskatt och en ny kilometerskatt, som till exempel miljöminister Andreas Carlgren åtminstone tidigare ansett vara goda förslag. Alliansens förslag om en ny miljöbilspremie har marginell betydelse jämfört med de gröna skatterna, där Sverige traditionellt varit ett föregångsland.

För övrigt var Thomas Östros lysande i debatten, skarp i argumentationen men med en mjukare och mer personlig framtoning än förr. Om någon liknar Tage Erlander i svensk politik så är det Östros.

Andra om valrörelsen: AB, Dagens Arena, DN, DN2, DN3, Ekot, Expressen, GP, SvD, SvD2, HBT-sossen, Peter Andersson, Rasmus Lenefors, Röda berget, SNF, Stefan Wikén, med flera

Reinfeldts gräddfil i medierna

Siffrorna i Politikerbarometern bekräftar den känsla många haft. Medierna har under mätperioden skrivit negativt om Socialdemokraterna, positivt om Moderaterna.

Ibland är det förstås motiverat med negativ publicitet om ett parti, positivt om ett annat. Det vore fel att begära någon slags total balans över varje månad.

Ändå borde sifforna som nu presenteras leda till ett mått av självkritik hos ansvariga utgivare och redaktionschefer. Har verkligen nyhetsbevakningen av partierna haft en rimlig objektivitet den senaste tiden?

För min del har jag sällan sett en så entydigt negativ bild av Socialdemokraterna under mer än 30 år som intresserad läsare. Visserligen missgynnade mediebilden Socialdemokraterna även i 2006 års val, men tidningsvinklarna nu under maj och början av juni slår kritiken av Göran Persson med hästlängder. Kampanjen mot Mona Sahlin påminner mer om hur brittiska tabloidtidningar brukar agera än om svensk dagspress i sina bästa stunder.

Däremot finns det inte mycket granskning av Moderaterna. Inte av Fredrik Reinfeldts trovärdighet, trots statsministerns tidigare bluffar om koldioxidskatt och FRA. Att svenska medier sent omsider uppmärksammar rapporten om Carl Bildt och Lundin Oil är ett av få undantag.

Ta Moderaternas lansering som välfärdsparti till exempel. Trots att både KI och SKL berättar att antalet kommunalt finansierade jobb minskat följer ingen större tidning upp Reinfeldts utspel om välfärden. Medierna ställer inte heller några frågor om hur kvaliteten i vård, skola och omsorg enligt Reinfeldt kan vara densamma idag med färre anställda trots att befolkningen vuxit med över 200 000 under mandatperioden.

Eller SCB:s rekordsiffror om arbetslösheten, som knappt märktes i Stockholmstidningarna. Eller oenigheten mellan de borgerliga partierna (som även Socialdemokraterna kunde göra mer för att belysa). Vad kan vi vänta oss för politik de närmaste fyra åren om Reinfeldt sitter kvar, eventuellt med passivt stöd från Sverigedemokraterna?

Det borde väl åtminstone ingå i tidningschefernas syn på sitt uppdrag att granska makten. Eller?

[UPPDATERING Ilmar Reepalu, andre vice ordförande i SKL, bekräftar vad jag skrivit tidigare om välfärdsjobben. Kommer något av riksmedierna att pressa Reinfeldt på bluffen i Almedalen?]

Andra om medier, politik: DN, Exp, SvD, med flera

Tunna miljömål

Så mycket arbete för så lite resultat. Regeringens miljömålsproposition blev tyvärr mer en uppräkning av tidigare förslag än nya steg för att minska utsläppen och rädda den biologiska mångfalden.

Tidningsredaktionerna tyckte uppenbarligen att nyhetsvärdet var lågt, att döma av bristen på artiklar idag. Det är inte så konstigt. På centrala områden som klimat, luftföroreningar och kemikalier är propositionen nästan tom på nya initiativ.

Det är tråkigt eftersom det verkligen skulle behövas nya förslag. Fredrik Reinfeldt tycks ha gett upp miljön som en valfråga. Eller är finansdepartementet så starkt att konflikterna inte ens kommer till statsministern för avdömning?

Ett antal formuleringar om vikten av ett globalt synsätt tyder på det. Anders Borg har fått med sig regeringen på en syn där Sverige inte ska gå före. Det märks till exempel i texterna om klimat och om kemikalier.

Här gör Anders Borg och Fredrik Reinfeldt en logisk kullerbytta. De brukar uppmana andra länder att införa en koldioxidskatt för att det är kostnadseffektivt globalt sett. Men Sveriges trovärdighet i den diskussionen beror ju på att vi valde att gå före nationellt en gång i tiden, så att vi kan hänvisa till vårt eget exempel. Samma sak med kemikalierna och förbuden mot farliga ämnen.

Miljömålen omformuleras, några skjuts på framtiden. Det kommer säkert att diskuteras länge. Men bristen på nya åtgärder är ännu viktigare.

Liksom hur Andreas Carlgren prioriterar. Regeringskansliet och myndigheterna har tillsammans lagt tusentals arbetsveckor på miljömålspropositionen. Duktiga tjänstemän har gjort ett fantastiskt bra jobb, men det har inte gått att få igenom bra förslag på den politiska nivån.

Tänk om bara en femtedel av denna arbetstid lagts på intensivare insatser för att bygga allianser med u-länderna i klimatfrågan och på att påverka den nya EU-kommissionens dagordning. Vilken miljönytta det hade gjort.

Andra om miljömålen: Lars Bjurström,med flera

Vad vill alliansen?

Det är en märklig känsla att komma tillbaka från en veckas fjällvandring och läsa igenom de senaste dagarnas tidningar. Utspelen från de borgerliga småpartierna spretar i alla möjliga riktningar.

Maud Olofsson vill sälja delar av Vattenfall. Jan Björklund vill tvinga föräldrar att sitta med i skolklasserna om deras barn bråkar. Göran Hägglund lovar maxtid på akuten, återigen utan att berätta hur det ska finansieras.

Alliansen lyser med sin frånvaro. Istället ser vi enskilda borgerliga småpartier som närmast desperat försöker profilera sig.

Möjligen är det en övergående period. Närmare valet ska kanske alliansen uppträda mer enigt, enligt planerna. Småpartierna måste ha en möjlighet att märkas.

Ändå finns det många frågor att ställa inför alliansens valmanifest. Vi vet väldigt lite om hur en fortsatt borgerlig regering kommer att hantera centrala politiska frågor. Några av många exempel:

Blir det utförsäljning av akutsjukhusen, som moderater och folkpartister i Stockholm vill?

Ska vi vara med i Natos krigsplanering?

Vilka fler statliga bolag ska säljas ut?

Kommer den regionala skatteutjämningen att minska, som moderaterna i Stockholm kräver?

Hur mycket ska koldioxidskatt och därmed bensinpris höjas?

Under våren har medierna med rätta granskat de rödgröna partiernas arbete för att komma överens. Nu vore det kanske dags att fråga hur Sverige ser ut 2014 om alliansen får bestämma.