torsdag 24 februari 2011

Sverige behöver inte tiga

Dagens Nyheter rycker ut till Carl Bildts försvar. "En del av kritiken mot Carl Bildt är närsynt", heter det på ledarsidan. Annika Ström Melins text är mer nyanserad än rubriken, men där finns ändå en undertext som är värd en kommentar. Nämligen att EU-medlemskapet kräver att Sverige håller en låg profil till exempel i kritiken av diktaturer så länge det inte finns en gemensam EU-hållning.

Regeringen Reinfeldt talar ofta om hur svensk utrikespolitik förverkligas genom EU. Det är förstås sant, men det betyder inte att Sverige måste tiga. Tvärtom finns det mycket att lära av tidigare svenskt agerande när det gäller dagens utveckling.

Turkiet är ett sådant exempel. Våren 1999 ville realpolitikerna i EU snabbt driva igenom att Turkiet skulle få kandidatlandstatus, trots bristerna i demokrati och mänskliga rättigheter. Anna Lindh sade nej till det på toppmötet i Köln, vilket väckte stor internationell uppmärksamhet. Först när regeringen i Ankara lovat reformer fick Turkiet bli kandidatland.

Sverige fortsatte att ställa krav på demokratisering och på minoriteternas rättigheter, samtidigt som Anna Lindh var tydlig med att ett muslimskt medlemsland skulle vara en tillgång för EU. Dessutom drev hon ett bredare projekt om Europa och islam, och kritiserade hårt främlingsfientligheten inom EU.

Den här samlade ansatsen gav respekt också i Ankara. Jag var själv med på möten där den turkiska statsledningen sade att man respekterade Sveriges kritik av de mänskliga rättigheterna därför att den var grundad på värderingar, inte på att hålla ett muslimskt land utanför EU.

Idag behövs en liknande ansats om Nordafrika och arabvärlden. Hård kritik av diktatorernas övergrepp samtidigt med erbjudanden om ett närmare samarbete med EU. Kamp mot främlingsfientlighet och extremism, var den än finns. Goda exempel på att muslimsk tro och demokratisering kan gå hand i hand - se på AK-partiets förändringar i Turkiet.

EU:s grannskap kommer att se annorlunda ut efter de arabiska revolutionerna. Då kommer Sverige, liksom EU i sin helhet, att bedömas av hur vi agerade när läget var som mest spänt. När Italien blockerar en tydlig EU-linje kan inte Sverige mumla.

Anna Lindhs tydliga röst hindrade inte en gemensam europeisk utrikespolitik. Hennes insatser för att stoppa ett inbördeskrig i Makedonien används ofta som exempel på EU:s styrka när unionen agerar gemensamt. Samtidigt var hon tuffare om till exempel amerikanska planer på ett nationellt missilförsvar än den gemensamma EU-hållningen, mitt under ett ordförandeskap.

Visst går det att förena en stark svensk röst i världen med stöd till en gemensam europeisk utrikespolitik.

Andra om EU och Libyen: AB, AB2, DN, Ekot, Exp, SvD, SvD2, SvD3, med flera

1 kommentar:

  1. Du tycker alltså att turkiska AK-partiet förändras i rätt riktning? I beg to differ, de blir ju bara mer och mer islamistiska ju längre de sitter vid makten!

    Ett sekulärt styrt Turkiet enligt Atatürks föresatser hade varit kanonbra som medlem i EU, och fullt jämförbart med de länder med kristen värdegrund som utgör unionens ryggrad i det att religionen finns där som en självklar del av landets kulturella identitet, men den har inget med politiken att göra.

    Som det nu är styrs landet dock av ett religiöst parti med fundamentalistiska inslag som försöker dra landet åt det teokratiska hållet genom diverse nya lagar och förföljelser av oliktänkande, vilket gör ett EU-inträde alltmer avlägset och, för den delen, allt mindre önskvärt.

    SvaraRadera