Anna Lindh om det lika människovärdet

Anna Lindh på SSU-kongressen, augusti 2003:

Man kan föra många teoretiska, komplicerade diskussioner om vad ideologi egentligen handlar om. För mig, både som SSU:are och i dag, är grundfrågan det lika människovärdet. Det är inte bara något som man skriver i högtidliga deklarationer och storstilat säger i tal. Att ta det lika människovärdet på allvar är att tänka på det hela tiden.

När vi säger att man måste bygga ut utbildning, göra allt för att ge unga människor bra livschanser, handlar det om det lika människovärdet.

När vi diskuterar arbetslivet, inflytande, att det man gör är meningsfullt och att man kan påverka, handlar det om lika människovärde.

Jag var SSU-ordförande under en tid då ungdomsarbetslösheten ökade, precis som den tyvärr gör i dag igen. Och det som skrämde mig mest med den ökande ungdomsarbetslösheten var när jag inte bara såg siffrorna på pappret, utan när jag kunde komma ut och träffa människor och känna hur arbetslösheten liksom påverkade hela samhällsklimatet. När man mötte gymnasieelever som skulle gå ut om något år, och frågade "Vad vill du göra", och de sa, "äh, det är liksom ingen idé". [...]

Det är också det lika människovärdet som ligger till grund för en offentlig sektor som kan garantera tryggheten i välfärden för barn, sjuka och gamla. [...]

Det är det lika människovärdet som gör att vi driver och har drivit miljöfrågan så hårt. För det handlar om att se till att vi inte tar utrymmet som hör till framtida generationer.

Det är det lika människovärdet som gör att den internationella solidariteten har varit så avgörande för socialdemokratin, och inte minst SSU. För om man tror på lika människovärde så stannar det inte vid Sveriges gränser.

Anna Lindhs vänner inledde kongressen

Socialdemokraternas jobbkongress började med tal och temagrupper. Mona Sahlin drog upp konfliktlinjerna inför valet, med påtagligt självförtroende. De politiska nyheterna var kanske inte så många, men talet var ideologiskt tydligt och handlade både om dagspolitikens konflikter och om drömmarna kring framtiden. När Mona Sahlin talar om frågor som hon verkligen brinner för - som kvinnors rättigheter och ungdomars villkor - då når hon fram på ett sätt som få andra politiker.

Jens Stoltenberg höll ett roligt och bejublat tal om att vinna val med en rödgrön allians. Nu ikväll har Georgios Papandreou berättat om sin politiska vision som nyvald premiärminister: "Grekland är tillbaka. Grekland står på fredens sida, för rättvisa och grön utveckling i hela världen". Margot Wallström har talat om hållbar utveckling och uppmuntrat Barack Obama att komma till Köpenhamn för att berätta vad USA vill göra mot klimatförändringarna.

Det har varit ett bra sakinnehåll, men för mig är det ändå en känsla som är starkast. Tänk om Anna Lindh fått uppleva detta. Jag spekulerar aldrig om vad hon skulle ha tyckt i dagspolitiska sakfrågor. Men en sak vet jag: Anna hade varit mycket glad över en partikongress som inleds med tal av Mona Sahlin, Jens Stoltenberg, Georgios Papandreou och Margot Wallström.