Dokumentation om det nya coronaviruset (del 2)

Den 1 februari fick jag svar från Folkhälsomyndighetens GD Johan Carlson att deras riskbedömning inte var lägre än ECDC. Jag ifrågasatte detta: "Replying to

@CarlsonJFoHM

@Folkhalsomynd

and

@majafjaestad

Tack för svar. Ni verkar i alla fall kommunicera olika (se två sista punkterna under "ECDC considers that" https://ecdc.europa.eu/en/publications-data/risk-assessment-outbreak-acute-respiratory-syndrome-associated-novel-1…)

och fortsatte:

Mats Engström

@MatsEngstrom

·

Feb 1

Replying to

@CarlsonJFoHM

@Folkhalsomynd

and

@majafjaestad

Men näst sista punkten säger "mycket låg-låg" sannolikhet medan ni håller fast vid "mycket låg", är det verkligen rimligt? Bättre ta höjd som CDC?

12 februari bloggade jag om brister i regionernas beredskap och föreslog att regeringen skulle be särskilda utredaren Åsa Kullgren om snabba förslag. http://mengstrom.blogspot.com/2020/02/regionernas-krisberedskap-racker-inte.html. Jag twittrade om detta och pingade ansvariga i regeringskansliet.

Jag begärde sedan ut allmänna handlingar från Socialstyrelsen om kontakter med regionerna kring krisberedskapen. Efter att ha fått frågeformuläret bad jag även om sammanställningar på myndigheterna. Jag fick den PM som senare uppmärksammats mycket och var först att skriva om begränsningarna vad gäller skyddsutrustning för vårdpersonal:

·

Feb 21

"Enligt den inventering som genomfördes 30 januari 2020 har Sveriges regioner personlig skyddsutrustning för 1400 vårddygn, vilket kan ses som en gränssättande faktor", skriver FHM och Socialstyrelsen 18.2 angående #coronavirus. Oklar leveranssäkerhet på sikt.

@majafjaestad

"

Det som är slående är att så lite hände (enligt dokumentationen) mellan att Socialstyrelsen fick in svar från regionerna tidigt i februari och den allvarliga situationen i slutet av februari. Ingen skarp skriftlig uppmaning till regionerna att handla upp lager, ingen hemställan till regeringen om varken åtgärder gentemot regionerna enligt hälso- och sjukvårdslagen eller någon begäran till regeringen att Socialstyrelsen skulle få samordna upphandlingen.

Sanna Rayman skrev en utmärkt text 22 februari på sin blogg hos Dagens Samhälle. Själv satte jag ihop en debattartikel som publicerades 25 februari i samma tidning: http://www2.dstest.se/debatt/brattom-att-hoja-pandemiberedskapen-31628

Senare har jag fått kännedom om att smittskyddsläkaren i Region Stockholm via regionens samordnare tog upp problemen med att köpa in skyddsutrustning och behovet av svensk produktion med Socialstyrelsen i ett mejl 24 februari.

Jag frågade under februari flera större sjukhus vilka inköp de gjort sedan årsskiftet. för att höja beredskapen inför ett större antal fall av det nya coronaviruset. De flesta svarade inte men Karolinska gav ett besked 24 februari: "Vi har inte köpt in några respiratorer under den tid du anger." Jag frågade även de tre storstadsregionerna vilka budgetbeslut de tagit sedan årsskiftet för att höja beredskapen i denna fråga. Endast Västra Götalandsregionen har hittills svarat (26 feb), att: "det inte finns sådana budgetbeslut tagna".

Dokumentation om det nya coronaviruset (del 1)

Jag har skrivit om ett antal samhällskriser (tsunamin 2004, svininfluensan 2009, Fukushima 2011, m.m.) liksom om krisberedskap generellt och särskilt om risken för pandemier. Det nya coronaviruset och vikten av att Sverige höjde sin beredskap var jag en av de första att uppmärksamma. Detta är inte tidpunkten att kritisera någon. Min erfarenhet är dock att utvärderingar efter en kris är viktiga och att det är lätt att glömma delar av det som skett. Vårt minne är selektivt. Därför ska jag försöka lista saker från de första veckorna. Fler skrev om detta men jag mäktar bara med att ta upp det jag själv sett och gjort. Listan är inte komplett.

Den 8 januari berättade tidskriften Foreign Policy: "Scores of people in Wuhan and Hong Kong have been sent to hospitals because of a mystery respiratory ailment—and true to form, China is trying to keep it quiet" (jag retweetade detta)

Fler nyheter följde.

21 januari twittrade jag till MSB: " 

Återigen är

@krisinformation

långsamt vad gäller smittsamma sjukdomar. Varför inte info om svenska myndigheters avvägningar om ev. screening på Arlanda, om sjukvårdens kapacitet givet problemen i Stockholm, m.m.? Ingen kris ännu men viktigt med bra information i tid. #coronavirus 

MSB hänvisade till Folkhälsomyndigheten som bara hade mycket begränsad information på sin hemsida. Jag fortsatte: "Jan 22

Replying to @krisinformation

Ni länkar till gammal info. Delar @msbse bedömningen från @folkhalsoinfo att risken för att #coronavirus coronavirus sprids till Sverige är "mycket låg"? Vad är i dag den generella uppfattningen hos @msbse om pandemiberedskapen, t ex vårdplatser i landstingen?

Det kom inget svar på dessa frågor från MSB. Jag skrev en kritisk kommentar och pingade politiskt ansvariga:

Jan 22

Stor förbättringspotential hos

@MSBse

vad gäller information trots miljoner till pr-konsulter. Hoppas RK har bättre koll

@majafjaestad

@mikaeldamberg

Senare samma dag blev informationen från Folkhälsomyndigheten bättre. Jag skrev  Jan 22

Bra att

@Folkhalsomynd

under dagen har förbättrat sin information om #coronavirus. https://folkhalsomyndigheten.se/nyheter-och-press/nyhetsarkiv/2020/januari/folkhalsomyndigheten-foljer-utvecklingen-kring-det-nya-viruset-i-kina/… . Skulle vara ännu bättre med motivering till att risken för spridning till Sverige betraktas som "mycket låg" givet turism under kinesiskt nyår och fri rörlighet inom EU.

Jag började följa och vidarebefordra information från den europeiska smittskyddsmyndigheten ECDC som genomgående legat högre i sina riskbedömningar än Folkhälsomyndigheten:

Jan 22

ECDC säger nu "moderate likelihood" med kommande fall av #coronavirus inom EU/EES, ännu svårare nu att förstå

@Folkhalsomynd

bedömning om "mycket låg" sådan risk för Sverige. (För övrigt är ECDC bra exempel på EU-samarbetets värde)

På kvällen 22 januari sattes Wuhan i karantän. Folkhälsomyndigheten uppdaterade sin information och socialminister Lena Hallengren twittrade: "

@lenahallengren

·

Jan 22

Utbrottet av coronavirus i bla Kina följs löpande av Folkhälsomyndigheten."

Folkhälsomyndigheten låg dock länge kvar vid att risken för allmän smittspridning i Sverige var mycket låg.

28 januari twittrade jag:  

Bra med handlingskraftig socialminister

@lenahallengren

men vad göra åt landstingen? Beredskapsplaner på papper är inte samma sak som #krisberedskap när vårdplatser och personal saknas. Går det att tvinga landstingen till snabba förbättringar? #coronavirus

@majafjaestad

31 januari sade en av de ansvariga på den amerikanska smittskyddsmyndigheten CDC: "we are preparing as if it is the next pandemic". Jag retweetade uttalandet. 

Den svenska regeringen beslöt den 1 februari att klassa insjuknande i det nya coronaviruset (covid-19) som allmänfarlig sjukdom. Jag välkomnade detta.

1 februari ställde jag fem frågor till de ansvariga på statlig nivå i Sverige:

Feb 1

Fem frågor om #coronavirus och #krisberedskap: 1. Varför gör

@Folkhalsomynd

en annorlunda beskrivning av risken för spridning i Sverige ("för närvarande mycket låg") än vad #ecdc gör vad gäller EU/EES?

@CarlsonJFoHM

@majafjaestad

2. När

@owigzell

på

@socialstyrelsen

säger att regionernas beredskap är god, vad bygger det på för analys av t ex hur många extra patienter med andningssvårigheter som Region Stockholm kan ta emot (respiratorer, vårdplatser, utbildad personal)? #coronavirus

3. Hur ser

@Folkhalsomynd

på mottagandet av svenskar som återvänder från Hubeiprovinsen och närliggande områden givet bl a att det var först i fredags som hemställan gjordes om att föra in

@coronavirus

i smittskyddslagen?

Feb 1

4. Överväger regeringen åtgärder redan nu utifrån svagheter som den särskilda utredaren av sjukvårdens beredskap för kriser kan ha identierat (t ex mer tvingade åtgärder för regionernas beredskap, tillgång till hälsomaterial och läkemedel...)?

@lenahallengren

Feb 1

5. Var finns information från

@Folkhalsomynd

om #coronavirus på språk som somaliska och arabiska?

Jag fick ett kortfattat svar från Socialstyrelsens generaldirektör Olivia Wigzell att det pågick en dialog med regionerna.

3 februari skrev tidigare chefen för CDC: "Dr. Tom Frieden

@DrTomFrieden

·

Feb 3

It's looking increasingly unlikely that #coronavirus can be contained. I spoke with

@nytimes

this weekend on what that might look like, and what we still don't know. 

Fortsättning följer.

Regionernas krisberedskap räcker inte

Den amerikanska smittskyddsmyndigheten CDC är supersnabb vid epidemier, men på ett litet sjukhus någonstans utanför städerna händer saker långsamt. Det konstaterade Ronald Klain som var USA:s nationella samordnare mot Ebola 2014-15 på ett seminarium i går. Den centrala nivån har begränsad makt vid en pandemi, underströk han hos ansedda Aspen Institute: "When I was Ebola-czar, I was czar of nothing. We have no command and control healthcare, hospitals are all locally or state managed."

Robert Klains uttalande säger något väsentligt även om den svenska statens roll vid en eventuell pandemi. Fina planer på papper är en sak, men både praktiska erfarenheter och granskningar har pekat på bristande beredskap hos regionerna. Förutom uppmaningar är regeringens och Socialstyrelsens maktmedel begränsade.

På gårdagens seminarium i Washington lyfte vetenskapsjournalisten Helen Branswell fram vad Singapores premiärminister sade i lördags. Om det nya coronaviruset inte går att kontrollera med isolering av enskilda fall utan sprider sig brett i befolkningen är det dags att byta strategi. Då får den som bara har milda symptom uppsöka en allmänläkare och sedan vila i hemmet, medan sjukvården koncentrerar sig på de mest sårbara grupperna som äldre och redan sjuka. Lee Hsien Loong lade till att Singapore inte är där än och att en förutsättning för att byta strategi är att virusets effekter är milda för de flesta smittade, så som det verkar för närvarande.

Krisberedskap handlar om att planera även för det som inte är mest sannolikt. Den europeiska myndigheten ECDC menar att risken för befolkningen i EU är låg. Det går ändå inte att utesluta en utveckling liknande den som Singapores premiärminister beskriver. I så fall kan vi få se väsentligt fler fall av allvarliga andningssvårigheter på svenska sjukhus, samtidigt som den generella risken för medborgarna förblir relativt låg. WHO har uppmanat medlemsländerna att förbereda sig, och i USA tar CDC höjd för en eventuell pandemi.

Så vad kan regeringen och Socialstyrelsen göra för att förbättra beredskapen? Regeringens krisarbete verkar vara i full gång och Socialstyrelsen säger sig ha en dialog med regionerna. Men det hjälper inte om till exempel Region Stockholm fortsätter att säga upp vårdpersonal, om det redan är ont om intensivvårdplatser och om många länder konkurrerar om personlig skyddsutrustning för sköterskor och läkare.

Regeringen hade goda skäl att år 2018 tillsätta en utredning om sjukvårdens krisberedskap. I det aktuella läget kan socialminister Lena Hallengren be utredaren Åsa Kullgren att snabbt lägga fram ett delbetänkande om de mest allvarliga brister som hon identifierat, och förslag för att motverka dem på kort och på längre sikt. Kanske kan ett förslag vara en lagändring så att regionerna tydligare åläggs att hålla en viss minimistandard på krisberedskap, och där regeringen har möjlighet att genom förordning specificera sådana krav. Hälso- och sjukvårdslagen liksom Socialstyrelsens föreskrifter är inte tillräckligt tydliga i dag.

Åsa Kullgren skulle också kunna föreslå den lagreglering av statens ansvar för vaccin som förvånande nog verkar saknas för närvarande, och åtgärder för att stärka det nationella försörjningen av medicinsktekniskt material. Ett sådant delbetänkande kan vid behov bli föremål för en hearing istället för en långvarig remissbehandling, och underlätta brådskande åtgärder om så skulle behövas. Kanske är det redan på gång, men tiden rinner snabbt iväg.

Än så länge är inte det nya coronaviruset en kris i Sverige, och förhoppningsvis blir det inte heller så. Men krisberedskap handlar som sagt om att förbereda sig även för det som är mindre sannolikt. Och att Sverige förr eller senare behöver hantera en ny pandemi, det måste vi tyvärr vara beredda på.

Folk och Försvars blinda fläck

Om en vecka börjar Folk och Försvars årliga rikskonferens. Programmet innehåller som vanligt många spännande punkter och kunniga talare, men ett av de viktigaste säkerhetspolitiska ämnena saknas. Liksom förra året och många gånger före dess.

Förra året var Kina ett tema. I år är det Ryssland. Hur dessa två stater påverkar Sveriges säkerhet är naturligvis högintressant. Men när ska Folk och Försvar på allvar ägna sig åt utvecklingen i världens mäktigaste militärmakt, USA?

Konflikten mellan USA och Iran har understrukit betydelsen av Trumps militära beslut. Det har när detta skrivs redan fått en direkt påverkan på Försvarsmaktens insats i Irak. Effekterna lär bli större över de kommande dagarna och veckorna. Folk och Försvar ordnade ett seminarium om USA och Iran i oktober 2019, men har inte tagit med någon särskild punkt om Trumps äventyrliga utrikespolitik i programmet för Rikskonferensen.

Avrättningen av Quassem Soliemani var inte känd när programmet för årets Rikskonferens lades fast. Däremot att det är valår i USA, och att det får stor betydelse för europeisk och svensk säkerhet huruvida Donald Trump blir omvald eller vem som tar hans plats. Möjligheterna att USA minskar sitt engagemang för säkerheten i Östersjöområdet diskuterar till exempel intensivt på andra håll, men är ingen programpunkt i Sälen. Inte heller hur Sverige ska förbereda sig för olika utvecklingsvägar (som det intressanta scenario den alltid aktuelle John Le Carré utgår från i sin senaste bok). Eller hur Trumps agerande påverkar underrättelsesamarbetet mellan Sverige och USA - operativt och på sikt.

Jag kan tänka mig olika förklaringar till denna blinda fläck hos Folk och Försvar när det gäller Rikskonferensen, men hellre än att spekulera om detta hoppas jag på omprövning och spännande seminarier kring utvecklingen i USA på andra av organisationens arrangemang under år 2020 och på Rikskonferensen 2021. Kunskaperna finns redan, varför inte lyfta fram dem även i Sälen?

Som om ingenting har hänt

Många texter om decenniet som har gått under de senaste dagarna. Inte minst om de politiska förändringarna i Sverige. Läget har förändrats dramatiskt sedan början av 2010, då Reinfeldts alliansregering kunde stödja sig på en majoritet och Sverigedemokraterna fortfarande inte satt i riksdagen.

Ändå finns det förvånansvärt lite självkritik hos partier, opinionsbildare och fackförbund kring felbedömningar som underlättat för Sverigedemokraterna att växa så mycket.

Inom Moderaterna finns kritik av den migrationspolitik som Fredrik Reinfeldt stod för, men det är svårt att se någon självinsikt om hur exempelvis omläggningen av bostadspolitiken ökat segregationen eller hur nedskärningar av sjukersättningar med mera ökat grunden för populism. Och det är väldigt tyst bland partiföreträdarna om hur Ulf Kristersson övertagit (SD)-retorik och nu börjat samtala med Jimmie Åkesson.

Socialdemokraterna har fortfarande inte haft någon ordentlig intern debatt om varför partiet avskaffade integrationspolitiken som särskilt område år 2009. Den senaste valanalysen, om EU-valet 2019, ser något speciellt i att det som var världens starkaste socialdemokratiska parti nu minskat så kraftigt. Det är del av större europeiska trender, är budskapet. Men förskjutningen åt höger har varit starkare i Sverige och det finns tydliga data om att dåligt fungerande flyktingmottagande påverkat detta.

Kanske är det mest förvånande bristen på öppen diskussion inom fackföreningsrörelsen om misstag som bidragit till att det nu finns en tydlig majoritet i riksdagen för försvagningar av löntagarnas rättigheter. Varför har inte fackförbunden engagerat sig mer för medlemmarnas livsvillkor även utanför arbetsplatserna, för trygga bostadsområden och för barnens uppväxtvillkor?

En nyårsönskan inför nästa decennium: tänk om fler var beredda att lära av det som hänt och välja nya arbetsmetoder. Släpp prestigen och erkänn misstag, det ger respekt i längden. Undersök verkligheten ordentligt och sätt ny kurs.

Sätt ramar för gentekniken i tid

Hjälp för oroliga blivande föräldrar eller ett steg mot ett mardrömssamhälle? Det amerikanska företaget Genomic Prediction har börjat marknadsföra en ny form av gentester för att välja embryo vid provrörsbefrukting (IVF). Riskerna för elva ärftliga sjukdomar ska analyseras, enligt reklamen, och sedan får de blivande föräldrarna en tabell som rankar möjligheterna till friska barn.

Förutom osäkerheterna och de etiska problemen redan med denna användning av "DNA scoring models" varnar experter för konsekvenserna på andra områden. Tekniken utvecklas snabbt och det blir frestande att också ranka sannolikheten för till exempel hög intelligens. Redan väljer föräldrar kön på sina barn vid provrörsbefruktning.

Jag skrev år 2002 en av de första artiklarna i svensk press om privata gentester, i Ny Teknik. Samma år började vi på Aftonbladets ledarsida argumentera för en reglering av riskerna. År 2005 kom ett rätt tunt förslag från regeringen. Det ansvariga statsrådet förklarade på presskonferensen att privata gentester nog inte skulle bli särskilt använda.

I dag är kommersiella gentester för privatpersoner vanliga. Den tekniska utvecklingen fortsätter. Förutom de metoder som Genomic Prediction använder har Crispr-tekniken för genredigering revolutionerat arbetssätten inom genetik och medicin, ofta positivt men också riskfyllt. En av huvudpersonerna bakom Crispr, Jennifer Doudna, efterlyser regler för tillämpningen.

Det är numera populärt i innovationskretsar att argumentera för friare användning av ny teknik så att gammelmodiga regler inte hindrar utvecklingen. Så kan det vara i vissa fall. Men när det gäller teknik med potentiellt stora negativa effekter finns det skäl att följa Jennifer Doudnas råd och styra utvecklingen innan det är för sent. Det minskar risken för bakslag, både för samhället och för innovatörerna.

Grön diplomati i EU - med svenska rötter

För 25 år sedan var det inte många som trodde att miljö skulle vara ett centralt element i EU:s utrikespolitik. I dag ser det annorlunda ut. Klimatet står högt på dagordningen, och EU har även initiativ på andra områden som vattenförsörjning.

Denna gröna europeiska diplomati har svenska rötter. EU:s utrikesministrar antog slutsatser om miljön i utrikespolitiken våren 2001, under Anna Lindhs ordförandeskap. Det var i sin tur en uppföljning av beslutet från toppmötet i Cardiff våren 1998, att alla politikområden inom EU aktivt skulle ta miljöansvar - ett svenskt initiativ.

Toppmötet i grekiska Thessaloniki år 2003 hänvisade till slutsatserna från 2001 och blev startskottet för EU:s Green Diplomacy Network. När EU fick en utrikestjänst (EEAS) inrättades en funktion för grön diplomati under den höge representanten för utrikespolitiken. Det har bland annat inneburit systematiska lägesanalyser och uppvaktningar i huvudstäder runt om i världen för att driva klimatarbetet framåt. Samarbetet mellan nationella utrikesdepartement, EU:s diplomater, och tjänstemännen i generaldirektoratet för klimatfrågor är ett bra exempel på modern utrikespolitik.

Flera länder har drivit på inom EU, inte minst Storbritannien som hade en stor stab för klimatdiplomati under tidigare regeringar och såg till att FN:s säkerhetsråd för första gången diskuterade växthuseffekten som säkerhetshot. Tyskland prioriterar också frågan och följer upp Margot Wallströms utmärkta arbete. Numera finns ett gediget underlag om miljö och säkerhet från flera håll.

Sveriges nya utrikesminister lyfte i går fram klimatet som en av de centrala frågorna i regeringens utrikespolitik. Ann Linde vill alltså fortsätta det viktiga miljöarbete som Margot Wallström och Anna Lindh gjort. Förhoppningsvis innefattar det även biologisk mångfald, vatten och det globala arbetet mot farliga kemikalier, som behöver drivas med större kraft av EU.

I detta arbete kan EU:s nye "utrikesminister", Josep Borrell, bli en viktig allierad. Han var spansk miljöminister på 1990-talet och skrev bland annat tillsammans med Anna Lindh om ny kraft i det globala miljösamarbetet. Det skedde några år efter att dagens utrikesminister, Ann Linde, varit med och försvarat Sveriges höga miljökrav inför medlemsförhandlingarna med EU. Historien och nutiden hänger ihop.

Minska USA-beroendet

Donald Trumps alla utspel leder kanske till en viss avtrubbning bland svenska opinionsbildare och medier. Semestrarna i juli hade nog också betydelse för bristen på starka reaktioner när den amerikanske presidenten valde att ringa Sveriges statsminister för att påverka en pågående rättsprocess. Detta är ändå mycket anmärkningsvärt, särskilt som en officiell representant för den amerikanska regeringen också skrev brev till åklagarmyndigheten och hotade med försämrade bilaterala relationer om inte ASAP Rocky släpptes.

Carl B Hamilton (L) tyckte historien med ASAP Rocky talade för ett svenskt Nato-medlemskap. Det är snarare tvärtom. Nato är en organisation där USA har den avgörande makten. Det är ingen slump att EU-länder under Donald Trumps presidenttid valt en väg mot större europeisk självständighet både i säkerhetspolitiken och i andra frågor. "Strategic sovereignty" är nu ett etablerat begrepp i EU-debatten.

Detta ställs på sin spets i den heta frågan om militär eskort av civila fartyg i Hormuzsundet (som märkligt nog inte får så mycket utrymme i svenska medier). Här tillkommer dessutom oenighet om Iranpolitiken mellan USA och EU. Länder som Frankrike och Tyskland vill inte se en USA-ledd insats.

Så vad vill Sverige? ÖB Micael Bydén har redogjort för två möten om en USA-ledd insats där han även gav sig in på den utrikespolitiska bedömningen att en insats är viktig. UD:s officiella uttalanden har varit avvaktande.

Tidigare har Sveriges principiella hållning till internationella insatser varit att de ska följa FN-stadgan. Det är rimligt även denna gång. Att USA gärna vill ha med andra länder i sin tänkta operation, som lätt kan utvecklas till en del av en större militär konflikt, är inget starkt argument när den nationelle säkerhetsrådgivaren John Bolton gör sitt bästa för att USA ska gå i krig.

Skulle det å andra sidan bli en franskledd operation med europeiska länder inom FN-stadgans ram finns det goda skäl för Sverige att delta i någon form. Det skulle också kunna stärka EU:s självständiga förmåga i en värld där beroendet av USA i vissa delar håller på att bli en nackdel. Att vi själva kan ta större ansvar för säkerheten hindrar inte ett nära samarbete med USA på många områden när förutsättningarna är det rätta.

Det finns också skäl för regeringen att allvarligt fundera på den märkliga hållning till USA inom delar av Försvarsmakten som framskymtar i remissvaret om konventionen om ett globalt kärnvapenförbud. Att Sverige samarbetar med USA i Östersjöområdet bygger på ömsesidigt intresse, och bör inte beskrivas med den ton av undergivenhet som finns i remissvaret.

Krav på öppenhet är inte "demokratiförakt"

Dagens Industris ledarsida gillar inte kraven på öppenhet om hur Nyamko Sabunis partiledarkampanj finansierats. Sabunis politiska inriktning ligger i och för sig närmare tidningens linje än Erik Ullenhags. Ändå är det förvånande att Dagens Industri inte är mer bekymrad över riskerna med dold politisk påverkan.

Det finns en rad studier som visar att öppenhet är ett verksamt medel mot korruption, och bidrar till en god utveckling av både samhälle och näringsliv. Sverige saknar de regler som finns i många andra länder om transparens kring påverkanskampanjer. Den nya lagen om partifinansiering har visat sig möjlig att kringgå.

Men det handlar om mer än Nyamko Sabuni. PR-företag och dolda finansiärer hade betydelse även för att vrida Socialdemokraterna högerut efter valförlusten år 2006. Kritiken mot Håkan Juholt förstärktes av lobbyister som inte gillade hans linje när det gällde bland annat vinster i välfärden. Sverigedemokraterna svängde om arbetsrätten efter en påverkanskampanj där PR-företag hade en central roll.

Att avfärda krav på öppenhet som konspirationsteorier och "demokratiförakt" är inte bara ovärdigt en kvalificerad tidning som Dagens Industri. Det är i sak illa för den ekonomiska och politiska utvecklingen i Sverige.

Allvarliga uppgifter om Försvarsmakten och kärnvapnen

Försvarsmakten har kunnat ingå i kärnvapennära samarbeten utan att någon politisk ansvarig har satt sig emot. Det skriver Rolf Ekéus, Lars Ingelstam och Thomas Jonter i en väldokumenterad artikel på DN Debatt. De utgår från ÖB:s remissvar på utredningen om kärnvapenförbud.

När debatten om Sveriges värdlandsavtal med Nato var som hetast påstod försvarsminister Peter Hultqvist med flera att det var helt fel att koppla ihop det aktuella samarbetet med kärnvapenfrågan. Flera hävdade motsatsen. Själv skrev jag att Sverige nog behövde ett värdlandsavtal, men att det fanns risker med texten som den såg ut bland annat när det gällde kopplingen till kärnvapen (se till exempel texterna nedan, från Aktuellt i Politiken i februari respektive april 2016).

De punkter som Rolf Ekéus med flera pekar på är allvarliga. Nu behöver Stefan Löfven reda ut vad som gäller. Hela regeringen måste styra Försvarsmakten, inte bara ett enskilt statsråd (eller om det möjligen är försvarsministerns statssekreterare).

Låt inte generalerna besluta om krig (Aktuellt i Politiken februari 2016)

Tage Erlander klagar i sina dagböcker över höga militärer som inte bryr sig om regeringens riktlinjer. Flera socialdemokratiska statsministrar och försvarsministrar har liknande erfarenheter. Den demokratiska styrningen av militären är en central fråga i Sverige, liksom i andra länder.

Här finns mina största farhågor när det gäller Sveriges omdiskuterade värdlandsavtal med Nato. Vem tar besluten i en akut krissituation? Vad kommer följdavtalen till det första övergripande värdlandsavtalet att säga om vem som ska förhandla med Nato från svensk sida?

Nato har ett strategiskt intresse att kunna flyga över svenskt territorium om det utbryter en konflikt i Baltikum. Under vilka förutsättningar ska Sverige tillåta det? När ska vi öppna hamnar och baser på till exempel Gotland, utan att Sverige blivit angripet?

Det är avgörande frågor för vårt lands säkerhet. Slutsatsen av svenska kungars äventyr på andra sidan Östersjön blev att riksdagen skulle ta beslut om krig eller fred. Det är fortfarande en god princip.

Efter att noggrant ha läst avtalstexten är det svårt att begripa hur försvarsminister Peter Hultqvist kan anklaga kritiker för att ljuga och gå Rysslands intressen. Tvärtom är det angeläget med en öppen debatt om de allvarliga frågor som Pierre Schori och andra ställer. Det gäller till exempel formuleringen om att Natos principer ska vara styrande för samarbetet. Där ingår otvivelaktigt användningen av kärnvapen.

För min del tror jag att Sverige behöver ett värdlandsavtal med Nato efter många års militär nedrustning och ett aggressivt Ryssland. Men inte till vilket pris som helst.

När riksdagen i vår behandlar värdlandsavtalet behöver ledamöterna vara medvetna om att det är ett ramavtal som kan rymma mycket, från enklare övningar till fullskaligt krig. Texten är så allmänt hållen att de konkreta följdavtalen blir avgörande. Dessa kommer sannolikt i stor utsträckning att vara hemliga. Det kan ibland vara nödvändigt av militära skäl, men de grundläggande principerna måste redovisas och diskuteras öppet.

En sådan fråga är om Sverige automatiskt ska ingå i Natos försvarsplanering för de baltiska länderna. Jag anser att det vore farligt och oansvarigt. Visst ska vi vara solidariska med våra baltiska EU-grannar i en konflikt, men den solidariteten kan ta olika former beroende på hur situationen ser ut. Att kunna välja hur vi deltar är ett av de starkaste argumenten för den militära alliansfriheten.

Sverige måste inför följdavtalen med Nato tydligt slå fast att försvarsplaneringen för Baltikum måste innehålla olika alternativ och inte förutsätta användningen av svenskt territorium. Det är Natoländerna som har ställt ut försvarsgarantierna till de baltiska länderna, väl medvetna om de militära svårigheterna. Det ansvaret kan de inte nu lägga över på Sverige.

En annan fråga är hur besluten om att använda svenskt territorium eller stationera Natostyrkor här ska tas. Riksdag och regering bör inte ge ÖB ett sådant mandat. Inte heller försvarsministern på egen hand. Regeringen måste som kollektiv besluta om sådana förslag och gå till riksdagen för godkännande. Om följdavtalen till värdlandsavtalet delegerar sådana frågor till militären i sken av att det gäller praktiska detaljer skulle det strida mot syftet med regeringsformens bestämmelser om dessa frågor.

Att riksdagen också i praktiken behåller rätten att beslut om krig och fred måste tydligt framgå av regeringens proposition till riksdagen. Liksom att alla centrala frågor om samarbetet med Nato ska beslutas av demokratiska valda företrädare, inte av generalerna.

Mats Engström

(S)-medlem, tidigare politiskt sakkunnig på UD med ansvar för säkerhetspolitik

Ge svar i sakfrågorna om värdlandsavtalet (Aktuellt i Politiken 15 april 2016)

Det socialdemokratiska partikansliet hävdade i ett massutskick 25 februari i år att en formulering av Anna Lindh i Sälen år 2002 ligger till grund för Sveriges solidaritetsförklaring år 2009 och inriktningsbeslutet för försvarspolitiken år 2015. Partikansliet menade utifrån denna historieskrivning att värdlandsavtalet med Nato är positivt.

Argumentationen är märklig. Visserligen gav Göran Perssons regering den militära alliansfriheten en mer modern formulering, som är logisk efter kalla krigets slut och Sveriges inträde i EU. Det avspeglades i Anna Lindhs uttalande i Sälen om att Sverige knappast skulle förklara sig neutralt om ett annat EU-land skulle angripas.

Men Anna Lindh ansåg också att den militära alliansfriheten skulle ha en reell innebörd och var stark motståndare till ett Nato-medlemskap. Den ensidiga svenska solidaritetsförklaringen, inklusive att kunna ge och ta emot militärt stöd, kom till långt senare, i Försvarsberedningens förhandlingar bakom stängda dörrar. Under den borgerliga regeringens tid utarbetade Nato en försvarsplanering för Baltikum som utgår från användningen av svenskt territorium. Värdlandsavtalet med Nato innehåller radikalt nya steg om förberedelser för militärt samarbete. Oavsett vad man tycker i sakfrågorna är detta beslut som dagens politiker själva bör ta ansvar för.

När EU utvecklade en militär förmåga för krishantering var Anna Lindh tydlig om att inte blanda ihop detta med några åtaganden som liknade Natos ömsesidiga försvarsgarantier, artikel 5. Ett av skälen var att Sverige inte med automatik skulle dras in i krig vid en militär konflikt på andra sidan Östersjön. Det finns många sätt att inte stå passiv vid ett angrepp på ett annat EU-land, både civila och militära.

Jag spekulerar av princip inte om vad Anna Lindh skulle ha tyckt om dagens politik. Det ville hon själv inte göra om Olof Palme.

Däremot vore det bra om anhängarna av värdlandsavtalet gav svar i sakfrågorna istället för att luta sig mot en tveksam historieskrivning.

Det skulle till exempel vara lämpligt att Peter Hultqvist liksom (S)-ledamöterna i försvarsutskottet förklarade hur propositionens text om att det inte blir någon skillnad mot i dag vad gäller utländsk trupp (inklusive frågan om kärnvapen) går ihop med avtalets artikel 3.8, som innehåller följande text:

”Nato-ledd militär verksamhet som stöds av detta samförståndsavtal kan kräva multinationellt stöd av flygplan och helikoptrar i luften och, i fråga om hamnar, av handelsfartyg och militära stödfartyg. Värdlandet bekräftar att förflyttning av sådana luftfartyg, helikoptrar, fartyg och deras besättning i och genom värdlandets territorium får äga rum enligt ett generellt tillstånd så länge den Nato-ledda militära verksamheten varar.”

Den socialdemokratiska riksdagsgruppen borde begära ett förtydligande på denna punkt, och om de övriga avtalspunkter som Pierre Schori med flera uppmärksammat i Aktuellt i Politiken. Liksom om hur svensk handlingsfrihet ska behållas i de följdavtal som ska slutas mellan svenska myndigheter och Nato.

Om inte Nato har alternativ planering för en konflikt i Baltikum utan enbart utgår från att använda svenskt territorium, kan följdavtalen i praktiken skapa en automatik att vi dras in i en militär konflikt på andra sidan Östersjön. Det är inte förenligt vare sig med Sveriges militära alliansfrihet eller med principerna i regeringsformen när det gäller riksdagens roll vid krig.

Mats Engström

Politiskt sakkunnig med ansvar för säkerhetspolitik åt Anna Lindh 1998-2001, författare till boken Anna Lindh och det nya Europa

Frankrike och Tyskland oense om säkerheten kring Östersjön

Katarina Engberg presenterade i dag en mycket intressant studie om relationerna mellan Frankrike och Tyskland. Seminariet på SIEPS handlade om en lång rad frågor, som utrikespolitik, säkerhet och försvar, och ekonomiskt samarbete. Många kloka inlägg, inte minst om hur ett närmare samarbete drivs fram av yttre tryck från bland annat Kinas statskapitalism och USA:s förändrade politik under Donald Trump.

Här vill jag lyfta fram ett kort avsnitt med stor potentiell betydelse för Sverige. Katarina Engberg skriver:

"In addition, France has enlarged its circle of collaborators by inviting Finland and Estonia, thereby stating its own strategic interest in the Baltic area. The French President has hinted at extending security guarantees to countries in the area, causing irritation in Berlin: if anything should be done, it should be done jointly."

Hittills har USA spelat en avgörande roll för säkerhetsgarantierna till de baltiska länderna. Sverige och Finland har inga formella sådana försäkringar men ett nära samarbete. Frankrike verkar nu vara berett att gå längre, vilket rapporteras tidigare i viss utsträckning, men Tyskland tvekar alltså enligt SIEPS-studien vilket skapar friktion.

Att Tyskland tvekar inför säkerhetsgarantier till länder nära Ryssland är inte nytt. Det är ändå intressant att de senaste turerna i denna fråga inte uppmärksammats mer i den svenska offentliga debatten. På längre sikt, om USA:s intresse för Östersjön skulle minska, är detta en avgörande fråga för vår säkerhet.

Obegriplig kortsiktighet

Ungdomsvärdarna i Rinkeby försvinner, berättade Dagens Nyheter i veckan. De har gjort stor nytta men nu är pengarna slut. De borgerliga partierna och Miljöpartiet skär ned på förebyggande insatser. Fokus ska ligga på "kärnverksamheten", heter det. 

Elvir Kazinic (S) är vice ordförande i Rinkeby-Kistas stadsdelsnämnd och kritiserar med rätta neddragningen: "Förra året ökade den upplevda tryggheten i området och det var bland annat tack vare ungdomsvärdarna. De är en viktig länk mellan ungdomarna och resten av samhället och en viktig kraft, de är knutna till området och gör en stor nytta."

Detta är bara ett av många exempel på hur besparingar efter maktskiftet i Stockholms stadshus försvårar arbetet för bättre uppväxtvillkor i miljonprogrammets hyreshusområden. Hur detta går ihop med social och ekonomisk hållbarhet är svårt att förstå.

Få investeringar kan vara lika lönsamma som bättre uppväxtvillkor och förebyggande insatser för barn och ungdomar i utsatta områden. När alla får chansen att utveckla och använda sina talanger blir Sverige starkare. Samtidigt minskar risken för att hamna i brottskarriärer. 

"Vi måste jobba långsiktigt och skapa en tro på samhället", säger Elvir Kazinic. Det har han rätt i. Även borgerliga partier och Miljöpartiet borde förstå det.

Bättre integration kan minska välfärdsnationalismen

Varför fick Sverigedemokraterna så stort stöd i riksdagsvalet? Debatten har pågått länge. En forskarartikel i september som pekade på generella ekonomiska orsaker fick stor uppmärksamhet. Det är sannolikt en viktig del av förklaringen, men fler pusselbitar behövs. Att stödet för Sverigedemokraterna inte skulle ha med inställningen till invandring att göra är en förhastad slutsats. Tvärtom behöver strategier mot Sverigedemokraternas handla både om att minska sociala klyftor i allmänhet och om åtgärder för bättre integration, som Anne-Marie Lindgren nyligen skrev i en klok analys hos Aktuellt i Politiken (tyvärr inte på nätet).

Sociologerna Tina Goldschmidt och Jens Rydgren har studerat vad de kallar "välfärdsnationalism", inställningen av skattefinansierad välfärd framför allt ska gå till äldre och sjuka födda i Sverige, och inte till kostnader förknippade med invandring (ett vanligt argument för Sverigedemokraterna). Forskarna konstaterar med rätta att de svenska kommunerna är för stora enheter för att få fram relevanta resultat. Istället har de undersökt mindre så kallade SAMS-enheter, som det finns ungefär 9 200 av i Sverige. Då hittar de ett signifikant samband mellan välfärdsnationalism hos infödda svenskar och andelen boende i grannskapet med utländsk bakgrund som saknar jobb. Goldschmidt och Rydgren sammanfattar sina resultat så här:

"We found a strong and persistently positive association between the direct observation of immigrant unemployment in proximate neighborhood settings and native-born Swedes’ propensity to prefer spending on the (native) elderly over spending on immigrants. This provides support for the frequently voiced concern that a lack in economic integration among immigrants can be detrimental to social solidarity. As immigrants’ integration into workplaces does not appear to have the expected chauvinism bolstering effect, policies that seek to enhance social solidarity by providing new opportunities for work to decrease the association between immigrant-status and welfare receipt thus seem promising."

Alltså: insatser för bättre integration kan minska välfärds- nationalismen, och därmed sannolikt stödet för Sverigedemokraterna. Ett av flera goda argument för att öka investeringarna mot segregation och etniskt baserat utanförskap.

Partierna borde prioritera de unga

Verkligheten försvinner inte för att regeringsbildningen drar ut på tiden. Vare sig internationella risker som i norra Syrien, Ukraina eller på Koreahalvön, eller samhällsproblem på hemmaplan. Sverige behöver en regering som kan agera.

Nyligen berättade till exempel Skolverket att drygt 100 000 ungdomar mellan 16 och 20 år vare sig har någon gymnasieexamen eller går något nationellt gymnasieprogram. De omfattas därför av det kommunala aktivitetsansvaret (som kom till efter debatt om "unga utanför"), men kommunerna har bara koll på var tredje sådan ungdom gör. En tredjedel av de 106 000 ungdomarna har invandrat under de senaste fyra åren. Totalt har hälften utländsk bakgrund. Många saknar även arbete.

"De har inte klarat grundskolan och är ganska brända", säger en verksamhetsledare i Nynäshamn till Dagens Samhälle som skrivit om siffrorna, och fortsätter: "En av dem hade varit i skolan, men inte på lektionerna, utan bara suttit i en soffa. Ingen har tagit i det och det är så sorgligt".

Det är en bild jag känner igen efter att ha skrivit om unga utanför i många år. Visst har det funnits en politisk vilja att göra något åt situationen, men åtgärderna har inte varit tillräckliga. En växande grupp är numera ungdomar som kommit till Sverige när de redan är i gymnasieåldern, till ett utbildningssystem som inte varit anpassat till att erbjuda rätt utbildning. Att inte mer hänt på detta område är förvånande.

Sveriges utveckling efter andra världskriget byggde på att även barn från fattiga familjer kunde få en bra utbildning. Att ge alla ungdomar chansen i yrkeslivet är viktigt både för människovärdet och för samhället i stort. Det finns enormt mycket talang som går förlorad när så många hamnar utanför.

Bättre uppväxtvillkor och skola handlar också om att få bort grogrunden för brottslighet. Skjutningar och annan gängbrottslighet har blivit en skrämmande vardag som slår särskilt hårt mot fattiga familjer som inte kan flytta bort från de mest omedelbara problemen. Till det kommer risken för terrordåd av ungdomar som kommit i kontakt med vapen i kriminella gäng, som senast i franska Strasbourg.

Moderaterna föreslår en särskild kommission kring gängkriminaliteten (samtidigt som partiet drar ned på en rad viktiga områden, som satsningar mot segregation). Visst kan det vara bra med politisk enighet kring en del av de direkta åtgärderna mot gängen. Men lagskärpningar och fler poliser kommer inte att räcka. Bättre uppväxtvillkor är en nödvändig del, som Polisen själv understryker. Detta borde regeringsförhandlingarna också handla om.