En avgörande budget

Varje statsbudget är viktig. Regeringens budgetöverläggningar på Harpsund om två veckor har ändå ett särskilt allvar över sig. För första gången har den rödgröna regeringen haft ordentligt med tid på sig för att lägga fram en samlad, genomarbetat budget. Behoven av reformer är stora. Opinionssiffrorna faller för (S) och (MP) samtidigt som (SD) växer snabbt. Nu gäller det att visa politisk handlingskraft.

(S)-kongressen i maj pekade på en rad angelägna områden för reformer och gav en tydlig signal om att prioritera investeringar. Magdalena Anderssons upprepar däremot ett gammalt mantra i gårdagens Dagens Industri (bakom betalvägg). Reformutrymmet är begränsat, säger finansministern.

Det tillhör en finansministers roll att hålla emot när andra statsråd vill öka utgifterna. I nuvarande läge handlar det kanske också om positionering inför kommande förhandlingar med Vänsterpartiet. Ändå är Magdalena Anderssons uttalanden oroande, framför allt därför att hon utesluter skattehöjningar utöver dem som redan har aviserats.

Vårbudgeten innehöll ett antal bra satsningar, men generellt sett är beloppen små och skillnaden mot alliansens politik alltför liten för att övertyga väljarna. Det gäller inte minst den stora utmaningen att förbättra flyktingmottagandet och motverka segregationen. Här behövs ett antal reformer i budgeten, till exempel:

* Större satsningar på bostadsbyggande. Dagens program räcker inte, som Anne-Marie Lindgren nyligen konstaterade i Aktuellt i Politiken.

* Rejäla ökningar av beloppen till bättre flyktingmottagande. Vårbudgetens etableringspaket beskrevs som ett första steg. Nu gäller det att presentera nästa, med större omfattning.

* Ett miljardprogram för miljonprogrammet. Regeringen har lovat återkomma med investeringsstöd för renovering av lägenheterna i höstens budget. Det är bra, men tidigare förslag från både (S) och (MP) har haft en helhetssyn där även upprustning av lokal infrastruktur och stöd till ideella insatser ingår.

* Tydligare insatser för att förverkliga (S) vallöfte att alla ungdomar (inte enbart de som är registrerade som arbetssökande) ska ha ett jobb eller gå en utbildning.

* Fler insatser för social sammanhållning, inte minst genom ökade anslag till folkbildning, samlingslokaler och föreningsliv.

Infrastrukturen och försvaret är två andra områden där det behövs mer statliga pengar. Det går inte att klara dessa akuta behov av satsningar utan skattehöjningar, i alla fall inte så länge som överskottsmålet är oförändrat och löftet om höjt tak i a-kassan ska infrias.

Låt oss hoppas att (S)-ledningen har tillräckligt krismedvetande om hur allvarligt läget är, såväl i sak som när det gäller partiets förtroende bland väljarna. Magdalena Anderssons budskap behöver balanseras med ett kraftfullt ledarskap från Stefan Löfvens sida.

Sverige i ett nytt EU

Toppmötet på söndag kan bli ett av de viktigaste sedan Sverige blev EU-medlem. Hur det går med Greklands stödpaket avgör euroländerna. Blir resultatet att grekerna lämnar euron kommer effekterna att bli stora även för oss. Sverige behöver ha en tydlig linje redan på söndag (EU-nämnd på fredag), bland annat i följande frågor:

1. Hur ska den akuta grekiska krisen hanteras om betalningssystemet bryter ihop fullständigt? Förberedelser pågår redan för nödhjälp. Även Sverige behöver ställa upp inom ramen för EU och kanske också bilateralt. Vilka verktyg ska EU använda och vilka beslut ska tas av EU-28 respektive av eurogruppen?

2. Vilken juridisk grund och vilka motiv ska användas om Grekland måste lämna euron? Detta avgörs till stor del av euroländerna, men kan också få långsiktiga effekter för alla EU-28 och leda till debatt om framtida fördragsändringar. Här handlar det om grundläggande frågor kring varje medlemsstats rättigheter och skyldigheter. Regeringen kan behöva förankra olika alternativ i riksdagen på fredag och/eller ha beredskap för stora beslut på söndag.

3. Det gäller att värna Greklands EU-medlemskap, som trots dagens svårigheter varit en stor framgång och en garanti för demokrati. Ett Grekland som upplever att man kastats ut ur euron kan försvåra EU-samarbetet framöver, bland annat genom sin vetorätt i många frågor. Kontakterna mellan Syriza och Moskva gör detta särskilt oroväckande. Vilka insatser kan Sverige, med våra historiskt goda kontakter, göra för att bidra till ett konstruktivt samarbete mellan Grekland och de 27 övriga medlemsländerna i ett sådant scenario?

4. Det finns redan starka krafter i euroländerna och EU-institutionerna som vill skynda på fördjupningen av eurosamarbetet som svar på Greklandskrisen. Sverige bör i så fall tillsammans med andra icke-euroländer verka för att fördjupningen sker med respekt för övriga medlemsländer och att institutionerna (som EU-kommissionen) fortsätter att arbeta för alla 28 medlemmar utan att vi blir marginaliserade. Men det räcker inte att hålla emot dåliga förslag och försöka säga nej. Samtidigt drar britterna åt det andra hållet och vill försvaga samarbetet inom EU-28. Sverige behöver beskriva en tredje väg där samarbetet mellan EU-28 utvecklas, ta fler initiativ för att påverka framtidens EU, och tydligare visa att vi vill tillhöra EU:s kärna på alla områden där vi kan.

5. Särskilt angeläget är det att Sverige tar initiativ när det gäller områden som annars eurogruppen kan välja att fördjupa på egen hand. Många sådana frågor om jobb, social sammanhållning och hållbar tillväxt finns inom ramen för Europa 2020-processen. De är också aktuella i den så kallade europeiska terminen. Visst gör Sverige redan en hel del, inte minst när det gäller jämställdhet och ordning på arbetsmarknaden, men det går att utveckla politiken och visa att fördjupningen kan ske inom EU-28 och inte enbart inom eurogruppen. Det kan i stor utsträckning ske utan att ge EU mer kompetens, om man nu är orolig för det. Här borde de politiska partierna träta mindre sinsemellan och istället inse att Sverige måste vara aktivt på dessa områden för att inte förlora inflytande i hela EU-arbetet.

Man ska inte utesluta en uppgörelse på söndag, trots allt. Men även i ett sådant fall har något avgörande hänt. Många av de grekiska problemen kvarstår även vid en tillfällig lösning. Konflikten mellan Grekland och övriga euroländer har dessutom satt igång krafter för en snabbare fördjupning av EMU som kommer att påverka oss.

Sverige kommer att vara medlem i ett nytt EU på måndag.

Utrikespolitik via PR-bolag

Sista dagen på Almedalsveckan. Varje år görs några försök att debattera de nära kontakterna mellan politiker och PR-konsulter, på rosévinsmingel och slutna middagar, men det verkar dröja med någon grundläggande förändring. I andra länder skulle kritiken vara betydligt hårdare.

I år skrev DN:s Ewa Stenberg en utmärkt text om riskerna med påverkan via pr-företag som inte berättar om sina kunder. Hon nämnde bland annat Saudiarabiens vilja att anlita JKL Group och/eller Kreab Gavin Andersson för att förbättra bilden av landet i Sverige.

Denna historia, som blivit känd genom Wikileaks, borde vara ett ämne för granskande medieredaktioner. Vad hände egentligen? Har något svenskt PR-företag arbetat för den saudiska regeringen? Stämmer det att Kreab hjälpte Wallenbergsfären att samordna 33 direktörers artikel på DN Debatt om samarbetet med Saudiarabien? Hur ska Kreab-ordföranden Peje Emilssons angrepp på Margot Wallström i DN tolkas i ljuset av Wikileaks-uppgifterna?

Saudiarabiens vilja att anlita svenska PR-bolag är principiellt intressant. Debatten handlar ofta om hur företag eller organisationer försöker påverka politiska beslut utan att synas. Att stater agerar i hemlighet för att påverka ett annat land via PR-konsulter är något som borde uppmärksammas mer.

Att PR-företag i Bryssel tagit emot sådana uppdrag är välkänt. Nyligen briserade också en skandal i Schweiz, där en parlamentariker anklagas för att ha lämnat över känsliga uppgifter till Kazakstan via en PR-konsult. Konsulten, som arbetar på Burson-Marsteller, ska också på uppdrag av sin kund i Kazakstan ha skrivit en interpellation om relationerna mellan Schweiz och Kazakstan som parlamentarikern ställde.

Rysslands informationskrigföring diskuteras med rätta intensivt. Hur omfattande är den hemliga påverkan via PR-konsulter som stater ägnar sig åt i Sverige? Det borde också stå på dagordningen.

När pendeln svänger

Terrordåden i USA den 11 september 2001 chockade världen. Tusentals människor dog vid al-Qaidas attacker på World Trade Center och Pentagon.

Reaktionen blev hård. Det nödvändiga samarbetet mot en ny tids hot blev till Bushadministrationens "krig mot terrorn", där etiska principer lades åt sidan.

Bombdåden i Madrid år 2004 och i London år 2005 fick EU att skärpa sin lagstiftning och att anta hemliga handlingsplaner mot terrorism, där udden till en början var ensidigt riktad mot våldsbejakande islamism.

Kritiken mot rättsövergrepp i terrorbekämpningens namn växte gradvis i styrka samtidigt som det gick en tid utan stora terrordåd i Europa. Pendeln i debatten hade svängt, vilket också märktes i den intensiva svenska diskussionen om "FRA-lagen".

När terrorn slog till i Norge år 2011 var det inte jihadister som sprängde Höyblokka där statsministern hade sitt kontor, vilket myndigheterna fruktat. Mannen bakom dåden visade sig heta Anders Behring Breivik och vara högerextremist.

I den angelägna debatten om högerextremt våld spelade en del debattörer ned hotet från våldsbejakande islamism. Mycket energi lades på att försöka visa hur få dödsfall i Europa som kom från sådana grupper. När säkerhetspolis och underrättelsetjänster varnade även för sådan terrorism möttes de av misstro i offentligheten. Samma sak gällde modiga muslimska debattörer som tog debatten med åsiktspoliser och jihadister.

Nu svänger pendeln återigen, efter IS fruktansvärda övergrepp i Syrien och Irak, och efter de senaste månadernas terrordåd i Europa och Nordafrika. Idag väljer kristdemokraternas Ebba Busch Thor att gå ut hårt i Almedalen mot IS. Bland förslagen finns att den som deltar i handlingar utomlands ska kunna dömas för landsförräderi. Caroline Szyber skriver i Expressen att "signalspaning måste kunna vara ett användbart verktyg som Säpo beställer även efter att förundersökning inletts". Roger Haddad (FP) har nyligen framfört liknande förslag. Frågorna är aktuella bland annat i beredningen av Lars Werkströms utredning om kriminalisering av terrorismresor.

Själv har jag skrivit om dessa frågor i rätt många år. Jag påstår inte att jag varit opåverkad av hur vindarna blåst. Men det jag lärt mig är att frågorna om terrorbekämpning, rättssäkerhet och integritet är svåra. Det är fel att kasta grundläggande rättsprinciper över bord. Det är också fel att blunda för det hot som terrorism innebär och den roll som underrättelse- och säkerhetstjänst spelar för att hindra brott mot den grundläggande mänskliga rättigheten till liv. FRA har exempelvis haft avgörande betydelse för att hindra terrordåd i Sverige och utomlands.

De svåra avvägandena förtjänar en debatt där myndigheterna är mer öppna om hotbilder och resultat, samtidigt som de debattörer som argumenterar för rättssäkerhet och integritet försöker svara på hur vi ska undvika terrordåd i framtiden. En mer nyanserad sådan debatt finns internationellt (se exempelvis Born m fl: International Intelligence Cooperation and Accountability och David Omand: Securing the State). Det är också viktigt att medier håller fast vid sina etiska principer och inte rusar i väg i den ena eller andra riktningen utan att bry sig om fakta. Vi behöver en saklig diskussion, inte vindflöjeldebatt.

Jag hoppas kunna återkomma i detta ämne mer utförligt så småningom. Tyvärr lär frågan fortsätta att vara aktuell.

Så kan Löfven motverka Sverigedemokraterna

Sverigedemokraterna har gått fram i ett antal opinionsmätningar. I dag presenterar SCB sina resultat från maj.  Det ger en mer detaljerad bild av väljarströmmarna mellan partier, och opinionen i olika delar av landet, än andra mindre mätningar (även om SCB tidigare underskattat SD:s väljarstöd medan Sentio träffat mer rätt).

Vilka slutsatser kommer partiledningarna för (S) och (M) att dra av dagens siffror? (M) verkar redan vara på väg mot en mer restriktiv flyktingpolitik. Frågan är hur länge Anna Kinberg Batra kan hålla emot länsförbund som vill gå ännu längre.

Socialdemokratiska ombud åkte hem från Västerås i söndags, glada efter en partikongress utan uppslitande strider. Besluten om ökade investeringar i bland annat bostäder kan underlätta flyktingmottagandet. Det räcker ändå inte för att dra under grunden för Sverigedemokraterna.

Receptet mot (SD) är jobb, bostäder och bättre skola, säger ledande (S)-företrädare. Och visst behövs det generell politik.

Det mest akuta för Stefan Löfven är ändå att visa hur landets kommuner ska kunna klara dagens nivå på flyktingmottagandet, och se till att det märks förbättringar snabbt. Det handlar om större insatser än det etableringspaket som regeringen hittills lagt fram, om att alla kommuner måste ta emot flyktingar, om ökad stöd till kommuner och landsting för att möta större behov av skola och vård, och om mycket annat. Regeringen måste skapa utrymme för sådana miljardsatsningar i höstens budget, framför allt för ett bra flyktingmottagande, men också politiskt för att inte förlora ännu fler väljare till (SD). Det är väljare som kan bli svårt att få tillbaka.

Om inte (S) och (MP) gör sådana satsningar snabbt blir det enda alternativet för Stefan Löfven snart att göra som Jens Stoltenberg i Norge och skärpa asylpolitiken. Jens Stoltenberg är verkligen inte rasist, men jag tycker det vore fel väg att gå. (S)-ledningen måste inse allvaret. Det är bråttom nu.

(UPPDATERING: Det är bra att regeringen via Ylva Johansson föreslår att alla kommuner ska ta emot flyktingar. Tyvärr verkar det inte finnas någon majoritet i riksdagen för förslaget.)

Trovärdig folkrörelse kräver öppenhet om PR-bolagen

Många vill påverka Sveriges största parti. Det är bra. Däremot finns det en rad problem när påverkan sker via PR-bolag med hemliga uppdragsgivare. Vem är avsändaren? Var går gränsen mellan politiska förtroendeuppdrag och att ta betalt för att påverka? Hur påverkas kontraktet mellan väljare och parti om det finns oklarheter kring motiven för hur förtroendevalda agerar?

Sådana inslag har funnits när det gäller kärnkraftsdebatten inom socialdemokratin. JKL och Prime PR är två exempel på byråer som arbetat aktivt bakom kulisserna.

Aftonbladet avslöjade år 2010 hur Svenskt Näringsliv anlitat Prime för att dra socialdemokratin högerut. Primeskandalen vållade intensiv debatt, men ledde inte till några ordentliga etiska regler inom partiet. Personer knutna till PR-bolag förstärkte de interna motsättningarna kring Håkan Juholts partiledarskap.

PR-byråerna är aktiva även i frågor som är aktuella på denna kongress. Prime spelar en framträdande men dold roll i kampanjen för TTIP-avtalet, i nära kontakt med den amerikanska handelskammaren och Stockholms handelskammare. I mars ordnade Prime exempelvis ett möte med den ansvariga EU-kommissionären Cecilia Malmström i frågan. Tyvärr är inte alla debattörer tydliga om sina kontakter med Prime och andra PR-företag med hemliga kunder.

Den socialdemokratiska partiledningen har fortfarande inte lagt fram förslag om etiska regler vad gäller kontakterna med PR-bolag. Trots att det är en central fråga för en folkrörelse, och trots de katastrofala resultaten för syskonpartier i andra länder som råkat ut för etiska skandaler.

De ombud som vill värna partiet som folkrörelse kan ta upp frågan till exempel i samband med motion A52 om konkurrensklausul, och hoppas att partistyrelsen är klok nog att lyssna. Det vore också bra om LO-ledningen svarade på frågor om vilken roll som PR-företagen spelat i försöken att påverka amerikanska fackförbund och politiker om TTIP.

Låt inte TTIP försvaga demokratiskt beslutsfattande

Visst är frihandel bra, men det finns också risker med att låta handelsintressen överskugga människors värderingar i demokratiska samhällen. Det är ett av budskapen från den ansedda tidskriften Nature i en kritisk ledare om TTIP.

Näringslivet hävdar ofta att regler om hälsa och miljö bör harmoniseras utifrån vetenskapliga sanningar om vad som är farligt. Att använda god vetenskap för lagstiftning är bra, skriver Nature, men vetenskapen är inte alltid entydig och det finns andra hänsyn att ta:

The practices of individual nations are forged from their own history and culture, resulting in different approaches to how they structure health care, agriculture, food or environmental systems — and in how these are shaped by government and the market, and to what extent. National attitudes to science and technology are formed in a similar way; for example, in the level of risk people are willing to accept, or the ethical limits that such attitudes place on research or medical practices.

That is why regulations differ worldwide. The dominant globalization ideology too often sees cultural differences, and citizens’ rights to determine the sort of society they desire, as trade barriers that must be overcome. This is misguided. Science policy-setting is not, and must not be, chiefly about trade.

Motståndet mot dagens TTIP-texter har sakliga grunder. Det förstärks av bristen på öppenhet och av att förhandlingarna skötts i en alltför snäv krets av handelspolitiker. TTIP är inte enbart ett frihandelsavtal, det kommer att sätta ramar för regering och riksdag i många frågor som har stor betydelse för medborgarna: som skyddet av barns hälsa, arbetet för god miljö, riskerna på arbetsplatserna, konsumenters rättigheter. 

Därför är det klokt att lyssna på sakliga röster som Nature. Ett sätt är att ompröva EU-kommissionens förslag om hur samarbetet EU-USA om nya regler ska gå till. Dagens förslag om regelsamverkan har flera av de brister som Nature tar upp. 

Framtidens regler om arbetsmiljö, hälsa, konsumentskydd och miljö bör beslutas utifrån värderingar och fakta i demokratiska processer av de statsråd som är ansvariga för frågorna. Det vore märkligt om politiker som Ylva Johansson, Gabriel Wikström och Åsa Romson lämnade över stora delar av den makten till handelstjänstemän.

Stefan Löfven behöver visa ledarskap

Det var inte enkelt att bygga ut barnomsorgen på 1970- och 1980-talet. Olof Palmes engagemang som partiledare och statsminister var avgörande, annars hade reformplanerna fastnat i budgetprocesser och byråkrati. Samma sak gäller många andra socialdemokratiska projekt, som i dag har ett brett stöd.

Jobben står högst på Stefan Löfvens och regeringens prioriteringslista. En hel del görs, men mer behövs. Det kräver ytterligare insatser från statsministern personligen. Att delegera och lita på statsråden inom deras områden är en bra ledarstil, men de stora reformerna måste ledas från Rosenbad.

Tre exempel som gäller jobben:

Regeringen behöver presentera en trovärdig politik för att fler svenskar med utländsk bakgrund ska komma in på arbetsmarknaden. Det etableringspaket som hittills presenterats innehåller många bra förslag, men satsningarna är för små. Dessutom krävs stora investeringar mot segregationen. Det tidigare beslutet att avskaffa integrationspolitiken utan ett ordentligt alternativ är en del av förklaringen till dagens låga opinionssiffror.

Investeringarna måste bli större, som LO, SSU, (S) i Skåne med flera kräver. Det är ingen omöjlighet att få parlamentariskt stöd för bättre järnvägsunderhåll, utbyggt bredband eller fler bostäder. Även om vissa förslag fälls i riksdagen gäller det att visa politisk vilja.

EU-arbetet behöver få högre prioritet. Ett fördjupat samarbete inom eurogruppen kan innebära att Sverige förlorar inflytande. Det är en allvarlig risk för socialdemokratiska prioriteringar som jobben. Omvänt kan ett mer aktivt svenskt EU-arbete bidra till högre sysselsättning, bättre miljö och ökad jämställdhet.

Stefan Löfven har lett socialdemokratin till valseger och till regeringsmakten. Helgens partikongress minns säkert de åtta åren i opposition och all intern turbulens. Löfven är en uppskattad partiledare som har visat sin förmåga att hålla samman ett lag. Det förtroendet ger också utrymme för ett mer kraftfullt ledarskap i de stora frågorna.

Etablering av nyanlända kräver mer pengar

Regeringen satsar 125 miljoner kronor på bättre språkundervisning för nyanlända år 2015 och på stöd till folkrörelsernas insatser för en god start i Sverige. Beloppet för bättre SFI ökar följande år, till 100 miljoner kronor per år.

Det är bra att regeringen tar etableringen av nyanlända på allvar. Bristerna är stora i dag och med ett historiskt sett högt flyktingmottagande är behoven stora. Folkrörelserna har en viktig roll att spela.

Pengarna lär dock inte räcka särskilt långt. Kommuner och landsting har länge framfört att flyktingmottagandet är underfinansierat. SvT redovisade nyligen en enkät där en stor majoritet av landets socialdemokratiska kommunalråd vill att staten tar ett större ekonomiskt ansvar för etableringen och för asylsökande barns skolgång.

Det regeringen hittills berättat om satsningarna i vårpropositionen räcker inte. Förhoppningsvis kommer förslag om betydligt mer pengar den 15 april. Och ett rejält investeringsprogram för att bryta segregationen.

God journalistik och bra personalpolitik hör ihop

"Utfryst från DN". Tidningen Journalisten beskriver i sitt senaste nummer hur Dagens Nyheter behandlade journalister som arbetsgivaren inte ville ha kvar i sin nya organisationsplan.

Kritiken har funnit tidigare. Journalisten har gjort ett utförligt arbete med att kartlägga vad som egentligen hände. Det är en skrämmande berättelse om bristen på rimlig personalpolitik.

Mediebranschen är i kris. Inkomsterna minskar för många företag. Nedskärningar kan vara nödvändiga (även om man kan notera hur vissa mediekoncerner går med stora vinster samtidigt som personalen skärs ned). Det är inget lätt chefsuppgift att minska personalstyrkan.

Krisen är ändå inget försvar för att behandla medarbetare illa. Dagens Nyheter är ett exempel bland flera. Det är bra att branschmedier som Journalisten granskar vad som sker. Hade samma sak hänt till exempel inom kommunal förvaltning skulle rubrikerna sannolikt varit större även i vanliga nyhetsmedier.

Personalpolitik är inte bara en fråga för VD och medieföretagens personalchefer. Det går inte att skilja det publicistiska uppdrag som en chefredaktör har från ansvaret för hur medarbetarna behandlas. Därför är det bra att Peter Wolodarski nu kommenterar det som skett på Dagens Nyheter.

Mod är en förutsättning för bra journalistik. När medarbetarna känner att ledningen har tilltro till dem så ökar möjligheterna till angelägna texter och inslag. Det är bra även kommersiellt. Dessutom har journalister och övriga anställda i medieföretagen ofta minst lika god känsla för mediemarknaderna som en del "strateger" från handelshögskolorna. Mediechefer gör klokt i att lyssna mer på sina medarbetare inför strategibesluten.

Att vara ansvarig utgivare kräver integritet i publicistiska beslut. Att inte ha motsvarande integritet och stå upp för en rimlig personalpolitik minskar förtroendet för chefredaktörer och övriga mediechefer. Journalistförbundet driver de anställdas rättigheter på ett bra sätt. Jag skulle önska att organisationer som Utgivarna också blev tydligare om behovet av bra personalpolitik.

De osynliga murarna

Friskolor släpper inte in flyktingbarn. Det är vinkeln på en artikel i Dagens Samhälle (som jag inte hittar på nätet, men Helsingborgs Dagblad skriver om samma ämne).

Helsingborg är ett exempel. På några månader har 210 nyanlända barn börjat i kommunen. Många av dem kommer från inbördeskrigets Syrien. Ungefär 200 av barnen går i grundskolor som kommunen driver, enbart tio av dem i en friskola. Detta trots att friskolorna sammanlagt tar emot 24 procent av eleverna i kommunen.

Siffrorna kanske ändrar sig något när det gått lite mera tid, men trenden är tydlig och finns i andra kommuner. Ett centerpartistiskt kommunalråd i Västerås säger till Dagens Samhälle att hon aldrig tänkt tanken att flyktingbarnen ska börja i friskolor.

I den lilla kommunen Uppvidinge finns enligt Dagens Samhälle 170 barn i grundskolan som är asylsökande eller just fått uppehållstillstånd. Ingen av dem går i den friskola i Älghult där många av dessa barn bor. Däremot är 62 av 167 barn i den kommunala Alstermoskolan någon halvmil bort nyanlända.

Mest intressant är kommentaren från Ulla Hamilton, vd för Friskolornas riksförbund. Hon har inte tänkt på frågan om hur friskolor ska kunna ta emot fler flyktingbarn. "Men det finns ju ett regelverk med ett kösystem", säger hon. "Man kan inte ha en gräddfil för de här barnen." Skolinspektionen menar att det inte går att ha ett särskilt kösystem för flyktingbarn.

Effekten tycks bli att kommunalt drivna skolor tar emot oproportionellt många nyanlända elever medan det är friskolorna som får en "gräddfil" förbi den kostnad det innebär med extra resurser för dessa elever. Ett av många exempel på de osynliga murar som upprätthåller och förstärker segregationen. Och som Ulla Hamilton "inte tänkt på".

Jag har skrivit om ett antal andra sådana mekanismer, som krångliga skolval, kommuner som inte bygger hyresrätter, onödiga språkkrav för att få yrkesgodkännanden, med mera. Om riksdagspartierna verkligen vill förbättra flyktingmottagandet och bryta segregationen vore ett bra inslag att gå igenom alla regelverk och metoder som stänger ute människor med utländsk bakgrund. Reglerna om kösystem och nyanlända elever är ett uppenbart exempel.

Regeringschefer och nationella säkerhetsfrågor

Hans Wallmark (M) har ställt en interpellation om det säkerhetspolitiska rådet till statsminister Stefan Löfven. Det ska bli intressant att följa debatten.

Själv har jag ingen kunskap om läget i regeringskansliet med det utlovade rådet. Däremot läser jag om diskussionen i andra länder. Inte minst i Storbritannien (se mitt blogginlägg i november). Institute for Government beskriver i en aktuell rapport lärdomar från arbetet med det nationella säkerhetsrådet. Slutsatserna handlar bland annat om:

"* the significant potential gains from sustained prime ministerial attention and the concomitant risks of losing effectiveness if prime ministers fail to devote sufficient time to the process

* the necessity of inter-departmental co-operation, and the integral role that a national security adviser can play as an effective broker between competing departmental interests

*  the potential tension between strategic and operational focus

* the need for a well-resourced central secretariat and the difficulty of driving delivery from what is, relative to international comparators, the small centre of UK government, as the secretariat – like any other part of the centre – suffers a capacity gap vis à vis departments, and has become smaller since May 2010."

Tyskland är också ett lärorikt exempel. Där ligger underrättelsetjänsten BND direkt under förbundskanslerns kontor. Chefen för Bundeskanzleramt (BKA), för närvarande Peter Altmeier, är ansvarigt statsråd för BND. Det finns även en särskild statssekreterare för underrättelsefrågor i BKA, Klaus-Dieter Fritsche. Han ansvarar för samordningen av informationen från de tre underrättelse- och säkerhetstjänsterna BND, MAD och BfV. Varje tisdag leder han en genomgång av läget där Peter Altmeier också brukar delta.

Kontrollmekanismerna är mer utvecklade i Tyskland än i många andra länder, delvis på grund av landets historiska erfarenheter. För närvarande pågår en hård dragkamp mellan BKA och det särskilda utskott i förbundsdagen som granskar samarbetet med NSA. Nyligen ska brittiska GCHQ ha hotat avbryta samarbetet med Tyskland om kontrollutskottet får alltför mycket information om internationella kontakter.

Kan regeringarna komma överens om klimatåtgärder?

Följer klimatförhandlingarna i Geneve. När jag surfar runt hittar jag en gammal rapport på IPCC:s hemsida. Arbetsgruppen om åtgärdsstrategier sammanfattade i juni 1990 underlaget från ett antal underarbetsgrupper. Det är en rapport där stora delar fortfarande håller.

Själv satt jag i den underarbetsgrupp som analyserade energi, transporter och industri. Vår sammanfattning finns med i rapporten. Det väcker en del minnen av diskussionen.

Sekretariatet från OECD och IEA spelade en viktig roll. Likaså den amerikanska delegationen. Då var USA till stor del en progressiv kraft.

I sammanfattningen finns rekommendationer som att satsa på standarder för energieffektivitet hos konsumentprodukter. Aktuellt även i dag. Överenskommelser om bättre energieffektivitet är en del av klimatdiplomatin. Debattörer som tidigare EU-förhandlaren Jörgen Henningsen anser att globala avtal om åtgärder som energieffektivitet vore en väg framåt i de svåra förhandlingarna. Klimatkonventionens avsnitt om Policys and Measures kan utvecklas, menar han.

Dessutom kommer jag ihåg hur ett svenskt förslag i sista minuten att ta med diagram över utsläppen på capita gick igenom. Efter mötet i underarbetsgruppen kom en delegation från USA:s EPA fram till oss och tackade diskret. Att göra USA:s stora utsläpp per invånare så tydliga skulle hjälpa dem på hemmaplan. Nu ska det bli spännande att se hur Barack Obama agerar under den sista delen av sin presidentperiod.

Svåra frågor i arbetet mot terrorn

Terrorn i Paris kunde också ha drabbat Köpenhamn. Attacken mot Charlie Hebdo har tydliga likheter med planerna på en massaker i Jyllands-Postens kontor.

Polisen ingrep innan terrordådet i Köpenhamn blev verklighet. Flera andra terrorplaner med sin bas i Sverige har också avvärjts under senare år, enligt Säkerhetspolisen och andra källor. Däremot är svenska myndigheter mer förtegna om vilka metoder som används än sina kollegor i andra länder, som USA och Storbritannien.

Det handlar i stor utsträckning om underrättelsearbete, där den insamlade informationen inte används i domstol. Däremot kan materialet få rättslig verkan på andra sätt, som i Norge där ett antal personer utvisades sommaren 2014 efter varningar om terrorplaner, och vid de kritiserade egyptenavvisningarna i Sverige år 2001. De personer som betraktas som misstänkta har i sådana fall inte någon verklig möjlighet att bemöta anklagelserna.

Internationellt finns en debatt kring användningen av underrättelser på sätt som får rättslig verkan (se exempelvis Born, Leigh och Wills: International Intelligence Cooperation and Accountability, Routledge 2011). I Sverige finns alltför lite av denna angelägna diskussion. Förståelsen av underrättelsernas betydelse verkar begränsad.

Säkerhetstjänsterna misslyckades att förebygga terrordådet i Paris. Det kommer sannolikt att leda till hårdare tag mot personer som misstänks sympatisera med terrororganisationer, såväl i Frankrike som på EU-nivå. Islamofobin kan öka. Det gäller att slå vakt om öppenhet och rättssäkerhet i denna situation.

Samtidigt finns ett verkligt terrorhot från olika extrema grupper som det är farligt att förneka. Framför allt för de människor som riskerar att drabbas, men också för samhällsklimatet. Det gäller att visa hur stater kan skydda sina medborgare mot terrordåd utan att göra avkall på rättssäkerheten. Då behövs en öppen diskussion om hanteringen av underrättelser och om samarbetet mellan länder. Svenska myndigheter kan vara tydligare om sådana principiella frågor utan att arbetsmetoderna förlorar i effektivitet.

Det finns många andra angelägna frågor när det gäller terrorism, inte minst när det gäller det bredare arbetet mot utanförskap och risken för att stigmatisera vissa grupper. Jag har skrivit ett antal texter om dessa frågor, bland annat på Aftonbladets ledarsida och i internationella medier. Länkar till några av dem finns på min hemsida, www.matsengstrom.se, fliken om terrorism och rättssäkerhet.

Mikael Wiehe har fel

Den amerikanska senatsrapporten om CIA:s metoder har lett till berättigad kritik mot hur tortyr använts i det så kallade kriget mot terrorn. Ett exempel är New York Times ledare, bland annat den här.

Däremot reagerade jag på det sätt som Mikael Wiehe kopplade rapporten till Sverige i Dagens Nyheter den 19 december. DN Kultur ville inte ta in min kommentar, så jag publicerar den här i stället (DN fick kommentaren på förmiddagen dagen efter att Wiehes text publicerats):

Wiehe har fel om egyptenavvisningarna

Mikael Wiehes text om tortyr (DN Kultur 19.12) är angelägen. Senatsrapporten i USA beskriver fruktansvärda övergrepp.

Sverige har varit naivt när det gäller andra länders användning av brutala metoder, bland annat i samband med avvisningen av två egyptiska medborgare i december 2001. Däremot har Wiehe dåligt på fötterna när han driver sin tes om politisk undfallenhet och liknar beslutet om egyptierna med permittenttrafiken under andra världskriget.

Samtliga utredningar har slagit fast att Säkerhetspolisen hade ansvaret för den roll som CIA spelade vid avvisningen. Det finns inget faktastöd för att påtryckningar från USA skulle ha varit skälet till den dåvarande regeringens beslut om Agiza och Alzery.

Mikael Wiehe har tidigare utan saklig grund anklagat Anna Lindh för att ha ”böjt sig” för USA. Det är bättre att diskutera utifrån fakta, om Sverige ska kunna undvika liknande fall som egyptenavvisningarna i framtiden när myndigheter varnar för terrordåd.

Svårt att vara visionär partiledare

Det är inte lätt att vara visionär politiker i den medialiserade demokratin. När Lennart Daléus blev partiledare för Centerpartiet år 1998 lanserade han begreppet digital allemansrätt. Bra it-infrastruktur i hela landet skulle få Sverige att lyfta och ge alla regioner chansen att utvecklas.

För detta fick Daléus kritik av ett antal politiska journalister. Så här skrev till exempel Lena Mellin i Aftonbladet:

Den nuvarande partiledaren Lennart Daléus har under sina 20 månader som partiledare koncentrerat sig på ett budskap som är i det närmaste obegripligt. Han har talat om det i och för sig behjärtansvärda ämnet digital allemansrätt. Det vill säga bredband åt alla i hela landet.
   Men för en människa som inte intresserar sig för politikens finare nyanser betyder orden digital allemansrätt ingenting. Det är ett nonsensuttryck. Vad har nollor och ettor med blomplockning att göra?

Det fanns naturligtvis andra frågor som påverkade Lennart Daléus tid som partiledare. Jag tänker ändå på kritiken mot den digitala allemansrätten ibland. Senast när jag läste veckans beslut från EU-kommissionen om det regionalpolitiska stödet till Sverige under perioden 2014-2019.

Tillgång till snabbt bredband är ett framträdande mål. "The programme expects 90% of all enterprises to have access to very high speed broadband at the end of the programming period", heter det om Norra Mellansverige. Motsvarande mål för Mellersta Norrland är 65%, och för Norra Norrland 60%.

Sett i backspegeln gjorde Lennart Daléus rätt som lyfte fram den "digitala allemansrätten". Numera är det ett huvudspår i diskussionen om regional utveckling. Han utvecklade begreppet bland annat i en skrift om ämnet, så det borde inte ha varit svårt att förstå. Frågan är hur mycket framsynt politik och stora reformer i dag som inte blir av därför att partiledare tvingas vara försiktiga med sina visioner.

Ge flyktingar en bra start i Sverige

Sverige ska ha en solidarisk asylpolitik. Den solidariteten behöver också gälla tiden efter att uppehållstillstånd beviljas.

I dag dröjer det alltför länge innan flyktingar får jobb. Stödet till nyanlända elever är för dåligt. Samtidigt har samhällsklyftorna och arbetslösheten växt. Det är ingen bra grund för social sammanhållning.

Om det blir ett extraval den 22 mars kommer debatten till stor del att handla om invandring, oavsett vad partistrategerna vill. Partierna behöver mer trovärdiga program för hur dagens historiskt sett höga flyktingmottagande ska hanteras. Det gäller inte minst Socialdemokraterna, som måste kunna ge bättre svar än i årets valrörelse.

Men rätten till en bra start i Sverige får inte reduceras till enbart en fråga om valtaktik. Det handlar i första hand om människorna. Om flyktingarna och deras familjer, om levnadsvillkoren i förorter, brukssamhällen, och kommuner som Södertälje, som redan "öppnat sina dörrar".

Jag har skrivit om bättre flyktingmottagande och åtgärder mot segregationen i drygt tio år, inte minst på Aftonbladets ledarsida. Här är några korta punkter om vad jag tror behövs på kort och längre sikt, utan ambition att ge en heltäckande bild:

* Gör mer mot strukturell diskriminering på grund av människors ursprung. Ge ett särskilt statsråd i uppdrag att driva på regeringens arbete för att förändra dagens strukturer, liksom jämställdhetsministern gör på sitt område. Mobilisera fackförbund, arbetsgivare och föreningsliv för att ta itu med hinder (svårigheten att få praktikplatser om man inte redan har personliga nätverk i arbetslivet, för att ta ett av många exempel).

* Se til att Migrationsverket, AMS och andra myndigheter får de anslag de behöver för att klara de närmaste årens stora flyktingströmmar. Höj ersättningsnivåerna till kommunerna för flyktingmottagande. Reformera systemet för eget boende, EBO, i linje med Södertälje kommuns förslag

* Genomför en Lex Vellinge i linje med förslaget från Luciano Astudillo och Anders Lago år 2010, så att kommuner inte kan vägra ta emot flyktingar. Förslaget om ett ekonomiskt utjämningssystem räcker inte..

* Förändra bostadspolitiken. På kort sikt: inrätta ett rejält investeringsstöd till hyresrätter. Ge ett särskilt stöd för tillfälliga bostäder med asylplatser under de närmaste åren. Se över plan- och bygglagen för att snabbt kunna få fram åtminstone tillfälliga bostäder. Utred en förändring på längre sikt i riktning mot Österrikes sociala bostadspolitik.

* Rusta upp miljonprogrammet. Mona Sahlin lovade på sin tid 15 miljarder kronor under sex år. Pengarna försvann gradvis i budgetprocesserna. Nu vill regeringen ha ett stöd till miljöupprustning. Det är bra, men satsningen behöver vara större och omfatta fler aspekter.

* Bygg ut jobbsatsningarna. Behoven är stora inom den skattefinansierade sektorn, som vård och omsorg (se nedan om finansiering). Öka antalet föreslagna platser i traineejobb och extratjänster.

* Utnyttja nya svenskars kunskaper bättre, genom validering men också genom att riva andra hinder som alltför rigida krav för yrkescertifikat eller alltför litet antal utbildningsplatser på yrkesutbildningar.

* Låt ungdomsgarantin omfatta även ungdomar som inte är registrerade som arbetssökande men som saknar sysselsättning. Ställ bindande krav på kommunerna om bättre uppföljning av ungdomar som vare sig studerar eller jobbar, i linje med förslagen från utredningen Unga utanför (2003).

* Höj statsbidragen till skolor med svåra förutsättningar. Öka stödet till nyanlända elever i grundskola och gymnasium.

* Fortsätt att reformera SFI (Svenska för invandrare). Hitta system att öka antalet som slutför utbildningen, och för att fånga upp dem som av olika skäl inte klarar att gå under de första åren i Sverige (till exempel ökad stöd till folkhögskolor).

* Förbättra traumakompetensen i sjukvården och andra delar av samhället.

* Inrätta ett kansli i statsrådsberedningen för att samordna insatserna de närmaste åren, inspirerat av Anne-Marie Lindgrens förslag.

Att genomföra alla dessa förslag kräver stora ekonomiska resurser. Det är nödvändiga investeringar för Sverige i en unik situation.

Det mest rimliga sättet att hitta ekonomiskt utrymme för sådana framtidsinvesteringar är att ändra överskottsmålet.

En annan möjlighet är att öka statens inkomster, exempelvis genom att återinföra fastighetsskatten eller dra tillbaka det senaste jobbskatteavdraget.

Det tredje sättet är att minska andra statliga utgifter, till exempel genom att senarelägga höjningar av a-kassan och ersättningstaken i socialförsäkringarna. Det vore en olycklig väg, men den som inte är beredd att välja någon av de två tidigare finansieringssätten kommer att tvingas till sådana svåra val eller till en förändrad migrationspolitik.  

Läs gärna mer i tidigare texter. Några av dem finns här:

Investera mot segregationen (2013)

Siffertrixande och brist på politik (2013)

Sweden´s changing (Open Democracy 2009-12-10)

Integrationspolitiken som försvann (2009)

S måste vässa sin integrationspolitik (Aftonbladet 2009-08-28) 

Sätt fart på byggandet, finansminister Borg (Aftonbladet 2009-03-10) 

Glöm inte förorten när jobben försvinner (Aftonbladet 2009-03-06)

Ekerö borde lära av mångfalden i Gnosjö (Aftonbladet 2008-05-13)

Våga kämpa mot barnfattigdomen (Aftonbladet 2006-08-10)

Integration stavas rättvisa och pengar (Aftonbladet 2006-01-24) 

Knattarna fastnar i Reinfeldts stängsel (Aftonbladet 2006-01-05) 

Folkpartiets kluvna tungor om flyktingar (Aftonbladet 2005-08-18) 

Stolthet och pengar bryter utanförskapet (Aftonbladet 2005-02-16) 

Inga invandrare i Perssons Björkvik (Aftonbladet 2004-08-03) 

Nyfattigdomen måste få plats i vårbudgeten (Aftonbladet 2003-02-01) 

Juncker skärper reglerna för EU-lobbyister

Högnivåkontakter med påtryckare ska offentliggöras. EU-kommissionens beslut om detta i veckan har fått försiktigt beröm från öppenhetsförespråkare.

Kommissionen vill också införa ett obligatoriskt register för lobbyister, som ska gälla för ministerrådet, parlamentet och kommissionen själv. Därmed tycker Jean-Claude Juncker sannolikt att han levererat ett av sina löften från parlamentsutfrågningarna.

Det finns saker att diskutera i bägge besluten. Professionella PR-företag med hemliga uppdragsgivare än något annat än en konsumentgrupp som spelar med öppna kort. Reglerna kunde återspegla det bättre.

Ändå är kommissionens beslut steg på vägen för att öka öppenheten. Sverige ligger långt efter i den internationella debatten om lobbning. Att offentliggöra vilka PR-företag som statsråd och statssekreterare träffar kan vara något att överväga även i vårt land. Bland mycket annat.

Brittisk debatt om nationellt säkerhetsråd

Sverige ska ha ett nationellt säkerhetsråd. Det berättade statsminister Stefan Löfven på presskonferensen 14 november när ÖB redovisade resultaten av underrättelseoperationen i Stockholms skärgård.

Diskussionen om ett nationellt säkerhetsråd har pågått länge, delvis under mediernas radar. Regeringens förmåga att behandla säkerhetsfrågor har varit alltför ad-hoc betonad och beroende av enskilda statsråds intresse. Samtidigt har säkerhetshoten delvis ändrat karaktär. Utöver militära hot och terrorism nämnde Stefan Löfven även klimatförändringar och smittsamma sjukdomar vid presskonferensen.

Regeringskansliet har haft svårt att prioritera bland den stora mängden frågor och att styra vilka underrättelser som är viktigast att få fram, enligt personer med god insyn. Samordningsfunktionen för underrättelsefrågor, SUND, har inte haft ett tillräckligt starkt mandat. Ledande personer i svensk underrättelsetjänst har efterlyst bättre styrning.

Stefan Löfvens besked har jämförts med USA:s nationella säkerhetsråd. Minst lika relevant är att studera britternas erfarenheter. I Storbritannien finns National Security Council där tio statsråd ingår. Andra ministrar deltar vid behov, liksom försvarsstabschefen och cheferna för underrättelsetjänsterna. Rådet har tre undergrupper: en för hotbilder och beredskap, en för kärnvapenrelaterade frågor, en för relationerna med"emerging international powers".

Sedan flera år finns en diskussion i Storbritannien om det nationella säkerhetsrådets effektivitet. Parlamentetskommittén som granskar den nationella säkerhetsstrategin har bland annat menat att rådet fastnat för mycket i operativa frågor och inte hunnit tänka tillräckligt strategiskt.  Å andra sidan har det funnit en kritik att rådet varit på en för allmän nivå för att kunna styra underrättelseverksamheten ordentligt. De lägre instanser som ska sköta detta har inte fullt ut respekterats av till exempel chefen för MI6.

Stefan Löfven och hans medarbetare har säkert redan studerat de brittiska erfarenheterna. En väsentlig punkt tycks vara hur strukturen under själva rådet byggs upp, med sekretariat, undergrupper och tydliga beslutsgångar.

I Storbritannien finns till exempel en nationell säkerhetsrådgivare som också leder en statssekreterargrupp för säkerhetsfrågor. I Sverige har statsministerns statssekreterare delvis haft en liknande roll, tillsammans med alla andra arbetsuppgifter. Britternas Joint Intelligence Committee försöker styra underrättelsetjänsterna med ett starkare mandat än SUND hittills har haft, men har också fått kritik.

Det ska bli spännande att följa den fortsatta utvecklingen i Sverige av dessa viktiga frågor.

Anna Lindh och kampen mot apartheid

I valrörelsen 1991 besökte Anna Lindh och ANC:s generalsekreterare Cyril Ramaphosa Tensta gymnasium. Anna Lindh skulle ofta göra så, ta med internationella ledare till Tensta. Till gymnasiet kom även den brittiske utrikesministern Robin Cook under hennes tid på UD.

Kampen mot rasförtrycket i Sydafrika engagerade många i Sverige, redan från 1950- och 1960-talet. Bengt Säve-Söderberghs beskriver det svenska stödet till befrielserörelserna i södra Afrika i boken Vår seger var också er. Olof Palme spelade en huvudroll.

Södra Afrika var också en av de viktigaste internationella frågorna för SSU under Anna Lindhs ordförandetid. SSU var med i den breda rörelse mot apartheid som bland annat manifesterades genom Isolera Sydafrikakommittén, ISAK. Ungdomsförbundet bedrev solidaritetsarbete i olika former: bildade opinion, ordnade utbildningar för ANC-medlemmar och andra, skapade nätverk.

- Anna var engagerad på flera olika fronter, berättar Monica Andersson som var SSU:s internationella sekreterare och senare fick motsvarande befattning i det socialdemokratiska partiet.

Som ordförande för Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer, LSU, ledde Anna Lindh det opinionsarbete där i stort sett alla ungdomsorganisationer utom det moderata ungdomsförbundet deltog. I SSU var Sydafrikafrågan stor.  Anna Lindh var också engagerad i ungdomsinternationalen IUSY, där kampen mot apartheid var en central fråga.

Att stödja befrielserörelsen ANC och dess ungdomsförbund var ett viktigt inslag.

- Vi byggde upp många kontakter med ANC, säger Monica Andersson.

Bengt Säve-Söderberg tar upp ungdomsförbundets arbete för en internationell bojkott av apartheidregimen i sin bok. Sommaren 1986 hamnade det socialdemokratiska partiet i otakt med den rörelse som ville se ett förbud mot import från och export till Sydafrika, även om FN inte kunde enas om en sådan utvidgad bojkott. Enligt Säve-Söderbergs bok var det statssekreteraren för utrikeshandelsfrågor Carl Johan Åberg som i en intervju gett bilden att ett handelsförbud krävde beslut av FN:s säkerhetsråd. Bengt Säve-Söderberg skriver:

”För ett kort tag befann sig Socialdemokraterna, som hela tiden varit de ledande i kampen mot apartheid, i denna fråga på samma linje som Moderaterna. Ordföranden i SSU Anna Lindh sade att det vore `förödmjukande för Sverige att inte ställa upp på samma linje som de nordiska grannarna´”.

Den beskrivningen kan kompletteras av protokollet från socialdemokraternas VU den 22 augusti 1986, då debatten om partiets syn på en utvidgad bojkott pågått en månad. Ingvar Carlsson hade uttalat sig en liknande riktning som Åberg och argumenterade på mötet för att ett handelsförbud krävde beslut av FN:s säkerhetsråd. I Norge hade däremot Gro Harlem Brundtland valt att gå före nationellt med en bojkott. Danmark var på samma linje.

Anna Lindh försvarade SSU:s uppfattning vid VU-mötet: ”Vi har från SSU:s sida under en lång tid krävt bojkott av Sydafrika. Jag har hört att en del partikamrater var negativa till att vi gick ut i somras, men det var naturligt, eftersom vi under lång tid har haft det här kravet i handlingsprogrammet, drivit det i ISAK-arbetet och i egna kampanjer.”

Hon fortsatte: ”Nu tycker jag att det är viktigt att man sätter någon form av tidsgräns för hur länge man kan tänka sig att vänta innan man är tvungen att överge tanken på en FN-bojkott, och istället satsa på en gemensam samordnad nordisk aktion. Jag tror inte heller att det skulle bli en isolerad nordisk aktion, utan jag tror att många länder skulle ansluta sig.”

Ingvar Carlsson fick stöd för sin FN-linje av bland annat Sten Andersson och Thage G Peterson. Han mjukade ändå upp den i sin sammanfattning vid mötet: ”Vi får hålla oss till att vi studerar händelserna och därmed håller beslutet öppet. Där kan en kompromiss finnas på nordiskt plan, mellan sidoorganisationerna och partiet – men längre än så sträcker sig inte min beredskap.”

Något senare hade verkligheten förändrats. USA och Storbritannien röstade nej till en bojkott i säkerhetsrådet. ”Sedan tog det bara några veckor innan ett förslag om handelsbojkott lades fram av regeringen”, skriver Bengt Säve-Söderbergh. ”Av riksdagens partier var det som vanligt endast Moderaterna som sade nej.”

Anna Lindh följde upp engagemanget för södra Afrika som utrikesminister. Hon besökte Sydafrika och Botswana år 1999.

- Hon hade ett omfattande program och träffade många i den sydafrikanska ledningen, säger Monica Andersson. Det var självklart för henne att fortsätta samarbetet kring demokrati, mänskliga rättigheter och utveckling.

När Nelson Mandela kom till Sverige på statsbesök år 1999 stod Anna Lindh värd för en middag på UD. Hon reste till Sydafrika ytterligare en gång, år 2003, och träffade då bland annat president Mbeki.

Nelson Mandela hyllade Anna Lindh efter hennes bortgång:

 - Varje mord på en person är en ofattbart tragisk händelse, då våld så enkelt föder nytt våld.

- Men mordet på utrikesminister Anna Lindh är speciellt tragiskt, då Lindh hade de mest utmärkta kvaliteter som var respekterade vitt och brett, i maktens högkvarter och hos vanliga människor.

TT skrev: ” Både den förre anglikanske ärkebiskopen Desmond Tutu och den sydafrikanske presidenten Thabo Mbeki har tidigare sänt sina kondoleanser efter mordet på Anna Lindh, som under sin politiska karriär haft nära och återkommande kontakter med Sydafrikas ledning efter apartheid-regimen.

Men den respekterade Nelson Mandelas ord, darriga men fyllda av värme, visade hur stor Anna Lindh var långt bortom Sveriges gränser.”

                              Cyril Ramaphosa och SSU:are i Tensta

                       Anna Lindh och Cyril Rampahosa i klassrummet