Återinvigningen av Notre Dame gav mig kluvna känslor. Fantastiskt byggnadsarbete med renoveringen efter branden, fin konsert som blandade gammal och nytt, andligt och sekulärt.
Men också ett fjäskande för USA:s nyvalde president Donald Trump, som kampanjat på en giftig blandning av nationalism, rasism, sexism och populistiska ekonomiska löften.
Frankrikes president är inte den ende som nu gör nästan allt för att göra Trump på gott humör. Besöken i Mar-el-Lago har varit täta, både från världsledare som vill hålla sig väl med USA i allmänhet och från europeiska politiker som Viktor Orbán, som glädjs över valet av den tidigare fastighetsmagnaten. Och i Sverige har Ulf Kristersson anklagat socialdemokraterna för att äventyra Sveriges säkerhet genom att ta ställning för demokraterna inför presidentvalet.
Det är begripligt att regeringschefer försöker göra det bästa av läget, inte minst med Rysslands gangsterregim som fortsätter kriget mot Ukraina. Samtidigt är det oroande hur lite som konsekvenserna av det Trump utlovat diskuteras offentligt. Det borde åtminstone tankesmedjor och opinionsbildare kunna göra.
Hur ska till exempel EU agera om den nya Trumpadministrationen begränsar pressfriheten och andra delar av demokratins förutsättnignar? Driver fram politiskt motiverade åtal mot sina motståndare? Eller gör militära insatser mot stater som inte gör som Donald Trump vill, med egna styrkor eller via ombud? USA:s historia i Latinamerika och senaste dagarnas hot mot Panama är värda att hålla i minnet.
Trump2 kan bli en värre period än vi vill föreställa oss. Viss kompromisser kommer att vara nödvändiga. Men det är riskfylld att backa från försvaret av grundläggande demokratiska rättigheter. EU måste kritisera sådana beslut i Washington, både för att det är rätt i sak och för att den interna europeiska motståndskraften mot auktoritära regimer annars minskar.
Samma sak med Trumps påtryckningar mot andra stater. Ta Mexico till exempel. EU får inte bli så undfallande mot det nya styret i Washington att man försummar sina partners i Latinamerika. Liksom i Afrika och Asien. Att bygga ut dessa samarbeten och att stödja partnerländer vid behov på lämpliga sätt behöver vara en prioriterad fråga för den nya höga representanten i utrikespolitiken, Kaja Kallas.
Sverige har en tradition av gott samarbete med de länder som idag ofta kallas "den globala södern". Det är en tillgång även i dagens situation. Om den politiska viljan finns.
