Luckor i (S) politiska riktlinjer

Idag ska alla ombud till den socialdemokratiska partikongressen ha fått förslaget till politiska riktlinjer. Det är ett välskrivet dokument, men texten lämnar också frågor öppna. Hur ska till exempel valfriheten betalas? Var finns socialdemokratins genomtänkta strategi för att påverka EU? Vart tog integrationspolitiken vägen?

Mycket av innehållet har presenterats de senaste dagarna. Om några timmar lanserar Thomas Bodström ännu en del, ungdomspolitiken. Det är ett av många bra avsnitt i riktlinjerna och ett område där Mona Sahlin verkligen flyttat fram positionerna under sin tid som partiledare.

Det finns många tillfällen att återkomma till det som är bra under tiden fram till kongressen. På flera avsnitt kommer det också att bli strid, det är skillnaden mellan ett parti som fortfarande har en levande interndemokrati och inte har förvandlats till en PR-maskin. Riktlinjernas innehåll bygger tydligt på rådslagen sedan valförlusten 2006.

Fyra reflektioner nu:

Vem ska betala för marknadslösningarna i välfärden? En av de stora förskjutningarna i (S)-politiken är en större acceptans för system som vårdval. Det är upp till ombuden att bestämma hur långt denna "Ylva Johansson-line" ska gå (själv är jag tveksam). Men om socialdemokraterna bestämmer sig för mer marknad måste nog kongressen bli tydligare om hur solidariteten ska betalas. Erfarenheten av avreglerade marknader är att talet om ökad effektivitet ofta är överdrivet. Tvärtom behövs det pengar för att klara gemensamma uppgifter och bra kvalitet där vinstintresset inte ser något intresse. Riktlinjerna är ytterst försiktiga om skattehöjningar, så var ska de pengarna komma ifrån?

Vart tog EU vägen? Avsnitten om det europeiska samarbetet är korta och allmänt hållna. Socialdemokratin borde kunna formulera tydligare förslag om konsumentskydd, bättre arbetsvillkor, tuffare åtgärder mot diskriminering, en bredare miljöpolitik med mera. De borgerliga partierna vill ha mer marknad, mindre politik, i EU liksom i Sverige. (S) kan erbjuda en mer offensiv politik.

Tappa inte bort integrationspolitiken. År 2002 definierade (S)-regeringen utanförskapet hos många utlandsfödda som en av mandatperiodens två stora utmaningar. Det är det fortfarande. Jag har skrivit tidigare om varför det inte räcker med generella åtgärder och med arbete mot diskriminering, hur viktigt det än är. Det behövs också pengar till mötesplatser, till bättre SFI, till särskilda insatser för ungdomar som kommer direkt in i högstadiet utan att kunna svenska, till föreningssamarbete som bryter ensidigheten i villaområden, till jämställdhetsarbete i konservativa miljöer, med mera. Låt inte bristerna i dagens integrationsbegrepp hindra att vi investerar mer i social sammanhållning.

Slutligen, energipolitiken. Ombuden bör notera att texten om energin nu är den mest kärnkraftsvänliga sedan 1970-talet. Formuleringen om att stänga kärnkraftsverk när det finns ersättningsel skrivs i praktiken bort genom att det bara blir en hänvisning till 1991 års text. Istället är det överskott av el vi ska ha, enligt partistyrelsen. Då blir det svårt för de gröna alternativen.