Säkerhetspolitik är mer än pansarfordon. Debatten om militära insatser utomlands får inte skymma att grunduppgiften för en regering är skyddet av det egna landet.
Helikopterrånet i Västberga visar hur oskyddat Stockholm är, även mot terrorattacker. Ryssland skickar en armada av krigsfartyg och transportplan för att ta kontroll över Arctic Sea, vars officiella last är timmer. Den svenska kustbevakningen och regeringen fattar inte vad som händer, trots att fartyget kapades strax utanför Gotland. Vaccinet mot svininfluensan är försenat. Det gör kanske inte så mycket denna gång, men hade pandemin varit värre kunde bristerna ha kostat många liv. Trots dessa händelser har vi inte en stor politisk debatt om krisberedskapen.
Försvarsminister Sten Tolgfors ägnade istället mycket tid på veckans möte i Göteborg åt att försöka övertyga sina kollegor om att använda EU:s stridsgrupper mer flexibelt. Det ska bli lättare att skicka soldaterna utomlands, när vi ju ändå betalt för beredskapen, menar den svenska regeringen.
Kanske rimligt. Det beror på vad militärerna ska göra. Bra om det blir lättare att få iväg soldater till Tchad eller Kongo för att skydda civilbefolkningen på FN:s uppdrag. Dåligt om det handlar om att bevaka gamla koloniala intressen eller att delta i USA-ledda krig utan FN:s godkännande.
EU:s försvarsministrar verkar minst lika oeniga om vad stridsgrupperna ska göra som när diskussionen började för tio år sedan. Upprustningen har drivits mer av försvarsindustrin än av verkliga säkerhetsbehov. Än så länge har inte stridsgrupperna satts in någonstans och det är rimligt av Socialdemokraterna att säga nej till en ny styrka år 2011.
Däremot har EU i det tysta förbättrat sitt samarbete mot kriser. Pandemiberedskapen, insatser mot industriolyckor och jordbävningar, konfliktförebyggande. Fortfarande har dock sådant arbete lägre status än generalernas planering i EU:s militärkommitté.
Visst ska Sverige engagera sig i internationella insatser på FN:s uppdrag. Men regeringen borde ägna mer tid åt säkerheten i vårt närområde och krisberedskapen för de egna medborgarna.
Kom hem till Sverige, Sten Tolgfors.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
"Dåligt om det handlar om att bevaka gamla koloniala intressen eller att delta i USA-ledda krig utan FN:s godkännande."
SvaraRaderaVad gäller den svenska insatsen i Afghanistan, som jag tror att du åsyftar, så leds ISAF av NATO men lyder under ett FN mandat. Resolution 1386 tror jag det är som ligger till grund för vårt deltagande. Så insatsen är förankrad i FNs generalförsamling och beslutad av säkerhetsrådet.
Sen håller jag fullständigt med om att "vår beredskap" inte är god någonstans, men arbetet med EUs stridsgrupper lär väl bli vårt nya "Invasionsförsvar" på sikt.