Socialdemokraternas jobbkongress började med tal och temagrupper. Mona Sahlin drog upp konfliktlinjerna inför valet, med påtagligt självförtroende. De politiska nyheterna var kanske inte så många, men talet var ideologiskt tydligt och handlade både om dagspolitikens konflikter och om drömmarna kring framtiden. När Mona Sahlin talar om frågor som hon verkligen brinner för - som kvinnors rättigheter och ungdomars villkor - då når hon fram på ett sätt som få andra politiker.
Jens Stoltenberg höll ett roligt och bejublat tal om att vinna val med en rödgrön allians. Nu ikväll har Georgios Papandreou berättat om sin politiska vision som nyvald premiärminister: "Grekland är tillbaka. Grekland står på fredens sida, för rättvisa och grön utveckling i hela världen". Margot Wallström har talat om hållbar utveckling och uppmuntrat Barack Obama att komma till Köpenhamn för att berätta vad USA vill göra mot klimatförändringarna.
Det har varit ett bra sakinnehåll, men för mig är det ändå en känsla som är starkast. Tänk om Anna Lindh fått uppleva detta. Jag spekulerar aldrig om vad hon skulle ha tyckt i dagspolitiska sakfrågor. Men en sak vet jag: Anna hade varit mycket glad över en partikongress som inleds med tal av Mona Sahlin, Jens Stoltenberg, Georgios Papandreou och Margot Wallström.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar