Modernt alternativ till Nato-medlemskap

Folk och Försvars rikskonferens sätter igång den säkerhetspolitiska debatten lika säkert som det finns snö i fjällen. Sten Tolgfors annonserar ökad samordning med Nato-länder som Tyskland. Det sparar pengar, men innebär också att Sverige överger försvarsförmåga som är viktig för vår självständighet.

De här gradvisa stegen mot Nato-medlemskap är farliga. Regeringen för in oss i ett Nato-beroende, kanske för att så småningom framställa medlemskapet som oundvikligt. Sten Tolgfors har beskrivit det nordiska försvarssamarbetet som en väg till Nato, enligt den amerikanska ambassadens rapportering.

Under tiden riskerar vi ett vakuum där Sverige till exempel ingår i Natos försvarsplanering för Baltikum utan några garantier för vårt eget försvar. Bloggen Wiseman´s Wisdoms har ett välskrivet inlägg om oklarheterna kring försvarsgarantier och EU:s solidaritetsklausul.

Denna gång tänkte jag inte i första hand argumentera mot regeringens smygväg till alliansen. Istället skriver jag ned några rader kring ett modernt alternativ till Nato-medlemskap. Jag är den förste att medge att det är ofärdiga tankar, men jag tror det är viktigt att resonera om detta i en tid av stora omvärldsförändringar.

Argumenten för att stå utanför Nato håller. Sverige kan driva nedrustningsfrågorna hårdare (om den politiska viljan finns). Vi står friare från USA:s utrikespolitik. Sverige har större handlingsfrihet vid en kris i vårt närområde, åtminstone inledningsvis vilket är nog så viktigt.

Däremot har det skett förändringar som jag inte tycker att vi motståndare till Nato-medlemskap tagit till oss tillräckligt.

En sådan förändring är den ryska militära upprustningen och Natos svar genom konkret försvarsplanering för de baltiska länderna. Sveriges geografiska läge gör vårt territorium strategiskt viktigt, vilket blir tydligt genom uppgifterna att Natos planer innebär överflygningar av vårt land vid en kris på andra sidan Östersjön.

En annan faktor är Natos beslut att utveckla ett gemensamt missilförsvar i Europa, och de påtryckningar höga amerikanska militärer utövar om att alliansfria länder inte kan få samma skydd som Nato-medlemmar mot till exempel en framtida attack från Iran.

Ytterligare förändringar är EU:s solidaritetsklausul, förslag inom EU om att vissa länder ska gå före i försvarssamarbetet, kampen om råvaror i Arktis, med mera.

Ett modernt alternativ till Nato-medlemskap behöver analysera denna typ av förändringar bättre än hittills. Några möjliga inslag:

Bred utrikespolitik grundad på gemensam säkerhet där konfliktförebyggande har en central roll.

Tydlig linje om åtskillnad EU-Nato vad gäller territorialförsvar och krishantering. Trots EU:s solidaritetsklausul är Natos artikel 5 grunden för alliansmedlemmarnas försvar. EU behöver egen planering för krishantering.

Trovärdig försvarsförmåga vid inledningen av en kris i vårt närområde, genom större betoning av nationellt försvar och större anslag än i det senaste rödgröna budgetförslaget, till exempel förmåga att försvara Gotland.

En stark och självständig underrättelsetjänst för att kunna bedöma till exempel oklara situationer på andra sidan Östersjön utan att vara beroende av Nato-länderna.

Bättre inhemsk krisberedskap och motståndskraft mot nya typer av hot.

En genomtänkt syn på Sveriges förhållande till Natos missilförsvar för Europa och vad det innebär till exempel för svenskt agerande inom EU vad gäller Iran.

Längre än till dessa punkter hinner jag inte ikväll. Det ska bli intressant att se i vad mån frågor som Natos försvarsplanering och missilförsvar får plats på konferensen i Sälen - både hos Natovänner och motståndare till medlemskap.

[UPPDATERING: För övrigt tycker jag det är svagt av Cecilia Malmström att ägna sig åt inrikespolitiska slängar i en artikel om det viktiga ämnet cyberbrott. Sådan polemik bör inte en EU-kommissionär ägna sig åt.]

Andra om försvarspolitik, Folk och Försvar: Chris Andersson, Försvar och Säkerhet, Lars Gyllenhaal, med flera