Regeringen har inte öppnat för en utredning om svenskt Nato-medlemskap, påstod Fredrik Reinfeldt igår. "Bildt välkomnar Nato-utredning", skrev Aftonbladet efter den utrikespolitiska debatten i februari. Statsministern borde ha lite bättre koll på sin utrikesminister.
Folkpartiets förslag om svenska stridsflygplan över Baltikum och deltagande i Natos försvarsplanering är viktiga att diskutera. Det är häpnadsväckande att inte svenska politiska journalister skrivit mer om dessa långtgående krav.
Men Carl Bildts uttalanden i säkerhetspolitiken är ännu mer uppseendeväckande. Utrikesministern är faktiskt ansvarigt statsråd för frågorna. Dessutom har Bildt genom hela sin karriär varit lyhörd för USA:s strategiska intressen i Östersjöområdet och haft nära kontakter med det säkerhetspolitiska etablissemanget i Washington.
När Urban Ahlin för en månad sedan pressade Bildt om Natos försvarsplanering hade det varit lätt att svara så som försvarsdepartementet gjorde: Sverige är inte medlem i Nato och deltar inte i den verksamhet som berör artikel 5 om försvarsgarantier. Men Bildt valde att inte göra det utan att hålla frågan om krigsplanering för Baltikum öppen. Han fortsätter den linjen nu utan att statsministern ger uttryck för någon annan linje.
Som utrikesminister har Carl Bildt tigit om amerikanska skendränkningar och om fånglägret på Guantanamo. Han har i fråga efter fråga (som Georgien) följt Washingtons linje. Nu råder tystnad även på Bildts blogg om USA:s planer för Östersjön, trots den stora flygövning som Nato inleder idag.
Kanske är lyhördheten för USA den största utrikespolitiska förändringen under denna mandatperiod, i skuggan av de frågor som får rubriker i tidningarna.
[UPPDATERING Regeringens linje blir inte tydligare när man läser protokollet från gårdagens interpellationsdebatt i riksdagen i denna fråga. Carl Bildt hoppar fram och tillbaka i frågan om Nato-utredning och väljer att diskutera andra frågor än dem som Bosse Ringholm (S) har ställt.]
Andra om säkerhetspolitiken: Lars Gyllenhaal, S, Allan Widman, med flera
(För övrigt läser jag Wiseman´s som vanligt välskrivna inlägg om frågan. Några saker tycker jag bloggaren glömmer:
* Det är skillnad mellan historia och politiska beslut som vi faktiskt kan påverka "här och nu" som ÖB brukar säga.
* Det är också skillnad mellan försvaret av svenskt territorium och aktiva insatser i andra länder som en del av en konfrontation mellan Nato och Ryssland utan att Sverige blivit angripet.
* Svenska generaler har sedan andra världskrigets slut gått längre i samarbetet med USA än det funnits politiska mandat för. Granska gärna socialdemokratiska regeringars agerande under kalla kriget, även om det redan gjorts ett antal gånger. Varför inte Carl Bildts agerande 1991-94 också, till exempel när det gäller ubåtarna liksom underrättelseinhämtningen från Baltikum?
Men det som framför allt borde granskas är höga svenska militärers spel under täcket med Pentagon och den amerikanska ambassaden i Stockholm. Detta är en risk även nu: att svenska militärer så gärna vill komma in i Natos hemligaste korridorer att de går längre i diskussionerna om till exempel Gotlands roll vid en konflikt i Baltikum än vad Sten Tolgfors givit klartecken för.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Mats, för att svara på dina synpunkter:
SvaraRadera* Här och nu kan vi inte påverka. Det är morgondagen som går att påverka. Det försvar vi beslutar om idag är det vi har om tio år. Just nu väljer vi en väg som inte finns. Om två år är t ex det svenska luftförsvaret i det närmaste oanvändbart eftersom ingen satt ner foten mellan NATO och nationellt och det var faktiskt ett s-beslut. Att inte välja väg är det farligaste.
*Sverige är så tätt sammanvävt med Norge, Danmark, Finland och de baltiska staterna att oavsett vilken stat som har en kris med Ryssland, kommer det att involvera Sverige, vare sig vi vill eller inte. Den enda utvägen är att kraftfullt deklarera att vi bryr oss inte och därmed fortsätta på Sten Anderssons linje. En solidaritetsförklaring kan inte bara vara löst prat. Den är binär. Antingen gäller den eller inte. Egentligen spelar det inte så stor roll. Genom de senaste decenniernas otroliga misskötsel av försvarspolitiken kommer Sverige aldrig att kunna ha någon acceptabel förhandlingssits vid en kris i närområdet.
*För min del får man gärna granska Bildts agerande under 91-94. Men jag tror inte man har speciellt mycket att hämta när det gäller att granska höga militärers agerande gentemot NATO, vare sig då eller nu. Då skedde det på uppdrag av från Regeringen och ytterst, ytterst få var betrodda med kunskapen. Idag finns det ingen större anledning. Det går inte att komma längre än vad man redan gjort med politiskt tillstånd avseende samarbete med USA och NATO. Det som saknas är ett medlemskap och det kan ingalunda någon hög officer förhandla fram.
I övrigt tackar jag för berömmet!