Trygghet är en rättvisefråga

Våldsbrotten minskar enligt statistiken – men skillnader är stora mellan olika delar av Sverige. Rädslan för brott är större i ekonomiskt utsatta områden.  ”Mindre” brott har också betydelse för tilliten i samhället. Här är några möjliga initiativ:

1. Satsa på fler förebyggande insatser – fler vuxna, stöd föreningsliv, ungdomsverksamhet.

2. Ge större resurser till polisen, både närpolis och särskilda insatser mot gängbrottslighet.

3. Förändra insatserna för unga brottslingar, se över dagens ungdomshem, inrätta jourdomstolar för snabbare domar och vård, ge ökad stöd till uppföljningsprojekt när strafftiden är slut.

4. Fortsätt arbeta för en allsidig rekrytering till polis och rättsväsende (vissa förbättringar har skett men mer behövs). Ge ansvariga myndigheter ett tydligt uppdrag att motverka diskriminering i rättsväsendet.

5. Skärp insatserna mot tillgången till vapen utan tillstånd.

6. Utred privatiseringen av säkerhet, bland annat genom vaktbolagens ökade roll. Behövs strängare föreskrifter/uppförandekoder? Ska kommuner kunna medfinansiera lokala poliser i vissa fall?

Ett solidariskt EU

Flyktingfrågan var i centrum för EU under år 2015 och förhandlingarna fortsätter under år 2016. Det är angeläget att fler länder tar ansvar. Sverige bör fortsätta att driva på för asylrätten och för ett solidariskt ansvar mellan medlemsländerna. Samtidigt är det viktigt att bredda diskussionen och lyfta fram mångfaldens fördelar på en kontinent där de demografiska utmaningarna är stora. Arbetet mot diskriminering behöver skärpas. Alldeles för många människor i Europa blir sämre behandlade än andra på grund av sin hudfärg, sitt kön, sin ålder, sin sexuella läggning eller sitt funktionshinder. Här är några möjliga initiativ:

1. Bli tuffare i förhandlingarna om ett solidariskt flyktingmottagande. Det är orimligt att länder som får mångmiljardstöd från EU:s budget vägrar ta emot asylsökande. Sverige bör som nettobidragsgivare till EU tydligt deklarare att detta blir en fråga i nästa förhandling om långtidsbudgeten om situationen inte ändras.

2. Driva arbetet mot strukturell diskriminering som en del av EU:s politik för tillväxt och social sammanhållning. Bostadssegregation behöver motverkas, barriärerna och utslagningen på arbetsmarknaden måste minska, skolorna ska klara att ge alla barn goda livschanser, klasskillnaderna i hälsa måste minska. Till stor del faller åtgärderna inom medlemsländernas ansvarsområde, men EU bör använda sin ”öppna samarbetsprocess” och den europeiska semestern för att sätta upp fler gemensamma mål. Sverige kan ta fram konkreta förslag om detta som inspel till översynen av EU 2020-strategin och den ”pillar of social rights” som Jean-Claude Juncker talat om.

3. Verka för en skärpning av EU-reglerna mot diskriminering. Många blir särskilt illa behandlade därför att de till exempel är både homosexuella och muslimer. Åtgärderna mot sådan multipel diskriminering behöver förstärkas. Fördragets möjlighet till förstärkt samarbete kan vara en väg framåt om förhandlingarna i ministerrådet inte leder till resultat.

4. Använd rättighetsstadgan. Lissabonfördraget gör det möjligt att ta nya steg för att garantera medborgarnas grundläggande rättigheter. Sverige kan ta fram förslag om till exempel asylsökandes rättigheter, åtgärder mot hatbrott, rasism, antisemitism och islamofobi. Samtidigt är det viktigt att bevaka så att EU:s strategier mot terrorism och för inre säkerhet ”strategi för inre säkerhet” respekterar grundläggande rättigheter.

5. Lägg större vikt vid integrationsfrågor i användningen av EU:s strukturfonder och den sociala fonden.

6. I vissa fall uppfattas EU-regler som hinder för nationella svenska initiativ. Det gäller exempelvis reglerna om statsstöd och om offentlig upphandling. Sverige bör tillsammans med likasinnade länder som Tyskland påverka EU-kommissionen att ta fram särskilda undantag vad gäller flyktingmottagande och integration, liksom tidigare skett för miljöåtgärder och för forskning.

1. Nu behövs en offensiv för sammanhållning
2. Fler bostäder och insatser mot segregationen
3. Rättvisa uppväxtvillkor
4. Bra hälsovård oavsett bakgrund 
5. Fler jobb och mer kunskap
6. Motverka diskriminering

Motverka diskriminering

Diskriminering på grund av etnisk bakgrund kan vara medveten eller omedveten, synlig eller dold. När människor möter sådana hinder förlorar hela samhället.

För tio år sedan gjorde Paul Lappalainen och Masoud Kamali var sin utredning om strukturell diskriminering. De visade med hjälp av sina experter på en omfattande särbehandling av svenskar med utländsk bakgrund. Ett tydligare arbete mot diskriminering måste vara en del av politiken för ett Sverige som håller ihop.

Några möjliga initiativ:

1. Lägg större resurser på att kartlägga och driva fall av etnisk diskriminering.

2. Ge ökat stöd till antidiskrimineringsbyråerna och folkrörelsearbete mot diskriminering.

3. Uppmuntra fackförbund och branschorganisationer att förstärka sitt arbete mot diskriminering

4. Genom en ny utredning om strukturell diskriminering utifrån dagens situation.

5. Förstärk arbetet med handlingsplaner för mångfald och mot etnisk diskriminering inom den statliga sektorn.

6. Kräv att utförare inom den skattefinansierade sektorn beskriver de möjliga konsekvenserna från diskrimineringssynpunkt av sitt sätt att driva verksamheten (t ex "profilklasser" för intagningen till högstadiet, krångliga rutiner med information enbart på svenska för att få tillgång till de skattefinansierade tjänsterna).

7. Analysera samhällskostnaden för etnisk diskriminering i dagens situation, i Sverige liksom i EU.

8. Genomför fler diskrimineringskontroller (situation testing) inom skattefinansierad verksamhet, utifrån Paul Lappalainens förslag år 2005.

Fler jobb och mer kunskap

Det låter nästan som en besvärjelse. "Låga löner är vägen till integration". Eller möjligen som en välorkestrerad lobbykampanj. Ändå är det ont om fakta som stödjer tesen att försämrade arbetsvillkor skulle vara den trollformel som löser problemen med utanförskap och segregation.

Vad som behövs är ett samlat program för fler jobb och bättre vägar in på arbetsmarknaden. När det gäller svenskar med utländsk bakgrund har regeringen tagit ett antal bra initiativ under år 2015, men mer behövs. Här är några möjliga åtgärder:

1. Bygg ut jobbsatsningarna. Behoven är stora inom den skattefinansierade sektorn, som vård och omsorg (se kommande inlägg om finansiering). Investera i infrastruktur, bostäder och andra långsiktiga samhällsbehov som ger tillväxt.

2. Gör ett större kunskapslyft.  Regeringens satsningar på komvux och folkhögskolor  är utmärkta men behöver byggas ut.

3. Motverka diskriminering (se kommande inlägg om detta).

4. Genomför löftena om traineejobb, extratjänster och ungdomsgaranti. Låt ungdomsgarantin omfatta även ungdomar som inte är registrerade som arbetssökande men som saknar sysselsättning, i linje med vad Stefan Löfven lovade våren 2014.

5. Sätt ordentlig press på ansvariga för snabb validering – inklusive tuffare krav på generaldirektörer för myndigheter som Socialstyrelsen. Det räcker inte med regeringens extrapengar. Här krävs ett nytt förhållningssätt och effektivare myndigheter.

6. Inrätta fler obligatoriska praktikplatser inklusive större insatser av den skattefinansierade sektorn.

7. Fortsätt att reformera SFI (Svenska för invandrare). Hitta system att öka antalet som slutför utbildningen, och för att fånga upp dem som av olika skäl inte klarar att gå under de första åren i Sverige (till exempel ytterligare stöd till folkhögskolor). 

8. Utred frågan om innovativ företagsfinansiering, som mikrokrediter, inte minst med tanke på entrepenörer med utländsk bakgrund.

9. Genomför ytterligare åtgärder för att underlätta för svenskar med utländsk bakgrund som har svaga nätverk på arbetsmarknaden. Det är bra att regeringen ger bidrag till kollektivavtalsslutande organisationer vad gäller nyanländas etablering, men liknande satsningar kan även gälla ungdomar och andra som redan varit ett antal år i Sverige. Undersök om Jens Orbacks förslag om “jobbagenter” från föreningsliv fortfarande kan vara aktuellt. 

10. Arbetsgivarna har ett stort ansvar för att minska snedrekryteringen och anställa fler medarbetare med utländsk bakgrund. Även facket kan göra mer. Varje fackförbund bör gå igenom vad som kan bli bättre inom sitt avtalsområde. Det kan till exempel handla om att underlätta praktikplatser och första jobb för de som saknar nätverk i branschen, och att se över alltför rigida krav för yrkescertifikat. Se över andra förändringar inom kollektivavtalens ram som underlättar för nyanlända att komma in på arbetsmarknaden. Fler arbetsgivare och fackförbund bör delta i regeringens initiativ om snabbspår.

11. Inrätta fler platser på yrkesutbildningar. Ompröva de begränsningar som ibland andas skråväsende. Regeringens 2000 platser för utbildning i bristyrken + SFI räcker inte. 

Tidigare inlägg i denna serie:

1. Nu behövs en offensiv för sammanhållning
2. Fler bostäder och insatser mot segregationen
3. Rättvisa uppväxtvillkor
4. Bra hälsovård oavsett bakgrund 

Bra hälsovård oavsett bakgrund

Det finns stora behov av bättre hälso- och sjukvård. Detta blir ännu tydligare när många flyktingar behöver vård. Samtidigt skulle vården inte fungera utan alla anställda med utländsk bakgrund. Här är några exempel på möjliga förbättringar:

1. Se över vårdvalsreformerna, till exempel den fria etableringsrätten, särskilt utifrån hur de ökat segregationen i vården.

2. Förbättra anställningsvillkoren i äldreomsorgen, där många med utländsk bakgrund arbetar och behoven är stor.

3. Gör en särskild satsning på psykiatrin, som trots tidigare löften och stora behov är kraftigt underfinansierad.

4. Förbättra traumakompetensen i sjukvården och andra delar av samhället. Kortare kötider och bättre kvalitet skulle betyda mycket.

5. Öka kunskapen om mångkulturell vård och psykiatri, bland annat genom en stor kompetenssatsning med statligt stöd.

6. Ge Folktandvården kraftigt ökade resurser för att möta de ökade behoven i samband med flyktingmottagande utan att tandvården för svenskfödda försämras.

7. Reformera systemet för hälsoundersökningar av nyanlända så att fler deltar och sjukdomar upptäckas tidigare. 

Tidigare inlägg i denna serie:

1. Nu behövs en offensiv för sammanhållning
2. Fler bostäder och insatser mot segregationen
3. Rättvisa uppväxtvillkor

Rättvisa uppväxtvillkor

Skolan kan spela en avgörande roll för social sammanhållning, men idag är skillnaderna stora. Det behövs en rad reformer. Samma sak gäller andra områden som är viktiga för rättvisa uppväxtvillkor och för att skapa möten mellan unga människor med olika bakgrund. Här är några exempel:

1. Ge skolorna mer resurser, de förstärkningar som hittills gjort är otillräckliga.

2. Ändra skollagen så att även friskolor måste ta emot nyanlända elever. Det är bra att regeringen föreslagit förändringar så att fristående skolor kan ta emot nyanlända, men detta bör skärpas till ett krav för att få statsbidrag.

3. Ställa krav på alla skolor att uppnå mångfaldsmål och att till exempel redovisa skälen för att inte ha minst 10 procent elever med utländsk bakgrund.

4. Dra in statsbidragen till religiösa friskolor.

5. Öka läraryrkets attraktivitet genom ytterligare kompetenssatsningar och höjda löner.

6. Gör det enklare för pensionerade lärare att bidra till undervisningen, inte minst i förberedelseklasser för nyanlända elever. Stöd försök där vuxna med utländsk bakgrund utan svensk lärarexamen kan bidra i skolorna som vuxenstöd och extralärare.

7. Ge Skolverket i uppdrag att analysera genderaspekterna av en majoritet pojkar i skolornas årskullar födda 1998-2002 på grund att det stora antalet ensamkommande barn, och föreslå eventuella åtgärder (t ex stöd till tjejgrupper i skolor med hög andel killar)

8. Öka stödet till barnfamiljer med små ekonomiska resurser.

9. Skärp kraven på kommuner att aktivt söka upp ungdomar som varken studerar eller arbetar – nationell samordnare för “unga utanför” räcker inte.

10. Inför en moderniserad värnplikt med militära och civila inslag.

Tidigare i denna serie:

1. Nu behövs en offensiv för sammanhållning
2. Fler bostäder och insatser mot segregationen

Fler bostäder och insatser mot segregationen

Bostadsbristen är akut. Regeringen har tagit några bra initiativ men mycket mer behövs, inte minst för att ungdomar och nyanlända flyktingar ska kunna hitta ett lämpligt boende. Om Sverige ska hålla ihop krävs också skarpa åtgärder för att minska bostadssegregationen. Här är några exempel på möjliga reformer:

1. Se till att fler kommuner underlättar byggande av flerfamiljshus. Skärp bostadsförsörjningslagen så att staten kan överpröva kommunala bostadsförsörjningsplaner som inte innehåller tillräckligt skarpa förslag för att öka byggandet. Förenkla planprocessen och ge byggherrar ökade möjligheter att överklaga kommunala nej till byggande i regionern med bostadsbrist.

2.  Förbättra de ekonomiska förutsättningarna för att bygga hyresrätter. Öka investeringsstödet för hyresrätter samtidigt med åtgärder för ökad konkurrens i bostadsproduktionen. Utred förutsättningarna för statligt/kommunala byggföretag.

3. Använd de allmännyttiga bostadsföretagen mer aktivt. Kommunerna har tagit ut miljardbelopp från sina allmännyttan genom åren, nu är det hög tid att återinvestera. Genomför Boverkets förslag från år 2012 om att använda EU:s regelverk för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse för att kommunerna ska kunna gynna bostadsbyggande mer aktivt.

4. Ta fram förslag om en svensk modell för ”social housing”, med inspiration från Österrike. Det betyder inte "fattigboende" utan går att förena med bra lägenheter i attraktiva nya områden liksom med förnyelse av befintligt bostadsbestånd.

5. Komplettera de nya reglerna om att att alla kommuner ska ta emot flyktingar med effektiva ekonomiska sanktioner mot kommuner som inte lever upp till detta ansvar.

6. Reformera systemet för eget boende, EBO, i linje med Södertälje kommuns förslag om VEBO

7. Lös akuta behov för den senaste tidens stora flyktingmottagande på ett långsiktigt hållbart sätt. Investeringsstöd för prefabricerade modulbostäder kan vara nödvändigt, liksom statligt stöd för eget byggande och köp av fastigheter från Migrationsverkets sida, men utarbeta snabbt krav för en rimlig kvalitet i sådant boende och planera för även andra behov som ungdoms- och studentbostäder. Pröva Vänsterpartiets förslag om en tillfällig statlig bostadsförmedling där privatpersoner kan anmäla intresse för ut hyra ut fritidshus eller rum och få en premie för detta.

8. Förbered ett bostadssocialt program med stabiliseringsåtgärder för att möta en eventuell prisnedgång på bostadsrätter om varningarna kring ”bostadsbubblan” besannas. Ett inslag i ett sådant program kan vara att återköpa bostadsrätter i attraktiva områden som tidigare sålts ut, och hyra ut dem genom obligatorisk bostadsförmedling som även har ett mångfaldsmål. Det är ett fördelningspolitiskt bättre alternativ än traditionell krishantering som i början av 1990-talet – då alla boende måste betala effekterna av de spekulationsvinster som vissa bostadsrättsinnehavare och småhusägare gjort.

Nu behövs en offensiv för sammanhållning

Under år 2015 sökte nästan 163 000 personer asyl i Sverige, enligt Migrationsverket. Det finns stora möjligheter i mångfalden. Samtidigt är det en utmaning att ta emot många människor som kommer till Sverige under en kort tidsperiod. Migrationsverket, socialtjänsten och andra ansvariga kan vittna om det efter hösten 2015. 

Det är svårt att göra prognoser om framtiden, inte minst sedan regering och riksdag lagt om kursen i asylpolitiken. Politiker och myndigheter måste ändå planera för en ökad befolkning och rätta till de brister som finns idag när det gäller långsam etablering i Sverige, diskriminering och orättvisa uppväxtvillkor.

Regeringen har under år 2015 utvecklat etableringspolitiken för att underlätta en bra start i Sverige. Det är bra, men mer finns att göra. Nästa steg behöver vara en offensiv för social sammanhållning och rättvisa uppväxtvillkor. Det handlar om generella frågor kring social rättvisa, men det finns också en specifik diskriminering och segregation på etnisk grund som måste motverkas. 

Krafterna som delar upp samhället har blivit starkare under den borgerliga regeringstiden. Bostadsbristen är akut. Segregationen är tydlig i skolorna. De sociala skyddsnäten har försvagats. Marknadsorienteringen av skolor, hälsovård med mera bidrar till att hålla isär människor. Utan en politik mot segregationen kommer etniskt baserade klyftor att öka när Sverige får betydligt fler invånare. 

Jag kommer att skriva några blogginlägg de närmaste dagarna med exempel på vad som kan göras inom olika områden. Fokus ligger på att motverka segregation och diskriminering på etniska grunder, men det är viktigt att åtgärderna är del av en samlad politik för social rättvisa och sammanhållning. 

Vissa förslag kan verka politiskt orealistiska på kort sikt, men vad är realism i dagens exceptionella läge? Sverige har klarat stora samhällsutmaningar tidigare. Miljonprogrammet underlättade för alla de människor som flyttade från landsbygd till städer. Utbyggnaden av barnomsorgen är en internationell förebild. Den fysiska riksplaneringen var en förutsättning för en god miljö. Nu behövs liknande politiskt mod och handlingskraft.

Parisavtal efter 25 år

Jag ska inte försöka analysera klimatavtalet i Paris. Det kommer många andra att göra.

En personlig reflektion bara: klimatkonventionen kom till år 1992 i samband med FN-konferensen i Rio de Janeiro. Förberedelserna hade börjat åtminstone år 1990 (jag minns ett möte i Washington då när jag var klimatansvarig handläggare på Miljödepartementet). Dessförinnan hade klimatpanelen IPCC börjat sitt arbete med bland annat ett stort möte i Sundsvall. Sverige hade infört världens första styrande koldioxidskatt och andra länder följde efter.

Den som läser avtalstexten i Paris kan möjligen ställa frågan: "Har vi inte kommit längre på 25 år?". Kyotoprotokollets bindande krav på utsläppsminskningar är borta. Det finns ingen tydlig plan för att nå det övergripande målet att minska temperaturökningarna. Internationell sjöfart och flyg är inte med. Klimatkonventionens avsnitt om åtgärder ("Policies and measures") används fortfarande inte för bindande överenskommelser om till exempel energieffektivitet. Under tiden har de globala utsläppen ökat, inte minst på grund av Kina.

De som jublar pekar å andra sidan på att alla länder nu åtar sig att agera mot växthuseffekten och att processen med regelbundna översynen kan leda till skärpningar framöver. Alternativet - att inte ha något nytt avtal - hade varit värre.

Medan dessa mödosamma förhandlingar pågått har det hänt mycket annat. Solcellerna har fått ett kommersiellt genombrott som få trodde var möjligt på 1990-talet. Vindkraften har också byggts ut snabbt. Ny fordonsteknik slår igenom. Medvetandet om klimatförändringarna är större än tidigare. Möjligheterna till mer ambitiösa åtgärder finns.

Vilken betydelse har förhandlingsprocessen haft för att hålla liv i det globala arbetet med konkreta åtgärder? Hade det varit mer effektivt att lägga större kraft på sektorsavtal om till exempel energi och transporter? Hur sker samspelet mellan innovationsdrivande politik och globala avtal (jämför med Montrealprotokollet och utfasningen av freonerna)? Det är intressanta frågor för statsvetare och andra att studera, och för politikerna att lära av.

Nu blev det ett klimatavtal medan Barack Obama är kvar i Vita huset. Texten kan också läsas så, i ett större sammanhang.

Maurice Strongs betydelse kan knappast överskattas

En stor miljöpersonlighet har avlidit. Maurice Strong spelade nyckelroller för FN:s konferenser om miljö och utveckling i Stockholm år 1972 och i Rio år 1992, för tillkomsten av klimatkonventionen, konventionen om biologisk mångfald, UNEP, och mycket mer.

I Kanada har premiärministern hyllat sin landsman. Tidningen The Globe and Mail beskriver Maurice Strongs livsgärning. USA:s utrikesminister John Kerry säger att ambitiösa klimatförhandlingar i Paris är bästa sättet att hedra Maurice Strongs livsgärning. Jag hoppas många lyssnar på den uppmaningen.

Pengar, (S)-politik och PR - Rikshems affärer väcker frågor

Luleås försäljning av lägenheter till Rikshem är en märklig historia. Debatten fortsätter, i dag med ytterligare en artikel i Dagens Nyheter (ännu inte på nätet). Kommunalrådet Niklas Nordström har fått hård kritik för beslutsprocessen och för de ekonomiska konsekvenserna. Samtidigt ifrågasätts de stora vinster som Rikshems vice vd Ilija Batljan gjort på sina aktier i bolaget.

Det finns två saker som gärna kunde bli mer belysta i denna debatt.

För det första: vad blir de sociala konsekvenserna av att Rikshem tar över, inte bara i Luleå, utan på de andra orter i Sverige är bolaget är verksamt? Rikshem marknadsför sig som en "nationell allmännytta", men enligt bolagets regler duger det inte med försörjningsstöd ("socialbidrag") för att få hyra en lägenhet. Det krävs lön, pension eller liknande. I Uppsala har detta lett till en debatt där Rikshem avsagt sig socialt ansvar, trots vackra ord på hemsidan.

Det är svårt att se hur försäljning av dagens kommunala allmännytta eller nyproduktion via Rikshem kommer att göra situationen lättare för socialt svaga grupper - eller för de många nyanlända flyktingar till Sverige som knappast kommer att kunna flytta in. Snarare ser det ut som om bolaget tjänar pengar på att öka segregationen.

För det andra: vilken roll har PR-branschen spelat för att underlätta kontakterna mellan nyckelpersonerna i de aktuella affärerna? Niklas Nordström, Ilija Batljan, Jonas Nygren i Sundbyberg, med flera har en lång gemensam historia. Tidigare kontakter har delvis skett via PR-byråer med dolda uppdragsgivare.

Så var fallet med gemensamma debattartiklar för att påverka (S) att närma sig de borgerliga partierna, där det senare framgick att Svenskt Näringsliv via Prime haft en hemlig roll. Niklas Nordström ordnade under sin tid på Prime möten mellan fastighetsbolag och Sundbybergs kommun. Och så vidare. Många av Rikshems lägenheter finns i orter som styrs av kommunalråd (S) i detta PR-nätverk.

Socialt ansvar och PR-företagens roll. Två frågor som lämpar sig för undersökande journalistik. Men redan den kunskap som finns i dag borde räcka för en bredare debatt om pengar, politik, pr-företag och socialt ansvar, inte minst inom socialdemokratin.

Märklig tystnad om ÖB:s miss

Statsministern och försvarsministern var tyngda av allvaret på presskonferensen i Rosenbad den 14 november förra året. "Försvaret kan nu bekräfta att en mindre ubåt har kränkt svenskt territorium, om detta råder inget tvivel", sade dåvarande ÖB Sverker Göranson. Stefan Löfven och Peter Hultqvist använde skarpa ord om kränkningar av svenskt territorium.

En särskild observation var avgörande för att göra bedömningen, sade ÖB då. Nu har det visat sig att den observationen inte höll. "Det som var den `avgörande observationen´ på `den högsta bedömningsnivån´ för en `bekräftad ubåt´ finns överhuvudtaget inte med i den slutrapport som överlämnats till regeringen", skrev Jonas Gummesson i Svenska Dagbladet 25 september. "Här har det tillkommit ny information som gör att just denna observation har en annan förklaring", meddelade Försvarsmakten.

Istället finns nu en bredare bevisning, enligt försvaret, som ställer utom allt rimligt tvivel att svenskt inre vatten har kränkts. Kanske det. Kvar finns ändå det faktum att Försvarsmakten fick Sveriges statsminister och försvarsminister att hålla en av de senaste årens mest allvarliga presskonferenser utan saklig grund. Det är en skandal som borde utredas ordentligt. Tystnaden från ledarsidor och andra samhällsdebattörer om detta är märklig.

Mediefrihet viktig del av Anna Lindhs utrikespolitik

Under sin tid som utrikesminister var Anna Lindh starkt engagerad för mediefriheten, bland annat när det gällde Ryssland, Ukraina och Turkiet. Ämnet är minst lika aktuellt i dag. 

Gång på gång tog Anna Lindh upp bristerna i Ryssland med ledningen i Kreml. Hon var också stentuff mot den dåvarande ukrainske presidenten Leonid Kuchma när det gällde mordet på journalisten Georgij Gongadze. "Hon tog inte bara upp fallet Gongadze en gång med Kuchma, hon höll fast vid det", berättade dåvarande EU-kommissionären Chris Patten när jag intervjuade honom för boken Anna Lindh och det nya Europa. "I början reagerade Kuchma buttert", fortsatte Chris Patten. "Hon frågade gång på gång till dess att han blev nervös och inte visste vad han skulle säga." Chris Patten berömde Anna Lindh för tydligheten där andra EU-representanter brukade vara lågmälda.

Rätten till radio- och tv-sändningar på kurdiska var ett återkommande ämne i diskussionerna med Turkiet, liksom fängelsedomar mot journalister och författare. Jag minns själv flera möten i Turkiet där Anna Lindh tog upp dessa frågor med stor kraft.

Även andra länder som Kina fick kritik. Anna Lindh såg arbetet för mediefrihet som en viktig del av EU:s utrikespolitik. Hon lyfte exempelvis fram ämnet när hon var värd för EU:s informella utrikesministermöte i Nyköping år 2001. Mediefriheten borde ingå som ett prioriterat område i en ny EU-strategi för mänskliga rättigheter, menade hon.

Hon sammanfattade sin syn i en artikel på Europadagen den 9 maj 2001:

”En avgörande del av demokratin är mediefriheten – att tidningar, radio och tv kritiskt granskar makthavare. Ändå hotas denna frihet runt om i världen. Journalister och förläggare dödas eller fängslas. Tidningar förbjuds, tv- och radiostationer tvingas stänga eller får bara sända det som regimen vill. Tillgången till nya informationskällor, som Internet, begränsas.

Vi måste vara tydliga och använda EU:s kraft gentemot de länder där mediefriheten hotas.

Låt mig ge några exempel, först från vår egen region. I den gemensamma strategin för Ryssland tog EU, på svenskt förslag, in den prioriterade åtgärden `bidra till mediefriheten´.

Detta beslut år 1999 har följts av en rad åtgärder, som seminarier och utbildning för unga journalister. Vi har reagerat starkt på oroväckande signaler, som övertagandet av tv-stationen NTV och journalister som försvunnit i Tjetjenien.

I Ukraina är mordet på journalisten Gongadze fortfarande inte löst. När EU-trojkan besökte Kiev tidigare i år, tog jag upp frågan med president Kutjma, liksom mediesituationen i allmänhet. Vi kommer att påminna Ukraina om detta ända tills frågan är löst.

I Turkiet är det fortfarande inte tillåtet att genomföra radio- och tv-sändningar på kurdiska. Författare och journalister fängslas bara för att de nämner att det finns en kurdisk minoritet.

Yttrandefrihet är ett av huvudkraven som EU ställer på Turkiet. Vi kommer att fortsätta att vara tydliga i detta krav.

Utanför vår region finns det ännu fler skrämmande exempel. Iran och Kina är bara två av alltför många fall. Men de få exempel som jag nämnt berättar en viktig historia. Mediefrihet är inte bara en fråga för journalister eller utgivare. Det är en viktig fråga för hela EU. Den påverkar EU:s relationer med andra länder, och är en viktig del av de utrikespolitiska prioriteringarna.”

(Utdrag ur artikeln "Mediefriheten viktig för EU”, Uppsala Nya Tidning 9 maj 2001)

Märkliga formuleringar av Peter Hultqvist

Regeringen har kommit överens med USA om ökat militärt samarbete. När försvarsminister Peter Hultqvist beskriver den nya inriktningen på DN Debatt sker det med andra formuleringar om säkerhetspolitiken än socialdemokratin tidigare använt. Hur ska det tolkas?

I det partiprogram som (S) antog år 2013 finns följande argumentation:

"Sverige ska vara militärt alliansfritt. Den militära alliansfriheten är ett viktigt säkerhetspolitiskt verktyg. Den ger oss handlingsfrihet att driva en självständig politik i krislägen och den ger oss starkare möjligheter att vara pådrivande i det globala nedrustningsarbetet."

Peter Hultqvist tar inte upp handlingsfriheten eller möjligheten att vara pådrivande för nedrustning i sin artikel. Alliansfriheten ska "utvecklas", skriver han, i en text som handlar om fördjupning av det militära samarbetet med USA. Åsa Lindestam, (S) vice ordförande i försvarsutskottet, nämner inte ens begreppet "militär alliansfrihet" i sin DI-artikel. Hennes argumentation handlar om möjligheten att snabbt få hjälp i en krissituation, utan att beskriva vikten av svensk handlingsfrihet.

Säkerhetspolitiska formuleringar kommer inte till av en slump. Exakt vad Sverige och USA kommit överens om nu är inte offentligt. Under alliansregeringens tid fanns envisa uppgifter om att Natos krigsplanläggning för att försvara de baltiska länderna byggde på användningen av svenskt territorium. Carl Bildt förnekade kategoriskt att Sverige fört diskussioner med Nato om detta, medan Sten Tolgfors vägrade svara på frågor i ämnet. Vad är dagsläget i denna fråga?

Partiprogrammet innehåller formuleringar om Sveriges ansvar för internationell säkerhet. Det är inte samma sak som Natos ömsesidiga försvarsgarantier. Det är Nato som har åtagit sig att försvara de baltiska länderna via försvarsgarantierna, inte EU. Sveriges politik är att inte vara passivt vid ett angrepp mot ett EU-land, men vi har inte lovat att agera militärt under vilka förutsättningar som helst. Situationen om fem-tio år kan vara mycket annorlunda mot i dag. Det är svårt att hitta en folklig förankring för att vi deltar i ett krig på andra sidan Östersjön utan att själva vara angripna, om inte skälen är mycket, mycket starka.

Fördjupat samarbete med USA kring materiel, övningar med mera kan vara rätt i dagens läge, men det måste ske med tydliga gränser. Handlingsfriheten vid en kris bör även fortsatt vara en central del av svensk säkerhetspolitik, liksom det var under kalla kriget. Det borde regeringen göra tydligt i debatten. Både för att det är rätt i sak, och av respekt av den demokratiska processen bakom de kloka formuleringarna i (S) partiprogram.

En avgörande budget

Varje statsbudget är viktig. Regeringens budgetöverläggningar på Harpsund om två veckor har ändå ett särskilt allvar över sig. För första gången har den rödgröna regeringen haft ordentligt med tid på sig för att lägga fram en samlad, genomarbetat budget. Behoven av reformer är stora. Opinionssiffrorna faller för (S) och (MP) samtidigt som (SD) växer snabbt. Nu gäller det att visa politisk handlingskraft.

(S)-kongressen i maj pekade på en rad angelägna områden för reformer och gav en tydlig signal om att prioritera investeringar. Magdalena Anderssons upprepar däremot ett gammalt mantra i gårdagens Dagens Industri (bakom betalvägg). Reformutrymmet är begränsat, säger finansministern.

Det tillhör en finansministers roll att hålla emot när andra statsråd vill öka utgifterna. I nuvarande läge handlar det kanske också om positionering inför kommande förhandlingar med Vänsterpartiet. Ändå är Magdalena Anderssons uttalanden oroande, framför allt därför att hon utesluter skattehöjningar utöver dem som redan har aviserats.

Vårbudgeten innehöll ett antal bra satsningar, men generellt sett är beloppen små och skillnaden mot alliansens politik alltför liten för att övertyga väljarna. Det gäller inte minst den stora utmaningen att förbättra flyktingmottagandet och motverka segregationen. Här behövs ett antal reformer i budgeten, till exempel:

* Större satsningar på bostadsbyggande. Dagens program räcker inte, som Anne-Marie Lindgren nyligen konstaterade i Aktuellt i Politiken.

* Rejäla ökningar av beloppen till bättre flyktingmottagande. Vårbudgetens etableringspaket beskrevs som ett första steg. Nu gäller det att presentera nästa, med större omfattning.

* Ett miljardprogram för miljonprogrammet. Regeringen har lovat återkomma med investeringsstöd för renovering av lägenheterna i höstens budget. Det är bra, men tidigare förslag från både (S) och (MP) har haft en helhetssyn där även upprustning av lokal infrastruktur och stöd till ideella insatser ingår.

* Tydligare insatser för att förverkliga (S) vallöfte att alla ungdomar (inte enbart de som är registrerade som arbetssökande) ska ha ett jobb eller gå en utbildning.

* Fler insatser för social sammanhållning, inte minst genom ökade anslag till folkbildning, samlingslokaler och föreningsliv.

Infrastrukturen och försvaret är två andra områden där det behövs mer statliga pengar. Det går inte att klara dessa akuta behov av satsningar utan skattehöjningar, i alla fall inte så länge som överskottsmålet är oförändrat och löftet om höjt tak i a-kassan ska infrias.

Låt oss hoppas att (S)-ledningen har tillräckligt krismedvetande om hur allvarligt läget är, såväl i sak som när det gäller partiets förtroende bland väljarna. Magdalena Anderssons budskap behöver balanseras med ett kraftfullt ledarskap från Stefan Löfvens sida.

Sverige i ett nytt EU

Toppmötet på söndag kan bli ett av de viktigaste sedan Sverige blev EU-medlem. Hur det går med Greklands stödpaket avgör euroländerna. Blir resultatet att grekerna lämnar euron kommer effekterna att bli stora även för oss. Sverige behöver ha en tydlig linje redan på söndag (EU-nämnd på fredag), bland annat i följande frågor:

1. Hur ska den akuta grekiska krisen hanteras om betalningssystemet bryter ihop fullständigt? Förberedelser pågår redan för nödhjälp. Även Sverige behöver ställa upp inom ramen för EU och kanske också bilateralt. Vilka verktyg ska EU använda och vilka beslut ska tas av EU-28 respektive av eurogruppen?

2. Vilken juridisk grund och vilka motiv ska användas om Grekland måste lämna euron? Detta avgörs till stor del av euroländerna, men kan också få långsiktiga effekter för alla EU-28 och leda till debatt om framtida fördragsändringar. Här handlar det om grundläggande frågor kring varje medlemsstats rättigheter och skyldigheter. Regeringen kan behöva förankra olika alternativ i riksdagen på fredag och/eller ha beredskap för stora beslut på söndag.

3. Det gäller att värna Greklands EU-medlemskap, som trots dagens svårigheter varit en stor framgång och en garanti för demokrati. Ett Grekland som upplever att man kastats ut ur euron kan försvåra EU-samarbetet framöver, bland annat genom sin vetorätt i många frågor. Kontakterna mellan Syriza och Moskva gör detta särskilt oroväckande. Vilka insatser kan Sverige, med våra historiskt goda kontakter, göra för att bidra till ett konstruktivt samarbete mellan Grekland och de 27 övriga medlemsländerna i ett sådant scenario?

4. Det finns redan starka krafter i euroländerna och EU-institutionerna som vill skynda på fördjupningen av eurosamarbetet som svar på Greklandskrisen. Sverige bör i så fall tillsammans med andra icke-euroländer verka för att fördjupningen sker med respekt för övriga medlemsländer och att institutionerna (som EU-kommissionen) fortsätter att arbeta för alla 28 medlemmar utan att vi blir marginaliserade. Men det räcker inte att hålla emot dåliga förslag och försöka säga nej. Samtidigt drar britterna åt det andra hållet och vill försvaga samarbetet inom EU-28. Sverige behöver beskriva en tredje väg där samarbetet mellan EU-28 utvecklas, ta fler initiativ för att påverka framtidens EU, och tydligare visa att vi vill tillhöra EU:s kärna på alla områden där vi kan.

5. Särskilt angeläget är det att Sverige tar initiativ när det gäller områden som annars eurogruppen kan välja att fördjupa på egen hand. Många sådana frågor om jobb, social sammanhållning och hållbar tillväxt finns inom ramen för Europa 2020-processen. De är också aktuella i den så kallade europeiska terminen. Visst gör Sverige redan en hel del, inte minst när det gäller jämställdhet och ordning på arbetsmarknaden, men det går att utveckla politiken och visa att fördjupningen kan ske inom EU-28 och inte enbart inom eurogruppen. Det kan i stor utsträckning ske utan att ge EU mer kompetens, om man nu är orolig för det. Här borde de politiska partierna träta mindre sinsemellan och istället inse att Sverige måste vara aktivt på dessa områden för att inte förlora inflytande i hela EU-arbetet.

Man ska inte utesluta en uppgörelse på söndag, trots allt. Men även i ett sådant fall har något avgörande hänt. Många av de grekiska problemen kvarstår även vid en tillfällig lösning. Konflikten mellan Grekland och övriga euroländer har dessutom satt igång krafter för en snabbare fördjupning av EMU som kommer att påverka oss.

Sverige kommer att vara medlem i ett nytt EU på måndag.

Utrikespolitik via PR-bolag

Sista dagen på Almedalsveckan. Varje år görs några försök att debattera de nära kontakterna mellan politiker och PR-konsulter, på rosévinsmingel och slutna middagar, men det verkar dröja med någon grundläggande förändring. I andra länder skulle kritiken vara betydligt hårdare.

I år skrev DN:s Ewa Stenberg en utmärkt text om riskerna med påverkan via pr-företag som inte berättar om sina kunder. Hon nämnde bland annat Saudiarabiens vilja att anlita JKL Group och/eller Kreab Gavin Andersson för att förbättra bilden av landet i Sverige.

Denna historia, som blivit känd genom Wikileaks, borde vara ett ämne för granskande medieredaktioner. Vad hände egentligen? Har något svenskt PR-företag arbetat för den saudiska regeringen? Stämmer det att Kreab hjälpte Wallenbergsfären att samordna 33 direktörers artikel på DN Debatt om samarbetet med Saudiarabien? Hur ska Kreab-ordföranden Peje Emilssons angrepp på Margot Wallström i DN tolkas i ljuset av Wikileaks-uppgifterna?

Saudiarabiens vilja att anlita svenska PR-bolag är principiellt intressant. Debatten handlar ofta om hur företag eller organisationer försöker påverka politiska beslut utan att synas. Att stater agerar i hemlighet för att påverka ett annat land via PR-konsulter är något som borde uppmärksammas mer.

Att PR-företag i Bryssel tagit emot sådana uppdrag är välkänt. Nyligen briserade också en skandal i Schweiz, där en parlamentariker anklagas för att ha lämnat över känsliga uppgifter till Kazakstan via en PR-konsult. Konsulten, som arbetar på Burson-Marsteller, ska också på uppdrag av sin kund i Kazakstan ha skrivit en interpellation om relationerna mellan Schweiz och Kazakstan som parlamentarikern ställde.

Rysslands informationskrigföring diskuteras med rätta intensivt. Hur omfattande är den hemliga påverkan via PR-konsulter som stater ägnar sig åt i Sverige? Det borde också stå på dagordningen.