Sahlin dansade för ungdomars rättigheter

Kadafi Hussein ger sig inte. Igår fick ungdomsledaren i Rinkeby hjälp av Mona Sahlin mot fundamentalisterna.

Tidigare i år har en grupp män försökt hindra tjejer och killar att gå till Rinkeby Folkets Hus för att dansa. På gårdagens fest var det ändå full fart.

”Ibland kan kampen för mänskliga rättigheter handla om rätten att få dansa och ha roligt en måndagskväll i Rinkeby Folkets Hus”, sa Mona Sahlin. "Utan att bli hotad eller rädd, för att extremister vill annorlunda."

Hon menar att förtrycket kan ha olika ansikten.

"En annan dag kan det vara Sverigedemokrater som hotar tillvaron härute. Ibland kan det vara extremister inom islam. Här känner man inte alltför ofta att det offentliga Sverige ser det."

Jag frågade Mona Sahlin hur hon ser på uppgifterna om att ungdomar tidigare hindrats gå på fest i Rinkeby Folkets Hus:

"Någon annanstans i Sverige skulle inte det kunna ske i det tysta, men det gör det på många håll, i många förorter. Vad är mänskliga rättigheter om inte att få vara den man är, göra det man vill utan att bli hotad av överheten? Överheten kan ibland vara ett diskriminerande samhälle, ibland kan det vara de som ger uttryck för en förtryckande religion. Det är det som sker härute."

Kan du utveckla det?

"Människor härute kan antingen vara förtryckta av ett samhälle som diskriminerar, av att det finns rasism, det finns främlingsfientlighet, det finns strukturell diskriminering. Det pratar vi om en hel del. Det kan också ske genom att extremister försöker förhindra den vardagliga friheten en måndagskväll i Rinkeby. Att motverka det är en lika viktig kamp för mänskliga rättigheter, som det är att slåss mot rasismen i högtidliga tal i riksdagen. Därför är det viktigt att vara här."

Vad mer kan socialdemokratin göra i den här frågan?

"Framför allt handlar det om att använda politiken för att ta bort hindren för att människor kan leva fria och egna liv. Det är inte alltid vi gör diskussionen om diskriminering till en fråga om hur vardagen är att leva i förorterna idag. Det är det socialdemokratin måste visa, att vi är här, vi ser vad som händer, och vi använder politiken för att förändra det.
Därför är Nalin (Pekgul) och hennes socialdemokratiska vänner härute så otroligt viktiga. Det vill jag vara en del av. Det är därför jag är partiledare."

[Uppdatering: Kadafi Hussein skriver på Newsmill.]

Fortfarande dålig krisberedskap

Fem år har gått sedan flodvågen störtade in över Asiens kuster. Har vi lärt oss tillräckligt inför nästa kris?

Granskningen av den dåliga krisberedskapen på annandagen 2004 präglade svensk debatt under lång tid. Debatten ledde så småningom till ett krisenhet på regeringens statsrådsberedning och en ny organisation av myndigheternas beredskap. Risken är mindre att statsmakten blir överrumplad.

Ändå finns det stora brister kvar.

Svininfluensan visade sig vara relativt lindrig, men kaoset kring vaccinering och vård hade varit förödande vid en pandemi med större dödlighet. Ändå är just risken för pandemier ett av de hot som myndigheter världen över varnar mest för. (Det är en paradox att Svenska Dagbladet som granskade hanteringen av tsunamin så noga är den tidning som driver kampanj mot bättre pandemiberedskap).

Skyddet av demokratin är fortfarande under all kritik, trots Sveriges tragiska erfarenheter. Det gäller både analysen av hotbilder mot politiker och skyddet av yttrandefriheten.

Vår infrastruktur är känslig - och Sverige saknar ordentlig beredskap för att klara till exempel störningar i bankernas datasystem, eller omfattande elavbrott, som blir mer troliga med avregleringen av den europeiska elmarknaden.

Det går att fortsätta uppräkningen, men krisberedskap har åter hamnat lågt på den politiska dagordningen.

Den 26 december är först och främst en minnesdag för alla de som förlorade någon i tsunamin. Det borde också vara ett tillfälle att tänka efter om dagens krisberedskap - en fråga som sällan får politisk prioritet och pengar förrän katastrofen inträffar.

Andra om tsunamin, krisberedskap: DN, DN2, DN3, Ekot, SvD, SvD2, Thomas Mattsson

EU behöver en grönare utrikespolitik

Catherine Ashton, EU:s nya "utrikesminister", bör se till att miljöfrågorna får en viktig roll i den nya europeiska utrikestjänsten. Det är en av lärdomarna från misslyckandet i Köpenhamn.

Så argumenterar jag i en artikel om grönare utrikespolitik, som EU Observer publicerade i går.

Idag skriver Jan Eliasson läsvärt i Dagens Nyheter om varför det vore fel att förkasta FN-systemet på grund av klimatfiaskot. Eliasson har rätt på många punkter - inte minst att det krävs lyhördhet i förhållande till utvecklingsländerna och högre egna ambitioner från de rika länderna.

Fredrik Reinfeldt förklarar återigen det svaga resultatet i Köpenhamn med att andra länder hindrade Danmark att lägga fram en text att förhandla utifrån. Vad Reinfeldt glömmer att berätta i Aftonbladet är att EU, under svensk ledning, sa nej till den text FN-förhandlaren Cutajar lade fram långt tidigare.

Om Reinfeldt brytt sig om de fattiga länderna skulle han ha ställt tuffare krav på Obama och lyssnat mer på till exempel Brasiliens president Lula, som höll ett av konferensens bästa tal. Istället var Reinfeldts linje att skrota Kyotoprotokollet utan något färdigt avtal om att minska de rika ländernas utsläpp. Inte konstigt att EU misslyckades bygga tillräckligt starka allianser med progressiva u-länder i Köpenhamn.

Jag ser för övrigt att Greenpeace ger Sverige rött kort för miljöarbetet under ordförandeskapet. Tråkigt för alla duktiga tjänstemän som gjort sitt bästa, och onödigt med tanke på hur mycket bra underlag miljömyndigheterna tog fram före ordförandeskapet. Den politiska viljan att ta initiativ i god tid saknades.

Andra om klimat: Jinge, Rödgröna, SAP, se2009.eu, Sänd mina rötter regn

Jan Karlsson - en miljöhjälte

Mitt under klimatförhandlingarna i Köpenhamn blev Jan Karlsson allvarligt sjuk. Miljöexperten på Naturvårdsverket avled kort tid därefter.

Jan Karlsson spelade under flera decennier en avgörande roll för att minska trafikens miljöpåverkan. Han var en av de kunniga tjänstemän som betyder oerhört mycket för miljöarbetet, även om de inte alltid får den största uppmärksamheten i tidningsrubrikerna.

Jag lärde känna Janne för tjugo år sedan, när jag var ung handläggare på Miljödepartementet. Snabbt insåg jag vilken betydelse han hade för att driva bilavgaskraven framåt i Sverige och internationellt, och hur klok han var.

När jag går på Rue de la Loi i Bryssel tänker jag ibland på den första gången vi tillsammans försökte leta upp EFTA:s byggnad i närheten, där Sverige förhandlade om miljökraven i EES-avtalet. Janne och jag hittade fram till slut efter att ha vandrat fram och tillbaka på den långa gatan. Det var mycket hans och hans medarbetares förtjänst att Sverige kunde behålla sina tuffare bilavgaskrav i EES-avtalet och senare vid inträdet i EG.

Då var EG hotet mot de svenska avgaskraven. När Sverige blev EU-medlem såg Janne till att miljöexperterna i Bryssel och andra huvudstäder insåg fördelarna med svenska regler om tillverkaransvar, kallstart och mycket annat. Just sådana krav som gör miljölöften till effektiva åtgärder, inte bara prat. EU höjde sina ambitioner istället för att Sverige behövde sänka sina.

Jag minns också hur Janne på en lunch i Gamla Stan lanserade förslaget om miljöklasser för bilar med olika skattenivåer, som blev ett förslag från miljöavgiftsutredningen 1989 och som finns kvar ännu idag.

Jan Karlsson spelade en stor roll på många andra områden och övergick så småningom till att arbeta med klimatfrågorna.

Det är ingen överdrift att säga att hans arbete mot hälsoskadliga utsläpp har räddat hundratals, kanske tusentals liv genom att minska riskerna för cancer och andra sjukdomar. Jan Karlsson var verkligen en miljöhjälte.

Framgångar för Carl Bildt

EU julspurtar med steg framåt i utvidgningen. Mötena leds av Carl Bildt, det statsråd som klarat ordförandeskapet i särklass bäst.

Idag kan Turkiet och Kroatien vara nöjda. Miljöförhandlingarna med Turkiet kan börja - Sverige har hindrat en blockering. Kroatien blir klart med ytterligare områden - sammanlagt kan tio sådana kapitel stängas under svenskt ordförandeskap.

Carl Bildt och kabinettsekreterare Frank Belfrage gjorde ett stort arbete i det tysta för att bryta Sloveniens blockering av Kroatiens förhandlingar. Det har också skett framsteg för andra länder i det forna Jugoslavien, med viseringsfrihet och ytterligare närmande till EU. I morgon kommer Serbiens premiärminister till Stockholm för att lämna in landets medlemsansökan.

Det var ett historiskt steg när Island i juli sökte medlemskap. Sverige manövrerade skickligt för att arbetet med ett utlåtande från kommissionen skulle komma i gång snabbt. Tyvärr hann det inte bli något beslut i december att Island skulle få börja förhandla.

På det utrikespolitiska området har Carl Bildt haft en hög profil om Mellanöstern, lotsat fram en aktionsplan med omfattande civilt stöd till Afghanistan, talar klarspråk med Moskva. Sverige arbetade skickligt i somras för att undvika en ny konflikt vid ettårs-minnet av kriget i Georgien. UD har också skött unionens utrikespolitiska uttalanden bra - en viktig uppgift som inte syns så mycket när det fungerar, men där feltramp kan bli katastrofala (se på Tjeckien).

Bland Bildts framgångar finns också det Östliga Partnerskapet och enigheten om hur EU:s utrikestjänst ska fungera. Däremot fick han inte leda den. Att oerfarna Catherine Ashton fick jobbet verkade inte helt lätt för den svenske utrikesministern att smälta.

Det finns en hel del i Bildts politik som jag ogillar. Sverige borde ha gjort mer för kvinnors rättigheter, nedrustning och grön utrikespolitik under ordförandeskapet - för att bara ta tre exempel. Men när det gäller utvidgningen, Mellanöstern, Ryssland och utrikestjänsten står jag för den guldstjärna jag gav Carl Bildt i Studio Etts utvärdering av ordförandeskapet.

Andra delar av ordförandeskapet har gått sämre. Den främsta målsättningen var enligt regeringens hemsida att nå ett klimatavtal i Köpenhamn. Jag är förvånad över svenska mediers brist på granskning av Fredrik Reinfeldts del av ansvaret för fiaskot. Tyska och franska medier är betydligt hårdare mot Merkel och Sarkozy.

Ändå är det uppenbart att Reinfeldts strategi misslyckades och att EU hamnade vid sidan av när USA gjorde upp med Kina och Indien. En av förklaringarna är att Anders Borg haft för stort inflytande på de förhandlingar som Andreas Carlgren tappert försökt föra framåt.

Trots bakslaget med klimatet har många duktiga tjänstemän gjort ett fantastiskt bra jobb med ordförandeskapet - bland dem Frank Belfrage, Christian Danielsson, Ingrid Hjelt af Trolle och Björn Lyrvall. Liksom Ulrika Barklund Larsson, som tragiskt gick bort i november.

Andra om ordförandeskapet: DN, SvD, SvD2, SvD3, se2009.eu

Reinfeldt misslyckades

Hur kunde EU, med Fredrik Reinfeldt i spetsen, gå med på det svaga förslaget till slutsatser från klimatmötet? Nu är risken att många års ansträngningar med bindande klimatavtal går i stöpet.

Barack Obama gjorde upp med Kina och Indien i går kväll. EU hängde inte med. Priset blev en överenskommelse som är så urvattnad att den snarare flyttar klimatarbetet bakåt än framåt.

Länderna överger (som jag varnade för igår) principen om bindande utsläppsmål. Kyotoprotokollet finns kvar på pappret, men i praktiken är det dött. Översynen av Köpenhamnsdokumentet ska göras först 2015 - det tar bort mycket av det politiska trycket på Barack Obama, även om han skulle sitta två mandatperioder.

Klimatmötet är nu på lördag morgon fortfarande inte överens, trots att de stora elefanterna gjort upp. Många u-länder är av begripliga skäl upprörda över de rika ländernas svek. Andra gör sitt bästa för att kasta grus i maskineriet.

EU har gjort ett stort misstag som inte skött relationerna till u-länderna bättre. Reinfeldt borde ha lyssnat mer på länder som Brasilien, som Sverige samarbetat med i decennier för att flytta det globala miljöarbetet framåt. Istället skapade Sverige som EU-ordförande nya konflikter genom att så kategoriskt vilja skrota Kyotoprotokollet utan att ha ett bindande avtal att sätta i dess ställe.

Reinfeldt har inte heller lyckats hålla ihop EU kring en tillräckligt ambitiös politik. EU borde ha kommit till Köpenhamn med ett tydligt löfte att minska utsläppen med 30 procent. Att Sarkozy gick ut i går kväll och sa att ett avtal var klart medan Reinfeldt ställde in sin presskonferens visar att de stora EU-länderna återigen kör sina egna race.

Just när jag skriver detta ajourneras plenarmötet. Förhandlingarna om ett gemensamt dokument är på väg att bryta samman.

[UPPDATERING kl 11.00: Deklarationen antogs inte av FN-mötet. I alla fall inte än, USA har begärt ordet (sov deras delegation tidigare?). Beslutet blev att mötet "takes note of the Copenhagen accord" - inget om "adoption".]

Andra om klimat: AB, AB2, AB3, AB4, DN, DN2, DN3, DN4, Ekot, Exp, Exp2, Exp3, GP, GP2, GP3, SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SVT, se2009.eu, se2009.eu2, Högbergs tankar, In your face, Jens Holm, Peter Andersson, Roger Jönsson, Röda Berget, Rödgröna, SAP, Åsa Westlund

Försvinner klimatmålen idag?

Det mest positiva i Köpenhamn hittills har hänt utanför förhandlingarna. Tiotusentals människor har demonsterat fredligt för klimatet, lite i skymundan av polisen och våldet. Otaliga seminarier och andra aktiviteter har flyttat klimatdiskussionen framåt.

Denna globala klimatrörelse finns kvar, oavsett vilka slutsatser regeringscheferna antar senare idag.

Efter nattens krismöte verkar de komma överens om ett gemensamt uttalande, även om det knappast blir ett klimatavtal. Uppgifterna nu på morgonen pekar på att texten liknar den som de största ekonomierna antog i somras: långsiktiga mål, men inte bindande löften till 2020 om tillräckliga utsläppsminskningar.

I så fall är Köpenhamnsmötet ett misslyckande, trots att regeringscheferna lär ge motsatt bild på sina presskonferenser, och trots att det nu finns mer löften om pengar till u-länderna. Utsläppen måste minska snabbt. Men låt oss vänta och läsa texten innan vi vare sig jublar eller gråter.

En sak är i alla fall värd att notera: u-länderna har goda skäl att vara misstänksamma mot EU:s försök att slinka ur de bindande kraven i Kyotoprotokollet.

De stora energibolagen i Europa och USA har länge drivit en kamp mot Kyotoprotokollet. Tidningen The Independent avslöjade hur lobbyisten Chris Horner försökte organisera en fördold sådan kampanj. Senare skrev samme Horner en rapport åt Gunnar Hökmarks tankesmedja om varför Kyotoprotokollet måste bort.

Vattenfall har drivit en global kampanj med liknande inriktning. Långsiktiga mål, ett globalt pris på koldioxid, men svagare krav på europeiska kolkraftverk de närmaste tio åren.

Även Tony Blair, numera inhyrd av näringslivet, har argumenterat för mål till 2050, och tonat ned åtgärderna det närmaste decenniet.

Det är kanske ingen slump att EU så totalt avvisade FN-förslaget för en vecka sedan om två spår, där Kyotoprotokollet lever vidare för vissa länder medan USA och Kina gör sina löften i annan form.

Det handlar inte bara om siffror, utan om hur bindande de är. Om regeringschefernas uttalande inte innehåller lika bindande utsläppskrav för 2020 som i Kyotoprotokollet spelar det inte så stor roll att de formella förhandlingarna fortsätter i två spår. Då har ändå EU övergivit de medelsiktiga klimatmål som varit en av Europas stora globala miljöframgångar.

Låt oss hoppas att jag har fel och att vi får se ambitiösa slutsatser i dag som svar på det starka engagemanget i den globala klimatrörelsen.

[UPPDATERING Det utkast som diskuterades i natt, men som säkert är gammalt nu, lämnar plats för ländernas löften om utläppsminskningar till 2020. Men istället för siffror står X och Y och dessutom påminner formen mer om "pledge and review" än om bindande löften i likhet med dagens Kyotoprotokoll. Sådana slutsatser, där länderna själva kan ändra utsläppsmålen utan sanktioner, är det farligaste möjliga resultatet i Köpenhamn. Då är det bättre att inte ha något avtal alls utan fortsätta förhandla, och öka trycket på USA och Kina.

Barack Obamas tal var för övrigt en besvikelse, liksom Wen Jiabaos. Tacka vet jag Lula, den brasilianske presidenten, som lovade göra mer.]

Andra om klimatet: AB, AB2, AB3, AB4, Dagens Arena, DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, Ekot, Expressen, Exp2, GP, SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6

Reinfeldt styrde EU fel

Andreas Carlgren höll ett bra tal på klimatmötet igår. Tyvärr har Fredrik Reinfeldt drivit en annan linje i ett års tid. Det förklarar kritiken mot Sveriges EU-ordförandeskap, som nu växer starkare.

Den svenske miljöministern riktade sig särskilt till USA och Kina. Delegaterna i Köpenhamn applåderade när Andreas Carlgren krävde större utsläppsminskningar av USA. Amerikanernas löften måste vara bindande, sa Carlgren även i dagens Gomorron Sverige (intervjuad av skickliga Lotta Bouvin-Sundberg).

Tänk om Sverige konsekvent drivit denna linje under EU-ordförandeskapet. Då hade förtroendet bland u-länderna varit större, liksom möjligheterna till ett avtal.

Istället gick Fredrik Reinfeldt ut redan för ett år sedan och sa att han inte trodde på ett bindande avtal i Köpenhamn. I september gav han frikort till USA. Så här sa statsministern till Ekot den 22 september apropå att Obama kanske inte skulle ha en färdig position med sig till Köpenhamn:

"Men vi kan förstå det, om det samtidigt med detta uttalas ett politiskt ledarskap som markerar ett ansvar och en ambition, som vi sedan möjligen får diskutera hur det ska komma på plats"

Andra EU-ledare har varit tuffare. Initiativet har glidit ifrån det svenska ordförandeskapet, som Berlingske Tidende noterade i går.

Dessutom har SVT:s kunniga Erika Bjerström rätt när hon bedömer att den svenska regeringen underskattade stödet för ett fortsatt Kyotoavtal.

Om Sverige i lördags sagt vad Carlgren sa i talarstolen i går kunde förhandlingarna ha gått bättre. Istället sköt ordförandelandet sönder underlaget från klimatveteranen Cutajar, och krävde att Kyotoprotokollet skulle skrotas omedelbart. Dumt i sak och provocerande för u-länderna.

Miljörörelsen har rätt i sin kritik av den svenska regeringens agerande. Hur diskussionerna gått mellan Reinfeldt, Carlgren och Anders Borg vet inte jag. I vilket fall är resultatet dåligt för Sveriges miljörykte.

Nu har till och med Danmark gett upp hoppet om ett klimatavtal i Köpenhamn, skriver Berlingske Tidene.

Andra om klimatet: AB, AB2, AB3, AB4, DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, Ekot, Exp, GP, GP2, SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SVT, Arbetarens klimatblogg, Ett hjärta rött, Johanna Melén, Peter Andersson, Röda berget, Rödgröna, se2009.eu, SAP, Tom Arnbom

Varning för ett svagt avtal

FN:s klimatförhandlingar och samtalen mellan regeringscheferna är två olika processer. Risken är att USA, Kina och de stora länderna i Europa kör över den fattiga världen och att resultatet blir ett svagare avtal än Kyotoprotokollet.

Det går fortfarande trögt i Köpenhamn. Miljöminister Andreas Carlgren fördömer u-ländernas protester tidigare i veckan, men han glömmer att nämna EU:s agerande i helgen.

Då sa Sverige som EU-ordförande nej till ett hyfsat avtalsutkast. Om EU istället backat upp huvuddragen i den erfarne FN-förhandlaren Cutajars text kunde konflikten med u-länderna ha hanterats bättre. EU hade ändå kunnat kräva vissa ändringar, men utan att vara lika provokativt mot u-länderna.

Däremot verkar det hända en hel del i kontakterna mellan huvudstäderna. Obama, Brown, Merkel och Sarkozy ska ha haft en videokonferens. Frankrikes "uppgörelse" med Afrika är också intressant.

Kompromissen kan bli en text som är lite starkare än vad världens största ekonomier sa i Italien i somras, ungefär som i det fransk-afrikanska uttalandet. Det är ett liknande innehåll som i den text Danmark spred före mötet i Köpenhamn.

Tyvärr betyder det en försvagning jämfört med dagens Kyotoprotokoll. Ingen av de aktuella texterna innehåller bindande utsläppskrav för de rika länderna till år 2020, inte heller oberoende utvärdering av de löften som Kina med flera gör. Fokus flyttas till tjusiga mål för 2050, som dagens politiker inte behöver ta ansvar för.

Skulle Danmarks statsminister slänga fram ett sådant förslag i slutet av ett krisfyllt möte måste andra länder ha modet att säga nej. Då är det bättre att vara utan ett avtal och istället öka pressen på USA och Kina inför nästa år.

Nu verkar äntligen Fredrik Reinfeldt vara på väg till Köpenhamn, en dag efter sin brittiske kollega. Statsministern borde ägna sin tid att övertyga länderna om bindande löften om att minska utsläppen till år 2020. Inte åt att skrota Kyotoprotokollet och ersätta det med vaga ord om 2050.

Andra om klimatet: AB, DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, Ekot, Expressen, GP, GP2, GP3, SAP, SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SVT, Anders Pihlblad, Anders Ygeman, Johanna Melén, Jöran Fagerlund, Kent Persson, Magnus Andersson, Miljöförbundet Jordens Vänner, Rasmus Lenefors, Roger Jönsson, Röda Malmö, se2009.eu, Stefans konspirationer, Tibergs blogg, Åsa Westlund

Klimatmöte utan Reinfeldt

Storbritanniens Gordon Brown kommer till Köpenhamn idag för att försöka rädda klimatförhandlingarna. Vad gör hans svenske kollega? Det är märkbart tyst från Rosenbad.

Jo, Fredrik Reinfeldt skriver brev till G20-ledarna tillsammans med kommissionens José Manuel Barroso. På plats i Köpenhamn finns Andreas Carlgren och andra statsråd från regeringen.

Ändå är intrycket att Sverige hamnat lite vid sidan av, trots EU-ordförandeskapet. Miljöministrarnas pågående diskussioner är viktiga, men det avgörande spelet sker mellan regeringscheferna.

Danmarks statsminister Lars Lökke Rasmussen reste till Singapore i november och presenterade en kompromiss när USA mötte länderna i Asien. Inte Reinfeldt.

Vid EU-toppmötet förra veckan var det Gordon Brown och Nicholas Sarkozy som stal föreställningen och presenterade uppgörelsen om klimatpengar till u-länderna.

Nu berättar Berlingske Tidene att den danske statsministern samlat en informell grupp världsledare som ska hitta en framkomstväg vid mötet i Köpenhamn. Bland ledarna finns Brown, Sarkozy, Angela Merkel, José Luis Zapatero, Mexicos president Félipe Calderon och Australiens premiärminister Kevin Rudd.

Den svenske statsministern nämns inte.

Att nå ett klimatavtal i Köpenhamn är EU-ordförandeskapets främsta målsättning, står det på regeringens hemsida.

Fredrik Reinfeldt måste lägga in en högre växel.

[UPPDATERING: Dagens utspel av Nicolas Sarkozy visar ytterligare hur det svenska EU-ordförandeskapet blir sidsteppat. Frankrike hävdar nu att man har en gemensam linje med de afrikanska länderna. Tyvärr innehåller deklarationen inga siffror för de rika ländernas utsläppsminskningar till år 2020.]

Andra om klimatet: DN, DN2, DN3, DN4, Effekt, Ekot, Exp, GP, GP2, SvD, SvD2, SvT, Schlaug, Stefan Stenudd, Åsa Westlund

Skrota inte Kyotoprotokollet

Att det blir kris i klimatförhandlingar är inget nytt. När Birgitta Dahl bjöd in FN:s klimatpanel IPCC till Sundsvall år 1990 för ett av de första mötena höll mötet på att sluta i kaos. Förhandlingarna avbröts och de ledande förhandlarna försökte överrösta varandra framme vid ordföranden Bert Bolins podium.

Det blev en rapport då, och det kan fortfarande bli en klimatöverenskommelse i Köpenhamn. Men signalerna idag om kaos är oroande.

Många ledamöter från u-länderna i G77-gruppen vandrade ut från mötet. De har goda skäl att protestera, även om de inte gör det på det mest konstruktiva sättet.

De rika länderna lovar inte tillräckligt stora utsläppsminskningar, och ställer inte upp med tillräckligt mycket nya klimatpengar till de fattigaste. Visst måste även u-länderna begränsa sina utsläpp, men vi i den rika världen har skapat klimatproblemet och måste ta ett större ansvar.

Konflikten i Köpenhamn gäller att EU med flera vill skrota dagens Kyotoprotokoll istället för att förhandla om nya utsläppsmål till år 2020 inom protokollets ram och sedan lägga till krav på u-länderna i ett särskilt dokument. Biståndsorganisationen Oxfams chef Jeremy Hobbs uttrycker det bra:

"De fattiga länderna vill ha ett resultat som garanterar kraftiga utsläppsminskningar. Men de rika länderna försöker att försena diskussionerna om den enda mekanism som vi har som kan se till att det blir så - Kyotoprotokollet".

Jag har skrivit det förut: det är en farlig felbedömning som den svenska regeringen har gjort, att avskaffa Kyotoprotokollet utan att ha ett färdigt bindande avtal att sätta i dess ställe.

Visst behövs ett annat sorts avtal i slutändan för att få med USA, men låt först Barack Obama visa att han är beredd att gå längre än dagens bud. Genom att inte förhandla om en förlängning av Kyotoprotokollet nu försvinner det politiska trycket på USA.

För övrigt undrar jag när Fredrik Reinfeldt kommer till Köpenhamn. Gordon Brown lär dyka upp i morgon.

[UPPDATERING: Bra pressmeddelande av Maria Wetterstrand.]

Andra om klimatet: AB, AB2, AiP, DN, DN2, DN3, DN4, Ekot, Exp, GP, SvD, SvD2, SvD3, SvD4, Anders Ygeman, Johanna Melén, Kulturbloggen, Röda Berget

Obegriplig svensk klimatlinje

Gårdagens förslag till klimatavtal var ett steg framåt. Michael Zammit Cutajars utkast till "core decision" om långsiktiga åtaganden innehåller alla de viktiga elementen. Den rutinerade förhandlaren vill behålla dagens Kyotoprotokoll men komplettera det med fler löften från USA och utvecklingsländerna.

EU borde lägga hela sin tyngd bakom förslagen och stödja Cutajars arbete. Istället kritiserar svenske chefsförhandlaren Anders Turesson texten. Sveriges linje som EU-ordförande är att Kyotoprotokollet ska skrotas, punkt slut.

Det är ett stort steg tillbaka i miljöarbetet, om inte det nya avtalet blir lika bindande som Kyotoprotokollet - och det lär det knappast bli.

Risken är istället att Köpenhamn resulterar i den "bukett av åtaganden" som Fredrik Reinfeldt såg framför sig redan för ett år sedan, där länderna inte är bundna av sina internationella förpliktelser på samma sätt som i Kyoto.

Jag hoppas att dagens demonstrationer blir stora och att inte våld skymmer budskapet. Alla regeringar måste göra mer för att rädda klimatet. Den svenska linjen är obegriplig och kommer att bli svår för Andreas Carlgren att försvara.

Andra om klimatet: AB, AB2, AB3, DN, DN2, DN3, DN4, DN5, Ekot, Exp, GP, SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, Martin Moberg, Mårtensson, Rödgröna, SAP, se2009.eu

Länkar om klimat och EU

Trycket ökar i klimatförhandlingarna med nya avtalstexter på bordet. Jag hinner inte kommentera läget i kväll. Länkar istället till några av de många intressanta blogginläggen i dag:

Anders Emretsson, Bo Jonsson, Erik Malm, Jöran Fagerlund, Klimataktion, Peter Andersson, Rasmus Lenefors, Uppsalainitiativet

Här också en länk till dagens Studio Ett, där jag deltog i en diskussion om Sveriges EU-ordförandeskap inklusive klimatet.

Högervindar i EU

Klimatet dominerar nyhetsrapporteringen om EU-toppmötet, men om man läser slutsatserna finns det också andra beslut som förtjänar uppmärksamhet.

Det handlar bland annat om texten kring ekonomisk tillväxt. EU ska ersätta sin tidigare Lissabonstrategi med ett program för tiden fram till 2020.

Redan Sveriges förslag inför toppmötet tonade ned arbetsvillkor, jämställdhet och miljö jämfört med hur det varit tidigare år.

De slutsatser som nu publicerats betonar inre marknad och företagens frihet ännu mer. Arbetet för goda arbetsvillkor och mot diskriminering finns knappt med alls, vad jag kan se. Texten om jämställdheten är synnerligen svag. Detsamma gäller miljön, där jag över huvud taget inte hittar centerpartiets paroll om "eko-effektivitet".

Det märks att Europeiska Rådet har en högermajoritet.

Löftena om klimatpengar är svåra att utvärda innan man vet exakt hur mycket som kommer från existerande bistånd. Klart är dock att EU inte lägger någon bud som avser hela tiden fram till år 2020.

Andra om EU-toppmötet: DN, Ekot, SvD, se2009.eu

Luras inte med klimatpengarna

EU-ledarna bråkar fortfarande om klimatpengar till u-länderna, trots att Fredrik Reinfeldt redan vid toppmötet i oktober påstod att frågan var löst.

Någon typ av bud blir det ändå i eftermiddag. Angela Merkel gav en positiv bild i går kväll och ingen regeringschef vill lämna mötet utan en överenskommelse.

Frågan är om EU:s löften räcker. Margot Wallström berättar i Dagens Nyheter om den dåliga stämningen i Köpenhamn, som hon besökt. U-länderna är irriterade på den rika världen.

De har goda skäl att vara det. USA har inte lovat mycket. EU väljer under Reinfeldts ledning att skrota Kyotoprotokollet utan att ha något färdigt bindande avtal i dess ställe. Det måste glädja energibolagens lobbyister, som länge arbetat för ett sådant resultat.

Dessutom verkar en stor del av pengarna till u-länderna komma från existerande bistånd. Så är det även i Sverige. Snålheten bidrar till missnöjet bland de fattiga länderna.

Det räcker inte för Fredrik Reinfeldt att komma med ett bud på ett par miljarder euro per år i eftermiddag. Pengarna måste vara nya, och inte tas från fattigdomsbekämpningen. Annars luras EU om sina ambitioner. U-länderna kommer inte att gå på det.

[UPPDATERING Det verkar bli ungefär 2 miljarder euro om året, om man ska tro Gordon Brown. Men är det nya pengar? För övrigt undrar man vad Reinfeldt tycker om att nyheten presenterades av Brown och Sarkozy på en gemensam presskonferens, inte av EU-ordföranden Sverige.]

Andra om EU, klimatet: AB, DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, Ekot, GP, SvD, SvD2, Brobyggarbloggen, Cecilia Malmström, Diakonia, Erik Malm, Rödgröna, SAP, se2009.eu,

Gå på offensiv mot Sverigedemokraterna

De rödgröna partierna måste presentera bättre förslag om jobben, brottsligheten och sammanhållningen. Annars kan Sverigedemokraterna växa ännu mer än i dagens SCB-mätning.

Mona Sahlin kommer tillbaka från sin USA-resa med en rejäl ledning i opinionen. De rödgröna partierna får egen majoritet. Alliansen går bakåt. Centerpartiets kris är särskilt tydlig.

Socialdemokraterna kan vara glada, med ett stöd på 36,5%. Politiken svänger snabbt. Mona Sahlin har verkligen stärkt sin ställning i höst.

Ändå finns det skäl för de rödgröna att vara oroliga. SCB bekräftar Sverigedemokraternas ökning. Partiet har 5,1% av sympatierna.

Det finns inte särskilt många bra undersökningar om varför människor väljer Sverigedemokraterna. För min del tror jag knappast enskilda händelser som Jimmie Åkessons artikel i Aftonbladet sätter den långsiktiga trenden. Jag tror inte heller att den uttalade rasismen blivit så mycket större.

Sverigedemokraternas uppgång beror snarare på att väljare känner sig svikna av de etablerade partierna. Moderaterna verkar tappa mest till Jimmie Åkessons parti. Det kan vara besvikna personer som bidrog till Reinfeldts valseger 2006 men som inte tycker att deras åsikter räknas nu heller.

Även Socialdemokraterna förlorar väljare till (SD). De rödgrönas majoritet är bräcklig. När valet närmar sig kommer nya rubriker om skandaler, verkliga eller påhittade. Det kan locka ännu fler väljare till Sverigedemokraterna.

De rödgröna partiernas arbetsgrupper presenterar snart sina förslag, i februari om jag förstår saken rätt. Då måste det finnas med en politik som övertygar de missnöjda väljare som inte är rasister, men som tycker att de etablerade politikerna struntar i dem.

Ett sätt att möta missnöjet är att åka runt och lyssna på människors uppfattningar i de områden där Sverigedemokraterna har växande stöd. Ta stenhård strid mot Jimmie Åkesson och hans främlingsfientliga partikamrater, men betrakta inte alla partiets väljare som övertygade rasister.

För min del tror jag de rödgröna måste formulera en jobbpolitik som verkligen utgår från "full sysselsättning" - även för de som stått utanför arbetsmarknaden länge eller som kommer från ett annat land. Det ställer krav på nytänkande, bland annat inom fackföreningsrörelsen.

Människors rädsla för brott måste tas på allvar. De rödgröna måste hitta pengar till bättre skolor och bostäder, istället för att dra ned på sina tidigare löften.

Socialdemokraterna måste också ställa krav på Miljöpartiet om satsningar på miljonprogramsområdena. Flyktingpolitiken behöver bygga på en rättvis individuell prövning, inte på godtycke. De rödgröna måste fördöma fundamentalism, oavsett vilken sort det är.

Det vore illa om Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Det vore ännu värre om de tvingade fram en blocköverskridande regering, och därmed omöjliggjorde den rättvisepolitik som är enda sättet att stoppa främlingsfientligheten.

Andra om SCB: AB, DN, DN2, Ekot, Expressen, Exp2, GP, SvD, SvD2, HBT-Sossen, Högbergs tankar, In your face, Jonas Sjöstedt, Kent Persson, Martin Moberg, Peter Andersson, Peter Swedenmark, Roger Jönsson, Röda berget, s-buzz

IG-varning för Reinfeldts EU-arbete

Regeringen Reinfeldt har lett EU utan större egna initiativ. Klimatmötet i Köpenhamn avgör slutbetyget. Just nu ser det dystert ut.

Utvärderingarna av EU-ordförandeskap brukar komma i samband med det sista toppmötet. I dag samråder Fredrik Reinfeldt med riksdagens EU-nämnd om mötet på torsdag och fredag. Men den avgörande frågan kvarstår: blir det tillräckliga löften i Köpenhamn om ett bindande klimatavtal?

Hittills har den svenska förvaltningsapparaten skött det löpande EU-arbetet bra (särskilt jämfört med kaoset under Tjeckiens ordförandeskap i våras). Däremot är det på få områden som Sverige verkligen flyttat EU:s positioner framåt.

På miljöområdet, förutom klimat, har inte mycket hänt. Regeringen dröjde för länge med att utveckla EU:s hållbarhetsstrategi. Centerns initiativ om eko-effektivitet ser ut att bli tomma ord. Ännu ett exempel på hur Anders Borg stoppar nya idéer från fackministrarna.

När det gäller arbetsvillkor och sociala frågor har regeringen av ideologiska skäl vägrat driva till exempel översynen av villkoren för den som arbetar utomlands. Östersjöstrategin blev tunn. På områden som konsumentskydd, jämställdhet och arbete mot diskriminering skedde inte många framsteg.

Det går att fortsätta uppräkningen. De egna initiativen borde ha lanserats 2007-2008 för att ge resultat i höst, men regeringen var alltför passiv.

Visst finns det undantag. Carl Bildt har drivit utvidgningen framåt, Beatrice Ask fick in mer om medborgerliga rättigheter i Stockholmsprogrammet än man kunde tro. Men sammantaget är det en rätt tom lista på egna resultat.

Fredrik Reinfeldt kommer säkert att peka på att Lissabonfördraget trätt i kraft och att EU fått två nya ledare. Det är riktigt, men besluten handlade mer om att förvalta andras dagordning än att sätta sin egen prägel på tiden. Dessutom är det inte säkert att utnämningen av Herman Van Rompuy och Catherine Ashton kommer att ses som någon stor bedrift om ett par år.

Den här regeringen gillar tidiga betyg, men klimatmötet i Köpenhamn är Reinfeldts stora test och det återstår att se hur det går där. Det vore ett stort bakslag om EU skrotade Kyotoprotokollet utan att ha ett bindande avtal om utsläppsminskningar till 2020 på plats. Det danska utkastet till avtal ger skäl till oro.

Så länge regeringen inte säger tydligt nej till den danska texten måste Reinfeldt få IG-varning som EU-ordförande.

Andra om EU, klimatet: AB, DN, DN2, DN3, DN4, DN5, Ekot, Exp, SvD, SvD2, Alliansfritt Sverige, Anders Ygeman, Arbetarens klimatblogg, Effekt, Klimataktion, Lena Ek, Peter Andersson, Rödgröna, SAP, se2009.eu

Svagt EU-uttalande i Köpenhamn

Sverige talade på hela EU:s vägnar första dagen på klimatmötet. Budskapet var svagt. Andreas Carlgren måste lägga in en högre växel om det ska bli ett bra avtal.

Uttalandena från de stora regionala grupperna när klimatkonferenser öppnar sätter tonen för förhandlingarna. Därför var det olyckligt att Sverige inte ställde tydliga krav på utsläppsminskningar från de rika länderna till år 2020.

Det fanns inte heller med några besked om pengar till u-länderna eller förslag om åtgärder, "policies and measures". Däremot säger EU att Kyotoprotokollet ska skrotas - utan ett färdigt bindande avtal att sätta i dess ställe.

Nyheten från USA att miljömyndigheten EPA klassar klimatförändringarna som en hälsofråga är välkommen, även om beslutet knappast får någon avgörande roll för Köpenhamnsmötet. Det är stor skillnad mot George Bush som begränsade EPA:s inflytande. Barack Obama ger hopp till det globala miljöarbetet när EU snarare går baklänges.

Igår blev Sverige dessutom utnämnt till "Fossil of the Day" (tillsammans med Finland och Österrike) av miljörörelsens Climate Action Network. Regeringen Reinfeldt fick den föga hedrande utmärkelsen för ett förslag om skogen som skulle göra det möjligt för länder som Sverige att öka sina utsläpp kraftigt.

En som miljörörelsen hyllar är däremot förre svenske chefsförhandlaren Bo Kjellén. Samtalet mellan honom och Lotta Bouvin-Sundberg i dagens Gomorron Sverige kan jag verkligen rekommendera. Bo Kjellén svarade lika klokt som vanligt på de intelligenta frågorna.

Klimatveteranen förblir optimist. Bo Kjellén ville gärna tro på en politisk överenskommelse i Köpenhamn. Det avgörande blir troligen pengarna, sa han. Framstegen måste mätas efter hur tydlig uppföljningen blir. Det krävs en detaljerad plan för arbetet fram till ett juridiskt bindande avtal, och slutsatser som inte gör det möjligt för regeringarna att backa från löftena i Köpenhamn, menade Bo Kjellén.

Andra om klimatet: AB, DN, DN2, Expressen, GP, SvD, SvD2, Effekt, Högbergs tankar, Jakop Dalunde, Jonas Sjöstedt, se2009.eu, SAP, Stefan Mårtensson, Åsa Westlund

Fram med pengarna, Reinfeldt

Fredrik Reinfeldt har bråttom. När klimatmötet i Köpenhamn öppnar är EU fortfarande inte överens om ekonomiskt stöd till u-länderna. Sverige måste se till att pengarna inte tas från existerande biståndsbudgetar, annars blir det svårt att få en bra klimatuppgörelse.

Vid EU-toppmötet i oktober påstod Reinfeldt att det fanns en gemensam syn om pengarna. Det stämde inte, vilket utländsk press snabbt upptäckte till skillnad från många svenska medier.

Därför har det skett intensiva förhandlingar under de senaste veckorna för att få fram siffror på EU:s stöd under de närmaste åren. Enligt Financial Times Deutschland finns nu ett förslag inför EU-toppmötet på torsdag.

Det är oklart hur mycket av pengarna som verkligen är nya. I flera länder har det varit hårda diskussioner om varifrån stödet ska komma. Tyskland, liksom många andra, verkar ta sina euro från biståndet. Det kommer inte utvecklingsländerna att gilla, av goda skäl.

Ända sedan Rio-konferensen 1992 har världen varit överens om att miljö och utveckling händer ihop. Flertalet EU-länder lever inte upp till FN:s biståndsmål. Samtidigt vägrar de rika länderna (särskilt USA) att gå med på ordentliga minskningar av koldioxidutsläppen till år 2020. Med Reinfeldt i spetsen vill EU överge dagens Kyotoprotokoll och dess krav på de rika länderna utan att ha något färdigt bindande avtal istället.

Det är inte underligt att u-länderna tvekar. Reinfeldt måste ena EU om nya pengar för att rädda klimatet, och slåss för ett bindande avtal om utsläppsminskningar till år 2020.

Läs mer om EU och miljön på min engelskspråkiga blogg.

Andra om klimatet: AB, AB2, AB3, AB4, AB5, DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, Ekot, Exp, Exp2, Exp3, Exp4, SvD, SvD2, SvD3, SvD4, Anders Ygeman, Brobyggarbloggen, In your face, Kent Persson, Maja Fjaestad, Monica Green, Netroots, Peter Andersson, Peter Swedenmark, Roger Jönsson, Rödgröna

Bra jobbat, Beatrice Ask

Det har varit en intensiv EU-vecka. Ministrarna har slutförhandlat en rad punkter i Sveriges ordförandeprogram, i medieskugga av Tiger Woods och Anna Anka. Ändå är det en lång rad centrala frågor som behandlats på rådsmötena.

Göran Hägglund fick inte med sig hälsoministrarna på gränsöverskridande vård. Ett rejält bakslag för regeringen. Däremot tog EU steg framåt om bättre antibiotika.

Nyamko Sabuni lyckades inte komma särskilt långt med direktivet om konsumenters rättigheter. Risken är att de kommande enhetliga EU-reglerna tvingar ambitiösa länder att sänka sina krav på företagen.

Ewa Björling såg till att vi kom närmare ett gemensamt EU-patent. Hon fick också igenom en strategi för den inre marknaden, där kommissionen bland annat ska se över om tjänstedirektivet ska bli mer omfattande. Däremot blev det inget uttalat stöd för Björlings förslag att vården ska ingå i tjänstedirektivet.

Anders Borg förhandlade fram en uppgörelse om finansiell tillsyn, men finansministrarnas kompromiss får hård kritik i EU-parlamentet. Samtidigt har Mats Odell vattnat ur förslaget om kontroll av spekulationsfonder ordentligt. Vart tog löftena i EU-valrörelsen vägen?

Centerpartiets tal om eko-effektivitet förlorade i trovärdighet efter finansministrarnas slutsatser om framtiden för EU:s tillväxtstrategi. Så här skrev Anders Borg och hans kollegor:

"The Council EXPRESSES ITS CONVICTION that better integrating the social dimension and climate change policies into a new strategy should be done in a manner that maintains and reinforces the clear focus on growth and jobs. New elements should be integrated in an economically sound manner, i.e. new policies should be designed cost-effectively and assessed according to their implications for growth and jobs."

För den som inte är så van att tolka EU-språket så är det här mycket svagare än tidigare formuleringar om ambitiös miljöpolitik som drivkraft för ekonomisk modernisering och nya jobb.

Slutligen, ett av de stora framstegen för Sveriges EU-ordförandeskap. Beatrice Ask och hennes medarbetare fick igenom Stockholmsprogrammet. Justitieministern har förhandlat fram formuleringar om grundläggande rättigheter som är bättre än man hade kunnat förvänta sig (även om det finns problem kvar). Dessutom har Beatrice Ask utan stora åthävor fått igenom ett nytt program mot sexslavhandeln. Bra jobbat.

Tobias Billströms migrationsavsnitt är däremot betydligt sämre.

Andra om EU: se2009.eu

Vaga löften inför Köpenhamn

En svag deklaration om framtida avtal som ersätter dagens bindande Kyotoprotokoll. Det är den största risken med klimatmötet som börjar i morgon. Oenighet i Köpenhamn vore bättre än en dålig överenskommelse.

Så mycket politiskt kapital har nu investerats i Köpenhamnsmötet att världsledarna känner sig tvungna att leverera någon slags resultat. Det är bra att den pressen finns. Japan, Kina och några ytterligare länder har tagit rejäla steg framåt.

Men det politiska trycket medför också risker. En rimlig prognos just nu är att regeringarna kommer överens om en slutdeklaration från Köpenhamn som inte innehåller bindande mål för år 2020. Istället lär det handla om utsläppsmål till år 2050, uttalanden om att medeltemperaturen får stiga högst två grader, skydd av skog och lite mer pengar till u-länderna.

Utsläppsmålen till år 2020 verkar hanteras som "pledge and review", alltså länderna berättar vad de ändå tänker göra och sedan sker en regelbunden diskussion. Det är en svagare form än de bindande mål som finns i Kyotoprotokollet (eller i Montrealprotokollet för ozonskiktet, som Al Gore jämför med).

Ett sådant resultat i Köpenhamn vore ett fiasko, även om Reinfeldt säkert skulle presentera det som en framgång. Kommer inte regeringarna längre vore det bättre att fortsätta förhandlingarna inom Kyotoprotokollet, som inte tar slut år 2012. Kyoto kan finnas kvar samtidigt som EU med flera förhandlar med USA om ett nytt bindande avtal.

Kanske är det för sent att rädda Kyoto nu. Fredrik Reinfeldt och Andreas Carlgren kan gå till historien för att ha skrotat det bindande avtalet om klimatet och ha ersatt det med vaga löften.

För att slippa den kritiken måste Reinfeldt bli tuffare än han har varit hittills. USA måste lova att gå med på bindande utsläppsmål senast första halvåret 2010. Förhandlingarna inom Kyotoprotokollet måste fortsätta tills det finns ett mer långtgående färdigt avtal. Annars är det bättre att vara oeniga i Köpenhamn så att det politiska trycket på Barack Obama finns kvar.

Andra om klimatet: DN, DN2, DN3, SvD, SvD2