FN:s klimatförhandlingar och samtalen mellan regeringscheferna är två olika processer. Risken är att USA, Kina och de stora länderna i Europa kör över den fattiga världen och att resultatet blir ett svagare avtal än Kyotoprotokollet.
Det går fortfarande trögt i Köpenhamn. Miljöminister Andreas Carlgren fördömer u-ländernas protester tidigare i veckan, men han glömmer att nämna EU:s agerande i helgen.
Då sa Sverige som EU-ordförande nej till ett hyfsat avtalsutkast. Om EU istället backat upp huvuddragen i den erfarne FN-förhandlaren Cutajars text kunde konflikten med u-länderna ha hanterats bättre. EU hade ändå kunnat kräva vissa ändringar, men utan att vara lika provokativt mot u-länderna.
Däremot verkar det hända en hel del i kontakterna mellan huvudstäderna. Obama, Brown, Merkel och Sarkozy ska ha haft en videokonferens. Frankrikes "uppgörelse" med Afrika är också intressant.
Kompromissen kan bli en text som är lite starkare än vad världens största ekonomier sa i Italien i somras, ungefär som i det fransk-afrikanska uttalandet. Det är ett liknande innehåll som i den text Danmark spred före mötet i Köpenhamn.
Tyvärr betyder det en försvagning jämfört med dagens Kyotoprotokoll. Ingen av de aktuella texterna innehåller bindande utsläppskrav för de rika länderna till år 2020, inte heller oberoende utvärdering av de löften som Kina med flera gör. Fokus flyttas till tjusiga mål för 2050, som dagens politiker inte behöver ta ansvar för.
Skulle Danmarks statsminister slänga fram ett sådant förslag i slutet av ett krisfyllt möte måste andra länder ha modet att säga nej. Då är det bättre att vara utan ett avtal och istället öka pressen på USA och Kina inför nästa år.
Nu verkar äntligen Fredrik Reinfeldt vara på väg till Köpenhamn, en dag efter sin brittiske kollega. Statsministern borde ägna sin tid att övertyga länderna om bindande löften om att minska utsläppen till år 2020. Inte åt att skrota Kyotoprotokollet och ersätta det med vaga ord om 2050.
Andra om klimatet: AB, DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, Ekot, Expressen, GP, GP2, GP3, SAP, SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SVT, Anders Pihlblad, Anders Ygeman, Johanna Melén, Jöran Fagerlund, Kent Persson, Magnus Andersson, Miljöförbundet Jordens Vänner, Rasmus Lenefors, Roger Jönsson, Röda Malmö, se2009.eu, Stefans konspirationer, Tibergs blogg, Åsa Westlund
Sverige och de flesta andra sk rika länder har inte varit kolonialmakter i modern tid. Dessa länders utveckling har inte skett på bekostnad av fattiga länder. Hade vi haft sämre ekonomisk tillväxt hade de på intet sätt gynnat de fattigaste länderna. Vi har ingen ekonomisk skuld.
SvaraRaderaAtt ge 5% av BNP till länder som Zimbabwe och Sudan kommer att stärka de odemokratiska regimerna och ytterligare minska deras benägenhet till ekonomisk och politisk frihet. Miljöförstöring och svält är stora problem i dessa länder, men det beror inte alls på klimatförändringar utan vanstyre och terror, vilket bara kommer förvärras med stora penninggåvor till despoter.
Den enda sättet att se till att de fattiga länderna blir rika är demokratisering, marknadsekonomi och frihandel. Varken stora bidrag till diktaturer eller, vilket G77 också kräver, rätt att kringå patent kan ge detta. Vilket företag vill då utveckla produkter för den afrikanska marknaden? Ska afrikanska uppfinnares patent gälla ändå? Om inte, hur ska då en högteknologisk industri någonsin kunna utveckas där?
Det värsta som kan hända i Köpenhamn är inte att det inte blir ett avtal. Katastrofen vore att få ett avtal som stärker diktaturer och stödjer kommunism.
Kan du inte ta fram vad som är bindande om något i kyotoprotokollet för u-länderna. Det har skrivits att u-länderna inte har några bindande miljöförbättringar i kyotoprotokollet alls.
SvaraRaderaSjälvklart vill man ha kvar ett protokoll som bara ger fördelar utan åtaganden. Nu har u-länderna mage att kräva ännu mer pengar förrutom lånavskrivning, bistånd och teknikutbyte. Det är bara att inse att u-länderna har gett tiggeriet med utpressning ett ansikte.