Visst går det att finansiera investeringar mot segregationen

Tidigare inlägg i denna serie har innehållit förslag om ökade satsningar och resurser på ett antal områden. Sådana förslag är sällan trovärdiga om inte finansieringen redovisas. 

Samtidigt händer det att svårigheterna överdrivs. Sverige har starka statsfinanser. Därför är det ingen slump att Finanspolitiska rådet och andra bedömare ser ett utrymme för att investera i bättre flyktingmottagande under de närmaste åren. Finansminister Magdalena Andersson har också övergett ”krona för krona”-principen för nya reformer med hänvisning till det stora antalet flyktingar.

Ett liknande resonemang går att föra när det gäller investeringar mot segregationen och för rättvisa uppväxtvillkor för alla barn och ungdomar. Det är framtidsinvesteringar. Den ekonomiska politiken behöver läggas om för att ge utrymme till väsentligt större investeringar för bostadsbyggande och andra åtgärder mot segregationen, i storleksordningen tiotals miljarder kronor under de närmaste åren.

Därmed inte sagt att det bara är att blåsa på med nya utgifter. Fortfarande behövs en noggrann prövning av vad som är rimligt. Det finns också ett betydande utrymme för effektiviseringar på myndigheter och i annan skattefinansierad verksamhet.

Det mest rimliga sättet att hitta ekonomiskt utrymme för framtidsinvesteringar är att ändra överskottsmålet. Sverige har redan en av västvärldens lägsta statsskulder.

En annan möjlighet är att öka statens inkomster, exempelvis genom att höja kapitalskatter, återinföra fastighetsskatten och/eller dra tillbaka det senaste jobbskatteavdraget. Sverige har exempelvis låga kapitalskatter jämfört med tanken på 30 procent i skattereformen 1990 (jfr Erik Åsbrink i DN 2015-12-28). Det finns också goda skäl att skärpa åtgärderna mot skattefusk och svartarbete – inte minst för att flyktingar och ”gömda” inte ska bli utnyttjade. Elektrikerförbundet hör till dem som argumenterat klokt för ökad skattekontroll och fler insatser för ”vita jobb”. Att förstärka Skatteverket är både en rättvisefråga och en väg att öka statsinkomsterna.

Det tredje sättet är att minska andra statliga utgifter, till exempel genom att senarelägga höjningar av a-kassan och ersättningstaken i socialförsäkringarna. Det vore en olycklig väg, men den som inte är beredd att välja någon av de två tidigare finansieringssätten kommer att tvingas till sådana svåra val.