Att stoppa ett inbördeskrig

Anna Lindh gjorde en stor insats när hon bidrog till att stoppa ett inbördeskrig i Makedonien våren 2001. Så här skriver jag i boken "Anna Lindh och det nya Europa":

En ännu allvarligare kris skulle snart blossa upp i Makedonien. I februari övergick motsättningarna mellan olika etniska grupper till öppet våld nära gränsen till Kosovo i norr. Det fanns starka band mellan kosovoalbaner på bägge sidor gränsen. Kort tid därefter bröt det ut strider i Makedoniens näst största stad Tetevo och på många andra ställen i norra Makedonien. Inbördeskriget var nära.

Anna Lindh reste till Makedonien och Kosovo i mars, strax före EU-toppmötet i Stockholm. Hon pressade bägge sidor för att få stopp på konflikten, tillsammans med Chris Patten och Javier Solana. Dåvarande medarbetaren Björn Lyrvall var med och beskrev senare ett av mötena i en artikel på UD:s hemsida:

 ”Det är sen kväll i Pristina i mars. Atmosfären spänd. Luften kvalmig i ett förhandlingsrum på UNMIK. Anna blixtrar till i ett utfall mot de tre främsta kosovoalbanska ledarna på andra sidan bordet, som vägrat fördöma separatisterna i Makedonien. Chris Patten påminner sammanbitet om innebörden av ett verkligt partnerskap med EU. Anna sammanfattar att kosovoledarnas budskap till Europeiska Rådet i Stockholm inte kan misstolkas och bryter mötet. Det är slutet på en lång dag av förhandlingar i Skopje och Pristina. När Europeiska Rådet börjar nästa dag kommer beskedet att kosovoalbanerna tillsammans skrivit på uttalandet.”

 ”Hon var väldigt rak mot dem”, säger Dan Svanell som också var med på resorna. ”Tydlig om vad som förväntades för att få stöd från EU.” Agerandet var skickligt samordnat. De tre spelade olika roller ibland där Chris Patten ofta fick vrida om armen och Javier Solana var mer återhållsam, medan Anna Lindh modererade åt olika håll. Det var dock ingen tvekan om vem som ledde EU-delegationen:  ”Anna var tydlig med att hon var chefen”, säger Dan Svanell. ”Hon gav inte utrymme åt någon av dem för solospel”.

Anna Lindhs tuffhet var viktig också därför att vissa av männen hade svårt för att en ung kvinna talade om vad de skulle göra. Monica Andersson kommer ihåg hur nonchalant Kosovo-ledaren Hashim Thaci behandlade EU-ordföranden. Han visade med hela sitt kroppsspråk att det som Anna Lindh sade inte var något att lyssna på. Ändå fick han till slut ge med sig. Mötena under resan fick spänningen i regionen att minska, åtminstone tillfälligt.

I april skrev den makedonska regeringen under ett stabiliserings- och associationsavtal med EU, en morot som komplement till piskan om att inte ta till onödigt våld mot rebellerna. ”Mitt i krisen finns bilden på en leende Anna som skålar med makedonske premiärministern Ljubco Georgievski”, skriver Björn Lyrvall om undertecknandet. Anna Lindh drev på för en samlingsregering som ska hålla ihop makedoner och albaner. Det var inte populärt hos alla. ”Makedonska nationalister revolterar, attackerar presidentens kontor och bränner porträtt på Anna Lindh och Javier Solana inför CNN:s kameror”, mindes Björn Lyrvall i sin artikel.

Striderna flammade upp igen. Anna Lindh besökte Makedonien ännu en gång, i mitten av maj. Då hade regeringstrupperna ställt ultimatum till de albanska rebellerna som kontrollerade byar nära gränsen till Kosovo. Rebellerna vägrade lämna sina basområden och besköts med artilleri. Anna Lindh träffade den nya enhetsregeringen i Skopje och försökte lugna ned situationen.  Hon reste också till Albanien för att få utrikesministrarna i regionen att agera.

Situationen blev bättre. ”Med Anna Lindh som ordförande har EU spelat en viktig roll inte minst för att hittills undvika öppet krig i Makedonien.”, skrev DN 29 maj. ”Genom skytteldiplomati till Balkan och i nära samarbete med Nato har den svenska regeringen och EU:s utrikestalesman Javier Solana via hårda ord och löften om EU-bistånd hindrat konflikten från att flamma upp i fullt krig.”

Men konflikterna fanns kvar under ytan. Vid ministerrådsmötet den 25 juni var situationen i Makedonien återigen orolig. Utrikesministrarna diskuterade vad som kunde göras för att lugna läget.

På kvällen hade Anna Lindh samlat nyckelpersonerna under ordförandeskapet på sitt hotell att för tacka de andra. Istället var det kravallerna i Skopje som dominerade. Stämningen var dov. Vi lyssnade alla på direktrapporten via en Nokia Communicator på bordet som tillhörde en av Solanas medarbetare. Javier Solana talade oupphörligt i mobiltelefonen, Chris Patten och Anna Lindh diskuterade vad som gick att göra. Inte så mycket i det akuta läget, beskedet var att landets politiska ledning var i säkerhet. Anna Lindh höll en kort avtackning som planerat, men den glada stämningen hade ersatts av oro över att den mödosamt framförhandlade vapenvilan kanske inte skulle hålla. I augusti undertecknades ändå fredsöverenskommelsen, Ohrid-avtalet.

Anna Lindhs insatser för Makedonien fick kanske större uppmärksamhet i andra länder än i Sverige, där kravallerna vid toppmötet i Göteborg skymde andra frågor.  Kofi Annan var mycket tacksam, berättar Jan Eliasson som vid denna tid var ambassadör i Washington. Han fortsätter:  ”Men den som talade mest om det var Colin Powell, han bad mig vidarebefordra till Anna och tacka för vad hon hade gjort.” Jan Eliasson var vid denna tid Sveriges ambassadör i Washington.

Colin Powell sade i samtalet om Makedonien att EU:s roll var viktigare än USA:s eftersom EU hade löften om närmare relationer och framtida medlemskap att spela med. Den amerikanske utrikesministern underströk Anna Lindhs insats. All rapportering han fått tillbaka visade att hon spelat en central roll tillsammans med Solana och Patten. När Jan Eliasson framförde berömmet svarade Anna Lindh: ”Nu känner jag mig verkligen som europé”.